söndag 9 oktober 2016

3. Finska Vinterkriget 1939-1940: Slaget om Suomussalmi, del III

Part III

Nikita Chrustjov (at that time politic officer (commisar) in the Red Army) writes in his memoars: "We tried to put our own troops on ski, to, but it wasn't easy for ordinary, untrained Red Army soldiers to fight on skies. We started intensively to recruit professional sportsmen. There aren't many around. We had to bring them from Moscow and the Ukraine as well as Leningrad. We gave them a splendid send off... Poor fellows, they were ripped to shreds. I don't know how many came back alive."

Central Finland, in the vicinity of Suomussalmi, is characterized by vast, dense deciduous and coniferous forests, the land carved by recent glacial activity into a patchwork of snow-melt filled swamps, bogs, ponds and lakes. Low ridges and long, narrow valleys stretch generally northeast to southwest. The Soviet intent to cut Finland in half in this area might have seemed simple and inviting on a map in Leningrad, but reality was not so accommodating. While Oulu (Uleåborg) was a critical point and a reasonable selection as an objective, the problem lay in getting there. To cross the grain of the dominant terrain through vast, virgin forests in the dead of winter on roads witch were little more than logging and farm trails seemed to the Finns to be so ill-advised that the Soviet attack there came as a complete surprise.

The surprise was the only thing the Soviets would have in their favor. In this environment (it was the coldest winter seen i Europe since the beginning of record keeping in 1828 - temperatures of minus 30 degrees F (-34 degrees Celsius) were common) and in the face of vicious and persistent harassment by Finns who skied over 20 feet (6 meter) snow drifts with ease in their white camouflage snowsuits (fighting in many cases in their own backyards), the Soviets were singularly ill-prepared. The hapless Ukrainian, Russian and Central Asian conscripts faced what they came to call "Belaya Smjert" (the White Death) witch could come peacefully, when an entire patrol simply vanished in the frigid, silent, forest, or violently, in the form of a bullet in the head from an invisible Finn sniper hundreds of yards away. The night, when it came, seemed long when compared to the nights the southern Soviet conscripts knew, with the sun setting at 14:30 and not raising until 09:30.

The whole region was an obstacle to mechanized units. Cross-country mobility was hampered by the dense forests and swamps; the Soviets were reduced to operating in long regimental, or even division-sized columns, with little or no flank security. Patrols, when sent, floundered ineffectually in the deep snow and forests, or they simply vanished without a trace. Avenues of approach were the Juntusranta-Kiannanniemi road, running E-W in the north; the Raate-Suomussalmi road E-W in the south, and the Suomussalmi- Palovaara road running N-S between the two. This is where the bulk of the fighting occured. Frozen lakes and bogs offered inviting opportunities for movment, but only served the Finns as such. [...] Roads were generally poor, even the Juntusranta-Raate road was only a two-lane gravel track.  The Finns compensated by constructing "ice roads" parallel to the main roads, but Soviet attempts at the same were interdicted by aggressive Finn patrolling and ambushes. Key terrain was the mobility corridors and road junctions; the Soviet needed to move to attain their operational objectives, the Finns had to deny that movement. Ultemately, Soviet success dependen on seizure of the Hyrnsalmi and Puolanka road junctions for access to the Finn interior. The Finns, freed from a dependence on terrain by superior mobility, ignored the roads wich were so necessary to Soviet succsess and focused on the enemy force and its ability to fight. Obervation was frequently to only a few hudred yards or simply the next bend of the road. Cover and concealment favored the defender; if the defenders fought from the forests. If anchored to the roads, snaking trough the low areas and shallow ravines as were for the Soviet formations, an attacker would have an easy time creeping up on an unsuspecting road-bound unit with a field of fire perhaps 200 yards (knappt 200 meter) across, at best.

To be continued...

                                                                     Ω

2. Finska Vinterkriget 1939-1940: Slaget om Suomussalmi del II


Part II

On 5 October 1939, Soviet foreign minister Molotov began a series of diplomatic discussions with the Finn Foreign Ministry over what the Soviets termed "concrete political questions". Their demands were simple and even, to them, generous. In short, they cession of most of the Finn islands in the Gulf of Finland, rights to fortify the rest, cession of 40 miles (64 km) of the Karelian isthmus, destruction of all Finn frontier fortifications, a non-aggression pact, and an agreement by Finland not to enter into any diplomatic agreements without Soviet approval. In return they offered territory in Soviet Karelia nearly twice as large as the area to be ceded by Finland. However, Soviet demands touched on the most prosperous and populous area of Finland. Additionally, Finn suspicions of Soviet intent (the Baltic Republics of Estonia, Latvia and Lithuania had been "neutralized" in September (1939) under similar pretexts) precludes any agreement witch involved the loss of frontier security. The Finns, cautious as always, began mobilization of their largely reservist army on the 10 of October 1939.

At about the same time, the Soviets began a partial mobilization, but did not anticipate inevitable hostilities. As Nikita Chrusjtjov (at that time political officer in the Red Army) reminisced on meetings with Stalin, Molotov and Voroshilov, "All we had to do was raise our voices a little bit, and the Finns would obey. If that didn't work, we could fire one shot and the Finns would put up their hands and surrender. Or so we thought." In preparation for the expected easy victory, an old Finn bolshevik from the (civil) war of 1918, Otto Ville Kuusinen was detailed from the Comintern to head up a "Karelian SSR". Later, following hostilities, this role was expanded to "Leader of Peoples Democratic Republic of Finland", reflecting the optimistic Soviet anticipation of total victory and the communization of all Finland. Soviet optimism was further reflected in their military preparations; Commissar for Defence, marshal Voroshilov, planned to use only the staff and troops of the Leningrad Military District, augmented with som units drawn from other areas. He expected a two month campaign.  Marshal Kulik, Deputy Commissar for Defence, instructed Chief Marshal of Artillery Voronov to plan his ammunition consumption estimated on a twelve-day campaign. The more pessimistic analysts, including Leningrad Military District Commander Meretskov and Chief of the General Staff Army Commander Shaposhnikov, cautioned against expected Finn resistance, but were unable to prevail against Stalin's political assumptions.

The Soviets mustered a huge force, considering the expected weakness of their opposition. A nation of 171 million fielded 600'000 soldiers organized in four armies, comprising 28 Rifle Divisions, one Mechanized Corps, and five Tank Brigades against a nation of 3,5 million fielding an reservist army of three corps, comprising eight infantry divisions, plus an assortment of Boarder Guards, and Civic Guards. Total Finn troops strength was around 300'000 after mobilization, including the Civic Guard and the Women's Auxiliary (Lotta Svärd) The Finns had 28 old WW I vintage Renault FT-17 tanks, 10 Vickers-Armstrong light tanks. and their artillery: 24 field guns and 12 howitzers per division - most of them of origin of the Russo-Japanese war in 1905. Ammunition was critically low.. Some units were even depending on 107 mm guns m/87... constructed before the invention of counter-recoil mechanisms.

The Soviets deployed their forces along the entire Russo-Finn border with the bulk of their forces concentrated opposite the Mannerheim Line, a string of Finn obstacle, bunker, and trench system fortifications stretching for about 90 miles (145 km) across the Karelian isthmus. While frequently portrayed as heavily defended, the Mannerheim Line was actually nothing more than a series of outposts and occational log-bunker/trench system strongpoints without any fortifications i depth.The rest of the Finn border had no fortifications at all. The Soviet plan, as devised by Meretskov, was simple. By pressing the Finn defenses as hard as possible along the entire length of the border, the Finns would be forced to commit their entire force, including any scant reserves, to a desperate attempt to prevent penetration of their borders and the piecemeal division of theit homeland. Meanwhile, the Mannerheim Line would be crushed between the anvil of the Soviet 7th Army, attacking frontally, and the hammer of the Soviet 8th Army which would penetrate Finn defences north of Lake Ladoga to swing south and catch the defenders from behind, enabling the 7th Army to advance into the interior of Finnish Karelia, the economic, political and demographic heart of Finland. The 9th Army under Army Commander Tjujkov, comprising a Special Corps (122nd Rifle Division) the main effort 45th Corps (163rd and 44th Rifle Divisions), Group Rebola (54th Rifle Division) and a reserve (88th Rifle Division), would attack west toward Oulu to cut Finland in half and deny western support from reaching Finn forces. The Soviet 14th Army and Group Murmansk would occupy the arctic port of Petsamo and northen Finland (Lapland) to secure the northern flank.

The Finns faced this threat with a sense of optimism. While the USSR was their only likely opponent, and the Finns had no real hope of prevailing, most anticipated foreign assistance. Accordingly their plan was simple - hold out for as long as possible and rely on the collective Western European conscience. Unfortunately, in the winter of 1939-1940, most of Europe was otherwise involved. The US had retreated behind a curtain of isolationist rhetoric, buttressed by anti-intervention laws passed in the wake the Spanish Civil War. Finland faced the Red Army onslaught on its own; the only help forthcoming was to be too little, too late.

To be continued...



                                                                     Ω

lördag 8 oktober 2016

1. Finska Vinterkriget 1939-1940: Slaget om Suomussalmi, del I

Plötsligt återfann jag dokumentet jag tidigare förgäves sökt: Michael R Evans avhandling rörande slaget om Suomussalmi den 7 december 1939 - 8 januari 1940, publicerad den 23 maj 1997.

Internetlänken till avhandlingen är bruten.. sedan när? Jag vet inte! Här följer en avskrift på engelska av min pappersdokumentation.

För att göra läsandet hanterbart - och desslikes mitt (av)skrivande - är avhandlingen uppdelad.

Här följer första delen rörande slaget om Suomussalmi. Avhandlingen är skriven på engelska men det bereder knappast läsarna av Tidsspegeln något problem!



Order of battle

Finland


Northen Group of Forces (P-SRE)

MG W.E. Tuompo
22nd Field Replenishment (Replacment Depot) Division (22.KT-D)

TASK FORCE SUSI

LTC Paavo Susitaival

16th Separate Infantry Battalion, ErP16, MAJ I. Pallari, succeeded by LTC Paavo Susitaival, succeeded by CPT Salske

15.th Separate Infantry Battalion, (ErP 15), CPT Matti Harola

6.th Bicycle Battalion, (PPP6), MAJ Järvinen

Two Civic Guard battalions, MAJ Kaarle Kari

1 Border Police company, LT Elo



9TH DIVISION (FORMED ON 21. Dec)


COL Hjalmar Siilasvuo, commanding

CPT Mäkkinen, G2

CPT Alpo Marttinen, G3

27.th Infantry Regiment, (JR27), COL Hjalmar Siilasvuo, succeeded by
COL Johann Makiniemi
1/27, CPT Lassila
2/27, MAJ Sihvonen
3/27, CPT Airimo

64th Infantry Regiment, (JR64), LTC Frans Fagernäs
1/64, CPT Mänkonen
2/64 CPT Räsänen
3/64, CPT Simelius

65th Infantry Regiment, (JR65), LTC Karl Mandelin
1/65 MAJ Hakanen
2/65 CPT Hyppoelä
3/65 CPT Flink

1st Ranger Batallion, (SissiP1), CPT Häkkinen
22nd Reconnaissance Battalion (Kev.Os22), CPT Paavola
22nd Pioneer Batallion (PionP22), LT Sorasalmi
9th Division Artillery, (KTR9), CPT Ahlholm
Elements of 4th Field Artillery Regiment, (KTR4)
4th Replacement Battalion, LT Karhunen

Soviet

9TH ARMY

Army Commander Tjujkov (Chuikov)

45th Corps

Corps Commander Dashitsev

44th Rifle Division

Division Commander Vinogradov

25th Rifle Regiment
305th Rifle Regiment
146th Rifle Regiment
4th Recon Battalion
44th Pioneer Battalion
312th Tank Battalion
58th Antitank Battalion
3rd Ski Regiment
48th Truck Battalion
122nd Artillery Regiment
179th Artillery Regiment
44th Medical Battalion
84 Mobile Field Hospital
Horse Field Clinic
AAA Machine-gun Company
Signal Battalion
Divisional Air Support Unit

Extra Various members of the traitor Kuusinen's "Peoples Democratic Army of Finland"
(Otto Ville Kuusinen was appointed by Stalin as leader of "Peoples Democratic Finland". Dead i Moscov 1964. Burried in the Kremlin Wall.


163rd Rifle Division

Division Commander Selendsov

759th Rifle Regiment
662nd Rifle Regiment
81st Rifle Regiment
1st Battalion/82nd Rifle Rifle Regiment
163rd Recon Battalion
230 Pioneer Battalion
246th Pioneer Battalion
13th Road Construction Battalion
222nd Tank Battalion
203rd Antitank Battalion
304th Antitank Company
148th Truck Battalion
147th Transportation Regiment
86th Artillery Regiment
365th Artillery Regiment
163rd Medical Battalion
225th Field Hospital
175th Hospital
248th Signal Battalion
147th Chemical Company
204 Chemical Battalion
274 Field Bakery

SYNOPSIS

On 30 Nov 1939, the USSR invaded Finland. The Soviet 9th Army attacked to seize the rail center at Oulu to cut Finland in two at the narrow waist and cut off rail communication with Sweden. The two divisions attacked succsessively, first the 163rd along a northwest to southwest axis on the northern flank, and then the 44th along a southeast axis on the southern flank. The inithial task was to seize the road junction of Suomussalmi and to destroy any Finn forces in that area to allow the 9th Army to control the Suomussalmi-Oulu axis of advance. Finn forces rushed to the area quickly buildt up from constant harassment attacks, witch greatly limited Soviet movment, to vicious local road cutting and blocking attacks which createdisolated pockets of Soviet forces (which the Finns termed "mottis", from the the Finn word for a cord of firewood, cut and left in measured piles to be collected later).

The 44th Division stalled on the road six miles (6,7 km) south of Suomussalmi, still in a 20 mile (32 km) long march formation (on the Raate road). They were apposed by a two-company roadblock.

The 163rd Division, meanwhile, was hacked to pieces, ceasing to exist on or about 29 Dec 1939.

The Finns then turned their attention to the 44th Division, which suffered a similar fate, resistance ceasing on the morning of 8 Jan 1940.

This is an example of what a small number of well-trained, well-led, motivated soldiers can do when faced seemingly overwhelming odds in numbers and material. The Soviets, however, learned a number of valuable lessons from this battle and the others like it during this war, and applied these lessons in total, or in pasrt, by the time of the German invasion of the USSR in the spring (should be Midsommer Day, 22. of June!) of 1941.

[....]

To be continued...                                                                     Ω   

fredag 30 september 2016

Den iskalla Döden vid Suomussalmi och Raatevägen

Den 30 november 1939 gick sovjetiska trupper över den Finska gränsen - från Ishavet i norr till Finska Viken i söder. Enligt de hemliga delarna av Ribbentrop-Molotovs nonagressionsavtal i augusti 1939 mellan Tyskland och Sovjetunionen tillhörde Finland och de Baltiska staterna, liksom östra Polen, den Sovjetiska intressesfären. Stalin önskade sedan länge utvidga sitt imperium västerut - och som första land att erövras stod nu Finland i tur. De Baltiska staterna införlivades med våld i Sovjetunionen under 1940.

Krigsutbrottet föregicks av en påstådd finländsk artilleribeskjutning av Mainila by den 26 november 1939 där dödsoffer, enligt Sovjetunionen, skulle ha krävts. Skjutande artilleri tillhörde dock inte Finland utan Röda Armén... Tekniken var känd sedan Tysklands överfall på Polen den 1 september 1939 då polska soldater påstods ha överfallit en tysk radiostation.... Sovjet liksom Nazityskland var dock arrangörerna av båda dessa s.k. incidenter.

Den Sovjetiska planen var att skära av Finland på mitten och därmed tvinga finnarna till ett tvåfrontskrig. Snittet mellan de två delarna planerades gå från Raate - Suomissalmi i öster till Uleåborg i väster. Stalin hade gett Stavka (det sovjetiska militära överkommandot) 12 dagar som tidsgräns för denna operation.

Vad Stalin och hans generaler totalt underskattat var Finsk sisu, finsk terräng (stora skogar) och General Vinter, generalen vars trupper bestod av hård kyla och meterdjup snö!!

Nikita Chrustjov (sovjetunionens ledare från 7 september 1953 - avsatt vid statskupp 14 oktober 1964), då politisk officer i Röda Armén, skrev i sina memoarer: "Vi trodde att finnarna vid blotta åsynen av oss (Röda Armén) skulle höja händerna i luften, om de - mot förmodan - inte gjorde det skulle vi skjuta några skott varpå de omedelbart skulle kapitulera." 

Utifrån denna övertro på Röda Armén och samtidigt grova underskattning av finsk sisu och General Vinter planerade man för artilleriammunition, gevärsammunition, bränsle och mat för ett 12 dagars fälttåg...

Hur fel var inte detta!

163:e och 44:e sovjetiska divisionerna, tillsammans ca 44 000 man med artilleri och pansar, avdelades för anfallet västerut vid Finlands midja, mot Uleåborg. Efter det för finnarna överraskande anfallet bromsades 163:e divisionen vid Suomissalmi kyrkby. Finnarna under befäl av översten, sedermera generalen, Hjalmar Sillasvuo, brände byn för att inte ge Röda Armén något uppvärmt natthärbärge och gick därefter till skidburna motanfall. Röda Armén flydde - och dog - på de frusna sjöarna och i de iskalla skogarna (minus 40 grader) österut.

Finnarna skapade den s.k. mottitaktiken (motti=skogbruksterm för 1 kbm timmer) där anfallande Sovjetiska förband skars av i lämpligt stora bitar (mottin) vilka sedan kringrändes och förintades.

De finländska trupperna saknade under vinterkriget i princip all tung materiel såsom pansarvärnspjäser, artilleripjäser, granatkastare och stridsvagnar - men de hade sisu, och förmåga att förflytta sig ljudlöst på skidor i snötäckta skogar, de hade några kulsprutor och uppfann därtill den s.k. molotovcocktailen - ett vapen bestående av en glasflaska med flytande brännbart innehåll samt en tygtrasa som "kork" eller måhända en gengaständsticka fastsatt med isoleringsband. Trasan/gengaständstickan antändes och flaskan slungades mot sovjetiska pansarvagnar som gick under i rök och eld. Hårdbiten sisu tillsamman med Molotovkocktails och buntladdningar blev av sovjetsoldaterna fruktat vapen...






"Den Vita Döden" härjade också bland sovjetsoldaterna - finska prickskyttar tog i dagsljus sin plötsliga tull av inkräktarna. Den främste av de finska skarpskyttarna kallades mycket riktigt för "Vita Döden" (ryska Belaja Smert). Hans dopnamn var Simo Häyhä. Simo Häyhä släckte 505 Rödarmisters liv innan han själv träffades i vänster käke av en sovjetisk explosiv kula. 















Han överlevde händelsen men hans tid som prickskytt var över. Simo Häyhä använde endast gevär med standardriktmedel, han ansåg att kikarsikten riskerade att röja hans position genom reflexer samt att han måste exponera sig själv (huvudet) mer med kikarsikte.












Den 44:e sovjetiska gevärsdivisionen, uppställd i en 30 km lång kolonn på Raatevägen och oförmögen att vända eller kringgå finnarnas trädblockader, maldes sakta ner under januari 1940... Ett av finnarnas primärmål var Röda arméns fältkök. Utan varm mat i 20-40 graders kyla försvagas såväl stridsvilja som förmåga... 55 sovjetiska fältkök gick förlorade... liksom hela den 44:e divisionen. Dess befälhavare lyckades fly till Sovjet men ställdes inför krigsrätt - bland annat för att ha förlorat 55 st fältkök! Han dömdes till döden - och avrättades - för denna förlust.




De sovjetiska 163:e och 44:e divisionerna lämnade efter sig betydande mängder materiel: stridsvagnar, artilleripjäser, gevär, kulsprutepistoler, kulsprutor, ammunition mm vilka kom att utgöra ett väsentligt tillskott till Finlands försvarsförmåga.

Jag har varit på Raatevägen och känt den svindlande tanken av att under myrarnas gungande ängsgräs vilar evigt, i omärkta gravar, mer än 18 000 ryska pojkar...

De ryska pojkarna förlorade sina liv - finnarna behöll genom sin sisu och sina personliga offer sin frihet!


                                                                    Ω   

söndag 14 augusti 2016

Scapa Flow, 13 november 1939

Norr om Skottland, i Orkney-öarnas arkipelag, låg från 1914 Royal Navys största örlogsbas. 200 kvadratkilometer vatten omgärdat av ett större antal öar. I sunden mellan öarna fanns utrangerade sänkta fartyg och minlinjer. Infarterna till denna naturliga hamn skyddades av ytterligare minlinjer, av lyssnarstationer, av bevakningsfartyg, av u-båtsnät, av strålkastarbatterier och av fasta kanonbatterier.

Här i Scapa Flow gick den internerade Tyska kejserliga flottan till botten, sänkt av sina egna besättningar den 21 juni 1919 på order av högsjöflottans befälhavare amiral Ludwig von Reuter. 51 fartyg gick till botten, 8 tyska matroser miste livet - de blev de sista stupade i 1:a världskriget!


Belyst av ett flammande norrsken gled den tyska u-båten U-47, typ VII B kl 23:30 den 13 november 1939 in i Scapa Flow via Holmsundet och Kirksundet.

Världshistoriens djärvaste u-båtsattack var inledd! U-47:s befälhavare, Korvettenkapitän Günther Prien stod på bryggan med sin 1:e officer, Engelbert Endrass. Båda skulle komma att räknas som Tyska u-båtsess, Prien med
189 156 ton sänkt allierat tonnage, Endrass med 144 019 ton. Båda skulle gå under med sina besättningar.

Günter Prien försvann spårlöst i Atlanten med U-47 och hela besättningen den 7 mars 1941. Engelbert Endrass och hans besättnings krigslycka tog slutgiltigt slut den 21 december 1941 då hans u-båt U-567 sänktes.




Bundesarchiv Bild 183-2006-1130-500, Kapitänleutnant Günther Prien.jpgGünther Prien




Engelbert Endrass (under Scapa Flow-attacken 1:e officer på U-47, här fartygschef i egen u-båt, vit mössa!)




























Natten den 13-14 november 1939, vid Scapa Flow, lystes upp av ett magnifikt norrsken, ett norrsken som speglar sig i de dimmor som lyfte från havet. De vakthavandes mörkerseendet försämrades av detta himmelska ljus som lyste upp dimmolnen och u-båten blev därmed lättare att upptäcka - även om den gick så djupt att bara tornet syntes ovan ytan.

Plötsligt tyckte sig Prien observera ett bevakningsfartyg som styrde rakt mot U-47! ALARM!! Snabbdykning!! Ingen av övriga vakthavande på bryggan hade dock observerat något avvikande och efter en noggrann titt via periskopet beordrar Prien åter ytläge.

Nattkikarna tränger genom mörkret - och till sin besvikelse finner Prien att Scapa Flow's huvudankringsplats öster om ön Flotta är tom! Men vänta nu, där i norr, strax söder om samhället Kirkwall - skymtade skuggor av stora fartyg!

Prien girar nordnordost och ger order om att göra torpedtuberna 1-4 skjutklara.

Väster om U-47, mellan öarna Cava och Flotta (se ovanstående kartskiss), låg för ankar den toppmoderna lätta brittiska kryssaren Belfast (nu museiefartyg i London, på Themsen) och de äldre lätta kryssarna Caledon, Dehli och Colombo



Dessa fartyg förblev oupptäckta av Prien som dock, av en av utkikarna, plötsligt varsnades om två stora fartyg om babord. Tidigare tysk flygspaning fick Prien att tro att det rörde sig om slagskeppen HMS Repulse och HMS Royal Oak.







Slagskeppet HMS Royal Oak


I verkligheten rörde det sig om slagskeppet HMS Royal Oak och flygdepåfartyget HMS Pegasus, det senare ankrat ca 1500 m norr om HMS Royal Oak.

Prien beslöt att skjuta en torped mot det förmodade Repulse och två torpeder mot Royal Oak. Torpedtuberna 1, 2 och 4 vattenfylldes redo för torpedskott.

1:e officeren Endrass kontrollerade en sista gång skjutvärdena och beordrade sedan eld med tuberna 1, 2 och 4. 

Tuberna 1 och 2 levererade sina torpeder mot målen med ett dovt fräsande men torpeden i tub 4 strejkade. Arbete med att åtgärda tub 4 började omedelbart.

U-47 som genomförde en babordsgir för att lämna Scapa Flow hade nu sin aktertub bärig och avlossade därför ännu en torped mot Royal Oak

Torpeden från tub 1 mot det förmodade HMS Repulse missade sitt mål liksom torpeden från aktertuben men torpeden från tub 2 fann sitt mål: förstäven på HMS Royal Oak.

Större delen av besättningen, 1200 man, på Royal Oak njöt sin nattvila, några vaknade av explosionen men trodde att det rörde sig om en mindre explosion i något förråd ombord och vände sig i kojen... förvissade om att de skulle bli purrade om deras krafter behövdes.

Samtidigt noterade Prien att ingen som helst aktivitet kunde noteras från Britterna! Manöverrummet i U-47 meddelade att tub 4 inte kunde åtgärdas medan tuberna 1-3 strax skulle vara omladdade. Prien tog ett snabbt beslut: han fullföljde cirkeln i babordsgiren och kom åter i skottläge. Han gav Endrass order om avfyring och två torpeder träffade HMS Royal Oak som nästan omedelbart fick slagsida, kantrade och sjönk på sin ankarplats inom 15 minuter . 

833 yrvakna sjömän, av 1200, följde HMS Royal Oak till den sandiga botten i Scapa Flow.

U-47 lämnade Scapa Flow samma väg som hon gjort entré och anlände något dygn senare till Wilhelmshaven i Tyskland.

U-båtsflottans chef, storamiral Dönitz, tog personligen emot U-47 i Wilhelmshaven och följde sedan besättningen till Berlin där den hedrades med storslagna propagandafestligheter samt ett möte med Adolf Hitler. 

Samtliga besättningsmän belönades med Järnkorset av första klassen. Fartygschefen, Korvettenkapitän Günter Prien, tilldelades Riddarkorset med eklöv.


                                                                    Ω  
 



















söndag 19 juni 2016

U-båtens tidiga historia

Ubåten föddes i Themsen år 1620

Historiens första ubåt var en jättesuccé – och samtidigt ett dundrande fiasko. Undervattensbåten, som i princip var en sluten roddbåt täckt med skinn som impregnerats med olja, sjösattes i Themsen år 1620 och väckte genast stor uppmärksamhet av bland andra den engelske kungen.

U-båten byggdes av den holländske uppfinnaren Cornelius Drebbel och kunde dyka fem meter ned under vattenytan. Långa snorkelslangar anslutna till en trätunna som flöt på ytan såg till att besättningen kunde stanna under vatten i upp till tre timmar.

Efter framgången byggde Drebbel ytterligare två ubåtar, denna gång i trä. Instigningsluckan var försedd med blytyngder för att "stanna" i stängt läge. Framdrivningen sköttes med sex par åror vilka stack ut från farkostens sida och genomföringarna var tätade med impregnerade läderbälgar. Drebbels tredje u-båt hade plats för tolv roddare och fyra passagerare. När den skulle dyka fyllde besättningen grisblåsor med havsvatten via slangar ut genom skrovet för att tynga fartyget. Ventilerna till grisblåsorna var enklast möjliga: repstumpar!


När ubåten skulle upp till ytan pressade Drebbels män ut vattnet igen och åstadkom därmed den nödvändiga ändringen av flytkraft vilken möjliggjorde uppstigningen. Enligt samtidiga källor samlades tusentals Londonbor längs Themsen, när Drebbel testade sin u-båt.


Oturligt nog för Cornelius Drebbel var hans arbetsgivare, den brittiska flottan högsta ledning, föga imponerad av hans u-båtar. De trodde inte att undervattensfarkosten skulle kunna klara sig i sjökrig och att en kanon som avfyrades från farkosten snarare skulle sänka u-båten än skada fienden. Tyvärr finns inga ritningar eller avbildningar av dessa de första u-båtarna bevarade.


Drebbels ubåtsprojekt gick om intet och uppfinnaren sparkades. Det skulle komma att ta mer än 150 år, innan u-båten blev en fruktad krigsmaskin.         


Ubåten seglar in i krigshistorien, The Turtle

Det var under den amerikanska revolutionen som en ubåt för första gången sattes in i krig. En tidig morgon den 7 september 1776 dök en liten äggformad ubåt in under den brittiska flottans flaggskepp i New Yorks hamn.

Ubåten, som var byggd i trä av uppfinnaren David Bushnell, kallades The Turtle (Sköldpaddan), hade bara plats för en enda man och drevs framåt med en handvevad propeller. (På bifogad bild är propellern skruvformad, nutida forskare anser att den hade en konventionell form.)

När The Turtle manövrerats in under det brittiska krigsfartyget försökte operatören inifrån ubåten fästa en mina på skeppsskrovet. För detta ändamål fanns en vertikal borr manövrerad inifrån. Vad som var obekant var att denna brittiska örlogsman hade skrovet förstärkt med järnplåtar i vilka vilka borren inte bet! Bomben fastnade därmed aldrig och exploderade utan att göra skada.


Det första framgångsrika angreppet med en ubåt utfördes år 1864, men blev ödesdiger för besättningen. 



H. L. Hunley (här på en målning från 1902) var cirka 12 m lång och skrovet mätte 1,2 m x 0,95 m i genom-skärning. Baserat på skisser trodde man först att den var gjord av en ombyggd ångpanna, men då den bärgades år 2000 fann man att den var byggd enbart för ändamålet. 

Sydstatsubåtens stäv hade utrustats med en sex meter lång stångtorped med 60 kilo krut. När Hunley kom fram till Housatonic placerade besättningen den långa stången under fartygets köl och detonerade bomben.
  
I stäv och akter fanns ballasttankar som kunde fyllas inifrån båten genom att öppna en ventil. Genom att (manuellt) pumpa ut detta ballastvatten steg u-båten till ytan. På översidan fanns två små torn, försedda med små fönster som befälhavaren kunde titta ut genom för att navigera farkosten. Ovanpå dessa torn fanns tättslutande luckor med ca 35-40 cm diameter, farkostens enda in- och utgångar. Genom hela båten gick en vevaxel som de åtta besättningsmännen vevade runt för hand och drev den propeller som i sin tur drev farkosten framåt. Vid manöverorganen fanns en ställning för ett stearinljus - tärande på det knappa luftförrådet - som farkostens enda inre belysning.
 

Under två tidigare provseglatser hade Hunley gått till botten varvid 13 man drunknat. Det avskräckte dock inte de åtta man som den 17 februari 1864 seglade in i Charlestons hamn för att sänka nordstatsfregatten USS Housatonic.

Hunley sänkte Housatonic, men dödade även hela besättningen på ubåten vilken  befann sig alltför nära bomben. Hunley-angreppet bevisade att en liten ubåt med en minimal besättning dold under havsytan kunde utplåna ett stort krigsfartyg. U-båtens era hade inletts. 

Tysklands u-båtar härskade på och under havsytan under första världskriget

När första världskriget bröt ut i augusti år 1914 hade britterna världens starkaste flotta. Tysklands mest skräckinjagande vapen var deras u-båtsflotta, långt mer avancerad än andra länders.

Den typiska tyska u-båten var ca 65 meter lång, besättningen utgjordes av 35 man. Förutom 7,5 cm kanonen på fördäck fanns tolv ångmaskindrivna torpeder. Under krigets fyra första månader lyckades de tyska ubåtarna sänka nio brittiska krigsfartyg men förlorade bara fem ubåtar. 


Den enda bevarade tyska u-båten från första världskriget kan beses i Deutches Museum i München. Den räddades till eftervärlden från upphuggning på ett fransk varv.


I februari 1915 förklarade Tyskland oinskränkt ubåtskrig mot varje fartyg som förmodades segla med förnödenheter till England. Under 1915 sänkte tyska ubåtar runt två fartyg per dygn.


Den 7 maj 1915 torpederade en tysk u-båt det brittiska passagerarfartyget Lusitania, som sjönk på bara 18 minuter och tog 1 198 passagerare med sig i djupet, däribland 128 amerikaner. 


Händelsen bidrog till att USA år 1917 förklarade Tyskland krig.


När första världskrigets vapenstillestånd inleddes klockan 11 den 11 november 1918 (11/11 kl 11) hade de tyska ubåtarna sänkt nästan 5 000 allierade skepp men ”bara” förlorat 178 ubåtar. 


                                                           Ω  
 

lördag 18 juni 2016

Slaget vid Somme 1 juli - 18 november 1916

Kl är 07:28 den 1 juli 1916. Den helvetiska artilleribeskjutningen av de tyska linjerna har pågått dygnet runt under en vecka. 


1,7 miljoner granater har avfyrats mot det aktuella frontavsnittet som är 29 km långt. (Bilden visar tomhylsor) Avsikten med beskjutningen och det kommande storanfallet är att slutgiltigt driva tillbaka den tyska armén och samtidigt avlasta Verdunfronten där tyska generalstabschefen Falkenhayns  plan om att nöta ner den franska armén rasade. De brittiska soldaterna har försäkrats om att det skulle komma att bli en promenad över Ingen Mans Land där gevär och bajonett skulle förbli overksamma. Taggtrådshindren  skulle vara bortblåsta efter en veckas intensiv artilleribeskjutning och de tyska ställningarna skulle vara förstörda - och de tyskar som en gång fanns i dessa ställningar skulle vara söndersprängda... Så blev det inte - inte alls...

Längs anfallsfronten hade britterna anlagt sju stycken minor djupt under de tyska ställningarna, den största vid Boiselle laddad med 27 ton Amatol - den största laddning, förutom kommande kärnladdningar, som människan detonerat. (Jrf artikeln Minorna). Lochnagar-kratern vid Boiselle kan ses än i dag, 90 meter i diameter och 30 meter djup. Avsikten med minorna var att åstadkomma bräscher i de tyska linjerna - att tysta de mördande kulsprutorna och skapa "dörrar" i de tyska linjerna genom vilka britterna kunde passera.

Kl 07:28 den 1 juli 1916 detoneras minorna i en fontän av jord och grus. (Länk till minexplosionen vid Havthorn Minexplosion )

Därefter uppstod, enligt ögonvittnen, en total vapentystnad - endast fridfull fågelsång kunde höras! Tystnaden berodde främst på att det fransk-brittiska artilleriet gjorde en eldpaus för att öka pjäsernas elevation, lägga spärreld över den bakomvarande tyska andra linjen och därmed förhindra att den första linjen kunde undsättas när anfallet började.




07:30 blåste brittiska befäl i sina visselpipor. Första vågens män klättrade uppför skyttegravsstegarna och gick "over the top", geväret med påsatt bajonett buret diagonalt över bröstet - och i lugn marschtakt.

Det finns uppgifter om att några befäl tom medförde en fotboll som de kickade framför sig i ett försök att ingjuta mod i männen.

Den första chocken kom när man upptäckte att taggtrådshindren som i flera rader hindrade "promenaden" mot de tyska linjerna var i princip intakta - nu tom svårare att passera eftersom de låg lite huller om buller. Artillerielden hade endast "lyft upp" taggtråden några sekunder och sedan hade den fallit till marken igen!

Den andra chocken kom när liemannen i form av tyskarnas kulsprutor började sin dödssång och skördade offer i en omfattning som dittills varit okänd.

Förvisso var tyskarnas ställningar sönderskjutna men män och vapen var skyddade i underjordiska skyddsrum - 20 meter ner i jorden. Vissa linjer bevakades av poster i skyddade postställen i marknivå med speglar som "tittade" på britterna. Andra var mer sofistikerade och hade periskop som gjorde att fienden kunde bevakas, dygnet runt, från det trygga skyddsrummet.

Våg efter våg av brittiska soldater gick "over the top" och stupade i den tunga elden från tyska kulsprutor. Det finns exempel på kompanier där samtliga 163 soldater stupade...

Det finns också exempel på när humanismen segrade i detta helvete: tyska sjukvårdare med vita flaggor fick en stunds arbetsro när brittisk eld inställdes. Tyskarna tog hand om sårade från båda sidor ute i Ingen Mans Land.... när de försvunnit i sina skyttegravar började helvetet igen...

Den moraliska katastrofen på hemmafronten blev så småningom betydande eftersom de flesta soldater vid denna tid var frivilliga som trott sig göra en enkel promenad in i historien. Den brittiska armén var en aning aningslös när man lät frivilliga från städer och byar forma militära enheter.... Då visste man just inget om kommande förluster och deras inverkan på stridsmoralen... Förluster som skulle medföra att snart sagt varje familj i en by drabbades av sorg när de anhöriga stupade...

Första gången en stridsvagn introducerades på slagfältet var den 15 september 1916 och vagnen var Brittisk. 36 vagnar gick till anfall över Ingen Mans Land, men betydelsen var ringa.





Förvisso satte vagnarna skräck i de tyska soldaterna som såg sig maktlösa mot stålmonstren - men tekniska haverier och tyskt artilleri slog ut merparten av vagnarna.



















På den 29 km långa anfallsfronten gick 100´000 brittiska soldater ut i strid på morgonen den 1 juli 1916. Första dagen stupade 20´000 av dem och 40´000 sårades eller tillfångatogs. De tyska förlusterna uppges till 6000 stupade.

Slaget vid Somme, världshistoriens största och mest förlustbringande slag, rasade mellan 1 juli och 18 november 1916. Förlusterna var oerhörda: England/Frankrike 623 907 man varav 146 431 döda samt 100 stridsvagnar, Tyskland 465 000 - 595 294 man varav 164 055 döda och 38 000 fångar. För att göra det mer fattbart: slaget krävde som helhet: drygt 5 döda britter samt 16 sårade på varje meter av den 29 km långa fronten... 

Motsvarande tyska förluster var: 5,7 döda per meter front samt ca 11,6 sårade (beroende av vilken siffra som anses gälla. I mitt exempel är de totala tyska förlusterna 500´000 man.)

Under det 140 dagar långa slaget dödades eller sårades 8028 unga människor varje dag... terrängvinsten för britterna var 9,6 km.... och den brittiske befälhavaren Douglas Haig skrev i sin dagbok angående de ca 40´000 brittiska förlusterna första dagen: "Det är inte så farligt...."

                                                           Ω