En hårsmån från kriget...

Faktainnehållet i denna artikel kommer till stor del från engelska Wikipedia. Även annan dokumentation har dock kommit till användning. Lite märkligt är att flera av de artiklar om Psilanderaffären man finner på Internet har (i princip) samma ursprung!

Händelsen då Sverige var en hårsmån - eller snarare ett kanonskott från en svensk jagare - från att tvingas in i Andra Världskriget på Tysklands sida har av sin samtid fått namnet Psilanderaffären. Vadan detta namn och varför? 

Jo, den 16 augusti 1669 föddes i Stockholm friherren och den blivande amiralen i Svenska Flottan, Gustav von Psilander. Psilander gjorde militär karriär och fick amiralsfullmakt 1715. Vägen dit gick bl a över anställning i Holländska Flottan 1689-1695 där han utkämpade ett flertal sjöstrider under Holländsk flagg. 

Karl XII landstiger vid Humlebaek med 10 000 man den
4 augusti år 1700, Gregorianska, nuvarande, kalendern.
25 juli enligt dåvarande Julianska kalendern

Väl hemma i Sverige befordrades han, i vederbörliga steg, till örlogskapten och deltog som fartygschef vid Karl XII landstigning i danska Humlebaek (Själland) år 1700 under Det Stora Nordiska kriget.

Den 28 juli år 1704 är Psilander eskortchef för en svensk konvoj som seglar söderut genom Engelska kanalen. Psilander är tillika befälhavare på det svenska linjeskeppet Öland vilket är bestyckat med 56 kanoner. 

Vid Orford Ness, vid Englands nordöstra kust mot Engelska kanalen, möter man en engelsk eskader om nio fartyg med den sammanlagda eldkraften från 430 kanoner. Engelsmännen kräver, som tidens sed är, att svenskarna skall visa vördnad för den engelska drottningen genom att hala flagg och/eller beslå märsseglen. Karl XII har emellertid i en order till flottan uttryckligen förbjudit att svenska örlogsfartyg skall visa vördnad för andra nationers fartyg - detta vid hot om dödsstraff för den fartygschef som bröt denna kungliga order. Sverige var en stormakt - och skulle uppträda som en sådan!

På grund av underlåtenheten att sänka vare sig märssegel eller vimpel sköt engelsmännen två skarpa varningsskott. Psilander skickade då löjtnant Herman Schmidt i en roddslup till det engelska befälsfartyget. Enligt Psilander utspann sig följande samtal mellan löjtnant Schmidt och den engelske kaptenen Thomas Butler: 

– Sen I intet Drottningens av England flagg?

– Jo, vi se den väl, men sen I icke Konungens av Sverige flagg?

– Jo, men varför avläggen I intet eder skyldighet till drottningen av England?

– Vad för skyldighet skall konungen av Sverige göra drottningen av England?

– I måste stryka edra märssegel.

– Därtill haver min kommendör inga order, ej heller lär han stryka.

– Well, så skall jag lära eder det nu strax!

Striden varade i 4½ timme och då var Psilanders fartyg, linjeskeppet Öland, så svårt skadat att men hissade sjönödssignalen. Striden avbröts, Öland bogserades till land och Psilander blev under en månad krigsfånge. Denna i sak helt försumbara strid kostade Sverige 16 döda och 37 sårade och på engelsk sida cirka 20 döda och 80 sårade. Engelsmännen gick förvisso segrande ur sjöslaget - men den svenska äran var, sedd med dåtidens ögon, obefläckad!

Datumet för slaget anges ovan enligt den då rådande Svenska Kalendern. I England anges datumet till den 27 juli, enligt den Julianska kalendern som gällde där. Större delen av Europa hade emellertid vid den här tiden gått över till den Gregorianska kalendern (som vi använder än idag), och enligt denna ägde slaget rum den 7 augusti.

Den Psilanderaffär som denna artikel handlar om inträffar 236 år efter ovanstående slag - men har samma parter: Svenska flottan och Brittiska flottan.

Vid Andra Världskrigets utbrott saknade Sverige mycket av behövlig krigsmateriel. Orsaken kan sökas bland de politiker som fallit för efterkrigstidens mantra: "Aldrig mera krig" och följdriktigt avrustat Sverige till den grad då egentligt försvar av vårt territorium inte längre var möjligt.

Dåvarande socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson deklarerade efter krigsutbrottet den 1 september 1939 den berömda frasen: "Sveriges beredskap är god" - ett yttrande som helt saknade substantiell grund. Men vad skulle han säga? Att vi saknade egentligt försvar? Att vår beredskap var nära nog obefintlig? 

För att snabbast möjligt fylla de militära materielluckorna måste man vända sig utomlands. Här stötte man genast på ett nytt problem: de länder som redan var i krig, eller omedelbart hotades av krig, var naturligtvis inte intresserade av att sälja sin materiel. Undantagna här var enbart Italien och USA som ännu stod utanför den begynnande världsbranden.

Förhandlingar med dessa två stater resulterade i köp av jaktplan från USA samt jakt och bomb/spaningsflygplan från Italien. (Se närmare artiklarna Flygplanet som aldrig flög samt Jaktflygplanet P51 Mustang och Svenska Flygvapnet). 

Sökandet efter förstärkning av Svenska flottan, främst motortorpedbåtar och jagare fick också sin lösning i Italien. Italiens diktator Benito Mussolini ställde sig välvillig till avyttring av fyra stycken (mindre) jagare, fyra torpedbåtar samt ett betydande antal torpeder, ammunition, minor, reservdelar mm som fyllde mellan 700 och 800 järnvägsvagnar vilka transiterades genom Europa till Sverige!

Italienska Sella-klassen
Svenska jagaren Puke

De fyra jagarna var av två olika italienska klasser: Sellaklassen och Spica-3-klassen.

Italienska Spica-3-klassen
Svenska jagaren Romulus

De förra hade ur svensk synvinkel egentligen passerat "bäst före datum" eftersom de var sjösatta redan 1926 medan de två senare ur Spica-3-klassen sjösattes 1934 och betraktades som fullt moderna. Italienarna krävde emellertid att jagarpaketet omfattade alla fyra fartygen - varom inte, ingen affär!

Sverige hade egentligen inget val och köpen genomfördes den 21 januari 1940.

Jagarna skulle nu hämtas från Italien av svenska besättningar. Till chef för uppdrag utsågs kommendörkapten Torsten Hagman. För uppdragets genomförande krävdes ett transportfartyg och valet föll på Svenska Lloyds passagerarfartyg s/s Patricia. Fartyget rekvirerades av Svenska marinen och för att fylla de internationella reglerna för krigsfartyg försåg hon med en 12 cm kanon samt två 8 mm kulsprutor.

Med 450 man jagarbesättningar för de inköpta fartygen och 36 man tillhöriga Patricias sjöpersonal avseglade HMS (f.d. s/s) Patricia från Göteborg den 4 mars 1940 med kurs mot italienska La Spezia i nordvästra Italien. Patricia ankom efter en händelselös resa till La Spezia den 19 mars.

På de fyra nyinköpta jagarna hissades den svenska örlogsflaggan den 27 mars och fartygen fick namnen Puke, Psilander, Romulus och Remus. Ursprungligen skulle fartygen fått fyra svenska namn men italienarna yrkade enträget på att två av fartygen skulle få namn som anknöt till fartygens ursprungsland. Valet föll då på två namn ur den Romerska mytologin: Romulus och Remus vilka skulle ha fötts upp av en varghona och så småningom, den 21 april 723 f.Kr, grundat Rom.

Kommendörkapten Hagman på jagaren
Pukes brygga vid avfärden från La Spezia.
Italienska matroser mannar reling på
ankrade italienska jagare i bakgrunden

Efter intrimning av besättningarna på de nya fartygen, tekniska prover och utrustning för hemresan påbörjades denna den 14 april 1940. Redan den 15 april ankrade man i Neapel för att på HMS Patricia ta ombord ett 30-tal torpeder, viss övrig ammunition samt reservdelar till jagarna och de tidigare levererade motortorpedbåtarna. Neapelbesöket blev också ett rekreationsbesök för flottisterna från Sverige.

Jagareskaderns färdväg från La Spezia till Göteborg.
Röd = Jagarnas och Patricias rutt
Grön = HMT Castors rutt.
Gul (knappt synlig) = Jagarnas rutt från Färöarna
till Kirkwall under engelsk flagg

Den 18 april avseglade den svenska flottstyrkan från Neapel med Lissabon som nästa etappmål. HMS Patricia gick med sina 12 knop i täten och i hennes kölvatten gick de fyra jagarna vars toppfart var 34-35 knop.

Under tiden i La Spezia har säkerhetsläget i Europa drastiskt förändrats. Det nazistiska Tyskland har igångsatt Fall Weserübung, dvs ockupationen av Danmark och Norge den 9 april. Det Brittiska Amiralitetet ansågs sig därefter inte kunna garantera säkerheten för den svenska fartygskonvojen under deras tänkte passage av Engelska kanalen. Detta förändrade den svenska planläggningen för seglatsen på så sätt att man för att undvika Kanalen skulle gå väster om Storbritannien och via Irland, Färöarna och norska kusten nå Göteborg.

Den nya utlagda rutten innebar att bränsleförråden i jagarna måste kompletteras för att de skulle kunna nå Sverige. Detta avsågs ske i Lissabon. Men mer problem lurade bakom hörnet för kommendörkapten Hagman och hans flottilj!

Vid middagstid den 20 april fick jagaren Puke maskinhaveri och tappade därmed fart. Efterföljande jagare, Psilander, observerade inte Pukes belägenhet och hennes efterföljande manövrar i tid utan kolliderade lätt med Pukes akter. Vid kollisionen slets babords propelleravbärare bort varvid en mindre vattenläcka uppstod. Psilander fick vid sammanstötningen en mindre läcka i fören. Det inträngande vattnet kunde utan problem kontinuerligt pumpas ut i havet och fartygskonvojen kunde, sedan Pukes maskinproblem åtgärdats, fortsätta mot Cartagena på Spaniens sydost-kust. Dit kom fartygen den 21 april.

Från vänster till höger i bild: Remus,
Romulus och Puke. Den senare
krängd åt styrbord

I Cartagena dockades Psilander för att reparera de trasade plåtarna i förstäven medan skadan på Puke kunds hjälpligt åtgärdas efter att fartyget krängts åt styrbord så att skadestället vid babords propeller kom ovan vattenytan.

Det oplanerade reparationsbesöket i Cartagena blev kort och redan den 26 april avgick de fyra jagarna mot Lissabon i Portugal. HMS Patricia hade till följd av sin relativt jagarna låga marschfart, 12 knop, avdelats från styrkan och gått i förväg mot Lissabon.

Två dagar senare, den 28 april, anländer man Lissabon för att bunkra den sedan tidigare, av Marinstaben i Stockholm, beställda brännoljan samt färskvatten. Därefter skall man lätta ankar och gå mot Sverige. Men för kommendörkapten Hagman har bekymren bara börjat: Ingen brännolja finns att få - därmed ingen fyr under de oljeeldade ångpannorna i de fyra jagarna, därmed ingen fortsatt hemresa...

HMS Puke i torrdocka i Lissabon

Väntan på olja blir lång: en hel månad under vilken Hagman låter HMS Puke gå i torrdocka för att få kollisionsskadorna på skrovet vid avbärare framför babords propeller permanent åtgärdade.

För att lösa oljeproblemet rekvirerar Chefen Marinen den svenska tankern M/T Castor och beordrar henne till Lissabon med 14495 ton olja och 1000 ton färskvatten. Castor blir med detta örlogsfartyget, HMTransportfartyg Castor, med den nyss civile kapten Juhlin som befälhavare - nu som löjtnant Juhlin i flottans reserv.

Den 10 maj går Tyskland till anfall mot Nederländerna, Belgien och Frankrike. Säkerhetsläget för Europas stater är i gungning - liksom jagareskaderns framtida öde. Sverige har sedan tidigare förklarat sig som neutralt i den alltmer uppflammade konflikten - men hur kommer framtiden att utvecklas?

M/T Castor sänktes den 31/3 1941 av U46 under
befäl av U-båtsesset Engelbert Endrass varvid 16
besättningsmän omkom. Endrass själv gick till
botten med hela sin besättning på U567 efter ett
sjunkbomsanfall av Brittiska örlogsmän
den 21 december samma år

Castor anländer Lissabon den 21 maj och man avseglade i samlad trupp till Vigo på Spaniens NV kust den 27 maj. I Vigo bunkrar Castor och Patricia brännolja och siktet ställs mot Cobh på Irlands sydkust.

Kommendörkapten Hagman bedömer nu Castors marschfart, 8 knop, väl låg för eskaderns säkerhet och möjlighet att nå Cobh, och detacherar därför Castor, i strid med Marinstabens uttryckliga order att flottstyrkan skall gå samlad, att fritt gå mot Cobh. Han låter därefter de fyra jagarna och Patricia gå med ekonomifarten 12 knop mot delmålet Cobh.

Nu inträder en ny spelare på planen och förmörkar med sin närvaro ytterligare kommendörkapten Hagmans himmel - Frankrike!

Castor som enligt dokumenten tillhör Svenska flottan, som seglar under svensk örlogsflagg men utan internationellt föreskriven beväpning och med en befälhavare utan uniform, prejas den 30 maj av Franska flottan!

Den franske befälhavaren misstänker att Castor medför kontraband och tvingar därför fartyget att vända om och gå mot Casablanca på Afrikas nordvästra kust för vidare kontroll.

Den svenska regeringen informeras om händelsen, diplomatiska noter utväxlas och efter två dagar kan Castor åter gå på kurs mot irländska Cobh.

Under tiden strömmar tyska pansarstyrkor genom Frankrike och når snart nog Kanalkusten. Den Brittiska Expeditionsstyrkan (BEF), som satts in för att stödja franska stridskrafter, innesluts i Dunkerque och den fantastiska Operation Dynamo startar. Mot alla odds lyckas den, med i princip allt som flyter, evakuera drygt 300 000 soldater från stränderna kring Dunkerque över till södra England. (Jfr En historisk Europaresa 2016 del III)

Den svenska jagarstyrkan ankrar i Cobh och finner än en gång att brännolja till ångpannorna på jagarna är en bristvara. För att kunna nå Färöarna läktras olja från Patricia till de, trots ekonomifart, törstiga jagarna. 

HMS Patricia

Kommendörkapten Hagman får ännu ett bekymmer på sina axlar i Cobh. 117 civila passagerare, varav 40 kvinnor och 8 barn, skall lämna Irland/England med f.d. passagerarfartyget s/s Patricia, nu HMS Patricia. Bland passagerarna finns även sjömän från torpederade handelsfartyg.

1:a klass matsalen på HMS Patricia

Den 15 juni kommer de civila passagerarna ombord på Patricia och på natten till den 16 juni lättar hela konvojen ankar med kurs mot Färöarna.

Tyvärr finns inga bilder förställande hytterna ombord på Patricia tillgängliga. Här visas dock interiörerna i fartygets två matsalar!

2:a klass matsalen på HMS Patricia

HMS Patricia införlivades efter Italienresan med Svenska flottan som ubåtsdepåfartyg för den allt större Svenska ubåtsflottan

Den 17 juni sammanträder Krigskabinettet i London och medlemmarna informeras om att fyra Svenska jagare var på väg mot Färöarna. Då Danmark ockuperades den 9 april beslöt det Brittiska Krigskabinett att omedelbart ockupera Färöarna som tillhörde Danmark. Syftet var att förhindra att Tyskland inrättade en ubåtsbas på öarna. Den 12 april anlände två Brittiska jagare till Färöarnas huvudstad Tórshavn och förhandlingar inleddes. 

Den Brittiska kryssaren HMS Suffolk

Den fredliga ockupationen genomfördes den 13 april då kryssaren HMS Suffolk landsatte 250 man ur Royal Marines. 

Under den Tyska ockupationen av Norge genomfördes i fjordarna i Narvikområdet häftiga sjöstrider mellan Kriegsmarine och Royal Navy. Under tiden 10-13 april 1940 förlorar Kriegsmarine 10 nya jagare - en högst märkbar förlust. Jfr Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format

I det Brittiska Krigskabinettet väcktes nu tanken på att förhindra att de svenska jagarna kom under tysk kontroll - helt enkelt genom att kapa dem! Premiärminister Winston Churchill ställde sig bakom tanken och gav Amiralitetet uppdraget att planlägga kapningen. Juridiskt skulle man hänvisa till den internationellt gällande Right of Angary enligt vilken en stat som under krig och inom eget territorium, eller som ockuperat ett visst område tillhörigt annan stat, där har rätt att beslagta en neutral stats egendom. Misstanken kan också funnits om att de fyra jagarna redan från början var avsedda som förstärkning av Kriegsmarine efter de svåra förlusterna vid Narvik. Att det rörde sig om en diversionsmanöver...

Ovetandes om vilka planer som smiddes i London närmade sig den Svenska flottstyrkan Färöarna. Tidigt på morgonen den 19 maj råder stark dimma. Plötsligt siktar utkikarna på jagaren Psilander land och man slår stopp i maskin för att därefter försiktigt dra sig tillbaka och avvakta att dimman lättar. Så sker under förmiddagen och konvojen styr åter mot Tórshavn och tar ombord lots som för dem till den norr om Tórshavn belägna Skaalefjorden. HMS Patricia ankrar längst in i fjorden och de fyra jagarna fortsätter linjen mot havet i en rad, inifrån och ut: HMS Puke, HMS Psilander, HMS Romulus och HMS Remus. För att spara på den svåråtkomliga oljan låter kommendörkapten Hagman släcka fyrarna under ångpannorna. I och med detta har han också avhänt sig eskaderns rörlighet - det tar nämligen minst fyra timmar att åter få ångtryck till jagarnas turbiner och till deras stridsfart om ca 35 knop.

Den vackra linjen av svenska fartyg i Skaalefjorden får varsina två vakthundar i form av bestyckade trålare. I fjordmynningen cirkulerar tre brittiska högsjöjagare av Tribalklass. På kartan: Drifter, här lika med trålare (bestyckade hjälpbåtar)

HMS Maori - en av jagarna av Tribalklassen
vid Skaalefjorden

 

Puke (närmast kameran) långsides med en av
Tribal-jagarna. Det skiljer 30 meter i längd...
och 8x12 cm kanoner mot 4x10 cm...
Kommendörkapten Hagman var en klok man...

Uppvaktningen får sin förklaring strax efter klockan 7 på morgonen den 20 juni då Tribal-styrkans befälhavare kapten Caslon per båt kommer över till kommendörkapten Hagman på Puke. Caslon redogör för läget och uppmanar Hagman att kapitulera med hela styrkan. Hagman anger att han måste få rådgöra med Stockholm innan han fattar ett sådant beslut. Caslon förklarar då att all radiotrafik från den svenska eskadern är förbjuden! Hagman måsta alltså fatta ett självständigt beslut. Hagman säger då att han vill ha begäran skriftlig och får en i all hast, på maskin utskriven lapp tillställd sig:

De brittiska kraven nedskrivna på papper efter begäran av 
kommendörkapten Hagman

Hagman skulle lämna svar på framställan senast kl 10:00 samt ha besättningarna klara för avtransport senast kl 11:00!

Kommendörkapten Hagman kallar i detta läge de övriga fartygscheferna till rådslag. I avvaktan på att de skall anlända till jagaren Puke säger Hagman till sin 1:e officer, löjtnant Bengt Hellsten, ”Här har jag en möjlighet, som ingen svensk sjöofficer haft på 200 år, att ansluta mig till Munthes ”Svenska sjöhjältar”. Men jag får stoppa min personliga ärelystnad i säcken, för enda möjligheten är att nu ge efter och satsa på att vi genom förhandlingar kan få jagarna tillbaka.” 

Han visste mycket väl att ett av hans fartyg uppkallats efter amiralen Gustav von Psilander och han kände, som de flesta sjöofficerare på den tiden, till Psilanders heroiska strid enligt det som står skrivet i denna artikels början: 56 svenska kanoner mot 430 engelska. Det kunde bara sluta på ett sätt - men den svenska äran var obefläckad!

Enligt protokollet skulle den yngste fartygschefen yttra sig först i den aktuella frågan. Detta för att han inte skulle påverkas av de äldres anföranden - men här var alla av samma uppfattning: med tanke på det enorma underläget i rörelse (till följd av släckta pannor) och eldkraft samt med tanke på de civilister som fanns ombord på HMS Patricia som ju faktiskt låg rakt i skottlinjen vid en artilleriduell - och till sist: egensänkning skulle omöjliggöra ersättningsanspråk för de beslagtagna fartygen; allt sammantaget visade på att man nödgades följa britternas anvisningar och lämna över fartygen till dem.

Man förhandlade sig fram till att i stället för att skeppas till England så fick man embarkera HMS Patricia som ju var på väg till Sverige. Patricia kunde efter denna manöver räkna 619 personer ombord i stället för de i fredstid tänkta 250 civila passagerarna!

Britterna som inte hade något intresse av att kvarhålla vare sig HMS Patricia eller den märkligt marin/civila, inhyrda, tankern Castor uppmanade dessa att lämnade Färöarna snarast. Så skedde också vid 14-tiden den 21 juni. Före avfärden betonade britterna att den radiotystnad som tidigare påbjudits gällde fram till dess att fartygen kommit ut på internationellt vatten.

Omedelbart efter att territorialgränsen samma dag passerats sände kommendörkapten Hagman ett kryptogram till Chefen marinen och klargjorde vad som inträffat samt att, enligt britterna, den svenska regeringen var underrättad.

Klockan 22 samma kväll mottog Hagman order från Stockholm om att omedelbart återvända till Tórshavn samt att kräva att jagarna utan dröjsmål återlämnades. Han fick också genom telegrammet klargjort att ingen inom svenska regeringen var införstådd med det inträffade.

HMS Patricia och Castor gjorde en 180 graders gir och styrde åter mot Tórshavn där de kastade ankar klockan 08:00 lördagen den 22 juni.

De diplomatiska förhandlingarna mellan Stockholm och London resulterade att britterna, på kvällen den 25 juni, meddelade att jagarna snarast skulle återlämnas.

Bidragande till detta beslut torde ha varit att Amiralitetet insett att fartygen var för små och för svagt bestyckade för att fylla en funktion i Royal Navy. Man behövde helt enkelt fartyg som kunde operera lång tid ute på Atlanten och vars beväpning inte understeg den i Tribal-klassen.

De svenska jagarna hade under tiden förflyttats till Kirkwall, strax norr om den stora Royal Navy-basen Scapa Flow på Orkneyöarna och Patricia anlände dit klockan 23:00 den 30 juni. (Jfr gärna artikeln Scapa Flow 13 november 1939)

På morgonen den 1 juli kunde fartygscheferna inspektera sina fartyg. Synen var bedrövlig. Vapensmeden Clas Dake på Romulus skrev i sina minnesanteckningar:

"1/7 Gick ombord på morgonen samtliga uppbördsmän. Det var det sorgligaste jag har sett. 'Romulus' såg ut som om en jordbävning dragit fram. Skåp, lådor och allt av (trä) var sönderbrutet, allting i uppbörden upp- och nervänt. Allt av mässing borttaget. Porslin, silver och rostfria saker borta. Det var värre än vad vandalerna kunde ha kunnat (göra). På eftermiddagen gick vi igenom uppbörderna och skrev upp allt som fattades. Tog upp trycket i ena pannan och körde runt turbinerna. Gick bra. En panna torrkokad. Skamfilad här och där på utsidan av tilläggningar. 'Pukes' stäv såg ut som ett dragspel efter kollision med 'Remus'."

Till följd av britternas okunskap och ignorans hade ångpannor på både Romulus och Remus skadats genom torrkokning!

Britterna kom så småningom att ersätta Svenska staten med 879 644 kronor för  skadorna och den i vissa fall rena vandalismen ombord.

Den 5 juli klockan 02:00 var jagarna åter sjövärdiga och lämnade Kirkwall tillsammans med Patricia. Kursen var åter ställd mot Färöarna där man skulle möta Castor för att sedan gå mot Norge.

Under färden dit anfölls Castor (av misstag) av Brittiskt flyg. Fyra bomber fälldes men detonerade i haver 50-75 m från Castor. Ingen skada uppstod. Några drivande minor upptäcktes vid den Norska kusten och detonerades genom beskjutning från Romulus respektive Remus.

Den 9 juli kom eskadern fram till Kristiansand (Norge) där man ute till havs fick tysk minlots ombord. Fartygen, sånär som på Puke, ankrade ute på redden. Puke förde kommendörkapten Hagman till kaj där han sammanträffade med tyska myndigheter för att få fri lejd till Svenskt territorialvatten. Hagman blev mycket väl mottagen under sin väntan på klartecken för den avslutande seglatsen. Hagman sa senare:

"Jag fick ett hjärtligt mottagande hos dem som jag helst inte hade velat besöka, medan jag hos dem som jag trodde var våra verkliga vänner togs på sängen med uppfordran till kapitulation."

Vid kaj i Göteborg. Från vänster
HMS Remus, Romulus, Psilander, Puke
Notera Pukes tillbucklade stäv!

På eftermiddagen kom klartecken för fortsatt färd från tyskarna och på morgonen den 10 juli kom man in på svenskt vatten. Klockan 17 gick signalen från bryggan på Puke ut i alla högtalare ombord: "Allt väl i maskin och roder" vilket betydde att man, med nedsläckta pannor, låg förtöjd vid kaj på Nya Varvet i Göteborg!

Efter fyra händelserika månader var nu operationen avslutad och besättningarna kunde åter trampa svensk jord! Fartygen togs emot av amiralen Fabian Tamm - men beställaren och den främste tillskyndaren av affären, försvarsministern Per Edvin Sköld, fanns inte närvarande. Inte heller statsministern Per Albin Hansson som personligen utnämnt kommendörkapten Torsten Hagman till chef för operationen fanns på kajen. Enligt statsminister Hanssons hustru skall Per Albin ha sagt att han ångrade att han inte var där och tog emot flottiljen.

Nu stundade ett efterspel där kommendörkapten Hagmans agerande vid kapningen lades under luppen. Fältkrigsrätten vid Västkustens marindistrikt tog den 6 augusti 1940 upp fallet och undersökte om Hagman på något sätt handlat klandervärt, och i strid mot lagen om fältkrigföring, då han utan strid överlämnade sina fartyg till britterna. Hade den Svenska Äran naggats i kanten? Borde Hagman, trots den totala underlägsenheten där i Skaalefjorden, ha agerat som amiral Psilander 236 år tidigare? Ärendet slutade i "remi" - rätten tog aldrig upp fallet och därmed blev Hagman heller inte vare sig fälld till ansvar eller frikänd.

En följd av Psilanderaffären blev dock att Chefen för Kustflottan, konteramiral Gösta Ehrensvärd, den 22 augusti 1940 utfärdade en hemlig order där allt befäl förbjöds överlämna sina fartyg till främmande makt... en nutida betraktare av Psilanderaffären anser säkert att denna order blivit obsolet och att konsekvens numera går före ära...

En som tidigt tänkte i sådana banor var självaste Winston Churchill. Han ansåg att kommendörkapten Hagman skött den svåra och pinsamma affären på ett beundransvärt sätt. Han sa också "Om den svenske chefen varit en brittisk officer i motsvarande läge skulle vi ha givit honom en lämplig utmärkelse för att uttrycka vår beundran och nationens tacksamhet".

Kommendörkaptenen av 2:a graden, Torsten Hagman, utnämndes efter Psilanderaffären till kommendörkapten av 1:a graden och 1943 till Kommendör.

Något erkännande av hans handlande i Skaalefjorden, ett handlande som med stor sannolikhet förhindrade ett påtvingat svenskt inträde i Andra Världskriget på Tysklands sida, fick han aldrig under sin livstid.

Inför 50-årsminnet av Psilanderaffären kom emellertid en postum upprättelse i förordet till minnesskriften "Jagarköp under krig" genom att dåvarande Chefen för Marinen, viceamiralen Bengt Schuback i förordet skriver: 

"Varje annat alternativ, att sänka fartygen eller att uppta en hopplös och blodig strid, skulle ha spolierat huvuduppgiften, nämligen att föra jagarna till Sverige. Det skulle också ha betytt förlust av svenska liv och kanske till och med ha dragit in Sverige i kriget.

Vårt folk, och speciellt förbandets besättningar, har all anledning att vara tacksamma för kommendörkapten Hagmans kloka beslut i denna svåra situation, som kunde ha slutat mycket illa."

                                                                                                - Ω -

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com 

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.

Spökskepp och oförklarade försvinnanden till havs

Genom århundradena har ett oräknerligt antal historier om kontakter med spökskepp och mystiska försvinnanden till havs berättats i skenet av talgdankar och fotogenlyktor. Det, i folkmun, mest drabbade området vad beträffar oförklarade - men kanske inte oförklarliga - försvinnanden på havsvidderna är Bermudatriangeln i Atlanten.

Den s.k. Bermudatriangeln i västra Atlanten

Försvinnandena i Bermudatriangeln har fått ett antal mer eller mindre fantasifulla förklaringar - utomjordingar, magnetiska stormar, jättegasbubblor där vattnets bärkraft försvunnit under fartyget och detta brutits itu och sjunkit inom få minuter, enorma jättevågor där fartygets för och akter burits upp av två vågtoppar och avsaknaden av vatten (vågdal) på mitten brutit fartyget i två delar etc etc.

Gemensamt för de oförklarliga försvinnandena är att de skett under mycket hårt väder - redan detta ett förhållande som fått många skepp att förlisa. Ett närtida exempel är passagerarfärjan Estonias förlisning på Östersjön i september 1994.

USS Cyclops

Bermudatriangelns 
rykte för gåtfulla försvinnanden började redan 1918 då amerikanska flottans fartyg USS Cyclops försvann spårlöst med 300 man trupp ombord. 

1945, i december, försvann 5 amerikanska stridsflygplan liksom ett räddningsflygplan i triangelområdet. Även civila flygplan har spårlöst försvunnit inom triangeln.

Idag anses, av forskare som noga prövat de olika teorierna, samtliga försvinnanden ha en naturlig förklaring - och, viktigt att notera: Bermudatriangeln har över tid inte haft fler försvinnanden än andra områden av havsvidderna!

Men spökskeppen då, har de existerat och kan de i så fall förklaras?

Mary Celeste

Ett av de mest namnkunniga spökskeppen är brigantinen Mary Celeste, ett tvåmastat segelfartyg om 103 fot (ca 31m) som, den 5 december 1872, påträffades av segelfartyget Gratia Dei öster om Azorerna i  Atlanten. 

Det kusliga med Mary Celeste var att ingen stod till rors - och inte en enda människa fanns ombord...

Fartyget var på väg från New York City till Genua. Förråden av mat och vatten var rikliga och lasten, alkohol i tunnor, stod surrad i lastrummen. Av de 10 ombord, kapten Briggs, hans hustru och späda dotter, samt 7 besättningsmän fanns emellertid intet spår!

Frågetecknen kring Mary Celeste och hennes besättning kommer aldrig att rätas ut...

Efter sjöförklaring i Gibraltar övertogs fartyget så småningom av en amerikansk ägare. År 1885 lät hennes kapten sätta Mary Celeste på ett rev utanför Haiti med avsikt att hon snabbt skulle sjunka. Så blev dock inte fallet och ett förfelat försäkringsbedrägeri uppdagades!

Men även i Östersjön har spökskepp anträffats - drivandes vind för våg.

Fredagsmorgonen den 20 februari 1948 gick den danska fiskekuttern Marie av Jyllinge ut från Rödvig på Själlands östkust. Den vinterkalla Östersjön var orolig med hög sjö och en vindstyrka på 7 beaufort (16 m/sek). Temperaturen var minus 20 grader Celsius.

Det var kända vatten skepparen Christian Simonsen och hans medhjälpare Holger Gunnar Andersen samt Valdemar Jensen färdades på. De tre var alla erfarna fiskare och hemmahörande i Jyllinge. 

Snart tre år tidigare hade Andra Världskriget slutat men farorna på Östersjön var därmed inte borta. 

Minorna från kriget gjorde havet osäkert. Handelsfartygen var anvisade minsvepta leder som skulle vara fria från minor. Men alla minor var faktiskt inte alltid avlägsnade i minsvepta leder - drivande minor som slitit sig från sina förtöjningar utgjorde därtill ett ständigt, och oberäknerligt, hot...

En annan fara utgjorde de krigsfartyg som trots freden inte försvunnit från Östersjön. Andra Världskriget följdes som bekant av Kalla Kriget. Världen var uppdelad i två maktblock, öst och väst, med totalt motsatta idéologier. Winston Churchill beskrev tillståndet i Europa som om en ridå av järn, Järnridån, fällts ner mellan de två blocken och misstroendet mellan Sovjetunionen och västmakterna var i det närmaste totalt. 

Den politiska kartan bekymrade för stunden sannolikt inte de tre danska fiskarna när de som enda Rödvigsbåt kämpade sig fram genom Östersjöns höga vågor. 

Efter någon timmes färd, omkring nio sjömil sydost Rödvig, påträffade de klockan 10.30 ett starkt nedisat fartyg utanför Stevns Klint söder om Köge bukt. Fartyget drev för ost-sydostlig kuling in mot fastlandet. De kunde inte identifiera den tremastade skonaren men kunde se att en brand härjat på akterdäck.

Men: Ingen stod till rors - och inget liv kunde upptäckas ombord.

Livbåten flöt, synbarligen oskadad, med kölen upp förtöjd i en 20 famnars (ca 35 m) stålwire i skeppets akter. På fiskarnas anrop svarade endast vindens vinande i tåg och tackel samt sjöarnas brusande dunsar mot fartygen...

Stabila fiskare ägnar sig just inte åt funderingar likt "spökskepp", inte minst vid kamp om brödfödan - här var vad som på sjömansspråk kallas ett "dött skepp" vars ägarskap övergår till den som tar sig ombord och bärgar fartyget. Det är denna månghundraåriga internationella sjöregel som får ett fartygs befälhavare att följa sitt skepp till botten... siste man ombord äger fartyget...

I den grova sjön - och utan jolle - kunde inte Christian Simonsen och hans två besättningsmän borda fartyget utan återvände till Rödvigs hamn för att underrätta myndigheterna - och låna en jolle.

Ryktet om ett "dött skepp" spred sig emellertid som en löpeld i Rödvig och en mindre armada av fiskefartyg löpte, trots vind och sjö, ut för att tillskansa sig bärgarlön.

Skepparen på Marie av Jyllinge, Christian Simonsen och hans medhjälpare Holger Gunnar Andersen samt Valdemar Jensen var en aning sena att åter gå ut på havet och blev därmed helt utan ersättning för upptäckten av, vad som visade sig vara, m/s Kinekulle eftersom andra var först ombord.

Med detta skulle vår historia om spökskeppet m/s Kinnekulle och hennes försvunna besättning kunna vara slut - men....

Vad hade egentligen hänt?

Ombord på m/s Kinekulle kunde konstateras att aktersalongen, vilken fungerade som befälshytt, var ansluten till kabyssen och båda var kraftigt eldhärjade. Fartygets namn på akterspegeln var så svett av eld att endast en del, "... kulle", kunde utläsas.

Stor uppmärksamhet följde fyndet. Tidningar och radio rapporterade dagligen från Danmark om den efterforskning efter besättningen som gjordes både till havs och från luften. Tidningsreportrar anlände till Rödvig, gick ombord på m/s Kinnekulle och rapporterade hem om den begränsade branden akterut vilken inte borde föranlett besättningen att lämna fartyget, om medtagna landgångskläder som inte pekade på panikåtgärder när båten övergavs, om fyra fullpackade koffertar på kojerna, om saknade sjömansböcker, om kvinnokläder, vilket tydde på en ombordsmugglad flykting, om en del personliga föremål som låg kastade på kojerna. Trots de många frågetecknen antog man först att besättningen lämnat fartyget på grund av branden, gått i livbåten, som sedan kantrat varvid besättningen omkommit. Detta var även den uppfattning som rådde under sjöförklaringen vid rådhusrätten i Lidköping den 24 maj 1948. 

Men snart tog rykten fart... om sovjetisk eller polsk bordning av m/s Kinnekulle och fängslande av de sju besättningsmännen.

Mystiken skulle tätna ytterligare. m/s Kinnekulle hade lämnat den polska hamnstaden Ustka den 18 februari klockan 13.30. En och en halv timme senare avgick ett annat svenskt fartyg från denna hamn, ångaren Iwan, med destination Oskarshamn. 

Iwan nådde aldrig svensk hamn. Både besättning och båt var spårlöst borta. Även i detta fall spekulerades det mycket om vad som kunde ha hänt.

Djupa misstankar rörande fartygens - eller besättningarnas - försvinnande riktades mot Sovjetunionen och framfördes i olika noter. Naturligtvis förnekade kommunisterna all sin inblandning i försvinnandena.

I september 1991, när glasnost gjort sin entré, besökte dåvarande sovjetiske utrikesministern Boris Pankin, tidigare ambassadör i Sverige, Stockholm som regeringens gäst. Han försäkrade då att de nya ledarna i Kreml var fast beslutna att få fram ett klarläggande av de dunkla episoder som i årtionden ansträngt förbindelserna mellan Stockholm och Moskva.

På svensk sida tog man fasta på Pankins utfästelser. En dryg månad efter besöket överlämnade Sveriges ambassadör i Moskva, Örjan Berner, en hemligstämplad lista till dåvarande sovjetiska, numera ryska, UD innehållande upplysningar om svenska fartyg med besättningar som, under gåtfulla omständigheter, under 1940- och 50-talet försvunnit på Östersjön . Sammanlagt omfattas ett tiotal fartyg och femtiotalet försvunna sjömän. Frågan regeringen ville ha svar på var: har svenska sjömän mött sina öden i Gulagarkipelagens fruktade läger? Kan i så fall någon av dem fortfarande finnas i livet?

Den till Moskva överlämnade listan upptog följande fartyg:

Bengt Sture
Ångfartyget Bengt Sture var på resa från Gdansk i Polen till Oxelösund via Trelleborg då hon försvann natten mellan den 28 och 29 oktober 1942. Ombord fanns 15 besättningsmän. 

Sovjetledaren Nikita Chrustjov medgav under sitt besök i Sverige 1964 att det var en sovjetisk ubåt som torpederade Bengt Sture, dessutom hade minst sex svenskar i besättningen tillfångatagits och förts till sovjetisk hamn.


Svan
Motorseglaren Svan med fyra mans besättning försvann spårlöst utanför den baltiska kusten den 9 september 1946. På förfrågan från svensk sida förklarade Sovjets marinledning att de saknade all kännedom om fartyget.

Envisa rykten talade emellertid om att sovjetiska bevakningsfartyg tvingat in Svan till hamn i östtyska Stralsund, och därifrån vidare till Stettin där det beslagtagits av sovjetiska myndigheter och besättningen fängslats.

Ett vittne uppgav att fartygets skeppare Valfrid Olsson skickats till det fruktade Ljublankafängelset i Moskva. År 1952 fick UD rapporter om att det i arbetslägret i Vorkuta fanns en svensk sjöman vid namn Olsson ”uppbringad till sjöss på ryskt område”...

Kinnekulle
Den 18 februari 1948 stävade motorskonaren Kinnekulle ut från den polska hamnstaden Utska. Två dagar senare hittades fartyget drivande herrelöst i Östersjön. Livbåten fanns kvar och ombord stod ärtsoppan serverad, men var aldrig rörd. Av de sju besättningsmedlemmarna fanns emellertid inte ett spår. Flera vittnesmål har gjort gällande att fartyget bordats och besättningen förts bort i fångenskap.


Iwan
En och en halv timme efter det att Kinnekulle lämnat Utska, avgick ångfartyget Iwan med 11 mans besättning från samma hamn med kurs på Oskarshamn. Inte heller detta fartyg nådde svensk hamn. Några spår efter de ombordvarande har man inte funnit, dock enstaka vrakrester. Också vad gäller Iwan florerade rykten om att svenskarna tagits till fånga. Den brittiska spionorganisationen MI 6 tipsade svenska försvarsstaben om att de erhållit information om att Iwans besättning först internerats i Gdansk men efter förhör förts till fängelse i Warszawa. Så sent som 1980 försökte ambassaden i Warszawa spåra Iwans besättning - men förgäves.


Dan
Den 14 januari 1953 försvann handelsfartyget Dan spårlöst utanför Lettlands kust. Med sina 42,6 meter var hon Sveriges längsta motorseglare, hade en besättning om sju man och avgick nämnda datum från Gdansk för färd till Degerhamn med kollast.

Inga vrakdelar eller andra spår hittades efter fartyget. Ett vittne, en avhoppad lettisk fiskeskeppare, sade sig en månad efter försvinnandet ha iakttagit Dan i den dåvarande sovjetiska örlogsbasen i Libau...


Vale
Motorseglaren Vale försvann efter att ha lämnat den för svenska sjömän så ödesdigra hamnen i Utska med last av kol den 15 februari 1955. Fartygets vrak återfanns efter några dagar utanför den danska kusten - utan några spår efter den sju man starka besättningen. Det finns indikationer som antyder att besättningen kan ha omhändertagits och förts till någon öststatshamn.


Vågen
Vågen, en fiskebåt från Karlskrona, försvann någonstans i Danzigbukten den 18 april 1955 med tre man ombord. Såväl fartyg som besättning försvann spårlöst, vilket gav upphov till olika spekulationer. Några vittnesmål som styrker misstankarna om att fartyget kapats eller om fångna Vågensjömän har UD, i motsats till många av de andra fallen, inte fått in.


Emanuel
Fiskefartyget Emanuel försvann liksom Vågen i Danzigbukten i april 1955 med fyra mans besättning. Försvinnandena, som skedde nära inpå varandra och i samma område, fick svenska UD att förhöra sig i Moskva som dock uppgav att de inte hade några som helst uppgifter om fartygen och att inga vrakrester eller överlevande påträffats, vare sig från Emanuel eller Vågen.


Höken
Enligt den mycket knapphändiga akten på UD försvann m/f Höken spårlöst mellan den 16 och 18 december 1955 i Östersjön efter att ha avgått från den ryska hamnen Klaipeda. Besättningen uppgick till 15 man. Också i fallet Höken agerade UD med en förfrågan om huruvida kommunisterna visste något. Svaret var att man endast visste att fartyget avgått från Klaipeda med samma besättning som det anlänt.


Silwana
Fiskefartyget Silwana med tre besättningsmedlemmar försvann den 7 december 1960 väster om Dagö. Inga nödsignaler sändes trots att radiotelefon fanns ombord, inte heller återfanns några av de 25 lysbojar som fartyget var utrustat med. Misstankar finns att Silwana, som var utrustat med toppmodern teknisk utrustning, med dess uppseendeväckande antenner och master väckt sovjetiska militärens nyfikenhet, betraktats som ett spionfartyg och tagits i beslag.



Spökskepp och oförklarliga försvinnanden i vårt närmaste hav - Östersjön - manar till eftertanke. Liemannen i kommunistisk skepnad har dräpt ca 100 miljoner oskyldiga människor runt om på vår jord. Några av dessa var svenskar som under hårt arbete - i total fred - sökte sin näring på havet. Den Kommunistiske Liemannen skördade deras liv... må vi aldrig glömma dem - och må vi aldrig glömma vem som dräpte dem...


                                                                Ω

Albatross - ett stycke svensk krigshistoria, del II

Frekattenkapitän Fritz West

Efter en sjöstrid öster om Gotland med en rysk eskader tvingades Fregattenkapitän Fritz West sätta sitt fartyg, den tyska minkryssaren Albatross, på grund 150 meter från land vid Herrvik på Gotland.  Året var 1915 - fredagen den 2 juli. 
(Jfr Albatross - ett stycke svensk krigshistoria del I.)

Minkryssaren Albatross efter grundsättning

Fartyget gled, med ett mullrande, gnisslande ljud, upp på pallkanten kl 08:12 och blev stilla med slagsida mot babord. Ångan släpptes med ett vrålande tjut ut från ångpannorna och därefter blev allt förunderligt stilla. De enda ljud som hördes i sommarmorgonen var befälens visselpipor som kallade manskapet till samling på däck - liksom ett stilla kvidande från de svårast sårade.

SMS Albatross var sjösatt 1907 med längd 102 m, bredd 11,5 m, djupgående 4,1 m, två kolvångmaskiner om sammanlagt 6000 hkr, maxfart 20 knop. 

Beväpningen utgjordes av 8 stycken 8,8 cm kanoner med öppen pansarsköld, tre på var långsida och två på fördäck. Ammunition: 2000 skott. (Bild th: förligaste kanon på Albatross styrbords sida) 

Albatross i hamn. Notera styrbords tre 8,8 cm kanoner, med kapell
 över mekanismerna.

37 mm revolverkanon på fartygs/befästningslavett

I beväpningen ingick också tre revolverkanoner.

Fartyget hade inget pansarskydd så när som på fartygsartilleriets pansarsköldar.

Huvudvapnet var 288 sjöminor. Vid det andra minerings-uppdraget, i juni 1915, uppgick dock antalet minor till 320.

Besättningen utgjordes av 11 officerare och 197 matroser.

Sjömina med hjulförsedd fällnings/förankringsanordning.
Hjulen rullar vid fällning på fartygets minräls. Förankringsanordningen
har en rulle med förankringsvajer och mindjupet förinställs
Anm: minan är lättare än vatten och flyter således.

Nedan: bilder på Albatross stridsskador

Bild från akterdäck. Notera att babords (vänster) aktra kanon är bortskjuten.
Styrbords akta kanon och minrälsen är intakta.

Till höger ingångshål efter 21-cm granaten som exploderade
 i fartygets lasarett.
Till vänster uppsprängda splitterhål efter denna explosion.

Föröver, mellan de båda skorstenarna,  på styrbords sida. 
Notera pjässköld och mekanism på kanonen till höger i bild!

Det aktra färgrummet efter träffen. Här förvarades
500 kg oljefärg som fattade eld och, brinnande, rann ner i
manskapsmässen.

Lotsarna i Kyllej, Slite och Herrvik var vana att via kikare, vid synranden, följa de stridande ländernas fartyg. Morgonen den 2 juli var dock annorlunda: nu hördes från havet ett tämligen ihållande dunder som av fjärran åska. Såväl lotsar som lokalbefolkning förstod snart nog att det inte var åska utan dunder från fartygskanoners eldgivning. Många skyndade i morgonväkten upp på åsen vid signalstationen Kuppen ovanför Herrviksstranden. Från denna utsiktstplats kunde man följa sjöslaget minut för minut - ända fram till att minkryssaren Albatross sattes på grund på stranden nedanför deras fötter!

Kapitänleutnan Karl Bühler,
sekond på Albatross

Fregattenkapitän Weis och hans sekond, Kapitänleutnant Karl Bühler förstörde direkt efter grundsättningen hemliga dokument, gav order om att ge de 52 sårade första hjälpen samt att sjösätta Albatross båtar. Samtidigt samlades, undan för undan, lokalt folk på såväl stranden nedanför Kuppen som i båtar som roddes ut mot haveristen. 

Besättningen, som trott sig vara på väg in i rysk fångenskap, jublade när de förstod att de var i Sverige - och att kriget för deras del var slut!

Snart nog var bärgningen av sårade, döda och behövligt gods (tex kläder) 

i full gång

Notera det tilltagande antalet åskådare!

Hos lotslöjtnant KP Kullander i Visby började telefonen ringa tidigt på morgonen den 2:e juli. Det var lotsarna på ostkusten som lämnade rapporter om främmande krigsfartyg involverade i sjöstrid. Han sammanställde en "ögonblicksrapport" till militärbefälhavaren på Gotland, generalmajor E W Bergström och till Chefen Marinstaben som vidarebefordrade rapporten till Utrikesdepartementet.

08:15 kom ett telegram från bevakninschefen på Kuppens signalstation som informerade om att sjöstriden var slut, att ett tyskt fartyg stod på grund (vid stranden) direkt nedanför signalstationen och att man omedelbart behövde assistans av 5 läkare för vård av de sårade.

Det dramatiska meddelandet gick vidare till landshövdingen för Gotland, Gustav Roos som, via generalmajor Bergström, beordrade tillgängliga truppförband att utrusta bilar med erforderlig materiel samt avdela läkare och sjuksköterskor i enlighet med begäran.

Under tiden fick de svårast sårade ombord 1:a hjälpen av skeppskamrater och av den från Ljugarn med båt anlände provinsialläkaren Erik Hellsten samt av tillskyndande ortsbor. Fartygets utplacerade stridsförråd av morfin och förbandsmateriel kom härvid till användning.

Krigssjukhuset i Roma

Parallellt fick landstormsman 25 181/1899, bankdirektören i Visby Sigurd Melin, för detta tillfälle befordrad till kapten, order om att omgående ställa i ordning det planerade krigssjukhuset i Roma. Klockan var 09:30 när Melin, på Visborgs slätt (Visby) fick detta uppdrag. Han hade tid på sig att till kl 15 samma dag bemanna och utrusta den nyuppförda, och helt tomma, byggnaden i Roma. Sjukhuset skulle ha plats för de 30 svårast sårade från Albatross. 

Otydligt foto föreställande
Sigurd Melin med en sårad albatrossman
utanför fältsjukhuset i Roma

Melins organisationsförmåga var närmast otrolig: kl 15 stod den från början helt tomma byggnaden i Roma färdig med 30 st nybäddade sängar, med 5 sjuksköterskor (två tillkom senare), med operationsutrustning, med husgeråd och nödvändigheter av alla de slag och med en - i Visby turistande - husmor!

Generalmajor Bergström rekvirerade också en tillfällig interneringslokal tillhörig Roma Sockerbruk för övriga icke - eller lätt - sårade av Albatross besättning.

Till höger i bild höskrinda med sårade. Till vänster, på marken,
en stupad albatrossman svept i hängmatta.

Klockan 12 på dagen anlände läkare och sjuksköterska från Visby  till stranden nedanför Kuppen och började genast arbetet med att, vid behov, förbättra de sårades förband liksom att lägga nya samt ge smärtlindring. 

Avtransport av de svårast sårade till sjukhuset i Roma förbereddes desslikes. För detta ändamål visade sig de speciella hästdragna gotländska höskrindorna vara särskilt lämpade. 

Albatross besättning, förutom de svårast sårade som redan anträtt den 40 km långa vägen till sjukhuset i Roma, samlades på Bengts Gård i Östergarn. Hit fördes också de stupade, insvepta i hängmattor eller segelduk.

De stupades antal uppgick i detta ögonblick till 27, varav en, av en exploderande granat, slungats överbord. 

Ytterligare två besättningsmän, doktor Hans Karrillon och minbåtsman Louis Ling, avled under transporten till Roma och ligger begravda på Björke kyrkogård.

Det varma vädret och brist på lämplig förvaringslokal gjorde det angeläget att utan dröjsmål få de stupade i jord. Östergarns kyrkogård utgjorde det naturliga valet av viloplats och i hast bestämdes att en massgrav skulle grävas vid kyrkans östra gavel. 15 unga män från Östergarn grävde (och fyllde igen) graven och erhöll vardera 5 kronor för sitt arbete.

Begravnings-processionen, mot Östergarns kyrka, startade vid 18-tiden från Bengts Gård.

Processionen leddes av Fregattenkapitän Fritz West som tillsamman med landshövding Gustaf Roos färdades i den av konsul Ekman körda och ägda bilen. Efter bilen följde de som kunde gå av Albatross besättning samt ett stort antal sockenbor.

Jordfästningen förrättades av kyrkoherde Ernst Berglund. 

Minnesstenen, som för all tid står vid graven, avtäcktes exakt ett år efter jordfästningen, den 2 juli 1916.

Internering, och bevakning, av Albatross besättning skulle bli ett huvudbry för militären. 179 överlevande skulle förläggas och utspisas. I det korta perspektivet vet vi att detta löstes genom rekvirering av lämplig lokal från Roma Sockerbruk dit besättningen marscherade den 3 juli (drygt 4 mil...). På längre sikt, ja så länge kriget rasade, måste andra lokaler tas fram.

Medan detta arbete pågick fann sig albatrossmännen tämligen väl tillrätta i Roma. Avståndet mellan förläggningen och sjukhuset, dit många hade medicinska anledningar till besök, var inte större än att man kunde se över fälten mellan byggnaderna. 

Visserligen hade landshövding Roos utfärdat ett direktiv som reglerade de internerades rörelsefrihet - likväl som lokalbefolkningens skyldigheter - men kungörelsen tolkades inte strängare än att många besättningsmän fick tillfälligt arbete på sockerbetsfälten!

Kulturella initiativ bland de internerade uppmuntrades likväl som tävlingar i allehanda idrottsgrenar. Albatrossmännen skapade ett eget musikkapell under ledning av Albert Walter (med trumpet bakom bastrumman) Walter så-rades svårt i striden och fick höger hand amputerad. Han fick, av Sveriges drottning Víktoria, en för vänster hand specialanpassad trumpet!


Den tillfälliga förläggningen i Roma lämnades den 10 oktober 1915 för förflyttning till ett nytt, anpassat, läger vid Blåhäll på Tofta skjutfält 15 km söder om Visby. 

Excerpt ur boken Albatross  av Svante Hedin:

"Officerarna äro förlagda i artillerikårens officersbyggnad, där chefen har tvenne rum och övriga var sitt. I samma byggnad är officersmessen samt svenska vaktstyrkans officerare bosatta. Messen liksom mathållningen är gemensam för svenska och tyska officerare. Däcksofficerarna (motsvarande svenska underofficerare) äro förlagda i artillerikårens underofficersbyggnad, där två och två bo i samma rum. I byggnaden är även däcksofficersmässen belägen. Underofficerarna (motsvarande svenska underbefäl) och de meniga äro förlagda i den vinterbonade baracken; underofficerare var för sig och de meniga var för sig. Någon samlingslokal för manskapet finns ej.

Det tråkigaste är dock att interneringslägret är beläget i så gott som ödemark, 8 km från järnvägsstation, varigenom den internerade personalen är lämnad helt åt sig själv och endast i undantagsfall har möjlighet att idka ungänge med den civila befolkningen. Sedan de emellertid fått börja med skogsarbete, och vi underlättat för dem möjligheten att emellanåt få besöka Visby med nattpermission under vederbörlig eskort till bekanta familjer osv, förefaller det som om de funno sig ganska bra och vore jämförelsevis belåtna med sina villkor. 
.....

Officerarna går det ingen nöd på. De kunna när som helst mot avlämnande av skriftlig förbindelse att ej rymma lämna interneringslägret, vilket också en del av dem i stor utsträckning begagna sig av. I interneringslägret hava vi ställt vagnar och hästar (4 par + 1 ridhäst) till förfogande, varigenom finns möjlighet att begagna skjuts till stationen eller eventuellt till Visby."

Den svenska vaktstyrkan, som avlöstes var 14:e dag, bestod av 4 officerare och underofficerare samt 125 meniga.

Livet för de internerade började anta fredsmässiga former. De flesta (alla?) hade förutom sin dagliga dräkt också bärgat sin "landgångsrigg" från Albatross vilket framgår av följande tre bilder tagna av proffsfotografer.

Albatross däcksofficerare utanför sin förläggning i Tofta vintern 1916

Torpedmatros Max Detlefsen

Okänd Albatrossmatros

Naturligtvis utgjorde interneringen, bevakningen och begränsningen av rörelsefriheten att många albatrossmän umgicks med flyktplaner. Inte minst svenska statens, enligt Haagkonventionen, begränsade möjlighet att bestraffa infångade rymlingar bidrog säkert till rymningsbenägenheten. Att rymma från ett interneringsläger under krig var inte att betrakta som en kriminell handling utan som ett diciplinärende där påföljden som mest kunde bli 14 dagars vaktarrest. Från lägret i Blåhäll rymde ett 20-tal man varav alla utom två infångades och återfördes. De två förlupna ansågs ha lyckats ta sig ombord på någon tysk båt i gotländsk hamn och på så sätt återvänt till Tyskland. 

De, trots allt sammantaget, negativa erfarenheterna av Blåhäll gjorde att man beslöt flytta de internerade till militärlägret i Skillingaryd där lämpliga lokaler iordningställdes. Flytten till Skillingaryd genomfördes 30 september till 2 oktober 1917.

Interneringen skedde i Västra Lägret där avståndet till folklivet i Skillingaryd skilde som natt från dag mot Blåhäll. Även om bevakningen nu var strängare än på Gotland spirade ett livligt ungänge i musikföreningar och på ortens välbefolkade kaféer! Liksom på Gotland knöts livslånga vänskapsband.

Liksom tidigare, och i större omfattning än på Blåhäll, beviljades inte sällan permissioner för enskilda angelägenheter hemma i Tyskland. Dessa permissioner utsträcktes ofta till flera månader, undantagsvis ett halvt år!

Kontakten med "Das Vaterland" - och för den delen med nyblivna svenska vänner - hölls levande med en omfattande korrespondens. Under tiden 5 juli till 31 december 1915 sände (dokumenterat) albatrossmännen otroliga 33 534 brev och vykort. Det uppskattade antalet postförsändelser från albatrossmännen under deras interneringstid i Sverige uppgår till fler än 100 000 stycken!

Rymningarna fortsatte trots bättre sociala förhållanden i Skillingaryd. 20 man genomförde lyckade rymningar - någon skrev tom från Tyskland och bad att få sina tillhörigheter eftersända!

Men Albatross då, hur gick det med fartyget som ju stod hårt på grund utanför Kuppen, Herrvik, på morgonen den 2 juli 1915?

Bärgningen, som faktiskt inte var självklar: Tyskland diskuterade en sprängning av vraket, ombesörjdes av Neptun-bolaget. Första momentet var att lossa fartygets kollast, inalles 142 278 kg brunkol som mödosamt, för hand, fördes ut från kolboxarna i små korgar, vägdes och tippades över till pråmen Esaias. För att förstå den mödosamma lossningen skall betänkas att vid kolning tippades brunkolet från däck ner i kolboxarna genom relativt små luckor. Nu skulle det ut igen genom samma luckor! Arbetet utfördes från början av 22 man från de närbelägna socknarna - styrkan ökades efter 24 timmar till 48 man.

Vägningen av det lossade kolet kom sig av ett redovisningstvång till såväl Svenska som Tyska myndigheter. Samtidigt med detta arbete länspumpades Albatross. 

Tre veckor efter grundstötningen drog två av Neptunbolagets bogserbåtar loss Albatross som i nästa etapp bogserades den korta sträckan till Herrviks hamn.

Från Herrvik gick sedan färden till Fårösund. I hamnen där embarkerades fartyget av 16 man ur den ursprungliga besättningen med uppgift att vårda skepp och materiel.

Det stod tidigt klart att Fårösund, inför vintern, inte var en vädermässigt säker hamn.

Det bestämdes därför att Albatross fortsatta internering skulle ske i Oskarshamn. Under en myckenhet av hemlighetsmakeri - för att förhindra ett ryskt sänkningsförsök respektive ett tyskt fritagningsförsök - påbörjades den 30 november bogseringen till Oskarshamn. Under bogseringen bemannades Albatross av en svensk besättning. Den 1 oktober förtöjdes Albatross långsides med sin bevakande jagare i hamnbassängen i Oskarshamn och ett 40-tal man av de internerade tyskarna förlades ombord för att utföra underhållsarbete. 

Senare förhalades Albatross till kaj men fann till sist sin slutliga plats 3 meter ut från kaj. Det kan med dagens ögon synas lite "larvigt" men vi skall minnas att fartyget och trafiken till och från detsamma kontinuerligt - jämlikt internationella regler - skulle bevakas av svensk militär.

Under fartygets vistelse i Oskarshamn lyckades sammantaget 8 man ur besättningen rymma: ingen av dessa återfanns.

Så kom då till sist den länge efterlängtade freden i denna utdragna världsbrand: eld upphör på det europeiska slagfältet blåstes, 1918, den 11/11 klockan 11.

Den 28 november fördes besättningen från Skillingaryd till Oskarshamn och embarkerade Albatross. Klockan 07:30 den 30 november lämnade man kaj med kurs Karlskrona. Den 10 december återfördes, i Karlskrona, till fartyget ammunition och kanonernas slutstycken vilka förvarats i Fårösund.

Måndagen den 30 december 1918, klockan 13:30, lämnade minkryssaren Albatross kaj i Karlskrona. Fartygets dåvarande befälhavare, sekonden,  Kapitänleutnant Karl Bühler avlämnade vid avskedsceremonin en skrivelse till tjänsteförrättande amiralen i vilken han tackade för den vänlighet som visats honom och besättningen under tre och ett halvt år: "Vi lämna Sverige med känslan av att den långa vistelsen härstädes för all framtid knutit oss fast samman med detta vackra land och dess vänliga invånare."

Kommunistiska revolutionsströmningar skakade vid denna tid den Tyska Marinen och när Albatross lämnade Karlskrona för att gå mot den hemmahamn, Gdansk, som man lämnat 3½ år tidigare, regerade ett matrosråd ombord med fartygets sekond, Kapitänleutnant Bühler, som underställd fartygschef... Ur detta rödgardistiska kaos steg så småningom nationalsocialismen...

Minkryssaren Albatross utrangerades från tjänst i mars 1919 och gick därefter till Kiel där fartyget skrotades.

Ur krigets död och elände kom livslånga vänskapsband att knytas mellan många albatrossmän och svenskar, såväl på Gotland som i småländska Skillingaryd. 

Några av dessa band innebar så småningom återflyttning till Sverige och även till äktenskap födda ur unga matrosers kontaktsökande med flickor på interneringsorterna.

Minkryssaren Albatross lämnar hamnen i Karlskrona den 30 december 1918

                                                          Ω

För den intresserade rekommenderas ett besök på Albatrossmuseet - ännu en stund i Östergarns Bygdegård i Katthammarsvik, så småningom i nya anpassade lokaler i hamnen i Herrvik. Internetadress: www.albatrossmuseet.se