En adresserad tomhylsa -- eller en möjlig kula för dig?

Några inledande ord...

Som operativ säkerhetschef vid Sverige Television blev jag understundom indragen i händelser av de mest märkliga slag. Min tystnad om dessa händelser har varit total under mer än 10 år men jag anser mig nu vara oförhindrad att delge en större krets insyn i vad som försiggick.

Detta med tystnad ja, under min tid försiggick mitt, och andras, säkerhetsarbete under ledorden ”Verka - utan att synas” i den fasta förvissningen om att det finns så många mentalt störda individer ”där ute” att information om hot på tidningarnas löpsedlar - liksom åtgärder mot dessa hot - så långt möjligt skulle undertryckas.

Naturligtvis offentliggör jag inga namn i mina berättelser - det skulle vara ett såväl etisk som moralisk självmord för den som ägnat en stor del av yrkeslivet åt att hjälpa människor som befunnit sig i nöd - och i vissa fall i svår ångest!

En adresserad tomhylsa - eller en möjlig kula för dig?

Jag hade just tömt mitt postfack och satt nu vid skrivbordet för att gå igenom morgonens brevskörd. Huvudsakligen bruna interpostpåsar låg framför mig på skrivbordet - men där fanns även några externa brev adresserade till mig. I en av de bruna internpostpåsarna låg ett förseglat brev ställt till en kvinnlig medarbetare. Brevet skilde sig något från det normala genom att där inne dolde sig något runt och relativt kort - sådär 25 millimeter... Adressatens namn var välkänt för mig.

Under min långa tjänstetid med säkerhetsarbete vid SVT, 20 år, kom jag till klarhet i vissa återkommande frågor, en av dessa var att den som regelbundet uppträder i TV-rutan förr eller senare kommer att utsättas för någon form av uppvaktning, vanligen från en representant för det motsatta könet. Denna uppvaktning, numera kallad stalkning, har en mångfasetterad form, här några exempel:

* Du är så vacker

* Du är så ful

* Du har så vackra kläder

* Du har så fula kläder

* Du har så rätt

* Du har så fel

* Jag skall mörda dig

* Jag vill gifta mig med dig

* Jag blir så kåt när jag ser dig

* Jag kräks när jag ser dig

* Du skall kokas levande i ett badkar med saltsyra

* Jag skall ordna så att du som straff blir våldtagen av sju negrer

* etc etc

Alla mina hjälpsökande som första gången drabbats av stalkning har uttryckt samma sak: Varför jag? vad har jag gjort? är jag och familjen säker till liv och lem? Hela jag känner mig smutsig, ja besudlad av en anonym person…

De drabbade har förvisso uppvisat varierade känslolägen men gemensamt för dem alla är den isande inre känslan av att vara observerad av - ja, VEM? av möjlig uttalad bestraffning? Till sist den förfärliga känslan av att ha blivit nedsmutsad, ungefär som när man drabbats av inbrott: en människa utan ansikte har grävt i mitt liv! Jag har själv upplevt detta.

Osäkerhet och rädsla blir, för den ’uppvaktade’, plötsligt en realitet som gräver och gnager i det innersta. ”Ingen har berättat om detta när jag sökte jobbet” har många sagt mig. 

Mottagaren av brevet, enligt ovan, hade vid ett möte, sagt mig att hon inte ville ta del av brev från okänd avsändare. Av denna anledning sände hon sådana brev vidare till mig. Instruktionen till mig var tydlig - men samtidigt tung och ansvarsfull: Innehåller brevet sådant som uppenbarligen är personligt till mig vill jag ha information om det. Brev med hot, frierier, förslag etc. vill jag inte veta något om. Gör vad du vill med dem - men berätta inget för mig!

Där satt jag faktiskt och skulle avgöra huruvida en uppenbar dåres skriverier skulle tas på allvar eller inte… ett felaktigt beslut kunde faktiskt innebära döden för adressaten. Nå, jag var ju tämligen insatt i den absoluta majoritetens snurriga skriverier - men absolut ingen vet hur en mentalt handikappads värld ser ut inifrån…

Jag skakade fram innehållet ur internpostpåsen och fick ett vitt adresserat och frankerat brev i handen. Kuvertet öppnades med en brevkniv och det ’mystiska’ innehållet rullade ut på mitt svarta skrivbordsunderlägg. En mässingsblank, avfyrad, 9 mm pistolpatron snurrade runt ett halvt varv och blickade med sitt tomma, svarta, öga mot mig… 

Fundersamt plockade jag ut ett dubbelvikt papper ur kuvertet, vek ut det och läste texten. Jag kan inte längre återge innehållet men innebörden var att hon som journalist med fel (påstådd) partifärg och fel rapportering skulle avrättas.

Sanningsenligt blev jag illa till mods - trots att typen av brev var långt ifrån ovanliga. Den normala hanteringsgången för sådana brev var genomläsning, värdering i förhållande till annan liknande post och därefter en sammanvägd riskbedömning. Vanligen förpassades sedan brevet till arkivskåpet där de kanske i framtiden kommer att utgöra grunden för en doktorsavhandling med fokus på hotbrev ställda till journalister.

Här resulterade riskbedömningen i att jag ringde min kontakt på Kriminalpolisen. Denne delade mina farhågor och ville att jag och brevadressaten snarast skulle bege oss till Polishuset på Kungsholmen för att göra en polisanmälan samt lämna fingeravtryck - förutom våra skulle sannolikt avsändarens fingeravtryck finnas på brevet och dess innehåll. Jag behöver väl inte skriva att avsändaren var anonym - men poststämpeln pekade på Malmö. 

Efter någon vecka fick jag besked: avsändarens DNA hade säkrats från frimärkets baksida där vederbörandes saliv återfanns i klistret. Dessutom hade vi sådan tur att avsändarens DNA redan fanns i polisens DNA-register. 

Mannen, för det var en sådan, anhölls och förhördes. Därvid framkom att han absolut inte menat att skrämma eller hota adressaten utan hade fått en idé till en film och hade velat testa upplägget genom detta anonyma brev.

Huruvida mannens förhörsberättelse stod i samklang med hans avsikt med brevet får vi naturligtvis aldrig full klarhet i - men tilltaget bedömdes av tingsrätten kunna sonas med 6 månaders fängelse!

Vid polisanmälan på Kungsholmen använde vi min, vid Östermalms Polisstation utvecklade, metod för att initialt sekretesskydda målsäganden. Metoden väckte viss förvåning på Kungsholmen - okänd som den var. Enkelt sammanfattat går det till såhär: En anmälan är i den stund den görs en offentlig handling och t ex Pressen kan begära ut den. För innehållet, sådant det framkommer i förhör, gäller dock Förundersökningssekretess. För att ’mörka’ målsägandens namn gjorde jag så, att jag och SVT stod som anmälare medan målsägarens namn ersattes med X. I ett tilläggsprotokoll till anmälan fanns X namngiven samt detaljer om det aktuella hotet. Tilläggsprotokollet blir aldrig offentlig handling. Först när ärendet gått till åtal (domstol) hävs förundersökningssekretessen - och brottet och dess juridiska konsekvenser blir offentliga.

Några dagar efter att domen fallit upptäckte jag till min förfäran en bildsatt artikel i någon av ’kvällsdrakarna’. Ansiktet på bilden var ’blurrat’ men för den som var bekant med den fotograferade var gestalten inte svår att känna igen, och texten beskrev förstås händelsen på kvällsdrakars vis.

Min första tanke var: Hur har detta kommit ut? Jag har ju faktiskt vidtagit alla mått och steg för att begränsa offentligandet av händelsen. Svaret infann sig genast: Efter laga dom är såväl händelsen som de inblandades namn och brottspåföljden offentliga.

Min andra tanke var: Hur många psykiskt instabila personer kommer nu att känna sig manade att skriva brev…?

Svensk press har en etikregel som anger att namn så långt möjligt skall undvikas i rättssaker - för såvitt inte namnet i sig är av allmänt intresse. I detta fall hade regeln följts och målsäganden förblev anonym inför allmänheten.

Jag rycktes ur mina funderingar av telefonens signal. Där var en upprörd kvinna som talade om att hon också fått ett liknande brev - dock utan patronhylsa. Vad hade jag gjort av denna sak? Var fanns brevet? Var det lämnat till polisen?

På bråkdelen av en sekund hade min hjärna återkallat händelsen med hennes brev. Så artigt jag kunde sökte jag därefter förklara att brevet i sig inte skiljde sig från övriga anonyma brev rörande motsvarande hot och därför lämnats utan åtgärd.

Nu blev hon arg som ett bi och menade att jag måste låta polisen analysera även hennes hotbrev för att se om det var samma gärningsman. Hon hotade mig också med att hon minsann skulle ta upp ärendet med min chef! Detta senare brydde mig just intet: min chef och jag hade inte alltid samma uppfattning om en specifik fråga och våra samtal kunde bli både långa och animerade. Diskussionerna slutade med en avvägning av våra åsikter. Ibland hade mina värden större tyngd än chefens, ibland var hans de tyngre. Ibland hade vi oförenliga uppfattningar och diskussionen slutade då med att jag sa: ”OK du är chef, jag är lojal och gör som du säger! Du vet i alla fall min mening”. Vi arbetade samman många år och hyste aldrig någonsin agg till den andre efter en hetsig diskussion.

Nå, det var en kort utvikning. Tillbaka till den arga damen i luren. Jag hade lärt av politiker att man inträngd i ett hörn, och utan tillgång till kloka rådgivare, bör göra ”en pudel”. Följande denna etablerade konst sa jag   - Ja, jag får be dig om ursäkt men brevet är sannolikt borta. Jag dock alltid ansvar för vad som sker eller inte sker inom mitt område och du är naturligtvis helt fri att ta upp frågan med min chef. Upprört avslutade hon samtalet…

Den trista sanningen var dock följande: Mitt skrivbord var sedan länge alltför belamrat med allehanda facktidskrifter och en diger samling av dokument och brev. Vanligen brev om vars innehåll man kunde tycka si eller så - och i väntan på det ögonblick då allt uppenbaras och beslut kan fattas lades de åt sidan - men de var för den skull inte bortglömda. Jag vill minnas att 1900-talets störste retoriker, Winston Churchill, brukade säga: ”80-90 procent av alla ärenden kan beslutas inom fem minuter, dvs genast - de övriga 10-20 procenten behöver måhända utredas och tar därmed lite mer tid i anspråk”.

Vad har nu Churchill, mitt skrivbord och det försvunna brevet för samröre? Jo, mitt skrivbord måste röjas och de eftersläpande kommentarerna till de många dokumenten borde sedan länge avlämnas. Jag tillämpade ’Churchills Princip’ och, minsann, på mindre än en timme var allt klart! 90 procent avklarat, 10 procent till fortsatt beredning. Bland de 10 procenten fanns det, i detta sammanhang efterfrågade, anonyma hotbrevet till den arga telefonrösten.

Då, när hanteringen av det nu efterfrågade brevet slutfördes, var eftermiddag och solen gassade. Innetemperaturen var hög och luften kvalmig. Brevet vägde i min hand. Min tidiga uppfattning om brevet fanns kvar - ingen åtgärd. Därefter gick det fort! Högra handen dök ner under skrivbordet och ett finger fann strömbrytaren på dokumentförstöraren som villigt startade. Höger hand hämtade sedan brevet från skrivbordsunderlägget och dök åter ner till dokumentförstöraren. Ljudet från maskinens skärande knivar kungjorde att brevet förvandlats till konfetti.

Naturligtvis kände jag efter samtalet en viss oro över att jag, då - tidigare alltså, förstört bevismaterial som skulle kunnat påverka den aktuella rättegången. Dock kunde man inte utan skriftjämförelse - och kanske DNA-test av frimärket - fastställa om breven hade samma avsändare. Men ’jämförelsebrevet’ hade med hjälp av dokumentförstöraren för alltid försvunnit…

Jag lyfte telefonluren och slog numret till utredande kriminalkommissarie på Kungsholmen för att dryfta ärendet. När han hört vad jag hade att berätta sa han med ett skratt:  - Ägna din tid till något annat än att fundera över detta. Gärningsmannen skulle inte fått en enda dags fängelse extra - även om det kunnat bevisas att det var han som skrivit det nu försvunna brevet!

Jag hörde aldrig mer något om saken - men visst vidtog jag åtgärder till förhindrande av en upprepning….

- Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Hotfullt allvar eller TV-drama

Förste januari 2003 gick moderbolaget Sveriges Radio i graven och SVT blev ett eget aktiebolag med egen styrelse och egen VD. Jag fick det hedrande uppdraget att arbeta som Biträdande Säkerhetschef.

Personligen föredrar jag funktionsbeskrivningen 'Operativ Säkerhetschef' eftersom såväl den löpande driften som lösandet av allehanda akuta problem låg på mitt bord. 

Texten nedan härstammar från december 2003 och jag vet inte längre varför jag givit den en novellform - troligen skrev jag ner den till följd av dess osannolika innehåll! Givetvis är de inblandades namn fiktiva - men innehållet är i detalj beskrivet så som det en gång utspelade sig - för drygt 17 år sedan.

HOTFULLT ALLVAR ELLER TV-DRAMA?

 

- Jag vet inte hur jag skall börja, sade Kristina. Jag bara vet att jag inte har något med detta att göra. Hon satt framför mig i en av de tre besöksstolarna. Blond, lite tunn, ca 30 år gammal. Klädd i svarta långbyxor och en ljusblå blus. En röd tröja hängde över hennes axlar. Hon valde den högra stolen från mig sett. Därigenom kom hon också att se den hänförande utsikten genom fönstren - och jag kunde betrakta henne utan att behöva kisa i motljus. - Obehagligt är det när man dras in i andras kärleksaffärer, fortsatte hon. Särskilt som man inte känner förhållandena, och inte har skrivit vad andra tror att man skrivit. 

- Jo, sade jag lite dröjande, kan vi ta det från början? 

Kristina hade ringt mig några timmar tidigare, och vi hade kommit överens om en tid för möte. Min funktion var att ta hand om, och reda ut, alla de ’yttre störningar’ som vårt företag eller våra anställda kunde ställas inför. 

- Javisst, sade Kristina, jag blev uppringd av en ytligt bekant, en person som jag faktiskt hyr min lägenhet av här i Stockholm, och som nu bor i en helt annan del av landet. Hon sade sig ha fått en e-post från mig, vilken varnade för ett förhållande som hon inlett med en gemensam bekant till oss. Hon heter förresten Helena.

- E-post sade jag, den kan förstås spåras. Vilken e-postleverantör är det frågan om? 

- Hotmail. 

Hotmail är lite speciellt, där kan man teckna ett konto i vilket namn som helst, om bara detta inte redan är upptaget. Det innebär att det är fullt möjligt att sända e-brev från ”Kalle Anka” eller ”Konungen av Sverige”. Den okunnige mottagaren kan förledas tro att brevet kommer från den som står som avsändare, men så är alltså långtifrån fallet. Vad den ordinäre skojaren emellertid inte har klart för sig är att allt som sker på Internet loggförs, och att den som förmedlar ett meddelande eller en tjänst helst vill ha betalt för detta! Vem som än kopplar upp sig på Internet får ett så kallat IP-nummer vilket kopplas samman med anropets abonnemangsnummer. 

Utan denna koppling skulle Internetleverantören, t ex Telia eller Tele2, inte få betalt för det aktuella samtalet. När Hotmails server får ett anrop loggas detta dels hos Hotmail, dels hos Internetleverantören. Båda är bundna av sekretessavtal med kunderna, avtal som endast kan brytas genom förfrågan från polisen i respektive land. 

Kontakter i säkerhetsbranschen gör emellertid att man kan hjälpa utvecklingen på traven, utan att för den del sätta de lagliga aspekterna ur spel. 

- Om jag förstått det hela rätt, så har din hyresvärd fått ett e-brev med dig som uppgiven avsändare. Brevet varnar henne för en relation som hon inlett med en ny man, varför skulle hon få denna varning? 

- Jag vet inte, sade Kristina, det enda jag vet är att Helena nyligen arbetat med ett program om extrempolitiska, nynazistiska, yttringar. 

Jag tittar ut genom fönstren i mitt rum på 7:e våningen, en fantastisk utsikt över grässlätter och vatten, funderar en liten stund. Det är långt ifrån otroligt att de som finner sin ljusskygga sak skarpt belysta av Helenas arbete skulle vilja skada henne genom ett angrepp där hon är som mest sårbar: privat och i en ny relation med en annan människa. Jag har tidigare erfarenheter av motsvarande angrepp, fast just detta är något nytt - och, om man så, vill ovanligt raffinerat! 

Att ta en annans identitet och sedan utså misstro och splittring i en relation, föregivande att varningen kommer från en bekant! 

- Kan vi ta det från början igen, frågade jag? - Visst, sade Kristina, och repeterade vad jag egentligen redan visste. 

Några telefonsamtal senare hade jag kontaktat såväl Helena som polisen i hennes område och dessutom en spårningsfunktion för telekommunikation – en funktion som arbetar oberoende av vilken tjänsteleverantör det gäller. Helena fick, av mig, rådet att göra en polisanmälan om händelsen och den lokala polisen fick en kort information om vad som kunde förväntas. 

Eftersom man av mail-headern i Helenas e-brev kunde utläsa vilken-ipadress-som-gjort-vad-när var det inte så svårt att spåra avsändaren. Den aktuelle tjänsteleverantören letade i sin logg och gav mig ett positivt besked om träff. 

Naturligtvis lämnade han inte ut precisa data till mig, men han skulle utan betänkligheter lämna dessa uppgifter till polisen. Mitt nästa steg blev därför att knyta samman den polis som hanterade Helenas anmälan med leverantören ifråga. 

Kanske var det inte helt i överensstämmelse med reglerna när den utredande polismannen någon timme senare avslöjade det abonnentnummer som var registrerat för den aktuella sessionen, men han var å andra sidan glad över att få del av kunskaper om hur man hanterar den nya - datoriserade – brottsligheten. 

Nummerupplysningen gav mig besked om att abonnemanget tillhörde Birgitta. Riktigt varför jag som första åtgärd kontrollerade om Birgitta fanns i vår interntelefonkatalog kan jag inte återkalla i minnet – men det gjorde hon! 

Ett telefonsamtal till hennes chef och sedan ett till henne själv där vi kom överens om en mötestid några dagar senare. På utsatt tid kom hon till mitt rum. Blond, blåögd, påfallande god kroppshållning, ca 45 år. Enkelt men smakfullt klädd, naturligtvis lite osäker – det är ju inte var dag man kallas till samtal med Säkerhetsavdelningen och dessutom helt utan vetskap om varför! 

Jag hade bestämt mig för att vara rak och öppen och frågade, efter några inledande artiga fraser om den hänförande utsikten, - Hur kan du förklara att en e-post till Helena sänts från ditt hemabonnemang men med Kristina som avsändare? 

Hon ryckte till, tittade ut genom fönstren och efter en stund sa hon med låg röst: - Det låter kanske som ett uppslag till en TV såpa, men det är faktiskt sant. Hon fortsatte  - Skrivbordet bredvid mitt tillhör Ulla. Vanligen läser Ulla sina mail och stänger dem sedan. Men, som om hon ville att jag skulle se just detta brev, lät hon det ligga på skärmen, skrattade till och reste sig och gick sedan ut. 

Jag hade strax därpå ett ärende till postfacket och som jag passerade hennes skärm mycket nära kunde jag inte låta bli att titta. En romantisk varm bild förställande ett dukat bord för två med rött vin i glasen, levande ljus och med en stor text i rött med orden 'Tack för senast!' Det krävdes ingen ansträngning för att se vem som var avsändare, inte heller för att se att avsändaren visade ett djupare intresse för Ulla. 

- Om det inte varit för avsändarnamnet skulle jag glatt mig. Ulla önskade nämligen något annat än det singelliv hon levde. Men brevet kom från Sven, Sven som sånär hade förstört mitt eget liv! Sven som nu hade en intensiv relation med Helena! Som flyttat med henne till ett nytt liv! - Förstår du min frustration, frågade Birgitta. 

- Sven och jag träffades på arbetet, fortsatte Birgitta. Jag var gift, men Sven var så generös, så varm, så omtänksam. Snart nog föll jag i hans armar och kände mig pånyttfödd och sådär underbart kär att inga hinder mer finns, bara möjligheter. 

- Jag insåg att jag måste göra ett val – stanna i mitt äktenskap eller ge detta nya underbara en mer fast form. Det var inte lätt för mig, och visst kan man klandra att jag ens tillåtit mig hamna i denna valsituation. Till slut hade mitt beslut mognat: jag skulle lämna mitt gamla liv och starta om med Sven! 

Hon tittade ut, svalde några gånger, en tår rann utför kinden när hon fortsatte.    - Sven var helt oförstående, helt oförberedd på de förhoppningar han tänt hos mig. Hans mening var att vi skulle fortsätta som hittills, att tid skulle ge mer erfarenhet, att vi inte skulle förhasta oss. Fast det var mycket svårt att acceptera, förstod jag att jag bara varit en sorts tidsfördriv för Sven, en pojkleksak. 

- Jag hade prövat och omprövat mitt äktenskap, trott mig funnit en ny gemenskap, var beredd att bryta upp, allt för att, i avgörandets stund, finna att jag missuppfattat allt. Om du så vill: låtit mig förblindas av den kärlek som jag aldrig borde låtit röra vid mig! 

- Jag tror jag börjar förstå sammanhanget, sade jag eftertänksamt. Människor är människors gamman sägs det, men människor kan också vara upphov till sorg och smärta - och till oöverlagda handlingar. Birgitta fortsatte  - När jag såg mailet på Ullas skärm blev jag alldeles tom och kall invärtes. Mönstret upprepades, Sven var åter på jaktstigen. 

- Jag ville varna Helena, göra henne uppmärksam på att hon hade en relation med en man som uppenbarligen svek henne. Jag förstod att Helena inte skulle uppfatta ett brev från mig, Svens tidigare erövring, som annat än ett försök att svartmåla honom - därför skapade jag en Hotmail-adress i Kristinas namn, Kristina som ju också arbetar i vårt företag och som dessutom hyr en lägenhet av Helena. Kristina skulle Helena tro på – jag ville verkligen inget annat än varna henne och såg bara denna utväg. 

- Hm, sade jag och kände mig betryckt. Vem var jag att ifrågasätta de beslut som lett fram till vårt möte? Försiktigt lösgjorde jag mig från berättelsen om ett hårdhänt uppvaknande från en rosenröd dröm. Från en människas försök att hantera en känslomässigt stormig upplevelse. 

- Vi lämnar detta bakom oss, sade jag. Det är förvisso inget ärende för Säkerhetsavdelningen. Birgitta såg lättad ut, till och med ett litet leende svepte över hennes läppar. - Jag gjorde vad jag trodde var rätt, sade hon lite tyst, kanske var det inte så smart? 

- Låt oss inte gräva mer i detta nu sade jag, dagen är vacker, det är tid för lunch, vill du luncha med mig?

                                                           - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Bilkaparen med den stora kniven

Några inledande ord...

Som operativ säkerhetschef vid Sverige Television blev jag understundom indragen i händelser av de mest märkliga slag. Min tystnad om dessa händelser har varit total under mer än 10 år men jag anser mig nu vara oförhindrad att delge en större krets inblick i vad som kunde hända.

Detta med tystnad ja, under min tid försiggick mitt, och andras, säkerhetsarbete under ledorden ”Verka - utan att synas” i den fasta förvissningen om att det finns så många mentalt störda individer ”där ute” att information om hot på tidningarnas löpsedlar - liksom åtgärder mot dessa hot - så långt möjligt skulle undertryckas. Ibland kunde det hända att information om hot mot person likafullt rann ut till pressen och en maskirovka (ryska för vilseledande åtgärder) blev nödvändig i ett försök att minimera skadan.

Följden av att ”Verka - utan att synas” missuppfattades - och missuppfattas än idag - av en och annan som att problemen inte existerade! Inget kunde vara mer felaktigt! Volymen attacker mot enskilda tjänstemän har ökat marginellt under tidsspannet då till nu. Då var jag ensam med problemen, nu finns en säkerhetsgrupp som delar på bördan. Synbarligen har man helt glömt ledorden ”Verka - utan att synas” och enligt byråkratins oskrivna lagar motiveras den egna existensen med en kontinuerlig produktion av mer eller mindre relevanta åtgärder - samt genom att göra reklam för den egna verksamheten.

Jag hade dock, som extern hjälp i arbetet, en omfattande spindelväv av personliga kontakter med såväl andra säkerhetschefer, med kriminalpolisen, säkerhetspolisen, MUST, media (utanför SVT) - samt, faktiskt, några diplomatiska kontakter med vad som vanligen betecknas som ”främmande makt”. Dessa senare, känsliga, kontakter förblir emellertid helt osynliga i mina berättelser.

Gemensamt för alla mina kontaktpersoner var detta att ”Verka utan att synas” - väl i vetskap om att braskande löpsedlar ”triggar” andra mentalt svaga individer ”där ute” att formulera hot mot människor med publika arbeten. Det är faktiskt relevant att, i sådana fall, tala om en mental kedjereaktion där ett hot genererar tre nya hot från tre andra personer. Dessa, till synes ”snurriga”, hot kan tyvärr inte negligera utan de måste klarläggas och på ett eller annat sätt åtgärdas.

Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra? myntade jag en gång i början av min säkerhetsbana. Denna mening grundades i att en anonym person skriftligt uttalat ett hot om att, genom en operation i underlivet på den hotade, åtgärda en namngiven persons allt för vidlyftiga sexuella utsvävningar! Vittne till denna operation skulle vara ingen mindre än kulturpersonligheten Harry Schein. Namn, datum, plats och klockslag var angivet i hotet… 

Givetvis insåg jag, och min rådgivare vid kriminalpolisen, att detta mest troligt var ett hot utan substans… MEN Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra? Är den angivna operationen i själva verket en brödkniv som körs upp i buken eller underlivet? Vem vill ensam fatta beslut om en relevant åtgärd eller helt enkelt negligera hotet? Jag tog i samråd med den hotade personen beslut om livvaktskydd från Säpo några timmar före respektive efter det utsatta klockslaget. Inget hände, varken då eller senare, och det var heller inte förväntat - men vi kände att vi vidtagit en relevant skyddsåtgärd!

Naturligtvis offentliggör jag inga namn i mina berättelser - det skulle vara ett såväl etisk som moralisk självmord för den som ägnat en stor del av yrkeslivet åt att hjälpa människor som befunnit sig i nöd - och i vissa fall i svår ångest!

Nu till berättelsen om Bilkaparen med den stora kniven!

När vi möter Bilkaparen står han på trottoaren vid det trafikljusreglerade övergångsstället på Valhallavägen vid Tekniska Högskolan. En bil med SVT-loggan på sidorna stannar för rött ljus vid övergångsstället. Bilen framförs av en kvinnlig SVT-anställd. Plötsligt rycks förardörren upp och en man med stirrande blick och allmänt vild uppsyn skriker: ”Kliv ur bilen kärring!” Han ger eftertryck åt sina ord genom att hotfullt vifta med en stor kniv.

Kvinnan kastar sig ut ur bilen och rånaren tar plats vid ratten. Han upptäcker kvinnans handväska på passagerarsätet, griper den och kastar ut den ur bilen samtidigt som han skriker: ”Ta väskan kärringdjävel, jag skall inte ha den!”

Under tiden har det blivit grönt ljus men Bilkaparen kommer inte ur fläcken. Motorn är tyst och död. Han är tydligen helt omedveten om de senaste landvinningarna inom biltekniken - i detta fall Keyless driving. 

Keyless driving (Nyckelfri körning) betyder att du inte behöver ha startnyckeln i tändningslåset för att starta motorn. Det finns faktiskt inget traditionellt tändningslås men väl ett litet fack med en återfjädrande lucka där man, om så önskas, kan trycka in den elektroniska nyckeldongeln vilken ersätter den traditionella nyckeln. 

För att starta motorn räcker det med att dongeln befinner sig inne i bilen! Så är fallet här: Kvinnan har dongeln i handväskan och den ovetande Bilkaparen kastar alltså ut nyckeln tillsamman med handväskan! Därmed kan han inte starta när det blir grönt ljus. 

Bakom SVT-bilen har nu en polisbil anslutit och besättningen i denna undrar varför inte framförvarande bil ger sig iväg vid grönt ljus. De stiger ur polisbilen och tolkar snabbt situationen varpå mannen, odramatiskt, grips på platsen. Gripandet grundas på misstanke om brott mot knivlagen, olaga hot, bilstöld och även misstanke om försök till grov misshandel.

Vid det efterföljande polisförhöret avger Bilkaparen följande förklaring till sitt handlande: Han har länge misstänkt, och nu ansett sig fått bekräftat, att Sveriges Television filmar av honom via TV-apparaten - (om vars konstruktion och funktion han uppenbarligen inte har en aning).

Filmerna visar sedan SVT på Internet - oklart på vilken http-adress liksom varför detta skulle ske. Nu hade han bestämt sig för att straffa Sveriges Television genom att kapa en av företagets bilar (med SVT-logga) och sedan köra ner den i Djurgårdsbrunnskanalen!

 Bilkaparen omhändertogs, akut, för psykiatrisk vård…

 Vem vet - egentligen - hur verkligheten ser ut för den som inte är som vi andra?

                                                            - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Internationella minnesdagen av Förintelsen

Idag är den internationella minnesdagen över alla de som mördades under Förintelsen. Om man håller ögonen öppna under en bilfärd genom Tyskland stöter man rätt ofta på en brun hänvisningsskylt med vita kanter. Texten är oftast "Gedenkstätte" (Minnesplats) och visar vägen till krigsgravplatser (det finns många...) och till koncentrationsläger. De senare räknades i hundratal sållade över Tyskland och av Tyskland ockuperade länder.  Huvudlägren, eller Stammlager hade ett flertal mindre Aussenlager och inte sällan låg dessa alldeles invid mindre städer och byar - och ändå förnekades deras existens efter kriget av de närboende.

I Polen låg de rena utrotningslägren Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Det mest kända är dock troligen Auschwitz, delat i två läger. Detta läger var ett kombinerat arbets- och utrotningsläger.

"Att se är att tro" är ett välbekant uttryck - och jag har sett...

Det är en tung känsla att stå på den perrong i Auschwitz II Birkenau och inse att här steg 1,1 miljoner människor ner på perrongen för sista gången i livet. Merparten av dem var döda inom 60 minuter från ankomsten och på väg "upp genom skorstenen" - vilket var de krematoriearbetande judarnas sarkastiska beskrivning av döden i ett utrotningsläger.

Märkligt är att det ännu i dessa dagar finns trögtänkta personer som förnekar att Förintelsen någonsin har skett! Man hyllar nazismen och Adolf Hitler - men förnekar ihärdigt det mördande som utgick från Hitlers hjärna. Redan i sin bok, Mein Kampf, antyder han vilket öde som väntar judar, zigenare, Untermenchen (undermänniskor) i allmänhet och oliktänkande. Man måste likaledes vara sällsynt bortkopplad för att inte förstå att absolut inget försiggick i NaziTyskland utan Hitler vetskap och godkännande!

Jag har besökt flera av dessa Dödens Boningar runt om i Tyskland och Polen och mina minnen finns redovisade i nedanstående artiklar i Tidsspegeln, mitt helt ideella och reklamfria e-magazin.

Vid mitt återbesök i Auschwitz för två år sedan noterade jag att Dödens Boningar omvandlats till turistattraktioner... Glänsande turistbussar i oändligt antal, bilparkeringar av mycket stora format, 60 minuters kötid för att få köpa entrébiljetter.... 

Nu visade det sig att man inte fick ströva omkring inom området Auschwitz I och tänka sina egna dystra tankar - allt skulle försiggå i grupp med guide! Guidningarna startade naturligtvis på bestämda klockslag - olika för olika guidespråk. 

Jag kan faktiskt vara tämligen formalistisk om så krävs och till sist gav den, med tanke på kön av väntande biljettköpare allt mer desperate biljettförsäljaren upp och sa: "Följ mig!". Därpå blev vi lotsade förbi alla spärrvakter och vi vandrade sedan tysta från kasern (lägret var, före kriget 1939, en Polsk militärförläggning) till kasern - hela tiden jagade av rabblande guider i täten för vederbörandes grupp. Om någon av turisterna dröjde ropade genast guiden - ledtider skulle hållas, nästa grupp väntade inte sällan i hälarna på den förra!

Vi var faktiskt de enda som besåg Auschwitz I på egen hand! Kanske minns man ännu idag Senioren som stödd på käpp och tålmodig husfru, ensamma och utan grupptillhörighet, sakta och eftertänksamt vandrade kring i Dödens Boning?

Länkar till tre läs- och tänkvärda artiklar i Tidsspegeln:

Auschwitz en Dödens boning

Fragment från Auschwitz

Buchenwald - en av Ondskans många platser

                                                   - Ω - 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

 

Helikoptermannen

Det är tänkbart att den svenska kriminalhistorien, i ett världsberömt fall, tagit en annan vändning än vad som verkligen blev fallet - förutsatt att författaren av dessa rader valt att handla på ett annat sätt den där dagen för länge, länge sedan.

TV-husets entré, Oxenstiernsgatan 34
Stockholm

Vi vet sedan artikeln om Påskaftonsmannen (länk här) att Redaktören  för Tidsspegeln (dvs jag) under lång tid arbetade med säkerhetsfrågor vid Sveriges Television AB - från Kiruna till Karlskrona. En dag uppmärksammades jag av Bevakningsbolagets platschef på att det stod en helikopter parkerad på gräsytan alldeles invid TV-husets långsida mot Gärdet i Stockholm.

Jag lämnade mitt tjänsterum och begav mig till platsen. Jodå, där står en helikopter - men i övrigt är platsen tom sånär som på buskar, träd och någon trädgårdsstol.

Nu är det så att jag befinner mig direkt utanför Norra Europas största TV-studio, Studio 1, i TV-huset vid Oxenstiernsgatan i Stockholm. Denna studio har en golvyta på imponerande 1000 kvm, en betydande takhöjd och projekterades under en tid då stora publikinspelningar var på modet. I denna studio pågår nu inspelningsarbetet för fullt.

Självklart är jag van vid att det i samband med tv-produktioner i Sveriges Drömfabrik förekommer alla former av rekvisita - men en helikopter parkerad i anslutning till huskroppen är nytt och dessutom långt ifrån ofarligt förutsatt att den kommit flygande in till "parkeringsplatsen" på den begränsade grönytan mellan huskropp, träd och grönska.

TV-huset, Kontorshuset och Radiohuset på kvarteret Förrådsbacken
i Stockholm. Grönytan till höger i bild är en del av Gärdet,
en gång exercis- och  förläggningsplats för upp till 10 000 man
vid den indelta arméns övningar.
(Bilden är klickbar!)

Nu är det så att TV-huset i Stockholm jämlikt Skyddslagen (SFS 2010:305, ersätter tidigare SFS 1990:217) är ett objekt dit obehöriga inte, utan tillstånd av behörig tillståndsutfärdare, äger tillträde.

Efter samråd med min chef står klart att endast två personer vid företaget kan utfärda tillstånd för helikopterlandning inom det aktuella området. De två är han respektive jag - och ingen av oss har utfärdat sådant tillstånd eller på annat sätt kontaktats i ärendet innan fait acccompli.

Vi beslutar att göra polisanmälan angående olovligt tillträde till skyddsobjekt samt misstänkt olovligt framförande av luftfarkost (fanns t ex tillstånd att framföra helikopter över Stockholm, fanns flygvägar, tider och landningsplats inrapporterade till vederbörlig instans före flygningen).

Beslutet verkställdes på Östermalms Polisstation - där jag, med tiden, blivit en inte helt okänd person, vanligen inrapporterandes personhot mot medarbetare eller stölder av SVT:s egendom.

Här kan det vara på sin plats att berätta om hur jag och en tjänsteman vid Östermalms Polisstation "uppfann" en metod att så länge som möjligt, dvs under förundersökningsperioden, hemlighålla namnet på den person som mottagit hot mot person eller liv. 

En anmälan om brott består i sin enklaste form av en eller två A4-formulär. Anmälan omfattar persondata om anmälaren, om brottsoffret och om gärningen. Denna anmälan är en offentlig handling och därmed tillgänglig för envar, t ex en kriminalreporter vid en tidning. Vår "uppfinning" bestod i att så långt möjligt undertrycka känsliga uppgifter i denna offentliga handling - och i stället upprätta ett tilläggsprotokoll med brottsoffrets namn, detaljer om brottet osv. Detta tilläggsprotokoll är INTE offentligt utan omfattas av förundersökningssekretess och blir därmed inte tillgängligt för allmänheten! Grunden för detta handlande är enkel: det finns idag så många mentalt svaga individer ute i samhället att risken är betydande att en tidningsartikel rörande att en namngiven person blivit t ex mordhotad triggar någon av dessa svaga personer att formulera nya, troligen icke substantiella, hot vilka måste undersökas innan de avskrivs... för vem vet hur verkligheten ser ut för den som har en annan verklighetsbild än majoriteten av populationen?

Nu tillbaka till Helikoptermannen!

Dagen efter polisanmälan om brott mot Skyddslagen mm blir jag i hemmet uppringd av en person som presenterar sig som Alexander Eriksson, det är han som är Helikoptermannen. Han berättar följande historia:

Han har uppdraget som Bildproducent vid en produktion som görs i TV-huset, Stockholm. Den aktuella dagens morgon befinner han sig på föräldrarnas sommarnöje någonstans i Stockholm skärgård. Han inser att han startat dagen för sent för att komma till arbetsplatsen (TV-huset) i tid. Hans närvaro och arbete är absolut nödvändigt för att produktionen skall kunna göras. Han är också medveten om att ett större antal personer inte kan fullgöra sitt arbete vid hans utevaro - samt att produktionskostnaderna löper vidare trots att inget produceras...

Han får då idén att låna faders helikopter som står på tomten vid sommarnöjet. Han ringer till sin projektledare och denne godkänner (enligt Alexander Eriksson) att landning sker vid TV-huset. Det bör härvid observeras att projektledaren saknar befogenhet (jfr ovan!) att meddela landningstillstånd - ett faktum som dock ingen av dem reflekterar över!

Eriksson, som vid tillfället innehar flygcertifikat för helikopter, genomför därefter flygningen - och anländer i tid till sitt arbete som Bildproducent.

Under det nära timslånga telefonsamtalet bönar och ber Erikson om att SVT (dvs jag som står som anmälare av de misstänkta brotten) skall dra tillbaka anmälan. Varom inte kommer hans flygcertifikat sannolikt att återkallas på obestämd tid.

Han återkommer ständigt till att han handlat i god tro - projektledaren hade ju godkänt hans kommunikationsmedel och landningen på TV-husets tomt.

Han återkommer också till att den sannolika konsekvensen, vid konstaterat och dömt brott, är ett indraget flygcertifikat vilket inte står i proportion till brottet. Ingen skada har ju skett! Allt skulle ha förflutit obemärkt om inte skyddsvakterna och jag noterat det inträffade.

Härvidlag har Eriksson och jag uppenbarligen divergerande uppfattningar om när ett brott är ett brott: Erikssons tolkning är synbarligen att ett brott är ett brott när det upptäcks - medan jag anser att brottet är ett brott när den brottsliga handlingen utförs. Tyvärr blir attityden till den förra tolkningen allt vanligare - inte minst bland politiker och högre befattningshavare! Under senare år har ett flertal för tidiga avgångar från högre uppdrag sagts bero av att saken väckt uppseende när den beskrivits i media - inte av att saken i sig varit olämplig eller rent av brottslig! 

Min far satt några år på 40 och 50-talet i Barnavårdsnämnden i Skoghall, strax söder om Karlstad. Där var en gång en man inkallad till ett sammanträde på grund av hans sons benägenhet att begå stölder. Far frågade: "Har ni aldrig framhållit för pojken att det är orätt att stjäla?" Mannen svarade (på värmländska): "Jo-o, ja ha allt sagt ten (till honom) att ha ska schlute (sluta) mä dette - di kunne ju komme på'n".

Så det gäller alltså, då som nu, att inte bli påkommen... Eller?

Alexander Eriksson var under hela samtalet mycket vältalig - och övertygande utan att vara påstridig. Denna egenskap har jag faktiskt mött både före och efter detta samtal - och förundrats över hur lätt det är att, i stunden, bli duperad. Beteendet återfinns vanligen hos personer med psykopati eller psykopatiska drag.

Alltnog, jag föll för Alexander Erikssons argumentering och drog tillbaka SVT:s anmälan om obehörigt tillträde till skyddsobjekt samt misstänkt olovlig flygning.

Här knyts säcken samman: Några år senare dömdes Alexander Eriksson, i Tingsrätt och Hovrätt, och med HD:s avslag om prövningstillstånd, till 8 års fängelse för sin roll som helikopterpilot vid det uppmärksammade Helikopterrånet mot G4S värdedepå i Västberga.

Av undersökningsmaterialet framgick att piloten uppvisat synnerlig skicklighet vid landningen på värdedepåns tak.

Autentisk bild från en övervakningskamera.
Helikoptern står parkerad på den begränsade takytan
invid taklanterninen på G4S värdedepå i Västberga

Ur Wikipedia:

"Helikopterrånet i Västberga var ett rån som genomfördes på morgonen den 23 september 2009 mot G4S Cash Services värdedepå i Västberga industriområde i södra Stockholm. Rånarna hade tillgripit en helikopter av modell Bell 206 Jet Ranger som de använde för att hämta bytet från värdedepån. Det var första gången som en helikopter användes vid ett rån i Sverige. Polisflygets helikoptrar på Myttinge på Värmdö lyfte inte eftersom någon hade placerat en bombattrapp på landningsplatsen. Bytets storlek blev enligt en uppgift till TT 39 miljoner kronor. Ingen del av bytet har ännu återfunnits. Under rättegången, som hölls i augusti 2010, erkände Safa Kadhum att han var en av de tre maskerade männen som var inne i värdedepån.

Rånet fick stor uppmärksamhet, även i utländska massmedier. Det var toppnyhet på BBC:s och Times webbplatser, och bland CNN:s Europanyheter. Även tyska ARD hade ett reportage i sin huvudnyhetssändning klockan 20:00 samma dag."

Eriksson har emellertid konsekvent, genom åren, nekat till all inblandning i Helikopterrånet vars byte uppgick till, hittills försvunna, 39 miljoner kronor.

Något han dock aldrig förnekat är den skicklighet, och kallblodighet, som han visade några år före vad som skedde i Västberga: landningen på den minst sagt begränsade gräsytan invid TV-husets långsida mot Gärdet! 

Den minimala landningsytan för Helikoptermannen
vid TV-husets långvägg. Landningsplatsen inringad.
(Bilden är klickbar!)

En kastvind från Gärdet, en marginell felbedömning av rörelserna med styrspaken eller stjärtrotorpedalerna, och huvudrotorns blad skulle hade slagit i TV-husets vägg med den troliga följden att helikoptern havererat och exploderat i ett eldhav... Risker och konsekvenser i form av ödeläggelse av miljardbelopp samt eventuellt  släckandet av människoliv beaktades inte av piloten vid denna landning... 

Kanske är det så att om Redaktören av Tidsspegeln, efter telefonsamtalet med Alexander Eriksson, gjort en annan bedömning av sakförhållandena, inte låtit sig förledas av en skicklig manipulatör utan gått vidare med polisanmälan om brott mot Skyddslagen, så skulle Helikoptermannen fått sitt flygcertifikat återkallat och därmed ändrat kriminalhistoriens gång genom att inte agera pilot vid Helikopterrånet i Västberga, Stockholm, på morgonen den 23 september 2009.

Vem vet...

                                                   - Ω - 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Påskaftonsmannen

Under 41 år tjänade Redaktören för Tidsspegeln vid Sveriges Television AB. Stationeringsorten var Stockholm men den senare delen av anställningen förde mig upprepade gånger till 26 av företagets 27 dåtida verksamhetsorter, från Kiruna i norr till Karlskrona i söder. Vid avtackningen i samband med min pensionering vid mars månads utgång 2010 hedrade företagets VD, Eva Hamilton, mig med sin närvaro. Jag dristade mig då att fråga: "Eva, har du besökt alla våra anläggningar runt om i Sverige?" Svaret blev nej - beledsagat av ett varmt leende. "Men det har jag!" sa jag triumferande. Med detta påstående gjorde jag mig skyldig till en vit lögn: jag hade aldrig besökt kontoret i Sälen - bemannat av en enda man!

Under de sista 17 åren av min anställning vid SVT hade jag uppdraget som biträdande säkerhetschef respektive operativt säkerhetsansvarig. Ansvarsområdet innefattade personsäkerhet, egendomssäkerhet samt brandsäkerhet - från Kiruna till Karlskrona. Det säger sig självt att resorna blev många - så många att min starka flygrädsla totalt kom av sig! Självklart fanns det flera små incidenter under flygningarna - men jag hade en grundregel som sade mig att så länge flygvärdinnorna såg oberörda ut fanns inget skäl till oro!

Den mest dramatiska händelsen förtjänar dock att berättas. Vi går ombord enligt tidtabell med destination Luleå. Maskinen, en Boeing 737, taxar ut till startbanan, svänger upp, kaptenen ger fullgas och man känner det häftiga trycket mot ryggstödet förorsakat av accelerationen. Därefter full broms och tvärstopp. Kaptenen meddelar att några röda varningslampor tänts och att vi måste gå tillbaka till gaten för en kontroll av orsaken. En halvtimmes väntan och så ger vi oss ut mot startbanan. Fullgas - och än en gång en hård inbromsning! Kaptenen meddelar att varningslamporna än en gång tänts samt att detta är "En NO GO situation". Tillbaka till gaten och debarkering. Efter en timmes väntan kommer så en annan maskin till gaten och vi kommer iväg till resmålet. Detta var det slutliga testet beträffande min flygrädsla - jag kände absolut ingenting förutom att jag var lite störd över att ha missat knappt två timmar av dagsschemat...

Jag kom under åren att, på ett eller annat sätt, möta mentalt störda individer som "uppvaktade" främst våra programledare. Jag skapade uttrycket "uppvaktning" innan begreppet "stalker" gjorde entré i svenskt språkbruk och lagbok. Uppvaktningen hade en mycket stor spännvidd: missriktad kärlek, sexuella fantasier - inte sällan kopplade till våldsfantasier, åsikter om kläder, om kroppsform, om frisyr, om åsikter - även dem som förmedlades med ursprung från annan, om snart sagt allt... inklusive hot till livet. 

Efter drygt tio års sekretess känner jag mig fri att berätta några av de mer spektakulära händelserna under mina arbetsår - givetvis utan att avslöja namnen på de drabbade!

Vi börjar med Påskaftonsmannen - en av många, på ett eller annat sätt, mentalt störda individer som nu och då besvärade våra anställda - och därmed blev en del av mitt arbete.

Det är alltså Påskafton och klockan är sådär 18:30 när SVT:s telefonväxel ringer mig och säger: "Vi har en man i telefon som söker en kvinna på nyhetsredaktionen. Han har ringt flera gånger och hon vill inte tala med honom - alldenstund han är obekant. Vad skall vi göra?" "Koppla honom till mig så får jag prata med honom" svarar jag, och tillägger: "om han ringer fler gånger så koppla honom direkt till mig".

Några knäpp i luren och jag säger: "Hej det är Erland, vem är du?" Svaret blir något otydligt eftersom mannen brister ut i svordomar och skriker - bland annat att han inte vill tala med mig utan med NN. Jag bryter hans kanonad och säger att NN inte vill tala med honom - och att han måste respektera denna önskan. Följden blir ett nytt raserianfall med okvädningsord och diverse hotelser riktade mot mig för den händelse han inte blir framkopplad till NN.

Nu var det så att jag råkade ha ett minimalt - med dock - mått av psykologi i min ryggsäck och för första gången använde jag ett verktyg ur ryggsäcken - ett verktyg ägnat att bryta just den sortens tankekedjor och beteenden som uppringaren visade. Mitt i hans svada sa jag: "Vad åt du till frukost i morse?" Tystnaden i luren blev total! Så sa han: "Va faan har du med det att göra?" "Jo", sa jag "jag är mycket intresserad av människors frukostvanor. Själv åt jag ett löskokt ägg, en smörgås med ost, te och ett glas apelsinjuice". En stunds tystnad, så sa han:"Du är inte klok!" och återföll i sin kanonad av invektiv och hotelser - samt slängde på luren.

Efter en och en halv timme var det åter dags. Samme man, samma önskemål om att få tala med NN. Samma avböjande från mig. Åter ett raseriutbrott denna gång med hotelser till livet för mig. Jag tog till "psykologitricket" igen. Eftersom vi befann oss i deklarationstider sa jag mitt i kanonaden: "Har du deklarerat än?" "Va, är du inte klok - vad har du med det att göra?" "Jo", sa jag "om några dagar är det dags att lämna in årets inkomstdeklaration - och jag har inte gjort min än. Därför är jag nyfiken på om du är klar med din?" Tystnade blev nu lite längre än vid föregående "samtal" (det var ju mest enkelriktat) därefter började han åter skrika - denna gång med mordhotelserna i förgrunden. Så, tvärt, var luren ännu en gång påkastad och samtalet brutet.

Nu var det ju påskafton och supén var avnjuten - och till den ett passande antal snapsar av OP Anderssons prima akvavit. Läppjandes på en gin-tonic sa jag till hustrun: "Om han ringer en gång till kommer jag att säga att i hans kläder skulle jag noga se mig över axeln - flera gånger - nästa gång jag gick ut i kvällsmörkret. Jag skulle noga titta efter en mörkklädd man i svart hatt och iförd svarta handskar...".

Hustrun svarade bestämt: "DET GÖR DU INTE!!! I ditt arbete är du alltid i tjänst och representerar därmed Sveriges Television!"

Jag suckade, tröstade mig med GT:n och försjönk i mörka tankar.

Klockan 23 var det ånyo dags. Samme man, samma skrikande, svärande och utslungande av hotelser. MEN, efter ca 45 sekunder tystnar han tvärt och säger därefter i normal samtalston: "Erland, jag respekterar ditt arbete. Du är helt OK och jag lovar att jag aldrig någonsin mer skall ringa eller på annat sätt besvära NN".

Jag blev faktiskt överraskad, men fann mig rätt snabbt och sa: "Menar du verkligen det?" Han svarade: "Ja, jag lovar att aldrig mer besvära NN!"

"I så fall" sa jag "tycker jag att vi skall önska varandra en Glad Påsk!". 

"Glad Påsk" svarade han - och med ett "hej då" la han på luren.

Mannen ifråga höll sitt ord och hörde aldrig mer av sig, vare sig till NN eller SVT.

                                                   - Ω - 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

SAAB A 32 Lansen som bärare av taktiskt atomvapen

Flera läsare har efterfrågat uppgifter om SAAB 32 som bärare av ett Svenskt taktiskt kärnvapen. Frågeställningen behandlas i artikeln Rea-åldern gör entrè i Svenska Flygvapnet

Ett utdrag från denna artikel återges här.

"Ett lite undanskymt faktum är att Lansen projekterades för att, även, kunna bära en svensk atombomb. Parallellt bedrev SAAB ett utvecklingsarbete benämnt SAAB projekt 1300. Syftet var att åstadkomma ett överljuds, höghöjdsbombflygplan, med kapacitet att bära en taktisk atombomb med 800 kg vikt. Projektet ledde till 100 olika ritbordslösningar. Arbetet terminerade i flygplan 1300-71D eller SAAB 36. Räckvidden var projekterad till drygt 400km vilket gav flygplanet möjlighet att nå, det då, sovjetryska Baltikum - ett sannolikt uppmarschområde inför ett anfall mot Sverige.

Vindtunnelmodell av SAAB 1300-71D eller SAAB 36.

Flygplanet bedömdes dock mycket kostsamt, samtidigt som Sverige omvärderade sina atombombsplaner, och projekteringen övergavs 1957.

Modell av en svenskkonstruerad,
flygburen, taktisk atombomb

Det svenska kärnvapenprogrammet, med syfte att åstadkomma ett taktiskt kärnvapen, drevs mellan åren 1945-1972. Programmet var givetvis strängt hemligt. Arbetet skedde vid Försvarets Forskningsanstalt där man även studerade befolkningsskydd mot kärnvapenexplosioner. Programmet hade till 1958, som målbild, ett flygplanburet svenskt taktiskt kärnvapen. De politiska diskussionerna i Riksdagen var heta. 

Ett beslut i Riksdagen 1958 kastade om riktningen för programmet: nu skulle resultatet riktas mer tydligt på befolkningsskydd mot kärnvapen - men handlingsfrihet skulle, åter, snabbt kunna styra om forskningen till produktion av taktiska kärnvapen. Detta, kommande arbete, fick det "politiska passande" uttrycket "utökad skyddsforskning" - vilket i praktiken innebar fortsatt kärnvapenforskning i Svenska laboratorier.

Handlingsfriheten övergavs genom Riksdagsbeslut 1966 och kärnvapenforskningen gick därmed ner på sparlåga och absolut sekretessbelagd nivå.

Emellertid: Med det internationella "Ickespridningsavtalet" 1968 kom så det definitiva beslutet: den tidigare handlingsfriheten med "utökad skyddsforskning" som bas togs bort genom beslut i Riksdagen och forskningens inriktning var nu kristallklar: befolkningsskydd. Det Svenska Kärnvapenprogrammet, med avsikt att skapa ett taktiskt kärnvapen avslutades slutgiltigt 1972.

Svensk flygplansindustri arbetade dock vidare och skapade SAAB 35 Draken, SAAB 37 Viggen (som också hade kapacitet att bära kärnvapen) samt SAAB 39 Gripen."

                                                                                    - Ω - 


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.