lördag 28 maj 2016

Japans super u-båt, I-400

Denna artikel försvann såsom genom ett trollslag från Tidsspegeln. Lustigt: den kom till när redaktören sökte information om Howard Huges väldiga flygplan: Spruce Goose. Uppstod ur inget - försvann sedan i cybervärlden. Spårlöst...

Nu är det så att just ingen redaktion känner sig tillfreds med att artiklar spårlöst försvinner: tidningsläggen förvaras i dammiga arkiv, till fromma för dem som så småningom söker källorna!

Av denna anledning skall jag söka återskapa artikeln om I-400, den kommer inte att vara lika fullödig som den tidigare artikeln men blir ändå ett märke över vad som en gång publicerats i Tidsspegeln! Nog snackat: nu kör vi igång!

Att Tyskland med sin långa erfarenhet av u-båtar och u-båtskrig skulle ta fram den revolutionerande nyskapelsen u-båt XXI (jfr separat artikel) förvånar just ingen! Inte heller att byggnaden av dessa u-båtar gjordes runt om i Tyskland, i sektioner som sedan svetsades samman på olika varv. Läs om u-båt XXI! Här fanns det mesta som tidigare saknats för u-båtsmännen i tidigare 
u-båtskonstruktioner.



Japan bidrog också till utvecklingen, kanske inte med precisa revolutionerande nyskapanden - men skapade ändå något nytt med gamla byggstenar!

Den japanske amiralen Isoruku Yamamoto mannen som planlade och ledde attacken på Pearl Harbour den 7 december 1941, och därmed tvingade in USA in i WW2 ville ta kriget till USA:s fastland. Japanska u-båtars däckskanoner hade gjort nattliga räder mot amerikanska städer på såväl väst- som östkusten. Nålstick i Jättens skinn var detta, inte just mer irriterande än myggorna. Hur skaka om Jätten och hans infrastruktur och hans civila liv? 


Flygplan och hangarfartyg hade varit lösningen i Pearl Harbour... kan man frakta flygplan till USA och låta dem anfalla berömda städer? Den amerikanska flottan var mycket stark och en attack med ytbaserade flygplan (på hangarfartyg) i amerikanska vatten var helt utesluten! Men u-båtar då?




Amiral Yamamoto uppdrog år kapten Kameto Kuroshima att göra en fallstudie. Studien presenterades för Flottans Högkvarter den 13 januari 1942. För att nå strategisk framgång beräknade Kuroshima att det krävdes 18 st u-båtar med 2-3 flygplan per båt. Antalet flygplan per båt bestämdes senare till 3 stycken.



Flygplanen skulle kunna bära en 800 kg sprängbomb eller en torped. Mera därom senare!

Amiral Yamamoto dödades med sin flygplansbesättning i april 1943 sedan amerikansk underrättelsetjänst uppsnappat hans färdplan.... Projektet skalades nu ner sedan upphovsmannen försvunnit! Av 18 båtar blev 9 och sedan 5 för att sluta med tre!

Den nya Japanska u-båten fick avsevärda dimensioner - faktiskt oslagna till dess att atomubåtarna gjorde entré i början på 60-talet.

Längd 122 meter, bredd 12 meter, djupgående 7 meter. Besättning 144 man ("normala" u-båtar hade vid denna tid en besättning strax under 50 man!!)

För att bära tyngden av hangaren på däcket, och ge nödvändig sidostabilitet krävdes den uppnådda fartygsbredden. I själva verket var faktiskt I-400 två sammansvetsade u-båtar!!


Tornet med sina periskop och master var orienterat åt babord. I bogen fanns 8 st 53 cm torpedtuber, (inga aktertuber) luftvärnet hade tre st 25 mm eldrör om vardera sammangrupperade 3 rör per pjäs,  plus en singelpjäs (också 25 mm) På akterdäck fanns en 14 cm kanon med skottvid om 15000 meter!



Hangaren, den som skyddade tre flygplan, var en 31 meter lång cylinder som mätte 3,5 meter i diameter.

Inombords i båten fanns 2 olika radarutrustningar samt radarvarnare. Utombords var båten överdragen med en massa av gummi, asbest och bindemedel - allt för att förhindra röjande återstudsar från fiendens sökande ASDIC.

Matroser och officerare hade inga egna kojer - man fick helt enkelt sova på golvet! Toaletterna var av modell "torrskita". Redan under WW1 hade tyska u-båtar vattentoaletter!!

De medförda flygplanen var av en för ändamålet specialframställd modell: Aichi M6A

För att få plats i den minimala "hangaren" "strippades" flygplanet på sina pontoner. Dessa förvarades i särskilda "pontongarage" på styrbords och babords sida. Två par pontoner rymdes här, det tredje paret förvarades i hangaren. Vingarna fälldes, hydrauliskt, 90 grader framåt och sedan bakåt. Stabilisatorn fälldes på liknande sätt nedåt och fenans översta del "veks" åt sidan!

Återstod nu en liten detalj: Flygplansmotorn behövde varmköras utan belastning för att motoroljan skulle kunna smörja.... 20 minuter.... och då vore all personal i hangaren kolmonoxidförgiftad och död... Lösningen bestod av oljetankar inuti u-båten, värmda till ca 80 grader... pumpade till motorerna via slangar som kopplades loss när det var dags för start!

Start ja, flygplanen fördes ut ur hangaren till en katapult, pontonerna monterades, vingar, stabilisator och fena fälldes i rätt position...  en 26 meter lång startbana med stöd av en katapultsläde driven av tryckluft kastade sedan flygplanet ut i luften!!

Intet är fullständigt om inte slutet finns med! När flygplanen kom åter till u-båten landade de på vattnet och lyftes ombord med en hydraulisk kran som "förvarades" ett "garage"på babords sida.

Flera uppdrag planerades för detta vapen. Kembombning av USA:s städer avvisades av armékommandot som förståndigt nog insåg att Japan skulle gå under... Ett förödande slag mot Panama-kanalen planerades... Piloterna skulle genomföra ett kamikaze-uppdrag... Flygningen skulle starta väster om Sydamerika, gå över Colombia, svänga västerut och sedan söderut... armékommandot insåg dock att Panamakanalen var alltför stabilt byggd... sedan kom atombomberna och Japan kapitulerade villkorslöst. Sovjetkommunisterna ville förstås inspektera I-400 båtarna. Men USA drog dem vid näsan genom att sänka båtarna 1946! PÅ 700-800 meters djup i Stilla Havet. Början på Kalla Kriget....

                                                           Ω   











torsdag 26 maj 2016

GranGåsen

Hercules H-4, även kallad "Spruce Goose" (GranGåsen) tog sin form vid mitten av 1942. Den inte helt okända firman Howard Huges Ltd stod för arbetet. GranGåsen var för övrigt lite fel: till följd av brist på aluminium under kriget byggdes flygplanet huvudsakligen av björkfanér, inte granfanér!

Men hur började det? Jo! US Army hade ett stort behov av att, under WW2 transportera materiel till Europa. Snabbare i vissa stycken än med Viktory-skeppen (jfr separat artikel) Man uppdrog därför åt ett antal flygplantillverkare i USA att komma in med förslag till flygplan. Valet föll på Gigant, från början ett samarbetsavtal mellan Kaijser (han med Libertyfartygen) och Huges.

Kaijser drog sig så småningom ur men Huges fullföljde beställningen!














Intill denna dag finns inget flyg med större vingspann än H-4. Åtta P&W motorer om vardera 3000 hkr skötte framdrivningen. 

2. november 1947 gjorde Spruce Goose sin första och enda flygning. Howard Huges satt själv vid kontrollerna. Tiden hade gått förbi.... jetåldern var inne... "Gåsen" flög ca 1,6 km (en mile)... och vilar sedan dess i muséum i Evergreen Aviation & Space Museum in McMinnville, Oregon.

Bildgalleri Huges H-4



































Länk till

The Spuce Goose


Ännu en länk

Live format

och en till!

Final

och ännu mer om detta otroliga flygplan

Ännu mera

För den som vill fördjupa sin kunskap om Howard Huges, en av världens mest framgångrika män...

Howard Huges
                                                           Ω   

söndag 22 maj 2016

I-400, komplettering

En vaken - och kunskapstörstande - läsare av Tidsspegeln har indirekt ställt en fråga om hur I-400 kunde medföra så mycket dieselolja att det var möjligt att, utan bränslepåfyllning, segla jorden runt 1½ gång.

Alla u-båtar, även I-400 (bilden) har dubbla skrov - ett cylindriskt tryckskrov innanför vilket besättning, maskiner och utrustning är skyddade mot vattnets tryck vid dykning. Utanför tryckskrovet finns ett formskrov vars uppgift är att ge u-båten maximala hyrodynamiska egenskaper vid gång i vatten.

U-båtar bar, och maskinellt konventionella båtar bär ännu, bränslet utanför tryckskrovet men innanför formskrovet. Bränsletankarna är genom lämpligt arrangerade rör ständigt öppna i botten och allt eftersom de töms på dieselolja fylls de med havsvatten. Oljan, som ju är lättare än vattnet, flyter ovanpå.

Genom detta arrangemang vinns tre betydelsefulla fördelar:

1 Båtens tyngd och därmed dess flytkraft förändras endast marginellt allt eftersom tankarna töms på diesel (den marginella ändringen av flytkraft regleras med trimtankar)

2 Tankarna kan genom sin mot havet öppna konstruktion utföras i vanlig plåt, trycket är ju genom öppningarna i botten detsamma på utsidan som på insidan av tanken.

3 Det minst sagt begränsade utrymmet innanför tryckskrovet belastas inte av utrymmeskrävande bränsletankar.

En högst approximativ, och teoretisk, överslagsberäkning av den volym bränsle som I-400 kunde medföra för sina fyra dieslar om 2250 hkr vardera kan se ut såhär: skrovlängd 122 meter, höjd (djupgående) 7 meter, avstånd mellan skroven 0,3 - 0,4 meter

2x122x7x0,3 = ca 512000 liter
eller
2x122x7x0,4 = ca 680000 liter

Självklart är dessa volymer enbart teoretiska beräkningar men de ger en bild av det möjliga!

                                                           Ω  





onsdag 4 maj 2016

Yeager - först genom ljudvallen

Charles Elwood Yeager, vanligen kallad "Chuck", föddes den 13 februari 1923 som nummer två i en, så småningom, 5-hövdad syskonskara i Myra, en liten ort i Lincoln County, West Viginia. Snart nog skulle familjen flytta till Hamlin, också denna lilla stad i West Virgina.

Skolgången inskränkte sig till det obligatoriska - Yeager kom därmed tidigt i handfast arbete. Fritiden tillbringade han med en cal .22 bössa - jagandes ekorrar och kaniner vilka blev ett välkommet tillskott till familjens middagsbord.

Chuck Yeager kom att bli ett lysande exempel på att formell bildning inte nödvändigtvis leder till stor framgång. Han hade ingen boklig bildning men utvecklade en närmast ofattbar känsla för flygkonstens djupaste hemligheter. Det finns de som säger att Yeager var ett oupplösligt ett med sitt (och sina!) flygplan! Hans karriär gick över meriterad och medaljerad jaktflygare under senare delen av andra världskriget, till testpilot, till den första människan som flög genom ljudvallen och slutade sin tjänstgöring som brigadgeneral!

Familjenamnet Yeager var en "amerikaniserad" anpassning av det tyska Jäger (sv jägare), Tyskland var familjens ursprungsland!

När Chuck Yeager var 18 år, 1941, lät han värva sig till US Army Air Force (senare US Air Force, US Navy hade på denna tid sitt eget flygvapen) som flygplansmekaniker. Han hade då inga planer på att bli pilot - men verkligheten är ofta underbarare än dikten! Han fick som mekaniker följa med på några testflygningar och fick därmed "blodad tand" och sökte till pilotutbildning. Den 10 mars 1943 fick han sina vingar. 23 november samma år skeppades han med sin division till England.


De utrustades med jaktplanet P51 Mustang, ett mycket kraftfullt jaktplan som med fällbara vingtankar kunde eskortera de Allierades 1000-plans bombflottor över hela Europa! (Jfr artikeln Titanic). P51 kunde även beväpnas med två st 250 kg bomber.

Det dröjde dock lite innan Yeager vann sin första luftseger. Det skedde strax före den 5 mars 1944 då han blev nedskjuten över Frankrike. Han räddade - om än skadad - livet med fallskärm och kom med Franska Motståndsrörelsens hjälp - efter gruvliga strapatser - att gå över Pyrenéerna till fots på 1800 meters höjd och så småningom komma åter till hemmabasen Leiston i England. Nu uppenbarades ett nytt problem: flygare som skjutits ner över fiendeland fick enligt order inte mer flyga över fientligt territorium! Detta för att minska risken för att en ny nedskjutning skulle sluta i fångenskap och tortyr - därmed avslöjande personer och ordervägar i Franska Motståndsrörelsen. Ärendet hänsköts till general Eisenhower som efter konsultation med War Office beviljade Yeager och en kamrat till honom förlängt flygtillstånd.

Nu öppnade sig kanonportarna i Yeagers P51 och på ett enda uppdrag (12/10 1944) vann han de fem luftsegrar vilka omedelbart förde honom till ett "Ess". Två av dessa segrar (denna dag) vanns dessutom utan att han avlossade ett enda skott! Yeager hade i siktet en Messerschmitt Bf 109 vars förare i panik girade åt höger och därmed kolliderade med sin rotetvåa. Båda flygplanen störtade men de båda piloterna räddade sig med fallskärm. 

Sammantaget tillerkändes Yeager 11,5 luftsegrar under 2:a världskriget.

Det 61:a och sista uppdraget flögs 15 januari 1945 och Yeager återvände till USA i början av februari samma år.

Som återvändande veteran hade han rätten att välja vilken stationeringsort som helst och kom, så småningom, och via diverse turer, genom slumpen att komma till Muroc Army Airfield (Nu Edvard Air Force Base) där han blev testflygare. 

Företaget Bell hade fått uppdraget att ta fram ett testflygplan som kunde bryta igenom ljudvallen - den vall som många ställde sig tvivlande till att den alls fanns - men som andra fruktade som ett krossande faktum! Britterna hade gjort ett försök att besegra ljudvallen - försöket slutade i katastrof och britterna lade ner projektet.

Bell, som civilt företag, hade en civil testflygare vid namn "Slick" Goodlin. Goodlin flög Bells raketflygplan X-S1 (senare X1) i underljudsfart men krävde inför uppdraget att bryta ljudvallen en summa om 150'000 dollar (idag ca 1,6 miljoner dollar). US Army Air Force beslöt, för att hålla kostnaderna under kontroll, att "ta hem" arbetet.

Fastän Yeager var yngst i tjänsten som testpilot valdes han, till följd av sina exceptionella egenskaper - mentala och tekniska - av kommenderande chef, överste Boyd, att bli förste testpilot på raketflygplanet Bell X1.

Bell X1 var inget konventionellt flygplan: det lyftes till starthöjden ca 7500 meter av ett B-29 bombplan, släpptes fritt som en bomb varpå Yeager tände fyra raketmotorer som brände alkohol och flytande syre under max fem minuter.

Testningarna inför genombrottet av ljudvallen skedde i små steg: från början faktiskt enbart i glidflykt, utan motorkraft. Som kuriosa kan nämnas att Yeager alltid bar och satt på en fallskärm i Bell-X1... men eftersom cockpit-dörren satt till höger och framom den knivskarpa vingen skulle piloten, Yeager, omedelbart förvandlats till "lösa delar" av vingen vid försök att stiga ut ur en okontrollerbar maskin!

Så hade man då kommit fram till det slutliga testet: den 14 oktober 1947 skulle det genomföras. Försöket att, för första gången i världshistorien, bryta igenom ljudvallen!

Två dagar innan testdagen gjorde det äkta paret Glennis och Chuck Jeager en kvällstur till en liten ranch som drevs av en minst sagt förfaren kvinna, Pancho Barnes, i Muroc-basens periferi. En ranch som bjöd hungriga flygare på öl och biff! Efter middagen föreslog Yeager sin fru att de skulle ta en ridtur. Sagt och gjort, mörkret föll och Yeager noterade inte att grinden till corralen var stängd när de återvände. Hästen tvärstannade och Yeager kastades av - och slocknade, slagen medvetslös! "Slocknade" gjorde också två revben... men Yeager var ung och djärv: i stället för att gå till basens flygläkare - som omedelbart skulle utfärdat flygförbud - gick han till en privatiserande läkare som tejpade revbenen.

Följande dag löste Yeager tillsamman med sin chefsmekaniker, Jack Ridley, problemet med hur han skulle kunna låsa dörren till cockpit. Ett avsågat kvastskaft utgjorde den hävstång som Yeager behövde för att orka låsa dörren!

Dagen därpå, den 14 oktober 1947, lyfte testets B-29 med Bells X1 i bombrummet. Yeager klättrade efter starten ner i X1:ans cockpit - och Ridley från utsidan, Jeager från insidan, med kvastskaftet, låste dörren!



Resten är historia, Bell X1 fälldes från B-29:an, Yeager tände de fyra raketerna och bröt som första människa genom ljudvallen, i Mach 1.07 på 13'700 meters höjd  den 14 oktober 1947 - med två brutna revben - och ett avsågat kvastskaft i cockpit!







Den planerade jubelfesten på Pancos inställdes på order från Washington. I åtta månader hölls, av militärstrategiska skäl "locket på" innan Yeager fick sin offentliga belöning! "Grabbarna" firade dock framgången grundligt på egen, privat, hand. Enligt tidens sed, och i undomlig glöd, söp man sig bortom sans och förstånd! Yeager lär ha slocknat stående i en garderob!


Brigadgeneral blev han, jag kan inte annat än beundra denna levnadssaga!

Som avslut serveras en amerikansk journalfilm publicerad 1948 (allt var ju hermetiskt hemligstämplat i 8 månader!)

Genom ljudvallen 1947


                                                           Ω 












måndag 25 april 2016

Verdun 1916

"Oh là! Mon Dieu" blev de sista ord som överste Emile Driant yttrade den 22 februari 1916 innan han död föll baklänges i stridslinjen i Bois des Caures (Cauresskogen) norr om Verdun.

Överste Driant blev därmed ännu en fransk stupad i det fullständigt meningslösa slaktandet av Europas blommande ungdom norr om den lilla franska staden Verdun.



Kan en bild tala mer än denna? 100-år gammal talar bilden till våra hjärtan... en fransk soldat i dödsögonblicket... vem är du, vem är jag?


Slaget vid Verdun pågick från 21 februari 1916 till den 18 december samma år. Antal stupade och försvunna i slaget var på fransk sida 163 000 man (ca 400 000 sårade). Tyskland förlorade 143 000 i döda och ca 260 000 i sårade.

Saknade (försvunna) kan låta lite märkligt - men, 2000-talets fantasi räcker inte till för att förstå Verduns verklighet. Granateldens krevadgropar låg med som mest 2 meters avstånd över flera kvadratkilometer... skogar likt överste Driants sista stridsplats, Bois des Caures, jämnades med marken liksom de byar eller småstäder likt Fleury där bokstavligen intet återstår av staden. Jag har varit där.... jag vet! Men de försvunna soldaterna då? Jo, den som stupade begravdes vanligen på den plats i leran där han föll. Eldsprutande fontäner av granateld blottade inte sällan liket, slet sönder ruttnande kött i smådelar och spred dem över det sargade landskapet. Andra, levande, soldater bokstavligen förintades vid granaternas detonationer. Jo, visst kunde en människa försvinna vid Verdun...

Att Verdun var helvetet på jorden betvivlades inte av de numer tystnade röster som faktiskt var där i stålstormens öga!

Kulspruteelden, de fruktlösa anfallen, döden som belöning för kamp om några få meter jord... granatregnet... ja just det, granatregnet... Bara över fort Douaumont föll under slaget 200 000 granater av varierande kaliber. 200 000 st granater... fler än det arma Sveriges krigsförråd av granater!


Fort Douamont på papperet!





















Fort Douamont efter
200 000 granatnedslag.















Den tyska generalstabens chef von Falkenhayn hade tröttnat på de eviga skyttegravsstriderna där just intet vanns - utom dödens skördar. Han skissade ett utnötningsslag där den franska armén skulle förblöda och valde Verdun till platsen. Verdun skyddades i norr av främst forten Douamont och Vaux! Här skulle striden stå som skulle bringa Frankrike på knä..... De franska generalerna Joffre och Petain skulle dock , i tur och ordning, bjuda motstånd, liksom mannen i det franska ledet! Längs Den Heliga Vägen, La vie sacré, från Verdun skulle miljoner franska soldater färdas mot slagfälten, hundratusentals skulle som sårade färdas bakåt... Vägen hette för övrigt bara "Vägen" under slaget... "Den heliga vägen" är, som så ofta, en produkt av journalister...

Striderna böljade fram och åter... Den lilla byn Fleury jämnades av artillerielden med marken- och bytte "ägare" fjorton gånger på lika många dagar!



Fleury idag, ett trädbevuxet landskap men med av artillerielden och exploderande granater för 100 år sedan starkt kuperad terräng. Av byn finns endast fragment av mänsklig bosättning...

Jag stirrar ut i världsalltet, en tår väter min kind... 100 år sedan men smärtan finns kvar... Tänk...




                                                             Ω

Titanic

Rubriken för naturligtvis tankarna till det olyckliga "osänkbara" fartyg med detta namn som på sin jungfrufärd den 14 april 1912 kolliderade med ett isberg i nordatlanten, sjönk efter 2 timmar och 40 minuter och tog, på natten den 15 april,  1514 människor med sig i det iskalla havets djup.

Titanic blev också namnet på en av de allierades ansträngningar att genom bombkriget bringa Tyskland på knä. Titanics idé grundade sig på att upprätta en allierad flygbas på ryskt territorium. Därigenom kunde de flygande fästningarna, B 17, göra dubbla uppdrag över tyskockuperat område genom att tanka och fylla magasinen med bomber och ammunition på ryskt område inför återfärden till England.

P51 Mustang var det jaktflygplan som till sist genom sin stora räckvidd gav möjlighet till bombplanens flygskydd över hela det tyska riket. Flygplanet, P51 Mustang, kom så småningom - efter kriget och till en billig surpluspenning - att bli en del av Sveriges flygvapen.

Väl inom ryskt luftherravälde skyddades B 17-bombflottorna av sovjetiska Jak-1 jaktplan från fienden, tyska Messerschmitt Bf109 och Fokker Fw190.

Naturligtvis är den följande filmen en amerikansk partsinlaga i krigets ljus - men om du drar draperiet lite åt sidan finner du sådant, rentav kunskap, du kanske inte väntat!

Klicka på länken Titanic nedan för att gå vidare!

Titanic

                                                           Ω  



söndag 24 april 2016

Raiden mot torrdockan i St Nazaire 1942

I bruset av alla händelser timade under andra världskriget lever ett mycket djärvt och framgångsrik företag en undanskymd plats: raiden mot den stora fartygsdockan i St Nazaire den 28 mars 1942.

I ockuperade Frankrike,  i hamnen i St Nazaire, hade Tyskland den enda torrdocka utanför Östersjöns vatten som kunde "ta ombord" Tysklands stora örlogsfartyg - t ex slagskeppet Bismarck. Dockan, kallad Normandie, var av stor strategisk betydelse eftersom dess existens möjliggjorde att tunga tyska örlogsmän vid reparation inte behövde gå genom Engelska kanalen eller Danmarkssundet för att nå varv i hemmahamnar vid Östersjön. Båda dessa farleder till "Das Vaterland" var tungt bevakade av Royal Navy, dåtidens största flotta och fartygsdockan i St Nazaire blev därmed av stor betydelse eftersom den låg direkt vid Atlantkusten.

three coloured close up map of the docksDet Brittiska Amiralitetet formade en plan för att sätta fartygsdockan i St Nazaire ur funktion: en plan som efter verkställighet skulle visa sig förlama dockan inte bara för resten av kriget utan även fem år därefter!

Huvudelement var att spränga och förstöra torrdockans portar mot Atlanten. Hur åstadkomma detta? Hur transportera en tillräckligt stor mängd sprängämnen till målet, till dockportarna vid St Nazaire?

Svaret fanns i den överåriga jagaren HMS Campbeltown
som lastad med sprängämnen skulle göra en sista resa, en självmordsinsats, för Royal Navy och för Great Britain! HMS Campbeltown skulle helt enkelt, i 28 knops fart, ramma dockans portar och sedan explodera i en tryckvåg som, förutom att döda alla som stod i vägen för glödande metallstycken från fartyget, för lång tid förstöra dockans portar och allt maskineri som krävdes för dockans funktion.

Datum är den 28 mars 1942, HMS Campbeltown forsar in i hamnen i St Nazaire i 28 knop. i Hennes kölvatten följer 18 st mindre båtar med totalt 611 kommandosoldater. Deras uppgift är att demolera alla installationer för dockans funktion. HMS Campbeltown når sitt mål, torrdockans portar i St Naizaire och exploderar i ett sällan skådat fyrverkeri av eld och kringflygande stål! 
88-mm Flak, Flugabwehrkanone, (som med stor framgång under krigat även tjänstgjorde som pansarbekämpningsvapen) sänker eller förstör de 18 följebåtarna, kommandoraidens soldaters uttänkta reträttmöjligheter.

Återstod nu att söka ta sig tillbaka till England genom att "skjuta sig fram" genom Frankrike. 228 män klarade denna svåra uppgift, 169 män blev kvar och vilar i den Franska jorden, 215 blev krigsfångar ...


St Nazaire Raid
Operation Chariot
Part of the North West Europe Campaign of World War II
LoireAtlantique Arrondissement Color.svg
St Nazaire on the Loire estuary
Date28 March 1942
LocationSt Nazaire, France 47°16′30″N2°11′48″W
Result
British victory
  • All British objectives achieved
  • All British targets destroyed
Belligerents
 United Kingdom Germany
Commanders and leaders
United Kingdom Robert Ryder
United Kingdom Augustus Charles Newman
Nazi Germany Karl-Konrad Mecke
Nazi Germany Edo Dieckmann
Nazi Germany Herbert Sohler
Nazi Germany Georg-Wilhelm Schulz
Units involved
Royal Navy
HMS Campbeltown
HMS Tynedale
HMS Atherstone
HMS Sturgeon
Motor Gun Boat 314
Motor Torpedo Boat 74
28th Motor Launch flotilla
7th Motor Launch flotilla
20th Motor Launch flotilla
British Army
No. 2 Commando
Selected troops from theSpecial Service Brigade
Royal Air Force
No. 51 Squadron RAF
No. 58 Squadron RAF
No. 77 Squadron RAF
No. 103 Squadron RAF
No. 150 Squadron RAF[1]
German Navy
22nd Naval Flak Brigade
280th Naval Artillery Battalion
6th U-boat flotilla
7th U-boat flotilla
16th Minesweeper flotilla
42nd Minesweeper flotilla
Torpedo boat Jaguar
armed trawler
Sperrbrecher 137
Harbour Defence Companies
German Army
333rd Infantry Division
Strength
346 Royal Navy
265 Commandos[nb 1]
5,000 troops
Casualties and losses
HMS Campbeltown
169 dead *
215 prisoners of war *
Motor Gun Boat
Motor Torpedo Boat
13 Motor Launches
Armstrong Whitworth Whitley
Bristol Beaufighter
Normandie dock
360 dead ^
Junkers 88
Tankers
Tugs
* Does not include aircraft crews
^ Includes civilians on board HMS Campbeltown when she exploded. ^ The numbers of German troops killed during the raid are not known.



                                                           Ω