måndag 29 december 2014

En glömd tragedi II

Tidsspegeln vandrar i denna artikel knappt 70 år tillbaka i tiden för att ta del av ännu ett förfärligt dåd utfört av den sovjetiske u-båtskaptenen på S-13, Alexandr Marinesko.



1923 sjösattes det tyska passagerarfartyget München vars huvuduppgift skulle vara passagerartrafik på New York. I denna stad drabbades fartyget den 11 januari 1930 av en förödande brand och sjönk vid kaj trots insats av hela New Yorks brandförsvar. Dåtidens största bärgningsföretag blev emellertid lyckosamt och atlantångaren München lades i torrdocka och reparerades. Åter i drift döptes hon (1930) om till General von Steuben



1938 var det åter dags för namnbyte - denna gång till Steuben.

Fartyget rekvirerades 1939 av Kriegsmarine och Steuben blev flytande förläggning i dåvarande Gotenhafen (Gdynia) för u-båtsbesättningar under inskolning.

1944 var det åter dags för tjänst till havs då Steuben fick uppdraget att transportera trupp till Baltikum och sårade till Kiel.

I början av januari 1945 insåg storadmiral Dönitz att Tyskland skulle förlora kriget och beordrade med Operation Hannibal evakuering av såväl militär som civil personal från Polen och Baltikum med hjälp av tillgängliga tyska fartyg. Detta skulle komma att bli den absolut största (jfr Dunkerque med ca 338 000 evakuerade soldater) sjöburna evakueringen någonsin och trots tunga förluster skulle mer än två miljoner människor på detta sätt komma att undfly Röda Arméns skoningslösa vedergällning.

Den 9 februari 1945 lämnade Steuben Pillau (nu Baltiysk i den ryska enklaven Kaliningrad) med kurs mot Swinemünde (nu Świnoujście) i Polen. Ombord fanns totalt 4 267 personer; 2,800 sårade tyska soldater, 800 civila, 100 permittenter, 282 läkare och sjuksköterskor, 64 luftvärnssoldater för fartygets luftvärnskanoner samt 221 besättningsmän. Strax efter midnatt den 10 februari gav den ryske kaptenen (jfr artikeln "En glömd tragedi") Alexandr Marinesko på S-13 kommando att avfyra två torpeder mot Steuben. Båda torpederna träffade och fartyget gick till botten efter 20 minuter. 3967 människor följde Steuben i det iskalla djupet. Blott 300 personer kunde räddas av den tyska torpedbåten T-196. Alexandr Marinesko belönades postumt (1990) med den sovjetiska orden Sovjetunionens Hjälte för denna sänkning och för sänkningen av passagerarfartyget Wilhelm Gustloff

13 297 försvarslösa människor mördades vid dessa två sänkningar av denne sovjetunionens hjälte.... en man som i stället för att belönas borde ställts till svars för brott mot mänskligheten.


                                                                                     - Ω -

söndag 28 december 2014

En glömd tragedi

Nämn ordet Titanic och nästan alla kommer ihåg det "osänkbara" Brittiska passagerarfartyg som på sin jungfruresa kolliderade med ett isberg i Nordatlanten den 14 april 1912. Titanic gick till botten, efter 2 timmar och 40 minuter, på natten den 15 april och tog 1514 av sina 2224 passagerare med ned i den mörka kalla djupet.







Namnet Lusitania, en gång ett väldigt brittiskt passagerarfartyg, kan låta vagt bekant. Lusitania blev offer för en tysk u-båts torpeder den 7 maj 1915. 1198 av 1959 passagerare och besättningsmedlemmar följde henne i djupet.








Den brittiska slagkryssaren HMS Hood, i storlek bara överträffad av de tyska slagskeppen Bismarck och Tirpiz, på den tiden de största krigsfartygen, försvann med 30 knops fart ner Danmarkssundets gröna vatten på mindre än 3 minuter den 24 maj 1941 efter att att en granat från det tyska slagskeppet Bismarck trängt ner i en av ammunitionsdurkarna. Av HMS Hood besättning 1,490 man överlevde endast 3..



Slagskeppet Bismarck mötte sitt öde tre dagar senare, kl 10:30 den 27 maj 1941. Bismarcks besättning räknade 2065 man men vid förlisningen fanns det mer än 2.200 män ombord. Endast 115 kunde räddas ..











I modern tid har vi passagerarfärjan Estonia som den 28 september 1994 i hårt väder havererar och tar 852 personer, passagerare och besättning, av totalt 989, med sig ner i den mörka kalla Östersjön.






Dessa namn känner vi vanligen till - men namnen Wilhelm Gustloff och General von Steuben (från 1938 enbart Steuben) säger de flesta av oss absolut ingenting!

Det borde de dock göra eftersom de båda namnen representerar världshistoriens, utan jämförelse, största katastrofer till havs vilka faktiskt inträffade i södra Östersjön.



Passagerarfartyget Wilhelm Gustloff lämnade Gdynia (då Gotenhafen) i norra Polen, ca kl 12:30 den 30 januari 1945 med mellandestination Kiel och med Flensburg som slutdestination. I Kiel skulle den militära personalen gå iland. Ombord registrerades 6050 personer, men denna siffra omfattar inte alla civila som lyckats komma ombord i rådande kaos. Undersökningar av en Gustloff överlevande, Heinz Schön, visar att fartyget hade 173 besättningsmän, 918 officerare och män från den 2: a u-båtsskoldivisionen, 373 sjölottor, 162 sårade soldater och 8956 civila flyktingar. Av dessa senare var ca 5000 barn. Totalt hade Wilhelm Gustloff på denna sin sista resa 10.582 passagerare


I vattnen VNV Gdynia kryssade den sovjetiska ubåten S-13 under befäl av den ganska misslyckade befälhavaren Aleksandr Marinesko. Marinesko nominerades för Sovjetunionens högsta utmärkelse: Sovjetunionens hjälte, men på grund av sitt alkoholmissbruk och andra tvivelaktiga egenskaper, blev han bara belönad med Röda Fanan, en "ära", som han ansåg som en förolämpning och skymf! Han fick sparken senare under 1945 med anledning av: fylleri, försummelse i tjänsten, och otrohet (!). Han avtjänade under tre år (1949-1951) straff för "förskingring av socialistisk egendom". Marinesko återanställdes så småningom och återfick sin rang som kapten och dog 1963. År 1990 tilldelades han postumt orden "Sovjetunionens hjälte".



Wilhelm Gustloff gick i januarimörkret med tända lanternor eftersom man väntade ett möte med en tysk minsveparflottilj.













Wilhelm Gustloff blev ett lätt byte för S-13 som träffade Wilhelm Gustloff med tre torpeder. Den första torpeden exploderade kl 21:16 den 30 januari 1945. Wilhelm Gustloff gick efter ytterligare två torpedträffar till botten efter en dödskamp det isiga havet om ca 70 minuter. Åtta timmar efter förlisningen hittades den sista överlevande i en livbåt fylld med stelfrusna lik. Werner Fick, ombord på VP1703, hittade en levande baby insvept i filtar. I avsaknad av föräldrar kom det lilla barnet att adopteras av Werner Fick.

Frågan är om inte Alexander Marinesko i stället för att få utmärkelser borde ha ställts till svars som världshistoriens enskilt störste massmördare, han ensam bar vid sänkningen av Wilhelm Gustloff skuld för 9330 personers död i det 4-gradiga Östersjövattnet... 1252 personer bärgades... Men Marinesko skulle snart utöka sin tribut till Dödens Altare med ännu ca 2 700 drunknade och ihjälfrusna människor, detta knappt två veckor efter torpederingen av Wilhelm Gustloff. Det nya sammantagna mordrekordet uppnådde Marinesko genom att "hjältemodigt" sänka passagerarfartyget Steuben (General von Steuben fram till 1938) den 10 februari 1945. Av de ca 3000 ombordvarande omkom 2700 personer i Östersjöns vintriga vatten....



                                                                         - Ω -

fredag 26 december 2014

Hansa - en svensk katastrof

Klockan är 05:57 på morgonen den 24 november 1944 när en ljusblixt och en våldsam explosion sliter sönder novembermörkret. Passagerarfartyget S.S Hansa på väg från Nynäshamn till Visby klyvs vid explosionen i två delar och försvinner i Östersjöns mörka vatten inom någon minut. Med sig i djupet tar hon 84 av de 86 ombordvarande, passagerare (63 st) och besättningsmän (23 st). Den yngsta passageraren är Britt Carlsson, blott 6 år gammal när hon dras ner i det mörka djupet. Två av de ombordvarande, biträdande 2:e styrman Arne Carlsson samt dåvarande kaptenen, sedermera generallöjtnanten, Arne Mohlin överlevde förlisningen - Carlsson genom att S.S Hansas radiohytt, där han sov vid explosionen, slets loss från fartyget! 

S.S Hansa hade kl 23.30 den 23 november lämnat Nynäshamn och skulle anlöpa Visby kl 08:30 påföljande dag. Hårt väder och dimma försenade dock ankomsten. När anlöpningstiden för S.S Hansa passerats och fartyget inte hördes av sändes ett flygplan upp kl 11:15 och fann två överlevande i en gummibåt i en position 44 km NNV om Visby. De bärgades senare av minsveparen Landsort efter ca 8 timmar på havet.

Man antog tidigt att S.S Hansa minsprängts men mot detta talade att farleden nyligen minröjts. Förhör med styrman Carlsson troliggjorde att S.S Hansa i stället torpederats. Rykten gjorde gällande att fartyget skulle varit lastat med sprängmedel - och all vidare information om S.S Hansa mörklades av militären. Det visade sig så småningom att S.S Hansa, i strid med säkerhetsföreskrifterna, varit lastat med 2 500 kg nitrolit (sprängämne) i ställer för tillåtna 500 kg. Sprängmedlen var beställda av militären på Gotland. Olycksförloppet klargjorde dock att det inte var lasten (i aktra lastrummet) som blev S.S Hansa's undergång.

S.S Hansa återfanns på 100 meters djup av ett dykföretag 1988. 

När sovjetunionen föll samman i början på 1990-talet lyckades forskaren Jürgen von Zweiberk i Moskva återfinna u-båtskapten Mogilevskij's krigsdagbok för den sovjetíska u-båten L-21. I den beskriver Mogilevskij hur han den aktuella morgonen avfyrar tre torpeder mot ett stort fraktfartyg på väg söderut (mot Tyskland?) ett fartyg om 5000 - 7000 ton.... S.S Hansa var i själva verket på 563 ton....

Mogilevskij skulle bli stilbildare för massmördande Sovjetiska u-båtskaptener, S.S Hansa's öde var enbart en förövning till vad som komma skulle. Det ultimata massmordet utfördes då passagerarfartyget Wilhelm Gustloff sänktes den 30:e januari 1945 av Sovjetunionens Hjälte (1990), Alexander Marinesko. 10 000 människor, merparten civila, dog i Östersjöns kalla omfamning.


                                                                     - Ω -

tisdag 23 december 2014

Sagan om folkölet

Hej och God Jul alla läsare av Tidsspegeln! Jag hade ju nästan lovat att låta julfriden lägra sig över Tidsspegeln - men så kom jag idag att brådstörtat nödgas köpa in lite Falcon Bayerskt öl, 3,5%, till morgondagens julbord. Detta öl är familjens favorit och absolut nödvändigt på julbordet. Styrkan är lagom tillsamman med OP Anderssons akvavit i spetsglasen. Hårt bröd och Dana Blue Grädd är också ett måste som tillbehör till alla inlagda sillar och sillsalat!

Nedanstående artikel avsåg en gång att skapa klarhet i ölets mystiska klasser.... Trots att det s.k Folkölet aldrig någonsin funnits i Sverige lever myten om dess existens kvar!

God Jul!
Redaktören

Sagan om det svenska Folkölet
Av Erland Renström

På den tiden då det mesta började angavs i Sverige ölets alkoholhalt i viktsprocent medan vin och spritdryckers alkoholhalt angavs i volymprocent. Det fanns i nykterhetens namn tre skatteklasser för öl: klass I, klass II och klass III där klass I också ibland kallades svagdricka till följd av sin ringa alkoholhalt.

Sannolikt var klassindelningen av öl mest en manöver för att maskera skatteuttaget och man var troligen mer intresserad av statens inkomster än av det allmänna nykterhetsläget. Sett mot en internationell bakgrund var ett sådant bedrägeri inte heller särskilt allvarligt: Sverige intog en klart distanserad plats i dryckestävlan genom att per capita konsumera blott en fjärdedel av t ex Frankrikes per capita-intag av alkohol!

Vid mitten av 60-talet hade svenskarna börjat se sig om i världen – charterresorna blev allt fler och svensken upptäckte att de svenska dryckesvanorna inte alls var så kopiösa som nykterhetsivrarna påstod. Resultatet av denna upptäckt blev bland annat att Systembolagets försäljning av starköl ökade. Kanske kunde ökningen till dels även tillskrivas att starköl ofta hade ordet Export i sitt produktnamn för att antyda att det var något utöver den vanliga pilsnern - något man drack i utlandet!

För att motverka det ökade intaget av alkohol genom ölkonsumtion genomdrev nykterhetsivrarna i Riksdagen inrättandet av en ny skatteklass för öl, klass IIB. Tanken med detta var att konsumenterna av ren bekvämlighet skulle köpa IIB-öl i stället för att stå i kö på Systembolaget för klass III-öl. I sammanhanget kan det vara av intresse att notera att nykteristerna utgjorde en förkrossande minoritet av Sveriges befolkning, nittiosju procent var nämligen inte nykterister! I Sveriges Riksdag var de däremot i majoritet…. Man skulle kunna tala om en omvänt representativ demokrati – kanske rentav en Folkdemokrati?

Öl bryggdes och såldes nu i fyra stadfästa klasser:

Klass I med max 1,8 viktsprocent alkohol
Klass II med max 2,8 viktsprocent alkohol
Klass IIB med max 3,6 viktsprocent alkohol
Klass III med max 4,5 viktsprocent alkohol.

Klasserna I, II och IIB såldes i speceriaffären medan klass III endast såldes på Systembolaget.

Tiden gick sin vana trogen men medan de vuxna efter en internationell utflykt till stor del vände åter till svagdricka och pilsner (klasserna I och II) blev mellanölet ungdomens favorit. Det var lättåtkomligt, relativt billigt och intaget i tillräcklig mängd gav det dessutom det eftersträvade ruset!

Nu började nykterhetsfolket oja sig – ojandet steg snart till ett mummel, och man började tala om att införa ett nytt öl, ett öl med lägre alkoholhalt än klass IIB, ett för tiden politiskt  korrekt namngivet öl, nämligen Folköl. Detta öl skulle ha en maximal alkoholhalt om 3,0 viktsprocent.

I ett sällsynt ögonblick av klarsyn sade dock Riksdagen nej till Folkölet. Mellanölet förbjöds emellertid och törstande strupar fick klara sig med den tidigare ordningen: klasserna I, II och III, där klass III, som tidigare, endast fanns tillgängligt på Systembolaget.

Så blev då Sverige i början på 90-talet medlem av Europeiska Unionen. En av många nya regler var att alkoholhalten i drycker nu skulle anges i volymprocent. De tre skatteklasserna för öl måste därmed räknas om från viktprocent till volymprocent och detta sker genom att dividera den ursprungliga viktprocenten med faktorn 0,8.

Resultatet blev:

Klass I med 2,25 volymprocent (tidigare max 1,8 viktsprocent) alkohol
Klass II med 3,5 volymprocent (tidigare max 2,8 viktsprocent) alkohol
Klass III med 5,2 (eg 5,63) volymprocent (tidigare max 4,5 viktsprocent) alkohol.

Bryggerinäringen såg i procentvillervallan en chans att öka omsättningen genom att skapa ett nytt öl med 2,8 volymprocent (2.24 viktsprocent) alkoholhalt. Samtidigt med detta introducerades namnet Folköl på den gamla produkten som nu hade det förvillande nya procenttalet 3,5 på sin etikett!

Illusionstricket lyckades över förväntan, en hel nation beställer numer glatt ”Folköl” när de går på krogen – och tror sig därmed vara lite extravaganta – fast det är samma gamla pilsner som alltid i glaset! Vissa partiideologer känner säkert en tillfredställelse motsvarande Bryggarnas, fast med annan grund: Folkhemmet har fått ett Folköl, ett öl som synes tillhöra Folket, ett öl som tillför Staten skattemiljoner - fast det egentligen inte finns!

                                                                                  - Ω -

söndag 21 december 2014

Svensk fallskärmsjägare

Denna text är, med vissa justeringar, lånad från - av mig - okänd författare. Textinnehållet har faktagranskats u.a.



Svensken, greve Erik G:son Lewenhaupts liv (1903-1954) var fullt av osannolika vändningar. Från att ha stämplats som kronvrak blev han rådgivare till skaparen av den svenska Fallskärmsjägarskolan. Hans erfarenhet av krig i både Europa och Asien sammanfattades träffsäkert av en brittisk sergeant: ”Find a war and you´ll find Erik Lewenhaupt in it”. Jfr fotnot [i]

Det skulle kunna tyckas att Erik G:son Lewenhaupt föddes med silversked i munnen som son till en greve tillika hovjägmästare och ägare av slottet Aske utanför Kungsängen. Men fyllda 34 år var hans tillgångar lika med noll. Familjen hade levt kvar i en drömvärld utan samhällsförändringar och i ett liv med oförändrade utgifter.

Utan något att förvalta borde Erik ha kunnat falla tillbaka på en militär karriär, en stark tradition inom hans släkt. I Sverige fanns dock inga utsikter för honom eftersom han varit tvungen att avbryta sin grundutbildning på grund av sjukdom. Franska Främlingslegionen återstod. Väl framme vid ett av legionens förband i Algeriet, bokstavligen vid porten, förmådde han sig dock inte att ta det avgörande steget, han vände.


Vaga uppgifter tyder på att han inte genast återvände till Sverige utan först tjänstgjorde på endera av sidorna i spanska inbördeskriget.[ii] Det råder dock ingen tvekan om att han i Finska vinterkriget 1939-1940 – liksom två andra Lewenhauptare - antogs som finlandsfrivillig. Utan svensk militär bakgrund kunde han inte bli mer än gruppchef vid ett bilkompani.[iii] Där uppskattades han bl a på grund av sina mycket gedigna motorkunskaper.

Kombinationen av studieåren i Oxford, fortsatt arbetslöshet och de norska kamraterna i Finland fick honom att efter vinterkrigets slut söka sig till kriget i Norge. Han visade sig genast vara en naturlig ledare i skogsstriderna runt Kongsvinger. Hans lugna men också handlingskraftiga uppträdande gjorde att han inom loppet av några dagar utnämndes till kapten i norska armén. 


Liksom flera andra svenskar i krigets Sydnorge tröttnade han dock på kaoset och de interna konflikter som rådde där. Han anslöt sig med sin landsman, Hans Thuring, som vägvisare, tolk och rådgivare till ett kompani ur skotska gardet på väg norrut. Det var hos skottarna, bokstavligen vid polcirkeln, som Lewenhaupt gjorde sig förtjänt av sitt första Military Cross, en av Storbritanniens högsta militära utmärkelser. Det var i praktiken Lewenhaupt som återförde kompaniet till bataljonen när det var avskuret och vid ett tillfälle täckte han ensam kompaniets reträtt med en kulspruta. Under en av de långa, hungriga marscherna med Scots Guards ombads han ta över en brittisk pluton och följa med till Frankrike.

Den 5 juni steg Lewenhaupt ombord med britter på passagerarfartyget Franconia utan att fartygets slutdestination var känd. Han visste att Belgien nyligen kapitulerat och att Frankrikes läge var prekärt men valde ändå att följa med britterna. Resan slutade i Skottland och där blev han kvar eftersom Frankrike i praktiken var förlorat. Lewenhaupt överfördes snart till en nyuppsatt norsk träningsbataljonen.

Som chef för ett av bataljonens kompanier gjorde sig Lewenhaupt synnerligen populär bland manskapet, trots hans omvittnat extrema krav på ”puts och studs”. Det framgår tydligt av såväl norska, brittiska som svenska källor att Lewenhaupts charm, kunnande och omtanke gjorde djupa intryck på i stort sett alla han mötte.[iv] 


Charmen visade sig också fungera på den norska rödakorssystern Aase Kløvstad, som han gifte sig med i september 1940.

Genom att på eget initiativ släppa ut Birger Sjöberg (senare vid SOE, Special Operations Executive
) ur en arrestlokal och efter en schism med sina norska officerskollegor tvingades emellertid Lewenhaupt lämna norska armén i juni 1941.

För att bli brittisk officer var det nödvändigt att börja från noll. Med andra ord blev Lewenhaupt menig soldat igen, vid 38 års ålder. Efter tolv månader som menig och underbefäl i 1st Airborne Division blev han kadett vid krigsskolan i Southend-on-Sea. Därefter tyder några uppgifter på att Lewenhaupt under en tid var ”utlånad” till SOE och fälldes med fallskärm över Danmark. Uppdraget skall ha bestått i att föra några för de allierade viktiga danskar ut ur landet.

En helt säker uppgift är att Lewenhaupt i mars 1944 utnämndes till fänrik i Royal Army Service Corps inom 6th Airborne Division. Två månader senare återfick han kaptensgrad i samband med att han fick uppgiften att ansvara för närförsvaret av 716th Independent Pathfinder Company, divisionens vägvisarkompani.[v]

Kompaniets uppgift var att, efter att ha luftlandsatts, samla ihop och distribuera all utrustning som fälls till divisionen. Lewenhaupts arbete var dels att säkerställa att kompaniet kunde utföra sin egentliga syssla, dels att hitta platser för nya framskjutna baser.

Den 5 juni, dagen före D-dagen, skrev Lewenhaupt till sin bäste vän, den norske löjtnanten Dahl: ”Jag har de finaste soldater som finns så jag är säker på att det skall gå fint samt jag är stolt över att ha blivit utplacerad till detta jobb. Jag fick nästan tårar i ögonen idag när jag fick se en norsk flagg, för som du vet är det i grund och botten för den flaggan jag slåss.”

Klockan 22:30 lyfte Lewenhaupts plan, en ensam C-47 Dakota som förutom tjugo fallskärmsjägare innehöll radarfyrar och ljuslyktor med färgat glas. Den 6 juni klockan 00:20 hade planet nått Ranville i Normandie och den gröna lampan (som signalerade uthopp) i planet tändes. Lewenhaupt hoppade och föll genom ett nät av spårljusstreck från tyskt luftvärn.

Två tyska kulsprutor fanns på platsen där Lewenhaupt tog mark, men den ena tyska ksp-omgången flydde ”och de andra fick vi hastigt oskadliggjorda”.

När Lewenhaupts pluton var sysselsatt med att röja fälten från olika hinder mot en större luftlandsättning blev de på nytt beskjutna och ett dussin man slogs genast ut. Men i samma stund kom allierat attackflyg och jagade iväg tyskarna. En halvtimme senare kunde Lewenhaupt se hur sju fallskärmsbataljoner luftlandsattes över området.

Lewenhaupts grupp stred den 6 juni ”i diken, på bakgator och i avloppstrummor” och låg den första kvällen i ställning något söder om Amfreville. Natten fylldes av flera närstrider med bajonett.

En vecka efter invasionen sysslade Lewenhaupt mest med spaning på djupet med jeep. Sergeant Jack Kelly skrev om dessa turer: ”I loved that guy [Lewenhaupt], especially when he would come to my dug-out at 2.00 a.m. and say: ´Jack, get a jeep, we go on a recce [spaningstur]. I used to tell him that he would get us both killed, but he would just laugh and ignore everything I said´.”

Den 19 juni skrev Erik Lewenhaupt från Frankrike till sin bäste vän, den norske löjtnanten ”Jojo” Dahl, tyskarna är tyvärr storartade soldater vilket vi fått erfara, ty vi äro hårt medfarna, men vi klarade ju det, och det är ju huvudsaken. Vi, the Airborne, är mycket populära bland fransmännen och det är stor skillnad när vi passerar genom en by och när andra trupper gör det.


För mig personligen har det gått utmärkt här och jag har fått det ena ansvarsfyllda jobbet efter det andra. […] För tillfället har tyskarna sitt artilleri riktat mot denna plats så att allting hoppar och skakar. Förlorade en man ur min avdelning kl 22.30 på grund av dessa granater. Det intressantaste är att se huru litet manskapet reagerar på allt detta nu. Huvudsaken för dem är att de får sin mat och cigaretter.

Under de fortsatta striderna i Normandie gav Lewenhaupt prov på en häpnadsväckande förmåga att förutse tyska rörelser och eftersom han litade på sin intuition bröt han vid flera tillfällen rejält mot reglementet.

Andra exempel på grevens tänkande och livliga teknikintresse är två små hjälpmedel som han själv uppfann och konstruerade när han var i brittisk tjänst: ett mycket kort kastspö som inte skulle dra upp fisk utan utlösa försåtmineringar, samt en kombinerad inspektionskäpp och ficklampa.

Först efter tre månaders konstant strid, då 6th Airborne nått floden Seine, togs divisionen från fronten och sändes hem till England för reorganisering och påfyllning av ersättningsmanskap.

Under Hitlers desperata offensiv genom Ardennerna i december 1944 ledde Lewenhaupt framgångsrikt en fritagningsoperation av fångar. I mars 1945 deltog Lewenhaupt i operation Varsity, andra världskrigets sista stora luftlandsättning. Inte mindre än 1300 glidflygplan användes och det säkerställdes att förbanden inte blev lika utspridda som tidigare i Normandie och vid Arnheim.

Glidflygplanen var lastade med både trupp, jeepar, lätt artilleri och lätta pansarfordon. Målet var att inta strategiska höjder på den tyska sidan av Rhen, den sista stora barriären framför Ruhrområdet, Tysklands industriella hjärta. Lewenhaupt skulle leda en pluton av luftlandsatta pansarskyttefordon. Vädret var idealiskt, tyskarna redan svaga och demoraliserade. Både glidflygplanen och fallskärmsjägarna hamnade i stort där de skulle. En spaningsenhet som inte anlände i tid ersattes av Lewenhaupts pluton.

Varsity blev den mest lyckade allierade luftlandsättningen under kriget och Montgomery beordrade nu 6th Airborne att med alla tänkbara medel ta sig till Danmark före ryssarna. Rivaliteten mellan de västallierade och Sovjet blev allt tydligare. Den 30 mars nådde Lewenhaupt som advance party, divisionens spjutspets, den första bron över Ems. Han for rakt in i ett tyskt förband som verkade vilja kapitulera. Men bland dessa tyskar fanns även de som inte ville ge upp, som överrumplade och tillfångatog Lewenhaupt. Krigsslutet må ha varit nära men Lewenhaupt kunde inte avstå från att rymma när tillfället uppstod under ett allierat flyganfall. Rymningen såg just ut att lyckas då han åter togs till fånga.

Den 2 maj skrev Lewenhaupt i sin lilla anteckningsbok: ”17.20 anländer den första 11. arméns (?) tank. Jag fri. Hemskt mycket att göra med att avväpna tyskar”. Efter en vederbörlig välkomstfest i sitt kompanis tillfälliga mässlokal skickas han till Köpenhamn med flyg, sannolikt på grund av sina språkkunskaper och tidigare uppdrag i Danmark. Den 5 maj skriver han: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna.” I ett senare brev skriver han att hans avdelning endast behövde avlossa tre skott i Danmark.

War Office, brittiska krigsministeriet, ville dock inte släppa Lewenhaupt och beordrade honom – trots att han aldrig avsagt sig sitt svenska medborgarskap – till Burma. Han var med om att återta Singapore, avväpna japaner och blev i Indonesien utnämnd till major och chef för en styrka på 1800 man som skulle återuppbygga Semerangområdet. Under en tid hade Lewenhaupt brigadgenerals befäl för att 1947 bli krigsskolchef i Hong Kong med överstelöjtnants grad.[vi]

Efter att ha gjort den för kommenderade officerare maximala perioden i Asien, tre år, fick Lewenhaupt 1948 återvända till Storbritannien. Han lämnade brittiska armén med titeln hedersmajor.[vii] Utöver en lång rad vanliga brittiska, norska och finska medaljer erhöll Lewenhaupt The King's Medal for Courage in the Cause of Freedom och två gånger The Military Cross.

Tillbaka i Sverige utnämndes han till ryttmästare i kavalleriets reserv och knöts 1951 som rådgivare till major Nils Ivar Carlborg när denne skulle bygga upp Fallskärmsjägarskolan (FJS) i Karlsborg. Carlborg skrev om denna tid:

"Det var med då blandade känslor jag fick lov att acceptera arméstabschefen Viking Tamms erbjudande att utnyttja Lewenhaupt. Det kanske inte skulle bli så lätt att vara chef, när man bara var kapten och bara hade fem fallskärmshopp bakom sig med en medarbetare som var brittisk överstelöjtnant och dessutom hade fem hopp i strid i ryggsäcken. Farhågorna var emellertid helt obefogade. Erik visste vem som var chef och var hundra procent lojal. Han hade också på sitt stillsamma sätt en hel del att lära mig. Den stil, som vi redan från början lade oss vinn om hade brittiskt varumärke och inspirerades i många stycken av Erik". [viii]

Nils Ivar Carlborg var till en början också skeptisk mot en del av de krigsminnen greven så målande berättade för honom. Men med tiden erfor dock Carlborg att Lewenhaupt verkligen upplevt de osannolika episoderna.

Det finns åtskilliga muséer som innehåller föremål och fotografier till minne av finlandsfrivilliga. Då detta skrevs fanns det dock endast två muséer med minnen av svenskarna i norsk och brittisk-norsk tjänst: krigsmuseet i Narvik som innehåller en specialmodifierad brittisk Sten-gun (kulsprutepistol) som tillhört Allan Mann, samt armémuséet i Aldershot, där man finner en gammal Maxim-kulspruta erövrad 
i Normandie av Count [greve] Erik G:son Lewenhaupt . 


[i] Detta citat liksom de flesta uppgifter i detta avsnitt har hämtats ur Carl Lewenhaupts ännu outgivna manuskript om hans farfars liv.


[ii] Utöver den brittiske f.d. sergeanten Kellys uppgift om detta till Carl Lewenhaupt har Erik Lewenhaupt (ej att förväxla med Erik G:son Lewenhaupt) i ett brev till LG 1997-03-08 uppgivit att EGL tjänstgjorde i legionen. Detta skulle kunna stämma om det var Spanska Främlingslegionen.


[iii] Lewenhaupt placerades vid 4. pluton/1. bilkompaniet, Märkäjärvi enl. SFK:s stamrulla i KrA.


[iv] Utöver Carl Lewenhaupts ännu outgivna manuskript om hans farfars liv även Arméns Fallskärmsjägarskola. Del 1 1952—1991, s. 27 samt LG:s intervju 1987-04-13 med Göran Westling som fullgjorde sin värnplikt vid Sveriges första fallskärmsjägarkompani (1952—1953).


[v] ”Tjänsteförteckning 1940—1951 för framlidne ryttmästaren […] Lewenhaupt” (i Carl Lewenhaupts arkiv).


[vi] KrA, Biografica, Erik G:son Lewenhaupt.


[vii] Brev från Ministry of Defence till Carl Lewenhaupt 1985-11-06.


[viii] Arméns Fallskärmsjägarskola. Del 1 1952—1991, s. 25.



                                                                      - Ω -

Levande artefakter


Den som en strålande brittsommardag befinner sig i grevskapet Kent, ostsydost om London närmare bestämt i Greatstone vid Romney Marsh alldeles vid kanalkusten kommer att förundras över den rymdbetonade artefakt som dominerar landskapet! 



Vem byggde, och varför, en anläggning som om 1000 år kommer att te sig lika svårtolkad som Stonehenge? 


Är det någon form av kommunikationsanläggning utförd av - eller för - utomjordingar, en signalanläggning riktad mot yttre rymden eller finns där en mer jordnära förklaring till denna märkliga anläggning?

Vi får gå tillbaka till 1928 för att få svaret. Trots den allmänna trenden mot nedrustning betingad av "aldrig mer krig" kände man i England ett behov av skydd mot överraskande flygattacker från det europeiska fastlandet. Iden dök då upp att uppföra ett "akustiskt öra" som skulle kunna lyssna sig till motorljudet från anflygande flygplan Av denna anledning lät man i Greatstone uppföra en akustisk spegel med en spegeldiameter på 60 meter (200 fot) och en höjd om knappt 8 meter (26 fot).



En mindre, cirkulär, spegel om 6 meters (20 fot) diameter byggdes 1928 men kompletterades sedan med den större spegeln. Den fysikaliska funktionen var enkel: Inkommande ljud fokuserades i respektive spegels brännpunkt i vilken mikrofoner var monterade. Det inkommande ljudet presenterades sedan via förstärkare i hörlurar och högtalare. Anläggningen var färdig 1930. Under förutsättning att flygplanen kom inflygande i spegelns lyssningsriktning fick man ca 15 minuters förvarning. Riktigt hur denna lyssningsinformation skulle behandlas är numera oklart. Klart är dock att fartygstrafiken i kanalen och andra ljudkällor störde lyssnandet och lika klart är att när radarn såg dagens ljus vid mitten av 30-talet var den akustiska spegelns tid definitivt förbi. Kvar står emellertid de imponerande artefakterna i betong och kommer att så stå i ännu hundratals år..... 

När ni ändå är i Romney skall ni besöka världens största lilla järnväg. En ångtågsbana i 1/3 skala med blott 15 tums (38 cm) spårvidd! Idag är banan dubbelspårig och 22 km lång! Under kriget trafikerades banan t.o.m av ett "pansartåg" beväpnat med kulsprutor!






                                                                                                              















                                                                                                              - Ω -

torsdag 18 december 2014

Minorna II

Klockan 03:10 den 7:e juni 1917 bokstavligen exploderade Messinaåsen söder om Belgiska Ypres när 19 av 21 st gigantiska minor under de tyska skyttegravarna detonerades.



Grävningsarbetet hade tagit närmare ett år och omfattade 8000 m tunnlar vilkas sprängkammare laddades med sammantaget 600 ton sprängmedel.


Tunnelbyggandet var både omfattande och krävande och vattnet allestädes närvarande. 


Fienden grävde också tunnlar och lyssning efter tecken på grävning genomfördes regelmässigt. Det inträffade att tunnlar från de två sidorna sammanstrålade och underjordiska handgemäng på liv och död utkämpades. Fiendens tunnlar gjordes sedan obrukbara genom sprängning















Omkring 10 000 tyska soldater dödades omedelbart av explosionerna kl 03:10 den 7 juni 1917 och brittiska styrkor kunde snabbt ta åsen. Slaget varade till den 14 juni och kostade ca 50 000 liv. 




Terrängvinsterna var, som alltid i detta förfärliga krig, obetydliga ställda mot förlusterna.


Slaget anses likafullt vara ett av 1:a världskrigets mest framgångsrika anfallsföretag.








Av taktiska skäl detonerades inte två av minorna och deras karterade geografiska lägen förlorades i krigets töcken.

Under slutet av 40-talet och början av 50-talet byggdes en kraftledning genom området. En av kraftledningsstolparna kom att placeras rakt ovanför en av de bortglömda minorna.


Den 17 juni 1955 drabbades området av ett kraftigt oväder. Åska slog ner i de aktuella ledningsstolpen och blixtens spänningsfält i jordskorpan detonerade en av de sedan 38 år slumrande minorna. Dessbättre inskränkte sig förlusterna till en död ko och mängder av krossat fönsterglas.


Minkratern är idag igenfylld men syns ännu som en sänka i åkermarken.

20 minor har alltså exploderat men den 21:a ruvar ännu i jorden. Den antas finnas ca 150 meter från den mina som detonerade den 17 juni 1955, men ingen vet var - och ingen vill riskera livet genom aktivt sökande.

                                                                             - Ω -