Scapa Flow, 13 november 1939

Norr om Skottland, i Orkney-öarnas arkipelag, låg från 1914 Royal Navys största örlogsbas. 200 kvadratkilometer vatten omgärdat av ett större antal öar. I sunden mellan öarna fanns utrangerade sänkta fartyg och minlinjer. Infarterna till denna naturliga hamn skyddades av ytterligare minlinjer, av lyssnarstationer, av bevakningsfartyg, av u-båtsnät, av strålkastarbatterier och av fasta kanonbatterier.

Här i Scapa Flow gick den internerade Tyska kejserliga flottan till botten, sänkt av sina egna besättningar den 21 juni 1919 på order av högsjöflottans befälhavare amiral Ludwig von Reuter. 51 fartyg gick till botten, 8 tyska matroser miste livet - de blev de sista stupade i 1:a världskriget!


Belyst av ett flammande norrsken gled den tyska u-båten U-47, typ VII B kl 23:30 den 13 november 1939 in i Scapa Flow via Holmsundet och Kirksundet.

Världshistoriens djärvaste u-båtsattack var inledd! U-47:s befälhavare, Korvettenkapitän Günther Prien stod på bryggan med sin 1:e officer, Engelbert Endrass. Båda skulle komma att räknas som Tyska u-båtsess, Prien med
189 156 ton sänkt allierat tonnage, Endrass med 144 019 ton. Båda skulle gå under med sina besättningar.

Günter Prien försvann spårlöst i Atlanten med U-47 och hela besättningen den 7 mars 1941. Engelbert Endrass och hans besättnings krigslycka tog slutgiltigt slut den 21 december 1941 då hans u-båt U-567 sänktes.

Günther Prien

Engelbert Endrass (under Scapa Flow-attacken 1:e officer på U-47, här fartygschef i egen u-båt, vit mössa!)

Natten den 13-14 november 1939, vid Scapa Flow, lystes upp av ett magnifikt norrsken, ett norrsken som speglar sig i de dimmor som lyfte från havet. De vakthavandes mörkerseendet försämrades av detta himmelska ljus som lyste upp dimmolnen och u-båten blev därmed lättare att upptäcka - även om den gick så djupt att bara tornet syntes ovan ytan.

Plötsligt tyckte sig Prien observera ett bevakningsfartyg som styrde rakt mot U-47! ALARM!! Snabbdykning!! Ingen av övriga vakthavande på bryggan hade dock observerat något avvikande och efter en noggrann titt via periskopet beordrar Prien åter ytläge.

Nattkikarna tränger genom mörkret - och till sin besvikelse finner Prien att Scapa Flow's huvudankringsplats öster om ön Flotta är tom! Men vänta nu, där i norr, strax söder om samhället Kirkwall - skymtade skuggor av stora fartyg!

Prien girar nordnordost och ger order om att göra torpedtuberna 1-4 skjutklara.

Väster om U-47, mellan öarna Cava och Flotta (se ovanstående kartskiss), låg för ankar den toppmoderna lätta brittiska kryssaren Belfast (nu museiefartyg i London, på Themsen) och de äldre lätta kryssarna Caledon, Dehli och Colombo. 

Dessa fartyg förblev oupptäckta av Prien som dock, av en av utkikarna, plötsligt varsnades om två stora fartyg om babord. Tidigare tysk flygspaning fick Prien att tro att det rörde sig om slagskeppen HMS Repulse och HMS Royal Oak.







Slagskeppet HMS Royal Oak


I verkligheten rörde det sig om slagskeppet HMS Royal Oak och flygdepåfartyget HMS Pegasus, det senare ankrat ca 1500 m norr om HMS Royal Oak.

Prien beslöt att skjuta en torped mot det förmodade Repulse och två torpeder mot Royal Oak. Torpedtuberna 1, 2 och 4 vattenfylldes redo för torpedskott.

1:e officeren Endrass kontrollerade en sista gång skjutvärdena och beordrade sedan eld med tuberna 1, 2 och 4. 

Tuberna 1 och 2 levererade sina torpeder mot målen med ett dovt fräsande men torpeden i tub 4 strejkade. Arbete med att åtgärda tub 4 började omedelbart.

U-47 som genomförde en babordsgir för att lämna Scapa Flow hade nu sin aktertub bärig och avlossade därför ännu en torped mot Royal Oak. 

Torpeden från tub 1 mot det förmodade HMS Repulse missade sitt mål liksom torpeden från aktertuben men torpeden från tub 2 fann sitt mål: förstäven på HMS Royal Oak.

Större delen av besättningen, 1200 man, på Royal Oak njöt sin nattvila, några vaknade av explosionen men trodde att det rörde sig om en mindre explosion i något förråd ombord och vände sig i kojen... förvissade om att de skulle bli purrade om deras krafter behövdes.

Samtidigt noterade Prien att ingen som helst aktivitet kunde noteras från Britterna! Manöverrummet i U-47 meddelade att tub 4 inte kunde åtgärdas medan tuberna 1-3 strax skulle vara omladdade. Prien tog ett snabbt beslut: han fullföljde cirkeln i babordsgiren och kom åter i skottläge. Han gav Endrass order om avfyring och två torpeder träffade HMS Royal Oak som nästan omedelbart fick slagsida, kantrade och sjönk på sin ankarplats inom 15 minuter . 

833 yrvakna sjömän, av 1200, följde HMS Royal Oak till den sandiga botten i Scapa Flow.

U-47 lämnade Scapa Flow samma väg som hon gjort entré och anlände något dygn senare till Wilhelmshaven i Tyskland.

U-båtsflottans chef, storamiral Dönitz, tog personligen emot U-47 i Wilhelmshaven och följde sedan besättningen till Berlin där den hedrades med storslagna propagandafestligheter samt ett möte med Adolf Hitler. 

Samtliga besättningsmän belönades med Järnkorset av första klassen. Fartygschefen, Korvettenkapitän Günter Prien, tilldelades Riddarkorset med eklöv.


                                                                    Ω   

U-båtens tidiga historia

Ubåten föddes i Themsen år 1620

Historiens första ubåt var en jättesuccé – och samtidigt ett dundrande fiasko. Undervattensbåten, som i princip var en sluten roddbåt täckt med skinn som impregnerats med olja, sjösattes i Themsen år 1620 och väckte genast stor uppmärksamhet av bland andra den engelske kungen.

U-båten byggdes av den holländske uppfinnaren Cornelius Drebbel och kunde dyka fem meter ned under vattenytan. Långa snorkelslangar anslutna till en trätunna som flöt på ytan såg till att besättningen kunde stanna under vatten i upp till tre timmar.

Efter framgången byggde Drebbel ytterligare två ubåtar, denna gång i trä. Instigningsluckan var försedd med blytyngder för att "stanna" i stängt läge. Framdrivningen sköttes med sex par åror vilka stack ut från farkostens sida och genomföringarna var tätade med impregnerade läderbälgar. Drebbels tredje u-båt hade plats för tolv roddare och fyra passagerare. När den skulle dyka fyllde besättningen grisblåsor med havsvatten via slangar ut genom skrovet för att tynga fartyget. Ventilerna till grisblåsorna var enklast möjliga: repstumpar!

När ubåten skulle upp till ytan pressade Drebbels män ut vattnet igen och åstadkom därmed den nödvändiga ändringen av flytkraft vilken möjliggjorde uppstigningen. Enligt samtidiga källor samlades tusentals Londonbor längs Themsen, när Drebbel testade sin u-båt.

Oturligt nog för Cornelius Drebbel var hans arbetsgivare, den brittiska flottan högsta ledning, föga imponerad av hans u-båtar. De trodde inte att undervattensfarkosten skulle kunna klara sig i sjökrig och att en kanon som avfyrades från farkosten snarare skulle sänka u-båten än skada fienden. Tyvärr finns inga ritningar eller avbildningar av dessa de första u-båtarna bevarade.

Drebbels ubåtsprojekt gick om intet och uppfinnaren sparkades. Det skulle komma att ta mer än 150 år, innan u-båten blev en fruktad krigsmaskin.         

Ubåten seglar in i krigshistorien, The Turtle

Det var under den amerikanska revolutionen som en ubåt för första gången sattes in i krig. En tidig morgon den 7 september 1776 dök en liten äggformad ubåt in under den brittiska flottans flaggskepp i New Yorks hamn.

Ubåten, som var byggd i trä av uppfinnaren David Bushnell, kallades The Turtle (Sköldpaddan), hade bara plats för en enda man och drevs framåt med en handvevad propeller. (På bifogad bild är propellern skruvformad, nutida forskare anser att den hade en konventionell form.)

När The Turtle manövrerats in under det brittiska krigsfartyget försökte operatören inifrån ubåten fästa en mina på skeppsskrovet. För detta ändamål fanns en vertikal borr manövrerad inifrån. Vad som var obekant var att denna brittiska örlogsman hade skrovet förstärkt med järnplåtar i vilka vilka borren inte bet! Bomben fastnade därmed aldrig och exploderade utan att göra skada.

Det första framgångsrika angreppet med en ubåt utfördes år 1864, men blev ödesdiger för besättningen. 


H. L. Hunley (här på en målning från 1902) var cirka 12 m lång och skrovet mätte 1,2 m x 0,95 m i genom-skärning. Baserat på skisser trodde man först att den var gjord av en ombyggd ångpanna, men då den bärgades år 2000 fann man att den var byggd enbart för ändamålet. 

Sydstatsubåtens stäv hade utrustats med en sex meter lång stångtorped med 60 kilo krut. När Hunley kom fram till Housatonic placerade besättningen den långa stången under fartygets köl och detonerade bomben.
  
I stäv och akter fanns ballasttankar som kunde fyllas inifrån båten genom att öppna en ventil. Genom att (manuellt) pumpa ut detta ballastvatten steg u-båten till ytan. På översidan fanns två små torn, försedda med små fönster som befälhavaren kunde titta ut genom för att navigera farkosten. Ovanpå dessa torn fanns tättslutande luckor med ca 35-40 cm diameter, farkostens enda in- och utgångar. Genom hela båten gick en vevaxel som de åtta besättningsmännen vevade runt för hand och drev den propeller som i sin tur drev farkosten framåt. Vid manöverorganen fanns en ställning för ett stearinljus - tärande på det knappa luftförrådet - som farkostens enda inre belysning.

 

Under två tidigare provseglatser hade Hunley gått till botten varvid 13 man drunknat. Det avskräckte dock inte de åtta man som den 17 februari 1864 seglade in i Charlestons hamn för att sänka nordstatsfregatten USS Housatonic.

Hunley sänkte Housatonic, men dödade även hela besättningen på ubåten vilken  befann sig alltför nära bomben. Hunley-angreppet bevisade att en liten ubåt med en minimal besättning dold under havsytan kunde utplåna ett stort krigsfartyg. U-båtens era hade inletts. 

Tysklands u-båtar härskade på och under havsytan under första världskriget

När första världskriget bröt ut i augusti år 1914 hade britterna världens starkaste flotta. Tysklands mest skräckinjagande vapen var deras u-båtsflotta, långt mer avancerad än andra länders.

Den typiska tyska u-båten var ca 65 meter lång, besättningen utgjordes av 35 man. Förutom 7,5 cm kanonen på fördäck fanns tolv ångmaskindrivna torpeder. Under krigets fyra första månader lyckades de tyska ubåtarna sänka nio brittiska krigsfartyg men förlorade bara fem ubåtar. 

Den enda bevarade tyska u-båten från första världskriget kan beses i Deutches Museum i München. Den räddades till eftervärlden från upphuggning på ett fransk varv.

I februari 1915 förklarade Tyskland oinskränkt ubåtskrig mot varje fartyg som förmodades segla med förnödenheter till England. Under 1915 sänkte tyska ubåtar runt två fartyg per dygn.

Den 7 maj 1915 torpederade en tysk u-båt det brittiska passagerarfartyget Lusitania, som sjönk på bara 18 minuter och tog 1 198 passagerare med sig i djupet, däribland 128 amerikaner. 

Händelsen bidrog till att USA år 1917 förklarade Tyskland krig.

När första världskrigets vapenstillestånd inleddes klockan 11 den 11 november 1918 (11/11 kl 11) hade de tyska ubåtarna sänkt nästan 5 000 allierade skepp men ”bara” förlorat 178 ubåtar. 

                                                           Ω   

Slaget vid Somme 1 juli - 18 november 1916

Kl är 07:28 den 1 juli 1916. Den helvetiska artilleribeskjutningen av de tyska linjerna har pågått dygnet runt under en vecka. 

1,7 miljoner granater har avfyrats mot det aktuella frontavsnittet som är 29 km långt. (Bilden visar tomhylsor) Avsikten med beskjutningen och det kommande storanfallet är att slutgiltigt driva tillbaka den tyska armén och samtidigt avlasta Verdunfronten där tyska generalstabschefen Falkenhayns  plan om att nöta ner den franska armén rasade. De brittiska soldaterna har försäkrats om att det skulle komma att bli en promenad över Ingen Mans Land där gevär och bajonett skulle förbli overksamma. Taggtrådshindren  skulle vara bortblåsta efter en veckas intensiv artilleribeskjutning och de tyska ställningarna skulle vara förstörda - och de tyskar som en gång fanns i dessa ställningar skulle vara söndersprängda... Så blev det inte - inte alls...

Längs anfallsfronten hade britterna anlagt sju stycken minor djupt under de tyska ställningarna, den största vid Boiselle laddad med 27 ton Amatol - den största laddning, förutom kommande kärnladdningar, som människan detonerat. (Jrf artikeln Minorna). Lochnagar-kratern vid Boiselle kan ses än i dag, 90 meter i diameter och 30 meter djup. Avsikten med minorna var att åstadkomma bräscher i de tyska linjerna - att tysta de mördande kulsprutorna och skapa "dörrar" i de tyska linjerna genom vilka britterna kunde passera.

Kl 07:28 den 1 juli 1916 detoneras minorna i en fontän av jord och grus. (Länk till minexplosionen vid Havthorn Minexplosion )

Därefter uppstod, enligt ögonvittnen, en total vapentystnad - endast fridfull fågelsång kunde höras! Tystnaden berodde främst på att det fransk-brittiska artilleriet gjorde en eldpaus för att öka pjäsernas elevation, lägga spärreld över den bakomvarande tyska andra linjen och därmed förhindra att den första linjen kunde undsättas när anfallet började.

07:30 blåste brittiska befäl i sina visselpipor. Första vågens män klättrade uppför skyttegravsstegarna och gick "over the top", geväret med påsatt bajonett buret diagonalt över bröstet - och i lugn marschtakt.

Det finns uppgifter om att några befäl tom medförde en fotboll som de kickade framför sig i ett försök att ingjuta mod i männen.

Den första chocken kom när man upptäckte att taggtrådshindren som i flera rader hindrade "promenaden" mot de tyska linjerna var i princip intakta - nu tom svårare att passera eftersom de låg lite huller om buller. Artillerielden hade endast "lyft upp" taggtråden några sekunder och sedan hade den fallit till marken igen!

Den andra chocken kom när liemannen i form av tyskarnas kulsprutor började sin dödssång och skördade offer i en omfattning som dittills varit okänd.

Förvisso var tyskarnas ställningar sönderskjutna men män och vapen var skyddade i underjordiska skyddsrum - 20 meter ner i jorden. Vissa linjer bevakades av poster i skyddade postställen i marknivå med speglar som "tittade" på britterna. Andra var mer sofistikerade och hade periskop som gjorde att fienden kunde bevakas, dygnet runt, från det trygga skyddsrummet.

Våg efter våg av brittiska soldater gick "over the top" och stupade i den tunga elden från tyska kulsprutor. Det finns exempel på kompanier där samtliga 163 soldater stupade...

Det finns också exempel på när humanismen segrade i detta helvete: tyska sjukvårdare med vita flaggor fick en stunds arbetsro när brittisk eld inställdes. Tyskarna tog hand om sårade från båda sidor ute i Ingen Mans Land.... när de försvunnit i sina skyttegravar började helvetet igen...

Den moraliska katastrofen på hemmafronten blev så småningom betydande eftersom de flesta soldater vid denna tid var frivilliga som trott sig göra en enkel promenad in i historien. Den brittiska armén var en aning aningslös när man lät frivilliga från städer och byar forma militära enheter.... Då visste man just inget om kommande förluster och deras inverkan på stridsmoralen... Förluster som skulle medföra att snart sagt varje familj i en by drabbades av sorg när de anhöriga stupade...

Första gången en stridsvagn introducerades på slagfältet var den 15 september 1916 och vagnen var Brittisk. 36 vagnar gick till anfall över Ingen Mans Land, men betydelsen var ringa.

Förvisso satte vagnarna skräck i de tyska soldaterna som såg sig maktlösa mot stålmonstren - men tekniska haverier och tyskt artilleri slog ut merparten av vagnarna.



















På den 29 km långa anfallsfronten gick 100´000 brittiska soldater ut i strid på morgonen den 1 juli 1916. Första dagen stupade 20´000 av dem och 40´000 sårades eller tillfångatogs. De tyska förlusterna uppges till 6000 stupade.

Slaget vid Somme, världshistoriens största och mest förlustbringande slag, rasade mellan 1 juli och 18 november 1916. Förlusterna var oerhörda: England/Frankrike 623 907 man varav 146 431 döda samt 100 stridsvagnar, Tyskland 465 000 - 595 294 man varav 164 055 döda och 38 000 fångar. För att göra det mer fattbart: slaget krävde som helhet: drygt 5 döda britter samt 16 sårade på varje meter av den 29 km långa fronten... 

Motsvarande tyska förluster var: 5,7 döda per meter front samt ca 11,6 sårade (beroende av vilken siffra som anses gälla. I mitt exempel är de totala tyska förlusterna 500´000 man.)

Under det 140 dagar långa slaget dödades eller sårades 8028 unga människor varje dag... terrängvinsten för britterna var 9,6 km.... och den brittiske befälhavaren Douglas Haig skrev i sin dagbok angående de ca 40´000 brittiska förlusterna första dagen: "Det är inte så farligt...."

                                                           Ω   

Japans super u-båt, I-400

Denna artikel försvann såsom genom ett trollslag från Tidsspegeln. Lustigt: den kom till när redaktören sökte information om Howard Huges väldiga flygplan: Spruce Goose. Uppstod ur inget - försvann sedan i cybervärlden. Spårlöst...

Nu är det så att just ingen redaktion känner sig tillfreds med att artiklar spårlöst försvinner: tidningsläggen förvaras i dammiga arkiv, till fromma för dem som så småningom söker källorna!

Av denna anledning skall jag söka återskapa artikeln om I-400, den kommer inte att vara lika fullödig som den tidigare artikeln men blir ändå ett märke över vad som en gång publicerats i Tidsspegeln! Nog snackat: nu kör vi igång!

Att Tyskland med sin långa erfarenhet av u-båtar och u-båtskrig skulle ta fram den revolutionerande nyskapelsen u-båt XXI (jfr separat artikel) förvånar just ingen! Inte heller att byggnaden av dessa u-båtar gjordes runt om i Tyskland, i sektioner som sedan svetsades samman på olika varv. Läs om u-båt XXI! Här fanns det mesta som tidigare saknats för u-båtsmännen i tidigare 
u-båtskonstruktioner.

Japan bidrog också till utvecklingen, kanske inte med precisa revolutionerande nyskapanden - men skapade ändå något nytt med gamla byggstenar!

Den japanske amiralen Isoruku Yamamoto mannen som planlade och ledde attacken på Pearl Harbour den 7 december 1941, och därmed tvingade in USA in i WW2 ville ta kriget till USA:s fastland. Japanska u-båtars däckskanoner hade gjort nattliga räder mot amerikanska städer på såväl väst- som östkusten. Nålstick i Jättens skinn var detta, inte just mer irriterande än myggorna. Hur skaka om Jätten och hans infrastruktur och hans civila liv? 

Flygplan och hangarfartyg hade varit lösningen i Pearl Harbour... kan man frakta flygplan till USA och låta dem anfalla berömda städer? Den amerikanska flottan var mycket stark och en attack med ytbaserade flygplan (på hangarfartyg) i amerikanska vatten var helt utesluten! Men u-båtar då?




Amiral Yamamoto uppdrog år kapten Kameto Kuroshima att göra en fallstudie. Studien presenterades för Flottans Högkvarter den 13 januari 1942. För att nå strategisk framgång beräknade Kuroshima att det krävdes 18 st u-båtar med 2-3 flygplan per båt. Antalet flygplan per båt bestämdes senare till 3 stycken.

Flygplanen skulle kunna bära en 800 kg sprängbomb eller en torped. Mera därom senare!

Amiral Yamamoto dödades med sin flygplansbesättning i april 1943 sedan amerikansk underrättelsetjänst uppsnappat hans färdplan.... Projektet skalades nu ner sedan upphovsmannen försvunnit! Av 18 båtar blev 9 och sedan 5 för att sluta med tre!

Den nya Japanska u-båten fick avsevärda dimensioner - faktiskt oslagna till dess att atomubåtarna gjorde entré i början på 60-talet.

Längd 122 meter, bredd 12 meter, djupgående 7 meter. Besättning 144 man ("normala" u-båtar hade vid denna tid en besättning strax under 50 man!!)

För att bära tyngden av hangaren på däcket, och ge nödvändig sidostabilitet krävdes den uppnådda fartygsbredden. I själva verket var faktiskt I-400 två sammansvetsade u-båtar!!


Tornet med sina periskop och master var orienterat åt babord. I bogen fanns 8 st 53 cm torpedtuber, (inga aktertuber) luftvärnet hade tre st 25 mm eldrör om vardera sammangrupperade 3 rör per pjäs,  plus en singelpjäs (också 25 mm) På akterdäck fanns en 14 cm kanon med skottvid om 15000 meter!

Hangaren, den som skyddade tre flygplan, var en 31 meter lång cylinder som mätte 3,5 meter i diameter.

Inombords i båten fanns 2 olika radarutrustningar samt radarvarnare. Utombords var båten överdragen med en massa av gummi, asbest och bindemedel - allt för att förhindra röjande återstudsar från fiendens sökande ASDIC.

Matroser och officerare hade inga egna kojer - man fick helt enkelt sova på golvet! Toaletterna var av modell "torrskita". Redan under WW1 hade tyska u-båtar vattentoaletter!!

De medförda flygplanen var av en för ändamålet specialframställd modell: Aichi M6A

För att få plats i den minimala "hangaren" "strippades" flygplanet på sina pontoner. Dessa förvarades i särskilda "pontongarage" på styrbords och babords sida. Två par pontoner rymdes här, det tredje paret förvarades i hangaren. Vingarna fälldes, hydrauliskt, 90 grader framåt och sedan bakåt. Stabilisatorn fälldes på liknande sätt nedåt och fenans översta del "veks" åt sidan!

Återstod nu en liten detalj: Flygplansmotorn behövde varmköras utan belastning för att motoroljan skulle kunna smörja.... 20 minuter.... och då vore all personal i hangaren kolmonoxidförgiftad och död... Lösningen bestod av oljetankar inuti u-båten, värmda till ca 80 grader... pumpade till motorerna via slangar som kopplades loss när det var dags för start!

Start ja, flygplanen fördes ut ur hangaren till en katapult, pontonerna monterades, vingar, stabilisator och fena fälldes i rätt position...  en 26 meter lång startbana med stöd av en katapultsläde driven av tryckluft kastade sedan flygplanet ut i luften!!

Intet är fullständigt om inte slutet finns med! När flygplanen kom åter till u-båten landade de på vattnet och lyftes ombord med en hydraulisk kran som "förvarades" ett "garage"på babords sida.

Flera uppdrag planerades för detta vapen. Kembombning av USA:s städer avvisades av armékommandot som förståndigt nog insåg att Japan skulle gå under... Ett förödande slag mot Panama-kanalen planerades... Piloterna skulle genomföra ett kamikaze-uppdrag... Flygningen skulle starta väster om Sydamerika, gå över Colombia, svänga västerut och sedan söderut... armékommandot insåg dock att Panamakanalen var alltför stabilt byggd... sedan kom atombomberna och Japan kapitulerade villkorslöst. Sovjetkommunisterna ville förstås inspektera I-400 båtarna. Men USA drog dem vid näsan genom att sänka båtarna 1946! PÅ 700-800 meters djup i Stilla Havet. Början på Kalla Kriget....

                                                           Ω   

GranGåsen

Hercules H-4, även kallad "Spruce Goose" (GranGåsen) tog sin form vid mitten av 1942. Den inte helt okända firman Howard Huges Ltd stod för arbetet. GranGåsen var för övrigt lite fel: till följd av brist på aluminium under kriget byggdes flygplanet huvudsakligen av björkfanér, inte granfanér!

Men hur började det? Jo! US Army hade ett stort behov av att, under WW2 transportera materiel till Europa. Snabbare i vissa stycken än med Viktory-skeppen (jfr separat artikel) Man uppdrog därför åt ett antal flygplantillverkare i USA att komma in med förslag till flygplan. Valet föll på Gigant, från början ett samarbetsavtal mellan Kaijser (han med Libertyfartygen) och Huges.

Kaijser drog sig så småningom ur men Huges fullföljde beställningen!

Intill denna dag finns inget flyg med större vingspann än H-4. Åtta P&W motorer om vardera 3000 hkr skötte framdrivningen. 

2. november 1947 gjorde Spruce Goose sin första och enda flygning. Howard Huges satt själv vid kontrollerna. Tiden hade gått förbi.... jetåldern var inne... "Gåsen" flög ca 1,6 km (en mile)... och vilar sedan dess i muséum i Evergreen Aviation & Space Museum in McMinnville, Oregon.

Bildgalleri Huges H-4

Länk till

The Spuce Goose


Ännu en länk

Live format

och en till!

Final

och ännu mer om detta otroliga flygplan

Ännu mera

För den som vill fördjupa sin kunskap om Howard Huges, en av världens mest framgångrika män...

Howard Huges
                                                           Ω   

I-400, komplettering

En vaken - och kunskapstörstande - läsare av Tidsspegeln har indirekt ställt en fråga om hur I-400 kunde medföra så mycket dieselolja att det var möjligt att, utan bränslepåfyllning, segla jorden runt 1½ gång.

Alla u-båtar, även I-400 (bilden) har dubbla skrov - ett cylindriskt tryckskrov innanför vilket besättning, maskiner och utrustning är skyddade mot vattnets tryck vid dykning. Utanför tryckskrovet finns ett formskrov vars uppgift är att ge u-båten maximala hyrodynamiska egenskaper vid gång i vatten.

U-båtar bar, och maskinellt konventionella båtar bär ännu, bränslet utanför tryckskrovet men innanför formskrovet. Bränsletankarna är genom lämpligt arrangerade rör ständigt öppna i botten och allt eftersom de töms på dieselolja fylls de med havsvatten. Oljan, som ju är lättare än vattnet, flyter ovanpå.

Genom detta arrangemang vinns tre betydelsefulla fördelar:

1 Båtens tyngd och därmed dess flytkraft förändras endast marginellt allt eftersom tankarna töms på diesel (den marginella ändringen av flytkraft regleras med trimtankar)

2 Tankarna kan genom sin mot havet öppna konstruktion utföras i vanlig plåt, trycket är ju genom öppningarna i botten detsamma på utsidan som på insidan av tanken.

3 Det minst sagt begränsade utrymmet innanför tryckskrovet belastas inte av utrymmeskrävande bränsletankar.

En högst approximativ, och teoretisk, överslagsberäkning av den volym bränsle som I-400 kunde medföra för sina fyra dieslar om 2250 hkr vardera kan se ut såhär: skrovlängd 122 meter, höjd (djupgående) 7 meter, avstånd mellan skroven 0,3 - 0,4 meter

2x122x7x0,3 = ca 512000 liter
eller
2x122x7x0,4 = ca 680000 liter

Självklart är dessa volymer enbart teoretiska beräkningar men de ger en bild av det möjliga!

                                                           Ω  

Yeager - först genom ljudvallen

Charles Elwood Yeager, vanligen kallad "Chuck", föddes den 13 februari 1923 som nummer två i en, så småningom, 5-hövdad syskonskara i Myra, en liten ort i Lincoln County, West Viginia. Snart nog skulle familjen flytta till Hamlin, också denna lilla stad i West Virgina.

Skolgången inskränkte sig till det obligatoriska - Yeager kom därmed tidigt i handfast arbete. Fritiden tillbringade han med en cal .22 bössa - jagandes ekorrar och kaniner vilka blev ett välkommet tillskott till familjens middagsbord.

Chuck Yeager kom att bli ett lysande exempel på att formell bildning inte nödvändigtvis leder till stor framgång. Han hade ingen boklig bildning men utvecklade en närmast ofattbar känsla för flygkonstens djupaste hemligheter. Det finns de som säger att Yeager var ett oupplösligt ett med sitt (och sina!) flygplan! Hans karriär gick över meriterad och medaljerad jaktflygare under senare delen av andra världskriget, till testpilot, till den första människan som flög genom ljudvallen och slutade sin tjänstgöring som brigadgeneral!

Familjenamnet Yeager var en "amerikaniserad" anpassning av det tyska Jäger (sv jägare), Tyskland var familjens ursprungsland!

När Chuck Yeager var 18 år, 1941, lät han värva sig till US Army Air Force (senare US Air Force, US Navy hade på denna tid sitt eget flygvapen) som flygplansmekaniker. Han hade då inga planer på att bli pilot - men verkligheten är ofta underbarare än dikten! Han fick som mekaniker följa med på några testflygningar och fick därmed "blodad tand" och sökte till pilotutbildning. Den 10 mars 1943 fick han sina vingar. 23 november samma år skeppades han med sin division till England.

De utrustades med jaktplanet P51 Mustang, ett mycket kraftfullt jaktplan som med fällbara vingtankar kunde eskortera de Allierades 1000-plans bombflottor över hela Europa! (Jfr artikeln Titanic). P51 kunde även beväpnas med två st 250 kg bomber.

Det dröjde dock lite innan Yeager vann sin första luftseger. Det skedde strax före den 5 mars 1944 då han blev nedskjuten över Frankrike. Han räddade - om än skadad - livet med fallskärm och kom med Franska Motståndsrörelsens hjälp - efter gruvliga strapatser - att gå över Pyrenéerna till fots på 1800 meters höjd och så småningom komma åter till hemmabasen Leiston i England. Nu uppenbarades ett nytt problem: flygare som skjutits ner över fiendeland fick enligt order inte mer flyga över fientligt territorium! Detta för att minska risken för att en ny nedskjutning skulle sluta i fångenskap och tortyr - därmed avslöjande personer och ordervägar i Franska Motståndsrörelsen. Ärendet hänsköts till general Eisenhower som efter konsultation med War Office beviljade Yeager och en kamrat till honom förlängt flygtillstånd.

Nu öppnade sig kanonportarna i Yeagers P51 och på ett enda uppdrag (12/10 1944) vann han de fem luftsegrar vilka omedelbart förde honom till ett "Ess". Två av dessa segrar (denna dag) vanns dessutom utan att han avlossade ett enda skott! Yeager hade i siktet en Messerschmitt Bf 109 vars förare i panik girade åt höger och därmed kolliderade med sin rotetvåa. Båda flygplanen störtade men de båda piloterna räddade sig med fallskärm. 

Sammantaget tillerkändes Yeager 11,5 luftsegrar under 2:a världskriget.

Det 61:a och sista uppdraget flögs 15 januari 1945 och Yeager återvände till USA i början av februari samma år.

Som återvändande veteran hade han rätten att välja vilken stationeringsort som helst och kom, så småningom, och via diverse turer, genom slumpen att komma till Muroc Army Airfield (Nu Edvard Air Force Base) där han blev testflygare. 

Företaget Bell hade fått uppdraget att ta fram ett testflygplan som kunde bryta igenom ljudvallen - den vall som många ställde sig tvivlande till att den alls fanns - men som andra fruktade som ett krossande faktum! Britterna hade gjort ett försök att besegra ljudvallen - försöket slutade i katastrof och britterna lade ner projektet.

Bell, som civilt företag, hade en civil testflygare vid namn "Slick" Goodlin. Goodlin flög Bells raketflygplan X-S1 (senare X1) i underljudsfart men krävde inför uppdraget att bryta ljudvallen en summa om 150'000 dollar (idag ca 1,6 miljoner dollar). US Army Air Force beslöt, för att hålla kostnaderna under kontroll, att "ta hem" arbetet.

Fastän Yeager var yngst i tjänsten som testpilot valdes han, till följd av sina exceptionella egenskaper - mentala och tekniska - av kommenderande chef, överste Boyd, att bli förste testpilot på raketflygplanet Bell X1.

Bell X1 var inget konventionellt flygplan: det lyftes till starthöjden ca 7500 meter av ett B-29 bombplan, släpptes fritt som en bomb varpå Yeager tände fyra raketmotorer som brände alkohol och flytande syre under max fem minuter.

Testningarna inför genombrottet av ljudvallen skedde i små steg: från början faktiskt enbart i glidflykt, utan motorkraft. Som kuriosa kan nämnas att Yeager alltid bar och satt på en fallskärm i Bell-X1... men eftersom cockpit-dörren satt till höger och framom den knivskarpa vingen skulle piloten, Yeager, omedelbart förvandlats till "lösa delar" av vingen vid försök att stiga ut ur en okontrollerbar maskin!

Så hade man då kommit fram till det slutliga testet: den 14 oktober 1947 skulle det genomföras. Försöket att, för första gången i världshistorien, bryta igenom ljudvallen!

Två dagar innan testdagen gjorde det äkta paret Glennis och Chuck Jeager en kvällstur till en liten ranch som drevs av en minst sagt förfaren kvinna, Pancho Barnes, i Muroc-basens periferi. En ranch som bjöd hungriga flygare på öl och biff! Efter middagen föreslog Yeager sin fru att de skulle ta en ridtur. Sagt och gjort, mörkret föll och Yeager noterade inte att grinden till corralen var stängd när de återvände. Hästen tvärstannade och Yeager kastades av - och slocknade, slagen medvetslös! "Slocknade" gjorde också två revben... men Yeager var ung och djärv: i stället för att gå till basens flygläkare - som omedelbart skulle utfärdat flygförbud - gick han till en privatiserande läkare som tejpade revbenen.

Följande dag löste Yeager tillsamman med sin chefsmekaniker, Jack Ridley, problemet med hur han skulle kunna låsa dörren till cockpit. Ett avsågat kvastskaft utgjorde den hävstång som Yeager behövde för att orka låsa dörren!

Dagen därpå, den 14 oktober 1947, lyfte testets B-29 med Bells X1 i bombrummet. Yeager klättrade efter starten ner i X1:ans cockpit - och Ridley från utsidan, Jeager från insidan, med kvastskaftet, låste dörren!

Resten är historia, Bell X1 fälldes från B-29:an, Yeager tände de fyra raketerna och bröt som första människa genom ljudvallen, i Mach 1.07 på 13'700 meters höjd  den 14 oktober 1947 - med två brutna revben - och ett avsågat kvastskaft i cockpit!







Den planerade jubelfesten på Pancos inställdes på order från Washington. I åtta månader hölls, av militärstrategiska skäl "locket på" innan Yeager fick sin offentliga belöning! "Grabbarna" firade dock framgången grundligt på egen, privat, hand. Enligt tidens sed, och i undomlig glöd, söp man sig bortom sans och förstånd! Yeager lär ha slocknat stående i en garderob!

Brigadgeneral blev han, jag kan inte annat än beundra denna levnadssaga!

Som avslut serveras en amerikansk journalfilm publicerad 1948 (allt var ju hermetiskt hemligstämplat i 8 månader!)

Genom ljudvallen 1947


                                                           Ω