Tingstäde Fästning

Tingstäde Fästning ligger (som namnet antyder) i Tingstäde på Gotland.

Platsen vid sjön Tingstäde Träsk har tjänat försvarssyften sedan mitten av 1120-talet då en kvadratisk, med 170 meters sida, timmerplattform byggdes i sjön. Ett gytter av hus byggdes därefter på plattformen. Rester av detta byggnadsverk finns ännu under vattenytan och benämnes Bulverket.

1 juli 1933 öppnades den första reguljära flyglinjen till Gotland med Lindarängen i Stockholm och Tingstäde Träsk som flygstationer. Flygtrafiken uppehölls med pontonförsedda Junkers Ju-52 (Tante Ju som detta tyska flygplan familjärt benämndes under Andra Världskriget) som hade plats för 14-16 passagerare.

Att inte Visby fick tjänstgöra som flygstation berodde på att havet oftast var alltför oroligt för att medge passagerartrafik.


Vi har tidigare tagit del av tankarna kring Centralförsvar och Karlsborgs Fästning ( Länk till artikeln ). Resonemangen bar stora likheter då tankarna på en större fästning på Gotland började ta form 1860. skillnaden bestod främst i att medan Karlsborgs Fästning var en förrådsfästning var Tingstäde Fästning en fästning som planerades försvara de i fästningens absoluta närhet liggande mobiliseringsförråden.

Historien hade tydligt visat att Gotland var svårt att försvara utan insatser från fastlandet. Under Finska kriget 1808-1809 var Gotland besatt av ryska trupper några veckor under våren 1808. När svenska undsättningsstyrkor anlände från fastlandet kapitulerade ryssarna. Under Krim kriget 1853-1856 stationerade Royal Navy sina Östersjöenheter i Fårösund. Den svenska regeringen teg och samtyckte...

Ett starkt incitament för att bygga en fästning var att de militära mobiliseringsförråden fanns i Visby där en riktig hamn fanns! Nackdelen med denna placering var tämligen uppenbar: ett enda fientlig, bestyckat, fartyg skulle med sin eldgivning effektivt kunna hindra all mobilisering. En stark fästning skulle kunna försvara de livnödvändiga förråden av vapen, ammunition, uniformer och övrig utrustning även om angriparen hade stigit iland med trupper.

Olika förslag till placering togs fram och förkastades. 1897–1898 tillstyrkte en statlig utredning en flytt av mobiliseringsförråden och anslog 100 000 kr för flyttning av förråd och 123 000 kr för befästningsarbeten och inköp av mark. 

Riksdagsbeslut fattades 1898, järnvägslinjen Visby–Tingstäde stod färdig 1899 och den 22 mars 1900 kom Kunglig Majestäts formella beslut om en flytt av mobiliseringsförråden. 1902 var förrådsflytten till Tingstäde genomförd.

De första medlen för befästningsbyggandet, dvs byggandet av Tingstäde

Bröstvärn med skjutplatser för infanteri,
med kulspruteplatser och med räls för strålkastare.
Mitt i bild trappan från en av flera utfallstunnlar upp till bröstvärnet

Fästning, anslogs av 1902 års riksdag och vintern 1903-1904 inleddes byggnationerna. Enligt denna första plan omfattade fästningen fyra infanteriskansar och en artilleriskans, Skans 1, med fyra 8,4 cm kanoner i pansartorn och ställningar för Hotchkisskulsprutor m/1900. Skans 1 var också försedd med stora, rälsburna elektriska strålkastare. Bygget drevs med som mest 250 man - av vilka många var beväringar. 

Tingstäde vid Tingstäde Träsk,
knappt 30 km NO Visby

Kostnaderna för bygget kom snabbt att överskridas. Vid 1905 års riksdag konstaterades att kostnaderna redan kommit att överskrida de ursprungliga med 69,5%!!

De fem skansarna "omringar"
mobiliseringsförråden i Tingstäde

Man hade från början planerat en större fästning än vad vi ser idag men kostnaderna för det samtida fästningsbygget i Boden blev så höga att man måste spara i Tingstäde!

Arbetet genomfördes i huvudsakligen med handkraft. Kalksten bröts och höggs i stenbrott vid Stenkyrka och kördes med häst och vagn till Tingstäde. Även dåtidens nymodighet - betong - användes för bygget.









I december 1904 anlände ångfartyget S/S Gustav Vasa till Visby hamn med 240 ton stålbalkar som skulle gjutas in i väggar och tak för att dessa bättre skulle kunna motstå fientlig granatbeskjutning.

1911 levererades de fyra pansartornen med sina 8,4 cm kanoner ombord på S/S Gustaf Vasa. Tornen monterades på sina förberedda platser och provsköts under året.

1914 stod Skans 1, Artilleriskansen, i Tingstäde Fästning klar, men de flesta infanteriskansarna var ännu inte ens påbörjade. 

För byggandet av Skans 1, Artilleriskansen, hade man handskottat bort nära 50 000 kubikmeter kalkstensbemängd jord! 

I samband med första världskrigets utbrott anvisade 1914 års urtima riksdag 774 000 kronor för färdigställandet av fästningen. De första trupperna som mobiliserades i samband med krigsutbrottet fick i uppgift att se till att fästningen färdigställdes.

Skyddsrum 1 ligger mellan Skansarna tre och fyra - alldeles intill landsvägen mot Stenkyrka.

Fästningen består alltså av fem skansar. Fyra av skansarna är mindre och försedda med skyddsrum och skyttegravar av jord och grus. 

Mellan skansarna fanns taggtrådshinder och ett par enklare befästningar, så kallade mellanverk. Den femte skansen, den som ligger alldeles invid Tingstäde kyrka, är betydligt större och kallas Skans 1 eller Fästet.

Runt varje skans fanns taggtrådshinder uppsatt i ett sinnrikt system, vilket gjorde det mycket svårt att ta sig igenom in till själva skansen.  Idag finns taggtråden endast kvar runt Skans 1, på övriga platser i fästningen har den tagits bort. 

På några ställen sitter de typiska järnstolparna med öglor kvar och det var i dem man drog taggtråden. 

Vid huvudvägen mellan Visby och Fårösund, strax intill Fästet, låg dessutom stora betongblock som kunde forslas ut till vägen på räls och utgjorde en försvarad vägspärr för all trafik förbi platsen. 

 

Låt oss titta lite närmare på Skans 3 i Tingstäde Fästning!

Skansen byggdes 1911 - 1912 och är en infanteriskans. Den fungerade som förläggning och skyddsrum för ett kompani, 150 man. Kompaniet deltog även i försvaret av mellanvärn Nordström och Skans 4.

Här var trupper förlagda från 1914 och fram till första världskrigets slut 1918. I samband med andra världskrigets utbrott förstärktes taket på skansen med stora granitblock för att öka säkerheten. När skansen inte längre behövdes som förläggning användes den istället till att förvara ammunition. I slutet av 1950-talet kom bestämmelser om att ammunition skulle förvaras i speciella förråd och efter det användes skansen för förvaring av sjukvårdsmateriel.

I den bortre delen av skansen fanns kök och skafferi. Skansen värmdes upp med hjälp av vedkaminer och belysningen bestod av karbidlampor.

Skansens beväpning var typiskt:

6,5 mm ksp m/14

4 stycken 6,5 mm kulsprutor modell 1914, samt, 150 st, 6,5 mm gevär modell 1896 (manskapets personliga vapen).









Tingstäde Fästning räknade vid full bemanning av samtliga skansar 5000 man.
Av dessa fanns förläggningsplatser för 300 man i Artilleriskansen, Skans 1. Övriga i skansarna 2-5.

Fästningen skulle stå emot belägring i 3 månader och hade sålunda förråd (mat, ammunition, kläder mm) anpassade för detta.

Pärlan i vårt besök är förstås Skans 1, Artilleriskansen med metertjock betong i valven, med kök och tillhörande förråd, med sinnrikt slingrande entrégång (det fanns bara en entré till skansen), med fyra 8,4 cm kanoner med 360 graders skjutfält och skyddade från inkommande eld av pansarkupoler, med o-platser, skyttevärn, belysningsstrålkastare med 1½ meters diameter på spegeln... med eget kraftverk för belysning, med periskop för den händelse det skulle vara ohälsosamt ute i det fria... vi ser det mesta av detta i fotogalleriet som följer:

Situationsplan över Skans nr 1.
Notera de 6 utfallsvägarna till bröstvärnet.
(Trapporna upp till bröstvärnsnivån markeras med svart.)

Skans nr 1 i Tingstäde Fästning. Det vita i bild utgör fästningstakets sentida regnskydd! De fyra rundlarna till höger i bild gömmer de fyra 8,4 cm kanonerna under sina pansarkupoler. 







Runt Skans 1 löper bröstvärnet med skjutplatser för kulsprutor och gevärsbeväpnat manskap samt med pansrade observationsvärn.

I t. ex Frankrike var vid denna tid (och senare) hela pansarkupolen höj och sänkbar för att bereda fri väg för projektilen - i Tingstäde öppnade man en lite mynningslucka i kupolen för att åstadkomma detta.

Alla fyra pansarkupolerna på samma bild! 

Någon funderade över sårbarheten för en gasattack via ventilationshuvarna på hjässan (skanstaket). Huvarna leder ner till logement etc inne i skansen. Men stridsgas fanns inte då Tingstäde Fästning byggdes.

Stridsgas (klorgas) användes första gången i Första Världskriget, den 31 januari 1915 av tyskarna mot ryska förband i Polen. Gasen spreds helt enkelt med vinden sedan gasbehållarna öppnats! En plötslig vindkantring kunde dock driva gasen tillbaka mot egna ställningar... Från 1916 använde tyskarna gasgranater.

Dessutom: att komma upp på hjässan förutsatte att posterna vid bröstvärnet sov...

Bröstvärn avsett att bemannas med gevärsskyttar

Bröstvärnet med pansrad observationsplats
Tänk bort skogen!!
I bakgrunden Tingstäde kyrka

Bröstvärn och trappa upp från utfallsväg

Låt oss gå tillbaka till flygbilden och orientera oss! 1914 fanns givetvis inget av den grönska som idag omger skansen. Stormningshindret av taggtråd som omger den yttre perimetern syns tydlig i den nedåtgående solen som kastar långa skuggor.

Om vi förstorar bilden ser vi trapporna från utfallsvägarna till bröstvärnet, rälsbanan för strålkastarna och faktiskt strålkastargaraget (nere tv på det vita skanstaket). Vi ser också kulsprutevärnen och ett pansrat ståvärn uppe till höger liksom en (tänkbar) skyddad stabsplats i bröstvärnets vänstra sida.




Runt om Skans 1 löper ett stormningshinder av flerdubbla rader med taggtråd. All vegetation är 1914 naturligtvis avröjd så att fritt skottfält uppnås i alla riktningar.

Det finns endast en infart till artilleriskansen. Den ligger upptill i flygbilden ovan. Den börjar med en taggtråds-försedd grind i stormnings-hindret, går sedan rakt fram innan den vänder utför i en s-formad (hindrar beskjutning) vagnsbred väg som slutar med en raksträcka med fästningsväggar på båda sidor, och sedan tvärstopp på en rektangulär gård. Här slutar resan för den oinbjudne! I gården bortre ände finns en port och till vänster om den en otäckt grinande rektangulär glugg i väggen av huggen sandsten... Bakom gluggen spejar Döden genom riktmedlen på en Hotschkiss-kulspruta!

Den s-formade entrévägen. I förgrunden, t.h.
sena tiders plåttak!

Så var vi framme! Men vad grinar t.v. om entrédörren?

Här kommer ingen objuden djävul över bron!
Kulsprutan bakom den rektangulära skottgluggen 
förvandlar dig till köttfärs...

Periskopet gjorde det möjligt att skyddad skärskåda terrängen kring Skans 1

En av de fyra 8,4 cm kanonerna under sin pansarkupol. Arbetsutrymmet bjuder en hel del att önska och kanonens knall måste menligt ha påverkat artilleristerna hörsel! Tryckförändringen i tornet bör dock varit minimerade eftersom kanonen mynnar strax utanför pansarkupolen!

En av många korridorer. Notera den vackert huggna kalkstenen!

Två sängar i ett logement. Kängor och filtar är nog lite sentida rekvisita... Madrasserna stoppades vid denna tid med hö eller halm... 

Ett logement färdigt att ta emot nya väringar...

Anslag på sänggaveln i ett logement. (Skärpan kunde varit bättre... suck...)

Spisar för "finkok". Elspisen fanns inte 1914

Skall mat lagas för 300-500 man behövs
det grova artilleriet! Grytorna värmdes med
vattenånga från värmecentralen.

Kar för saltlake.
Här, i saltlaken, förvarades ½ grisar ännu
vid mitten av 1960-talet!

 

Fortmaskinist Karlsson med medhjälpare vid råoljemotorn.

Hjärtat i Skans 1 var utrymmet där kraft-aggregatet fanns. Här fanns även vad som behövdes för att få värme och belysning i skansen.






När fästningen byggdes installerades ett 110 volts belysningssystem och lamporna fick sin ström från ackumulatorrummet. 

Där fanns 55 stycken seriekopplade encelliga element på vardera 2 volt. 

En tändkulemotor underhållsladdade ackumulatorerna.

1944 anslöts fästningens elsystem till öns ordinarie elnät, det gamla elaggregatet var otidsenligt och revs därför ut.

Av beredskapsskäl var man dock tvungen att ha en reservkraftanläggning och ett nytt aggregat installerades. 

Generatorn är på 65 kilowatt. Den drivs av en trecylindrig tändkulemotor av Munktells-fabrikat.

Tändkulemotorer har funnits i mer än hundra år, och utmärker sig för sin enkla konstruktion. De gick att köra på nästan vilket bränsle som helst. Fåröfärjan kördes under krigsåren på ett tjärdestillat, liknande terpentin, som var en biprodukt vid tjärbränning. 

Ursprungsbränslet var råolja, en brännolja som kan liknas vid den sämsta sortens 
eldningsolja.

Tändkulemotorn har låg kompression, bränslet självantänder inte, utan man måste vid start ha något glödande i förbränningsrummet. Ursprungligen var toppen på topplocket på tändkulemotorerna utformat som en kula som värmdes med blåslampa, därav namnet tändkulemotor.

Bränsletanken är byggd, och ihopnitad, på plats! Tanken matade även oljepannan för värmen.

I Skans 1 fanns även ett kassavalv avsett att härbergera Riksbankens i Visby värdepapper och guld.

Åren 1947 - 1989 tjänade Skans 1 bl a ÖCB:s (Överstyrelsen för Civil Beredskap) behov av lagring av för befolkningen krigsviktiga produkter - som 30 000 liter buteljerad alkohol!

                                                                     Ω 

Skånska mord - Esarparn

Dog Hanna Andersson till följd av en olyckshändelse - eller bragtes hon om livet? Frågan är, och kommer evigt att förbli, obesvarad. Dramat i dammen vid Alberta Kvarn i Esarp, Skåne, räknas idag till de långa serien av oförklarade dödsfall där dunklet aldrig kommer att skingras.

Nils Andersson  t.h.

Nils Andersson blev kvarnägare då hans fostermor, och moster, i sitt testamente överlät kvarnrörelsen vid Alberta Kvarn i Esarp till honom. Han hade då arbetat "sedan barnsben" i kvarnen och var väl förtrogen med såväl drift som ägande.

I mitten av bilden Alberta Kvarn. Till höger boningshuset.Tvärs över vägen, framför kvarnen, den fatala kvarndammen vars vatten drev Albertas två turbiner

Han och fostermodern, Elna, bodde i ett större boningshus granne med  kvarnen.

År 1900 gifte sig Nils med Hanna Jönsson som medförde en icke föraktlig hemgift i boet: 6000 kr vilket i dagens (2017) penningvärde är ekvivalent med drygt 328 000 kr.


Nils Andersson kom att bli en föga populär person i Esarp - hans häftiga humör bidrog till detta. Vid ett tillfälle kom han utanför kvarnen i gräl med en 54-årig kvinna  och tappade så kontrollen att han med knytnävsslag slog ut tre av kvinnans tänder... För detta dömdes han av hovrätten till en månads fängelse.

Den 31 juli 1925 brann kvarnbyggnaden ner. Nils Andersson fick ut full försäkring och återuppbyggde kvarnen - givetvis nu moderniserad.

Tungorna löpte i Esarp. Fanns det möjligen ett samband mellan Veberödsmannen, Martin Svensson, som vid denna tid härjade som möllebrännare och försäkringsbedragare, och Nils Andersson...

År 1926 fick Andersson sitt körkort indraget 4 månader för rattfylleri. Han fick senare böta två gånger för liknande brott... Efter detta satte han sig aldrig bakom ratten - men lät bekosta sin mjölnardrängs, John Nilssons, körkort...

Nilsson bodde på kvarnen och kom, efter att ha fått sitt körkort, att även fungera som Nils Anderssons privatchaufför.

John Nilsson hade ytterligare en koppling till Nils Andersson: Han var halvbror till Edit Nilsson vilken sedan 15-års ålder haft ett förhållande med Nils Andersson!

Edit hade kommit till familjen Andersson som hembiträde men avskedats 1928 av Hanna Andersson sedan hon ertappats med att vittja Nils Anderssons kavajfickor i jakt på småmynt.

Nils Andersson var dock en sann lebeman som mer uppskattade en slank och villig amorin som Edit Nilsson framför sin milt sagt överviktiga hustru... Hanna Andersson var 170 cm lång och vägde vid tiden för sitt frånfälle 108 kg... 

Nils och Edit var inte direkt diskreta - eller sparsamma - med sina gemensamma upplevelser. Lördagen den 20 februari 1932 övernattade de som vanligt på hotell i Malmö. Det kunde lika gärna varit i Köpenhamn - de alternerade mellan nöjena i dessa två städer. Vid senare husundersökning hos Nils Andersson påträffades mer än 200 teaterbiljetter, restaurangnotor och hotellräkningar från parets äventyr.

På söndagskvällen den 21 februari hämtade kvarndrängen/privatchauffören John Nilsson halvsystern Edit och kvarnägaren Nils på hotell Monopol i Malmö. Efter att ha kört Edit till föräldrahemmet kom John och Nils till Alberta Kvarn och fick kvällsvard av Hanna. 

Sedan Nils uträttat en del sysslor på kontoret i kvarnbyggnaden återvände han till boningshuset och noterade att hustrun inte var hemma men att hennes ytterkläder hängde på plats i förstugan. Han förmodade att hon gått något ärende nästgårds. Vid 21-tiden blev han orolig och gick till två av granngårdarna för att fråga efter Hanna. Han fick dock ej någon klarhet om vart hustrun tagit vägen. Han gick därefter till sängs och somnade tämligen omgående.

På måndagsmorgonen var Hanna fortfarande försvunnen och hennes säng var orörd.

Nils Andersson gick då över till granngården och bad Astrid Nilsson laga frukost till honom samt kvarndrängarna John Nilsson och Elof Olsson.

Astrid saknade tämligen omgående kaffekitteln och begav sig tvärs över vägen till bryggan i kvarndammen. Där fann hon kittels lock fastfruset i bryggan samt utspilld kaffesump.

Då Hanna vid ett tidigare tillfälle fallit från den smala bryggan ner i kvarndammen framkastade hon att Hanna möjligen fallit i vattnet. Kvarndrängen Elof Olsson sökte med en räfsa i det mörka vattnet och snart nog hade han träffat på Hannas kropp.

Landsfiskalen tillkallades och kvarnägaren Nils Andersson anhölls snart nog,  och häktades en vecka senare, som skäligen misstänkt för att ha bragt hustrun om livet.

Några bevis, vare sig vittnesmål eller tekniska, för hans skuld fanns dock inte... och skulle aldrig någonsin kunna påvisas.

Likafullt seglade nu ännu en Svensk rättsskandal upp...

Vid rättegången, avhållen i Malmö Centralfängelse den 10 mars 1932, var Nils Andersson en på förhand dömd man. 

Till last i målet anfördes två saker:

• lantbrukaren Nils Sjölin vittnade om att han på kvällen den 21 februari, då han gästat en bekant som bodde i närheten av Alberta Kvarn hört två kvinnoskrik - det ena klart och gällt, det andra, en minut senare, ett mer långdraget och dovt... Han hade inte fäst sig vid iakttagelsen förrän han varsnat att Nils Andersson häktats för mord. Den sentide, opåverkade iakttagaren, måste förstås ställa sig frågande till utsagan då det uppmätta lyssningsavståndet uppgick till 400 meter. Brunstiga råbockars skällande liksom fasantuppars galande på mindre än halva det ifrågavarande lyssningsavståndet är långt mer troligt. Sjölins trovärdighet ifrågasattes dessutom starkt då man kunde visa att hans psykiska status inte medgav att han vittnade under ed...

Den avlidna Hanna Andersson. Lägg märke till
skrapsåret på halsens vänstra sida.

• på likets hals kunde, på vänster sida, observeras en skrapskada. Om denna vittnar obducenten professor Sjövall följande: "... tänkbart att märkena kunna hava åstadkommits genom tryck av den stora linningen till fru Anderssons livstycke, därest genom dragning i nackstycket av detta klädesplagg dess framdel kommit att skjutas uppåt halsen".

Då Nils Anderssons utsedde försvarare, advokat Wickman delgav honom obduktionsresultatet (e.g. skrapsåret på halsen) svarade den häktade helt lugnt: "Då måste hon väl ha fastnat i något under bryggan."

Som sagt: en rättsskandal seglade upp! Etablissemanget ville se Nils Andersson dömd och Den Enögda Svenska Rättvisan tittade i etablissemangets riktning!

Sålunda dömdes den tilltalade Nils Andersson till livstids fängelse för mord på hustrun Hanna Andersson. Domen överklagades till Göta Hovrätt som fastställde domen. 

Högsta Domstolen fastställde slutgiltigt, den 5 december 1932, underrätternas domslut.

Nils Andersson överfördes därefter från Malmö till Långholmens fängelse i Stockholm där han började arbeta i snickarverkstaden. Han blev snabbt funnen vara en tystlåten och foglig intern. Det hände ibland att en medfånge frågade varför han satt i fängelse på livstid och svaret var alltid detsamma: "Jag förstår ingenting. Det enda jag vet är att jag är oskyldig."

Åren flöt förbi, ett världskrig passerade obemärkt utanför Långholmens murar och den en gång så frodiga mannen magrade och blev, i brist på solsken, bleklagd. 

Men han hade inte givit upp hoppet att bli rentvådd och fri! När han en dag informerades om att han kunde söka nåd svarade han med fasthet: "Jag vill inte ha nåd, jag vill ha rättvisa!"

I all tysthet hade en ung advokat, Einar Bjure-Dehlén, börjat intressera sig för det fall som advokat Wickman vid advokatfirman Borgström&Wickman inte lyckats föra till ett för hans klient lyckosamt slut 1932.

När Bjure-Dehlén läst igenom alla gamla handlingar och protokoll tog han kontakt med Nils Andersson. När han senare återvände från Stockholm till Lund efter första mötet med Andersson var han övertygad: här hade ett justitimord begåtts!

En resningsansökning lämnades in till Högsta Domstolen den 11 februari 1946 men avslogs den 14 mars samma år.

Andersson skakade på huvudet och sa till advokat Einar Bjure-Dehlén "Där ser Ni, jag kommer aldrig att bli fri".

Men Bjure-Dehlén var inte den som gav upp! Redan den 29 april 1947 fick Högsta Domstolen ta emot en ny resningsansökan - nu kompletterad med nya bevis.

Den 21 oktober samma år beviljade en enig HD resning i målet vilket återvisades till Torna och Bara häradsrätt.

Onsdagen den 5 november startade den nya rättegången i samma domssal på Malmö Centralfängelse där den nu 69-årige Andersson 15 år tidigare dömts till livstids fängelse.

Ett flertal vittnen ändrade sina tidigare uppgifter, några ansågs opålitliga och några beslogs inför sittande rätt med osanningar...

Lördagen den 29 februari 1948, vid pass kl 12, började hovrättsassessor Otto Petrén läsa upp rättens 9-sidiga utslag inför en fullsatt sessionssal.

De sista raderna i utslaget lyder: "Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förkommit, finner häradsrätten det icke styrkt, att Nils Andersson uppsåtligen bragt Hanna Andersson om livet och ogillar förthy åklagarens i målet förda talan...".

Nils Andersson njuter friheten på krog i Lund.
Ännu bär han samma kostym och fluga som 1932!

Äntligen, ÄNTLIGEN, efter 16 år i fängsligt förvar, varav 15 år på Långholmen är Nils Andersson åter en fri man!

Vid en efterföljande presskonferens sa Andersson: "Det här utslaget borde ha fällts 1932. Visst känns det skönt att allting är över, men det är tråkigt att min hustru och jag skulle skiljas åt på detta sättet. Jag hyser ingen bitterhet mot de Esarpsbor som vittnat emot mig och jag anser att jag ej har några ovänner i Esarp."










Advokat Einar Bjure-Dehlén har dock inte glömt att hans klient borde gottgöras för det lidande han oförskyllt utsatts för. Ett skadestånd utkrävdes och högre instans än häradsrätten beslutade så småningom att det att vara frihetsberövad i ca 16 år skulle ersättas med 148 000 kr. 
I dagens penningvärde är detta 2 731 325 kr. 

Men häpnadsväckande: Från ersättningssumman, 148 000 kr avräknades advokatarvodet om 4 500 kr samt kost och log under 15 år på Långholmen!!! 

Sverige skulle inte vara Sverige om inte skatt betalades: Nils Anderssons skadestånd beskattades sålunda med 29 000 kr ...

Man tar sig för pannan! Mitt i Per Albins s.k. folkhem får en oskyldigt dömd sin ersättning för ett förstört liv reducerad till 31 000 kr - eller i dagens penningvärde 
572 102 kr... eller knappt 98 kr per dag i dagens penningvärde.

Oskyldig inspärrad i 16 år får alltså, på ersättningen, förutom advokatkostnad, betala kost och logi - och skatt! Är detta verkligen en rättsstat, detta Sverige, som upprepat har åsikter om andra nationers göranden och låtanden...

                                                             Ω