Hela min uppväxt präglades av fars uppmaning så snart han, den ofrivillige boxaren som blev präst, inte kunde ge mig ett uttömmande svar på en frågeställning: Slå upp! Underförstått i vårt uppslagsverk Nordisk Familjebok. Livet igenom har dessa fars ord ständigt fört mig till att inte acceptera min okunskap om en viss fråga - utan ta reda på sakförhållandena, gärna genom att Slå upp! Än idag finner jag små diskreta remsor från pastorsexpeditionens notisblock liggandes på särskilt intressanta ställen i Nordisk Familjebok... handeldvapen... flygplan... sprängämnen... raketer... ställen som jag gärna återvände till.
Redaktionen för Tidsspegeln (dvs jag) är lycklig ägare till tre pappersburna uppslagsverk, Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok och Bonniers Stora Lexikon - utgivna i nämnd ordning. De två första i guldsnitt och halvfranska band. Varför "lycklig"? Jo, ju längre bak i tiden en händelse kommer desto färre rader ägnar moderna utgåvor av uppslagsverk åt just denna händelse. Omvänt: ju närmare utgivningen ligger till händelsen desto fylligare artikel. Somligt måste förstås, till följd av platsbrist, helt enkelt utgå eftersom floden av händelser aldrig sinar.
Understundom kan emellertid just dynamiska förlopp resultera i "informationskullerbyttor" i uppslagsverken eftersom utgivningstiden oftast är lång. Min utgåva av Nordisk Familjebok (NF) har första bandet utgivet 1923 och det sista 1934. Förvisso kan dynamiska fakta ändras under en sådan period.
Ett gott exempel härpå är om vi slår på H som i Hitler i NF band nr 9 utgivet 1928.
"Hitler, Adolf, tysk politiker (f.1889), bördig från Övre Österrike. Utbildades till dekorationsmålare i München och deltog i världskriget som frivillig vid ett bayerskt inf.-reg. [.....] .. (Red anm: Dagen efter ölkällarkuppen i München 9 november 1923 häktades H.) Han dömdes april 1924 till 5 års fästning men frigavs redan i dec. s.å. Hitlers inflytande har sedan dess varit obetydligt." (Red kursivering.)
Går vi så fram till NF band 19 utgivet 1933 och slår på T som i Tyskland läser vi i spalt 917 (Tyskland omfattar spalterna 898-947!):
[...] "Sedan det nationalsocialistiska partiet kommit till makten har regeringen under rikskansler Adolf Hitlers ledning (red. fet o kursivering) av riksdagen i mars 1933 utverkat en långtgående fullmaktslag, gällande så länge nuv. regering sitter kvar, dock högst till 1 april 1937. Enl. denna sätts vissa paragrafer i författningen t.v. ur gällande kraft, så att regeringen bemyndigas att utan riksdag och riksråds deltagande stifta lagar, fastställa budgeten, upptaga lån och ingå fördrag med främmande makter".
En i NF band 9 obetydlig österrikare, utan nämnvärd utbildning, blir i band 19 rikskansler i europas största stat och under några år diktator, erövrare av länder och världens mäktigaste man.
Sic transit gloria mundi! (Så förgår världens härlighet)
Ω
fredag 3 februari 2017
torsdag 2 februari 2017
Lite Krupp-genealogi och tysk industrihistoria
Inom ramverket för "Onödigt Vetande" skall Tidsspegeln ägna denna artikel åt den tyska industrisläkten Krupp och det som så småningom skulle bli Krupp-koncernen.
Vi vet ju sedan artikeln Superartilleri II att 42 cm-mörsaren Dicke Bertha (Tjocka Bertha) fick sitt namn efter hustrun till legationsrådet Gustav von Bohlen und Halbach.
Man kan lugnt säga att Gustav gifte in sig i den tyska storfinansen. Hustrun, Bertha (1886-1957), var nämligen dotter till ägaren i tredje generationen Krupp: Friedrich Alfred Krupp (1854-1902). Hans farfar, Friedrich Krupp (1787-1826), startade det som skulle bli en industrijätte inom stålhantering med en liten smidesverkstad och ett litet gjuteri i tyska Essen.
Friedrich Krupps son, Alfred Krupp (1812-1887) utvecklade från 1848 stålrörelsen genom att införa degelstålstillverkning i stor skala. Detta stål visade sig synnerligen väl lämpat för framställning av artilleripjäser och pansar.
Koncernen övertogs så småningom av Friedrich Alfred Krupp (1854-1902) vars dotter alltså Bertha Krupp var.
Bertha, genom arv nu ägare till Krupp-koncernen, behagade 1906 gifta sig med legationsrådet Gustav von Bohlen und Halbach som blev koncernens styrelseordförande 1909. Gustav anpassade sig till familjen genom att foga släktnamnet Krupp till sitt efternamn. Tidsspegelns redaktion undrar hur hans namnteckning Gustav Krupp von Bohlen und Halbach fick plats på de dokument som han signerade :-)
Alfried Krupp von Bohlen und Halbach (1907-1967), son till Bertha och Gustav, blev den siste ägaren till Krupp-koncernen.
Under 2:a världskriget utgjorde Krupp-koncernen en betydande resurs för nazitysklands rustning och gjorde en enormt stor ekonomisk vinst. Kriget medförde också en betydande ökning av produktionskapaciteten genom att Krupp-koncernen tillfördes fabriker i ockuperade länder. I likhet med andra tyska industrier använde Krupp-koncernen under kriget ett stort antal tvångsarbetare (1944 70 000 personer från koncentrationsläger och från ockuperade länder). Dessa arbetare fick ingen lön - utom en skopa kålsoppa, ett stycke bröd, tak över huvudet samt en torftig kojplats för natten. Arbetsdagen var vanligen (minst) 12 timmar lång. Självklart utgjorde dessa usla förhållanden grunden för den enorma koncernvinsten!
Alfried Krupp von Bohlen und Halbach var Standartenführer (mots. överste i armén) i SS och partiansluten till NSDAP från 1938.
Alfried dömdes i Krupprättegången (Nürnberg, 1947-1948, officiellt benämnd The United States of America vs. Alfried Krupp, et. al.) 1948 som krigsförbrytare till 12 års fängelse. Han benådades och frigavs (på USA:s initiativ) redan 1951 och återtog makten i Krupp-koncernen 1953. I en rad rättsprocesser lyckades han ävenledes återfå tidigare konfiskerad egendom.
1967, strax före sin borgång, ombildade Alfried Krupp-koncernen till Alfried Krupp von Bohlen und Halbach-Stiftung för att säkra dess fortlevnad. Alfreds son Arndt von Bohlen und Halbach avstod därvid sin arvsrätt till förmån för stiftelsen.
1968 omvandlades stiftelsen till Fried. Krupp GmbH och 1992 ombildades det stora företaget åter, nu till Fried. Krupp AG Hoesch-Krupp.
1999 gick bolaget samman med tyska Thyssen och bildade ThyssenKrupp Group. Detta företag sysselsätter 160'000 personer i 80 länder.
Ω
Vi vet ju sedan artikeln Superartilleri II att 42 cm-mörsaren Dicke Bertha (Tjocka Bertha) fick sitt namn efter hustrun till legationsrådet Gustav von Bohlen und Halbach.
Man kan lugnt säga att Gustav gifte in sig i den tyska storfinansen. Hustrun, Bertha (1886-1957), var nämligen dotter till ägaren i tredje generationen Krupp: Friedrich Alfred Krupp (1854-1902). Hans farfar, Friedrich Krupp (1787-1826), startade det som skulle bli en industrijätte inom stålhantering med en liten smidesverkstad och ett litet gjuteri i tyska Essen.
Friedrich Krupps son, Alfred Krupp (1812-1887) utvecklade från 1848 stålrörelsen genom att införa degelstålstillverkning i stor skala. Detta stål visade sig synnerligen väl lämpat för framställning av artilleripjäser och pansar.
Koncernen övertogs så småningom av Friedrich Alfred Krupp (1854-1902) vars dotter alltså Bertha Krupp var.
Bertha, genom arv nu ägare till Krupp-koncernen, behagade 1906 gifta sig med legationsrådet Gustav von Bohlen und Halbach som blev koncernens styrelseordförande 1909. Gustav anpassade sig till familjen genom att foga släktnamnet Krupp till sitt efternamn. Tidsspegelns redaktion undrar hur hans namnteckning Gustav Krupp von Bohlen und Halbach fick plats på de dokument som han signerade :-)
Alfried Krupp von Bohlen und Halbach (1907-1967), son till Bertha och Gustav, blev den siste ägaren till Krupp-koncernen.
Under 2:a världskriget utgjorde Krupp-koncernen en betydande resurs för nazitysklands rustning och gjorde en enormt stor ekonomisk vinst. Kriget medförde också en betydande ökning av produktionskapaciteten genom att Krupp-koncernen tillfördes fabriker i ockuperade länder. I likhet med andra tyska industrier använde Krupp-koncernen under kriget ett stort antal tvångsarbetare (1944 70 000 personer från koncentrationsläger och från ockuperade länder). Dessa arbetare fick ingen lön - utom en skopa kålsoppa, ett stycke bröd, tak över huvudet samt en torftig kojplats för natten. Arbetsdagen var vanligen (minst) 12 timmar lång. Självklart utgjorde dessa usla förhållanden grunden för den enorma koncernvinsten!
Alfried Krupp von Bohlen und Halbach var Standartenführer (mots. överste i armén) i SS och partiansluten till NSDAP från 1938.
Alfried dömdes i Krupprättegången (Nürnberg, 1947-1948, officiellt benämnd The United States of America vs. Alfried Krupp, et. al.) 1948 som krigsförbrytare till 12 års fängelse. Han benådades och frigavs (på USA:s initiativ) redan 1951 och återtog makten i Krupp-koncernen 1953. I en rad rättsprocesser lyckades han ävenledes återfå tidigare konfiskerad egendom.
1967, strax före sin borgång, ombildade Alfried Krupp-koncernen till Alfried Krupp von Bohlen und Halbach-Stiftung för att säkra dess fortlevnad. Alfreds son Arndt von Bohlen und Halbach avstod därvid sin arvsrätt till förmån för stiftelsen.
1968 omvandlades stiftelsen till Fried. Krupp GmbH och 1992 ombildades det stora företaget åter, nu till Fried. Krupp AG Hoesch-Krupp.
1999 gick bolaget samman med tyska Thyssen och bildade ThyssenKrupp Group. Detta företag sysselsätter 160'000 personer i 80 länder.
Ω
tisdag 31 januari 2017
Superartilleri II
Boerkriget 1899-1902 och Rysk-Japanska kriget 1904-1905 förde, för militära planerare, in nya tankar om nyttan av det mycket grova artilleriet. Skälet till dessa tankar var uppförandet av allt starkare befästningar i armerad betong.
Dessa betongbefästningar skyddade också kanoner, haubitsar och kulsprutor med kupoler av mycket tjockt och segt pansar - med vapenöppningar förslutbara med pansarluckor maximerades därtill skyddet mot inkommande eld.
Inte sällan förekom höj och sänkbara vapentorn (även för dubbla artilleripjäser, se bild till vänster) där den välvda "pansarhatten" i nedsänkt läge närmast gjorde pjäserna osårbara för inkommande eld.
Kampen om medel och motmedel exemplifieras väl av den tyska mörsaren (haubitsen) "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) med den mer militäriska beteckningen 42 cm M-Gerät 14. (Bild till vänster)
Här gör vi ett stopp i Tjock Bertha-artikeln för att enkelt beskriva de olika artilleripjäsernas karakteristika!
En mörsare (av ty Mörser) är en kastbanepjäs med kort eldrör och stor kaliber.
Elevationen uppgår vanligen till mer än 45 grader. Utgångshastigheten är relativt låg: 300-350 m/s. Skottvidden sällan över 10 km. Projektilbanan formar en hög båge.
En haubits är också en kastbanepjäs men med längre eldrör än mörsaren. Standardkalibrar är 105 mm och 155 mm. Utgångshastigheten runt 350-400 m/s. Praktisk skottvidd för 105 mm haubits är (ca) 10,5 km och för 155 mm haubits (ca) 15,5 km. Projektilbanan är bågformig.
En kanon är en flackbanepjäs med en närmast "horisontell" projektilbana (jämfört med haubitsen). Eldröret är avsevärt längre än haubitsens och ger därmed granaten en mycket högre utgångshastighet. Projektilhastigheten vid mynningen ligger typiskt på ca 800-900 m/s. Praktisk skottvidd 25-35 km. Projektilbanan är flack - men måste givetvis följa fysikens lagar (tyngdkraften drar projektilen mot marken från det ögonblick den lämnar eldröret) vilket innebär att ju längre bort målet befinner sig desto större måste eldrörets elevationen vara.
En utlösande faktor för framtagningen av tyskt belägringsartilleri utgjorde rysk-japanska kriget och i synnerhet då den japanska belägringen av ryska Port Arthur. Japanerna lyckades bryta igenom fästningsmurarna först sedan de fört fram 28 cm kustförsvarshaubitsar.
Tyskland insåg behovet av ännu tyngre artilleripjäser för att betvinga de massiva franska och belgiska befästningarna. Efter att ha studerat ett antal prototyper färdigställdes i början av 1914 slutversionen av belägringspjäsen 42 cm M-Gerät 14. Tillverkare var Kruppkoncernen. Pjäserna fick i soldat- och folkmun namnet "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) efter hustrun till Kruppkoncernens ägare Gustav Krupp. Bertha Krupp var knappast tjockare än brukligt bland dåtidens damer - "Tjocka" syftade i stället på pjäsens kaliber!
42 cm M-Gerät 14, Dicke Bertha hade anseenliga dimesioner!
Vikt: 43,55 ton
Projektilvikt: 820 kg
Total längd: 6,72 m
Eldrörslängd: 5,04 m
Skottvidd: 12,5 km
Kaliber: 42 cm
Elevation: 75 grader
Sidriktning: 4 grader
Totalt tillverkades 12 pjäser av denna typ, dock tillverkades några med kalibern 30,5 cm detta för att öka skottvidden. Med mindre kaliber minskade emellertid mängden sprängmedel i granaten vilket naturligtvis minskade effekten i målet.
Att "Tjocka Bertha" var en mäktig pjäs framgår av följande bilder.
Ω
Dessa betongbefästningar skyddade också kanoner, haubitsar och kulsprutor med kupoler av mycket tjockt och segt pansar - med vapenöppningar förslutbara med pansarluckor maximerades därtill skyddet mot inkommande eld.
Inte sällan förekom höj och sänkbara vapentorn (även för dubbla artilleripjäser, se bild till vänster) där den välvda "pansarhatten" i nedsänkt läge närmast gjorde pjäserna osårbara för inkommande eld.
Kampen om medel och motmedel exemplifieras väl av den tyska mörsaren (haubitsen) "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) med den mer militäriska beteckningen 42 cm M-Gerät 14. (Bild till vänster)
Här gör vi ett stopp i Tjock Bertha-artikeln för att enkelt beskriva de olika artilleripjäsernas karakteristika!
En mörsare (av ty Mörser) är en kastbanepjäs med kort eldrör och stor kaliber.
Elevationen uppgår vanligen till mer än 45 grader. Utgångshastigheten är relativt låg: 300-350 m/s. Skottvidden sällan över 10 km. Projektilbanan formar en hög båge.
En haubits är också en kastbanepjäs men med längre eldrör än mörsaren. Standardkalibrar är 105 mm och 155 mm. Utgångshastigheten runt 350-400 m/s. Praktisk skottvidd för 105 mm haubits är (ca) 10,5 km och för 155 mm haubits (ca) 15,5 km. Projektilbanan är bågformig.
En kanon är en flackbanepjäs med en närmast "horisontell" projektilbana (jämfört med haubitsen). Eldröret är avsevärt längre än haubitsens och ger därmed granaten en mycket högre utgångshastighet. Projektilhastigheten vid mynningen ligger typiskt på ca 800-900 m/s. Praktisk skottvidd 25-35 km. Projektilbanan är flack - men måste givetvis följa fysikens lagar (tyngdkraften drar projektilen mot marken från det ögonblick den lämnar eldröret) vilket innebär att ju längre bort målet befinner sig desto större måste eldrörets elevationen vara.
En utlösande faktor för framtagningen av tyskt belägringsartilleri utgjorde rysk-japanska kriget och i synnerhet då den japanska belägringen av ryska Port Arthur. Japanerna lyckades bryta igenom fästningsmurarna först sedan de fört fram 28 cm kustförsvarshaubitsar.
Tyskland insåg behovet av ännu tyngre artilleripjäser för att betvinga de massiva franska och belgiska befästningarna. Efter att ha studerat ett antal prototyper färdigställdes i början av 1914 slutversionen av belägringspjäsen 42 cm M-Gerät 14. Tillverkare var Kruppkoncernen. Pjäserna fick i soldat- och folkmun namnet "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) efter hustrun till Kruppkoncernens ägare Gustav Krupp. Bertha Krupp var knappast tjockare än brukligt bland dåtidens damer - "Tjocka" syftade i stället på pjäsens kaliber!
42 cm M-Gerät 14, Dicke Bertha hade anseenliga dimesioner!
Vikt: 43,55 ton
Projektilvikt: 820 kg
Total längd: 6,72 m
Eldrörslängd: 5,04 m
Skottvidd: 12,5 km
Kaliber: 42 cm
Elevation: 75 grader
Sidriktning: 4 grader
Totalt tillverkades 12 pjäser av denna typ, dock tillverkades några med kalibern 30,5 cm detta för att öka skottvidden. Med mindre kaliber minskade emellertid mängden sprängmedel i granaten vilket naturligtvis minskade effekten i målet.
Att "Tjocka Bertha" var en mäktig pjäs framgår av följande bilder.
 |
| Vapenexercis, Rekylhäminrättningen (vaggan) upphissad |
 |
| Rekylhäminrättningen sänks på plats på lavetten |
 |
| Eldröret på plats |
 |
| Laddövning, granaten på väg in i eldröret |
 |
| 42 cm spränggranat till Tjocka Bertha. Vikt 820 kg |
 |
| Laddhylsa och transportkorg. Jfr storleken med kasken på korgen! |
 |
| Granater uppställda på pjäsplats |
 |
| Marschfärdiga! |
 |
| Tjocka Bertha transportfärdig. Lavett och eldrör var för sig. |
 |
| Sprängd för att inte falla i fiendens händer! |
måndag 30 januari 2017
Superartilleri I, efterbörd
Klart är att ingen pjäs bevarats till eftervärlden - endast en handfull tyska fotografier existerar.
Tillgängligt textmaterial anger att ingen militär personal utanför den tyska armén någonsin sett pjäsen - man vet idag inte ens hur många pjäser som faktiskt tillverkades.
Namnet Pariskanonen leder tanken till att det skulle röra sig om ett enstaka exemplar men källor anger att det faktiskt fanns tre operativa kanoner. Åter andra källor anger att kanonen byggdes i 5-6 exemplar.
Sammanlagt skall 367 granater avfyrats från Pariskanonen. Enligt bevarade uppgifter måste ett eldrör borras upp från kalibern 21 cm till kalibern 24 cm efter 65 avfyringar. Dividerar man 367 med 65 får man fram antalet behövliga eldrör, nämligen 6 (eg 5,65) stycken.
Eldgivningen skall ha skett mellan mars och augusti 1918. Uppgifter anger att Pariskanonen debuterade samtidig som den tyska s.k. Våroffensiven (1918) inleddes. Detta ger den 21 mars 1918 som ett sannolikt startdatum. Slutdatum för eldgivningen med Pariskanonen anges till augusti 1918 då den drogs tillbaka från fronten till följd av Ententens (de allierades) offensiv. Ententen inledde slaget vid Amiens kl 04:30 den 8 augusti 1918 och detta innebar att Pariskanonen slutgiltigt drogs tillbaka från fronten. Totalt varade alltså kanonens eldgivning mot Paris i 141 dygn.
I genomsnitt avfyrades sålunda 367/141 granater per dygn vilket i medeltal ger 2,6 granater per dygn.
Med 3 (matematiskt 2,6) granater per dygn får vi ett tvingande eldrörsbyte efter 25 dygn. Med tanke på pjäsens konstruktion (jfr Superartilleri I) är det mest troligt att vagga med eldrör lyftes upp av bockkranen och försågs med de vilande hjulboogierna. Pjäsen kunde sedan transporteras på järnväg till Krupps verkstäder i Tyskland (Ruhr).
För att upprätthålla kontinuerlig eldgivning mot Paris krävdes således en ersättningskanon vart 25 dygn.
Det är inte sannolikt att demontering/åter-montering på pjäsplatsen, transport t.o.r Ruhr, samt uppborrning av Pariskanonens eldrör i Krupps verkstäder kunde utföras på 25 dygn. En tredje kanon blir därmed nödvändig.Matematiskt kan vi konstatera att minst 3 Pariskanoner måste ha funnits - då har emellertid inga hänsyn tagits till behov av löpande underhåll under de 25 dagarnas tjänstgöring eller, för den delen, behov av åtgärdande av plötsliga felfunktioner.
Uppgifter finns om en total om 5-6 Pariskanoner, det faktiska antalet kommer aldrig att kunna fastställas men av ovan anförda framgår att 3 kanoner erfordrades för att upprätthålla en konstant eldgivning mot Paris. Det är sannolikt att (minst) en reservpjäs fanns tillgänglig - och eldberedd. Det är också fullt möjligt att reservpjäsen och huvudpjäsen alternerade i eldgivningen.
Ω
söndag 29 januari 2017
Superartilleri I
Genom tiderna har artilleriets utveckling drivits av motmedlens utveckling och vice versa. Granatens ökade penetrationsförmåga av pansar ger tjockare och segare pansar. Detta nya pansar genererar granater med ökad penetrationsförmåga... Jordvallar och tegel ersätts av armerad betong vilket ökar kravet på såväl granatens penetrationsförmåga som explosionskraft.
Tidsspegeln skall i en serie artiklar söka belysa de främsta representanterna för Superartilleriet - och vi börjar med Pariskanonen.
Pariskanonens syfte var att föra kriget till symbolen - och huvudstaden - för Frankrike och därigenom söka demoralisera den franska hemmafronten och folkets stöd för den franska armén.
Nu fanns dock ett problem: Paris låg långt söder om frontlinjen, som närmast 75-80 km, och dåtidens mest långskjutande kanoner, fartygs- och kustartilleri, hade skottvidder om ca 35-45 km.
Vapenkoncernens Krupp ingenjörer tog sig an problemet med den alltför korta skottvidden hos befintliga pjäser. De pressade dåtidens teknik till det yttersta och levererade en kanon, döpt till Pariskanonen, med 130 km skottvidd.
Skottvidden är beroende av eldrörets längd, projektilvikten, mynningshastigheten (drivladdningens storlek) och elevationen. Till detta kommer parametrarna för väder, vind, temperatur och luftfuktighet.
Ett långt eldrör ger krutgaserna möjlighet att under "lång tid" driva granaten mot högsta möjliga utgångshastighet och att ge krutladdningen möjlighet att helt förbrinna innan projektilen lämnar eldröret. Pariskanonens eldrör var därför 36 meter långt.
Elevationen hos en artilleripjäs är normalt maximalt 45 grader. Tyngdkraftens påverkan på granaten ger denna matematiska regel. Krupps ingenjörer hade dock beräknat att den nya kanonens maximala elevation skulle vara 55 grader.
Hur var tanken bakom detta? Jo, den stora elevationen i kombination med extrem mynningshastighet, 1550 meter per sekund (mot normala 850-900 m/s), förde snabbt granaten upp i tunnare luftlager varvid friktionen minskade. Banhöjden kom i själva verket att nå så högt som 40 km - och kanonens granater kom därmed, att som första föremål tillverkade av människan, nå stratosfären.
Eldrörets kaliber (loppets innerdiameter) var 21 centimeter och granatvikten 94 kg. Eldrörets räfflade del om 24 meter kompletterades med en slätborrad mynningsdel om 6 meter. Ett så långt - och tungt - eldrör kröks av sin egen tyngd om inte motåtgärder vidtas. Motmedlet här var en sofistikerad - avlastande - wirekonstruktion supportad längs eldröret med vad som på brospråk benämns "pyloner".
Den 256 ton tunga pjäsen fraktades per järnväg till förberedda skjutplatser som hårdgjorts med ett runt betongfundament.
Modell av skjutplats. Obs pyloner och wirearrangemang för att stödja eldröret och förhindra krökning. Bockkranen till höger.
På fundamentet placerades en cirkelrund vändskiva och med en bockkran som löpte på två för ändamålet utlagda järnvägsspår lyftes den specialgjorda pjäsvaggan med eldröret från sina järnvägsboogies och placerades på vändskivan. Sidriktning var möjlig horisonten runt..
Den väldiga drivladdningen drev inte bara granaten framåt i eldröret - den, och granaten, "hyvlade" i betydande grad loppet och ökade därmed kalibern undan för undan. Ingenjörerna hade emellertid förutsett detta och försett pjäsen med numrerade granater i stigande diametrar. Dessa avlossades i strikt nummerordning - varom inte skulle en eldrörssprängning ske. Även pjäsens kammare (laddningsutrymmet för krut) kontrollmättes noga efter varje skott för att säkerställa att krutmängd och kammare harmonierade så att skottvidden blev den tänkta.
I sammanhanget kan noteras att med "kaliber" inte sällan avses begreppet "kaliberlängd". Detta mått anges vanligen endast för grövre eldvapen som kanoner och haubitsar.
Den tidigare svenska Haubits 77 har en kaliberlängd på 39. Denna siffra erhålles om man dividerar eldrörets längd (6045 mm) med dess inre diameter (155 mm) Resultatet för Haubits 77 blir då 39, ofta skrivet som L/39. Den distinkta kaliberdefinitionen för Haubits 77 är alltså: Kaliber 155 L/39.
Efter 65 avfyringar med allt grövre eldrörs- och granatkalibrar sändes eldröret tillbaka till Krupp för uppborrning nu till kalibern 24 cm.
Pariskanonen var ett - för dåtiden - tekniskt mästerverk även om träffsäkerheten - till följ av det stora skjutavståndet och de för varje skott diffrentierade skjutvariablerna - var undermålig.
För Parisaren blev sinnebilden för trygghet - det ostörda lugna livet i Paris - allvarligt rubbat. Ingenstans var man längre trygg för kriget...
Mellan mars och augusti 1918 avlossades från Pariskanonen och dess två operativa systrar inalles 367 granater av vilka 183 träffade olika platser i Paris. 265 civila dödades därvid och 620 skadades. De materiella värden som gick till spillo är idag obekanta.
Ω
Tidsspegeln skall i en serie artiklar söka belysa de främsta representanterna för Superartilleriet - och vi börjar med Pariskanonen.
Pariskanonens syfte var att föra kriget till symbolen - och huvudstaden - för Frankrike och därigenom söka demoralisera den franska hemmafronten och folkets stöd för den franska armén.
Nu fanns dock ett problem: Paris låg långt söder om frontlinjen, som närmast 75-80 km, och dåtidens mest långskjutande kanoner, fartygs- och kustartilleri, hade skottvidder om ca 35-45 km.
Vapenkoncernens Krupp ingenjörer tog sig an problemet med den alltför korta skottvidden hos befintliga pjäser. De pressade dåtidens teknik till det yttersta och levererade en kanon, döpt till Pariskanonen, med 130 km skottvidd.
Skottvidden är beroende av eldrörets längd, projektilvikten, mynningshastigheten (drivladdningens storlek) och elevationen. Till detta kommer parametrarna för väder, vind, temperatur och luftfuktighet.
Ett långt eldrör ger krutgaserna möjlighet att under "lång tid" driva granaten mot högsta möjliga utgångshastighet och att ge krutladdningen möjlighet att helt förbrinna innan projektilen lämnar eldröret. Pariskanonens eldrör var därför 36 meter långt.
Elevationen hos en artilleripjäs är normalt maximalt 45 grader. Tyngdkraftens påverkan på granaten ger denna matematiska regel. Krupps ingenjörer hade dock beräknat att den nya kanonens maximala elevation skulle vara 55 grader.
Hur var tanken bakom detta? Jo, den stora elevationen i kombination med extrem mynningshastighet, 1550 meter per sekund (mot normala 850-900 m/s), förde snabbt granaten upp i tunnare luftlager varvid friktionen minskade. Banhöjden kom i själva verket att nå så högt som 40 km - och kanonens granater kom därmed, att som första föremål tillverkade av människan, nå stratosfären.
Eldrörets kaliber (loppets innerdiameter) var 21 centimeter och granatvikten 94 kg. Eldrörets räfflade del om 24 meter kompletterades med en slätborrad mynningsdel om 6 meter. Ett så långt - och tungt - eldrör kröks av sin egen tyngd om inte motåtgärder vidtas. Motmedlet här var en sofistikerad - avlastande - wirekonstruktion supportad längs eldröret med vad som på brospråk benämns "pyloner".
Den 256 ton tunga pjäsen fraktades per järnväg till förberedda skjutplatser som hårdgjorts med ett runt betongfundament.
Modell av skjutplats. Obs pyloner och wirearrangemang för att stödja eldröret och förhindra krökning. Bockkranen till höger.
På fundamentet placerades en cirkelrund vändskiva och med en bockkran som löpte på två för ändamålet utlagda järnvägsspår lyftes den specialgjorda pjäsvaggan med eldröret från sina järnvägsboogies och placerades på vändskivan. Sidriktning var möjlig horisonten runt..
Den väldiga drivladdningen drev inte bara granaten framåt i eldröret - den, och granaten, "hyvlade" i betydande grad loppet och ökade därmed kalibern undan för undan. Ingenjörerna hade emellertid förutsett detta och försett pjäsen med numrerade granater i stigande diametrar. Dessa avlossades i strikt nummerordning - varom inte skulle en eldrörssprängning ske. Även pjäsens kammare (laddningsutrymmet för krut) kontrollmättes noga efter varje skott för att säkerställa att krutmängd och kammare harmonierade så att skottvidden blev den tänkta.
I sammanhanget kan noteras att med "kaliber" inte sällan avses begreppet "kaliberlängd". Detta mått anges vanligen endast för grövre eldvapen som kanoner och haubitsar.
Den tidigare svenska Haubits 77 har en kaliberlängd på 39. Denna siffra erhålles om man dividerar eldrörets längd (6045 mm) med dess inre diameter (155 mm) Resultatet för Haubits 77 blir då 39, ofta skrivet som L/39. Den distinkta kaliberdefinitionen för Haubits 77 är alltså: Kaliber 155 L/39.
Efter 65 avfyringar med allt grövre eldrörs- och granatkalibrar sändes eldröret tillbaka till Krupp för uppborrning nu till kalibern 24 cm.
Pariskanonen var ett - för dåtiden - tekniskt mästerverk även om träffsäkerheten - till följ av det stora skjutavståndet och de för varje skott diffrentierade skjutvariablerna - var undermålig.
För Parisaren blev sinnebilden för trygghet - det ostörda lugna livet i Paris - allvarligt rubbat. Ingenstans var man längre trygg för kriget...
Mellan mars och augusti 1918 avlossades från Pariskanonen och dess två operativa systrar inalles 367 granater av vilka 183 träffade olika platser i Paris. 265 civila dödades därvid och 620 skadades. De materiella värden som gick till spillo är idag obekanta.
Ω
onsdag 25 januari 2017
Skagerrackslaget, version II
Jag har funnit ett mer fylligt grundmaterial för artikeln om Skagerrackslaget - eller slaget vid Jutland (som det också kallas) 1916 och skriver av denna anledning om artikeln.
Erland
Redaktör för Tidsspegeln
Natten till den 31 maj 1916 lättade 46 tyska krigsfartyg ankar och styrde ut på Nordsjön. Företaget syftade till att anfalla allierade handelsfartyg utanför Norges kust.
En förhoppning var också att möta den brittiska Grand Fleet, världens då mäktigaste flotta, och få till stånd ett avgörande möte. Tyskland mönstrade 24 slagskepp, 5 slagkryssare, 11 lätta kryssare och 63 jagare.
Kl 14 den 1 juni kom delar av The Grand Fleet inom synhåll. Grand Fleet bestod av 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 34 lätta kryssare och 80 jagare. Britternas förhoppning var att den numerärt överlägsna Grand Fleet slutgiltigt skulle eliminera det hot som tyska Hochseeflotte utgjorde.
Befälhavare för den tyska styrkan var amiralerna Hipper och Scheer, befälhavare för Grand Fleet var amiralerna Jellicoe och Beatty.
Amiral Hipper
Amiral Sheer
Amiral Jellicoe
Amiral Beatty
Kl 16 var Hipper och Beatty inom skotthåll och det första offret blev den brittiska slagkryssaren HMS Indefatigable
HMS Indefatigable
HMS Indefatigable går under och tar 1017 besättningsmän med sig i djupet.
Nästa förlust drabbade också den Grand Fleet när slagkryssaren HMS Queen Mary sprängdes i bitar och drog med sig 1266 matroser i Skagerracks vatten.
Slagkryssaren HMS Queen Mary
Kl 18, utanför Jutlands kust, drabbade huvuddelarna av de två flottorna samman. Amiralerna Jellicoe och Hipper var befälhavare. På den engelska sidan stred 96 fartyg mot Tysklands 59 fartyg. Amiral Hippers flaggskepp, slagkryssaren,
Lüzow (jfr bild t.v.), tog emot 24 direktträffar av brittiska granater men lyckades trots detta - med dånande kanoner - sänka den brittiska slagkryssaren HMS Invincible som gick till botten med endast 6 överlevande. Strax efter sänkningen gick också Lützow under varvid 994 matroser omkom.
Slagkryssaren HMS Invincible
18:30 bröt amiral Scheer stridskontakten och vände mot hemmabasen med sina fartyg.
I slaget förlorade Grand Fleet 3 slagskepp, 3 kryssare och 8 jagare medan tyska Hochseeflotte förlorade 1 slagskeppet (Pommern) 4 kryssare och 5 jagare.
Britterna beslöt efter slaget att inte våga existensen av The Grand Fleet i nya stora sjöslag och samma bedömning gjordes av den tyska Hochseeflotte.
6097 brittiska och 2551 tyska matroser minste livet i detta historiens största sjöslag. Britterna räknade förutom de döda även 674 sårade, Tyskland hade 507 sårade.
På Danmarks och Sveriges västra kuster drev dessa, från slaget emanerande, många döda unga pojkar iland och begravdes på kyrkogårdar i kusternas närhet.
Ω
Erland
Redaktör för Tidsspegeln
Natten till den 31 maj 1916 lättade 46 tyska krigsfartyg ankar och styrde ut på Nordsjön. Företaget syftade till att anfalla allierade handelsfartyg utanför Norges kust.
En förhoppning var också att möta den brittiska Grand Fleet, världens då mäktigaste flotta, och få till stånd ett avgörande möte. Tyskland mönstrade 24 slagskepp, 5 slagkryssare, 11 lätta kryssare och 63 jagare.
Kl 14 den 1 juni kom delar av The Grand Fleet inom synhåll. Grand Fleet bestod av 28 slagskepp, 9 slagkryssare, 34 lätta kryssare och 80 jagare. Britternas förhoppning var att den numerärt överlägsna Grand Fleet slutgiltigt skulle eliminera det hot som tyska Hochseeflotte utgjorde.
Befälhavare för den tyska styrkan var amiralerna Hipper och Scheer, befälhavare för Grand Fleet var amiralerna Jellicoe och Beatty.
Amiral Hipper
Amiral Sheer
Amiral Jellicoe
Amiral Beatty
Kl 16 var Hipper och Beatty inom skotthåll och det första offret blev den brittiska slagkryssaren HMS Indefatigable
HMS Indefatigable
HMS Indefatigable går under och tar 1017 besättningsmän med sig i djupet.
Nästa förlust drabbade också den Grand Fleet när slagkryssaren HMS Queen Mary sprängdes i bitar och drog med sig 1266 matroser i Skagerracks vatten.
Slagkryssaren HMS Queen Mary
Kl 18, utanför Jutlands kust, drabbade huvuddelarna av de två flottorna samman. Amiralerna Jellicoe och Hipper var befälhavare. På den engelska sidan stred 96 fartyg mot Tysklands 59 fartyg. Amiral Hippers flaggskepp, slagkryssaren,
Lüzow (jfr bild t.v.), tog emot 24 direktträffar av brittiska granater men lyckades trots detta - med dånande kanoner - sänka den brittiska slagkryssaren HMS Invincible som gick till botten med endast 6 överlevande. Strax efter sänkningen gick också Lützow under varvid 994 matroser omkom.
Slagkryssaren HMS Invincible
18:30 bröt amiral Scheer stridskontakten och vände mot hemmabasen med sina fartyg.
I slaget förlorade Grand Fleet 3 slagskepp, 3 kryssare och 8 jagare medan tyska Hochseeflotte förlorade 1 slagskeppet (Pommern) 4 kryssare och 5 jagare.
Britterna beslöt efter slaget att inte våga existensen av The Grand Fleet i nya stora sjöslag och samma bedömning gjordes av den tyska Hochseeflotte.
6097 brittiska och 2551 tyska matroser minste livet i detta historiens största sjöslag. Britterna räknade förutom de döda även 674 sårade, Tyskland hade 507 sårade.
På Danmarks och Sveriges västra kuster drev dessa, från slaget emanerande, många döda unga pojkar iland och begravdes på kyrkogårdar i kusternas närhet.
Ω
fredag 30 december 2016
En historisk Europaresa 2016, del X
28 km nordväst om Kiel ligger den lilla tyska staden Eckernförde med knappa
22 000 innevånare. Eckernförde ligger "i botten" på den nordostgående Eckernförder Bucht och erbjuder sommargästerna en 4 km lång sandstrand. Till denna plats kom vi för ca 10 år sedan och övernattade där på hotell Seelust inför hemresan med färjan från Kiel till Göteborg.
Det är ju så käre läsare att har du en på minuten tidsbestämd hemresa att passa skall du inte lita på framkomligheten på tyska Autobahn! Förra hösten kom vi på en hel dags bilåkande från Kiel (8 timmar söderut) endast 250 km! Fot om fot... 1000-tals långtradare i högerfilen.... 10 000-tals personbilar i vänsterfilen!
Nåväl, vi sökte oss av denna anledning åter till ett bekant vattenhål: Hotellet Seelust i Eckernförde. Understundom läser man lokalbeskrivningar typ: sjönära. Seelust i Eckernförde svarar gott på detta: max 30 meter från Östersjöns strandlinje!
Sommarbild från stranden i Eckernförde
Hösten, november 2016. Utsikt (nordvästvart) från vårt rum på hotell Seelust
Även detta lilla hotell har en historisk plats som heter duga! Under de Olympiska Spelen i Tyskland 1936 delades nämligen seglarmedaljerna ut i Seelusts matsal!
Om detta visste vi inget när vi åt frukost i hotellet för 10 år sedan. Det som väckte min nyfikenhet var de olympiska ringarna på matsalens ena kortvägg. Några frågor om varför och allt stod klart!
Vid vårt besök då hade en säl parkerat på stranden mitt för hotellet. Med tysk noggrannhet hade platsen inhägnats (på enklaste sätt) och en handskriven skylt berättade om sälens kön, förmodade ålder - och namn!
När vi angjorde Seelust denna gång stod middag högt på programmet. I receptionen fick vi information om att närmaste restaurang låg endast 1 minut bort: en kinarestaurang! Väl ditkomna var allt svart och stängt.... vi gick tillbaka och fick förslaget att de nog inte öppnade förrän kl 18 (enligt hemsida på Internet). Vi väntade till 18:05 och gick åter dit... Stängt och svart...
Ca 250 meter nordvästvart längs stranden lyste det i fönstren i en annan restaurang. Vi strävade dit... fullt med "slarvigt klädda" ungdomar (det var dock lördagskväll) och hög musik. Hovmästarinnan prejade oss när vi sökte ett bord och berättade att det var en privat fest!
Hon pekade ut ännu en restaurang ca 500 meter ännu längre åt nordväst, vid stranden...
Väl ditkomna, jag med käpp och usla ben - och hustrun med en sönderslagen (benbit lös) högeraxel efter ett fall i en trappa fann vi en grekisk restaurang - fullsatt och utan hopp om bord... 5 personer stod redan i kö!!
Denna gång bad jag emellertid personalen på stället ringa efter en taxi!
Den stängda kinakrogen vid hotellet Seelust hade fått oss att vädra 5 små rätter eller något liknande. Taxiföraren körde oss till en kinakrog med ett fantastiskt buffébord med varma rätter! Den knaperstekta ankan var helt enkelt gudomlig!
Så blev då magen full av kinesiska läckerheter och det blev dags att åka tillbaka till hotellet. Jag bad personalen ringa efter en taxi, vi tog på våra ytterkläder och gick mot utgången... Då sa man, som en självklarhet: "Ta av er, sitt ner och vänta - han kommer in och hämtar er!!"... och det gjorde han!
Följande morgon tittar jag ut genom ett av fönstren i vårt hotellrum och ser något ute i vattnet som jag inte riktigt kan identifiera... En rysk grodman från Spetznas, en s.k. dykdalb... eller vad? Jag tar fram min kamera med 200 mm zoom och kan konstatera att det rör sig om en morgonpigg fiskare med kastspö som står sådär 75 meter ut i Östersjön och kastar!
Denna erfarenhet utgjorde finalen på "En historisk Europaresa 2016" en resa som, i en stor cirkel, fört oss till historiska platser i tre länder, västra Tyskland, Frankrike fram till Engelska Kanalen, Schweiz och så till östra Tyskland och till sist dess norra kust mot Östersjön. 30 dagar tillbringades på denna högintressanta RoadTrip. 30 spännande och intressanta dagar! Följ gärna i våra spår - det kommer garanterat att berika ditt liv!
Ω
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)