Skånska mord - Esarparn

Dog Hanna Andersson till följd av en olyckshändelse - eller bragtes hon om livet? Frågan är, och kommer evigt att förbli, obesvarad. Dramat i dammen vid Alberta Kvarn i Esarp, Skåne, räknas idag till de långa serien av oförklarade dödsfall där dunklet aldrig kommer att skingras.

Nils Andersson  t.h.

Nils Andersson blev kvarnägare då hans fostermor, och moster, i sitt testamente överlät kvarnrörelsen vid Alberta Kvarn i Esarp till honom. Han hade då arbetat "sedan barnsben" i kvarnen och var väl förtrogen med såväl drift som ägande.

I mitten av bilden Alberta Kvarn. Till höger boningshuset.Tvärs över vägen, framför kvarnen, den fatala kvarndammen vars vatten drev Albertas två turbiner

Han och fostermodern, Elna, bodde i ett större boningshus granne med  kvarnen.

År 1900 gifte sig Nils med Hanna Jönsson som medförde en icke föraktlig hemgift i boet: 6000 kr vilket i dagens (2017) penningvärde är ekvivalent med drygt 328 000 kr.


Nils Andersson kom att bli en föga populär person i Esarp - hans häftiga humör bidrog till detta. Vid ett tillfälle kom han utanför kvarnen i gräl med en 54-årig kvinna  och tappade så kontrollen att han med knytnävsslag slog ut tre av kvinnans tänder... För detta dömdes han av hovrätten till en månads fängelse.

Den 31 juli 1925 brann kvarnbyggnaden ner. Nils Andersson fick ut full försäkring och återuppbyggde kvarnen - givetvis nu moderniserad.

Tungorna löpte i Esarp. Fanns det möjligen ett samband mellan Veberödsmannen, Martin Svensson, som vid denna tid härjade som möllebrännare och försäkringsbedragare, och Nils Andersson...

År 1926 fick Andersson sitt körkort indraget 4 månader för rattfylleri. Han fick senare böta två gånger för liknande brott... Efter detta satte han sig aldrig bakom ratten - men lät bekosta sin mjölnardrängs, John Nilssons, körkort...

Nilsson bodde på kvarnen och kom, efter att ha fått sitt körkort, att även fungera som Nils Anderssons privatchaufför.

John Nilsson hade ytterligare en koppling till Nils Andersson: Han var halvbror till Edit Nilsson vilken sedan 15-års ålder haft ett förhållande med Nils Andersson!

Edit hade kommit till familjen Andersson som hembiträde men avskedats 1928 av Hanna Andersson sedan hon ertappats med att vittja Nils Anderssons kavajfickor i jakt på småmynt.

Nils Andersson var dock en sann lebeman som mer uppskattade en slank och villig amorin som Edit Nilsson framför sin milt sagt överviktiga hustru... Hanna Andersson var 170 cm lång och vägde vid tiden för sitt frånfälle 108 kg... 

Nils och Edit var inte direkt diskreta - eller sparsamma - med sina gemensamma upplevelser. Lördagen den 20 februari 1932 övernattade de som vanligt på hotell i Malmö. Det kunde lika gärna varit i Köpenhamn - de alternerade mellan nöjena i dessa två städer. Vid senare husundersökning hos Nils Andersson påträffades mer än 200 teaterbiljetter, restaurangnotor och hotellräkningar från parets äventyr.

På söndagskvällen den 21 februari hämtade kvarndrängen/privatchauffören John Nilsson halvsystern Edit och kvarnägaren Nils på hotell Monopol i Malmö. Efter att ha kört Edit till föräldrahemmet kom John och Nils till Alberta Kvarn och fick kvällsvard av Hanna. 

Sedan Nils uträttat en del sysslor på kontoret i kvarnbyggnaden återvände han till boningshuset och noterade att hustrun inte var hemma men att hennes ytterkläder hängde på plats i förstugan. Han förmodade att hon gått något ärende nästgårds. Vid 21-tiden blev han orolig och gick till två av granngårdarna för att fråga efter Hanna. Han fick dock ej någon klarhet om vart hustrun tagit vägen. Han gick därefter till sängs och somnade tämligen omgående.

På måndagsmorgonen var Hanna fortfarande försvunnen och hennes säng var orörd.

Nils Andersson gick då över till granngården och bad Astrid Nilsson laga frukost till honom samt kvarndrängarna John Nilsson och Elof Olsson.

Astrid saknade tämligen omgående kaffekitteln och begav sig tvärs över vägen till bryggan i kvarndammen. Där fann hon kittels lock fastfruset i bryggan samt utspilld kaffesump.

Då Hanna vid ett tidigare tillfälle fallit från den smala bryggan ner i kvarndammen framkastade hon att Hanna möjligen fallit i vattnet. Kvarndrängen Elof Olsson sökte med en räfsa i det mörka vattnet och snart nog hade han träffat på Hannas kropp.

Landsfiskalen tillkallades och kvarnägaren Nils Andersson anhölls snart nog,  och häktades en vecka senare, som skäligen misstänkt för att ha bragt hustrun om livet.

Några bevis, vare sig vittnesmål eller tekniska, för hans skuld fanns dock inte... och skulle aldrig någonsin kunna påvisas.

Likafullt seglade nu ännu en Svensk rättsskandal upp...

Vid rättegången, avhållen i Malmö Centralfängelse den 10 mars 1932, var Nils Andersson en på förhand dömd man. 

Till last i målet anfördes två saker:

• lantbrukaren Nils Sjölin vittnade om att han på kvällen den 21 februari, då han gästat en bekant som bodde i närheten av Alberta Kvarn hört två kvinnoskrik - det ena klart och gällt, det andra, en minut senare, ett mer långdraget och dovt... Han hade inte fäst sig vid iakttagelsen förrän han varsnat att Nils Andersson häktats för mord. Den sentide, opåverkade iakttagaren, måste förstås ställa sig frågande till utsagan då det uppmätta lyssningsavståndet uppgick till 400 meter. Brunstiga råbockars skällande liksom fasantuppars galande på mindre än halva det ifrågavarande lyssningsavståndet är långt mer troligt. Sjölins trovärdighet ifrågasattes dessutom starkt då man kunde visa att hans psykiska status inte medgav att han vittnade under ed...

Den avlidna Hanna Andersson. Lägg märke till
skrapsåret på halsens vänstra sida.

• på likets hals kunde, på vänster sida, observeras en skrapskada. Om denna vittnar obducenten professor Sjövall följande: "... tänkbart att märkena kunna hava åstadkommits genom tryck av den stora linningen till fru Anderssons livstycke, därest genom dragning i nackstycket av detta klädesplagg dess framdel kommit att skjutas uppåt halsen".

Då Nils Anderssons utsedde försvarare, advokat Wickman delgav honom obduktionsresultatet (e.g. skrapsåret på halsen) svarade den häktade helt lugnt: "Då måste hon väl ha fastnat i något under bryggan."

Som sagt: en rättsskandal seglade upp! Etablissemanget ville se Nils Andersson dömd och Den Enögda Svenska Rättvisan tittade i etablissemangets riktning!

Sålunda dömdes den tilltalade Nils Andersson till livstids fängelse för mord på hustrun Hanna Andersson. Domen överklagades till Göta Hovrätt som fastställde domen. 

Högsta Domstolen fastställde slutgiltigt, den 5 december 1932, underrätternas domslut.

Nils Andersson överfördes därefter från Malmö till Långholmens fängelse i Stockholm där han började arbeta i snickarverkstaden. Han blev snabbt funnen vara en tystlåten och foglig intern. Det hände ibland att en medfånge frågade varför han satt i fängelse på livstid och svaret var alltid detsamma: "Jag förstår ingenting. Det enda jag vet är att jag är oskyldig."

Åren flöt förbi, ett världskrig passerade obemärkt utanför Långholmens murar och den en gång så frodiga mannen magrade och blev, i brist på solsken, bleklagd. 

Men han hade inte givit upp hoppet att bli rentvådd och fri! När han en dag informerades om att han kunde söka nåd svarade han med fasthet: "Jag vill inte ha nåd, jag vill ha rättvisa!"

I all tysthet hade en ung advokat, Einar Bjure-Dehlén, börjat intressera sig för det fall som advokat Wickman vid advokatfirman Borgström&Wickman inte lyckats föra till ett för hans klient lyckosamt slut 1932.

När Bjure-Dehlén läst igenom alla gamla handlingar och protokoll tog han kontakt med Nils Andersson. När han senare återvände från Stockholm till Lund efter första mötet med Andersson var han övertygad: här hade ett justitimord begåtts!

En resningsansökning lämnades in till Högsta Domstolen den 11 februari 1946 men avslogs den 14 mars samma år.

Andersson skakade på huvudet och sa till advokat Einar Bjure-Dehlén "Där ser Ni, jag kommer aldrig att bli fri".

Men Bjure-Dehlén var inte den som gav upp! Redan den 29 april 1947 fick Högsta Domstolen ta emot en ny resningsansökan - nu kompletterad med nya bevis.

Den 21 oktober samma år beviljade en enig HD resning i målet vilket återvisades till Torna och Bara häradsrätt.

Onsdagen den 5 november startade den nya rättegången i samma domssal på Malmö Centralfängelse där den nu 69-årige Andersson 15 år tidigare dömts till livstids fängelse.

Ett flertal vittnen ändrade sina tidigare uppgifter, några ansågs opålitliga och några beslogs inför sittande rätt med osanningar...

Lördagen den 29 februari 1948, vid pass kl 12, började hovrättsassessor Otto Petrén läsa upp rättens 9-sidiga utslag inför en fullsatt sessionssal.

De sista raderna i utslaget lyder: "Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt i målet förkommit, finner häradsrätten det icke styrkt, att Nils Andersson uppsåtligen bragt Hanna Andersson om livet och ogillar förthy åklagarens i målet förda talan...".

Nils Andersson njuter friheten på krog i Lund.
Ännu bär han samma kostym och fluga som 1932!

Äntligen, ÄNTLIGEN, efter 16 år i fängsligt förvar, varav 15 år på Långholmen är Nils Andersson åter en fri man!

Vid en efterföljande presskonferens sa Andersson: "Det här utslaget borde ha fällts 1932. Visst känns det skönt att allting är över, men det är tråkigt att min hustru och jag skulle skiljas åt på detta sättet. Jag hyser ingen bitterhet mot de Esarpsbor som vittnat emot mig och jag anser att jag ej har några ovänner i Esarp."










Advokat Einar Bjure-Dehlén har dock inte glömt att hans klient borde gottgöras för det lidande han oförskyllt utsatts för. Ett skadestånd utkrävdes och högre instans än häradsrätten beslutade så småningom att det att vara frihetsberövad i ca 16 år skulle ersättas med 148 000 kr. 
I dagens penningvärde är detta 2 731 325 kr. 

Men häpnadsväckande: Från ersättningssumman, 148 000 kr avräknades advokatarvodet om 4 500 kr samt kost och log under 15 år på Långholmen!!! 

Sverige skulle inte vara Sverige om inte skatt betalades: Nils Anderssons skadestånd beskattades sålunda med 29 000 kr ...

Man tar sig för pannan! Mitt i Per Albins s.k. folkhem får en oskyldigt dömd sin ersättning för ett förstört liv reducerad till 31 000 kr - eller i dagens penningvärde 
572 102 kr... eller knappt 98 kr per dag i dagens penningvärde.

Oskyldig inspärrad i 16 år får alltså, på ersättningen, förutom advokatkostnad, betala kost och logi - och skatt! Är detta verkligen en rättsstat, detta Sverige, som upprepat har åsikter om andra nationers göranden och låtanden...

                                                             Ω

Ryssligan

Den hemliga sammanslutning som i samtida press och i allmänhetens mun kallades Ryssligan benämnde sig själva ”Stockholmsavdelningen av Militärorganisationen för det ryska rikets återupprättande”. 

Det rike som genom utrotning av bolsjeviker och deras medlöpare skulle återupprättas var Tsarryssland. Året var 1918.

Organisationen leddes av kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlatjé. Huruvida Hadjetlatjé verkligen var kosack och därtill överste blev aldrig klarlagt - även om Hadjetlatjé så småningom, i häkte på Långholmens fängelse i Stockholm, under en halv timmes ridning på fängelsegården sökte övertyga utredarna om sitt släktskap med de ikoniskt vittberömda ryttarna. Närvarande kavalleriofficerare lät sig inte imponeras!

Ryssligans bas låg i en villa i Bollstanäs som ligger ca 6 km sydost om huvudkommunen Upplands Väsby. 

Villan nämndes en gång på tiden Villa Björkudden men kallades efter avslöjande av Ryssligan allmänt för Ryssvillan.

Husets ursprungliga träfasad är på bilden utbytt mot tegel.

Huset revs så sent som 2007.

Villan låg på Sjövägen med strandtomt vid den lilla sjön Norrviken. Denna belägenhet var betydelsefull för de kusliga händelsernas avslutning... lik skulle komma att sänkas i Norrvikens vatten.













Polisen kom händelserna i Villa Björkudden på spåren när en anmälan om en persons försvinnande inkom den 18 juli 1919. Den försvunnene var ryssen Nikolaj Ardelionovitj. 

Spåren ledde till Villa Björkudden och dess ägare överste Hadjetlatjé.

Väl i häkte började tungorna löpa bland de 16 medlemmarna av Stockholmsavdelningen av Militärorganisationen för det ryska rikets återupprättande. Det framkom att även de ryska undersåtarna ingenjören Carl Calvé och journalisten Jurij Levi Levitskij, vilka liksom Ardasjev stått i förbindelse med ryska sovjetregeringen, försvunnit från sina tillfälliga bostäder i Stockholm.

Det framkom att de tre offren, efter tortyr i Villa Björkudden, mördats och sedan sänkts i Norrvikens vatten.

Bild från sökning med tungdykare i Norrviken efter de tre kända offren.










Överste Hadjetlatjé menade vid förhören att ytterligare ett antal "bolsjevikiska förrädare" förhörts, avrättats och dumpats i Norrvikens vatten. Tre offer återfanns på sjöbotten i omedelbar närhet av Villa Björkudden inga ytterligare fynd gjordes. Än idag finns dock de som som vägrar bada i sjön med förmodade rysslik...

Domarna blev, som sig bör, stränga i det mest omfattande brottmål som dittills förekommit i Sverige: de 16 medlemmarna i Stockholmsavdelningen av Militärorganisationen för det ryska rikets återupprättande, dvs Ryssligan, fick i fallande skala som mest 10 års straffarbete... 

"Kosacköversten" Hadjetlatjé dömdes, som den siste i Sverige, till döden men straffet omvandlades till livstid eftersom dödsstraffet avskaffats innan det verkställdes för Hadjetlatjé.

Hadjetlatjé avled efter ett slaganfall på Långholmens fängelse den 4:e november 1929.

En film om Ryssligan (57 min) gjordes för några år sedan, den är sevärd! Du finner den på länken nedan (klicka)

Ryssligan

Reserv: https://vimeo.com/75392463


                                                      Ω

Ett Värmländskt försvinnande...

Sent en decemberkväll 1952 hämtades med bil, vid sitt hem i Högboda i Värmland - mellan Karlstad och Arvika, 47-årige Herbert Blomqvist - och därefter upphör definitivt alla spår efter honom!

Polisens efterforskningar efter Herbert Blomqvist kom att dröja två år efter det att han senast observerades. 

Men de få spåren var sedan länge kalla och resultaten av efterforskningarna obefintliga. 


Tidsspegelns redaktion riktar sitt tack till Erik Johansson som försett Tidsspegeln med den artikel ur Arvika Nyheter skriven av Ingmar Norlén vars text, in extensio, från 20 oktober 1975 vi kan läsa nedan!

"Här hämtades Herbert sent en vinterkväll

Sedan dess har ingen sett honom

Om två år (dvs 1977, red anm) kan en mördare gå fri - den person som dödade Herbert Blomqvist från Högboda.

 Blomqvist hämtades av en bil sent en kväll i december 1952. Sedan dess har ingen sett till honom, och idag är hans hem helt förfallet.

 Polisen är övertygad om att Blomqvist föll offer för en våldsman.

 Men trots intensiva efterforskningar har man inte fått ett enda tips som kan skingra mystiken kring försvinnandet. Blomqvist är som uppslukad av jorden.

Stig Norlin vid kriminalpolisen i Arvika säger:

- Jag har inte längre något hopp om att vi ska lösa fallet. Är Blomqvist mördad - då är detta det perfekta brottet.

 Teorierna i fallet Blomqvist har varit många. Man har frågat sig om han helt enkelt har flyttat och bytt identitet eller tagit livet av sig. Men inget tyder på detta.

 Spritlangning

Polisen och alla som kände Blomqvist utgår från att han inte längre är i livet. Men vem är mördaren? Klart är att han kunde ha någon ovän som ville hämnas. Han lånade nämligen ut pengar till höga räntor.

I hembygden verkade han dock vara en ganska omtyckt person - trots att han många gånger kom i klammeri med rättvisan, bl a var han känd för spritlangning. Polisen gjorde täta besök på den ensliga gården i Högbodaskogarna.

 Herbert Blomqvist förde en vagabonderande tillvaro. Han hade gott om pengar och var sällan hemma. Därför reagerade ingen när han inte återkom från bilturen söndag före jul 1952.

 Det dröjde många år innan någon intresserade sig för försvinnandet. Först när gården började förfalla och ingen Blomqvist syntes till började man undra.

 Ingen ledtråd

 1963 tog ortstidningarna upp fallet och då reagerade även polisen. Under några månade arbetade man intensivt med fallet. 

- Men vi kom inte alls närmare lösningen säger Stig Norlin som på den tiden ledde arbetet i den polisstyrka som var stationerad i Edane. Han var också med och finkammade stugan i Torp - utan att hitta någon ledtråd.

 En sak väckte polisens intresse: ett brev från Blomqvists riktiga mor som var bosatt i Stockholm. Hon uppmanade honom att hålla tyst med att hon skickade honom pengar.

 - Vi trodde att tidningsskriverierna skulle hjälpa oss, säger Stig Norlin. Men inga hörde av sig med något tips av värde.

 Bland annat publicerade tidningarna en bild på Blomqvist som tog på hans kompani under beredskapstiden. Några av hans kamrater hörde av sig men det gav ingenting.

 Herbert Blomqvist var 1½ år gammal när han kom till sina fosterföräldrar i Högboda. Redan i unga år kom han i klammeri med rättvisan.

 - Det lönar sig bättre att sälja brännvin än att jobba, sade han en gång till sin gamle skolkamrat, polismannen Joel Johansson, som flera gånger fick i uppgift att gripa honom för olika förseelser, bl. a. olaga sprithantering.

"OBEFINTLIG"

 Herbert Blomqvist var 47 år när han försvann. Redan efter två år - när han inte fanns med i mantalsskrivningen - infördes han i obefintlighetsboken. Idag (1975, red anm) skulle han varit 70 år gammal.

 Stugan Torp, som han ärvde efter sina styvföräldrar, är idag helt förfallen, liksom uthusen. Redan 1963 hade förfallet gått så långt att polisen hade stora svårigheter att hitta några ledtrådar.

 Det verkar dock som om Herbert Blomqvist tänkt komma tillbaka till sitt hem. Bäddsoffan var bäddad, kaffekopparna stod på bordet och på spisen stod stekpannan med kniven i. Och alla inventarier - bland annat värdefulla antikviteter - fanns kvar.

 Men Blomqvist kom inte tillbaka.

.... (ersätter irrelevant text)

Fyllefester

 Efter styvföräldrarnas död blev Torp platsen för fyllefester och kortspel och man vet att man spelade om pengar. Var det någon av dessa personer som bragte Herbert Blomqvist om livet efter bilresan vinterkvällen 1952?

 Om två år (1977, red anm) kan gärningsmannen känna sig säker. Då preskriberas fallet. Men polisen är givetvis fortfarande intresserad av upplysningar."

Så långt Arvika Nyheter och tidningens reporter  Ingmar Norlén.

Någonstans i Värmlandsskogarna i trakten av Högboda finns ännu idag de vitnade ben som en gång bar upp Herbert Blomqvist.

Tänk om..., tänk det otänkbara, att vi gemensamt kan finna ledtrådar till gåtans slutgiltiga lösning! Om Du gör ett fynd, om Du när en tanke om detta försvinnande: Skriv till Tidsspegens redaktör erland.renstrom@telia.com

                                                   Ω 

Döden på Mälaren

När Döden kl 18:30 onsdagen den 16 maj 1900 i Arboga steg ombord på ångfartyget Prins Carl (jfr bild t.v.) med destination Stockholm gjorde han det i skepnad av den 25-årige Johan Filip Nordlund.









Johan Filip Nordlund hade trots sin ringa ålder redan funnit sig väl tillrätta i Långholmens fängelse. Därstädes hade han dock inte anpassats till en rättänkande människa utan format en monstruös plan som skulle garantera hans ekonomiska oberoende för lång tid.

S.k. "hederligt arbete" ingick inte Nord-lunds föreställningsvärld.

Bild ovan är från polisens utredningsmaterial om Nordlund. Notera att Nordlund tack vare ett spegelarrangemang avbildats såväl en face som i profil på samma fotografi!

Nordlunds i fängelset på Långholmen uttänkta plan var att mörda samtliga ombordvarande på en passagerarbåt på Mälaren, berika sig med deras ägodelar samt stjäla fartygskassan. Dådet skulle fullbordas genom att sticka fartyget i brand. För genomförandet hade Nordlund beväpnat sig med en kniv och två revolvrar.

Nordlunds första offer är Prins Carls kapten, Olof Rönngren. Ca 00:30 natten till den 17 maj hugger Nordlund, två gånger - och med våldsam kraft - kapten Rönngren i ryggen. 

Andra offret blev Finspångsdrängen Julius Åkerlind, 19 år. Åkerlind låg och sov på en bänk när Nordlund sköt honom genom huvudet.

Tredje offret blev Lovisa Carlsson, Östhammar, som fick ett så våldsamt knivhugg i bröstet att kniven bröts av. Bladet stannade i offret. Lovisa Carlsson mördades framför ögonen på sina två söner - vilka sårades då de försökte skydda modern.





Fjärde offret blev kreaturshandlaren Lars-Erik Falk, 68 år, Arboga. Liksom drängen Julius Åkerlind sköts han i huvudet men dog först efter en vecka.

Femte offret var slaktaren Carl-Henrik Holmér, 38 år, Kungsör. Holmér sköts i bröstet och avled efter en stund av sin skada.

Förutom dessa fem offer skadade Nordlund i varierande grad ytterligare åtta personer. Det som avbröt Nordlunds mordorgie var att ångaren Köping anlände till platsen. Nordlund försökte med revolverskott skrämma iväg Köping vilket inte lyckades. För att undgå att bli fasttagen och fängslad rodde han bort i natten med en av Prins Carls livbåtar.

När Nordlund kommit i land tog han sig till Strömsholm. Härifrån tog han tåget till Eskilstuna dit han anlände klockan 08:18. I Eskilstuna köpte han nya kläder på G. Rydströms Manufaktur och fortsatte därefter till JA Jonssons för att köpa skor. När han var i skoaffären kom en tidningspojke med extranummer från Eskilstuna Kuriren. I tidningen stod det om morden på Prins Carl. Både Nordlund och expediten talade om det förfärliga som hänt.


Nordlund började nu bli nervös och insåg att han måste bort från staden och planerade därför att ta sig till Oxelösund. Samtidigt trodde sig Eskilstunapolisen kunna koppla ihop honom med främlingen som köpt skor hos JA Jonssons.

Nordlund som hade tagit en droska till Skogstorps station befann sig i väntsalen när de civilklädda konstaplarna Öfling, Brolin och Fröst gjorde entré
och låtsades vara resenärer. Öfling kastar sig över Nordlund och ropar med hög röst "nu är du min". I tumultet som uppstår lyckas Nordlund få fram en revolver som han riktar mot Öflings mage. Poliskonstapel Öfling är dock starkare än den storvuxne (1,89 m)  Nordlund och lyckas vrida revolvern ur Nordlunds hand. Gemensamt brottar de tre konstaplarna sedan ner Nordlund.

Hela Nordlunds rånarbyte - inklusive skeppskassan - utgjordes av drygt 800 kr.

I förhören efteråt uttrycker Nordlund besvikelse att han inte hann döda flera. Någon ånger visade han aldrig.


Nordlund dömdes i Västerås den 27 september år 1900 till döden  som skyldig till mord på fem personer samt åtta mordförsök.

Domen skulle sedermera utökas med två mordförsök sedan Nordlund, i fängelset, och i avsikt att fly,  sökt mörda två vaktkonstaplar med en vassfilad hasp. Nordlund sade härvid att han - som redan var dödsdömd - inte hade något att förlora.

Den 9 december - kvällen före avrättningen -samlades en stor folkskara vid järnvägsstationen i Västerås för att få se Riksskarprättaren Gustaf Dahlman med sonen Albert anlända för att utföra årets tredje halshuggning.

Kl 08 på morgonen den 10 december leddes Nordlund ut till stupstocken på fängelsegården. Han sjöng psalmen "Trygg i min Jesu armar", medan han spändes fast vid stupstocken. Bilans fall avbröt psalmsången.




Det var sista gången som Riksskarprättare Dahlman höll i bilans skaft. Vid den sista avrättningen i Sverige, den av Alfred Ander 1910, användes den nyinköpta giljotinen (placerad på Långholmen) och Riksskarprättare Dahlman behövde endast dra i ett rep för att frigöra bilan.

Johan Filip Nordlunds mordorgie på ångaren Prins Carl skulle under 94 år utgöra ett mörkt Svenskt rekord i mord. Den 11 juni 1994 mördade emellertid fänriken vid Dalregementet, Mattias Flink, sju människor i Falun. Flinks straff för detta illdåd renderade honom, exakt på dagen, 20 års fängelse.

Klicka på länken nedan!

Länk till illustrerat skillingtryck Mälaredramat en sångbar berättelse om de gräsliga ogerningarna å ångbåten "Prins Carl"


                                                    Ω

von Sydowska morden

Min far, Albin Renström - den ofrivillige boxaren som blev präst, studerade i såväl Uppsala som Lund. Faktum är att vi genom slumpens inverkan kom att bo på samma gatuadress i Uppsala - Östra Ågatan 37 - om än med dryga 30 års mellanrum! Adressen ligger i princip tvärs över Fyrisån och mitt emot Norrlands Nation. Den ligger också blott ett stenkast från Fyristorg och det som då var hotell och restaurant Gillet.

Far berättade en gång om upplösningen på vad som då, och kanske ännu, är Sveriges blodigaste kriminaldrama. De von Sydowska morden, måndagen den 7 mars 1932, vilka fick sin brutala slutpunkt på just Gillet i Uppsala.

Före detta häradshövdingen och ordföranden i Svenska Arbetsgivareföreningen, 70-årige Hjalmar von Sydow bodde i en 8-rums våning på nr 24, Norr Mälarstrand. Till sin hjälp hade han två kvinnor anställda: 67-åriga hushållerskan Karolina Herou och 24-åriga hembiträdet Ebba Hamn.

Hjalmar von Sydow var även ägare till en sommarvilla i Velamsund nära Mörtnäs på Värmdö. Hit sökte sig ofta von Sydows son, Fredrik von Sydow - en 24-årig jetsetare - som man skulle säga idag. Fredrik var gift med Ingun och hade en dotter med henne - dock bodde de inte samman även om Fredrik hyrde en liten lägenhet i Uppsala där han studerade juridik. De träffades dock mest dagligen på någon av Stockholms innekrogar.

För den händelse inte Inguns eller Fredriks fars sommarvillor i Velamsund var tillgängliga för vilda FF-fester hyrde Fredrik tillfälligt ett hus av hemmansägaren Fritiof Zetterberg i Mörtnäs.

Pengarna flödade till champagne och ostron men Fredrik var i konstant brist på kontanter. Han "viggade" till höger och vänster, sysslade med falska checkar - allt i ungdomlig obekymmersamhet. 

Så kom då den blodiga måndagen, måndagen den 7 mars 1932. Fredrik besökte med Ingun sin fars våning på Norr Mälarstrand - jakten gick, som vanligt, efter pengar och sprit.

Makarna överraskades dock av de båda hushållsanställda. Med ett strykjärn dräptes både hushållerskan Karolina Herou och hembiträdet Ebba Hamn. Fadern, Hjalmar von Sydow som just kom hem, dräptes med en tidigare inköpt järnstång. Våningen badade i blod när Fredriks kusin, som bodde i lägenheten, kom hem. "Far är borta på middag, hushållerskan och hembiträdet har fått ledig, ni (dvs du och min syster) får äta ute, här är en tia" är Fredriks besked... men bakom stängda dörrar i lägenheten ligger de mördade!

Fredrik tar faderns plånbok, en pistol har han redan i fickan (lånad av en kamrat) och beställer en taxi, som via en klädbutik i Stockholm där den blodbestänkta kavajen får en ersättare, kör till Uppsala. Stadshotellet därstädes har inget ledig rum varför Gillet uppsöks.

Under tiden kommer Fredriks syster Marianne hem och kusinerna gör, samman med två inringda kamrater, den kusliga upptäckten av de mördade och larmar polis.

Rikslarm efter Fredrik och Ingun utgår från Polisen i Stockholm.

Champagne, kaviar och ostron på Gillet i Uppsala... festmåltid i "Skeppet" med kamrater... så kommer hovmästaren in och säger att "kandidat von Sydow har besök ute i entrén". Han anger dock inte att det är polisen... utan svarar jakande på Fredriks fråga "Är det en kamrat?"

Klockan är drygt 22:20, måndag den 7 mars 1932, när Fredrik och Ingun reser sig från sällskapet, hon tar på sin päls som hänger över stolsryggen och de går ut i foajén beledsagade av orkesterns - på beställning av Fredrik - framförda Stjärnbaneret av Sousa. Två civilklädda poliser väntar en halvtrappa upp. Ingun sätter sig i en fåtölj i foajén. Fredrik böjer sig fram som för att säga något men skjuter i samma stund sin hustru genom huvudet och tar omedelbart därefter sitt eget liv med ännu ett pistolskott.

Ute i Mörtnäs upptäcktes den 4 mars att hemmansägaren Fritiof Zetterberg och två kvinnor mördats genom grovt våld mot huvudet.

Det är känt att Fredrik von Sydow lånat pengar av Fritiof Zetterberg och att han befann sig i Mörtnäs den 3 mars... "modus operandi" överensstämmer med morden på häradshövding von Sydow och hans två anställda, Karolina Herou och Ebba Hamn.

Mörtnäsmorden förblir ouppklarade i Svensk kriminalhistoria men den trolige gärningsmannen är Fredrik von Sydow. 

von Sydowska morden skördade med säkerhet fem liv - sannolikt också ytterligare tre i Mörtnäs. Detta gör von Sydowska morden till Sveriges absolut mörkaste mordhistoria.

                                                    Ω