Enigma del II - maskinen, dess funktion och handhavande

Vi fortsätter med Turings ledstjärna: dela upp helheten i hanterbara delar!

Att rätt förstå hur maskinen fungerade kräver en matematisk kunskap som jag inte besitter. Jag skall här söka göra en funktionsbeskrivning som kanske inte i alla delar är vetenskaplig - men likafullt ger en bild av maskinens funktion.

Enigmamaskinen var en i allra högsta grad mobil elektromekanisk krypteringsenhet som strömförsörjdes av ett torr- eller blybatteri. Sedan ett meddelande krypterats, bokstav för bokstav, sändes det per radio med telegrafi och Morsealfabete. Mottagaren skrev ner det mottagna krypterade meddelandet, matade in det, återigen bokstav för bokstav, i sin Enigma-maskin och fick ut ett klartextmeddelande.

Förutsättningen för dekryptering var att mottagaren hade kodböcker, likadana som avsändaroperatören, med vilka han kunde grundställa sin maskin med dag för dag fastställda kodnycklar.

Meddelandet inleddes dessutom av tre kodbokstäver - krypterade enligt kodböckerna - och angivna två gånger för att undvika operatörs- eller överföringsmisstag. Denna finess blev också en belastning för systemets okränkbarhet. Mer därom senare.




Maskinen i sig bestod av fyra delar: knappsats för inmatning av bokstäver, rotorer för krypteringen, "Steckbrett" dvs kopplingsbräde där krypteringen ytterligare förstärktes, samt lampindikering för att visa krypterad/dekrypterad bokstav.





Krypteringstekniken var i sig enkel, grundad på det så kallade Caesarchiffret där man helt enkelt byter varje bokstav i meddelandet mot en substitutbokstav erhållen genom att på ett överenskommet sätt "sidförskjuta" kryptoradens alfabet mot ursprunget. A blir t ex D, B blir E, C blir F  osv.

A B C D E F G H I J....
D E F G H I J K L M....

Maskinens "hjärna" var rotorerna. Ursprungligen tre fasta (för att ge maskinen funktionalitet), i senare marina versioner fyra fasta. Rotorerna kunde dessutom växlas, det fanns sammanlagt åtta stycken att välja mellan -allt i enlighet med kodböckerna.

Rotorena, var och en i sig med en ledningsdragning olik sina bröder, men lika för 1000-tals Egnimamaskiner på flygbaser, i armédivisioner och ombord i fartyg, med vardera 26 tecken, mångfaldigade Ceasarchiffrets variabler genom att, tex, A blev B, B blev Q, Q blev L. För att göra det ännu svårare att "knäcka" koden fanns en spegelrotor i slutet på kedjan, denna rotor kastade tillbaka den krypterade bokstaven så att den fick ännu tre gestalter! Kopplingsbrädan (Steckbrett) vände dessutom, om så var kopplat, de krypterade bokstäverna!

Rotorerna fungerade sinsemellan som vägmätaren i bilen (före digitaliseringen!). För varje nedtryckt tangent (=bokstav) stegade den högra rotorn fram ett steg och när alla 26 stegen var använda stegade rotor nummer två från höger fram ett steg....

Ett en gång använt "A" upprepades därför inte - om nu inte meddelandet var långt som en roman!

Flödet av bokstäver genom Enigma kan illustreras med denna bild. Ett inmatat "A" tänder vid första tangentnedtryckningen lampan för "G". Vid nästa tryckning av tangenten "A" har den högra rotorn matats fram ett steg och denna gång kommer "A" ut som "C".











Systemet är alltså beroende av en statisk del, själva maskinen, som i sig konfigureras av kodböckernas föreskrivna dagkoder (utgivna i förväg) och den av operatören för stunden - och för meddelandet - genererade koden för rotorinställningen.

Enigma i fält. Pansargeneral Heinz Guderian (den moderna pansarteknikens fader) i sin ledningsvagn med Enigma-operatörerna.



















Den som vill fördjupa sina Enigma-kunskaper eller sända egna krypterade meddelanden till "sammansvurna" rekommenderas denna länk.

                                                     Ω

Enigma - en tysk chifferdröm

Det finns många sägner om den tyska krypteringsmaskinen Enigma och många vill ta åt sig äran av att ha besegrat dess hemligheter - dess osannolika krypteringsvariationer om 159 000 000 000 000 000 000 möjliga kombinationer. Jo, bäste läsare: variationerna är närmast outtalbara men börjar med siffrorna 159 följt av sex stycken grupper av  tre nollor!

En av myterna vill göra gällande att den amerikanska erövringen till havs i Nordatlanten, den 9 maj 1941, av den tyska u-båten U-110 under Kapitänleutnant Fritz-Julius Lemp var av största betydelse för krigets utgång. Vid erövringen bärgades bl a en komplett Enigma-maskin med tillhörande kodböcker. Lemp dödades då han simmande sökte sig tillbaka till U-båten för att, sannolikt, åstadkomma den sänkning som han givit order om innan u-båten övergavs.

Men myt är myt... sanning är något strikt annorlunda! 

Enigma-maskinen fick sin marknadsstart på 20-talet Vill man vara noga såg den första maskinen emellertid dagens ljus ca 1917. Krigsslutet 1918 medförde dock att intresset för krypterade militära meddelanden närmast försvann.

Nåväl, under 20-talet utvecklades iden i ett flertal steg och vann sin militära applikation i början av 30-talet.

Polska kryptologer noterade den alltmer ökande chiffrerade tyska radiotrafiken och arbetade idogt på kodernas lösning. Via en fransk agent fick man tillgång till ritningar för Enigma och kunde bygga laboratorieexemplar av maskinen - men man hade för den skull inte tillgång till de hemliga koderna för maskinens konfiguration!

I augusti 1939 insåg polackerna till fullo att ett krig med Tyskland var förestående (jfr Molotov-Ribbentrop pakten där Stalin och Hitler skakade hand!) och kallade till sig kryptologer från England och Frankrike för att lämna över erfarenheterna.... Två kompletta Enigma-maskiner, utifrån ritningar erhållna genom framgångsrikt spioneri, smugglades ut från Polen till England i väskor tillhörande dramatikern Sacha Guitry och han fru, skådespelerskan Yvonne Printemps. Polackernas enorma arbete och erfarenheter med att knäcka koderna för Enigma följde med i dokument till England.

Jag gör ett stopp här, ämnet är mycket stort och jag följer Alan Turing's (matematikern som i Bletchely Parks, tillsamman med tusende medarbetare, kom att knäcka Enigmakoderna) filosofi: dela upp helheten i ett överskådligt antal mindre delar!

                                                      Ω

Krut vs elektricitet

Artikeltiteln kanske verkar besynnerlig, krut har ju använts i många hundra år för att driva raketer, kulor från handeldvapen (även kulsprutor) och projektiler från kanoner av varierande kaliber mot såväl murar som levande objekt. Ja, det är faktiskt så att kineserna torde ha uppfunnit krutet så tidigt som vid mitten av 1000-talet. Krutet nämns för första gången i skrift 1046 och de första raketerna gör entré i skrifterna år 1232 då kineserna slår tillbaka ett mongoliskt anfall med s.k. "eldpilar".

Eldvapnen utvecklades mot ständigt grövre pjäser och/eller högre eldhastigheter och längre räckvidd. 

Den ultimata belägringspjäsen hittills är "Schwerer Gustav" byggd av Krupp och i tjänst 1941-1945. Kanonen var järnvägsburen (dubbla spår erfordrades), 47,3 meter lång och med en vikt om ofattbara 1350 ton! Kalibern var 80 cm och granaten vägde 7,1 ton! Den maximala skottvidden var 47 km och pjäsen hade en total bemanning om över 3500 man (inklusive luftvärn).

80 cm granat (den största i världen). Vikt 7,1 ton




















Den vapentekniska forskningen och utvecklingen i NaziTyskland var enorm. Intresset för snabb- och långskjutande kanoner, främst för luftvärnsbruk, var stort. 

Man hade tidigt klart för sig att krutets förmåga att driva en projektil över 
2000 m/s var obefintlig med förhandenvarande krutingredienser. Blickarna vändes därför mot elektromagnetism och dess förmåga att accelerera en projektil.

En av de mer svårbemästrade problemen var tillgången på energikällor. Mobila sådana fanns inte och lösningarna koncentrerades därför på fasta luftvärnsinstallationer.

En prototyp i 1/3 skala byggdes och framgångsrika tester utfördes. Försöken visade att det var möjligt att i en tub (eldrör) om 200 cm accelerera en 12 grams projektil till 1100 km/h.

Principen är att låta projektilen med sina fenor vila på två strömförande skenor. Fysikaliskt har vi en linjär elektrisk motor med en, i detta fall, acceleration om 30 000 g! Som kraftkälla användes (bl a) blyackumulatorer med en effekt om 9000 kW.

Krigsslutet innebar emellertid också slutet för forskningen om elektromagnetiska kanoner - eller.....

Vi vet sedan tidigare att tyska forskare direkt efter kriget, och som en följd av "brain drain"- programmet erbjöds tjänst inom US.

Det har varit relativt tyst för gemene man om eventuella framsteg med elektromagnetiska kanoner - de tillskrevs Star War! Men i dagarna har US Navy offentliggjort att en ny era inom vapentekniken stundar. Man har framgångsrikt utvecklat den 70 år gamla kunskapen om elektromagnetiska vapen och kommer inom de närmaste åren att ha operativa elektromagnetiska kanoner installerade på amerikanska krigsfartyg!

  Elektrokanonen

Här är en länk till US Navy och den otroliga nya kanonen! Klicka här.

Här är ännu en länk, kanske mest propagandainformation om US Navy - men också om den nya revolutionerande elektrokanonen. Klicka här.

Just när vi tror att gränsen är nådd flyttas perspektivet från det som nyss var horisonten till det som ligger bortom!

                                                      Ω

Fu-Go faller över USA

Det är lördag den 5 maj 1945. Pastorn i Christian Alliance Church, Archie Mitchell, med havande fru och fem barn från Mitchells församling i Bly är ute på en picnick-tur med bil. De stannar för att rasta i det gröna vid Klamath Falls ca 26 km  från Bly i delstaten Oregon. Medan Mitchell parkerar bilen går hustrun och barnen ut i en solbelyst glänta för att breda ut picknick-filten. Hustrun, Elyse Mitchell, ropar till Archie att de funnit något som liknar en stor ballong på platsen där de skall lägga ut filten. Archie ropar att de inte skall röra den men ögonblicket därpå sliter en våldsam explosion sönder den idylliska stillheten. Pastor Mitchell skyndar fram och finner att hans fru och de fem barnen, mellan 11 och 13 år, ligger döda runt en mindre krater i marken.

Under de föregående knappt 7 månader har till myndigheterna, från västra USA, rapporterats om oförklarliga explosioner och om stora ballonger. Av militära och sociala skäl har man emellertid nära nog fullständigt lyckats undertrycka information om dessa ballonger till den amerikanska allmänheten.

Nu, när ballongerna krävt sina första dödsoffer, lyfter man efter en månad på sekretessen för att förhindra att fler aningslösa amerikaner skall få sätta livet till vid nya ballongfynd.

När de första ballongerna inrapporterades förmodades Japan vara den nation som låg bakom - och ballongerna antogs uppsända från Japanska u-båtar utanför USAs västkust.

I vrakresterna av en av de först upptäckta ballongerna fann man små barlastsäckar med sand. Sanden analyserades av geologer och man kunde konstatera att den kom från en viss bestämd plats på östsidan av den Japanska huvudön!

Nu rullades hela den fantastiska historien om Fu-Go (Väderburna Vapen) upp.

Japanerna hade studerat det som så småningom kom att döpas till Jet Strömmar och fann mycket kraftiga vindar som blåste från väster till öster över Stilla Havet på drygt 10 000 meters höjd. Tanken på att utnyttja dessa strömmar tog form i Fu-Go projektet.

En vätgasballong med en diameter på 10 meter och en total höjd om 21 meter konstruerades.

Lasten bestod av 36 sandsäckar som barlast, fyra st brandbomber om 5 kg och en 15 kg sprängbomb. Tanken med brandbomberna var att anlägga skogsbränder men jetströmmarna är som kraftigast från november och sex månader framåt - och då är skogen ofta snötäckt och över huvud taget svårantändlig.

Ballongen skulle flyga på 35 000 ft (10 500 m) och följa jetströmmen med drygt 200 km/h (125 miles/h).

En lufttrycksmätare (aneroid) reglerade den maximala flyghöjden via en ventil som släppte ut vätgas ur ballongen och därmed fick ballongen att sjunka. En annan lufttrycksmätare utlöste vid mininivån på 25 000 ft (7 500 m) en liten sprängladdning som frigjorde två diametralt placerade (för jämviktens skull) barlastsäckar och ballongen steg. Efter 3½ till 5 dygn var ballongen inne över det amerikanska fastlandet och varje gång som ballongen nu sjönk ner till 25 000 ft frigjordes en brandbomb. Avslutningsvis fällde ballongen sprängbomben samtidigt som en krutstubin tändes och en liten sprängladdning antände vätgasen i ballongen samtidigt som ytterligare en laddning sprängde styrenheten.

Principskiss över Fu-Go med barlast- och bombställ.

Reglermekanism, barlast och bomblast i Fu-Go

Sprängbomb om 15-kilo från en Fu-Go

Mellan november 1944 och april 1945 sände Japan upp 9 300 Fu-Go's varav ca 1000 nådde sina mål i västra USA - alla fullgjorde emellertid inte sin flygburna destruktiva uppgift.

Japan bibringades genom den amerikanska sekretessen tron att hela projektet var förfelat - endast en exploderande Fu-Go rapporterades ju - och de avbröt därför projektet i april 1945.

Militära planer fanns för att ladda Fu-Go med kemiska/biologiska stridsmedel, bl a mjältbrandbakterier. Den Japanske kejsaren Hirohito tillstyrkte dock inte denna användning.

Det senaste fyndet av en Fu-Go i USA rapporterades så sent som 2014.






De sex döda vid Klamath Falls var USAs enda förluster på den Nordamerikanska kontinenten under andra världskriget. Japanska skolbarn, som användes för att limma samman ballonghöljena till Fu-Go, har bett det amerikanska folket om ursäkt för sitt destruktiva bidrag till krigsansträngningarna.

                                                                          - Ω -

Camp Century - en gång ett topphemligt projekt

Den som förflyttar sig 241 kilometer österut från den amerikanska flygbasen Thule på västra Grönland ser idag inget annat än ändlösa vidder med vit snö - men under snön i en frusen tidskapsel ligger de krossade resterna av ett av världens mest hemliga militära projekt: Camp Century.

Från Thule gick i juni 1959 ett formidabelt tåg bestående av stora truckar 
med motsvarande hjulsläp lastade med lika väldiga bandtraktorer, med slädar till dessa traktorer, med tre enorma snöslungor byggda i Schweiz, med midjestyrda dubbelbandvagnar för såväl person- som godstransport, med byggmateriel och maskiner, med 200 man militär personal samt, totalt för projektet, 6000 ton material och utrustning av olika slag! De färdades längs en knappt 5 km lång nybyggd väg som slutade där den Grönländska snön och isen började. Där skedde omlastning till slädar och bandvagnar för vidare transport till platsen där Camp Century skulle byggas.

Scenerna tydliggjorde att stormakten USA hade mycket starka tekniska och ekonomiska resurser. Dessa resurser skulle nu förverkliga projekt Camp Century - ett projekt med Janusansikte. 

Det officiell ansiktet var att bygga en forskningsstation som skulle studera arktisk meteorologi, snöns olika former, ta prover på de olika islagren ner till jordskorpan för att i dessa studera klimatiska förändringar under mycket lång tid samt för att testa en typanläggning för kommande arktiska forskningsstationer. 

Det andra ansiktet var länge bortvänt och det verkliga syftet med Camp Century skulle komma att vara absolut topphemligt i årtionden. Först 1997 blev berörda myndigheter i Danmark, till vilket Grönland som bekant hör, fullt ut införstådda med hemligheten bakom Camp Century.

Camp Century skulle formas av 23 st väldiga "diken" i den hårda arktiska snön - diken vilka skulle övertäckas med bågformade plåtar av korrugerat stål. Dessa plåtar skulle sedan i sin tur täckas med ett skyddande - och kamouflerande - lager av snö. Inuti tunnlarna skulle sedan prefabricerade bostads-, arbets-, och supportlokaler monteras.

Atomålderns tro på den slutliga lösningen på energiproblemet resulterade i att Camp Century skulle få energi från världens första fungerande mobila kärnreaktor. 

Den totala byggtiden för basen beräknades till omkring 14 månader. Kostnaden skulle landa på 7 920 000 dollar vilket inkluderade 5 700 000 dollar för den mobila atomkraftanläggningen - i 1959 års penningvärde. Omräknat till dagens (2014) svenska penningvärde är detta 778,9 miljoner kr.

För att kunna leva och arbeta under långa tider i arktiskt klimat krävs starkt skydd mot kyla, vind och snö, bra förläggningsplatser, riklig tillgång till varm och kallt vatten samt fungerande avlopp, god tillgång till elkraft och till värme, moderna hygienutrymmen av alla slag, bra köksresurser, stora förrådsutrymmen - t ex för mat - och sist men inte minst utrymmen för rekreation, motion och kontemplation.

Camp Century hade en grundplan som omfattade en centraltunnel med 22 st sidotunnlar. Centraltunneln döptes till Main Street och var hela 330 meter lång, 7,8 meter bred och 8,4 meter hög! Basens sammanlagda tunnellängd var 3200 meter.

I anläggningen skulle 80 - 200 personer, beroende på årstid, bo och arbeta bekvämt under "city"-förhållanden.

I sidotunnlarna skulle uppföras prefabricerade, isolerade, el-uppvärmda baracker för

bostäder
kök och matsal
duschar och toaletter
fritidsutrymmen, gym och teater
bibliotek och hobbyaffär
apotek
komplett operationssal med röntgenutrustning samt sjuksal med tio sängplatser
tvättinrättning
postkontor
vetenskapliga laboratorier
fryslager (mat)
förvaringstankar
kommunikationscentral
kraftproduktion med atomreaktor och/eller med dieselreservkraftverk
kapell
frisör
mm



Slutgiltig plan över Camp Century

Sprängskiss av Camp Century med snötäcket borta

Även sommartid kan vädret vara rätt grinigt...

Dikesfräsning med snöslunga

Reservutgång

Snölagret växte  i medeltal med 1,2 m varje år varför det var nödvändigt att forsla bort tonvis med snö från taken varje månad.

De bågformade takplåtarna läggs på plats

En tunnel inifrån

Lägg märke till bredd och takhöjd! Varje tunnel var av anläggningsskäl från början öppen i båda ändar. Öppningarna "murades" igen med snöblock vilka snart nog smälte samman. Dörrar och portar (även fordon förvarades av tekniska skäl (= kylan) inomhus.
Obehövliga tunnelramper fylldes sedan igen med snö.

Montering

Prefabricerade och standardiserade barracker monterades i tunnlarna. Barrackerna värmdes elektriskt - kärnkraften gav elström vars effekt var tre gånger så stor som basens toppförbrukning! Barrackerna sammanbands med ledningar för vatten, avlopp, ventilation och kommunikation. 
Alla ledningar för vatten måste isoleras och under isoleringen fanns elektrisk värmekabel.



Färdiga tunnelbarracker

Det färdigställda Camp Century hade alla faciliteter som erbjöds i en mindre stad - och kallades också för The City under ice.


















Vattenförsörjning

Vattenkällan byggdes genom att, i en därför avsedd sidotunnel, med hjälp av ånga driva ett schakt 36 meter ner i isen, smälta upp en kammare i vilken smältvatten kunde samlas upp och sedan hålla kammaren fylld med smältvatten genom en ångvärmespiral som (så småningom) värmdes av kärnreaktorn. Vattnet, 38 kubikmeter/dygn, som användes i Camp Century hade 2000 år tidigare fallit som snö i området!








I snötunnlarna måste värmen hållas så låg som möjligt för att inte tunnlarnas sidor skulle smälta och deformeras. Av denna anledning öppnades meterbreda kylschakt i tunnelbotten. Till dessa kylschakt pumpades överskottsvärmen från de olika lokalerna. Avloppsvattnet leddes orenat ner i andra tunnlar och schakt. Även radioaktivt kylvatten från reaktorn leddes på detta sätt bort från anläggningen.



Energiförsörjning

I projektet ingick att Camp Century skulle få sitt huvudsakliga kraftbehov från den helt nya, första fungerande, mobila kärnkraftsreaktorn i världen. Denna reaktor, framtagen av US Army med grund i US Navy u-båtsreaktorprogram, betecknades PM-2A. P stod för portable M för Medium Power, 2 för serienummer och A för fältinstallation. Totalt 8 reaktorer av denna typ byggdes varav 6 st kom att generera elektrisk kraft. Effekten för PM-2A var 2 megawatt plus kylvärmen som bl annat drev ångspiralen i vattenkällan.

10 juli 1960 anlände reaktorn med fartyg till Thule. I 27 containrar fraktades sedan 400 ton rör, reaktor och komponenter på traktordragna slädar till Camp Century. 

Reaktorns enskilt tyngsta del, 21 ton, under transport till snögränsen där bandtraktorer och slädar väntar.

På sjuttiosju dygn monterades och testades reaktorn till driftfärdigt skick. 

Nio timmar efter laddning med Uran 235 levererade reaktorn elektrisk energi.

Ganska snart upptäckte man att strålningen från reaktortanken på sikt var för hög till följd av det relativt lilla utrymmet mellan strålkälla och reaktorns manöverpaneler. Detta åtgärdades genom montering av  två tums blyplattor runt reaktortanken.

Reaktorn levererade kontinuerligt elkraft och ånga i trettiotre månader fram till 9 juli 1963 då den stängdes ner. Under de korta avbrotten för rutinunderhåll och reparationer levererades behövlig kraft från ett dieseldrivet reservkraftaggregat.






Skälen till nedstängningen var övergripande tekniska svårigheter för Camp Century som isbas samt rent ekonomiska. US Army beslutade att anläggningen inte längre skulle vara fullt ut operativ året runt utan enbart sommartid.

Relativt tidigt hade man noterat att glaciärisen inte var så stabil och orörlig som man antagit (jfr tidigare artikel om Glacier Girl) och att tunnlar och schakt behövde ett betydande kontinuerligt underhåll för att anläggningen skulle kunna fungera.

Atomreaktorn PM-2A demonterades sommaren 1964 och skeppades till USA tillsamman med kontaminerat material. 

Det av naturkrafterna betingade tekniska förfallet blev allt större och Camp Century övergavs helt och för gott 1966. Endast militärt intressant materiel togs tillvara - allt övrigt lämnades som det stod.

Sommaren 1969 gjorde ett team från US Army ett sista besök vid basen. Allt man fann var sammanstörtade tak, knäckta stolpar och krökta metallspant. Underliggande hus fyllda med möbler och teknisk utrustning krossades långsamt av tyngden från det alltmer växande snölagret (i medeltal 1,2 meter per år).


Var då projekt Camp Century enbart misslyckat? Tvärtom! Djupborrningen och upptagningen av borriskärnor nådde 1961 ner till fast mark 1892 meter under ytan! Dessa iskärnor kunde för första gången redovisa klimatiska förändringar löpande över 100 000 år. Faktum är att analyser av dåtida borrningsframgångar än i dag ger nya kunskaper om klimat och klimatförändringar liksom om den globala uppvärmning. Hur märkligt det tycks vara ger dessa isborrkärnor även kunskap om effekten av mot jorden instörtande kometer och meteoriter.

Men Camp Century hade som inledningsvis sagts ett Janusansikte. Vi har nu studerat det framvända ansiktet- nu skall vi betrakta det bortvända.

1960 flög ett kärvapenbestyckat US AirForce B-52 flygplan från strategiska bombkommandot över havet utanför Grönland. En brand uppstod ombord till följd av kortslutning i elektrisk materiel. Försöken att släcka hade ingen framgång och piloten i den rökfyllda cockpit insåg att han aldrig skulle kunna landa det alltmer svårflugna flygplanet. Han styrde då mot Air Base Thule och väl över den hoppade hela besättningen med fallskärm. Det herrelösa flygplanet fortsatte nordostvart med fyra armerade vätebomber ombord. Till sist kraschade det mot den Grönländska glaciärytan. 

Vid en kontrollerad sprängning av en kärnladdning utlöses fullständigt samtidigt en rad sprängladdningar som driver det dittills separerade klyvbara materialet samman tills den kritiska massan överskrids och bomben detonerar. Vid ett haveri som det nyss redovisade tänder de olika sprängladdningarna emellertid osynkront och i stället för en atomexplosion sprids det radioaktiva materialet för vinden som stoft. På Grönland var den kontaminerade ytan drygt 33 kvadratkilometer. Ytröjning av snölagret företogs och den kontaminerade snön smältes sedan och vattnet pumpades in i täta cisterner för transport till USA.

Vid mitten av 1990-talet avhemligades ett stort antal handlingar rörande USAs militära aktivitet vid Grönland. Danska utredare fick kopior på materialet och upptäckte medan man sökte information om B-52-olyckan 1960 bl a en graverande US Army-rapport daterade 1960 och kallad Strategic Value of the Greenland Ice Cap. Dokumentet visade på det verkliga syftet med Camp Century - och det var skrämmande. Under täcknamn Project Iceworm ville US Army i skuggan av det Kalla Kriget undersöka om det var möjligt att bygga raketsilor och baser för kärnvapenroboten Iceman i den Grönländska isskorpan. Iceman var baserad på den interkontinentala roboten Minuteman men var mindre och hade kortare räckvidd. Project Iceworm omfattade i första steget byggandet av hela 600 robotsilor och baser likt Camp Century utströdda över isvidderna. Den totala tunnellängden uppgick till 4000 km! Ytterligare tomma silor och baser skulle sedan komplettera Iseworm-systemet. Robotarna skulle när detta var klart flyttas mellan baserna i ett mönster som Sovjetunionen inte skulle kunna förutse. Vedergällningsförmågan skulle därmed vara säkrad. Danska staten fick först 1997 full visshet om det verkliga syftet med projekt Camp Century.

Under projekt Camp Century avvisade naturen genom den Grönländska isskorpans instabilitet Project Iceworm. Därmed bromsades den allt mer okontrollerade kärnvapenrustningen och världen blev en aning tryggare. Projekt Camp Century kan därmed sägas ha bidragit till en fredligare värld även om syftet en gång var ett annat!

En publik film, Research and Development Progress Report #6 framställd av US Army för att maximalt positivt exponera det framvända Janusansiktet finns på You Tube. Filmen är förförande och tekniskt spännande - men det frånvända ansiktet döljs naturligtvis totalt.... och de föregående Research and Development Progress Report nr 1-5 har aldrig funnits..... Filmens längd är 31 minuter. Till filmen

                                                                 - Ω -

Bäckebotorpeden - och sedan...

Det var den 13 juni 1944 klockan 15:15. Bonden på gården Gräsdal, Bäckebo, dryga 20 km NNV Kalmar, Robert Gustafsson och hans son Ivar arbetade ute på ägorna när de utan förvarning hörde en öronbedövande detonation från ovan. De tittade upp mot himlen och såg österut en skur av silverglänsande fragment falla ner över skogen. Träd knäcktes och fönsterrutor splittrades i hela bygden.

Nedan: Nedslagsplatsen som den ser ut idag.

Förvåningen och förvirringen var stor! De tillskyndande fann ett 5 meter brett och 1,5 m djupt hål i marken. I detta hål, och runt omkring, låg förvridna större och mindre metallbitar och rester av tingestens hölje var spridda som blänkande höstlöv över marken. Hemvärn och militär kom till platsen och området spärrades av. Att det rörde sig om en flygande tingest blev snart uppenbart - men vad? Kunde det vara en raket - eller lufttorped som man sa på den tiden? Och varifrån kom den? Ett idogt samlande av vrakdelar vidtog och man knackade till och med dörr för att spåra upp delar som lokalbefolkningen tagit hem som souvenirer. Totalt samlades det in 2010 kg metallskrot vilket fördes till Stockholm för analys.

Nedslagsplatsen 1944, fast varför Hitler finns med på fotot är outrett!
En undersökningskommission om tre personer tillsattes, där professorn  vid Kungliga Tekniska Högskolan, Gustav Boestad, stod för den tekniska kunskapen.

Den 19 juli 1944 var kommissionens rapport färdig och man hade
fått en mycket god bild av lufttorpeden. Gustav Boestad hade till och med lyckats göra en första principiell konstruktionsritning.

Även hans slutsatser om hur vätskeraketmotorn fungerade skulle visa sig riktiga! Beträffande vikt, bränslemängd och övriga data låg Boestad förbluffande rätt: lufttorpedens längd angavs som minimum 7,5 m ( i verkligheten 14 meter), diametern sattes till 1,5 m (1,64 m) och vikten till 7 200 kg (skall vara 12 400 kg). Boestad uppskattade höjden över marken vid explosionen till 1500 m. Märkning på vrakresterna visade att dessa var tyska. Flygspaning med bomb/spaningsflygplanet Caproni avslöjade att Tyskland låtit bygga en provskjutningsanläggning på Penemünde, en tämligen låganvänd ö vid Östersjökusten. Engelsmännen var naturligtvis mycket intresserade av att studera vrakdelarna och den 30 juli 1944 startade ett flygplan från Bromma lastat med 2010 kg fyndrester. Destination England.

Hur började då detta drama - och hur slutade det?

I slutet på 20-talet köpte en ung student, Wernher von Braun, en bok av den tyske raketpionjären Herman von Oberths, titeln var Raketen i den interplanetära rymden (1923). von Braun fann genast sin livsuppgift och han knöts 1930 till Berlins Universitet där von Oberths undervisade samt bedrev raketmotorforskning.

von Braun doktorerade i april 1934 och blev en ansedd och kunnig raketexpert. Under slutet av 1934 hade von Brauns grupp lyckats skjuta upp två vätskeraketer vilka nådde 2200 meters, respektive 3500 meters höjder. 

Forskningsarbetet drevs åren 1935-1937 vidare med en större raket, A (A för Aggregat)-3 men dessa arbeten kröntes inte med framgång. Under denna tid fick dock forskarna nya, ändamålsenliga, lokaler i Peenemünde. En idealisk plats vad gällde avskildhet samt med Östersjön som målområde.

Som ett led i forskningen byggdes en något mindre modell av A-4 kallad A-5. Fram till 1941 hade man faktiskt avfyra inte mindre än 70 st A-5 raketer.

I mars 1942 var man så framme vid första skottet med det kommande Vergeltungswaffe (vedergällningsvapen) A-4. En raket som skulle kunna bära en stridsspets om 1000 kg Amatol. För att nå huvudmålet London borde raketen flyga 300 km. I oktober detta år nådde den 3:e A-4 raketen en största flyghöjd om 80 km och en distans om 193 km. Aggregat 4 började nu benämnas V-2.


Raketmotorn var förstås av vätsketyp och förbränningsmedlet var alkohol och hade flytande syre som oxidationsmedel.

Styrningen bestämdes av tre gyroskop som påverkade dels 4 st små roder ute på respektive fena samt fyra st keramiska plattor som satt vertikalt monterade direkt vid raketmotorns utloppsdysa. Med dessa keramiska plattor kunde små justeringar göras genom att raketstrålen flyttades. Styrsystemet kompletterades av en gyrokompass som höll raketen riktad mot målet.

Motorn var den kraftfullaste som konstruerats vid denna tid. Ett av de största problemen var att få fram tillräckliga mängder alkohol och syre för att åstadkomma den behövliga dragkraften. Detta löste von Braun och hans team med hjälp av två turbinpumpar vardera om 580 hkr. Pumparna måste dock även de förses med bränsle och syregivare - raketen gick ju så högt att luftens syre blev för tunt. Turbinerna fick därför sin kraft från väteperoxid och kaliumpermanganat löst i vatten. Brinntiden för huvudmotorn var 60 - 70 sekunder beroende av flygtiden till målet. Flyghöjd 88 km, räckvidd 320 km. Högsta hastighet 5760 km/h. Nedslagshastighet 2880 km/h. Den höga hastigheten vid nedslaget (nära 3 ggr ljudhastigheten) gjorde raketen ljudlös!



Den massiva bombningen av Tyskland gjorde att planer på två gigantiska robotbaser övergavs. I stället konstruerades en mobil avfyringsramp, Meillerwagen, som enkelt kunde transporteras till fastställd avfyringsplats och klargöras för avfyring. Klargöringstiden från ankomst till skott var mycket tilltalande och Meillervagnen var utmärkt för att föra ett rörligt krig till skydd mot flygplan och bomber.

Bombkriget medförde också behovet av skyddade fabriker.

Mittelwerk var en underjordisk fabriksanläggning under berget Kohnstein, cirka två km sydväst om staden Niedersachswerfen i Niedersachsen i Tyskland. Anläggningen användes under andra världskriget av Tyskland för att framställa V-2-raketen, men även andra vapensystem. Anläggningen byggdes i en före detta gipsgruva och drivmedelsanläggning. Anläggningen bemannades av fångar från det närbelägna koncentrationslägret Dora-Mittelbau. Mittelwerk indelades i tre sektioner: Nordwerk som användes för att bygga Junkers-motorer, Mittelwerk I där man byggde V-2 och Mittelwerk II där V-1 sattes samman.

Med början den 8 september 1944 och fram till krigsslutet 8 maj 1945 avfyrades ca 3000 V-2 raketer mot främst London men även städer som som Amsterdam och faktiskt en bomb över Paris. Träffsäkerheten var som man kan förvänta sig låg varför V-2 lämpade sig bäst för terrprbombning av stora ytmål - städer. Antalet dödade på marken uppskattas till 9000 personer (civila/militärer) och produktionen med slavarbetare beräknas ha kostat 12 000 liv.

                                                                       - Ω -