söndag 23 juni 2019

Revolverstriden i Tombstone den 26 oktober 1881 - början till slutet på en laglös amerikansk epok kallad The Wild West



Den lilla staden Tombstone, i sydöstra Arizona, helt nära gräsen till Mexico bär i sin ryggsäck en evigt ihågkommen händelse - en våldsam, dödlig, händelse utspelad under förrförra seklet 
- i slutet av 1800-talet.

Händelsen hade sin grund i dåtidens uppfattning om vad som var rätt och vad som var fel. 



I brist på såväl domare som fängelser reglerades inte sällan åsiktsskillnaderna med en rykande revolver i hand.

Bild från Boot Hill, Tombstone, Arizona
Som konsekvens av detta egenmäktiga, brutala, konfliktlösande blev det snabbt nödvändigt att, på en grusås just utanför Tombstone, inrätta Boot Hill - den begravningsplats där offren för meningsskilj-aktligheterna evigt vilar.

Namnet Boot Hill användes som benämning på kyrkogården av flera städer i den Amerikanska Västern. Namnet, Boot Hill, antas ha uppstått ur det faktum att merparten av de som funnit sin sista vila där begravdes som de stod och gick - med stövlarna på...

Det som idag, i Tombstone, kallas Old Boot Hill öppnades 1878 och ersattes under 1885 av en ny begravningsplats. Old Boot Hill är idag förklarat som Nationellt minnesmärke.



Ligor av boskapstjuvar samt hästtjuvar
behandlades skoningslöst...

På bara sju år samlade Old Boot Hill ca 250 permanenta innevånare. Att vandra runt där - som Redaktören och hans husfru gjort - ger en kuslig känsla av bevis på människors ondska - och av brutala levnadsförhållanden i The West. Själva platsen med sina kors och gravstenar (alla gjorda av trä) och dessas korta inskriptioner av namn, dödsdatum och dödsorsak ger en känsla av overklighet. 

Kyrkogården är för en svensk en helt osannolik plats: en grusås, kullersten som markerar gravar, låga torkhärdiga buskar samt gravsten/träkors med angivande av namn - här och där även Okänd - samt datum och dödsorsak. Där finns alltså ca 250 gravar - bland dem fann Redaktören med viv 5 st som på gravstenen angavs ha dött en naturlig död (sjukdom)... Resten var just hung, shot, stabbed, killed, murdered... (hängd, skjuten, knivhuggen, dödad, mördad...)




Ed Schieffelin
Att Ed var en man som inte tog lätt på umgänges-
formerna i Tombstone framgår av denna bild. Han
 
bär två revolvrar i bältet och stöder sig också
på kraften i ett dubbelpipigt
hagelgevär!
Tombstone, Arizona blev stad 1879, två år efter att indianspåraren och prospektören Ed Schieffelin funnit en rik silveråder i närheten.

Schieffelin deltog i ett företag riktat mot Chirikahua Apache-indíaner och hade sitt basläger i en plats kallad Camp Huachuca. Uppdragets soldatkamrater varnade Schieffelin för att lämna lägret och sa "det enda du finner därute är grus - och kanske din egen gravsten (eng: tombstone)". Efter sitt silverfynd kallade Ed Schieffelin sin gruva för "The Tombstone". 

Ryktet om silverfyndet spreds snabbt som vinden och det dröjde inte länge innan bosättare, cowboys, prospekterare, advokater, affärsmän, professionella spelare, prostituerade och revolvermän styrde sin kosa till platsen.

I närheten av Schieffelins gruva fanns en liten stad (läs liten samling med hus), Goose Flats, och denna plats döptes år 1879 om till Tombstone.









Tombstone 1881


Allen Street 1882





Chrystal Palas - då...

Här vid den långa bardisken på Chrystal Palas tog Wyatt Earl, vicesheriff i Tombstone, gärna en whiskey med sina bröder och vänner. Ofta sedda gäster vid de hundratals spelborden i staden var förutom Wyatt, hans bröder Virgil och Morgan, även den lätt försupne, tuberkulossjuke, gamblern och tandläkaren Doc Holliday. Två sentida besökare vid denna sägenomsusade, blankpolerade, bardisk var Tidsspegelns Redaktör med hustru!


Chrystal Palas - idag

Tombstone räknade redan tidigt 15-20 000 innevånare, varav dock endast 7500 myndiga män registrerades... resten var kvinnor, barn och folk av annan etnicitet... Till staden drogs alla möjliga sorters människor - vi kan för enkelhetens skull dela upp dem i goda och onda. Deras intressen riktades mot de mer än 100 saloonerna, de otaliga matställena, ett imponerande "red light district" (horkvarter), skolor, kyrkor och en av Arizonas första swimmingpooler - för övrigt i drift än i dag!



Virgil Earp 1843-1905

Wyatt Earp 1848-1929

Morgan Earp 1851-1882

År 1879 gjorde de tre bröderna Earp med hustrur sin entré i Tombstone. Olikt mängden av kringströvande cowboys blev de snart nog anställda som lagens väktare. De bar sedan tidigare ett tungt rykte om oräddhet och skjutskicklighet efter att ha återställ ordningen i västerns kanske mest brottsberyktade stad: Dodge City. Deras namn var Virgil, Wyatt och Morgan Earp. Virgil fick arbetet och titeln Vice US Marshal vilket gjorde honom till lagens högste företrädare i Tombstone. Virgils företrädare, sheriffen Fred White dog stilenligt i en revolverstrid med kriminella cowboys i oktober 1880...

Virgil utnämnde tämligen omgående sina bröder Wyatt och Morgan till deputies - dvs ett slags "vice poliskonstaplar" i Tombstone.


Johnny Behan 1844-1912

I Tombstones polisiära bakgrund fanns också Sheriffen över Cochise County (där Tombstone ingick) Johnny Behan.

Att söka utröna vad begreppen US Marshall, City Marshall, Sheriff, Town Sheriff och övriga polisiära amerikanska titlar och deras befogenheter står för är inte möjligt - källorna ger mycket motstridiga svar på frågan. En US Marshall var dock en funktion med främst federala, gränsöverskridande, verksamhetsområden medan Sheriffen verkade inom ett avgränsat område.





I Tombstone fanns, bland andra med verksamheter utanför lagen, några som stack ut mer än de flesta och gick under begreppet Cowboys. Kriminella kofösare långt bortom våra, av Hollywood knådade, westernhjältar...  

I vårt fall utgörs Cowboys av Frank och Tom McLaury, Ike och Billy Clanton samt Billy Claiborn.


Frank McLaury 1849-1881
Tom McLaury 1853-1881

Ike Clanton 1847-1887






















Billy Clanton 1862-1881



Billy Clayborne 1860-1882


Tombstones Stadsråd hade i april 1881 beslutat om en ordningsregel som förbjöd bärande av eldhandvapen inom stadsgränsen.

Fiendskapen mellan ovan nämnda "Cowboys" och bröderna Earp som sökte upprätthålla Stadsrådets ordningsregler var högst noterbar!

Onsdagen den 26 oktober 1881 kokade slutligen kitteln över när Frank, Tom, Ike, Billy Clanton och Billy Claiborn - väl druckna - bröt mot ordningsstadgan rörande att inte bära vapen inom stadsgränsen - samtidigt hotade de bröderna Earp till livet.

Virgil Earp uppmanade, den dagen, sheriffen Johnny Behan att avväpna de fem - men Behans sympatier låg sedan länge hos de laglösa och han vägrade.

Virgil bestämde sig då för att med sina bröder Wyatt och Morgan konfrontera Cowboys. 


John Henry (Doc) Holliday 1851-1887

Till trion anslöt sig, och deputerades, den tuberkulossjuke tandläkaren och gamblern Doc Holliday.

Doc Holliday beskrevs av Wyatt Earp som en god och lojal vän samt "a long, lean blonde fellow nearly dead with consumption
and at the same time the most skillful gambler and 
nerviest, speediest, deadliest man with a six-gun I ever knew.”










Fyra tungt beväpnade män i långa svarta rockar och med svarta hattar begav sig iväg mot OK Corral




På en liten tomt vid Freemont Street, helt nära OK Corral (men faktiskt ett halvt kvarter från OK Corral!!) stötte de samman med Cowboys. 

Bilden visar de inblandades positioner strax innan eldstriden börjar. Notera de extremt korta skjutavstånden!

Virgil kommenderade "Kasta era revolverbälten, upp med händerna!"















Skiss över platsen för eldstriden ritad av Wyatt Earp 1924.
Notera att OK Corral har sin infart från Allen Street
Sedan hände allt blixtsnabbt! Under 30 sekunder avfyrades ca 30 skott från revolvrar och dubbelbössor. Tre män blev döda på platsen: Billy Clanton och de två bröderna McLauryVirgil, Morgan och Doc Holliday sårades (den senare mycket lätt) - ingen dock livshotande.










De båda bröderna McLaury samt Billy Clanton utställda i begravningsentre-prenörens skylt-fönster... Nästa anhalt: Boot Hill










Tre dagar efter händelsen suspenderades Virgil från sitt ämbete. En rättegång rörande anklagelse för mord riktad mot bröderna  Earp och Doc Holliday inleddes. Ike Clanton initierade detta med stöd av Johnny Behan. Domare Spencer förklarade emellertid efter avslutade förhandlingar att de tilltalade handlat i enlighet med lagen och därmed var målet avslutat.

Men konflikten var inte löst med detta. Den 28 december 1881 försökte Cowboys (se betydelse ovan!)  mörda Virgil Earp genom att från ett bakhåll skjuta honom i ryggen med hagelbössor. Han överlevde - men som invalid.

18 mars 1882 var det så åter dags. Morgan Earp sköts till döds genom ett saloonfönster när han spelade biljard. Åter var det Cowboys som misstänktes men ingen blev arresterad för dådet.

Nu tändes en flammande djävulseld i Wyat Earps ögon. Han skulle jaga - och döda - alla dem som stod bakom mord och mordförsök på hans bröder.

Dagen efter mordet på Morgan Earp formade Deputy US Marshal Wyatt Earp ett uppbåd (posse) bestående av bl a hans bröder James och Warren, av Doc Holiday och sju andra. Den överenskomna dagslönen var 5 dollar per man. 

De började sitt arbete med att forsla kistan med Morgan Earps lik till järnvägsknutpunkten i Benson varifrån brodern James eskorterade kistan till familjegraven i Colton, Kalifornien.

Därefter eskorterade uppbådet den handikappade Virgil och hans fru till ett säkert ställe i Tucson (Arizona, Paramount Pictures hemvist. red anm)


Frank Stilwell 1856-1882

I Tucson befann sig också en grupp Cowboys som sade sig vara ute efter Wyatt Earp. Gruppen leddes av Frank Stilwell som Wyatt starkt misstänkte för mordet på sin bror Morgan. Påföljande morgon återfanns Frank Stilwells lik svårt sönderskjutet i stadens utkant. Morgan Earps lik hade inte nått ändstationen i Kalifornien innan en av hans mördare kallnade i Tucson.












Fredsdomaren i Tucson, Charles Meyer utfärdade en arresteringsorder för Wyatt och fem av hans deputies men uppbådet återvände till Tombstone och red sedan vidare till Pete Spences skogsläger i Dragoon Mountains.


Florentino "Indian Charlie" Cruz grav

Där påträffades, och dödades, ännu en misstänkt Cowboy: Florentino "Indian Charlie" Cruz.












William "Curly Bill" Brocius 1845-1882
Två dagar senare kom de oförhappandes till ännu ett skogsläger befolkat av laglösa Cowboys. Ännu en tung eldstrid utspelades med påföljd att ytterligare en misstänkt, Curly Bill, fick ett dödande hagelskott i bröstet av Wyatt. Samme Curly Bill hade 18 månader tidigare räddats av Wyatt från en dödsdom utfärdad av en rasande mob för mördandet av Virgil Earps företrädare, Sheriffen Fred White.

I striden dödades därefter, av Wyatts revolver, Cowboyen Johnny Barnes medan medbrottslingen Milt Hicks sårades i ena armen.







Wyatt Earps vendetta med anledning av de invalidiserande skotten mot brodern Virgil samt mordet på brodern Morgan Earp var därmed till ända - men Wyatt skulle stå orädd, på lagens sida, i ännu några revolverstrider och dog i stillhet den 13 januari 1929 i Los Angeles.

Vilda Västerns epok som laglöst land led med revolverstriden vid OK Corral i Tombstone den 26 oktober 1881 mot sitt slut. Orädda män skulle, likt bröderna Earp, i allt snabbare takt eliminera laglösa Cowboys, revolvermän och fuskande spelhajar. Ingen enskild människa skulle dock nå sådan, evig, ryktbarhet för rak rygg och total oräddhet som Wyatt Earp.

Nedan följer ett bildkollage från Tombstone och Old Boot Hill. Fotona tagna av Redaktören 2011.


Eldstriden spelas upp på två teatrar flera gånger per dag. Här görs
"reklam" för spelet av bröderna Earp och Doc Holliday 
Naturligtvis gör även Cowboys reklam för spelet!

Dockor fungerar som figuranter på platsen för eldstriden.
Bröderna Earp i svart Doc Holliday i grått (i verkligheten var
även han klädd i svart rock!)
Det vita planket mot Freemont Street fanns inte 1881

Redaktören flankerad av Earps och Holliday (med käppen)

Dåtidens redaktionslokal för tidningen Tombstone Epitaph
existerar än idag.

Saloonen Chrystal Palas var 1881 bara ett envåningshus

Bruket av trätrottoarer lever kvar i Tombstone
En gång hade Tombstone 100 salooner...
Wyatt Earps hus - nu museum




























                                         


Boot Hill - grus, låga torktåliga buskar och gravstenar av trä...
De som dog i eldstriden 26 oktober 1881


Många som begravdes var faktiskt bokstavligen okända!





















Mobbens oskyldiga offer...
Texten är svår att avstava rätt men här står något tänkvärt:
"As you pass by remember that as you are so once was I
and as I am you soon will be.
Remember me


Ännu ett offer för den lynchande mobben...

Här, på Old Boot Hill i Tombstone, vilar runt 250 människor vilka
nära nog undantagslöst fick en våldsam ond bråd död...
Livet, ute där i The Wild West, var hårt
och ofta nog skoningslöst in till döden...


                                                        - Ω - 

onsdag 15 maj 2019

Revolvrar och kultur

Har du, liksom jag, hört uttrycket nedan i sammanhang där begreppet "kultur" förekommer...?

Vanligtvis är det mörkmän som Hitlers vapendragare, och andremannen i det nazistiska Tyskland, riksmarskalken Hermann Göring som anges som upphovsman...
Hermann Göring


Joseph Goebbels

eller Tredje Rikets propagandaminister filosofie doktor Joseph Goebbels...























Heinrich Himmler

eller den tidigare hönsfarmaren,  Reichführer SS Heinrich Himmler, som tillskrivs de smått bevingade orden - men som så mycket annat i vår värld har sanningen förvrängts över tid...




















Vilket är då det drakoniska yttrandet? Jo, "Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver".

Redan här bör vi dra öronen åt oss: "osäkrar jag min revolver". Få, om ens några, revolvrar var på Görings tid försedda med säkring. Detta faktum torde Hermann Göring, med dekoreringen Pour le Merite för sina bedrifter som stridsflygare i Första Världskriget, varit helt på det klara med!

Nå, kanske var det filosofie doktorn Joseph Goebbels som sa detta? Man kan ju tänka att denne man, som var mera lagd för det skrivna och talade ordet, hade långt mindre vapenkännedom än krigaren Göring.

Hur kunde då vara med förre hönsfarmaren Heinrich Himmler, SS-chef med en myckenhet blod på sina händer, ansvarig som han var för förintelselägren och deras drift.

Fel igen! Trefalt! "Tebaks, gör om, gör rätt!

Vi tar det från början: Det vapen som här avses är en pistol, ett vapen som garanterat är försett med säkring!

Lyder då uttrycket Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol?
Och var det någon av de historiskt bemärkta mörkmän, enligt ovan, som yttrade orden?
Äldre pistol av märket Browning

Nej, fel igen! Meningen lyder på svenska Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.


Hanns Johst

Författaren. Hanns Johst (1890-1978) :skrev in repliken i pjäsen Schlageter (1933), där den läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. "Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning", akt 1, scen 1. 

En Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.

Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar. 




Alfred Rosenberg

År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet. 

På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer (idag brigadgeneral). Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter Andra Världskriget

Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare, och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Han publicerade dock ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich.




Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler, hade premiär på Hitlers födelsedag den 20 april 1933, och räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923. 

Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!

                                                     - Ω -

fredag 10 maj 2019

U-995, världens enda bevarade tyska u-båt av typ VIIC

När Andra Världskriget bröt ut kl 05:45 den 1 september 1939 befann sig plötsligt fartygen i den svenska handelsflottan i krig - även om Sverige som neutralt land stod utanför kriget!

Trots att Sverige levererade högkvalitativ, och för tysk vapenindustri ytterst krigsviktig, järnmalm gick inte svenska fartyg säkra för tyska torpeder - vare sig i Östersjön eller ute på världshaven.  

Sverige levererade även stora mängder annan krigsviktig materiel t ex kullager vilka levererades från Svenska Kullagerfabriken, SKF i Göteborg till tyska producenter av stridsfordon och flygplansmotorer. 

RollsRoyce-motorerna i de för England ytterst viktiga jaktflygplanen Spitfire och Hurricane snurrade också på svenska kullager. Fartyg med denna last var mycket eftertraktade av tyska u-båtsbefälhavare!

För att vara fartyg från ett neutralt land var de svenska förlusterna noterbara och tyska u-båtar sänkte under krigsåren sammanlagt 86 svenska fartyg varvid 699 svenska sjömän omkom!

Nedan en lista över svenska fartygsförluster orsakade av tyska u-båtar. Sammanställning gjord av föreningen Flottans Män, Göteborg





Från 1942 sker en förändring i det att tyska u-båtar, i Vargflockar, främst angriper fartygskonvojer i Atlanten. Sovjetiska u-båtar ökar emellertid märkbart sin aktivitet i Östersjön från och med 1942. Den enskilt största svenska förlusten utgörs av den sovjetiska sänkningen av passagerarfartyget Hansa på väg till Visby. Läs om denna händelse på länken Hansa - en svensk katastrof

Tidsspegeln rekommenderar också länken till Östersjöns, och världens, största fartygskatastrof: sänkningen av det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustlof den 30 januari 1945. 10 000 människor drunknade... Länk till En glömd tragedi

Efter denna mörka inledning lämnar vi det mänskliga lidandet och övergår till en mer historisk/teknisk hantering av fenomenet tyska u-båtar under Andra Världskriget

Otvetydigt föll de svenska fartygen offer för torpeder från den tyska u-båtsklassen typ VII. Som vi skall se av det följande var typ VII och dess utveckling i sju steg till främst typerna VIIC och VIIC/41 - den förra typen det tyska u-båtsvapnets obestridda arbetshäst. 

Redan här kan avslöjas att vi kommer att göra en fotografisk resa i den enda båt av typen VII som existerar. Här är det utvecklingen från grundtypen till typ VIIC/41 som vi besöker. Av grundtypen VII vilar samtliga 10 båtar - med sina besättningar -  på havsbotten. Vi får fler statistiksiffror längre fram - tyska ubåtsvapnets förlustsiffror under kriget var ofattbara 75% ...


15 km nordost om Kiel, vid östra stranden av den långa Kielviken, närmare bestämt i Laboe (uttalas Labö), ligger ett 85 meter högt minnesmärke över alla de sjöfarare som mist sina liv på haven. Ursprungligen uppfördes monumentet till minne av de 34 836 tyska matroser som, på havet, förlorade sina liv under Första Världskriget. Tornet, vars form kan föra tanken till ett fartygsroder, en stäv, ett segel eller ett ubåtstorn, uppfördes mellan åren 1927 och 1936. 


Bild från minnesmärkets invigning 1936

Tornet omges delvis av en pelargård med minnestavlor i brons över de stupade. 

Efter Andra Världskriget ville segrarmakterna spränga monumentet men en kommission kom fram till att det inte glorifierade nazismen eller kriget. Det återlämnades till tyska marinen och har fått status som fredssymbol och äreminne över alla de sjömän - oberoende av nationalitet - som gav sina liv på haven under Första och Andra Världskriget.













Ett sentida tillskott till minnesmärket utgör den tunga kryssaren Prinz Eugens babords propeller (en av tre) med ett stycke propelleraxel vilka bärgades av amerikanska marinens personal 1977. 







Tunga kryssaren Prinz Eugen passerar, efter kriget,
Panamakanalen under amerikansk flagg
Prinz Eugen togs efter Andra Världskriget som krigsbyte av amerikanerna. 

Vid två atombombsprov i Stilla Havet, under juli och augusti 1946, skadades Prinz Eugen lätt - men hon sjönk inte! 

Det starkt radioaktivt kontaminerade fartyget sjönk dock fyra månader senare - under bogsering - på 40 meters djup vid Kwajalein Atollen i Stilla Havet den 22 december 1946. 

Akterskeppet (bild t.v.) på den 212 meter långa, kapsejsade, kryssaren ligger ännu fullt synligt ovan vattenytan. 


Historien om den tyska tunga kryssaren Prinz Eugen slutar dock inte med detta. Tidigt efter haveriet 1946 nekade US Navy intressenter att bärga fartyget: man var helt enkelt rädd för att radioaktivt kontaminerat stål skulle komma i omlopp på marknaden!

Nästa bekymmer var Prinz Eugens brännoljetankar. Dessa hotade att rosta sönder och därmed släppa ut 950 000 liter brännolja i havet. Redan 1974 varnade US Navy för ett förestående oljeläckage. I ett samarbete mellan US Navy och Mikronesiens federerade stater tömdes,  mellan februari och 15 oktober 2018, Prinz Eugens brännoljetankar till 97% och den resterande oljan - djupt inne i fartyget - anses inte längre vara en miljörisk.

Jfr även Tidsspegelns artikel The mighty Hood (Klicka på länken!)


Åter till Laboe och den där befintliga u-båten av typ VIIC/41, U-995!

U-båtar av typ VII (läs typ 7) blev Tysklands verkliga "arbetshästar" under Andra Världskriget med 703 operativa enheter. Den i särklass vanligaste var u-båtstyp VIIC med 568 levererade fartyg. (Jfr tabell nedan!)


Class VIIA VIIB VIIC VIIC/41 VIIC/42 VIID VIIF

Displacement
surfaced
626 tonnes 753 tonnes 769 tonnes 759 tonnes 999 tonnes 965 tonnes 1084 tonnes

Displacement
submerged
745 tonnes 857 tonnes 871 tonnes 860 tonnes 1099 tonnes 1080 tonnes 1181 tonnes

Length
overall
64.51 m (211 ft 8 in) 66.5 m (218 ft 2 in) 67.2 m (220 ft 6 in) 67.2 m (220 ft 6 in) 68.7 m (225 ft 5 in) 76.9 m (252 ft 4 in) 77.63 m (254 ft 8 in)

Length
pressure hull
44.5 m (146 ft) 48.8 m (160 ft 1 in) 50.50 m (165 ft 8 in) 50.50 m (165 ft 8 in) 50.9 m (167 ft) 59.8 m (196 ft 2 in) 60.4 m (198 ft 2 in)

Beam
overall
5.85 m (19 ft 2 in) 6.20 m (20 ft 4 in) 6.20 m (20 ft 4 in) 6.20 m (20 ft 4 in) 6.85 m (22 ft 6 in) 6.28 m (20 ft 7 in) 7.3 m (23 ft 11 in)

Beam
pressure hull
4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 5.0 m (16 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in)


Draft

4.37 m (14 ft 4 in)
4.74 m (15 ft 7 in) 4.74 m (15 ft 7 in) 4.74 m (15 ft 7 in) 5.0 m (16 ft 5 in) 5.01 m (16 ft 5 in) 4.91 m (16 ft 1 in)

Power
surfaced
1,700 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW

Power
submerged

560 kW 560 kW 560 kW 560 kW 560 kW 560 kW 560 kW
Surface
speed
17 knots (31 km/h; 20 mph) 17.9 knots (33.2 km/h; 20.6 mph) 17.7 knots (32.8 km/h; 20.4 mph) 17.7 knots (32.8 km/h; 20.4 mph) 18.6 knots (34.4 km/h; 21.4 mph) 16.7 knots (30.9 km/h; 19.2 mph) 17.6 knots (32.6 km/h; 20.3 mph)


Submerged
speed

8 knots (15 km/h; 9.2 mph)
8 knots (15 km/h; 9.2 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph) 7.3 knots (13.5 km/h; 8.4 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph)

Surface
range at 10 knots
6,200 nmi (11,500 km; 7,100 mi) 8,700 nmi (16,100 km; 10,000 mi) 8,500 nmi (15,700 km; 9,800 mi) 8,500 nmi (15,700 km; 9,800 mi) 12,600 nmi (23,300 km; 14,500 mi) 11,200 nmi (20,700 km; 12,900 mi) 14,700 nmi (27,200 km; 16,900 mi)


Submerged
range at 4 knots

74–94 nmi (137–174 km; 85–108 mi)
90 nmi (170 km; 100 mi) 80 nmi (150 km; 92 mi) 80 nmi (150 km; 92 mi) 80 nmi (150 km; 92 mi) 69 nmi (128 km; 79 mi) 75 nmi (139 km; 86 mi)

Maximum
operating depth

220 m (720 ft) 220 m (720 ft) 230 m (750 ft) 250 m (820 ft) 270 m (890 ft) 200 m (660 ft) 200 m (660 ft)
Crush depth 230–250 m (750–820 ft) 230–250 m (750–820 ft) 250–295 m (820–968 ft) 275–325 m (902–1,066 ft) 350–400 m (1,150–1,310 ft) 220–240 m (720–790 ft) 220–240 m (720–790 ft)

Deck gun 8.8 cm SK C35 naval gun, with 220 rounds none



Anti-aircraft
guns



2 cm FlaK 30



Various


2 × 2 cm Flak C30
with 4,380 rounds
3

.7 cm Flak,
with 1,195 rounds
2 × C30 20 mm,
with 4,380 rounds
Bow tubes 4

Stern tubes
1
T
Torpedoes
(maximum)
11 14 14 14 16 14 14 / 39

Mines

22 TMA mines
or 33 TMB mines

26 TMA mines

15 SMA mines in
vertical chutes and
either 26 TMA mines or
39 TMB mines

None
Number
commissioned
10 24 568 91 0 6 4


Inalles byggdes 703 u-båtar av typen VII varav "arbetshästen" var typ VIIC.


U-båt typ XXI vid u-båtsmuseet i Bremerhaven, Tyskland
En kontinuerlig tysk utveckling av dels u-båten, dels dess produktions-metodik/teknik resulterade i typ XXI (typ 21) en u-båt som tog det dramatiska steget från att vara en övervattensfarkost som kunde dyka till en undervattens-farkost som vid behov kunde gå upp till ytan! 

U-båt typ XXI skulle komma att bli förebild för u-båtar av rysk Whiskey-klass, amerikansk Tang-klass och brittisk Porpoise-klass! 


Läs mer om den revolutionerande u-båten typ XXI på länken
U-båt typ XXI - ett nytt koncept

Missa inte den spännande - och fantastiska - svenska kopplingen till u-båtstypen XXI på länken
2:a Världskrigets U-båtsklimax


768 av tysklands ca 1000 operativa u-båtar vilar idag med sina besättningar på havets botten. U-båtsmännen räknade ca 40 000 varav ca 30 000 man gick till botten med sina fartyg. Detta innebär en förlustsiffra om 75% - en i strid, till lands, till sjöss och i luften, oöverträffad förlustsiffra...

Men nu åter till Laboe för där finns inte enbart det magnifika minnesmärket över de som som blev kvar på haven - där ligger också den tyska u-båten U-995. Fartyget är av typen VIIC/41 och som sådant ett led i utvecklingen av u-båt typ VII. Båten har en intressant historia. Den är med smärre förändringar (jfr tabellen ovan!) en typ VIIC-båt, det tyska u-båtsvapnets arbetshäst, och det enda - i hela världen - bevarade exemplaret av typ VII, övriga båtar av klassen ligger som vi nyss lärt på havsbottnen.

U-995 kölsträcktes på Bluhm & Voss varv i Hamburg 1943 som en av totalt - till 1944 - 663 båtar.

Fartyget avseglade till Norge för att från baser där bekämpa allierade fartygskonvojer till Sovjetunionen (till den isfria hamnen i Murmansk). Vid vapenstilleståndet den 8 maj 1945 tillföll U-995 den brittiska marinen. Britterna skänkte 1952 fartyget till den norska marinen som använde det som utbildningsfartyg fram till utrangeringen 1962. U-båten återskänktes därefter, som en försoningsgåva, till tyska marinen för att bli museifartyg. Efter återställningsarbeten till krigstida skicka placerades U-995 på land vid minnesmärket i Laboe och öppnades 1972 för allmänheten.

Under RoadTrip 2018 besökte Redaktören för Tidsspegeln Laboe och de följande bilderna från innandömet av U-995 är från detta besök.

Det är inte utan att man funderar över hur de unga männen - 45 till 52 stycken beroende av uppdrag - stod ut med att vistas i denna stålcigarr under upp till 90 dagars sammanhängande krigspatrulltjänst. Inga fönster, ingen frisk luft, en enda toalett med fartygets enda handfat... dieselavgaser, evinnerlig fukt och sura kläder, kojplats delad med annan som har tjänst medan du har frivakt, kanske - med dagars mellanrum - ett hastigt bloss på bryggan med storm och vågor brusande...

Någon beskrev en u-båt som ett rör av stål byggt för att vara ett dödligt vapen - konstruerat av människor vilka helt glömt att fartyget för sin funktion behövde en besättning... dessa fick följaktligen söka sina kojplatser och uppehållsutrymmen bland rör, torpeder, ventiler och reglage...

Detta var livet ombord - och, så småningom, för majoriteten av matroserna - döden i de tysta havsdjupen...

Här är nu bilderna från besöket ombord i U-995 i Laboe 2018. Några av bilderna har undermålig skärpa men har tagits med då de har dokumentär betydelse.


U-995 upplagd som museum på land i Laboe nordost om Kiel

U-båt typ VIIC/41 saknar däckskanon (88 mm) men har förstärkt
luftvärn

Önskvärt vore att skärpan var bättre :-)


















Tekniska data u-båt typ VIIC/41


















Aktra torpedrummet på U-995. Det runda svarta till höger om
torpedtuben är den kolv som med hjälp av tryckluft tryckte
ut torpeden ur torpedtuben. 
En reservtorped 
förvarades under durkplåtarna


Dieselmaskinrummet. Två 6-cylindriga MAN-dieslar om vardera 1400 hkr
stod för framdrivningen i ytläge. I U-läge drevs båten av 2 elektromotorer om
vardera 375 hkr. De två ackumulatorbatteriernas lagrade
effekt var 9160 amperetimmar (Ah)


Detalj av babords diesel. Till höger i bild två av maskinens vipparmar

Här lagade kocken tre mål mat om dagen för 45- 50 man. Varmt kaffe
och smörgåsar fanns alltid - dygnet runt!

Underofficerarnas sov- och vardagsrum. De grönmålade borden
fälldes upp vid måltider - eller kortspel. Två man delade
på en koj - en på vakt den andre på frivakt. Skulle
någon passera under måltid etc fick de till vänster i bild sittande
underofficerarna resa sig upp för att bereda plats för den passerande.
Längs väggarna de små personliga skåpen. Överkojerna har slingerskydd.
Bakom Redaktörens hustru den cirkulära luckan till manövercentralen


Manövercentralen. Härifrån ledde fartygschefen sin u-båt.
I bildens bortre ände kartbordet där 1O (försteofficeren)
lade ut kursen

Manövercentralen med kartbordet i mitten.
En enda man ombord visste exakt vad alla dessa rattar, strömbrytare,
ventiler och rör fyllde för funktion - fartygsingenjören.
Uppe till vänster den läderklädda sargen till tornet

Obegripligt att någon kan hålla rätt på funktionen...


Lejdarna upp genom tornet till bryggan. En av tre lika trånga
vägar till frisk luft - och vid haveri till livet!

Fartygschefens koj. Ett draperi skiljde
honom från resten av båten...

Radiorummet


Notera telegrafinyckeln på bordet. Härifrån sändes och mottogs, i ytläge,
 med krypteringsmaskinen Enigma chiffrerade meddelanden.
Läs om Enigma på länken Enigma - en tysk chifferdröm 

Läs även de två efterföljande delarna på närliggande adresser!

Kojer (och skåp) för högkvalificerade specialister som fältväbeln,
överstyrman, samt diesel- och elektroövermaskinisterna

Kommentarer överflödiga - undantaget att "skithuset" hade ett
cirkelrunt fönster i dörren... (genom vilket bilden är tagen)
I bildens nederkant fartygets enda tvättställ...

Förliga torpedrummet med sina fyra torpedtuber. I detta rum sov, åt och arbetade
torpedmatroserna bland torpeder, olja, smörjfett och kroppsdunster.
Åtta reservtorpeder förvarades under durkplåtarna


Det 85 meter höga Ehrenmal (minnesmärke) i Laboe. Till höger om tornet U-995

                                                     - Ω -