tisdag 15 maj 2018

Norskt tungvatten och Andra Världskriget

Över tid förändras det mesta som inte är hugget i sten! Idag används t ex beteckningen "Folköl" på ett öl som länge varit känt i Sverige som öl klass 2. Jfr "Sagan om Folkölet" (Klicka på länken!)

För många är det känt att Hitler och det ledande skiktet inom Nationalsocialismen hade sommarvisten i Bayerska Berchtesgaden. Fel igen! Platsen heter Obersaltzberg och ligger på 1000 möh vid foten av alpen Kehlsten. Avståndet till Berchtesgaden är ca 5 km.


På toppen av alpen Kehlstein, 1881 möh, ligger ännu Kehlsteinhaus, en gåva från NSDAP till Hitler på hans 50-årsdag.








Vägen dit, 6,5 km,  kostade i 2007 års penningvärde 150 miljoner Euro, eller 231 kKr per meter, och anses fortfarande vara ett oöverträffat ingenjörskonststycke! 












Huset på Kehlsteins topp kallas idag ofta felaktigt Örnnästet en namnförblandning med den engelska filmen Where the eagles dare (sv. Örnnästet) från 1968. Filmen har ingen som helst koppling till Kehlsteinhaus!

Kehlsteinhaus användes enbart för representativa syften - och Hitler besökte det faktiskt endast vid 14 dokumenterade tillfällen 1939-1945. Han ogillade höjdläget och den tunna luften... Namnet var under den "aktiva tiden" Diplomatvillan aldrig någonsin Örnnästet. 

Adlerhorst (Örnnästet) var namnet på det strikt hemliga bunkerkomplexet 40 km norr om Frankfurt am Main vid slottet Ziegenberg. Platsen byggdes som ledningsplats inför den planerade invasionen av England (Operation Seelöwe) 1940. Hitler använde området under Ardenneroffensiven i december 1944. Från Adlerhorst flyttade han slutgiltigt till bunkern under Rikskansliets trädgård i Berlin - en plats han inte skulle komma att lämna levande!

Se, här är redan tre exempel på hur det som inte är hugget i sten förändras över tid... det kommer ännu ett exempel lite längre fram i denna text!


Tungt vatten eller Deuteriumoxid - vad är nu det? Vatten är väl vatten? Eller... 

Så här enkelt är det! Vanligt vatten, det vi dricker och tvättar både oss och våra kläder i, är kemiskt uttryckt H2O. Två atomer väte (H) och en atom syre (O). En ensam elektron "rusar runt" i skalet. Tillsamman bildar de vanligt vatten - förutsättningen för allt liv på jorden.

Normalt väte består av en proton och en elektron. Men naturen förser oss också med det som fått namnet Tungt väte, deuterium, vilket i kärnan består av en proton och en neutron samt, som vanligt, en elektron i det yttre skalet. Den kemiska beteckningen för föreningen med syre är D2O, Deuterium-oxid. Tillskottet av en neutron till atomkärnan innebär att vätet i detta vatten blir dubbelt så tungt som i vanligt vatten. Det tunga vattnet, i sig, ökar dock i vikt bara ca 10 %.

Den dåtida utvinningen av tungvatten krävde stora mängder av elektricitet - elektricitet till billigt pris. Världens då största elkraftverk - det i norska Vemork uppfyllde kraven!

Många har hört talas om tungvattenframställningen i Rjukan... men det var alltså i det närbelägna Vemork det skedde! Återigen: upprepas en osanning tillräckligt ofta upplevs den till sist som sann!

Vemork ca 1935 med konstgödsel- och tungvattenfabriken 
i förgrunden
Under 30-talet första hälft erfor Norsk Hydro en gryende marknad för tungt vatten. Kraftverket i Vemork, då tidens största om 200 000 hkr och 280 meters fallhöjd framställde salpeter för konstgödsel och den utomordentliga tillgången på elkraft gjorde steget till Tungt Vatten mycket kort. I själva verket blev Vemork den största leverantören i världen av tungt vatten där andelen deuterium anrikats från den naturliga halten på 0,0155 % till över 99,75 %. 

Det största användningsområdet för tungt vatten är som moderator i tungvattenreaktorer, en reaktortyp som är extra gynnsam om man har för avsikt att framställa plutonium. Länder med kärnvapenambitioner visar ofta intresse för tungvattenreaktorer för att kunna producera vapenplutonium.

Tyskland drev under 30 och 40-talen atomforskning - med sikte på en atombomb. Ett vapen som skulle säkra slutsegern - och världsherraväldet - för nationalsocialismen.

Tungvattenproduktionen i Vemork blev därmedefter invasionen av Norge den 9 april 1940, en strategisk ädelsten för Tyskland.

Givetvis oroades England av denna tyska forskning. Ett sätt att bromsa den tyska atomforskningen var att eliminera produktionsanläggningen för tungvatten i Vemork.

Genom Redaktörens förträfflige kusin, fallskärmsjägarkaptenen emeritus, skolläraren i Svenska på gymnasiet i A, ännu vid 75 års ålder aktive hoppare under sidenkupolen, Jörgen, har försett mig med en skrift benämnd Minne frå okkupasjonstida i Rauland utgiven av Rauland Historielag. I skriften redovisas bl a motståndsmannen Knut Dagalids minnen - inte minst rörande attackerna på Vemork och produktionen av Tungt Vatten.

Det är viktigt att komma ihåg att Hardangervidda är mycket stor och att antalet s.k. Hytter, små stormtåliga hus med eldstad och britsar, var betydande. De tyska ockupationstrupperna hade stora svårigheter att lokalisera dessa Hytter trots idoga försök med radiopejling av Hjemmefrontens kommunikationen med London.

Den fortsatta berättelsen och den givna informationen är huvudsakligen tagen från ovanstående skrift.

Under senare delen av 1942 hade man i England planlagt en sabotageaktion mot tungvattenanläggningen i Vemork. Som förberedelse för attacken släpptes 4 norska motståndsmän ner i fallskärm "på Vidda". De fyra skulle komma att utgöra kärnan i den attack som så småningom framgångsrikt genomfördes.

Förtruppen, vägvisarna, utgjordes av Jens Anton Poulsson, Knut Haugland - så småningom känd som en av besättningsmännen på balsaflotten Kon-Tiki, Arne Kjelstrup och Claus Helberg. Olyckligtvis hade piloterna inte funnit rätt landningsplats utan de fyra hade två dagars slit med att förflytta förnödenheter och hårdvara (vapen och ammunition), inalles 300 kg till UFA - dvs Utgångsläge För Anfall.

Men vad då "så småningom"? (Jfr ovan!) Jo, den i London planlagda aktionen fick ett tragiskt slut: Vädret stod inte aktionen bi. De 34 engelska elitsoldaterna i två glidflygplan måste pga bränslebrist överges av bogserarna ovanför Rogaland. De män som överlevde kraschen avrättades som sabotörer av tyskarna...

I London satt professor/major Leif Tronstad och formade en ny plan. Den hade som huvudtes att använda norrmän med stor lokalkännedom. Gruppen bestod av 6 män från Kompani Linge vilka luftlandsattes "på Vidda". Den 28 februari, på natten, anföll man Vemork och sprängde de processtankar som innehöll tungvatten. Operationen var en fullständig framgång - trots att inget enda skott avfyrades! Tusentals tyska soldater genomsökte de närliggande fjällområdena men fann intet! Hardangervidda är stor...

Effekten av anfallet blev dock i ett större perspektiv magert: efter bara tre månader var verksamheten åter igång.

Nu kände London att klockan tickade allt hastigare mot undergången - den av atomernas inneboende energi betingade undergången - kontrollerad av nazisterna.

Ett definitivt slag mot tungvattenproduktionen ansågs av strategerna vara ett massivt bombanfall mot Vemork.
Tungvattenfabriken efter bombanfallet november 1943

Den 16 november 1943 anföll därför 161 amerikanska flygplan och släppte nära ettusen tunga bomber mot Vemork-anläggningen.

Anfallet blev ett misslyckande: anläggningen ligger skyddad av höga berg och hela resultatet var att en generator slogs ut. Ett 20-tal civila dödades. 

Detta blev inledningen till den tredje - och slutliga - fasen i Nazitysklands drömmar om en tysk atombomb!

Motståndsrörelsen, Hjemmefronten, fick underrättelser om att Tyskland ämnade flytta tungvattenproduktionen till hemlandet. Förutom 10 ton leveransklart tungvatten skulle all nödvändig teknisk utrustning förflyttas till Tyskland.

Men Hjemmefronten hade andra planer!

Den 29 januari 1944 mottog den hemliga norska radiostationen på Hamrefjell information om den omedelbara flytten av Vemorks tungvattenutrustningen till Tyskland. Den efterföljande ordern löd: Sänk färjan "Hydro" oavsett kostnader i liv! (Färjan skulle frakta såväl utrustning som färdigt tungvatten)

Under ledning av Knut Haukelid, som deltagit vid den tidigare aktionen mot Vemork, planerades ett sprängattentat riktat mot den färja som nödvändigtvis måste anlitas för att forsla såväl teknisk utrustning som färdigt Tungt Vatten över Tinnsjø och vidare ut från Norge.

Den 20 februari 1944 avseglar D/S Hydro mot sin undergång. Väl ett gott stycke ute på Tinnsjø detonerar den tidsinställda sprängladdning som placerats ombord av team Haukelid. 14 människor följer färjan till graven på 400 meters djup  i Tinnsjø.

Denna händelse utgör det definitiva slutet på Tysklands strävan att bli en kärnvapenmakt.


Verksamheten i byggnaden för konstgödsel och tungvatten upphörde 1971 och Norsk Hydro rev (sprängde) anläggningen 1977.













Kraftstationen Vemork idag


                                                      Ω

onsdag 2 maj 2018

Har du hört historien om Fet-Mats?




Visste du att det som är känt som Falu Koppargruva är världens äldsta gruva? Brytningen av kopparmalm började redan på 850/900-talet. De första nedtecknade dokumenten som behandlar gruvan är daterade 1288! Under medeltiden var gruvan känd som Tiskasjöberg. Brytningen pågick till 1992, dryga 1100 år! 

Produktionstoppen av koppar nåddes 1650 då 2/3 av världskonsumtionen av koppar kom från Stora Kopparberget. Gruvan var då den i särklass största arbetsgivaren i Sverige med 1000 anställda.

Falukorven är faktiskt en biprodukt till kopparn. Uppfordringsverk och tunnor för gods och personbefordran, jo, man stod faktiskt på tunnans kant för att bli hissad upp eller ner... t ex i det 208 meter djupa Creutz Schakt, krävde starka långa linor. Dessa tillverkades av oxhud. Naturligtvis önskade man ta tillvara allt det kött som blev en "biprodukt" vid lintillverkningen. Falukorven var född!

Falu Koppargruva är sedan 2001 ett världsarv. 

Den som idag kommer till Stora Kopparberget kommer med all sannolikhet att höja på ögonbrynen med anledning av det minst sagt "stora hål" som gapar i naturen. Hålet skulle i sig ensamt kunna utgöra ett världsarv: På St Davids dag, den 25 juni 1687 uppstod det som kallas "Stora Stöten".

Den intensiva brytningen och planlösa drivningen av orter och salar i berget resulterade i ett stort ras - idag 1,6 kilometer i omkrets och 95 meter djupt. Mirakulöst nog omkom ingen i raset eftersom helgdagar, bönedagar och söndagar var arbetsfria vid gruvan.

Vår historia börjar år 1719. Gruvdriften hade på senare tid gått mindre bra. Av denna anledning återupptog man arbetet på ställen man tidigare hade övergivit. Just detta år bestämde man sig för att städa upp i det gamla Mårdskinns-schaktet i jakt på nya fyndigheter. På 150-meters nivån gjorde man en gruvlig upptäckt: i det vitrioldoftande gruvvattnet låg liket av en ung gruvarbetare! 



Vaxdocka föreställande Fet-Mats
Man bedömde av skicket på kroppen att mannen inte hade legat där särskilt länge och man bar upp honom till marknivån. Väl uppe började folk strömma till för att se vem det var som hade förolyckats. Konstigt nog var det, till en början, ingen som kände igen mannen och ryktet att man hade hittat en okänd människa död i gruvan spred sig över staden Falun. Fler och fler kom för att se på liket. Efter ett tag kom en gammal gumma förbi. Då hände något märkligt… I samma ögonblick som gumman fick syn på liket skrek hon till och utbrast att mannen i fråga var hennes försvunne fästman! 

Till en början trodde ingen på detta. Mannen som man hade hittat såg ut att vara i tjugoårsåldern och att han hade varit förlovad med en gammal gumma höll man inte för troligt. 


Det visade sig, trots allt, att gumman hade rätt eftersom några äldre gruvarbetare identifierade liket som Fet-Mats Israelsson från Boda i Svärdsjö socken och mycket riktigt förlovad med den, nu, gamla gumman Margareta Olsdotter. Det var bara det att gumman inte alls hade varit gammal när hon förlovade sig med MatsFet-Mats hade försvunnit någon gång på hösten 1676 eller våren 1677 och alla trodde då att han smet ifrån sin fästmö. Men av någon anledning, och ingen vet varför, hade han begivit sig ner i Mårdskinnsschaktet på egen hand och så hade han störtat in i evigheten…

Fet-Mats hade alltså legat i gruvan i 42 år utan att någon hade vetat om det! Det märkvärdiga var att han var så otroligt välbevarad. I fickan hade han snus som nästan såg ut att vara färskt... Det kopparvitriolhaltiga gruvvattnet hade helt enkelt konserverat kroppen och kläderna... 

Fyndet ansågs så märkligt att kroppen lades i en glasmonter och ställdes ut i Stora Kopparberget i 30 år. 

Frisk luft är dock inte alltid så bra som man kan tro: kroppen började torka ut, falla sönder och lukta illa. Efter nästan 30 år som turistattraktion var Fet-Mats inte särskilt stilig längre. Han begravdes så äntligen, med stor pompa och ståt, under golvet i Stora Kopparbergs kyrka den 21 december 1749. 

Tyvärr fick han inte vila särskilt länge. 1816 flyttades hans kvarlevor till kyrkogården. Några år senare flyttades han åter igen. 1862 tog man upp honom och lade kvarlevorna i en liten trälåda som sedan ställdes upp på vinden i kyrkan och glömdes bort.

År 1900 höll man på att bygga om kyrkans vind och då fann man åter den lilla lådan med Fet-Mats kvarlevor. Återigen ställdes han ut till allmän beskådan uppe på läktaren i Stora Kopparbergs kyrka. Nu började dock folk i allmänhet tycka synd om den stackars mannen som aldrig fick vila i frid och fler röster höjdes för att han skulle komma åter i vigd jord. Det dröjde dock till 1934 innan Fet-Mats begravdes ute på kyrkogården. Där vilar han fortfarande. Över 250 år efter sin död fick Fet-Mats äntligen frid.


                                                         Ω  

lördag 28 april 2018

Lyckan finns i ditt inre…


Måhända att steget från artiklar om död och elände, från uppfinningar i dödens tjänst, från summeringar av uppnådda produktionsvolymer i krigsarbetet etc synes långt från denna artikel? Tidsspegeln ryggar dock inte för att även söka sig in till vårt innersta. Här en artikel ursprungligen skriven 2003, en artikel som söker definiera och förklara begreppet Lycka... Inspirator, om nu detta ord kan tänkas existera, till funderingar runt begreppet Lycka är min son Johan.


Kan man säga att lycka är det samma för alla? Nej, det tror inte jag. Jag tror att lycka är högst individuellt. Det som gör mig lycklig behöver inte göra dig lycklig och tvärtom. Jag tror inte heller att lycka är en enda sak eller händelse som man kan sätta fingret på. Lycka är snarare en helhet.

Jag skulle inte kunna vara lycklig utan mina minnen och mina framtidsdrömmar eftersom båda krävs för att kunna skapa en helhet tillsammans med nuet. De är alla en del av mig. Om något av dem skulle tas bort skulle jag inte längre vara hel och då skulle jag inte heller kunna vara lycklig.

Det som gör minnena så fantastiska är att man alltid har dem kvar och ingen kan ta dem ifrån en, eftersom de bara finns inom en själv. Om man har en vas till minne av något och den går sönder, så har man fortfarande kvar minnet. Minnet kan inte gå sönder som vasen kan.

Jag kommer alltid att minnas min farmor. Inte för de saker hon lämnade efter sig eller det som pappa berättar om henne utan för det jag upplevde med henne och i hennes närhet. Jag kommer alltid att komma ihåg när hon dukade fram jordgubbar och mjölk till oss när vi kom hem till henne och farfar, trots att det var vinter och klockan var mitt i natten. Även om jag inte kan minnas ordagrant vad hon sagt (jag var bara fem år när hon gick bort), så kan jag ändå minnas hennes röst. Inte vilket tonläge den låg i utan känslan av den – lyckan.

Jag skulle kunna säga att lycka är min farmor eller att få äta härliga, stora, röda jordgubbar med mjölk mitt i natten, men det skulle inte vara riktigt sant. Det skulle vara så mycket som försvann då. Så många små, triviala saker som skulle hamna i skymundan.

Lyckan finns inte i det stora utan i det lilla. Äkta lycka är inte att vinna en miljon på lotto. Äkta lycka kan var att promenera uppför Bürgenstock i 40 graders gassande sol, att äta lunch i det varma gräset intill en liten porlande fjällbäck och med utsikt över de schweiziska alperna. Lycka kan vara att stå på en brygga och titta på de simmande änderna samtidigt som solen går upp. Lycka kan också vara att sitta vid en eld i en övergiven lada medan regnet smattrar på taket. Lycka kan vara att titta ut genom ladans öppna vägg på de tysta fälten och på blommorna och gräset i dikeskanten, gräset som böjer sig för regndropparnas tyngd.

Lycka är dina egna upplevelser i nuet – eller händelser återkallade från minnesarkivet.

Lycka är individuellt och i dina minnen finner du den lycka som ingen kan ta ifrån dig. Den lycka som är grunden till den person du är nu.

Dina framtidsdrömmar kan krossas och nuet kan avbrytas, men dina minnen kommer du alltid att ha med dig vad som än händer. Förkasta inga minnen med ”Äh, det var väl inget speciellt” utan vårda dem ömt, ty det är i det enkla och vardagliga som den sanna lyckan finns.

                                                    Ω                                                         

fredag 27 april 2018

En annorlunda historia…

Detta är en i varje detalj sann historia från mitt yrkesliv. Händelseförloppet och personerna är verkliga - men namnen är utbytta. Jag har valt att återge historien i novellform.

- Jag vet inte hur jag skall börja, sade Kristina. Jag bara vet att jag inte har något med detta att göra.

Hon satt framför mig i en av de tre besöksstolarna. Blond, lite tunn, ca 30 år gammal. Klädd i svarta långbyxor och en ljusblå blus. En röd tröja hängde över hennes axlar. Hon valde den högra stolen från mig sett. Därigenom kom hon också att se den hänförande utsikten genom fönstren, och jag kunde betrakta henne utan att behöva kisa i motljus.

- Obehagligt är det när man dras in i andras kärleksaffärer, fortsatte hon. Särskilt som man inte känner förhållandena, och inte har skrivit vad andra tror att man skrivit.

- Jo, sade jag lite dröjande, kan vi ta det från början?

Kristina hade ringt mig några timmar tidigare, och vi hade kommit överens om en tid för möte. Min funktion var att ta hand om, och reda ut, alla de ’yttre störningar’ som vårt företag eller våra anställda kunde ställas inför.

- Javisst, sade Kristina, jag blev uppringd av en ytligt bekant, en person som jag faktiskt hyr min lägenhet av här i Stockholm, och som nu bor i en helt annan del av landet. Hon sade sig ha fått en e-post från mig, och som varnade för ett förhållande som hon inlett med en gemensam bekant till oss. Hon heter förresten Helena.

- E-post sade jag, den kan förstås spåras. Vilket e-postföretag är det frågan om?

- Hotmail.

Hotmail är lite speciellt, där kan man teckna ett konto i vilket namn som helst, om bara detta inte redan är upptaget. Det innebär att det är fullt möjligt att sända e-brev från ”Kalle Anka” eller ”Konungen av Sverige”. Den okunnige mottagaren kan förledas tro att brevet kommer från den som står som avsändare, men så är alltså långtifrån fallet.

Vad den ordinäre skojaren emellertid inte har klart för sig är att allt som sker på Internet loggförs, och att den som förmedlar ett meddelande eller en tjänst helst vill ha betalt för detta!

Vem som än kopplar upp sig på Internet får ett så kallat IP-nummer vilket kopplas samman med anropets abonnemangsnummer. Utan denna koppling skulle Internetleverantören, t ex Telia eller Tele2, inte få betalt för det aktuella samtalet.

När Hotmails server får ett anrop loggas detta dels hos Hotmail, dels hos Internetleverantören. Båda är bundna av sekretessavtal med kunderna, avtal som endast kan brytas genom förfrågan från polisen i respektive land.

Kontakter i säkerhetsbranchen gör emellertid att man kan hjälpa utvecklingen på traven, utan att för den del sätta de lagliga sekretessfunktionerna ur spel.

- Om jag förstått det hela rätt, så har din hyresvärd fått ett e-brev med dig som uppgiven avsändare. Brevet varnar henne för en relation som hon inlett med en ny man, varför skulle hon få denna varning?

- Jag vet inte, sade Kristina, det enda jag vet är att Helena nyligen arbetat med ett program om extrempolitiska yttringar.

Jag tittar ut genom fönstren i mitt rum på 7:e våningen, en fantastisk utsikt över grässlätter och vatten, funderar en liten stund. Det är långt ifrån otroligt att de som finner sin ljusskygga sak skarpt belysta av Helenas arbete skulle vilja skada henne genom ett angrepp där hon är som mest sårbar: privat och i en ny relation med en annan människa. Jag har många erfarenheter av motsvarande angrepp, fast just detta är något nytt  -  och om man så vill ovanligt raffinerat! Att ta en annans identitet och sedan utså misstro och splittring i en relation, föregivande att varningen kommer från en bekant!

- Kan vi ta det från början igen, frågade jag?

- Visst, sade Kristina, och repeterade vad jag egentligen redan visste.

Några telefonsamtal senare hade jag kontaktat såväl Helena som polisen i hennes område och dessutom en spårningsfunktion för telekommunikation – en funktion som arbetar oberoende av vilken tjänsteleverantör det gäller.

Helena fick rådet att göra en polisanmälan om händelsen, den lokala polisen fick en kort information om vad som kunde förväntas.

Eftersom man av mail-headern i Helenas e-brev kunde utläsa vilken vem(ipadress)-som-gjort-vad-när var det inte så svårt att spåra avsändaren.

Den aktuelle tjänsteleverantören letade i sin logg och gav mig ett positivt besked om träff. Naturligtvis lämnade han inte ut precisa data till mig, men han skulle utan betänkligheter lämna dessa uppgifter till polisen.

Mitt nästa steg blev därför att knyta samman den polis som hanterade Helenas anmälan med leverantören ifråga.

Kanske var det inte helt i överensstämmelse med reglerna när han någon timme senare avslöjade det abonnentnummer som var registrerat för den aktuella sessionen, men han var å andra sidan glad över att få del av kunskaper om hur man hanterar den nya - datoriserade – brottsligheten.

Nummerupplysningen gav mig besked om att abonnemanget tillhörde Birgitta. Riktigt varför jag som första åtgärd kontrollerade om Birgitta fanns i vår interntelefonkatalog kan jag inte återkalla i minnet – men det gjorde hon!

Ett telefonsamtal till hennes chef och sedan ett till henne själv där vi kom överens om en mötestid några dagar senare.

På utsatt tid kom hon till mitt rum. Blond, blåögd, påfallande god kroppshållning, ca 45 år. Enkelt men smakfullt klädd, naturligtvis lite osäker – det är ju inte var dag man kallas till samtal med Säkerhetsavdelningen och dessutom helt utan vetskap om varför!

Jag hade bestämt mig för att vara rak och öppen och frågade efter några inledande artiga fraser om den hänförande utsikten: - Hur kan du förklara att en-post till Helena sänts från ditt hemabonnemang men med Kristina som avsändare?

Hon ryckte till, tittade ut genom fönstren och efter en stund sa hon med låg röst: - Det låter kanske som ett uppslag till en TV såpa men det är faktiskt sant.

Hon fortsatte: - Skrivbordet bredvid mitt tillhör Ulla. Vanligen läser Ulla sina mail och stänger dem sedan. Men, som om hon ville att jag skulle se just detta brev, lät hon det ligga på skärmen, skrattade till och reste sig och gick sedan ut. Jag hade strax därpå ett ärende till postfacket och som jag passerade hennes skärm mycket nära kunde jag inte låta bli att titta. En romantisk varm bild förställande ett dukat bord för två med rött vin i glasen och levande ljus och med en stor text i rött med orden Tack för senast! Det krävdes ingen ansträngning för att se vem som var avsändare, inte heller för att se att avsändaren visade ett djupare intresse för Ulla. Om det inte varit för avsändarnamnet skulle jag glatt mig. Ulla önskade nämligen något annat än det singelliv hon levde. Men brevet kom från Sven – Sven som sånär hade förstört mitt eget liv! Sven som nu hade en intensiv relation med Helena! Som flyttat med henne till ett nytt liv!

- Förstår du min frustration, frågade Birgitta. Sven och jag träffades på arbetet. Jag var gift men Sven var så generös, så varm, så omtänksam. Snart nog föll jag i hans armar och kände mig pånyttfödd och sådär underbart kär att inga hinder mer finns, bara möjligheter. Jag insåg att jag måste göra ett val – stanna i mitt äktenskap eller ge detta nya underbara en mer fast form. Det var inte lätt för mig, och visst kan man klandra att jag ens tillåtit mig hamna i denna valsituation. Till slut hade mitt beslut mognat: jag skulle lämna mitt gamla liv och starta om med Sven!

Hon tittade ut, svalde några gånger, en tår rann utför kinden när hon fortsatte: - Sven var helt oförstående, helt oförberedd på de förhoppningar han tänt hos mig. Hans mening var att vi skulle fortsätta som hittills, att tid skulle ge mer erfarenhet, att vi inte skulle förhasta oss. Fast det var svårt att acceptera förstod jag att jag bara varit en sorts tidsfördriv för Sven, en pojkleksak.

- Jag hade prövat och omprövat mitt äktenskap, trott mig funnit en ny gemenskap, var beredd att bryta upp, allt för i avgörandets stund finna att jag missuppfattat allt. Om du så vill: låtit mig förblindas av den kärlek som jag aldrig borde låtit röra vid mig!

- Jag tror jag börjar förstå sammanhanget, sade jag eftertänksamt. Människor är människors gamman sägs det, men människor kan också vara upphov till sorg och smärta - och till oöverlagda handlingar.

Birgitta fortsatte: - När jag såg mailet på Ullas skärm blev jag alldeles tom och kall invärtes. Mönstret upprepades, Sven var åter på jaktstigen. Jag ville varna Helena, göra henne uppmärksam på att hon hade en relation med en man som uppenbarligen svek henne. Jag förstod att Helena inte skulle uppfatta ett brev från mig, Svens tidigare erövring, som annat än ett försök att svartmåla honom - därför skapade jag en Hotmail-adress i Kristinas namn, Kristina som ju också arbetar i vårt företag och som dessutom hyr en lägenhet av Helena. Kristina skulle Helena tro på – jag ville verkligen inget annat än varna henne och såg bara denna utväg.

- Hm, sade jag och kände mig betryckt. Vem var jag att ifrågasätta de beslut som lett fram till vårt möte? Försiktigt lösgjorde jag mig från berättelsen om ett hårdhänt uppvaknande från en rosenröd dröm. Från en människas försök att hantera en känslomässigt stormig upplevelse.

- Vi lämnar detta bakom oss, sade jag. Det är förvisso inget ärende för Säkerhetsavdelningen. Birgitta såg lättad ut, till och med ett litet leende kom över hennes läppar.

- Jag gjorde vad jag trodde var rätt, sade hon lite tyst, kanske var det inte så smart?

- Låt oss inte gräva mer i detta nu sade jag, dagen är vacker, det är tid för lunch, vill du luncha med mig?

                                                    Ω 


tisdag 24 april 2018

En gammal historia...


Jag botaniserar lite i min dator och finner nu och då en berättelse från min ungdom... Varsågoda, här är ännu en bekännelse!

"Jag var bara 11 år, senvinterns namn var 1955. Granne med Prästgården var en stor tomt som röjdes för att bereda plats för folktandvård och provinsialläkarmottagning med tillhörande bostäder.

Doktorns hus skulle bli två våningar. Ett bygge är en spännande plats, idag stängt med staket och avvisande skyltar – då helt öppet. Stubbar drogs bort med handdrivna stubbrytare (minns ni?) och tryckluftborrar genomkorsade det frilagda berget som därefter under bastanta gummimattor lyftes mot himlen med hjälp av nitrolit, en gråvit variant av den röda bittermandeldoftande dynamiten.

Denna min första dag på sprängteknikens dånande stig befann jag mig vid gropen för doktorns blivande hus. En av sprängarbetarna tömde en brun papperspåse på elektriska tändare och kastade sedan påsen. Jag tyckte att den föll tungt och när ”gubbarna” njöt sin välförtjänta frukost smög jag till platsen och fann till min glädje att påsens tunga fall berodde på att där var en tändare kvar!

Bland ”kvarlåtenskapen” fanns också en halv gubbe nitrolit!! Vilken lycka! I träslöjden på Skoghalls skola tillverkade jag en liten kub av plywood i vars ”lock” borrades ett 6 mm hål för el-tändaren. Den halva nitrolitpatronen proppades in i kuben, locket spikades på (huvva, det kunde slutat med en smäll) och el-tändaren fördes in genom hålet i locket.

Gul sprängtråd för el-tändning hade man i massor och beväpnade med kuben, tråden och ett 4,5 volt batteri (modells större, om ni minns dem) från en av Prästgårdens reservlyktor drog vi unga blivande dynamitarder till foten av Himlabacken. Vi grävde ner kuben i snön, rullade ut den gula sprängtråden, tog skydd och anslöt batteriet. BAADOOM!! Lyckan var total och vägen framåt låg ljus – för den som enbart tänkte i explosioner!

Nästa stora händelse på vägen mot mästarbrevet i sprängkunskap var ”Skithuskuppen”.

Min längste kamrat i tid och rum, Anders, idag 196 cm lång och med första bekantskap 1947 hade spanat in förhållandena vid HSB-bygget i vårt grannskap. I en traditionell trälåda låst med ett Optimus-lås och med nyckeln till detta lås liggande vid lådans undre framkant förvarades handförrådet av tändhattar och sprängmedel i en traditionell plåtlåda för verktyg.

Kl 10 en söndagsförmiddag skred vi till verket: fram med nyckeln, upp med låset, lyft ut plåtlådan och in med den i ett mycket närbeläget skithus. Hänglåset som satt vid ena sidan av handtagsbyglarna dög vi inte till att betvinga (långt senare skulle det bli uppenbart hur ett Optimus-lås fungerade!) men Anders som var den starkare av oss två drog isär handtagen så att mina tunna händer kunde fiska upp tändhattar och sprängpatroner. När detta var klart gick jag ut från skithuset och till dess baksida och Anders räckte mig ”godsakerna” via fjölhålet!

Nu var det dags att återställa – men det var inte bara vi som var intresserade av de blivande bostäderna även om skälen var lite varierade!

Anders fanns sig instängd på skithuset medan nyfikna spekulanter strömmade till. Till sist fattade han ett beslut: han gick helt sonika ut, fram till närmaste par och frågade vad klockan var. Fick ett svar och sa: Oj, då måste jag hem!

Söndagen tillbringades i ångest: givetvis tyckte vi oss se att alla visste att dådet utförts av prästens och skollärarens pojkar. Vi följde med min mor på ett besök hos någon av församlingens åldringar och väl hemkomna och med mörkret fallet smög vi tillbaka till brottsplatsen, tog plåtlådan från skithuset och ställde den tillbaka i trälådan som åter låstes och nyckeln lades på sin plats.

Detta blev starten till en "sprängfylld" karriär :-)


                                                    Ω 








En artillerist föds...


Många är minnena från min vilda ungdom i Prästgårdens skugga... Här kommer en retrospektiv där de explosiva elementen dominerar!

Så småningom kom jag att genomgå 15 månaders utbildning vid A9 till Parkunderofficer och Närskyddstroppchef och hade sedan förmånen, under fyra drygt månadslånga krigsförbandsövningar (KFÖ), att träna mig och mina kamrater i konsten att överleva i en krigssituation. 

Vadå överleva säger någon lite överlägset? Jo, vid min första KFÖ sa Batterichefen när vi stod vid ett av våra förberedda krigsmål och majsolen log: "Nå, Renström, är du beredd att dö här..." 

Dessa ord kom att stanna i mitt inre, att klargöra vad vår utbildning syftade till, och formulera mitt eget Krigskredo: Det gäller inte att dö för vår frihet - det gäller att överleva och behålla vår frihet genom att döda vår fiende!

Nu åter till berättelsen om hur en artillerist föds! Jag återger huvudsakligen texten så som den en gång skrevs.

"Jag har berättat om hur den tändande gnistan förknippad med sprängmedel födde en eld som flammade allt vildare. Idag skall jag berätta om hur intresset för artilleriet, hobbyartilleriet, slog ut i full blom.

Som ni säkert förstår var tillgången på professionella sprängmedel som dynamit, nitrolit och tändhattar starkt begränsad och även den nödvändiga krutstubinen var en akut bristvara.

Detta senare löstes genom att jag via någon klasskamrat på läroverket och boendes i Forshaga fick information om att järnhandeln därstädes sålde krutstubin utan att ställa några frågor. Mina 2 år äldre och mopedburna kamrater Stig och Anders grenslade mopparna, styrde mot Forshaga och återvände med ett stort antal ringar med krutstubin vardera om 7,5 meter. Antalet var i själva verket så stort att järnhandelns förråd helt tömdes och än i dag har Stig några ringar kvar! Jag var vid detta tillfälle 13 år gammal...

På I2:s övningsområde fanns outtömliga mängder av tomma Mauserpatronhylsor – och även stora mängder av avskjutna Bazookahylsor, dvs själva höljet för raketgranatens motor. Vi hade sådana bazookas på A9 och som ni måhända minns var raketens brinntid så kort att avfyrandet mer förnams som en knall än som ett raketylande.

Åskknallens ande fanns inneboende i ogräsmedlet Klorex som fanns i färghandeln. Klorex innehåller syre som tillsamman med det brännbara ämnet socker brinner mycket fort och avger stora mängder förbränningsgaser. Tyvärr har man sedan flera år förstört detta hobbysprängarens favoritmedel och även om produkten finns kvar som ogräsbekämpningsmedel (totalmedel) är det helt odugligt som syregivare i sprängmedelsblandningar!

I källaren på Prästgården fanns ett mindre rum som var avsett som potatiskällare – det blev mitt hobbyrum sedan potatislåren försetts med ett passande lock av tillsågade brädor. På detta lock blandades Klorex och socker i ett kärl och sedan fylldes en mauserhylsa med blandningen. En bit stubin, max 4,5 cm, klipptes till, stubinen stacks ner i hylsan och linjetången trädde därefter fram på scenen. Man klämde försiktigt på hylsans hals så att den blev oval. Därefter tog man ett nytt tag med tången på ena sidan av hylsan. Detta var ett farligt moment och vi anammade tidigt tekniken att hålla tång med hylsa och stubin nere bakom vänster skinka – menandes att det var långt mycket bättre att få mässingssplitter i röven än i ögonen!

Tusentals patronhylsor genomgick denna hantering under de intensiva åren innan brudar och brännvin tog överhand. Trots att vi på A9 fick lära att den kortaste stubinen skulle vara 0,5 meter (löst packat krut i stubinen får den att rusa) var vi sällan över 4,5 cm (sportstubin var 3 cm) och vi hade turen att aldrig råka ut för någon olycka – i alla fall som berodde av stubinlängden!

Naturligtvis väckte framgången med mauserhylsorna stormande aptit på nya explosiva erövringar. Tomma kolsyrepatroner till Stigs kolsyrepistol borrades upp till stubinstorlek och eftersom det var stål i dessa hylsor blev knallen och sprängkraften så mycket större än med mauserpatronen i mässing.

En påskafton drev vi omkring i villaområdet Haga och släppte en kolsyrepatron i en hembyggd postlåda. Hembyggd är inte riktigt rätt, mannen hade byggt den i rostfritt stål på Skoghallsverken – man kan med fog säga att den var stulen – både som tid och material! Nå rättvisa skipades med kolsyrebomben och när vi lite senare drog förbi hade botten och lock ”gått åt helvete” och själva lådan stod som en flagga i storm ut från det rör som utgjorde stolpen!

Ville man ha extra sprängkraft - och därmed knall - fyllde man hylsan med kaliumklorat och svavel i stället för Klorex och socker…

Men artilleristen då, vart tog han vägen? Lugn, det kommer!

Aptiten växte som sagt och tyngre bomber så dagens ljus. 2½-tum vattenledningsrör var perfekt. Lämplig bit kapades av (ja, själva rörstumpen kom förstås från HSB-bygget) ändarna pluggades med kilade träpluggar och det obligatoriska 6 mm stubinhålet borrades mitt på röret. Grov ståltråd anbragd på längden och säkrad med märlor bromsade träpluggarna ännu mer. Laddningsrummet fylldes sedan med tesked via en tratt (endast fullblodsidioter försökte sig på att först fylla röret och sedan plugga igen…. tragiskt men lokalt steg intelligensnivån när knall och slamsor steg mot himlen…).

Knallen från denna rörbomb var imponerande!

Jag nämnde tidigare Bazookahylsorna från I2. Med hjälp av en rörtång och en stabil hyvelbänk skruvade man av ”toppen” på hylsan och drev sedan ner en anpassad träplugg i röret. Denna plugg behövde inte säkras – av två skäl: hylsan hade dels ett galler vid utloppet, dels en förträngning vid samma utlopp likt alla andra raketer. Plugg på plats, Klorex och socker in, hylstoppen stubinborrad och gängas därpå på….. 

Detta senare får mig än i dag att rysa. Vet ni varför? Jo, ett korn Klorex och ett korn socker i gängorna eller på toppen av hylsan och jag skulle inte skrivit dessa rader till er! Liksom tidigare nämnt om 2½-tums röret var detta en skön bomb!

En dag väcktes tanken på en kanon, haubits eller granatkastare. Något som kunde kasta fram vår bomb. Visionen var lite otydlig i början, men tog form!

Ett lämpligt eldrör i form av det tillgängliga 2½-tumröret togs fram. Eldröret pluggades stabilt i ena änden och försågs med ett vackert ”burklock” i koppar från en slaktad radioapparat. Tjusig var den denna pjäs!

Lavetten byggdes av resterna från ramverket till spaljén vid Prästgårdens kökstrapp. Eleveringsmöjlighet åstadkoms med en grov ståltråd och märlor i anpassade lägen, eldröret stödde mot denna ståltråd.

Granaten bestod av en träplugg som borrats med ett hålrum i toppen så att en mauserpatron kunde skjutas in. Granatens topp försågs därefter med en tyngd i form av stelnat bly (smält och stelnat i blyskopa, blyet förstås stulet från HSB-bygget) och i diametern passade precis på granatens topp. Ett 6 mm hål borrades i blyplätten för stubinen.

Avfyrandet var lite mer komplext än var som i dessa dagar gäller: först tände man drivladdningen som bestod av en mauserhylsa med förlängd stubin. Drivladdningen släpptes ner i eldröret. Därefter sattes granaten på plats i mynningen och ”drevs fast” med några slag av en träklubba och därefter antändes granatens stubin.

Kaaboom, bang!

Var allt rätt gjort fick man en luftbrisad över Vänerns vatten! Härligt, och så var artilleristen född!

Mellandagarshälsningar från Skyttegraven i De Norra Träskmarkerna.

623 Erland"


                                                    Ω 










måndag 9 april 2018

Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens, slutet

Det 1000-åriga Tredje Riket ligger vid mitten av april 1945, efter bara 12 år, i dödskramper. Rikets huvudstad Berlin är egentligen inget annat är en rykande ruin där människorna försöker överleva ännu en dag... ännu en dag... och ännu en dag... 


Kulsprutesmatter, dånande granatexplosioner, de korta skarpa knallarna från stridsvagns- och pansarvärnskanoner... gevärsknallar, serier av smatter från kulsprutepistoler... handgranats-explosioner... brak från sammanstörtande byggnader... 




Civila och militära lik på gatorna... brandrök som blandar sig med damm från sammanstörtade hus... Enda trösten för de människor som likt råttor försöker gömma sig i källarna till de grushögar som en gång var deras hem och stolta hus är att bomberna slutat falla... dessa bomber som dag och natt under månader och år förvandlat den en gång så vackra staden till en rykande, tröstlös, ruin... 



De sovjetiska styrkorna har näst intill slutit en ring runt regeringskvarteren och avancerar obevekligt mot Nya Rikskansliet under vars trädgård Führerbunkern befinner sig.

Martin Bormann

Trots Ragnarök arbetar Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens, Hitlers maktberusade sekreterare, oförtrutet vidare för att skaffa sig maximal kontroll över Tredje Riket.
















Hermann Göring


Den 23 april gynnas Bormann av ett fatalt misstag av Göring, som befinner sig på Obersaltzberg. Göring har insett att Hitlers handlingsfrihet rinner bort som sanden i ett timglas och sänder av denna anledning ett telegram med innebörden att om inte Hitler hört av sig till Göring före kl 23 samma afton kommer han att agera som om Hitler förlorat handlingsfriheten och därför - i enlighet med sina befogenheter som Riksmarskalk - överta ledningen av Tyskland från kl 24.











Hitler, påeldad av Bormann, blir rosenrasande och telegraferar till svar: "Min handlingsfrihet förblir fullständig. Jag förbjuder därmed varje åtgärd i den riktning som ni antyder." /Adolf Hitler 

Bormann hade hoppats att Hitler omedelbart skulle låta arrestera och avrätta Göring som landsförrädare men fick nöja sig med ytterligare ett telegram till Göring (författat av Bormann): "Genom era handlingar har ni gjort er skyldig till högförräderi mot Führern och nationalsocialismen. Förräderi bestraffas med döden. Tack vare de tjänster ni gjort partiet kommer dock Führern inte att döma er till döden på villkor att ni avsäger er samtliga funktioner." /Adolf Hitler

Några timmar senare gav Bormann, Hitler ovetandes, SS-vaktstyrkan på Obersaltzberg order att arrestera Göring, hans familj och medarbetare. Vid flyktförsök skulle Göring avrättas.



Joseph Goebbels

Nu fanns bara en fiende kvar på vägen mot den absoluta makttoppen - propagandaministern Joseph Goebbels som den 22 april med hela sin familj, hustrun Magda och de sex små barnen, flyttat in i bunkern. Ingen av dem skulle lämna Führerbunkern levande.


Magda Goebbels



Eva Braun

I gryningen den 29 april 1945 gifte sig Adolf Hitler och Eva Braun. Därefter dikterade Hitler sitt politiska testamente. I detta utnämndes storamiralen Karl Dönitz till President i det tyska riket. Dr Goebbels utnämndes till Rikskansler och Alfred Bormann till Partiminister.

Successionsordningen oroade inte Bormann som visste att Joseph Goebbels med hela sin familj avsåg att begå självmord direkt efter Hitlers död. Inte heller storamiralen Karl Dönitz utgjorde någon källa till oro - amiralen var militär, inte politiker.









Hans Bauer

Kl 18:30 den 29 april kallade Hitler på sin pilot, Hans Baur, och instruerade hur hans och Eva Hitlers kroppar skulle brännas efter självmorden. Hitlers chaufför Erich Kempka hade redan fått uppdraget att införskaffa ett antal jeepdunkar med bensin.




Erich Kempka


Helmuth Weidling

På förmiddagen 30 april hade Hitler ett sista möte med Berlins kommendant Helmuth Weidling som informerade om att försvararna snart skulle stå utan ammunition. Hitler godkände då att trupperna gjorde ett utbrytningsförsök västerut.















Vid 14-tiden tog Hitler avsked av sin stab och sina sekreterare och därefter, omkring kl 14:30 gick han och Eva in i Hitlers privata våning.

Kl 15:30 hördes ett skott och efter en stunds väntan öppnade de närvarande dörren och fann Hitler och Eva döda i vardagsrummet.

Liken rullades in i mattor och bars upp till Rikskansliets trädgård där de kremerades i en granatgrop. Kremeringen blev dock ofullständig och ryska läkare kunde senare konstatera att Hitlers kranium hade ett skotthål vid tinningen samt glassplitter från en giftampull mellan tänderna. Eva Hitler hade inga skottskador men glassplitter i munnen.


Martin Bormann, vars position var helt beroende av att Hitler var i livet, dröjde i 23 timmar, alltså till kl 14:30 den 1 maj, med att informera Dönitz om att Hitler var död. 


Storamiral Karl Dönitz

Efter en kort överläggning med de närmaste medarbetarna i Dönitz stab beordrade Storamiralen att såväl Bormann som Goebbels omedelbart skulle arresteras om de dök upp i hans högkvarter i Flensburg.

















Nästa dramatiska händelse i Führerbunkern inträffade kl 20:30 (1 maj) då Joseph Goebbels och hans fru Magda tog sina liv. Paret Goebbels sex barn hade omedelbart därförinnan dödats med förgiftad choklad som makarna Goebbels erhållit av sin husläkare. Kropparna bars upp till Rikskansliets trädgård och brändes.

Det var nu endast fråga om några ytters få timmar innan ryssarna skulle inta Rikskansliet. I den tidigare så väldisciplinerade bunkervärlden röktes och dracks det nu ohämmat. Några avslutade sina liv, några var likgiltiga inför vad som komma skulle medan åter andra satte sitt hopp till en utbrytning ur bunkern och en flyktväg västerut - undan ryssarna. 

Omkring klockan 23 lämnade Bormann (iklädd grå SS-uniform och läderrock) tillsammans med SS-läkaren dr Stumpfegger, piloten Hans Bauer, statssekreterare Naumann samt Goebbels adjutant SS-kaptenen Günther Schwägermann bunkern. 

Hans Bauer berättar: "Vi lämnade bunkern via huvudporten vid Voß-strasse och sprang mot nedgången till tunnelbanestationen Kaiserhof. Stationen var svårt skadad av bomber och granater och det fanns inga trappsteg kvar så vi fick åka på bakdelen."

Gruppen, utökad med Hitlers chaufför Erich Kempka, tog sig så småningom fram till området vid Lehrter Bahnhof, idag Berlin Hauptbahnhof. Eldgivningen från omgivande husruiner var tidvis stark och gatumiljön präglades av lik i tysk uniform.

Otroligt nog dök en grupp tyska stridsvagnar upp, några av de sista pansarförbanden som existerade i Berlin. Man formerade strax smågrupper vid sidan - och bakom - vagnarna som sedan satte sig i rörelse över Weidendammer Brücke mot Zieglerstrasse.


SS-läkaren dr Ludwig Stumpfegger

Erich Kempka (som verkligen lyckades bryta sig ut och förena sig med sin familj i Obersaltzberg) berättar: "Halvt böjda följde vi fordonen som skuggor. Bormann och Naumann befann sig på vänster sida av stridsvagnen i täten, i höjd med tornet, medan dr Stumpfegger och jag gick strax bakom. Vi visste alla att det var frågan om liv eller död. Plötsligt öppnade ryssarna eld. En sekund senare träffades stridsvagnens flank utan varning av en kraftig eldslåga. Alldeles framför mig kastades Bormann och Stumpfegger upp i luften av explosionens vinddrag. Strax därpå träffades jag av Stumpfeggers kropp med våldsam kraft, jag sveptes bort och förlorade medvetandet."

Här någonstans upplöses spåren efter Bormann och dr Stumpfegger och de skall - trots många efterforskningar - förbli osynliga lång tid. 1964 utfärdade den västtyska regeringen en belöning om 100 000 mark till den som kunde ge upplysningar om Martin Bormann. Ett resultat av detta var att Bormann uppgavs ha observerats på mer än 6500 platser runt om på klotet! En av de mer fantasifulla uppgiftslämnarna menade att han sett Bormann vid två tillfällen - och i skilda världsdelar! Den störste fantasten angav att han sånär kört över Bormann på en smal bergsväg men lyckats stanna 20 cm från den drömmande Bormann!

Det fanns trovärdiga uppgifter om Bormanns och Stumpfeggers fältmässiga gravar i närheten av Lehrtner Bahnhof men utgrävningar 1965 gav intet. 


Martin Bormanns dödskalle. Notera guldtanden (svart på fotot)
på den plats som pennan pekar på!
Skallen skadad vid grävningen.
Så blev året 1972 och vid grävningar för ett nybygge fann man - strax invid 1965 års grävningar - två skelett. Det ena tillhörde en långvuxen mansperson (dr Stumpfegger var 1,94 centimeter) och det andra en kortvuxen dito (Bormann var 1,72 cm). Båda skallarna hade glassplitter mellan tänderna. 

Alla betydande befattningshavare hade försetts med cyanidkapslar att brukas som alternativ till fångenskap. 

Jämförelse med tandkort fastställde med till visshet gränsande sannolikhet att skeletten tillhörde Bormann och Stumpfegger. Skeletten anförtroddes de anhöriga men med restriktionen att de inte fick förstöras. 1998 genomfördes slutligen DNA-test som fastslog att det ena skelettet var Martin Bormanns och de efterlevande fick tillstånd att kremera kvarlevorna. 

Östersjöns vatten omslöt slutligen, den 16 augusti 1999, askan efter Nazismens Brune Eminens - Martin Borman.


                                                    Ω