torsdag 4 januari 2018

Centralförsvarsprincipen och Karlsborgs Fästning

När Sverige förlorade den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland 1809 befann sig plötsligt Stockholm och hela den Svenska östra kusten, liksom Norrbotten och norra Lappland, i främsta linjen mot en aggressiv granne, Ryssland.

Åland, då ockuperat och militärt befäst av Ryssland, utgjorde ett högst påtagligt hot mot moder Svea.

Liksom idag, fast av andra skäl, räckte inte svenska statens finanser till för att trygga Sverige mot ett anfall från huvudfienden österifrån och ett antal försvarsförslag studerades - och förkastades. Efter 10 års vilsna politiska grubblerier presenterade så det handlingskraftiga statsrådet - tillika Göta Kanals Fader - Baltzar von Platen en genial idé: Centralförsvarsprincipen. Denna grundade sig på ett känt faktum, vilket Napoleons väldiga franska armé (och så småningom Hitlers Wehrmacht) smärtsamt lärde känna: Ju längre in i fiendens land man tränger - dess längre blir underhållsvägarna, och därmed ökar dramatiskt sårbarheten för egna trupper. Napoleons armé gick, liksom Hitlers Wehrmacht - mycket riktigt - under i det vidsträckta Ryssland... mat, kläder, furage till hästar, vapen, ammunition och för Wehrmachts del drivmedel - allt saknades - allt utom den ryska vintern...

Den svenska Centralförsvarsprincipen gick i korthet ut på att låta ryssen tränga in i landet medan det svenska försvaret mobiliserade i, och vid, förberedda förrådsfästningar långt in i Sverige. När den svenska krigsmakten var färdigrustad var fienden redan försvagad av sina långa försörjningslinjer. Anfallet kunde därmed framgångsrikt avvisas av den Svenska armén och fienden krossas. Så var tanken. 



Centralpunkten - det som senare, 1832, av Karl XIV Johan - namngavs som Karlsborgs Fästning skulle byggas på Vanäs Udde vid Vätterns västra strand. 











År 1819 inleddes byggnadsarbetena. För de viktigaste ritningarna svarade tre fortifikationsofficerare: Bengt Erland Franc-Sparre, Johan af Kleen och Carl Fredrik Meijer

Inspirationen kom från Tyskland och initiativtagarna föreslog att udden, som stack ut i Vättern från sjöns västra strand, med hjälp av ett mäktigt slutvärn skulle skäras av från strand till strand längs sin bas. Slutvärnet skulle stödjas av vallgravar, bastioner, kurtiner och kaponjärer. Det var ett sinnrikt system som byggde på att armén under sin reträtt in i fästningen skulle upprätta ett djupförsvar framför slutvärnet.

Efter 22 års arbete stod det väldiga slutvärnet med sina 680 meter färdigt. Mot fronten inåt land fanns då, 1866, inte mindre än 263 kanonportar. Hela fästningen skulle bemannas av mellan 6 000 och 8 000 soldater – resten av armén skulle dra sig undan längre söderut och västerut, men vid behov kunna gå till motoffensiv och driva angripare bort från Karlsborgs murar. Till dess detta skedde skulle fästningen kunna stå emot en belägring på egen hand.

Under hela 1800-talet fortsatte förstärkningsarbetena. Detta för att motverka eldvapenutvecklingen med ett allt kraftigare belägringsartilleri. År 1889 började man uppföra permanenta verk, delvis nersprängda i berget, på Vaberget fem kilometer väster om Karlsborg.




Vaberget, Södra Fortet. Anläggningen är av säkerhetsskäl stängd för besökare och vilda blommor, gräs och mossa återtar långsamt terrängen.























Karlsborgs Fästning skulle inte ensam svara för Sveriges säkerhet. Planer och ritningar för motsvarande fästningsverk fanns för Jönköping och Askersund. Den ständiga bristen på medel i statens kassa gjorde dock att dessa planer stannade på ritbordet...



Eftersom Stockholm enligt planerna vid ett anfall skulle prisges åt ryssen förbereddes Karlsborgs Fästning för att härbergera såväl Kungahus som Riksdag och Riksbank (med Sveriges guldreserv). Den som idag besöker fästningen kommer sannolikt att inträda i fästningskyrkan (jfr bild t.h) och förundras över såväl dess storlek som den mäktiga ljuskrona som hänger från taket. 



Fästningskyrkan dimensionerades för att vara plenisal för Sveriges Riksdag och ljuskronan är byggd av 350 bajonetter med spetsarna nedåt - 350 för att motsvara antalet riksdagsmän i Sveriges Riksdag.














När Baltzar von Platen skapade Centralförsvarsprincipen för Sverige fanns inga järnvägar, inga telefoner, ingen elektrisk telegraf (men väl optisk!) och kommunikationerna var därmed synnerligen långsamma. Bristen på kommunikation av alla de slag födde Centralförsvarsprincipen där det fanns tid för att mobilisera och förflytta armén - och mödosam tid för en angripare att förflytta sina trupper inåt land och att förse dem med förnödenheter.

Utvecklingen under 1800-talets senare del förändrade allt detta: trupp kunde snabbt förflyttas med järnväg eller med ångdrivna fartyg och meddelanden färdades långa sträckor - snabbare än vinden - längs telegraftrådarna.

Sammantaget gjorde utvecklingen av alla slags kommunikationer att Centralförsvarsprincipen måste överges. Sverige måste åter få ett kust- och landgränsförsvar! Bodens Fästning med långskjutande kanoner blev Norrlands lås mot fienden i Öster. Oscar II Fort reglade infarten till Göteborg. Tingstäde Fästning behärskade stora delar av Gotland. Kustartilleribatterier nedsprängda i berg försvarade våra långa kuster... Sverige mönstrade som mest (1965) 880 000 man (med vapen, två uniformer, 3 par kalsonger, tre par strumpor, tre skjortor.... osv) och hade världens, till storleken, 4:e flygvapen. 

Så bröt "Den Stora Freden" ut alldeles i början på 90-talet. Politikerna påstod att Ryssland inte utgjorde ett hot på minst 10 år framåt.... fast INGEN visste när man skulle börja räkna.... På Balkan krigades det för fullt.... men inte i Sverige... Politiker, dessa åsiktskonstnärer utan återkoppling till det som en gång var... må Fan ta dem!

Nu, 2017, har det "politiska etablissemanget" drabbats av byxångest och Sverige skall åter rustas upp - för vilken gång i ordningen... och för vems pengar...

Minns Du 60-talssången "Where have all the flowers gone..."  med refrängen "Oh, when will they ever learn, oh, when will they ever learn"...


                                                    Ω






söndag 17 december 2017

Halifax, epilog

När redaktören för dessa rader en gång genomlevde skolan stod aldrig begreppet "källkritik" på schemat. Det som var tryckt var sant! Kanske var det så då - men inte idag när det är så lätt att skriva och nå offentlighet med det skrivna.

Tidsspegeln strävar efter att vara sann i alla lägen - men nu har redaktionen blivit varse en tveksamhet i den publicerade artikeln om the Halifax Explosion: Var explosionen i La Boiselle 1916 större än den i Halifax 1917? Eller tvärt om?

I Tidsspegelnartikeln Minorna läser vi:



Den största minan någonsin anlades och avfyrades vid La Boisselle i Frankrike. Den laddades med 27 ton Amatol och avfyrades kl 07:28 den förste juli 1916. Slaget vid Somme hade börjat. Frånsett de sentida atombomberna är detta den största laddning som mänskligheten någonsin avfyrat. Detonationen skall ha hörts ända till London!


Amatol (som inte längre används som militärt sprängämne) var en blandning av trotyl (eng. TNT, trinitrotoluol) och ammoniumnitrat. Det hade två fördelar över ren TNT - det var billigare att tillverka eftersom ammoniumnitrat var billigare än motsvarande mängd TNT och det gav en mindre rökstark (svart) detonation till följd av ökat syretillskott.

Men hur var det nu med SS Mont Blancs last av explosiva varor? Jo, enligt källorna var hon lastad med 2366 ton picricsyra (sprängkraft större än TNT), 256 ton trotyl (TNT), 62 ton bomullskrut och 246 ton bensen (en sorts bensin) i tunnor på däck.

Sammantaget ger det 2684 ton högexplosiv last - förutom de drygt 281 000 mycket eldfarliga literna bensen...

När SS Mont Blanc exploderar i Halifax hamn är hon tveklöst den största sprängladdning - förutom de nukleära - som samtidigt detonerat på vår jord!

En strid om påvens skägg kan förvisso skönjas, men: minan i La Boiselle byggdes och utlöstes av mänsklig hand (och blev på så sätt den största) - SS Mont Blanc flög i luften till följd av en olycka. Ostridigt är att the Halifax Explosion, på en och samma plats - och vid ett och samma tillfälle - drabbades av den största sprängkatastrofen i historien före atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

Trots en omfattande kännedom - och erfarenhet - av Klorex och socker, av kaliumklorat och svavel, av egentillverkat bomullskrut, av jodvätekristaller och aldrig lyckosamma försök att tillverka knallkvicksilver (tack och lov!) har författaren av dessa rader aldrig tidigare stött på Picricsyra. Namnet leder tanken fel: det är inte fråga om en syra utan om dess produkt - ett explosivt pulver som med fördel fylldes i artillerigranater under första världskriget.

Nätet sägs det mesta att finna och döm om min förvåning när jag  - oprovocerad - fann en komplett "görsåhär"-laboratorieanvisning för framställning av picricsyra. Läs, förfäras och - framför allt - avstå!

Så gör du pickricsyra...

Erland Renström
Redaktör och ansvarig utgivare för e-magazinet Tidsspegeln



lördag 9 december 2017

Katastrofen i Halifax

Klockan är 09:04:35 på morgonen den 6 december 1917 i de sammanflätade hamnstäderna Halifax och Dartmouth, Nova Scotia, Kanada när den grå himlen lyser upp av ett ljus som överträffar solens, när en oerhörd tryck- och stormvåg får många av stadens hus att rämna, sliter bort taken på andra, knäcker träd och ledningsstolpar, vrider järnvägsskenor, när ett dånande ohyggligt explosionsvrål får trumhinnor att bågna och brista, när hamnbassängen vid Pir nr 6 bokstavligen töms på vatten och en 18 meter hög flodvåg (tsunami) därefter vräker in över land, när en 3600 m hög rökpelare virvlar mot himlen! 

Vad har inträffat? De ännu levande trevar efter ett svar... Det är storkrig i världen - har Tyskland möjligen angripit en av världens största hamnar där fartygskonvojer till det krigsdrabbade Europa samlas för att avsegla mot England med krigsnödvändigheter, med mat och kläder till de drabbade folken?

Katastrofen är förödande - 1600 personer avlider omedelbart till följd av tryckvågen och kringflygande splitter av stål, trä och glas. Ytterligare 350 personer dör av sina skador - andra invalidiseras för livet. Sammanlagt skadas - men överlever - 9000 personer. Varenda byggnad inom en radie av 2600 meter från epicentrum totalförstördes eller blev helt oanvändbara till följd av sina skador. I staden fanns inte en enda hel fönsterruta. Kringflygande glödande splitter, omkullvräkta spisar och andra värmekällor startade mängder av bränder.

Det totala antalet döda kommer aldrig att fastställas eftersom många helt enkelt försvann till följd av fragmentering och förgasning. 1950 dödsfall fastställdes - man antar dock att ytterligare (minst) 50 personer omkom. Den sist återfunnene omkomne påträffades så sent som sommaren 1919 - 1½ år efter händelsen.

Den syn som mötte överlevande beskrivs av brandmannen Billy Wells, som själv fick sina kläder bortslitna från kroppen av explosionen: "... människor hängde döda ut genom fönstren - en del utan huvuden... andra hängde döda ovanpå teleledningarna..."

Vad var då orsaken till denna förödande katastrof? Jo, som så ofta, ett antal i och för sig harmlösa händelser som i ett tidsmässigt sammanhang leder fram till det ödesdigra slutet.

Katastrofen orsakades av två fartyg som kolliderar på sämsta tänkbara ställe kl 08:45 denna morgon. Det ena det utgående norskregistrerade (neutrala) fartyget SS Imo (SS för Steam Ship, ångfartyg) vilket nyss fått sin bränslelast påfylld i Halifax och nu är på väg med förnödenheter för Belgien. Det andra det inkommande franskregistrerade SS Mont Blanc på väg till konvojbildningsplats i Halifax för vidare färd mot Bordeaux. SS Mont Blanc är bokstavligen fullastat med högexplosiva varor i form av trotyl, bomullskrut, picricsyra (som trots namnet är en pulverformig produkt med en sprängkraft större än trotyl) samt, som däckslast, bensen (en sorts bensin) i tunnor. Lastens sammanlagda sprängkraft beräknas motsvara 2,9 kiloton trotyl - atombomben över Hiroshima hade en sprängkraft om ca 16 kiloton trotyl.

Tid är den grundläggande faktorn för att de två fartygen skall kunna mötas och kollidera.


En schemalagd tidsfaktor är i detta fall att det till skydd mot tyska u-båtars obehöriga intrång i hamnen fanns två u-båtsnät vars ena rörliga halva (den röda linjen t.v.) mellan Georges Island och Pir 21 varje natt stängde hamnen för all in- och utfart.


För SS Imo bestäms avfärden från Halifax inre hamnbassäng, Bedford Basin, av att kolbunkringen till följd av sen kolleverans är fördröjd. När SS Imo till sist är seglingsklar på kvällen den 5 december är hamnen stängd och man måste invänta dagsljuset den 6 december innan u-båtsnätet åter sänkts ner till botten och farleden är öppen.

SS Mont Blanc har av olika skäl blivit lite sen till Halifax och anländer när hamnen är stängd. Fartyget kastar därför ankar strax söder om u-båtsnäten för att invänta morgonen den 6 december.

Aktörerna i det kommande dödliga dramat har nu intagit sina positioner - ridån skall gå upp samtidigt med morgonljuset den 6 december 1917!

Klockan 07:30 får SS Imo, med lotsen William Hayes ombord, klartecken att lätta ankar och lämna Bedford Basin.

Under ledning av den väl erfarne lotsen Francis Mackey lättar samtidigt SS Mont Blanc ankar och styr nordvästvart in i det trånga sundet the Narrows mot Bedford Basin. Mackey som kom ombord på kvällen den 5 hade ställt fråga om yttre säkerhetsåtgärder med tanke på Mont Blancs last. Sådana var inte vidtagna - inte heller, till följd av u-båtsfaran, förde fartyget signalflagga för explosiv last.

Seglingsreglerna för the Narrows följer de internationella: fartygen skall hålla till höger i farleden och mötas "babord mot babord", dvs vänster mot vänster sida. Emellertid möter SS Imo det amerikanska fraktfartyget SS Clara som felaktigt är på väg mot Bedford Basin på farledens nordvästra sida! Lotsarna kommer överens om att mötet skall ske omvänt mot reglerna, dvs styrbord mot styrbord.

Strax efter detta möte tvingas SS Imo ytterligare in "på fel sida" - mot Dartmouth - av en nordvästgående bogserbåt som ligger nära, eller i, farledens mitt.

Nu, på ett avstånd av 1,2 km, upptäcker lotsen på SS Mont Blanc, Francis Mackey det mötande SS Imo. Han noterar förundrad att SS Imo håller fel kurs i förhållande till mötet och signalerar med ångvisslan att så är fallet. SS Imo svarar med två signaltjut att hon tänker bibehålla kursen.

Mackey beordrar nu stopp i maskin samt ett visst roder mot styrbord (höger, in mot Dartmouth). Han signalerar åter att han har rätt till fri väg.

SS Imo, som till följd av sin försenade avfärd håller en fart som vida överstiger den 5 knop som är tillåtna i sundet, svarar att hon tänker behålla sin kurs. Samtidigt står det klart att fartygen ligger på kollisionskurs och även SS Imo stoppar sin maskin.

I ett sista försök att undvika kollision girar SS Mont Blanc babord (vänster) samtidigt som SS Imo slår back i maskin. Allt är dock förgäves: SS Imo träffar SS Mont-Blanc på styrbords sida i höjd med 1:ans lastrum. 

Skadorna på SS Mont Blanc är små men några av de bensenfyllda faten i däckslasten har sprungit läck och innehållet flyter ut över däck. 

Kollisionsfarten är blygsamma 1 knop men till följd av backgången i SS Imos maskin skiljs fartygen åt med ett regn av gnistor som följd av att plåtarna gnids mot varandra. Bensen antänds och mycket snart går branden utom kontroll. Fartygschefen kapten Aimé Le Medec beordrar att skeppet skall överges - han är liksom sin besättning väl medveten om den livsfarliga lasten. 

Ytterligare bensenfat brister av hettan från branden och fartyget driver nu in mot Pir 6 på Halifaxsidan. Brinnande bensen rinner ner via luckorna till lastrummen och strax är katastrofen ett faktum: lasten exploderar kl 09:04:35.



SS Mont Blanc förintas bokstavligen och glödheta fartygsrester flyger genom luften. En del av fartygets 90 mm förliga kanon återfinns, med smält och krökt eldrör, 5,6 kilometer från explosionscentrum.












Denna del av SS Mont Blanc ankare vägande 500 kg slungas iväg 3,2 km.











Explosionens tryckvåg, tusentals atmosfärer hög, sprider sig i alla riktningar med otroliga 1000 m/s och temperaturen i explosionscentrum är 5000 grader Celsius. Shockvågen i jordskorpan sprider sig med en hastighet 23 gånger större än ljudets och noteras på orter 200 km från explosionen.

En yta om 160 hektar (1 600 000m²) runt explosionsplatsen förstörs totalt.




Många heroiska insatser gjordes för att rädda människor och egendom. En av de mest gripande och självuppoffrande rör järnvägstjänste-mannen Patrick Vincent (Vince) Coleman (bild t.v.) som arbetade bara drygt 200 meter från Pir 6. När han hörde om det brinnande fartygets dödliga last flydde han och en kollega från platsen. Coleman erinrade sig dock att flera tåg var på ingående till Halifax bl a ett passagerartåg som väntades inkomma inom minuter. Han återvände till sitt arbetsställe och började sända telegrafiska varningar till järnvägsstationerna runt Halifax. Hans sista varningssändning var (enligt Maritime Museum of the Atlantic): "Hold up the train. Ammunition ship afire in harbor making for Pier 6 and will explode. Guess this will be my last message. Good-bye boys." ("Stoppa tåget. Ammunitionsfartyg brinner i hamnen, driver mot Pir 6 och kommer att explodera. Antar att detta är mitt sista meddelande. Farväl grabbar.")

Vincent Coleman dog på sin post men räddade genom sin gärning sannolikt livet på nattågets, Passagerartåg nr 10 från Saint John, 300 passagerare.

Skadorna på det mitt emot Halifax liggande Dartmouth blev avsevärt mindre - detta till följd av att explosionen inträffade på Halifaxsidan av the Narrows. Antalet omkomna anges till 100 personer, ingen siffra finns för skadade. Byggnader skadades ävenledes här men ytterst få totalförstördes.

Det rättsliga ansvaret klargjordes slutgiltigt i ett utslag i Supreme Court of Canada och Judicial Committee of the Privy Council in London som förklarade att båda fartygen bar lika delat ansvar för olyckan - men att ingen enskild skulle fällas till ansvar.

The Halifax Explosion betecknas i litteraturen inte sällan som den största explosion förorsakad av ickenukleära sprängmedel. Det är dock visst att den största minan på västfronten, den i Boisselle, (jfr Tidsspegelns artikel "Minorna" i december 2014. https://tidsspegeln.blogspot.se/2014/12/minorna.html) är den största.

Dock, om man sammanväger ett antal ingående element som antal döda och skadade, mängden ingående sprängmedel, de direkta ekonomiska konsekvenserna av explosionen de indirekta ekonomiska konsekvenserna etc etc kommer The Halifax Explosion att inta platsen som den största ickenukleära explosionen i världshistorien.


Det finns en mängd bilder (och videor) på Internet gällande katastrofen i Halifax. Det finns av denna anledning ingen orsak att bildsätta denna artikel. 

Tidsspegeln rekommenderar emellertid starkt att läsarna ägnar lite tid åt bifogade länkar vilka ger en god bild av händelseförloppet och dess konsekvenser!

Halifax Explosion 1917
Animerad film som exakt beskriver händelseförloppet. Tid: 5 minuter

Autentiska bilder från Halifax Explosionen
Tid: 5 minuter 38 sekunder.

17 foton från Halifax efter explosionen 1917


                                                    Ω

tisdag 14 november 2017

Eld upphör den 11 november 1918

I Sverige är 11 november ungefär vilken dag som helst - med undantag av att det också är Mårten Gås, en kulinarisk högtid för en trogen skara: förrätt svartsoppa med krås och så huvudrätten själva gåsen. Svartsoppan, en sorts flytande blodpudding gjord på gåsblod (äkta svartsoppa eller på grisblod), älskas eller hatas - svart och vitt - något mellanting finns helt enkelt inte!

Men den 11 november är också Remeberance Day - instiftad till hågkomsten av de miljoner unga män som stupade i första världskrigets vansinniga människoslakt på Västfronten och på andra krigsskådeplatser under detta krig.

Den exakta siffran på döda i världsbranden 1914-1918 låter sig aldrig fastställas. 

Dick Harrison, historieprofessor vid Lunds Universitet anger en någorlunda accepterad uppskattning i en artikel i Svenska Dagbladet:  

"Ett vanligt antagande, baserat på beräkningar under åren omedelbart efter krigets slut, är att antalet militära dödsfall uppgick till omkring 10 miljoner – mellan 6,7 och 7 miljoner döda i strid och omkring 3 miljoner döda i sjukdomar och av umbäranden i krigsfångenskap. Antalet civila döda brukar uppskattas till mellan 6,5 och 7 miljoner, men det finns historiker som sätter antalet betydligt högre, allt beroende på vad man räknar som dödlighet i krig."

Armistice Day, som senare kom att döpas om till Rememberence Day, eller mer familjärt Poppy Day (i USA Veterans Day) instiftades 1919 och det första högtidlighållandet av dagen skedde inom det Brittiska Imperiet med två tysta minuter den 11 november klockan 11 året 1919.

Valet av tidpunkt kommer från det ögonblick, 11/11 kl 11 (1918) då haubitserna, kanonerna och kulsprutorna tystnade på Flanderns slagfält och övriga krigsskådeplatser.

Då, klockan 11 den 11 november 1918, kunde Döden räkna in 17-20 miljoner offer för sin lie... Osäkerheten blir lätt att förstå om man ett ögonblick betänker situationen för de soldater som stred i Tredje slaget om Ypern (Passchendaele)  - "att fylla en sandsäck innebar alltid att man fick sålla bort likdelar från kamrater eller fiender som trasats sönder av granatelden".

Efter Andra Världkriget, där mellan 55 och 60 miljoner människor miste livet minneshålls årligen den 11 november i Great Britain de stupade i de två världskrigen vid Remeberance Day. Runt om i världen högtidlighålls minnet av de som stred, led och stupade i båda världsbränderna ... 

I flera krigsdrabbade länder är den 11 november en nationell helgdag. Armestice Day, eller Remeberance Day symboliseras i England av den röda vallmoblomman.



I Flanderns ofattbart söndersprängda landskap, 1914-1918, där enbart bottenlös lera och kala trädstammar erbjöds de stridande spirade envist livet i form av den röda vallmoblomman.









Vad som gav denna växt livskraft bland söndersprängd jord, stål från granatsplitter, bly från gevärs- och kulsprutekulor samt kvarlevorna av stupade är en gåta likväl som ett faktum.






Vallmon, the Poppy, är sinnebilden för det i skyttegravarna och ingenmansland utgjutna blodet - och för livets obändigt sällsamma kraft.

Redaktören för Tidsspegeln besökte, tillsamman med andra blivande ingenjörer, som en nyfiken ung man London en vecka i november 1967. Den 11 november där blev en överraskning - skild från ytlig kunskap om Mårten Gås-firandet.



De inledande tre bilderna är 50 år gamla - men som tidsdokument duger de gott. Respektive regemente, bataljon eller kompani har sin egen korsomgärdade avgränsning. Inne i instängslingen finns "poppykors" för stupade som har en ännu levande anförvant.
































Att engelsmännen vårdar sina traditioner framgår tydligt! Här drottningen som lägger ner en krans vid ett av Londons krigsmonument.

































Vallgravsområdet vid Towern är ett böljande hav av Poppies.


Drottningen i blomsterhavet (poppy-havet) vid Towern











Under de tidigaste dagarna av Det Andra Slaget vid Ypern dödades av en tysk granat den kanadensiske artillerilöjtnanten Alexis Helmer (bild t.v) den 2:e maj 1915. Helmer var nära vän med militärläkaren i samma enhet, major John McCrae. I tillfällig avsaknad av förbandets präst förrättade John McCrae begravningen för den stupade - och det anses att han samma afton skapade det världsberömda poemet "In Flanders Fields". Poemet är evigt förknippat med Första Världskrigets fasor och med symbolen för de fallna: Vallmoblomman, the Poppy. Dikten läses ännu idag, världen över, på Rememberence Day.







In Flanders Fields

Flanders Poppy on the First World War battlefields.
by John McCrae, May 1915

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Leonard Cohen får avsluta denna artikel med en djupt berörande recitation av poemet "In Flanders Fields"

Länk till Cohens recitation av dikten In Flanders Fields - lyssna till den och begrunda ...

In Flanders Fields


Vill du veta mer om andra Världskrigets stupade se

Döda i Andra Världskriget


                                                      Ω







torsdag 9 november 2017

Ryssligan

Den hemliga sammanslutning som i samtida press och i allmänhetens mun kallades Ryssligan benämnde sig själva ”Stockholmsavdelningen av Militärorganisationen för det ryska rikets återupprättande”. 

Det rike som genom utrotning av bolsjeviker och deras medlöpare skulle återupprättas var Tsarryssland. Året var 1918.



Organisationen leddes av kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlatjé. Huruvida Hadjetlatjé verkligen var kosack och därtill överste blev aldrig klarlagt - även om Hadjetlatjé så småningom, i häkte på Långholmens fängelse i Stockholm, under en halv timmes ridning på fängelsegården sökte övertyga utredarna om sitt släktskap med de ikoniskt vittberömda ryttarna. Närvarande kavalleriofficerare lät sig inte imponeras!








Ryssligans bas låg i en villa i Bollstanäs som ligger ca 6 km sydost om huvudkommunen Upplands Väsby. 

Villan nämndes en gång på tiden Villa Björkudden men kallades efter avslöjande av Ryssligan allmänt för Ryssvillan.

Husets ursprungliga träfasad är på bilden utbytt mot tegel.

Huset revs så sent som 2007.






Villan låg på Sjövägen med strandtomt vid den lilla sjön Norrviken. Denna belägenhet var betydelsefull för de kusliga händelsernas avslutning... lik skulle komma att sänkas i Norrvikens vatten.













Polisen kom händelserna i Villa Björkudden på spåren när en anmälan om en persons försvinnande inkom den 18 juli 1919. Den försvunnene var ryssen Nikolaj Ardelionovitj. 

Spåren ledde till Villa Björkudden och dess ägare överste Hadjetlatjé.

Väl i häkte började tungorna löpa bland de 16 medlemmarna av Stockholmsavdelningen av Militärorganisationen för det ryska rikets återupprättande. Det framkom att även de ryska undersåtarna ingenjören Carl Calvé och journalisten Jurij Levi Levitskij, vilka liksom Ardasjev stått i förbindelse med ryska sovjetregeringen, försvunnit från sina tillfälliga bostäder i Stockholm.




Det framkom att de tre offren, efter tortyr i Villa Björkudden, mördats och sedan sänkts i Norrvikens vatten.

Bild från sökning med tungdykare i Norrviken efter de tre kända offren.










Överste Hadjetlatjé menade vid förhören att ytterligare ett antal "bolsjevikiska förrädare" förhörts, avrättats och dumpats i Norrvikens vatten. Tre offer återfanns på sjöbotten i omedelbar närhet av Villa Björkudden inga ytterligare fynd gjordes. Än idag finns dock de som som vägrar bada i sjön med förmodade rysslik...

Domarna blev, som sig bör, stränga i det mest omfattande brottmål som dittills förekommit i Sverige: de 16 medlemmarna i Stockholmsavdelningen av Militärorganisationen för det ryska rikets återupprättande, dvs Ryssligan, fick i fallande skala som mest 10 års straffarbete... 

"Kosacköversten" Hadjetlatjé dömdes, som den siste i Sverige, till döden men straffet omvandlades till livstid eftersom dödsstraffet avskaffats innan det verkställdes för Hadjetlatjé.

Hadjetlatjé avled efter ett slaganfall på Långholmens fängelse den 4:e november 1929.

En film om Ryssligan (57 min) gjordes för några år sedan, den är sevärd! Du finner den på länken nedan (klicka)

Ryssligan

Reserv: https://vimeo.com/75392463


                                                      Ω





lördag 28 oktober 2017

Passchendaele

Mången frågar sig säkert idag: Vad är det, Passchendaele? En ort? Den som rest i Belgien känner måhända den lilla byn Passendale, det är samma ort som Passchendaele fast med ny stavning. Av Passchendalele före Första Världskriget finns bokstavligen inget kvar - så när som en och annan (restaurerad) skyttegrav, krigskyrkogårdar samt monument över det kollektiva totala vansinnet...



Kartan visar Belgiens gräns mot Frankrike (svart linje) och orten Passchendaele (nu Passendale) vid den "uppochnervända" droppen.



Byn Passendaele ligger en mil nordöst om staden Ypern (belgiska Ieper) i provinsen Västflandern. Bilden t.v föreställer det fridfulla Passendaele idag...












Flanderns lera och skyttegravar skymtar måhända ännu blekt igenom minnesdunklet - men vi borde med fasa minnas just Passchendaele där världshistoriens näst mest förlustbringande strider just nu (i oktober 2017) ägde rum - och avslutades för 100 år sedan.

Tredje slaget om Ypern ägde rum 31 juli-6 november 1917 och avslutades med Slaget vid Passchendaele, på engelska the Battle of Passchendaele.

Bilden t.h visar två flygbilder över Passchendaele. Den övre är tagen före Första Världskriget, den undre efter. De ljusa "prickarna" är krevadgropar efter artillerigranater...





Befälhavare för de allierades offensiv vid Tredje Slaget om Ypern var den brittiske generalen Douglas Haig (bild t.v). Generalen har av såväl sin samtid som av senare forskning ansetts som föga flexibel - en man stelnad i föråldrade strategiska och taktiska mönster. 

Den brittiske premiärministern Lloyd George beskriver i sina krigsminnen Haig som: "lysande - så högt som stövelskaften sträcker sig". Lloyd George önskade under kriget många gånger göra sig kvitt Haig - men han fick inget politiskt stöd - och vad värre var: han fann ingen bättre brittisk officer som kunde ersätta honom!

Haig ledde världshistoriens mest förlustbringande slag, Sommeoffensiven som startade 1 juli 1916 (jfr separat artikel i Tidsspegeln "Slaget vid Somme 100 år" från juni 2016). Haig skrev i sin dagbok på Sommeslagets andra dag: "Totala förlustsiffrorna skall enligt rapporterna vara 40 000 man. Jag tycker inte det verkar farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet är." Texten skall ses mot bakgrund av att 19 240 engelsmän stupade och att 20 000 sårades på förmiddagen den 1 juli 1916...

Genaral Haig "förärades" av sin samtid med de föga smickrande smeknamnen:
Butcher Haig och Butcher of the Somme (butcher är engelska för slaktare,
red anm)

Hela Tredje Slaget om Ypern var ett outsägligt lidande för trupperna på båda sidor - inte minst den del av slaget som utkämpades vid Passchendaele. Den franska jorden dränktes av ihållande regn och förvandlades till, platsvis, bottenlös lera.

Alla träd, alla byggnader - allt - maldes ner av den intensiva granatelden. 


De döda fick ligga där de stupat och det sägs att det var mycket psykiskt påfrestande att fylla sand/jordsäckar till skyttevärnen pga att det alltid fanns likdelar som följde med skyffeln...







Tröstlös verklighet vid Passchendale


Här fanns en gång skog och en hel by...



... och här



















Bottenlös var leran... Här en nedsjunken hästanspänd vattentransport...



Britter i främsta linjen
















Stupad britt...




En stupad tysk infanterigrupp...

















En sårad britt bärs av fyra kamrater genom lerlandskapet till vård  ...



Nedan ett citat ur Jolos "Den okände soldaten 1914-1918, The Yankes are coming"

"Passchendaele är en by i Flandern, strax utanför Ypres, och slaget utkämpades alltså där man kämpat oavbrutet ända sedan oktober 1914 - i det flacka, låga landskapet längs Kanalkusten, fyllt av kanaler och dammar. Stridsterrängen var inom ett par dagar en enda gyttjepöl. Landskapet såg ut som månen, sedd i ett teleskop. Det krävdes ibland sexton bårbärare att föra bort en sårad. Artillerispann på sex hästar sjönk och försvann. Rapportkarlar drunknade i gyttjan. Lätt sårade som skulle ta sig tillbaka omkom av utmattning när de gått ner sig till bröstet."

Förlustsiffrorna för Tredje Slaget om Ypern är mycket osäkra, många försvann helt enkelt i leran eller upplöstes i det närmaste totalt av exploderande granater.

Britterna satte in 50 divisioner (varje division, oavsett nationalitet, ca 20 000 man - ständigt påfylld av ersättningsmanskap för dem som stupat eller sårats...) i slaget och fransmännen 6 divisioner. Förlusterna (sårade och döda) anges till mellan 200 000 - 448 614 man. Den sista siffran märkvärdigt exakt! Tyskarna mötte upp med 77-83 divisioner och räknar sårade och döda till mellan 217 000 - 410 000 man.

Slaget vid Passchendaele avslutades med kanadensarnas erövring av lerträsket Passchendaele den 6 november 1917. Då återstod ett drygt år till vapenstilleståndet i Första Världskriget den 11 november 1918 kl 11:00 (elfte i elfte klockan 11).

                                                      Ω