Jo, detta om leran...

Ett "snapshot" utgör denna episod i utkanterna av Albert. Vi har "jagat" hit och dit i sökandet efter minnesvärda platser... Vi har lite lunchskaffning med oss (öl, ost och bröd) och jag gör en gir in på en "jordbruksväg" i kanten på en stor åker... 

Vi får dra oss undan i skyl för att "kissa". .... Genom mitt flitiga läsande om alla de helvetiska kval som unga män tvingades genomleva i 1914 - 1918:s skyttegravar känner jag mig "som hemma".. Färdigpissat och nu framåt i leran.... Jag säger: V8:s 4-hjulsdrift räddade oss från bärgningsassistans!! Krängandes hit och dit... Sant och slut... (jo, jag hade faktiskt tvivel om detta företags framgång....) Eder alltid förbindlige Redaktör, Erland.

En historisk Europaresa 2016, del IV

Så var det då dags att lämna det historiskt intressanta Dunkerque och starta resan österut - mot franska Albert. Staden är bekant för de förlustbringande striderna här före, under och efter 1916 under Första Världskriget. Vi återkommer strax till detta.

Första stoppet blev Mimoyescques. Jag visste att detta monumentala V3 muséeum var "säsongsstäng" men ville ändå "ha varit där".

En stor, gropig och lerig (värre skulle bli), grusplan framför några stängda grindar var allt som bestods oss... Platsen är dock mycket intressant och kanske där kan bli ett senare besök! Jfr artikeln i Tidsspegeln "Märkliga Vapen II".

Andra delmålet på vägen mot Albert var "La Coupole" belägen 5 km från Saint-Omer (Pas-de-Calais, France).

Efter de förödande allierade bombningarna av raketbasen Peenemünde (på Rügen) under augusti 1943 beslöts att en avfyrningsbas för V2 skulle byggas i nordvästra Frankrike. Tillverkningen av V2-missilen, den första interkontinentala roboten med det officiella namnet Aggregat 4 (den 4:e raketen i utvecklingsprogrammet) flyttades samtidigt till en underjordisk anläggning i Nordhausen kallad Mittelverk Dora. (Jfr artikeln Mittelwerk Dora, nov 2015)

 "Tornet" till vänster i bild är ett ventilationsschakt! Stödmurarna i bildens nederkant betingas av behovet av stöd för den väldiga kupolen.

La Coupole blev en mäktig, men aldrig använd, anläggning. Centralhallen mäter ca 45 meter i höjd och har en diameter på 71 meter. Betongtaket har en tjocklek på dryga 5 meter och motstod därmed alla dåtida kända bomber.

Den ännu inte bruksfärdiga anläggningen bombades svårt under 1944 (fast engelsmännen visste inte vad de bombade!) och övergavs samma år till följd av de allierades landstigning i Normandie 6 juni 1944.

Under "resans gång" hade behovet av fasta avskjutningsplatser för V2-vapnet ersatts av den mobila avfyrningsrampen "Meillerwagen" där en robot kunde tankas, få sina avfyrings- och måldata inlästa, och avfyras inom loppet av en timme. 

Inalles tillverkades 6000 missiler - och avfyrades 1400 raketer mot London och 1600 mot Amsterdam.

V2 missilens tillverkning krävde ca 15.000 tvångsarbetares liv - 5.000 civilpersoner dödades vid deras nedslag runt om i Europa.

Nu några bilder från muséet La Coupole!

En tidig försöksraket för vad som av von Braun och hans medarbetare skulle utvecklas till V1 och V2.

Reservkraftverk i La Coupole

Anläggningen "La Coupole" blev aldrig färdigställd...

Aggregat 4, eller V2, tillverkat av slavarbetare i Nordhausens Mittelwerk Dora i 6000 exemplar. Världens första interkontinentala robot

Världens första kryssningsmissil V1 eller som den faktiskt heter: Fiesler Stoch 103











Få vet idag att Tyskland, i likhet med Japan, under 2:a Världskriget konstruerade flygande självmordsbomber. Vilket det tyska namnet för dessa "engångsbomber" var är förborgat... I Japan döptes de flygande bomberna till "Ohka" vilket blir, ungefär, "körsbärsblomman". Amerikanarna döpte stilfullt detta "idiotiska" vapen till "Baka" vilket på Japanska faktiskt betyder "Idiot(en)". Hitler, tillstyrkte aldrig detta grepp - och den "Tyska Idioten" kom därmed aldrig till användning!

                 Ω 

En historisk Europaresa 2016, del III

Från baslägret i Haaren (två nätter) med besök i slottet Wewelsburg och i Teutoburger Wald styrdes färden mot franska Dunkerque vid Engelska kanalen. 

Den 500 km långa resan västerut till delmålet innebar passage av Holland och Belgien. I det moderna Europa märks emellertid just inget vid "blixtvisiten" i dessa två länder: undantaget GPS:en och mobilen som båda aviserade skiftet av länder!

Hôtel Les Gens de Mar, (ung Sjöfararnas Hotell), maritimt inspirerat, blev vårt natthärbärge i Dunkerque under två dygn.

Dunkerque fick en dramatisk plats i historien under dagarna 26 maj till 4 juni 1940 då världshistoriens, genom tiderna, största evakuering genomfördes. Den brittiska expeditionsstyrkan, BEF, hade tillsamman med franska styrkor inringats av tyska stridskrafter och läget var sådant att de enda alternativen var kapitulation eller evakuering. 

Churchill valde evakuering och under namnet "Operation Dynamo" räddades 338.226 man, de flesta britter men även drygt 100.000 fransmän och belgare evakuerades. Dynamo krävde att, bokstavligen allt som kunde flyta, användes...

Krigsfartyg naturligtvis men även fiskebåtar och rena nöjesbåtar. 200 av dessa farkoster sänktes... tusentals män drunknade... eller dödades av tyska flygbomber och kulspruteeld... 

All tung materiel måste överges... t ex 2.472 kanoner, 20.000 motorcyklar, nära 65.000 fordon av alla de slag, 445 stridsvagnar, 337.000 ton förnödenheter, 68.000 ton ammunition, 147.000 ton bränsle...

Under tidsspannet från Tysklands överfall på Frankrike den 10 maj (1940) till Frankrikes kapitulation den 22 juni (1940) stupade 3.500 britter och sårades 13.053. BEF:s (British Expeditionary Force) förluster under denna tid var 68.000 man, stupade, sårade, saknade eller tillfångatagna...

Fartygsförluster under Operation Dynamo

British ships

Type of vessel	Total engaged	Sunk	Damaged
Cruisers	1	–	1
Destroyers	39	6	19
Sloops, corvettes and gunboats	9	1	1
Minesweepers	36	5	7
Trawlers and drifters	113	17	2
Special service vessels	3	1	–
Ocean boarding vessels	3	1	1
Torpedo boats and anti-submarine boats	13	–	–
Former Dutch schuyts with naval crews	40	4	Unknown
Yachts with naval crews	26	3	Unknown
Personnel ships	45	8	8
Hospital carriers	8	1	5
Naval motor boats	12	6	Unknown
Tugboats	34	3	Unknown
Other small craft[note 1]	311	170	Unknown
Total British ships	693	226
Type of vessel Total engaged Sunk Damaged Warships (all types) 49 8 Unknown Other vessels 119 9 Unknown Total Allied ships 168 17 Grand total 861 243 Allied ships

En av alla förluster vid Dunkerque: Mona's Queen gick på en mina utanför Dunkerque's stränder 29 maj 1940

Dunkerques kilometerlånga stränder idag...

Brittiska kyrkogården i Dunkerque

När Du ser gravvårdarna över stupade och saknade avslöjas krigets verkliga ansikte...

Nyss trodda de sig ha blivit räddade... notera dem som kastar sig överbord! En jagare tog ombord ca 900 man... alla på däck för att inte drunkna i mörkret om jagaren sänktes... Flygbomber, kulspruteeld och minor var allestädes närvarande...

                                                             Ω 

En historisk Europaresa 2016, del II

När man, som vi, slagit ett tvådagars läger i Haaren är det inte bara slottet Wewelsburg som kittlar upplevelsesinnet! På armlängds avstånd från Haaren ligger två megasevärdheter! Den ena är Hermannsdenkmal (Herrmannsminnesmärket), den andra Externsteine.

Hermannsdenkmal uppfördes under åren 1841-1875 till minne av Goternas framgångsrika slag mot Roms legioner år 9 eKr. Här, i Teutoburger Wald, hejdades en gång för alltid det romerska väldets utvidgning.

Monumentet är 53,46 meter högt och den livströtte kan sega sig upp till "utsiktsbalkongen" (rundvandringen) ovanför pelarraden!

För sifferbitaren:
Hermanns svärd är hela 7 meter långt!























Den andra sevärdheten i området Teutoburger Wald är Externsteine. Kalkstensklippor till"funktionen" påminnandes om Englands Stonehenge - men väldigare och absolut inte formade av människor!



Platsen antas vara centrum för förhistorisk tillbedjan - och än i dessa dagar samlas där årligen ca 50 000 människor för att fira sommarsolståndet!

Lägg märke till livströtta tyskars upplevelsedröm - högt där uppe!


                                                    Ω

En historisk Europaresa 2016, del I

Ja, så var då Tidsspegelns redaktion åter bemannad. En Europaresa väl värd namnet är slutförd - en resa som under 30 dagar fört till 1900-talets mer historiska - och bemärkta - mål. Om du, käre läsare, tänker dig en "Europacirkel" med start- och slutpunkt i Kiel förstår du vad som avses. Wewelsburg i sydvästra Tyskland, Dunkerque, Mimoyesque, La Coupole samt staden Albert, alla i v:a frankrike - slottet, Neuschwanstein i Füssen (Bayern), det återuppförda barockslottet Zwinger i Dresden, raketbasen Peenemünde och det - för den tyske arbetaren - tänkta semesterparadiset Prora vid Tysklands Östersjöstrand.

Välkomna till ett besök vid dessa platser, jag skall vara din ciceron! 

Slottet Wewelsburg i västsydvästra Tyskland har en särskild plats i det Nationalsocialistiska och SS-bländade Tyskland. Här grundlade den tidigare hönsfarmaren och sedermera SS-chefen Heinrich Himmler sitt ideologiska centrum. Himmler "hyrde" slottet på 100 år för den symboliska summan av 1 riksmark!

Här skulle SS-staten ha sin ideologiska vagga, här skulle den ariska mysticismen flöda, här skulle stupade SS-hjältars dödskalleringar samlas i kryptan i norra tornets bottenvåning, här skulle de mest bemärkta männen i SS samlas i Obergruppenführersalen och samråda.



Wewelsburgs norra torn var ägnat åt SS-riter och mysticism. Himmler hade intentioner om att förse det "stympade" norra tornet med en överdel, en "hatt" - men kriget kom dock emellan...

Borgen Wewelsburg byggdes i sin nuvarande form i början av 1600-talet av biskopen Theodor von Fürstenberg, men platsen vid den lilla byn Wewelsburg hade huserat olika fästningar och borgar ända sedan 800-talet.





År 1934 skrev SS ledare Heinrich Himmler under ett hundraårigt hyreskontrakt för slottet Wewelsburg. Efter detta byggdes slottet om och restaurerades. Planen var att slottet skulle bli en skola för ledare inom SS där de skulle utbildas i bland annat historia, mytologi, astronomi, konst och arkeologi.

Flertalet studierum byggdes tillsammans med kök, matsal och gästrum. Även vakthus och barracker byggdes på slottsgården.

Planerna om att göra Wewelsburg till SS-skola kom aldrig att realiseras utan istället fick Wewelsburg många andra funktioner och kom att bli ett kulturellt centrum för SS. Flera arkeologiska expeditioner utgick från borgen och forskningsorganisationen Ahnenerbe fick sin bas här. Dessutom fungerade slottet som mötesplats för högt uppsatta män inom SS.

De längre gående framtidsplanerna för området runt slottet var stora, det skulle under en tjugoårsperiod byggas ut till att bli ett helt samhälle där SS-officerare skulle kunna bo med sina familjer. Krigsutbrottet 1939 satte dock stopp för dessa planer.

I mars 1945 närmade sig amerikanska styrkor området och chansen att hindra dessa från att inta Wewelsburg var ringa. Fredagen den 30 mars utfärdade därför Heinrich Himmler en order till Haupsturmführer Heinz Macher om att förstöra slottet för att undvika att det skulle hamna i fiendens händer.

Dagen efter, den 31 mars, verkställdes ordern. Flera sprängladdningar detonerades för att demolera de inre murarna och det tändes eld på slottets interiör. Stora delar av slottet totalförstördes av elden och explosionerna.

Bara två dagar senare anlände de amerikanska trupperna. Slottet hade då förutom förstörelsen av SS plundrats på värdesaker av flyktingar och före detta lägerfångar.

Efter kriget restaurerades Wewelsburg och står idag som antinazistiskt propagandamuseum med bland annat den fasta utställningen ”SS ideologi och terror”.

Två mycket speciella rum i norra tornet finns kvar än idag i det närmaste intakta.




Det ena av dessa rum som kallades Valhalla påminner om en krypta där det i golvet finns en rund uthuggen nedsänkning. Runt denna uthuggning står tolv pelare och i taket (se infälld bild) finns en svastika med utsträckta armar.





Det andra rummet i norra tornet kallas Obergruppenführersaal - detta är ett magnifikt rum där det på golvet finns en stor svart sol marmorerad i mitten på golvet. Runt den finns tolv valv med fönster.





Golvdekorationen i Obergruppenführersaal


I nästa artikel kommer vi att möta den mirakulösa evakueringen av BEF (Brittish Expedition Force) och franska förband från franska Dunkerque maj/juni 1940. Sammanlagt 338 000 man undgick fångenskap hos de tyska förbanden! En historisk bedrift!


                                                    Ω

5. Finska Vinterkriget 1939-1940: Slaget om Suomussalmi, del V

"Pursue on great, decisive, aim with force and determination" Carl von Clausewitz, västvärldens störste militäre tänkare. 1780-1831. Författare bl a till "Om kriget", standardverk vid alla militära akademier.

With the commencement of hostilities on 30 November 1939, Soviet 9th Army Commander Tjujkov committed his two lead divisions, the 163rd and 44th Rifle Divisions, to a two-pronged attack aimed at the road junction of Suomussalmi.The 163rd, under Division Commander Selendsov, was committed first as the 9th Army main effort, attacking to seize the Suomussalmi road junktion to allow the 9th Army to attack both Peranka and Hyrynsalmi. The 163rd Division supporting effort, the 759th Rifle Regiment and the 163rd Recon Battalion, advanced up the Raate road from the south, while the main effort, comprising the remainder of the Division took the northern Juntusranta-Palovaara road.

Tjujkov's intent was for the 163rd to push the northern Finn defenders past Suomussalmi, south out of his zone of operations. The 9th Army supporting effort, the 44thRifle division (following the 759th Rifle Regiment by about 48 hours) would squeeze the retreating Finns from the south. Eventually the Finns would be pushed out onto the ice-covered lakes and eliminated.With Finn resistance crushed , the 9th Army would then be free to advance via Hyrynsalmi and Puolanka to Oulu (Uleåborg), cutting Finland in half and severing the main rail connection to Sweden. Selendsov's higher commander's guidance included instructions to avoid occupying Suomussalmi itself, because of the potential for any unit doing so to be trapped between the lakes on either side of the town.The Finns did not expect an attack in the vicinity of Juntusranta. The roads in this area were so spectacularly bad that they hadn't even been considered as an avenue of advance and so the Finns had shifted the covering force of two battalions of Civic Guards under major Kari south towards Raate. When Selendsov crossed the border with the 662nd and 81st Rifle Regiment and the 163rd division troops, the Finns were able to offer only token resistance from the sole remaining 50-man border police company under command of Lt Elo. Nevertheless, the Soviets found it extremely slow going. Lead elements only reached Palovaara late on the 5. of December.At Palovaara, Seledsov ordered the 662nd Regiment minus one battalion (division reserve), to move north to seize Peranka by nightfall on the 6. of December, to protect the Division northern flank. The 81st continued south to the town, with the remainder of the 163rd, to link up with the 759th Regiment advancing on Suomussalmi from the south. It was at this time that MG Tuomp, commanding the Finn Northern Group of Forces (P-SRE), decided that this was the Soviet main effort in this area, and dispatched his reserve, the 16th Separate Infantry Battalion (ErP16) under Mj Pallari, from Kuusamo via Peranka to reinforce Mj Kari's two Civic Guard battalions which had already moved back to this area.This force arrived in the vicinity of Lake Piipasjärvi at approximately 01:00 on the 6. of December and, by noon, occupied defencive positions to block the Kuusamo road to deny further movement north by the 163rd. Making [fighting] contact here late on the 6. of December, the 662nd stopped and began to probe.Early on the 7 December, the Finns evacuated and burned the town of Suomussalmi. The demolition was incomplete, however, and a substantial number of buildings remained intact. Lead elements of the 81st Rifle Regiment and the 163rd Division Troops arrived later that day, joined by the end of the day by the 759th Regiment and the 163rd Recon Battalion from the Raate road to the south. Pausing, Seledsov issued orders for the 759th Regiment to attack and to seize Puolanka via Hyrynsalmi, and for the 662nd to attack to seize Puolanka via Peranka to allow the division to continue its movement west. the 662nd started first. Facerd with the bitter cold and a shortage of tents, meanwhile, Selendsov was unable to resist the temptation to occupy the town and the surrounding areas from Kylänmäki to the lake Kuomasjärvi. The 662nd Regiment, however, was unable to make any headway against ErP16 toward Peranka.On 8 December Maj Pallari of ErP16 was wounded, and was replaced by LtC Susitaival, on leave from his duties as a member of the Finnish Parliament. With LtC Susitaival given command of all units north and east of Palovaara the command of ErP16 devolved on Cpt Salske.

To be continued....

                                                         Ω

4. Finska Vinterkriget 1939-1940: Slaget om Suomussalmi, del IV

Part IV

The two Soviet divisions in this battle arrived at, or near, 100% strength. The 44. Rifle Division, in particular, was considered a crack unit, composed of Ukrainians, and based in the Military District of Moscow. The 163rd Rifle Division was not so well regarded, composed primarily of Central Asians who were completely out of their environment in the far north. The 44th had been issued ski manuals, but no skis, immediately prior to their departure for Soviet Karelia. A ski regiment attached to the 44th was never employed as such. Soviet tanks and other vehicles were painted olive drab, and their uniforms, while generally warm enough, were khaki. The Soviets did not begin to camouflage their uniforms and equipment until January 1940. Soviet petroleum based lubricants froze in the bitter cold, and their vehicle engines had to be run every two hours or their batteries would die. (The Finns used glycerin and antifreeze as a lubricant and were not dependent on vehicles for movement.) The Soviets brought their entire complement of antitank guns, their flat trajectories useless in the forest and in the complete absence of any Finn tanks.

Soviet training had focused on large unit combined arms warfare in open terrain. Their command structure was rigid and prescriptive, primarily a result of the political climate in the Red Army of the late 1930s. Many of their best and brightest officers had been purged in 1937-1938; those who remained were groveling "yes-men" to their "Politruk" commissars or were timid non-entities. Soviet tactical intelligence, in the absence of effective patrolling or sympathetic locals, was non-existent, and their strategic intelligence (including maps) was frequently just plain wrong. In one case, however, they were accurate: in 1937 a Red Army pamphlet on the Finn Army noted that all Finn troops were experienced skiers trained for combat in cold weather, and that their exercise focused on active defense in the difficult Finn terrain. Soviet commanders seem not to have paid much attention to this warning.

The Finns suffered from grave material deficiencies, primarily a result of pre-war political decisions based on economy and an assumption of the inviolability of neutrality. When Col Hjalmar Siilasvuo led his 27th Infantry Regiment into battle near Suomussalmi he had no weapon heavier than .50 cal Maxim machine-guns. The only antitank weapons were grenades, satchel charges, crowbars, and "Molotov Cocktails", witch got their name when the Finn State Liquor Board started manufacturing and distributing empty bottles for just this purpose. He had no artillery, and was even short of some individual equipment, such as load-bearing equipment and uniforms. Most units lacked radios below regimental level and field-telephones were a battalion-level asset.  This was fairly typical of the entire Finn Army. Most of their artillery, of pre-WW I vintage, lacked sufficient ammunition. They did, however, have tents and lightweight, portable, wood-fired heaters. These were carried, along with other heavi gear and supplies, in sleds pulled by skiers, called akhios. These preparation for extended cold weather operations was to become a key advantage as the battle progressed.

Finn individual weapons, however, were generally quite good. Both sides used variants of the reliable and effective 7.92 mm M1891/30 Mosin-Nagant bolt-action rifle, but the Finns also had a significant number of 7,92 mm Lahti M-26 light machine-guns (comparable to the US BAR, although prone to jam in cold weather as a result of over-fine machining), and the excellent, if expensively mad, Suomi 9 mm M-31 sub machine-gun. This last weapon had actually been considered  and rejected by the Soviets prior to the war; they considered it a "police weapon". After the Winter War, they paid it the ultimate compliment of copying it in simplified form as the PPSh-41 of WW II fame. These two rugged automatic weapons, plus an increasing number of captured Soviet weapons as time went by (the Finns particularly liked the excellent and reliable 7.92 mm Degtyarev light machine-gun) gave the Finns a significant advantage in squad to platoon level firepower. (Each Finn division was authorized 250 M-31s.) Finally, and most important, what the Finns lacked in heavy weapons they made up for in independence, initiative, motivation, training and leadership.

The Finn Army had been born in the Finn seizure of independence from a crumbling Tsarist empire in 1917. Earlier, however, over 2000 young Finn nationalists had traveled covertly to Germany where they enlisted to fight, indirectly for Finn independence, becoming the Prussian 27th Royal Jaeger Battalion. The 27th Jaegers had served on the Eastern Front in the massive campaigns of maneuver around Tannenburg and the Silurian Lakes, the victories of witch led to the fall of the Tsarist Monarchy and the Treaty of Brest-Litovsk.

To be continued...
                                                         Ω