En Kustspaningsradarstation under Kalla Kriget

Externa medarbetare i Tidsspegeln är mycket ovanligt, men i tillblivelsen av föreliggande artikel spelar en tidigare arbetskollega från SVT en mycket stor roll! Under Redaktörens sedvanliga sommarvistelse på Gotland kom en elektronisk hälsning från Peter som föredrar att inte "stå i rampljuset" och därför endast står med förnamn här i "Byline". Nå, Peter berättade att han under 1968 hade en nio månader lång bekantskap med Katthammarsvik då han som värnpliktig telehantverkare arbetade på kustspaningsradarstationen KSRR 435. 

Intresset var väckt, Redaktören gjorde besök på den bara några kilometer bort belägna platsen och skrivandet påbörjades. På Redaktörens uppmaning inledde Peter en jakt på gamla fotografier - och började också aktivt söka kontakt med andra som tjänstgjort på KSRR 435. Efter 57 års tystnad lyckades han, mot alla odds, återknyta kontakten med några av kamraterna från den tiden.

Tidsspegeln vill med dessa rader tacka Peter - utan vilken ingen artikel blivit skriven! Tack Peter för ett väl genomfört arbete! // Erland, Redaktör och ansvarig utgivare för det ideella e-magazinet Tidsspegeln

Nu till artikeln!

En Kustspaningsradarstation under Kalla Kriget

 

Den anspråkslösa ingången
till Bergets hemlighet...
Uppe till vänster i bild den
roterande antennen

Inne i berget på Östergarnslandet [Gotland] fanns under det Kalla Kriget en av de 31 radarstationer som byggdes längs Sveriges långa kustlinje med syfte att övervaka den sjömilitära trafiken på haven runtom Sverige. Stationerna utrustades med dåtidens mest moderna elektroniska materiel och bemannades sedan med värnpliktig personal.

Kustradarutrustningen, med en räckvidd vid bra väderförhållanden om 200 km, köptes från England och var av typen PS-23. Denna utrustning uppgraderades löpande varvid beteckningen ändrades genom att lägga till en tredje siffra. Den sista uppgraderingen skedde 1976 och radarutrustningen fick då beteckningen PS-239. Stationerna driftsattes löpande under 1950-talet och flera av dem avvecklades under sent 1970-tal. För att minska driftkostnaden för de kvarvarande anläggningarna anskaffades under andra halvan av 70-talet och början av 80-talet fjärrstyrningsutrustning av KSRR-stationerna vilket innebar att övervakningen flyttades in till Sjöbevaknings­centralerna. KSRR-stationerna [Kustspaningsradarstationerna] behövde därmed ingen personell bemanning. För Hingstens vidkommande anslöts stationen 1979 till Sjöbevakningscentralen i Visby. De sista KSRR-anläggningarna avvecklades så sent som under 1990-talet. 

Denna artikel är en levande berättelse om Kustspaningsradarstationen Hingsten vilken var insprängd i förkastningsbranten några duktiga stenkast söder om Katthammarsvik. De flesta bilderna i artikeln är privata och som sådana naturligtvis påverkade av dåtidens enkla kameror, icke arkivbeständigt fotopapper [kopiorna blir med tiden röda] samt tidens tand. Detta innebär förlust av såväl skärpa som färg. Tidsspegelns Redaktion har utfört viss digital bearbetning av bildmaterialet - men det omöjliga är och förblir omöjligt!

Läsaren av föreliggande artikel kommer snart att märka att persongalleriet saknar efternamn - ett tecken på att Tidsspegeln städse värnar om meddelarskyddet och den personliga integriteten! 

Den allmänna tjänstgöringstiden för en värnpliktig var under berättaren Peters vistelse på Hingsten 10,5 månader. För den aktuella gruppen radarmatroser utgjorde drygt tre månader av denna tid befattningsutbildning - resten av tiden, ca sju månader, tillbringades på anvisat objekt i befattningstjänst. Det krävdes inalles 20 man för varje sammanhållen tjänstgöringsperiod vid Hingsten - dessa 20 värnpliktiga kom alla från Flottan.

De flesta av de tjugo utbildades i Karlskrona till radarmatroser men specialister, som teleteknikern och telehantverkaren, fick utbildning även vid Berga Örlogsskolor [teleteknikern] respektive vid Beckholmen i Stockholm [telehantverkaren]. Peter var ju kommenderad som telehantverkare och hans totala tjänstgöringstid var därmed något avvikande från radarmatrosernas. Han gjorde sex veckors grundutbildning i Karlskrona och genomgick därefter sju veckors befattningsutbildning i Stockholm på Beckholmen. Som telehantverkare var hans befattningstjänstgöring nio månader på objektet, inte sex månader som radarmatroserna.

Teleteknikerns underofficersutbildning fram till befattningstjänsten vid Hingsten är i detalj inte riktigt klar för Redaktören - men skiljer sig sannolikt inte till längden och formen, men väl till innehållet från Redaktörens 15 månades underofficersutbildning till Parkunderofficer vid artilleriet.

Radarmatrosernas tjänst omfattade radarobservation, plotterföring och vakttjänst. Teletjänsten [löpande tillsyn av radaranläggningen samt felavhjälpning] utfördes av dels en underofficersuttagen teletekniker, i vår berättelse Benny, dels en telehantverkare, i vår berättelse Peter. Motortjänsten utfördes av en motorman, i vår berättelse Jonny, som ansvarade för drift och underhåll av de dieseldrivna reservkraftverken samt tjänstebilen. Transporttjänsten genomfördes av en chaufför, här Kennet och kökstjänsten av en utbildad värnpliktig kock, här Ragnar. 

Kustspaningsradarstationens chefs- och administrativa tjänst upprätthölls av en stamanställd officer. 

Under tjänstgöringstiden roterade arbetsuppgifterna, inklusive vakttjänsten, mellan de värnpliktiga radarmatroserna. Arbetet bedrevs i 3-skiftsform, med fyra timmars tjänst per skift och fem värnpliktiga i varje skift. Två tjänster, teleteknikerns och telehantverkarens krävde emellertid specialistkompetens 24/7 och tillgången till denna kompetens säkrades genom ett joursystem. Kocken, motormannen och chauffören hade sina fasta arbetstider och ingick inte i vakttjänsten. Tele-männen ingick inte heller i vakttjänsten.

I denna berättelse om Hingsten är telehantverkaren Peter vår huvudsaklige sagesman. Men, ett av resultaten av strävandet att återkalla minnen från tiden med Hingsten blev att Peter efter 57 år lyckades spåra upp Motormannen och teleteknikern. Motormannen heter Jonny och har också bidragit till denna artikel med några av sina minnen - samt med ett antal foton. Teleteknikerns namn är Benny och han berättar om ett traumatiskt minne från Gotska Sandön. Även andra flottister från Hingsten har varit inblandade och bidragit med uppgifter.

Peter börjar såhär: "Jag ryckte in vid Flottan i Karlskrona under början av januari 1968. Grundutbildning i sex veckor. Testad och godkänd för radarutbildning vilken skedde under sju veckor på Beckholmen i Stockholm 

Sedan skulle tre av oss till Gotland. En till Gotska Sandön, jag till Östergarn och en till Hoburgen. Till Gotland i början av april. Där samlades övriga gruppen: en teletekniker, 15 radarmatroser, en motorman, en chaufför och en kock. En chef fanns redan på plats."

Förläggningen utgjordes av en vinkelbygd barack vid foten av förkastningsbranten och gav tak över huvudet, skydd för vinden och utrymmen för aktiviteter som sömn, hygien, utspisning och fritid.

Närmaste militära regemente var KA3 i Fårösund. Härifrån hämtades t ex vapen och ammunition, kläder för tvättbyten samt övrig nödvändig materiel.

En uppskattade kock,
Ragge [Ragnar]

Kocken, Ragge, gjorde i stort sina inköp av livsmedel "på egen hand" respektive hämtade råvaror från KA3 i Fårösund. Peter skriver: Kocken måste ha haft en bra budget, för vi åt oxfilé då och då. En gång fick kocken för sig att panera filén, vilket fick chefen att gå i taket. Han ringde till någon finare grossist i Stockholm och frågade om priset. Svaret blev 30 kr/kg. Idag [sept. 2025] motsvarar det 333 kronor/kilo. Priset, över disk, för svensk, färsk, oxfilé är idag ca 635 - 850 kr/kg beroende av var du köper den! 

Antennmast med antenn till PS-239.
[Bilden är inte från Östergarn]

Uppe på berget, ovanför den fridfulla förläggningen, stod antennmasten med vars roterande Argusöga man såg alla rörelser i tilldelad bevakningssektor. 

Radarobservatörerna kunde på sina skärmar faktiskt 'se' en liten bit in på det av sovjetmakten ockuperade  Lettland...

Den röda cirkeln anger Kustspaningsradarns räckvidd
om 200 km. Stationen på Östergarn kunde alltså 'se'
ända till det topphemliga sovjetiska områdena Ventspils
respektive Liepaja. På båda dessa områden i Lettland
fanns mycket stora militära installationer och det
krävdes särskilt tillstånd/pass för att få besöka städerna!

De värnpliktiga radarmatroserna arbetade i treskift om vardera fyra timmar [dvs full bemanning dygnet runt], vid radarskärmarna och deras observationer markerades löpande på en stor tavla av den i skiftlaget som för tillfället ansvarade för den så kallade Plotten. Plotten hade ett påtryckt mönster påminnande om ett mycket stort spindelnät. Radarantennen var centrum i nätet som sedan var indelat i sektorer och segment. Genom att upprepa mätningarna mot ett specifikt mål var 3:e eller 6:e minut [delar av en timme; förenklar beräkningar] kunde kurs och fart beräknas och resultatet föras in på Plotten. Upptäcktes något avvikande från det normala rapporterade Plottern vid behov vidare per telefon till en högre, dygnet-runt-bemannad, stab.

Förläggningen.
Den rektangulära radarantennen uppe på klinten
står med 'gaveln' riktad rakt mot kameran och
syns därmed inte i "hela sin prakt"

Peter fortsätter: "Byggnaden, som vi bodde i, var en barack i vinkel. Två i varje rum. Kök, tvättrum, tv-rum, matsal/allmänt utrymme. Och så förstås chefens sovrum och kontor. Fem radarmatroser i varje vaktlag. Tre framför skärmarna, en vid Plotten och en vakt med skarpladdad k-pist.

För vapenhantering fanns givetvis regler och instruktioner. När givna regler och rutiner övergår till slentrian, och därmed inte följs, kan läget bli allvarligt - för att inte säga livsfarligt! 

Peter berättar: En gång råkade en av grabbarna, som vid tillfället satt på sitt rum efter ett vakttjänstpass, fumla med sin oplundrade och osäkrade k-pist och bränna av ett par skott. Kulorna gick ut genom väggen, ut i korridoren och in genom väggen till rummet mitt emot. Där låg Jonny, motormannen, och vilade. Kulorna fastnade i hans klädskåp... [Anm: innan plåtskåpen gjorde entré på logementen var klädskåpen byggda av trä.] Ingen chef fanns vid tillfället på plats och ingen utredning av händelsen blev därför gjord.

Prickskytte på klinten. Kulfång utgörs av

naturen...

Det hände faktiskt att vi låg uppe på berget och sköt prick på plåtburkar! Något egentligt kulfång fanns inte - vi ansåg att det öde berget i sig var tillräckligt som kulfång... Redovisning av tilldelad ammunition var det aldrig någonsin tal om. 

Radarstationens utrymmen i berget började innanför ett litet förrum, en sluss, skild från resten av anläggningen av ännu en ståldörr [anm: ytterdörren var den första dörren]. Därefter en lång gång med två sexcylindriga Scaniadieslar som drev två generatorer för elström.

Motormannen, Jonny, vårdar sina dieselmotorer
som driver reservkraftverken

Dessa reservkraftaggregat sköttes av Motormannen, Jonny, som också testkörde dieslarna med jämna mellanrum. Sedan ett stort rum med den elektroniska utrustning som krävs för att en radarstation skall vara en radarstation (magnetronen m.m.). Till vänster en liten verkstad för oss två telemän - och Motormannen. Sist ännu ett rum där radarskärmarna och Plotten var uppställda. Inget rinnande vatten fanns i anläggningen - inte heller någon toalett. 

En vecka varje månad var stationen avstängd för service. Då kom en stamanställd specialist som tillsammans med oss två telemän gjorde service på den tekniskt/elektroniska apparaturen. Radarövervakningen togs, under serviceveckan, över av anläggningarna på Gotska Sandön och på Hoburgen.

Förutom denna månadsservice krävde elektroniken en löpande tillsyn med justering av de ständigt drivande radiofrekvenserna i radarapparaturen.

Under serviceveckan hade radarmatroserna vanligen permission. De kunde då lämna Gotland och fick gratisbiljetter till färjan. Om man lade till 10 kronor av egna pengar kunde man ta reguljärflyget!

När jag hade ledigt en vecka hade teleteknikern Benny jour och vice versa. Proviant och kläder hämtades i Fårösund på Gotlands kustartilleriregemente, KA3.

Det var ett fritt arbete med mycket fritid -  tid för Byn [Katthammarsvik] och tid för övriga Gotland. Det fanns inga andra militära krav än att man fullgjorde sina tjänsteåligganden, inga krav på korrekt klädsel! Förutom vår station fanns en på Gotska Sandön och en på Hoburgen. Det fanns även en station på Stora Karlsö men den låg i malpåse. 

En mörk och blåsig höstdag fick vi ett akut fel på vår station, och det visade sig att vi saknade en absolut nödvändig reservdel. Det vi saknade fanns emellertid på den malpåselagda kustradarstationen på Stora Karlsö. Därmed fanns inget annat att göra än att per bil fara till Klintehamn och - med en måttligt stor båt - ta en resa tur och retur ut till ön. Det blåste hårt och sjön gick hög... men uppdraget genomfördes med betyget 'Väl Godkänt'!

Sovjetiskt signalspaningsfartyg "maskerat"
som trålare - vem trodde de skulle
"gå på" detta?

Peter fortsätter: Ibland ryckte några av oss "ut på fältet", oftast till Sysne, där sovjetiska fiskebåtar utrustade med massor av antenner [anm: för signalspaning] inte sällan kom lite för nära inpå svenskt vatten. Båtarna studerades med kikare för att eventuellt se namn eller andra märkningar. Iakttagelsen meddelades sedan till staben - och där lämnade frågan "vårt bord".

Inte bara sovjet var intresserat av vad
vi signalerade om i Sverige. Här ett
Västtyskt signalspaningsfartyg

Motormannen, Jonny, berättar: Vid ett tillfälle låg det en båt stilla i flera dagar precis utanför svensk territorialvattengräns. Chefen fick för sig att vi skulle ut och fotografera - men var fanns en båt? Han försökte med livräddningskryssaren som låg i Herrviks hamn [anm: ca 3 km söderut] men kaptenen sa nej. I Ronehamn fanns en lotsbåt och befälhavaren körde gärna ut med oss. Det var Chefen, jag och en fotograf på tillfälligt besök med sin Hasselbladkamera. [Hasselblads kameror ansågs förr vara absolut högsta kvalitet. En Hasselbladskamera finns faktiskt kvar på månen efter månlandningen 1969.] Vi rundade den misstänkta spionbåten där folk stod på däck och vinkade åt oss. De undrade säkert varför vi var där ute i en liten lotsbåt som gungade rätt bra. Spännande var det när fotografierna blev framkallade: men, det visade sig vara ett Västtyskt signalspaningsfartyg - en del av 'familjen' alltså...

Östergarnholms östra fyr. Byggd 1918-1919
Höjd 30 meter

Jonny fortsätter: Ett udda minne har jag från Östergarnsholm [anm: medelstor holme syd Herrvik]. När vi besökte fyren där noterade jag en kraftig kompressoranläggning på fyrens bottenvåning. Jag tänkte inte så mycket på det då, vi var ju på väg upp till fyrbalkongen. Förekomsten av denna kraftiga kompressoranläggning blev emellertid snart nog uppenbar. När vi lämnat fyren och kommit en liten bit på väg till vår båt fick vi en jäkla överraskning! Det var omväxlande dimma och halvklar sikt på havet den dagen och vad hände när dimman rullade in? Jo mistlurarna drog igång! Vi trodde vi skulle dö - vilket ljud det var! Tur för oss att detta inte hände när vi uppe på fyrens balkong!

Men så hände något dramatiskt som fick hela världen - inte minst de värnpliktiga på KSRR 435 - att hålla andan...

Peter berättar: Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 förändrades vår syn på vårt arbete på KSRR 435 som genom ett trollslag. Det var då som Warszawapaktens trupper invaderade Tjeckoslovakien och krossade den så kallade "Pragvåren". Det blev mycket spänt på stationen och vi var väldigt osäkra på vad som skulle hända... vi utgjorde ju frontlinjen mot Sovjetunionen.

Hela besättningen på Hingsten våren-sommaren-hösten 1968
Bildskärpan är obefintlig, men inget att göra åt...
    

Chefen själv, Arne

Att titta på TV var ett uppskattat nöje!
Vår man, Peter, nr 2 från höger

Det hände att grabbarna "festade till" i dagrummet
- med chefens tysta medgivande!

Även en vakthund ingick så småningom i besättningen
på Hingsten! Huruvida han var civil- eller stamanställd
framgick inte - men hans ägare var Chef nr 2
[tyvärr saknas både bild och namn på Chef nr 2]

KSRR 435 ägde en egen liten båt. Här tycks Motormannen
Jonny [närmast motorn så klart], Kenneth och Jan-Åke
fundera över hur man enklast sjösätter båten

Kocken, Ragge, fick hjälp med menyn när pojkarna
tog den lilla båten och drog till havs på en fisketur.
Tillgången på torsk var som synes god!

En Volvo Duett, här med ordinarie chauffören Kennet,
stod till stationens förfogande för transporter av
t ex kläder [tvättbyten] till och från KA3, Fårösund.

Peter hade som tidigare nämnts en formell förman i tjänsten, teleteknikern Benny. Benny hade en längre utbildningstid än Peter eftersom han var uttagen till underofficersutbildning inom "teleskrået" - hans första tjänstgöringstid var därmed 15 månader.

Y 62 fotograferad ett år före haveriet

Fredag den 6 september 1968 skulle åtta värnpliktiga flottister från Kustspaningsradarstationen [KSRR] på Gotska Sandön hem till fastlandet. Flygningen skedde med Y 62, en Vertolhelikopter från Berga. Åtta värnpliktiga steg ombord och piloten lyfte från ön klockan 10:07 med kurs mot Berga. Men de kom aldrig fram... Klockan 10:22 slets ett av rotorbladen på den bakre rotorn av till följd av materialutmattning och helikoptern störtade i havet sydost om Huvudskär i Stockholms södra ytterskärgård. Av de 12 personerna ombord omkom 10 - av dem sex man från radarstationen på Gotska Sandön. Olyckan är ännu idag Flygvapnets svåraste haveri...

Benny berättar: KSRR Gotska Sandön förlorade så många operatörer vid olyckan att stationen måste stängas. Jag och en telespecialist, stationerad på KA3 i Fårösund, fick i uppdrag att fara dit ut och lägga stationen i "malpåse". Vi tog en båt från Fårösund [KA3] till Sandön och utförde vårt uppdrag. När det var klart blev det helikopter till Visby.

Den gamla hederliga Fältapan (telefon) används
här för kommunikation med stationens apparatrum
nere i berget. Här är det den blivande uoffen och
teleteknikern Benny som talar med sin kollega
Peter. Notera den k-pistbeväpnade vakten som
har till uppgift att skydda Benny mot eventuella
inkräktare. Under sitt fyratimmarspass
skulle vakten, i övrigt, patrullera
hela anläggningen

Inne i anläggningens hjärta. Mycket utrustning
är det - och det finns dessutom ytterligare tre
konsoler med skärmar! Många rattar och omkopplare
att hålla reda på finns också! Trots, eller kanske tack vare, den
beväpnade vakten verkar stämningen
avspänd - med fötterna på konsolen, boken
i knät och pipan i munnen!

Alla utom tele-folket, motormannen,
kocken och chauffören deltog i vakttjänsten.
Här kommer en vakt på väg ut för en
patrullrunda. För säkerhets skull bär han
k-pistmagasinet i handen - kanske en följd
av vådaskotten i förläggningen?

Vid dessa tre skärmar sker det huvudsakliga övervakningsarbetet
av havet utanför Östergarn och bort till Baltikum.
Notera Plotten [tavlan i bakgrunden] och tjänstefunktionen
Plottern som sköter tavlan och kommunikationen med högre stab

Peter är uppe vid antennmasterna på stationens
hjässa. Sannolikt har han sin tele-kollega
i andra änden av tråden!

Undrar just om det blev några filmskapare eller
stjärnskådespelare av dessa pojkar?

Peter hade sin 34 hästkrafters Volkswagen med till
Gotland. Den kom till flitig användning
för turer på ön under fritid - liksom bara en tur
"till Byn" för att gå på Wallins café
och träffa andra  ungdomar

Det med Kattviksmått mätt anrika Wallins café
fick många besök av Flottisterna från Hingsten.
Caféet är numera nedlagt men exteriören
och skylten ute vid gatan är intakt - fast den
lilla, rektangulära, tilläggsskylten "Stängt"
hänger permanent under huvudskylten!

Denna 40 mm Bofors dubbelautomatkanon m/36-41A stod

en gång uppe på klinten vid KSRR 435 för att ge skydd mot attackerande flygplan. Den hade en imponerande eldhastighet  om 120 skott per minut och eldrör. [Vilket medför att laddarna skulle leverera ett knappt halvton ammunition per minut vid eldgivning med kanonen...] Pjäsen skulle vid beredskap och krig bemannas med personal utbildad vid KA3. Under Peters tid på Hingsten var kanonen innesluten i ett väderskydd.

Kanonen finns nu på Gotlands Försvarsmuseum i Tingstäde [Gotland]

Såhär såg det ut då, en gång....

... och såhär idag!

Vad som hände, eller möjligen kunde ha hänt, på detta Sveriges militärt vakande öga mot öster låter sig nu, efter 57 år, oftast inte återkallas! Likt bilderna på de bleknade, oftast suddiga, fotografierna från denna tid sveps minnesbilder och namn sakta in i havets dimma. De omvandlas i denna process mer till en känsla än till ett detaljrikt fotografi från den tid då Peter, Benny, Jonny, Kennet, Ragnar och alla deras kamrater levde och arbetade tillsammans på Kustspaningsradarstationen, KSRR 435. 

I samarbete med den relativt nya radartekniken verkade de unga män som bemannade Hingsten för ett tryggare Sverige i en otrygg värld - en värld som präglades av Kalla Kriget.

                                                                       - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!

Ett av krigets offer under Första Världkriget - den arkitektoniskt välkomponerade bysantinska basilikan i Albert, Frankrike

Basilique Notre-Dame de Brebières – Albert, Frankrike. En berättelse om tro, myt och motståndskraft

Basilikan i Albert

I den lilla staden Albert i norra Frankrike reser sig en katedral som bär på en historia lika dramatisk som gripande. Basilique Notre-Dame de Brebières började byggas år 1885 och stod färdig 1897, ritad av Edmond Duthoit i nybysantinsk stil. Den blev snabbt ett viktigt pilgrimsmål, särskilt efter att påven Leo XIII kallade Albert för "Lourdes i norra Frankrike" [Lourde dans le nord de la France].

På tornets topp placerades en gyllene staty av Jungfru Maria med Jesusbarnet – Den gyllene jungfrun – skapad av Albert Roze. Under första världskriget, i januari 1915, träffades tornet av tysk artillerield. Statyn lutade dramatiskt framåt men föll inte. Snart spreds en myt bland soldaterna:

"När jungfrun faller, tar kriget slut"

Under Slaget vid Somme 1916, 1 juli - 18 november, låg staden Albert vid frontlinjen. Basilikan drabbades hårt, och när tyskarna återtog staden i mars 1918, föll till sist statyn. Basilikan förstördes nästan helt. 

Sommeslaget är det mest förlustbringande slaget någonsin, Under det 140 dagar långa slaget dödades eller sårades 8028 unga människor varje dag... terrängvinsten för britterna var 9,6 km.... och den brittiske befälhavaren Douglas Haig skrev i sin dagbok angående de ca 40´000 brittiska förlusterna första dagen: "Det är inte så farligt...."  Slaget vid Somme krävde som helhet: drygt 5 döda britter samt 16 sårade på varje meter av den 29 km långa fronten... Motsvarande tyska förluster var: 5,7 döda per meter front samt ca 11,6 sårade (beroende av vilken siffra som anses gälla. I mitt exempel är de totala tyska förlusterna 500´000 man.) 

Läs mer om slaget vid Somme 1916 på länken HÄR.

Bild över basilikan tagen 1917, innan den totala sönderskjutningen.
Notera att stadens skyddande ängel, vars fall skulle inträffa när kriget
var slut, ännu hänger sig kvar vid tornspiran

Mellan 1927 och 1931 återuppbyggdes basilikan av Louis Duthoit, son till originalarkitekten. Den gyllene jungfrun återställdes – denna gång upprätt – som en symbol för återfödelse.

Idag är basilikan dagtid öppen för besökare och utgör tillsammans med Musée Somme 1916 [ett mycket sevärt museum] ett viktigt minnesmärke över Första Världskrigets fasor samt stadens historia.

En personlig reflektion: Redaktören har själv stått där, vid basilikan i Albert, och blickat upp mot tornet där Jungfrun återigen vakar över staden. Det är en plats där historiens närvaro känns i varje sten, varje skugga. 

Att ha bilden av den sönderskjutna katedralen som Tidsspegelns profilbild på facebook är för Redaktören  inte bara ett minne – det är ett ställningstagande för att minnas, förstå och hedra.

                                                                       - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!

 

Vem var Harry Järv, Del II? En närgången stridsskildring av ett patrulluppdrag i Sovjets skyttegravar!

"Vi låg där i tystnad, med Svir som en mörk spegel framför oss. Varje ljud kunde vara det sista."  - Harry Järv i sin dagboksanteckning vid stödjepunkten Dammen 1943

Löjtnant Harry Järv

Den österbottniske löjtnanten i 3. bataljonen JR61, Harry Järv, går till historien som den mest framgångsrike - och därtill mycket humanistiskt inriktade - patrullchefen i Finlands militära historia. Han var "till vardags" stödjepunktschef vid den finska frontstödjepunkten Dammen vid floden Svir i Ryssland. Han ledde mer än 200 patrullfärder mot fienden åren 1942 och 1943, innan han, svårt sårad av en truppmina, definitivt var satt ur spel som patrullchef. Han har ingående redogjort för en av de många färderna under rubriken Forcerad spaning: exemplet nedan från företaget mot den sovjetiska stödjepunkten med täcknamnet Meri.

Harry Järv berättar: "Omkring den 10 juli 1943 kom ett samtal från regementsstaben till min korsu [förläggningsbunker] på stödjepunkten Dammen. Det var en försynt förfrågan om jag ville leda en forcerad spaning mot en fientlig stödjepunkt framför 2. bataljonen. Man ansåg sig behöva upplysningar, och syftet var att i första hand ta en fånge, i andra hand att nedgöra besättningen på stödjepunkten. Det var önskvärt att jag skulle ha eget manskap i stötgruppen. Här kom det in ett psykologiskt övertalningselement: att man frågade oss i 3. bataljonen berodde på att vi hade utfört sådana uppdrag med framgång på vårt eget avsnitt.

Jag kommenterade inte telefonsamtalet, utan lät saken utveckla sig på sitt naturliga sätt. Manskapet i korsun hade visserligen inte hört vad som sades till mig, men väl mina frågor och kommentarer, och de hade i stort sett förstått vad saken gällde.

Det gick inte lång stund innan en av pojkarna kom fram och satte sig bredvid mig på britsen. Det var Weimar Fagerström. ”Jag hörde att du ska ut igen”, sa han. ”Vill du ha mig med?”

Sedan kom Bertel Söderman och Erik Kaustinen i samma ärende. Från den andra korsun på min stödjepunkt anmälde sig Klas Helén. Från stödjepunkten Orren anmälde sig två man, Allan Finholm och Bror Östman.

Det räckte. Alla sex var erfarna, snabba i reaktionerna, med något undantag också skickliga i att hantera maskinpistol, som var det givna vapnet i sådana sammanhang, och viktigast av allt: de var välbalanserade, tålde påfrestningar väl. 

Till deras villighet bidrog också vetskapen om att de inte behövde befara obehagliga överraskningar på grund av huvudlöst eller dumdristigt agerande. De visste att en forcerad spaning inte är ett så farligt företag som det kanske kan tyckas för en utomstående betraktare."

Johannes Björk, Klas Helén och Jarl Lindblad framför den ryska
stödjepunkten Fågeln  sommaren 1943. "Vi hade förstört den
i början av februari 1943, men den återbesattes omedelbart."
Foto: Harry Järv
 Red anm: Järvs bilder är tagna under de svåraste förhållanden
och har ofta rörelseoskärpa till följd av besvärliga ljusförhållanden
och därmed lång exponeringstid.

"Dessa strider är lokalt begränsade och i allmänhet oberoende av operationer i stort. Man kan därför bestämma takten själv och har alltså tid att vara försiktig. Men paradoxalt nog ställer just försiktigheten särskilt stora krav på psykisk styrka. Pojkarna visste också att de måste behålla initiativet sedan striden väl börjat, att de aktiva soldaterna lever statistiskt längre än de passiva. Rädslan är opraktisk och farlig, den har en benägenhet att framkalla just det som den försöker undvika.

Vår taktik var i princip enkel och fungerade alltid i praktiken: vi tog oss obemärkta in på den fientliga stödjepunkten – en omständlig procedur som krävde tålamod – och exploderade utan förvarning i snabb aktivitet. När striden börjat, handlade alla i gruppen självständigt, men ändå i samverkan. Man kan inte detaljplanera närstrider, de sker så snabbt att order sällan hinner ges, därför måste var och en själv bedöma utvecklingen och bestämma hur han ska handla i relation till de andra i gruppen

Våra motståndare var långt bättre disciplinerade i formell mening och avvaktade i allmänhet order innan de företog sig något - också i situationer som krävde snabb handling, vilket var opraktiskt. Vårt eget informella sätt att agera byggde på den kunnige individens naturliga initiativkraft och berättigade självkänsla. Den inre disciplinen är effektivare än en påtvingad yttre.

Vårt pragmatiska sätt att lösa uppgifterna stred egentligen mot gängse militär uppfattning, men man hade inget emot att utnyttja oss, eftersom det gav resultat. Det var helt enkelt baserat på vanligt sunt förstånd kombinerat med praktiskt handlag med våra vapen; vi var ju nästan alla bondpojkar och arbetare, vana vid arbetsredskap och verktyg. För övrigt var det ingen som kunde dirigera oss när vi väl gått ut på Ingenmansland. Ibland kunde det också se märkvärdigare ut än det var i verkligheten."

Ptitsa (Fågeln) var en irriterande stark rysk stödjepunkt framför 9. kompaniet. Den var bemannad med två infanteriplutoner förstärkta med tre maskingevär och två miniatyrgranatkastare. En av major Eero Suna ledd avdelning bestående av två förstärkta kompanier från I/JR 34 [Red anm: I/JR 34 utläses som 1. bataljonen i Infanteriregemente 34], två grupper från I/JR 61:s jägarpluton och tre pionjärgrupper försökte 9.3.42 oskadliggöra Fågeln, men tvingades ge upp efter att ha förlorat 19 man i fyra anfall utan att ens ha kommit i närheten av målet. 

Inemot ett år senare fick Harry Järv en förfrågan om han ville åta sig att förstöra Fågeln, och natten till 9.2.43 utförde tio man detta uppdrag utan egna dödliga förluster, fyra från 9. kompaniet och sex från 11. kompaniet. 3. Bataljonens kommendör major Bruno Lagerbohm hade bestämt att endast patrulledaren skulle få ha maskinpistol, de övriga gevär, detta eftersom 3. bataljonen ”inte hade råd att förlora tio maskinpistoler på en gång”. 

"I olikhet med regementskommendören Alpo Marttinen var aldrig Lagerbohm hos oss vid själva operationen, och ingen talade om för honom att alla tio hade maskinpistol vid tillfället - en förutsättning för att ett sådant företag skulle lyckas."

Patrullen kom i stridsposition inne på Fågeln först efter nio timmar, eftersom den förberedande spaningen måste ske i samband med aktionen och patrullen kom för nära en vaktpost och måste välja ett annat övergångsställe. 

Av deltagarna i patrullen mot Fågeln är åtta med på fotot, som togs i
snöglopp sent på eftermiddagen inanan patrullen gick ut.
Från vänster Allan Finholm, Walter Wollsten, Runar Wik,
Weimar Fagerström, Runar Frände, Runar Bergroth,
Paul Söderholm (som stupade 3.6.43 när han ledde en spaningspatrull)
och Johannes Björk. Ej med på fotot är Valdemar Backholm,
som låg och sov i korsun bakom gruppen, samt patrulledaren/fotografen Harry Järv.

"En förutsättning för framgång är att varje medlem i gruppen är beprövad och har de nödvändiga egenskaperna: psykisk styrka under det förberedande skedet och snabbhet i striden. Alla är ju beroende av alla de övriga, och därför ville manskapet i stötgruppen inte ha utomstående med. Villiga personer – och sådana fanns fler än lämpliga – måste meritera sig genom att först visa sin kapacitet i stödgrupper som t ex understödsvapen, ammunitionbärare, sanitetsmän  [Red anm: sjukvårdare] eller på annat sätt innan de accepterades i stötgruppen."

"Kärnan i denna stridspatrull omfattade för övrigt fler än deltagarna i det just nu aktuella företaget: från min egen stödjepunkt [Dammen] Jarl Lindblad (sårad 4/9 43), från stödjepunkten Järpen i samma kompani Runar Frände, från 9. kompaniet Paul Söderholm (som stupade 3/6 43) och Johannes Björk (sårad 24/10 43 och 3/7 44), från maskingevärskompaniet Willy Mattas, från 1. kompaniet i 1. bataljonen Karl Rosenlöf (sårad 18/2 43, 24/6 43 och 2/10 43)."

"Denna gång var vi alltså sju man som gick över till grannbataljonen [2. bat]. Där hade man formerat en andra, större stötgrupp, 14 man stark, som skulle följa omedelbart efter vår och även delta i striden. Dessutom fanns en stödgrupp som likaså bestod av 14 man. Den skulle ge oss eldunderstöd och binda en del av det ryska manskapet, men den kom i praktiken inte att fungera på det sättet. Dessutom var sanitärer [sjukvårdare] och eldledare engagerade. Granatkastar- och artillerispärrar var planerade; de skulle utlösas och stoppas av signaler med ljusraketer i olika färg."

"Tillsammans med en fänrik och ytterligare några man som skulle ingå i den andra stötgruppen och som tidigare hade utfört det förberedande spaningsarbetet orienterade vi oss i terrängen framför den ryska stödjepunkten, som under företaget hade getts arbetsnamnet Meri. För att inte irritera fienden i onödan höll vi oss på något avstånd, men fick det ställe utpekat där våra kolleger från II. bataljonen ansåg det lämpligast att försöka ta sig in i de ryska ställningarna: över ett kärr som låg något över 200 meter väster om stödjepunkten Meri. En ca 40 meter bred bevakningsrå sträckte sig från stödjepunkten ända ned till kärret. I allmänhet brukade vi ta oss över de bevakade förhuggningarna genom att krypa under de fällda träden. 

Karl Rosenlöf från 1. kompaniet i 1. bataljonen tar sig över en

bevakningsrå genom att krypa under trädstammarna.

Detta var vårt vanliga sätt att obemärkta ta oss in

i de fientliga ställningarna. Foto H. J. i slutet av augusti 1943

Vi skar vid behov ljudlöst av hindrande kvistar med en vass kniv och åstadkom en tunnel under de fällda trädstammarna, så att vaktposterna inte kunde höra eller se oss, fastän de hela tiden bevakade förhuggningen. Här var den metoden inte tillämplig, eftersom skogen var gles och bestod av relativt unga lövträd; förhuggningen gav inte skydd för insyn. Jag bedömde också att vägen över kärret var den lämpligaste.

Sedan väntade vi på bra väder. Ett extra dygn gick för att det var vindstilla; vi ville ha någon blåst som rörde om bland löven och förtog de ljud vi åstadkom, även om vi alltid rörde oss tyst. Men på morgonen den 16 juli samlades vi klockan 8.00, och 9.05 gick vi ut från stödjepunkten Jalle, sammanlagt 47 man.

Börje Mangs visar regementskommendören Alpo Marttinen
planen för den forcerade spaningen mot Meri på morgonen
den 16 juli 1943. Till vänster artillerikommendören Eino Tirronen,
andre från vänster batterichefen Aaro Keskivari,
tredje från vänster bataljonskommendören Edvin Holmberg. (Foto H. J)

Regementskommendören Alpo Marttinen och bataljonskommendören Edvin Holmberg var alltså där, liksom artillerikommendören Eino Tirronen och batterichefen Aaro Keskivari från Rask.Psto 24, den artillerisektion som understödde vårt regemente. Saknades gjorde chefen 3. bataljonen, Bruno Lagerbohm. De ovan nämnda stannade på Jalle tills uppdraget var slutfört.

Mitt emellan Jalle och kärret lämnade vi kvar stödgruppen, sanitärerna och förbindelsemännen. Chef på kommandoplatsen var Börje Mangs. De två stötgrupperna fortsatte fram till skogsbrynet och började krypa ut på kärret. Efter en stund var vi så långt framme att vi hade den upphuggna bevakningsrån till vänster om oss. Stödjepunkten låg vid råns övre ända, och en vaktpost var placerad så att han kunde bevaka hela rån och se långt ut över kärret. Det var inte möjligt för oss att fortsätta som planerat utan att bli upptäckta. Den förberedande spaningen hade varit otillräcklig.

Klockan var nu omkring 11.00. Vi tog oss tillbaka in i skogen och gick ca en halv kilometer genom Ingenmansland österut för att komma fram till [den sovjetiska] stödjepunkten från andra hållet. Efter vid pass en timme var vi framme vid minfältet och hade nu stödjepunkten helt nära till höger om oss. Minfältet bestod enbart av trampminor. 

Vi var vana vid minor, det ingick i rutinen att öppna en väg genom olika typer av minfält. (När vi byggde vår stora korsu Dammen sommaren 1942 behövde vi sprängämnen för att smula sönder den hårda leran och samlade för detta ändamål trotyl i minfälten framför de ryska stödjepunkterna.) Innanför minfältet fanns en enkel taggtråd, mellan den och stödjepunkten gick en ravin.

Här stod en annan vaktpost, strax till vänster om oss på ca 35 meters avstånd, utanför själva stödjepunkten och öster om den. Han bevakade både norrut, där vi nu låg, och västerut längs förhuggningen. Med sitt snabbeldsgevär kunde han bestryka ravinen och norra sidan av rån förbi stödjepunkten ända ned till kärret.

Härifrån kunde jag överblicka en stor del av stödjepunkten. Den hade två manskapskorsur, en på östra sidan, alltså närmare oss, en annan på kullens västra del. De var förenade med en skyttegrav som gick i en halvcirkel norrut längs ravinkanten. Mitt på stödjepunkten fanns ett maskingevärsnäste med skjutriktning norrut, mot skogen på andra sidan ravinen, som var tätare här än på andra sidan av bevakningsrån, också tätare än den som huggits ned och nu bildade rån. Utöver den vaktpost som stod till vänster om oss fanns två på själva stödjepunkten, en bredvid maskingeväret, längst västerut den jag hade sett från kärret.

Från den östra korsun gick en underhållsväg bakåt, söderut mot en grannstödjepunkt med minst en stor korsu. Österut fanns också en stödjepunkt av ljudet att döma, men den syntes inte. Vaktposten till vänster om oss hörde möjligen till den och inte till Meri.

Vi hade hamnat nordost om stödjepunkten och drog oss försiktigt bakåt för att närma oss den rakt framifrån, omkring 30 meter längre västerut. Klockan var nu ca 15.00. Jag tog upp en väg genom minfältet och kom fram till taggtrådsstängslet, gjorde ett hack i tråden med en liten tång och bröt försiktigt av den; Kaustinen och Finholm, som låg på var sin sida om mig, höll i tråden och vek ljudlöst undan dess båda ändar. Sedan kröp vi fram till skogsbrynet och ravinkanten.

Kartskiss över Fågeln. Tyvärr är bilden i original mycket otydlig Redaktören för Tidsspegeln har med olika metoder sökt förbättra den, men resultatet är klent!

 

Ovanstående skiss över den forcerade spaningen mot Meri den 16-17 juli 1943, ritad följande dag av Rurik Nylund. Två av de tre kraftiga pilarna mot den östra korsun borde rätteligen vara riktade mot den västra, och den västra korsun, som på skissen anges vara mindre, var i verkligheten ungefär lika stor som den östra.

Vi låg nu rakt framför den mellersta vaktposten, som stod bredvid maskingeväret. Avståndet var knappt 20 meter. Alla tre vaktposterna bar hjälm.

Ravinen var smal, men djup, med branta sluttningar. Det var omöjligt att komma in på stödjepunkten från denna sida.

Hittills hade vi haft hjälp av en lätt bris; tack vare det svaga suset i löven hade vi kunnat röra oss utan att höras. Nu mojnade vinden, hela naturen tystnade. Vi kunde inte dra oss tillbaka ens; vi låg så nära vaktposten att han skulle kunna höra oss om vi rörde oss. Vi måste vänta på kvällsbrisen.

En grupp ryska soldater samlades vid poststället och diskuterade någonting så ivrigt, att det lät som gräl. Tydligen något dagsaktuellt, för slutligen kom en soldat med en tidning och läste upp en text högt för kamraterna, varefter gruppen skingrades.

Vaktposterna fick liksom hos oss avlösning var tredje timme. Vi låg stilla, iakttog aktiviteterna på stödjepunkten. Först inemot klockan 19.00 kom brisen, löven började dallra, och vi kunde långsamt backa ur den låsta positionen. Vi hade då legat orörliga framför en vaktpost och ett maskingevär i ca fyra timmar.

Erik Kaustinen, Allan Finholm och Bror Östman under en strid
med en rysk 20-mannapatrull framför stödjepunkten Dammen
i början av juli 1943. Den ryske soldaten [som de släpar mellan sig],
var prickskytt, och hette Smirnov. (Foto H. J)

Först när vi var på betryggande avstånd från Meri fick jag veta att chefen för den andra stötgruppen hade fått ett nervsammanbrott under den långa väntetiden. Det var ju bara de som låg längst framme i min stötgrupp som såg den ryska stödjepunkten och hade någon uppfattning om vad som försiggick där, de övriga måste ligga och vänta i blindo. Situationen för dem var onekligen mer psykiskt pressande än för oss där framme. Gruppchefen var ingalunda oerfaren, han hade själv lett spaningspatruller, men han stod inte ut med overksamheten och ovissheten.

Han reste sig på knä, drog sin pistol och tycktes ha för avsikt att ropa något och skjuta, men övermannades omedelbart av de närmast liggande; en av dem lade snabbt handen över munnen på honom och drog ner honom, och sedan togs han till sanitärerna. Allt detta skedde så tyst och effektivt att jag inte hörde någonting, fastän jag låg bara ett tjugotal meter längre fram. När jag fick veta vad som hänt, befann han sig sannolikt redan på fältsjukhuset i Vaaseni.

Befälet över 2. stötgruppen övertogs av Börje Mangs, hans uppgifter på kommandoplatsen av Lars Arninoff.

Ännu hade jag inte hittat någon ingångsmöjlighet. Jag lämnade kvar huvudparten av stötgrupperna i skogen en bit ifrån den ryska stödjepunkten för att låta pojkarna vila sig och återvände vid 19-tiden med två ur min egen grupp, Finholm och Helén, för ytterligare spaning. Strax väster om det ställe där vi hade fastnat och legat så länge fanns ett buskage som gav gott skydd. Vi tog oss fram dit och fick åter en tämligen god överblick över stödjepunkten. Också nu hade vi vaktposten på ca 20 meters håll framför oss, denna gång något längre till vänster. Det var en ung man, i 20-årsåldern ungefär, alltså jämnårig med oss. (En del av soldaterna på den ryska stödjepunkten var betydligt äldre, kanske upp emot 40 år.)

Jag reste mig i skydd av buskaget för att se bättre. Vi hade kamouflageuniformer, så jag räknade med att vaktposten inte skulle upptäcka mig, men uppenbarligen skymtade han mitt ansikte, som jag inte hade svärtat. Han kallade på en soldat som kom gående förbi poststället och pekade på buskaget. Jag stod blickstilla; minsta rörelse hade bekräftat hans misstanke. De stirrade på buskaget en god stund, men kom av allt att döma till slut överens om att det inte fanns någon där. Men vaktposten tänkte ändå för säkerhets skull skjuta några skott. Han höjde geväret.

Just när han gjorde laddningsrörelsen såg båda på vapnet, och det ögonblicket använde jag till att kasta mig platt på marken. Han sköt först fem skott i rask takt genom buskaget, sedan ytterligare fyra - men som vanligt i sådana situationer för högt.

En del av manskapet kom ut från den västra, närmare liggande korsun och samlades kring vaktposten, som gestikulerade och pekade och förklarade vad han tyckt sig sett. De stod kvar en stund och iakttog buskaget, men såg ingenting. De skrattade åt honom och lämnade sedan platsen. Men vi låg stilla, eftersom vi räknade med att vaktposten kanske inte var helt övertygad om att han sett i syne och därför skulle vara särskilt vaksam efter denna incident. Först när han fått avlösning klockan 20.00 drog vi oss tillbaka.

Vid 21-tiden beslöt vi att återgå till den ursprungliga planen och ta oss in på stödjepunkten över kärret, men i skydd av mörkret. Vi hade nu varit ute i ett halvt dygn. Väntetiden, ett par timmar, tillbringade vi ute på Ingenmansland i vila. Söderman avlade där ett högtidligt löfte att sluta röka, dock först efter den förestående striden.

Bertel Söderman läser läxor i en paus under ett spaningsuppdrag
sommaren 1943. I förgrunden Willy Mattas. (Foto H. J)

Omkring klockan 23.00 kröp vi för andra gången ut på kärret. Nu gjorde vi för säkerhets skull en vidare sväng än vid försöket på morgonen. En timme senare hade vi tagit oss över kärret och in i skogen bakom förhuggningen utan att vaktposten hade upptäckt oss. Vi befann oss nu i aspskogen bakom vårt mål, mitt inne i det ryska försvarssystemet mellan två stödjepunkter. Vid 1-tiden kom vi fram till underhållsvägen mellan den östra korsun på stödjepunkten och den korsu som låg längre söderut, på en annan stödjepunkt. Vägen hade hjulspår i den grå leran (hemma hos oss på III. bataljon var leran brun). Vi följde vägen mot den östra korsun, men vaktposten öster om stödjepunkten hade insyn över vägen, och det började redan ljusna. Vi gjorde därför en sväng bakåt och västerut och närmade oss den västra korsun söderifrån.

Klockan var åtta minuter i tre när jag nådde fram till kanten av skyttegraven strax till vänster om den västra korsun, tätt följd av mina sex man och den andra stötgruppens fjorton.

Jag hoppade ner i skyttegraven. Den var djup, när jag tog mark hördes det långt i den tysta natten, men försiktighetens tid var nu över. Den hade varat i 18 timmar och gett ett gott utgångsläge för den korta strid som förestod.

Men inte hundraprocentigt gott. Episoden med vaktposten som trodde sig ha upptäckt mig åtta timmar tidigare hade uppenbarligen skärpt vaksamheten; i varje fall agerade våra motståndare oväntat snabbt och energiskt. Vaktposten på västra sidan av stödjepunkten kom praktiskt taget sekunden efteråt runt hörnet i skyttegraven med maskinpistolen pekande rakt mot mig. Samtidigt slogs korsudörren upp till höger om mig, en handgranat kastades ut, och så drogs dörren igen.

Jag hann se att en av mina män hoppade ned på vaktposten, som höjde sin maskinpistol och sköt mot honom i luften; det var Bertel Söderman, som hade uppfattat min belägenhet och tog hand om den ena delen av problemet. Av lufttrycket från handgranaten, som kreverade alldeles intill mig, kastades jag ca tre meter längs skyttegraven och blev liggande över min kamrat. Han hade träffats av tre skott: ett i halsen, ett i ansiktet och ett i pannan, och han hade dött redan i språnget. Handgranaten var inte av äggtyp med stor splitterverkan, utan av plåt; skärvorna trängde inte genom kläderna

Efter krevaden öppnade soldaterna i korsun dörren på nytt och började ta sig ut, men en serie från min maskinpistol stäckte [hindrade] detta försök, och sedan jag kastat in två handgranater blev det alldeles tyst därinne. Jag trodde då att jag klarat hela korsun, men det visade sig vara fel. Den hade inte bara denna dörr vid ändan av skyttegraven, utan en till på den motsatta, östra sidan. Det var huvudingången; där fanns ett gevärsställ bakom ett skyddsvärn. De överlevande i korsun försökte ta sig ut den vägen. Fyra man ur min grupp, Fagerström, Finholm, Kaustinen och Östman, invecklades omedelbart i strid framför den dörren, liksom 2. stötgruppens manskap.

Ryssarna öppnade också här dörren på glänt och kastade ut en handgranat, ganska löst, eftersom kastaren inte ville blotta sig i dörröppningen, och drog sedan igen dörren. Den hamnade rakt på Mangs, men han lyckades vifta bort den med ena handen. Den kreverade i luften, dock så nära honom att han fick skärvor i huvudet, båda benen och båda armarna. (Han blev sårad en gång till 23/6 44.) Kaustinen, som befann sig alldeles framför honom, blev svårare skadad av skärvor i ena foten och vaden från samma handgranat.

Efter krevaden öppnades dörren på nytt, och två man kom ut, väl i tro att handgranaten hade öppnat vägen för dem. Mangs hann skjuta dem innan han haltade tillbaka genom aspskogen och över kärret. Kaustinen tog av sig stöveln, som var fylld av blod, och konstaterade att en skärva hade trängt in i fotleden. Han kunde inte stöda på foten, så han kröp hela vägen ned till kärret, där han togs om hand av sanitärerna.

De övriga i korsun försökte också ta sig ut för att komma i effektiv stridsposition. En handgranat fastnade i Finholms axelklaff, men just innan den kreverade fick han loss den och kastade den ifrån sig; han fick bara obetydliga skador i ena underarmen och kunde fortsätta striden. Tillsammans med de andra klarade han slutgiltigt denna korsu, som till slut sprängdes med två buntladdningar av en man ur den andra stötgruppen. Denne blev sårad just när han kastat in laddningen.

Manskapet i den andra, östra korsun, hade snabbt kommit med i striden, de stod i vita underkläder på korsutaket och sköt med automatvapen så att leran sprätte kring benen på angriparna. Det var för långt håll för handgranater, ca 50 meter, och ryssarna försökte heller inte gå till motanfall. Våra kvarvarande kamrater svarade. Finholm, som var den säkraste maskinpistolskytten, sopade bort dem.

Artilleri- och granatkastarspärrarna utlöstes med en grön ljusraket så snart striden börjat. Ett par minuter senare sköt ryssarna en röd ljusraket och utlöste därmed sina egna granatkastar- och artillerispärrar. Men i vårt signalsystem betydde röd raket att eldgivningen skulle upphöra, och så skedde också. Den kom dock åter i gång sedan misstaget upptäckts och vår gröna signal upprepats.

Vaktposten som skjutit Söderman retirerade längs skyttegraven mot den andra korsun; han hade naturligtvis uppfattat att vi var ganska många, och på denna del av stödjepunkten fanns bara han och vaktposten vid maskingeväret. Jag hann upp honom efter ca 60 meter. Han stod i en klunga tillsammans med ytterligare fyra man, en av dem sannolikt den andra vaktposten, eftersom poststället vid maskingeväret inte var bemannat när jag passerade det. De tycktes villrådiga och hann inte reagera tillräckligt snabbt. Jag fortsatte inte längs skyttegraven ända fram till den östra korsun, utan återvände till maskingeväret.

Den ende utom Söderman som följt mig i skyttegraven var Helén, men han skadades efter en stund lätt av en handgranat i högra sidan, omedelbart efteråt i vänstra sidan och vänstra benet av en annan handgranat; en sena slets av i knävecket, och benet vek sig när han försökte stå på det. Han ropade till mig att han blivit sårad och inte kunde fortsätta, och jag svarade att han skulle försöka ta sig därifrån om han kunde. Hoppande på ett ben gjorde han det, hjälptes upp ur skyttegraven av en man ur 2. stötgruppen och bars till förbandsplatsen och sedan vidare till Jalle.

Klas Helén transporteras till fältsjukhuset efter
striden den 17 juli 1943. Till höger Harry Järv.

Det är oklart varifrån handgranaterna som sårade Helén kom. Sannolikt uppifrån kullen. I skyttegraven fanns ingen som kunde ha kastat dem.

Eftersom jag var ensam på norra eller framsidan av stödjepunkten sedan Söderman stupat i stridens inledningsskede och Helén sårats ganska snart efteråt, visste jag inte hur striden utvecklade sig för de övriga. Jag försökte lyfta upp det ryska maskingeväret på skyttegravskanten för att nyttiggöra det mot den östra korsun, men det var tungt och åbäkigt, så jag lyckades inte få upp det, utan sprängde sönder det med en handgranat. Ensam hade jag för övrigt inte kunnat använda det, och jag visste inte om jag kunde få någon assistans.

Striden var nu slut; den hade pågått i omkring tolv minuter. Någon undsättning från grannstödjepunkterna hade ryssarna inte hunnit få fram.

Jag tar med mig Söderman”, hörde jag Finholm ropa från andra sidan av stödjepunkten. ”Ja, gör det!”, svarade jag. Han lyfte Söderman ur skyttegraven och bar honom nedför sluttningen längs förhuggningens västra sida och möttes där av fem eller sex man ur stödgruppen, som tog hand om den stupade. Finholm återvände till stödjepunkten för att se om han kunde vara mig till någon hjälp.

Under tiden hade jag återvänt och kommit upp ur skyttegraven på den plats där jag hoppat ner i den. Fagerström lämnade just då stödjepunkten; han var den ende i min stötgrupp utom jag själv som var oskadad. (Några veckor senare, den 4 september, blev det bådas vår tur, som för min del var den tredje.) Östman var kvar, han hade fått ganska svåra skador av handgranatskärvor i ena knäet, bakhuvudet, hakan och tungan. Han var alldeles omtöcknad. Jag visade honom bästa vägen längs förhuggningen till förbandsplatsen, och han lyckades också ta sig dit. Hur hade han sedan inget minne av. Han var den siste av de sårade som togs om hand av sanitärerna.

På grund av motståndarnas ögonblickliga reaktion och hårdnackade motstånd blev striden så häftig, att vi misslyckades med vår huvuduppgift; vi fick denna gång inte med oss någon fånge. Däremot hade vi fullgjort andrahandsuppgiften. Finholm och jag var de sista på stödjepunkten; såvitt vi kunde se fanns det då ingen levande motståndare kvar där. Innan vi lämnade platsen tog jag med papperen från ett par av de stupade. De innehöll i stort sett de uppgifter man kunde få – och har lagenlig rätt att begära – av en fånge.

Klockan 3.10 på morgonen den 17 juli, efter 18 timmar, var huvudparten av stötgruppernas manskap tillbaka på vår egen stödjepunkt Jalle. En timme senare drogs också stödgruppens manskap in. Våra egna förluster var en stupad – det var enda gången på alla våra forcerade spaningar som någon medlem i gruppen stupade – och sju sårade; en åttonde, Finholm, skötte sin obetydliga skada själv. (Han skulle bli ordentligt sårad 23/6 44).

I högkvarterets officiella rapport sades det att vi hade sprängt tre nästen och att fiendens förluster uppgick till över 50 man. I själva verket hade vi sprängt en manskapskorsu och ett maskingevärsnäste och nedgjort manskapet i ytterligare en korsu, men inte sprängt den.

Jag vet inte vem som lämnat uppgifterna till den officiella rapporten; vår egen bedömning när vi sammanställde våra iakttagelser var att fiendens förluster uppgick till 29 man. Men inte heller den siffran är helt säker; en stor del av stötgruppens manskap befann sig på väg till eller fanns redan på fältsjukhuset när sammanställningen gjordes. Bertel Söderman, som bytte till sig sin död mot mitt liv, blev nitton år. Han var min skolkamrat i Vasa svenska lyceum, dock ett par år yngre än jag och fortfarande gymnasist. Han läste gymnasiekursen med sikte på studentexamen. Det var självstudier, men jag fungerade som handledare.

Lärarkollegiet gav oss uppgifter om lämpliga läskurser, som vi arbetade oss igenom efter bästa förmåga, med läxförhör och provskrivningar och allt annat som hör till skolarbetet. Ett vykort föreställande vår skola och en läsordning var fästa ovanför Södermans plats i korsun som symboler för detta bildnings- och humanitetsbehov."

                                                                       - Ω -

Källa till Tidsspegelns artikel är huvudsakligen en artikel i Veteraanien Perintö vilken i sin tur grundar sig på Nils-Erik Nykvists bok Sextioettan [smeknamn för JR61]. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!