"Jag har ett angeläget uppdrag åt er", sade han högtidligt där han stod mitt i rummet. "Jag måste snart hålla viktiga överläggningar. För det behöver jag stora rum och salar med vilka jag kan imponera på framför allt mindre potentater. Som tomt ställer jag hela Vosstrasse till förfogande. Vad det kostar intresserar mig inte. Men det måste gå mycket snabbt och trots det byggas gediget. Hur lång tid behöver ni? Planer, skisser, alltihop? Ett och ett halvt eller två år är redan det för mycket för mig. Kan ni vara färdig till 10 januari 1939? Jag vill hålla nästa diplomatmottagning i det nya kansliet." Sedan var audiensen slut. (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)
Det var i slutet av januari 1938, den som talade var Tysklands Führer Adolf Hitler och den han talade till var den då 33-årige arkitekten Albert Speer.
Albert Speer hade tilldragit sig Hitlers uppmärksamhet som övergripande formgivare för Partietagsgelände och de spektakulära arrangemangen där vid partidagarna i Nürnberg.
Bilden: Hitler och Speer
Bild från Partidagarna 1937 i Nürnberg. Zeppelinfeld omgärdat av ljuspelare genererade av 150 st luftvärnsstrålkastare.
Zeppelinfeldts area motsvarade drygt 12 fotbollsplaner.
Zeppelinfeld rymde 320 000 personer varav 70 000 på tribunens läktare.
30 januari 1937 utnämnde Hitler Albert Speer till Generalbauinspektor (GBI) för Berlins omdaning till Welthaupstadt Germania (Världshuvudstaden Germania) viken avsågs stå klar 1950.
Redan samma kväll som Hitler framställt sin fråga om möjligheten att bygga ett nytt rikskansli återvände Speer till Hitler och presenterade en tidplan för bygget.
I själva verket var detta det lättsinnigaste löfte jag har givit i hela mitt liv skriver Speer i sina memoarer.
Aldrig någonsin tidigare hade ett så stort bygge, komplett, ja bruksfärdig i ordets fulla betydelse med fullständig möblering och tavlor, genomförts på så kort tid som Hitler ställt till förfogande för Speer.
Rivningen av husen på Vosstrasse började omedelbart samtidigt som Det Nya Rikskansliets yttre samt rumsfördelningen i den stora byggnaden fastställdes.
Redan från början planerades en stor underjordisk bunker i anslutning till byggnaden och arbetet med denna måste till en början utföras efter handskisser.
Byggnadsdetaljer (t ex dörrar, fönster, marmorgolv) måste oftast beställas innan de arkitektoniska förutsättningarna för de rum de skulle monteras i var fastställda. De många stora handknutna mattorna hade de längsta leveranstiderna och utformning, färgsättning/väggbeklädnad i dessa rum kom därmed att bestämmas av rummens mattor.
Den långsträckta tomten (vid Vosstrasse, red anm) inbjöd till att lägga en följd av rum i en lång rad. Genom en stor port for den besökande från Wilhelmsplatz in på en gård. Från en yttertrappa kom han först in i en mindre mottagningssal från vilken nära 5 meter höga dubbeldörrar ledde in till en med mosaik klädd hall. Därifrån gick man upp några trappsteg, fortsatte genom ett runt, kupolkrönt rum och stod inför ett 145 meter långt galleri. Hitler visade sig särskilt imponerad av mitt galleri, eftersom det var mer än dubbelt så långt som spegelgalleriet i Versailles. Djupa fönsternischer skulle skapa ett indirekt ljus... (Kursiverade stycken ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)
I det stora hela alltså en följd av rum i ständigt växlande material och färgkombinationer. Alltsammans mätte 220 meter på längden. Först därefter nådde man Hitlers mottagningssal.
Bygget av Neue Reichkanzlei sysselsatte, i tvåskift, 4500 arbetare - alla kategorier. Därtill kom "några tusen" som tillverkade inredningsdetaljer, möbler och mattor.
Byggnaden skulle överlämnas till ägaren den 9 januari 1939. Speer hade emellertid planerat in några reservdagar som inte behövde utnyttjas och kunde därför redan den 7 januari guida Hitler genom den helt färdiga byggnaden.
|
Rikskansliets entré vid Vosstrasse |
|
Vy, från trädgården, mot Hitlers arbetsrum |
|
Neue Reichkanzlei, fasad mot Vosstrasse
|
Hitler uppskattade särskilt den långa entréväg som statsbesökarna och diplomaterna i framtiden måste tillryggalägga, innan de kom fram till mottagningssalen. Mina betänkligheter angående det polerade marmorgolvet, som jag inte gärna ville ha någon gångmatta på, delade han inte:
"Det är alldeles riktigt. Som diplomater skall de röra sig på hal is."
Hitler ansåg mottagningssalen vara för liten och beordrade en ombyggnad till tre gånger större sal! Ritningarna för detta låg färdiga vid krigsutbrottet - men ombyggnadsarbetet utfördes aldrig.
Arbetsrummet (Hitlers, red anm) däremot vann hans förbehållslösa bifall.
Särskilt gladde han sig åt en intarsia på skrivbordet som föreställde ett ur skidan halvt utdraget svärd: "Bra, bra! När diplomaterna som sitter framför detta bord, ser det, kommer de att lära sig fruktan".
Bilden av Hitler skrivbord ovan visar tydligt hur bedräglig - och detaljfalsk - informationen som brusar runt oss kan vara! Bilden kommer från en filmsekvens i den tyska dramadokumentären Speer und Er (Speer och Han).
Redaktionen för Tidsspegeln hade, på Internet, förgäves sökt en "framifrånbild" på Hitlers skrivbord av den anledningen att intarsian på bordets front särskilt nämns i boken "Albert Speers memoarer".
Under ett research-arbete för kommande artikel om Germania, den planerade världshuvudstaden som skulle avlösa Berlin, dök plötsligt nedanstående bild på skrivbordet upp! Filmmakarna för Speer und Er har fumlat med fakta - och spegelvänt bilden av intarsian. I dramadokumentären är svärdet draget (halvt ur skidan) till höger, i verkligheten var det på motsvarande sätt draget halvt till vänster. Som vanligt undrar jag: vad annat i denna (och andra) dokumentärer och sakuppgifter i tidningar (etc) är fel? Andra uppgifter som jag inte har kunskap att ifrågasätta.... Redaktionens råd är att ständigt vara misstänksam mot medias uppgifter... Glöm inte att en journalist, som gått två år på journalistskolan, anser sig veta allt bättre än alla världens ledare! Beakta det när du, käre läsare, bläddrar i din tidning!
|
Hitlers skrivbord i Neue Reichkanzlei |
Regeringens sammanträdesrum, som av akustiska skäl var helt täckt med träpanel tyckte han mycket om, men han använde det aldrig för dess avsedda ändamål. Flera av ministrarna frågade mig, om jag kunde ordna så att de åtminstone fick se "sin" sal. Hitler biföll detta, och så stod ibland någon minister tyst ett par minuter vid sin plats som han aldrig intagit och på vilken det låg ett stort skrivbordsunderlägg av läder som bar hans namn i guldbokstäver. (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)
Det nya Rikskansliets bunker blev Hitlers sista tillflyktsort. Här släckte han och hans, sedan några timmar, hustru Eva Hitler, född Braun sina liv den 30 april 1945. Kropparna brändes (ofullständigt) med bensin i en grund grop i Rikskansliets trädgård. Till höger ventilationsschakt, till vänster nedgång till Führerbunkern.
Rikskansliet skadades svårt under slutstriden om Berlin. Sovjetmakten rev byggnaden 1947-1950.
En del av Rikskansliets röda marmor kan idag skådas i och vid sovjetunionens stora monument över sina fallna vid Berlins erövring (80 000 man varav 5000 är här begravda) i Treptow-parken.
Den glest gräsbeväxta marken vid Brandenburger Tor var under många år en del av gränsen mellan Öst- och Västtyskland. 1961 uppförde kommunisterna i Östtyskland en mur runt hela Västberlin. Muren gick rakt över den mark där Rikskansliet en gång låg - och under ytan fanns ännu Führerbunkern.
Den dubbla muren gick till stor del genom centrala Berlin på östtyskt territorium och omfattade däremellan även militära säkringsanordningar som diken, minor, vakttorn och bunkrar. Den mätte 43,7 kilometer; resterande 112,7 kilometer runt Västberlin utgjordes av dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland (Todesstreifen, ungefärlig betydelse "dödsremsor"). Därmed blev Västberlin helt omringat av den cirka 156 kilometer långa gränsbefästningen.
Efter det att de två tyska staterna återförenats byggdes på den mark vid Brandenburger Tor där Rikskansliet en gång stått ett minnesmärke över de judar som mördats under Tredje Rikets tid. Minnesmärket heter
Denkmal für die ermordeten Juden Europas och är till ytan 19 000 kvadratmeter. På denna yta står i snörräta rader 2711 betongpelare av varierande höjd. Mellan pelarna löper 0,95 m breda gångar där besökaren kan ströva kring - som i en gigantisk labyrint! Under minnesmärket finns ett museum.
Till sist några bilder från Neue Reichkanzlei
|
Entré till Hitlers arbetsrum |
|
Mosaiksalen |
|
Entrén från Vosstrasse |
|
Då och sedan... Det tusenåriga riket blev 12 år gammalt. |
Ω