Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens del II

Pfeffer von Salomon
SA-ledare 1926-1930

Det var i slutet av oktober 1928 som Martin Bormanns lyckliga stjärna tändes i och med att han kallades till München för att ikläda sig rollen som SA-ledaren (Ernst Röhms företrädare) kapten Pfeffer von Salomons sekreterare och allt i allo!

Ernst Röhm SA-ledare 1931-1934
Död under De Långa Knivarnas Natt
1 juli 1934

Bormann installerade sig bakom ett köksbord i det spartanska SA-högkvarteret intill Hitlers lika spartanska högkvarter på Schellingstrasse 50 i München. Som tidigare sagts verkade Martin Bormann under denna första tid i många roller: maskinskrivare, betjänt, redaktör, arkivarie, intendent och ambulerande försäljare av tidningen Der Nationalsozialist. 

Martin Bormann

Av sin omgivning betecknades Bormann som "unbedeutlich" (obetydlig) - men skenet bedrog i allra högsta grad: han ägde ovanligt god iakttagelseförmåga, var synnerligen anpassningsbar och utförde sina uppgifter mycket plikttroget - även de mindre trevliga... 











För att hjälpa SA:s slagskämpar med sjukhuskostnader (för skador erhållna "i tjänsten" vid gatuslagsmål med socialister och kommunister) instiftade partiet en hjälpkassa (Hilfskasse) till vilken varje medlem årligen var pliktig att erlägga 30 pfennig. Denna Hilfkasse omfattade 390 000 medlemmar och blev därmed en betydande ekonomisk tillgång för Partiet. Bormann var som klipp och skuren för att administrera denna kassa och hade inom två år 100 man under sitt befäl. 

Adolf Hitler
Führer

Rudolf Hess
Führerns ställföreträdare

Hermann Göring
Chef för tyska flygvapnet

Joseph Goebbels
Propagandaminister

Robert Ley
Chef för Deutsche Arbeitsfront DAF

Alfred Rosenberg
Nationalsocialismens chefsideolog

Hela den dåvarande nazistiska toppen, Hitler, Hess, Göring, Goebbels, Rosenberg och Ley, saknade i egentlig mening sinne och intresse för ekonomi vilket ytterligare stärkte Bormanns position. Enkelt uttryckt: för att få ekonomiskt stöd från Partiet var man tvungen att vara vän med Martin Bormann!

När Nationalsosialisterna genom riksdagsval kom till makten 30 januari 1933 började Martin Bormanns väg mot den absoluta makten - mot positionen som Den Brune Eminensen.

Führerns ställföreträdare, Nationalsosialisternas andre man, Rudolf Hess behövde en Stabsleiter (stabsledare) och åter var Martin Bormann som klippt och skuren för rollen. Hess fann i Bormann de egenskaper han själv saknade: förslagenhet, beslutsamhet, brutalitet, arbetskapacitet och verklighetsförankring. Därtill konsten att genom diskreta intriger skapa nätverk av nyttiga förbindelser. Bormann lämnade Hilfskasse åt andra och ägnade sin nya herre all uppmärksamhet och plikttrohet.

I denna nya roll, skyddad av Rudolf Hess storhet som Rikets Andre Man, byggde Bormann undan för undan - och närmast osynligt - en betydande maktposition.

Hess var avgjort mer intresserad av höga titlar än av att utöva den makt och de åligganden som var förknippade med dem. Detta maktvakum utnyttjade Bormann diskret men ytterst skickligt så att duon Hess - Bormann verkade i symbios: Hess bar upp titlarna och Bormann verkställde titlarnas maktåligganden.

Under förevändning av att han företrädde Hess och Partiet var Bormann ständigt närvarande i Rikskansliet i Berlin och i Hitlers villa Berghof på Obersaltzberg (nära Berchtesgaden i Bayern).

Hitler var mycket nöjd med denne föredömlige "hovman" som, till skillnad från de ändlösa, ofta obehagliga, principdiskussionerna med Hess, föredrog noggrant förberedda ärenden vilket resulterade i ett enbart "ja eller nej beslut" för Führern!

Bormann och Hitler kom på detta sätt - och i detta avseende - mycket nära varandra, något som snart skulle gagna Bormann.

Martin Bormann agerade i teorin i Hess namn - han var på sätt och vis "ställföreträdarens ställföreträdare" och utan att ana oråd såg Hess hur Bormann agerade till synes för att öka Hess makt.

En milstolpe blev när Bormann i Hess namn övertog förvaltningen av Adolf-Hitler-Spende der Deutchen Wirtshaft (Adolf Hitlers fond för den tyska ekonomin). Tyska industrimän med Gustav Krupp (kanonkungen) i spetsen skänkte medel för disposition enligt eget gottfinnande till Führern. Ett verkligt ymnighetshorn att tömma favörer ur för Hitler!

Undan för undan växte Den Brune Eminensen (det Nationalsocialistiska partiets uniform, som Bormann bar, var brun) fram och ökade omärkbart sin egen makt. När Hitler i sitt specialtåg anlände till Wien i mars 1938 för att bekräfta Österrikes "Anschluss" åtföljdes han som en skugga av en servil - men effektiv - kortväxt man. Ingen visste egentligen vem han var - förutom att vara Hess närmaste man - men han utförde också direkta uppdrag för Hitler som kassör, byggherre, sekreterare, förtrogne sam Grindvakt. Detta med "Grindvakt" skall förstås som att Bormann - på Hitlers uppdrag - förhindrade oönskade partigängares tillgång till Hitler.

På samma sätt ingick Bormann och hans sekretariat i specialtågets tio vagnar när Tjeckoslovakien annekterades och när Polens öde beseglades under fälttåget i september 1939.

Bormann lyckades med det som ingen tidigare lyckats med: han följde sin herre obrutet - och vanligen osynligt - och verkade i hans namn ända till slutet 1945.

Resterna av Hess Bf 110 i Skottland

Bormanns stjärna flammade till och lyste därefter ännu klarare när hans herre Rudolf Hess oväntat och oförklarat den 10 maj 1941 i hemlighet, ensam, äntrade ett tvåmotorigt jaktplan av typ Bf 110, flög till England och dalade i fallskärm ner i Skottland - allt för att mäkla fred mellan Tyskland och England.

Hitler blev ursinnig, förklarade Hess sinnesrubbad och fråntog honom alla ämbeten och titlar.

Vem kände nu bättre i nazityskland de plikter och befogenheter som vilat på Rudolf Hess än hans diskrete "ställföreträdare", Martin Bormann - den man som i tysthet och diskression verkställt Tysklands Andremans alla plikter och åtaganden?

Hitler utnämnde Martin Bormann som Rudolf Hess ersättare men avskaffade samtidigt titeln som Führerns ställföreträdare.

Fortsättning följer i "Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens" Del III



                                                    Ω

Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens del I

Den europeiska delen av andra världskriget avslutades när detta skrivs för snart 73 år sedan. Denna världshistoriens största brand påverkar oss ännu både politiskt och emotionellt. Många önskade se krigförbrytarrättegången i Nürnberg 1945-1946 mot de ansvariga som den definitiva slutpunkten för kriget - och nazismen i Europa - så blev dock inte fallet. Ännu finns människor som förnekar massutrotningen i dödslägren - ännu finns människor som tror att flera av de ledande nazisterna på mörka stigar tog sig fram till ett nytt liv i Sydamerika.

Några lyckades verkligen gäcka rättvisan, Adolf Eichmann är ett exempel. Hans saga tog dock slut 1960 då han greps i Argentina av israelisk säkerhetstjänst och fördes till Israel. Året därpå, 1961, ställdes han inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten, dömdes till döden, och avrättades genom hängning 1962.

I det obeskrivliga kaos som rådde i Berlin under krigets sista dagar - och i det befälsvakuum som uppstod efter Hitlers självmord kl 15:30 den 30 april 1945 - sökte grupper som befann sig i bunkern under Rikskansliets trädgård bryta sig ut västerut för att undgå sovjetisk krigsfångenskap. De flesta av dessa grupper gick under eller tillfångatogs - några lyckades dock ta sig igenom de ryska linjerna. Denna artikel handlar om en av utbrytarna: Den Brune Eminensen och den uppmärksamhet som under decennier följt i hans spår.


Alla känner namnen på Tredje Rikets främsta koryféer: 

Führern Adolf Hitler 

Führerns ställföreträdare Rudolf Hess

Riksmarskalken Hermann Göring

Reichführer SS Heinrich Himmler

Propagandaministern Joseph Goebbels

Generalbyggnadsinspektören och rustningsministern
Albert Speer

Utrikesminister Joachim von Ribbentrop

 

- men vem var Martin Bormann?

















Listan på välkända män i den tyska nazistiska staten är närmast oändlig - och några av dem arbetade dagligen med Hitler som generalfältmarskalk Wilhelm Keitel och general-överste Alfred Jodl. Båda avrättade genom hängning efter Nürnbergrättegången 1945-1946.

Generalöverste Alfred Jodl

Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel

Fältmarskalk Erwin Rommel

Andras stjärnor tändes och släcktes likt Fältmarskalken Erwin Rommels, under flera år Hitlers främste gunstling men som ansågs vara inblandad i attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 och, den 14 oktober 1944, tvingades  att ta sitt liv - för att därefter få en ståtlig statsbegravning. 

Naturligtvis uppgav Goebbels propagandaministerium inte att Hitlers gunstling tvingats ta sitt liv - misstänkt för konspiration mot Hitler - utan meddelade det tyska folket att Rommel dött av "Hjärtslag till följd av tjänsteolycksfall på västfronten" ... 

Heinz Gauderian

Några fick helt enkelt sparken för att de vågade stå för en annan åsikt än Hitler - exempel är det tyska pansarvapnets fader och främste ledare: generalöverste Heinz Gauderian eller generalfältmarskalken Gert von Rundstedt, pensionär 1938, inkallad av Hitler 1939, avskedad av Hitler (efter strategigräl) i december 1940 - återinkallad till tjänst mars 1941...

Gert von Rundstedt

Raden av ledande militärer är mycket lång, därtill raden av nazistiska ideologer, distriktsledare (Gauleiter), ungdomsledare etc etc. Redaktören av dessa rader gjorde 2016 ett besök i slottet Wewelsburg (se Tidsspegeln "En historisk Europaresa del I", länk

http://tidsspegeln.blogspot.se/2016/11/en-historisk-europaresa-2016-del-i.html

och kom därvid till insikt om att nazismen på ett mycket aktivt sätt genomsyrade hela det tyska riket och dess medborgare. Likheten med organisation och struktur i Sovjetunionen är slående. Partiet, dess ideologi och symboler, lämnar absolut ingen opåverkad oberoende av ålder. Partiet finns bokstavligen överallt - tom i ankarjärn vid husbyggen och i hushållsföremål!

Men vem var Martin Bormann? Bormann bar NSDAP:s (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) bruna uniform vilket så småningom gav honom epitetet Den Brune Eminensen.

Men det var inte bara den bruna partiuniformen som gjorde Bormann till en mycket mäktig man - han var den mest diskrete och minst kände av alla nazistiska makthavare men han var den som, efter Hitler, hade mest inflytande.




Bormann, född 1900, hade en brokig uppväxt, fadern dog då Martin var bara tre år gammal, han saknade läshuvud, men kom efter 1:a världskriget att ha turen att anställas vid ett lantgods i Hertzberg. Han visade sig duglig i många sysslor och avancerade till godsförvaltare. Därifrån gick resan till fängelset i Leipzig där han satt ett år som delaktig (kanske tom initiativtagare till men ej bevisbart...) i mordet på Walter Kadow som ansågs gå kommunisternas ärenden. Bormann lämnade fängelset i mars 1925 och återanställdes vid lantgodset i Hertzberg. 

Bormann närmade sig politiskt alltmer nationalsocialisterna och blev partimedlen och SA-medlem den 17 februari 1927 samtidig som han lämnade sin anställning som godsförvaltare i Hertzberg och flyttade till Weimar.

Hos NSDAP:s lokalavdelning i Weimar började hans bana mot den absoluta toppen genom att vice distriktsledaren i Thüringen, Hans Ziegler, utgivare av tidningen Der Nationalsozialist, behövde en medarbetare med låga lönekrav och höga nationalsocialistiska visioner. Ziegler skulle, efter kriget, beskriva Bormann som "pålitlig när det gällde pengar och med den auktoritet som krävdes för att hävda sig inför dem som inte ville betala och kamrater som var alltför ljumma i tron. Han var mycket målmedveten i allt han gjorde; som bokförare, indrivare, försäljare från dörr till dörr, paketerare och chaufför, som med bil delade ut tidningarna i byarna".

Hitler och Rudolf Hess hade inte sällan vägarna förbi Thüringen och en dag presenterade Ziegler Martin Bormann för de båda. Ziegler beskrev då Bormann som "en ung och uppslagsrik man som är skicklig på att sköta finanserna och som ser till att order blir utförda".

Resultatet blev att Martin Bormann kallades till SA:s högkvarter i München där SA:s högste ledare (föregångaren till Ernst Röhm), kaptenen Pfeffer von Salomon var i trängande behov av en målmedveten och pålitlig sekreterare.

Fortsättning följer i "Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens" Del II


                                                    Ω

Malta - Medelhavets strategiska diamant

Du finner ön Malta 93 km söder om ön Sicilien vid "Den Italienska Stövelns" tåspets!

Malta har varit befolkad sedan år 5300 f.Kr. men vår historiska resa börjar med Johanniternas Riddarorden år 1530 e.Kr. 

Ett litet stopp gör vi dock år 736 f.Kr. då ön koloniserades av greker som kallade ön Melita efter det grekiska ordet för honung, meli. Anledningen till namnet var den honungsgula kalksten som är mycket vanlig och sedan länge är det huvudsakliga byggnadsmaterialet på ön. Namnet kom över tid att ombildas till Malta.

Johanniterriddare

Johanniterordens riddare kom alltså från sin bas på ön Rhodos från vilken de år 1522 fördrivits av Osmanska Rikets (idag ung. Turkiet) härskare Süleyman den Store.

Süleyman Den Store

Karl V (tysk-romersk kejsare) befarade ett muslimsk anfall mot Europa via Malta. För att förhindra detta förlänade han år 1530 Malta till Johanniterorden och dess riddare.

Ekonomin blomstrade, inte mist till följd av Johanniterordens omfattande sjöröveri!

Det Osmanska Riket insåg Maltas strategiska betydelse och gjorde några försök att erövra ön från Johanniterna - det allvarligaste 1565 då en styrka om 40 000 man anföll. Johanniterna räknade bara 6000 riddare till försvar men genom slug taktisk överlägsenhet uttänkt av Stormästaren Jean Parisot de la Valette besegrades de anfallande. Under detta slag, som kommit att benämnas Belägringen av Malta, stupade
mellan 25 000 och 30 000 av de anfallande muslimska osmanerna mot försvararnas förluster av 2 500 Johanniterriddare och omkring 7000 civila.

Malteserriddarna, som Johanniterna börjat kalla sig, hade genom belägringen insett att Malta var svårförsvarat och man började bygga en ny starkt befäst stad, Valletta, för sitt högkvarter. Den nya staden, med sina fästningar och höga murar, byggdes på Scebberrashalvön strax norr om det dittillsvarande högkvarteret i Birgu - men skilt från detta av en djup havsvik liksom halvön Scebberras även norrut skildes från fastlandet av vatten.

Maltas första huvudstad, även kallad "den tysta staden", Mdina låg mitt i landet. 

Mdina hade en starkt fortifierad kärna omgiven av höga murar och - av naturliga skäl - en torr vallgrav.











Den första grundstenen till Valletta, Malteserridarnas högkvarter och Maltas blivande huvudstad, lades den 28 mars 1566. 

När grundläggaren och initiativ-tagaren Stormästaren Jean Parisot de la Valette avled 1568 var staden Valletta till största delen färdigbyggd. Staden bär hans namn.

Halvön på vilken Valletta grundades 1566.
I förgrunden den mäktiga fästningen
St Elmo
Vy från Nordväst

Valletta
Vy från Sydost

Valletta
Carmeliterkyrkans väldiga dom dominerar bilden

Malteserriddarnas välde varade tills Napoleons trupper invaderade Malta 1798 och etablerade ett hårdhänt styre. Frankrikes styre blev dock kort: redan år 1800 reste sig Malteserna och kallade på Brittisk hjälp. Den av Lord Nelson ledda expeditionsflottan tvingade snabb den franska garnisonen att kapitulera.

Vid Freden i Amiens 1802 bestämdes att Johanniterorden skulle få tillbaka överhögheten över Malta, men maltesarna motsatte sig detta och begärde åter hjälp från England. Det hela slutade med att Malta genom Parisfreden 1814 blev brittisk kronkoloni.

Malta upplevde en ny merkantil blomstringstid när Suez-kanalens öppnande 1869. En stor mängd fartyg angjorde Vallettas hamn för att ta ombord, eller lossa, laster av alla de slag!









Maltesernas frihetslängtan var sedan 1800, stark och 1964 vann man sin suveränitet - dock som en del av det brittiska samväldet. 1974 bröts den brittiska militära överhögheten och Malta blev suveränt!

Efter denna tillbakablick på historien landar vi på Maltas roll i Andra Världskriget.

RAF:s räckvidd över Medelhavet med olika flygplantyper baserade på Malta
Bild från Världens Historia

Ön behärskade med sina flygstridskrafter stora delar av det operativa Medelhavet. Flygplan från Malta nådde i norr Sicilien och Rom, i öster Kreta, i söder Tunisien, Libyen och Egypten.

De italienska strävandena i Afrika hade helt misslyckats i mötet med beslutsamma soldater under den brittiska fältmarskalken Bernhard Montgomery's ledning. Bild t.v.

Till Italiens hjälp beslutar Hitler att sätta upp en Afrikakår under ledning av Hitlers gunstling, generalfältmarskalk Erwin Rommel. Bild t.h.












Problemet i sig var för axelmakterna inte ön Malta - men väl de på Malta detacherade RAF bomb- och jaktflygplan som hotade alla försörjningsleder till Afrika över Medelhavet!

Denna kunskap, djupt inristad på axelmakternas kartbord, fick italienskt och tyskt flyg att angripa öns tre krigsflygfält och hamnarna i Valletta. Emellertid backade man inte för historiska värden utan hävde också en stor mängd bomber över Vallettas civila delar. Förödelsen var betydande.

Kungliga Operan Valletta

Operan efter raiden 8 april 1942

"Operan" idag...

Inget stycke land i historien har, som Valletta, utsatts för så många vrålande flygplansmotorer, ylande bomber, gnagande explosioner, svajande väggar, människor i skyddsrum, spyor och exkrementer på skyddsrums-golven... ångest... skräck inför döden... 

På Sicilien hade axelmakterna Italien och Tyskland sammantaget 640 bomb- och jaktflygplan. Stora formationer tyska och italienska flygplan flög dagligen raider, från februari 1941 och framåt mot Malta, i syfte att förstöra öns tre flygfält och hamnanläggningarna i Valletta. 

Mot detta kunde RAF under inledningsfasen av bombningarna som mest mobilisera 30 Hurricane jaktflygplan. Från början var alltså jaktskyddet mycket klent och förstärkningar dröjde till följd av Slaget om Storbritannien och den efterföljande Blitzen. När hotet om invasion av Storbritannien (Operation Seelöwe) var avvärjt sändes betydande förstärkningar av jaktflygets arbetshästar, Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire till Malta.

Axelmakternas bombningar av Valletta (hamnarna, staden och kringliggande flygfält) var inledningsvis mycket tung: under de första 30 dygnen tvingades Vallettaborna uppsöka skyddsrummen vid 111 tillfällen... statistiskt 3,7 ggr per dygn!

Ett mycket effektivt luftvärn med bl a Bofors 40 mm lvakan (luftvärnsautomatkanon), inalles 300 pjäser av varierande kaliber,  bildade en formlig sköld av explosioner och granatsplitter över Valletta. Detta luftvärn tvingade angriparna att flyga på hög höjd vilket ofta fick bomberna att missa sina mål.

Malta höll andan och väntade en tysk invasion - men den uteblev! Vid allt färre tillfällen uppenbarade sig tyskt/italiensk bombflyg över Maltas himmel och till sist blev det alldeles tyst... 

Vad hade hänt? Jo: 

• Tyskland hade genomfört en mycket förlustbringande invasion av den grekiska (av engelsmän försvarade) ön Kreta. 284 förlorade flygplan och 4000 man stupade fallskärmsjägare märktes i OHK:s (Oberkommando des Heeres) planering.
• Tyskland samlade alla tillgängliga stridskrafter för den ultimata kraftmätningen: Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941.

Maltas roll i Medelhavet kan liknas vid ett osänkbart hangarfartyg, ett hangarfartyg där, över tid, allt fler flygplan koncentreras. Ett hangarfartyg vars flygplan långsamt - men obevekligt - stryper Afrikakårens behov av män, ammunition, drivmedel och materiel vilket leder till kårens sammanbrott och kapitulation den 12 maj 1943.

Trots en massiv bombning, företrädesvis mot hamnanläggningarna, har Valletta huvudsakligen överlevt - eller återuppbyggts i sin medeltida skepnad. 

Den magnifika St John’s Co-Cathedral grundad av Johanniterorden undgick mirakulöst nog bombregnet och är än idag, utan tvekan, Maltas Diamant!

När Du kommer till Malta måste Du helt enkelt besöka denna helgedom vars prakt kommer att göra Dig andlös!

                                                    Ω

Supermarine Spitfire och Mrs Shillings Orifice

Företaget Supermarines chefskonstruktör Reginald Mitchell (bild tv) skapade ett legendariskt jaktflygplan, the Spitfire vilket tillsamman med jaktflygplanet Hawker Hurricane bokstavligen räddade England under vad som kallas The Battle of Britain . Slaget pågick under perioden 10 juli - 31 oktober 1940. 

Tysklands mål var att slå ut det brittiska luftförsvaret genom koncentrerad bombning av de engelska flygfälten. 

De tyska bombplanen, huvudsakligen He 111, eskorterades av Messeschmitts jaktflygplan Bf 109.

Heinkel He 111

Slaget var mycket förlustbringande på båda sidor - både vad beträffar flygare och materiel - och hade sånär bringat Royal Air Force (RAF) på knä och därmed banat vägen för operation Seelöwe, täcknamnet för invasionen av England.

Winston Churchill formade nationens tack till de flygare som kämpade och vann - med en hårsmån: Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few (Ung. Aldrig inom området mänskliga konflikter har så många haft så mycket att tacka så få för.)

Styrkeförhållanden och förlustsiffror under the Battle of Britain framgår av nedanstående tabell saxad ur Wikipedia.

Strength
1,963 serviceable aircraft	2,550 serviceable aircraft.
Casualties and losses
544 aircrew (RAF Fighter Command), 718 (RAF Bomber Command), 280 (RAF Coastal Command) killed 422 aircrew wounded 1,744 aircraft destroyed[	2,585 aircrew killed and missing, 925 captured, 735 wounded 1,977 aircraft destroyed, 1,634 in combat and 343 non-combat
Around 90,000 civilian casualties, 40,000 of them fatal.

Uppgiften för RAF:s Fighter Command beväpnat med jaktflygplanen Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire var brutal men rak: att skjuta ner så många som möjligt av Tysklands bombflygplan och deras eskort av jaktflygplan.

Fighter Command hade här en fördel: den tyska jakten hade inte bränsle för mer än 10 minuters strid över England - sedan måste de återvända eller våtlanda i Engelska Kanalen.

Det tyska flygplanet Bf 109 hade flera tekniska fördelar över de brittiska flygplanen: snabbare, tyngre beväpnade, bättre höjdförmåga, direktinsprutning och kompressormatad motor. Direktinsprutningen gjorde flygplansmotorn oberoende av g-krafter.

Spitfire å sin sida hade på pluskontot: bättre manövrerbarhet, bättre bakåtsikt, snävare kurvradie (en fördel vid s.k. kurvstrid). På minuskontot en traditionellt förgasarmatad motor och en bränsletank monterad direkt framför cockpit. 

Många Spitfire-piloter brändes till döds - eller brännskadades svårt - när bränsletanken träffades av fientlig eld och utströmmande bränsle brinnande sköljde över cockpit och den pilot som sökte ta sig ut ur cockpit!

Förgasarlösningen var en allvarlig brist: motorn stannade eller tappade kraft när förgasaren utsattes för negativa g-krafter.

Ett traditionellt bränslesystem består av bränsletank, bränslepump och förgasare. För att fungera korrekt behöver förgasaren ett jämt tillflöde av bränsle. Detta tillgodoses av en kammare (flottörhuset) som via munstycken mynnar mot förgasarens luftintag och där bränslenivån hålls konstant medelst en flottör och en nålventil. När nivån är rätt stänger flottören ventilen - när nivån i flottörhuset sjunker så sjunker flottören och öppnar ventilen.

Vid negativa g-krafter, vilka uppstår vid dykning eller flygning i ryggläge, kommer bränslet i flottörhuset att förflyttas till kammarens övre del. Flottören, som hela tiden strävar efter att flyta i bränslet, kommer nu att öppna nålventilen i inloppsmunstycket varvid bränslet ohejdat strömmar in i flottörhuset och till sist fyller hela kammaren - förgasaren flödar. Detta ger en alltför fet bränsle/luftblandning och motorn tappar först kraft för att så småningom stanna! 

Vid luftstrid är det naturligtvis mycket hämmande att inte kunna röra sig fritt i rummet!

Bilden visar beskjutning av en tysk He 111. Om den engelske piloten behöver korrigera kulsprutornas riktning genom att dyka (en aning) tappar motorn dragkraft och anfallet kommer att misslyckas!



Piloterna lärde sig så småningom kompensera förgasarens felfunktion genom att, i stället för att dyka i planläge, halvrolla, dyka och låta flygplanet - i en innerbåge - inta en lägre flygnivå. Med två halvrollar på varandra kunde flygningen fortsätta i samma riktning som tidigare - men på en lägre nivå. Nöden är uppfinningarnas moder!

Uppfinningen materialiserades denna gång av Mrs Beatrice 'Tilly' Shilling en 31-årig kvinna med Universitets-examen som elingenjör och senare en Master of Sience i teknik (Tecnical engeneering).

"Tilly" Shilling på sin motorcykel

Vi kan föreställa oss 'Tilly' tänka några varv runt problemet - kanske fundera i väntan på sömnen - och sedan utropa, likt en gång Archimedes, "Eureka - jag har det!" 

Det hon 'hade' var helt enkelt en strypbricka i bränsleledningen mellan bränslepump och förgasare. Brickan hade ett kalibrerat hål som exakt reglerade bränsleflödet i enlighet med Rolls-Royce Merlin-motorns behov vid fullgas! Den enkla strypbrickan gjorde att förgasaren inte flödade fastän flottören i flottörhuset öppnat nålventilen helt.

Miss Shillings Orifice, här i en
handskbeklädd hand, var den enkla
lösningen på den förgasarmatade
Merlinmotorns bränsleproblem

'Tilly' Shilling besökte med ett litet serviceteam samtliga flygbaser i England och monterade Mrs Shillings Orifice på samtliga Spitfire. Arbetet var slutfört i mars 1941.

Spitfirepiloterna formligen älskade 'Tilly' för den förbättring av stridsförmågan - och överlevnaden - som Mrs Shillings Orifice gav deras Spitfires.

RAF:s benämning på den lilla strypbrickan var torrt och opersonligt: RAE Restrictor.

Rolls-Royce Merlin, 12 cyl

Senare modeller av Spitfire hade modifierade utföranden av bränlsetillförseln hos Merlin-motorn (från början 1 045 hk) och så småningom en helt ny  kompressormatad och därmed kraftfullare motor - The Rolls-Royce Griffon. Maximalt utvecklad levererade denna motor 2 420 hk - mer än dubbelt så många hk som i den första Supermarine Spitfire!

Rolls-Royce Griffon
En Rolls-Royce Griffon på Midland Air Museum i Baginton, Warwickshire
Typ	V12 kolvmotor
Cylinderdiameter	152,4 mm
Slaglängd	167,6 mm
Slagvolym	36,7 liter
längd	2 057 mm
Bredd	770 mm
Höjd	1 168 mm
Vikt torr	900 kg
Komponenter
Ventiler	4 per cylinder
Kompressor	En- eller tvåstegs kompressor
Kylsystem	Vätskekyld
Prestanda
Effekt	1 730 – 2 420 hk
Specifik effekt	41,4 kW/l
Kompressionsförhållande	6:1
Effekt till vikt kvot	1,69 kW/kg

                                                    Ω