U137, sovjetisk beteckning S-363, på grund i svenskt skyddsområde

Redaktionen för Tidsspegeln sprang i sommarhettan och dito regnet på en intressant artikel om den allvarliga incidenten i Gåsefjärden med start den 27 oktober 1981. Artikeln är till merparten tagen från Försvarsmaktens webbplats och huvudsakligen berättad av major Rolf Lindén, då chef för operativa avdelningen vid Blekinge Kustartilleriförsvar, FO 15. Materialets huvudriktning har bibehållits men kompletterats med information från en rad källor. 

Sovjetiska kärnvapenbestyckade ubåten S 363,
i Sverige känd som U137, på grund vid Torumskär
i Karlskrona skärgård 1981

För snart 44 år sedan, på kvällen den 27 oktober 1981, gick en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass på grund vid Gåsefjärden i skärgården sydost Karlskrona. Här är historien om vad som hände. 

Hösten 1981 är läget spänt kring Östersjön. I Polen strejkar fackförbundet Solidaritet i protest mot den kommunistiska diktatur som styr landet. Sovjetunionen genomför samtidigt sin största övning någonsin – Zapad 81.

Över 100 000 man deltog i Zapad 81 och enorma militära resurser visas upp. Men när major Rolf Lindén seglade hemåt i vattnen sydost Karlskrona var tankar om läget på andra sidan Östersjön långt borta. Det var en tid långt före GPS-navigation och hans fokus låg helt på sjökort och sjömärken.

Major Rolf Lindén

– Jag gick i militärledens enslinje vilken är markerad med sjömärke på det ena skäret och stenkummel på ett annat. Jag  tittade mest bakåt för att hitta ensmärket på det aktra skäret, men jag såg det inte. När jag tittade föröver igen insåg jag att jag var farligt nära Torumskär. Det aktra ensmärket syntes fortfarande inte och jag tänkte: Det måste ha rasad ner! - Följande måndag ringde jag örlogsbasen och rapporterade. Detta är noga infört i deras loggbok, säger Rolf Lindén.

Marinen hade vid den här tiden egna, hemliga leder för att kunna föra sina fartyg genom den svenska skärgården. Förmågan att kunna navigera efter dessa leder var helt avgörande för att inte gå på grund. På den här platsen var det rösen med vitmålade stenar samt trätavlor som markerade enslinjerna, alltså de linjer man måste följa för att inte grundstöta.

Några veckor senare kom en annan skeppare på samma kurs som Rolf Lindén följt på väg hem från Utklippan den där sensommardagen. Vid tidpunkten var det saknade ensmärket inte återställt och möjligen var detta orsaken till den kommande händelseutvecklingen.


U137:s grundstötning 

T.v. örlogskapten 3:graden Anatolij Gusjtjtin
t.h. kommendörkapten Karl Andersson

Kanske var det så att örlogskapten Anatolij Michailovitj Gusjtjin från den Sovjetiska Östersjömarinen inte upptäckte att ett märke i enslinjen saknades förrän det var för sent. Hans ubåt S-363, mer känd hos oss som U137, gick i vart fall med 8 knops fart på grund vid Torumskär i Gåsefjärden kl 19.57 den 27 oktober.

De skeenden som föregick att den sovjetiska ubåten körde upp på Torumskär är noga dokumenterade. Major Lindén blev som chef för operativa avdelningen vid Blekinge Kustartilleriförsvar mycket involverad i händelserna och kom senare, som sakkunnig från Kustartilleriet, att ingå i två ubåtskommissioner.

– När U137 kom in i den här farleden var det nedrasade ensmärket ännu inte återuppfört. Uppenbarligen var den sovjetiska besättningen riktigt duktiga på navigering, men girade lite fel och hamnade på grund, säger Rolf Lindén.

Tack vare kartläggning av den sovjetiska radiotrafiken samt andra källor har det gått att fastställa hur U137 navigerade på sin väg in i Gåsefjärden timmarna före grundstötningen. Det har dessutom klarlagts vad ubåten gjorde från det att den lämnade sin bas Baltjisk i region Kaliningrad. En del av dessa uppgifter är tyvärr ännu hemligstämplade varför vi endast har en principskiss att förhålla oss till.

Det bör framhållas att bilden ovan enbart är ett försök att visualisera U137:s rörelser i södra Östersjön vid den aktuella tidpunkten. Den är byggd på signalspaning och på de knapphändiga fakta som finns tillgängliga - dvs inte är hemligstämplade av endera parten.

1. U137 lämnar den väldiga militära övningen Zapad 81 som engagerat 100 000 man trupp med all materiel som är föreskriven för de ingående truppslagen. Övningen hölls den 4-12 september 1981. U137 går mot hemmahamnen Baltijsk i region Kaliningrad.

2. U137 bunkrar diesel i Baltjisk; lös ammunition byts mot föreskriven mängd skarp dito mm - och som det kan antas efter en tid till sjöss: landpermission för besättningen!

3. U137 går till Polen för att ta ombord kärnvapenladdade torpeder. Świnoujście har en tänkbar örlogsbas som passar väl för syftet.

4. U137 går till Östtyskland för att proviantera. Hamnstaden och örlogsbasen Sazzniz ligger bra till för nästa uppdrag.

5. U137 patrullerar med andra sovjetiska fartyg området "Byxan" för att ha kontroll på vilka fartyg som uppehåller sig i Östersjön.

6. Här händer något extra! U137 får per radio från basen i Baltjisk order om att bryta den förseglade orderboxen i fartygschefens säkerhetsskåp och handla i enlighet med dessa nya order. Datum är den 24 oktober 1981. U137 kommer nu att ingå i en grupp om 2-3 stora ubåtar samt 1-2 miniubåtar som skall tränga in på svenskt inre territorialvatten för att lösa sina förelagda uppgifter.

Den 25-27 oktober testar FMV den helt nya Torped 42 i området söder Utklippan. Kan detta ha varit målet för den sovjetiska operationen - eller är det bara ett sammanträffande?

7. Sent på eftermiddagen gör U137 ett antal turer söder om Utklippans fyr. Orsaken torde finnas i någon sorts kalibrering av befintliga navigationsinstrument.

8. (Syns ej på denna bild) U137 ränner med 8 knops fart upp på grund vid Torumskär i Gåsefjärden klockan 19.57 den 27 oktober 1981.

Delbild över Sveriges södra kustlinje. Upptill, något till vänster syns Karlskrona nedtill
Torumskär där U137 rände på grund.

Haveriplatsen, Torumskär, utmärkt med gul nål. Nog fanns där intressanta besöksmål inom
armlängds avstånd för en "sovjetisk turist"! Två minstationer [i var sitt sund], dvs den plats varifrån valfri bottenmina kunde bringas att explodera under ett passerande fientligt fartyg samt två,
i berget nersprängda, kustartilleribatterier!

U137 hade deltagit i övningen Zapad 81 och återvänt till sin hemmabas i Baltijsk, som är en hamnstad i Kaliningrad oblast. Fartyget hade, efter bunkring av diesel för de två maskinerna, komplettering av ammunition samt lite landpermis för besättningen, erhållit order om att gå till havs med kurs mot Polen för att där ta ombord kärnvapen samt en Kommendör [Oklart vilken funktion denne hade. Kan vara så att han var "censor" med uppgift att kontrollera kapten Gusjtjins befälsföring under den samordnade övningen - om vars syfte vi saknar kunskap]. Efter lastningen i Polen gick U137 till Östtyskland för proviantering. Därefter gick ubåten åter till havs för patrullering i ett område sydost om Bornholm. Området benämns ”Byxan” och var det område där sovjetiska krigsfartyg patrullerade Östersjöns inlopp för att övervaka in- och utgående sjötrafik.

Genom signalspaning av Försvarets Radioanstalt vet man att U137 den 24 oktober fick två signalmeddelanden från basen i Baltjisk. Innebörden var att fartygschefen skulle ta fram en försluten dokumentbox med hemliga order ur sitt säkerhetsskåp - och handla enligt dessa order. Därmed påbörjade U137 sin del i en större operation mot Sverige. Minst två, troligen tre, stora ubåtar och minst en miniubåt ingick i den sovjetiska operationen.

Under kvällarna 25-27 oktober genomförde den Svenska Marinen och Försvarets Materielverk, FMV, provskjutning av en ny ubåtsjakttorped, Torped 42, något sydost om Karlskrona skärgård. Ubåten Neptun, torpedbärgaren Heros och två helikoptrar deltog i proven. 

40 cm målsökande torped 42. Torpeden kan
skjutas från såväl ytfartyg,
som ubåt och helikopter

Torpedproven var tvungna att genomföras under skymning eller mörker beroende på att Torped 42 inte avger någon spårbar strimma vid sin färd genom vattnet. Under dagen går det således inte att följa torpeden. För att medge spårning har torpeder som används vid  testskjutningar en stark, uppåtriktad, strålkastare som kväll och nattetid kan observeras från en helikopter - även om torpeden själv [naturligtvis] rusar fram i undervattensläge. När torpedens bränsle är slut, och dess maskin stannar, flyter den upp till ytan och bärgas av t ex bärgningsfartyget Heros. Såväl testtorpeder som övningstorpeder har denna förmåga att flyta upp till havsytan sedan bränslet tagit slut.

Dold för radar

Under kvällen den 27 oktober fastställde U137 sitt läge genom ett antal manövrar runt Utklippan, Östersjöns då ljusstarkaste fyr. Ubåten uppträdde försiktig med anledning av den svenska försöksverksamheten med Torped 42. När havshorisonten var fri gick ubåten upp till ytan och intog halvläge [bara tornet och snorkelmasterna synliga ovan ytan. Red anm], tände lanternorna och gick för dieseldrift med den ena av sina två maskiner.

Det finns ett fiskeläge i närheten och fiskebåtar rör sig ofta i området vid den här tiden på dygnet. – Det var väl genomtänkt säger major Rolf Lindén. - Det gjorde att hon i mörkret lätt kunde förväxlas med en fiskebåt.

Den operativa radarbevakningen är närmast blind inne i skärgården till följd av kobbar och skär. Det var därmed nästan omöjligt att upptäcka U137. 

När ubåten väl hade lagt sig på kurs för att gå in mot Gåsefjärden styrde den upp i den militära farleden. Det hela fortsatte enligt sovjetisk plan fram till 19.57 när U137 körde upp på Torumskär - långt in på svenskt inre territorialvatten där inga utländska örlogsfartyg får vistas!

– Deras första åtgärd var att så tyst som möjligt försöka backa loss med hjälp av elektromotorerna - först med den ena och sedan med båda propellrarna. Vid klockan 20.35 startade de dieslarna, dels för att ladda batterierna, dels för att kunna lägga än mer kraft på propellrarna, berättar Rolf Lindén

Vid klockan 21.00 rapporterade ubåten per radio sin position och sitt allmänna tillstånd till hemmabasen i Baltijsk. Vid denna rapportering angav de en position cirka 3,5 kilometer från Torumskär, ett fel som sannolikt berodde på att man hade gjort beräkningarna utifrån det civila navigationssystemet Decca. Decca kunde ha en betydande missvisning inne i skärgårdarna. 

En sovjetisk miniubåt som också befann sig inom svenskt förbjudet område fick nu order från sin bas att gå söderut och plockades sedan upp av ett specialfartyg vid namn Muna. Detta fartyg försvann därefter från platsen i riktning Baltikum.

Runt klockan 22.00 siktade fiskaren Bertil Sturkman ubåten på grundet i Gåsefjärden. Morgonen därpå, onsdagen 28 oktober kl 09.54, ringde fiskarkollegan Ingvar Svensson på Sturkö till Marinbasen i Karlskrona och berättade vad som observerats. Drygt en timme senare, klockan 11.12, bekräftade kommendörkapten Karl Andersson på vedettbåten Smyge att en sovjetisk ubåt av typ Whiskey stod på grund i militärt skyddsområde. Ubåten låg helt nära en fast sjöminering. Runt klockan 11.30 nådde informationen Överbefälhavaren och Försvarsområdesstaben.

Larmet går

En kuppförsvarsövning med enheter från Kustartilleriregementet KA 2 i Karlskrona pågick i Malmö samtidigt som informationen om ubåten nådde de militära staberna. Kuppövningen avbröts omedelbart och på eftermiddagen återvände flera av de i övningen engagerade officerare till staben i Karlskrona.

– Underrättelseofficeren mötte mig i dörren och sade utan att hälsa: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden”. - Lägg av, jag har inte tid med sånt trams. Jag ska hämta ungar hos dagmamman, fick jag ur mig. Men bakom underrättelseofficeren syntes flera allvarliga ansikten. Då insåg jag att det verkligen var sant, berättar Rolf Lindén.

Soldater och officerare med kikare på Torumskär tar sig
en närmare titt på ubåten från kustjägarnas tidigare ställningar.
Stenröset till höger användes som värn under incidenten.
Foto: Blekinge läns museum

Nya alarmerande uppgifter kom snart. Försvarets Radioanstalt, FRA, informerade om att en sovjetisk grupp krigsfartyg var på väg mot Sydsverige [och Gåsefjärden]. Vid 19-tiden den 28 oktober 1981 närmar sig denna grupp Sveriges territorialvattengräns. På några av de sovjetiska fartyg som var på väg fanns, enligt uppsnappade radiomeddelanden, en styrka ur östersjömarinens specialförband. Enligt senare avslöjanden hade styrkan vilande order om att borda och ta kommandot över ett svenskt militärt fartyg, dra loss ubåten och bege sig mot internationellt vatten.

– Trots de neddragningar som gjordes så sent som åren före denna händelse så var vi fortfarande fullt rustade vid den här tiden. Men för att nå full styrka hade en mobiliseringsorder krävts och det är något som få regeringar vill genomföra i ett läge som detta, säger Rolf Lindén.

Kustartilleriet började nu improvisera. En helt ny rörlig KA-pjäs fanns vid tillfället på Torhamns skjutfält för att skjutas in med barlastad ammunition [granater med betongfyllning i stället för sprängämne. Red anm]. Denna KA-pjäs och dess service fick nu nya order - order som innebar snabb omgruppering och osminkad stridsberedskap.

Artillerieldledningssystem Arte 719

Samtidigt med ovan beskrivna händelser testades artilleriets nya eldlednings system Arte 719 på ett skjutfält i närheten. Systemet, med ostörbar laseravståndsmätning, avancerat tv-system och precisionsradar med topphemlig störskyddsfunktion, omgrupperades till ny batteriplats tillsammans med ovan nämnda KA-pjäs. Skarp ammunition fördes fram. Efter omfattande improvisationer lyckas kustartilleriet också bemanna ett av de fasta KA-batterierna i det aktuella området. Detta skedde med fast anställd KA-personal som flögs in från olika delar av Sverige.

Lyckad bluff

Det var en hård kamp mot klockan. Ytterligare ett Arte 719-system kom på plats vid det fasta batteriet på Tjurkö. Enligt beräkningarna återstod nu 15 minuter innan den sovjetiska flottstyrkan som bestod av två jagare, två robotkorvetter, en fregatt, några kraftfulla högsjöbogserare mm, inalles 10 fartyg skulle korsa territorialgränsen.

– Artilleribatterierna beordrades att slå på eldledningsradarn trots att enheterna varken var fullt inkopplade eller inmätta. - Men det är klart, den sovjetiska amiralen Kalinin på robotjagaren Obraztsovy kunde inte veta det, säger Rolf Lindén.

U137 på väg mot friheten. I bakgrunden en sovjetisk
robotjagare

Den Sovjetiska fartygsstyrkan befann sig nu 1 000 meter från den Svenska territorialgränsen och skulle nå den inom tre minuter. Stämningen i operationsrummet var mycket spänd och samtidigt isande kall. 

Avståndet till gränsen minskade till 700 meter och tiden till två minuter. Nu fanns ingen återvändo. Skulle svenska kanoner för första gången på 167 år öppna eld mot en fiende?  

Av starka sekretesskäl fick artillerieldningsradarns särskilda hoppfrekvens bara användas i krig - till vardags krävdes en skriftlig order för att slå på den.

Major Lindén skrev snabbt ner två rader på ett papper, ordern undertecknades och vidimerades av sambandsofficeren och sekreteraren. Med 400 meter kvar till svenskt territorium signalerade den sovjetiske amiralen Kalinin till hemmabasen från sin jagare: Svenskarna är beredda att öppna eld, och begärde samtidigt instruktioner för eget handlande. Svaret från Sovjet kom: Gör ingenting!

– 30 sekunder efter att vi slagit över till hoppfrekvens kunde vi se att farten gick ner på de sovjetiska fartygen. Vi var långt ifrån eldberedda - men bluffen gick hem!


Avblåst fritagning

Klockan 21.00 den 28 oktober 1981 stannade den sovjetiska flottstyrkan vid territorialvattengränsen. Då var det tunga batteriet på Tjurkö inkopplat och kunde ha öppnat eld.

Fritagningen avblåstes av den sovjetiska ledningen kl 02.30 den 29 oktober. Enligt den ursprungliga sovjetiska planen skulle fritagningen inletts klockan 03.00 den 29 oktober.. Sovjetunionen var en halvtimme från att inleda stridshandlingar mot Sverige. 

– Det svenska försvaret hade ingripit med all kraft för att stoppa dem. Alla vapengrenar hade ingripit med full vapenmakt, berättar Rolf Lindén.

Men överraskningarna var inte slut. På förmiddagen senare samma dag fick en ubåtsjaktshelikopter kontakt med ännu en stor ubåt i området nära Utklippan, det vill säga: inne på svenskt vatten. Den ubåten avbröt efter upptäckt och styrde österut, förmodligen för att gå hem och bunkra bränsle.

– Långt efteråt talade jag med fiskare som bekräftade det här. Det var en likadan ubåt som den som stod på grundet sa denne. Fiskarna ute på öarna var dock ovilliga att prata med myndigheter över huvud taget eftersom de var rädda för att råka ut för repressalier senare - de fiskade ofta nära den sovjetiska kusten, säger Rolf Lindén.

Vid middagstid torsdagen 29 oktober upptäcktes en sovjetisk högsjöbogserare innanför Utklippan, på svenskt vatten, på väg mot Gåsefjärden. Ubåten Neptun lade sig i vägen och senare lades isbrytaren Thule som spärr i inloppet till fjärden.


Upptäckt av kärnvapen ombord U137

Personal från FOA lastar utrustning för detektering av
radioaktiv strålning i en gummibåt. Gummibåtens mål
är det Kustbevakningsfartyg som ligger förtöjt
långsides U137. Notera de två "mjölkannorna" med
flytande kväve [kokpunkt -195,8 grader C] i den gula cirkeln!
Kvävet behövs för att kyla delar av mätutrustningen.

Det var fortfarande torsdag när två experter från Försvarets forskningsanstalt, FOA, anlände till Karlskrona. Senare under natten visade deras preliminära undersökningar ett tydligt och bistert resultat. En eller flera kärnladdningar fanns i de övre torpedtuberna på U137.

Under kvällen och natten 29-30 oktober arbetade de två influgna kärnspecialisterna från FOA, med influgna instrument för detektering och analysering av radioaktiv strålning. Instrumenteringen hade i hemlighet förts över med gummibåt till det Kustbevakningsfartyg som låg förtöjt långsides, föröver, på U137 - och kan ses på bilden ovan. Genom sin förtöjning föröver på ubåten kunde strålningen från de främre torpedtuberna mätas - genom metallerna i formskrov, torpedtuber och torpedhöljen. Resultatet av analyserna var mycket oroväckande: Den detekterade strålningen kom bl a från uran-238 vilket, med till visshet gränsande sannolikhet, innebar att U137 hade kärnvapen ombord. I detta fall torpeder med kärnladdningar i de två övre torpedtuberna!

Uran-238 är icke klyvbart och kan inte användas för att åstadkomma en kedjereaktion [detonation] i en kärnladdning. Det har emellertid mycket god förmåga att fånga upp strålning både från uran-235 och från plutonium-239 vilka båda används som explosivt material i atombomber. Uran-238 används i sådana bomber som helt omslutande strålskydd [kapsling] – alfastrålning stoppas lätt av skyddets hölje och uran-238:s höga atomvikt och stora antal elektroner är mycket effektiva för att absorbera gammastrålar och röntgenstrålar.

Under tiden, runt om, på Gåsefjärden 

Den grundstöta u-båten väckte ett enormt internationellt intresse. Snart nog fanns inte ett hotellrum ledigt i Karlskrona. Man ordnade t.o.m sovsalar med hjälp av extrasängar i några hotells konferensrum! Enskilda initiativ togs för att, båtledes, få kontakt med fartygets personal uppe på bryggan - men utan resultat. Alla teg som muren - avvaktande instruktioner från hemmabasen. Örlogskapten Anatolij Gusjtjin syntes sällan till - men väl hans ställföreträdare Vasilij Besedin, politisk officer ombord.

Vasilij Besedin, politisk officer på U137, hade ständig
bryggvakt. Här håller han INTE upp händerna som tecken
på kapitulation utan vinkar avvärjande mot en båt
med journalister! Förutom att vara just bryggvakt var hans
uppgift också att se till att ingen avvek från ubåten för att bli
politisk flykting i Sverige.
Foto: Blekinge läns museum

Ett av marinens fartyg tjänstgör som flytande
fotoplattform för nyhetshungrande journalister!

Men, det lugna havet skulle snart nog förvandlas till en rykande gryta med stormvindar på upp till 25 m/s. Ubåten riskerade att brytas sönder mot undervattensklipporna. Besättningen sköt nödsignaler med signalpistol - troligen för att uppmärksamma sina kamrater utanför territorialgränsen på det riskabla läget. Från svenskt håll beslutas omgående att med svenska bogserare dra U137 av grundet. Operationen var snabb och gick utan komplikationer. U137 förtöjdes sedan vid några bojar i en skyddad vik - i lä för vind och brytande vågor.

Samtidigt hade kommendörkapten Karl Andersson, på regeringens uppdrag, lyckats få örlogskapten Anatolij Gusjtjin att gå med på ett förhör ombord på torpedbåten Västervik, f.ö. Anderssons flytande kontor. Örlogskapten Gusjtjin åtföljdes av sin politiske officer, Vasilij Besedin och två personer från ambassaden i Stockholm. Detta var andra gången Karl Andersson träffade örlogskapten Gusjtjin och politruken Besedin.

Första gången var när kommendörkapten Karl Andersson, så snart läget medgav, helt djärvt steg ombord på U137 och bad att få tala med befälhavaren!  Andersson ställde frågan först på engelska och sedan på tyska. En matros förstod hjälpligt detta språk och kom att bli Anderssons tolk. Matrosen tillfrågades vem som var kapten och vad denne hette. Matrosen pekade på en man och sade "Gusjtjin" och tillade fartygets namn "S 363" vilket vi känner som U137.

Andersson blev inbjuden på Ryskt Te nere i ubåten. Ryskt te kan bestå av starkt svart te, citronsaft, något socker och [en större mängd mycket] stark vodka. Enligt senare filmad intervju med politruken Besedin bestod U137:s Ryska Te av starkt svart te, en skvätt körsbärssirap och ca 70-procentig vodka som de gjorde  själva av 96-procentig sprit utspädd med vatten! 

Om allt detta visste Karl Andersson intet! Han klättrade ner i ubåten i sällskap med den tysktalande stabsofficeren Joseph Avrukevich, slog sig ner vid ett bord där de andra fartygsofficerarna redan väntade, fick [ovetande om innehållet] ett glas Ryskt Te framför sig - och så, za vashe zdorovie! [för er hälsa!].

Kommendörkapten Karl Andersson satte bokstavligen välkomstskålen i halsen - och ställde från sig glaset på bordet vilket, enligt hans egen utsago, gjorde ryssarna "förbannade". "Här spottar man inte i glaset!" stod skrivet i bordssällskapets ansikten!

Nu var det emellertid förhör ombord på vedettbåten Smyge vilken blivit Anderssons "kontor" under dagarna med U137. Förhöret pågick i sju timmar under vilka örlogskapten av tredje graden Anatolij Gusjtjin och politruken Vasilij Besedin envist hävdade att allt berodde på ett kompassfel och att de trott sig vara vid Bornholm. Att U137 skulle vara beväpnad med kärnvapentorpeder varken förnekade - eller bejakade de, utan hänvisade till den sovjetiske ambassadören i Stockholm.

Några dagar senare avgav Michail Jakovlev, Sovjetunionens ambassadör i Stockholm, följande svar på frågan om kärnvapen ombord på U137: På den sovjetiska ubåten 137, liksom på alla andra sovjetiska örlogsfartyg ute till havs, finns erforderliga vapen och ammunition.

Under helgen [31/10 - 1/11] genomförde FOA:s tekniker ytterligare undersökningar och på måndagen kunde de slå fast att kärnvapen fanns ombord. På tisdagen informerades regeringen. Dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin gav allmänheten beskedet om kärnvapen ombord på U137 vid en presskonferens torsdagen den 5 november. 

I ock med kommendörkapten Anderssons avslutade förhör med örlogskapten Gusjtjin samt en officiell diplomatisk sovjetisk ursäkt för intrånget på svenskt vatten fanns inte längre några politiska skäl mot att frige ubåten. Den sovjetiske ambassadörens något abstrusa svar [jfr ovan] på frågan om U137 var bestyckad med kärnvapen eller ej fick förbli otydligt besvarad av ryssarna.

U137 bogserades från sin tillfälliga hamn i Karlskronas skärgård, ut till territorialgränsen och bogsertrossarna togs hem. Ubåten stävade därefter ostvart för egna maskiner.

Varken örlogskapten av 3:e graden Anatolij Gusjtjin eller hans politiske officer Vasilij Besedin fick någon ytterligare sjökommendering efter händelserna i Gåsefjärden. De blev hänvisade till enklare landkommenderingar...

Efter Sovjetunionens sönderfall har framkommit, bl a i filmade samtal med Vasilij Besedin, att officerare och besättningen hade order om att spränga U137 i händelse av ett svenskt bordningsförsök. Huruvida besättningen verkligen skulle ha vidtagit åtgärder som betytt deras omedelbara död är osagt. Klart är att en sådan sprängning, med kärnvapenbestyckade torpeder ombord, skulle kunnat leda till oanade konsekvenser - långt bortom Gåsefjärdens stränder.

Ubåten lämnar svenskt inre territorialvatten 6 november 1981.
Foto: Blekinge läns museum

Det har nu gått 4 år sedan dåvarande major Lindén inför 40-årsminnet av händelsen med U137 gav den intervju, vilken ligger till grund för denna artikel. Han avslutade intervjun med dessa ord: 

– Det går inte en dag utan att jag tänker på de här dagarna och vad som kunde ha hänt. - Vad som kunde ha gått galet och hur det hade påverkat oss. Stora områden hade kunnat bli helt obeboeliga om kärnvapentorpederna exploderat. 

- Jag tycker att Sverige, och vi som militärt löste situationen, skötte affären på ett utomordentligt bra sätt, men så länge jag lever och kan ska jag bemöta alla förekommande uppgifter om felnavigering och fylla ombord på den sovjetiska ubåten.

Nivån höjdes

U137 blev en väckarklocka för marinen och hela samhället. När Rolf Lindén återvände till jobbet veckan efter incidenten väntade nya arbetsuppgifter. Resten av hans yrkesliv i Försvarsmakten kom helt att präglas av arbetet med att förbättra skyddet mot främmande ubåtar samt att öka vår förmåga att bekämpa ubåtar.

- Det blev en helt annan kultur. För min del finns ett yrkesliv före U137 och ett annat efter. Skyddsnivån höjdes dramatiskt, säger Rolf Lindén.

– Vi blev proffsigare och var mycket bättre utrustade. Runt 1995 hade vi alla system klara, vilket säger något om hur lång tid det tar att bygga upp en enda förmåga.

Frihetens timme slår för den, symboliskt inringade, sovjetiska ubåten S-363 [U137].
Svenska flottenheter övervakar en sista gång att kursen står fast
mot Baltjisk, Kaliningrad oblast

Tankar efteråt...

Det har under åren förekommit en hel del s.k. nyttiga idioter [personer som utan att förstå det går främmande makts ärenden] eller rena kommunister, vilka båda kategorier i ett flertal böcker försökt visa att U137 verkligen haft hela sin navigationsutrustning ur funktion på kvällen den 27 oktober 1981. Bara det att navigationsansvariga trott sig vara öster om Bornholm... är ett smått fantastisk påstående!

Avståndet mellan U137 operationsområde vid Bornholm och Svenska fastlandet är ca 105 km. Det måste vara helt omöjligt för en lysande fartygschef som Gusjtjin, vilken gått ut Högre Utbåtsskolan i Leningrad med utmärkta betyg, att vara så vilse på havet! Med eller utan andra navigationsmedel än kikare och god syn är det naturligtvis omöjligt att färdas ca 105 km över öppet hav [nära 4 timmar med 15 knop] och tro att man seglar runt vid Bornholm.

Redaktören drar sig till minnes sina ord riktade till husfrun alltmedan media gjorde reklam för en ny bortförklaringsbok: "Är det moraliskt rimligt att svenska medborgare skriver böcker för att förklara varför utländska staters örlogsfartyg genom en olycka med navigationsutrustningen hamnar osannolikt djupt inne på svenskt skyddsområde? Den uppgiften, att bortförklara, borde vara den olycksdrabbade statens uppgift.... eller?

Vilka intressen har dessa medborgare? Varifrån får de sina, i böckerna torgförda för oss andra hemligstämplade, uppgifter - och Varför?"

                                                                        - Ω -

Källor till Tidsspegelns artikel Ubåt U137, sovjetisk beteckning S363... : Försvarsmaktens hemsida, artikeln U 137 – dagarna när Sverige var på randen till krig, Internet, Google Earth, SVT:s film U-båt 137 på grund (2006) Endast på You Tube.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del VI

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del VI

Länk till Del V här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

Den 19 september 1944 slöts vapenstillestånd med Sovjet. Det innebar hårda villkor för Finland. Hela Karelen gick åter förlorat eftersom gränsen skulle följa 13 mars-fredens gräns efter Vinterkriget 1940. Huvudsakligen var detta samma gräns som parterna överenskommit om i Nystads-freden 1721.

Sovjetiskt, från Finland, taget land
efter Andra Världskriget

De 400 000 finländarna i Karelen gavs "hela" två veckor på sig att lämna hus och hem!

Porkalaområdet 1944-1956. Området
förvandlades till en Sovjetisk flottbas

Sovjetunionen tog också kontroll över Porkalaområdet [1944-1956]. Porkala ligger 35 km sydväst om Helsingfors. Sovjetunionen krävde att 7200 innevånare med sina tillhörigheter inom 10 dagar skulle evakuera området...  

I norr gick Petsamo-området förlorat och därmed de betydelsefulla nickelgruvorna [nickel används bland annat för tillverkning av rostfritt stål samt inom vapenindustrin] samt kontakten med Ishavet.

Freden innebar också att de tyska trupperna i Norra Finland skull drivas ut ur landet allt medan armén på samma gång försattes på fredsfot. De allierade tillsatte en Sovjetisk kontrollkommission vilken hade till uppgift att övervaka att stilleståndsvillkoren följdes. 

Under senhösten 1944 hemförlovades Fagernäs soldater i 1.Divisionen och Fagernäs själv kommenderades ånyo till chef för Norra Österbottens militärlän. Placeringen var denna gång Idensalmi där han i ett par års tid bodde. Familjen fick hålla till godo med de barackbostäder staten tillhandahöll för officersfamiljerna. Därefter förflyttades han som kommendör till mellersta Finlands militärlän och därifrån, också som kommendör, till Vasa militärlän. Men - dessförinnan skulle han och många andra officerare i Finska armén vara med om händelser som skulle kunnat sluta omvälvande.

Fagernäs var väl känd för sin starka fosterländskhet. Denna djupa trohet mot fädernas land, vilken hade avgjort valet av hans levnadsbana och för vilken han varit beredd att offra sitt liv, gjorde att han starkt kritiserade vad den ovan nämnda Kontrollkommissionen - med stöd av inhemska kommunister - hittade på.

Kommunisternas infiltrering på olika håll i statsmaskineriet följdes med viss oro på många håll. Finland hade vid denna tid en kommunistisk inrikesminister, Yrjö Leino, vilken hade det yttersta ansvaret för landets polisväsen - därmed hade Sovjetunionen en stark medspelare i sina strävanden att införliva Finland med östblocket! Speciellt kritisk blev situationen under vårvintern 1948. Underhandlingar pågick i Moskva mellan Finlands representanter och Sovjet om slutande av en s.k. vänskaps och biståndspakt. VSB-pakten slöts i april och skulle godkännas av riksdagen i slutet av månaden. Men det fanns krafter i den finska riksdagen som syftade längre.

I Tjeckoslovakien hade kommunisterna övertagit den totala kontrollen i samband med att motsvarande pakt hade slutits. I Finland förde kommunisterna ett allt hotfullare tal. Inrikesministerns maka, riksdagskvinnan Hertta Kuusinen [Finlands Kommunistiska Parti], lät i offentliga anföranden förstå att hon ansåg att Finlands väg borde vara densamma som Tjeckoslovakiens. I hemlighet försattes den finska Försvarsmakten i alarmberedskap. Polisen flyttade under några nätter ett större vapenlager till hemlig plats för att hindra att vapnen skulle komma i händerna på eventuella kuppmakare.

Inom officerskåren fanns en mycket stark misstro mot Kontrollkommissionen, misstro mot de inhemska kommunisterna [presumtiva 5:e-kolonnare], misstro mot  Sovjetunionens avsikter. 

Två av dem, båda vid finska Högkvarteret, överste Valo Nihtilä och överstelöjtnant Usko Sakari Haahti var toppnamnen bland alla de militärer som organiserade och/eller genomförde vad som skulle komma att kallas Vapengömmoaffären. Aktionen sysselsatte i hemlighet 5000 - 10 000 personer vilka gömde undan vapen för att beväpna en 8000 man stark styrka med uppgift att avvärja ett sovjetiskt försök till maktövertagande. Vapengömmoaffären blev så framgångsrik att den hade kunnat beväpna 35 000 soldater!

Vapengömmoaffären utreddes av det kommunistinfiltrerade Stapo, Finlands hemliga polis - en organisation som till följd av inkompetens och grova lagöverträdelser [bl.a bortförandet av Finska medborgare till Sovjetunionen] avvecklades 1949.

Stapo förhörde över 5 000 personer men misslyckades med att lösa fallet och med att hitta alla gömda vapen. På vissa platser hittade man mängder med vapen, vid andra inga alls. Så fort Stapo trodde sig ha hittat alla vapen i ett område dök en ny gömma upp. De flesta vapnen returnerades i tysthet till arméns depåer, vissa förstördes, men ännu i dag dyker gamla vapengömmor upp. Stapo misslyckades också med att avslöja hur många som faktiskt deltog i gömmandet av vapnen. Orsaken var att de avslöjade deltagarna helt enkelt inte lämnade någon information om vem/vilka/var till förhörsledarna! Slutligen åtalades 1 488 personer varav de flesta fick mellan en och fyra månaders fängelse.

Överstelöjtnant och regementschef
för JR61, Alpo Marttinen 1944

Bland officerarna i Vapengömmoaffären fanns innehavaren av Finlands högsta utmärkelse: Mannerheimriddaren Alpo Marttinen. Marttinen var under Vinterkriget Siilasvuo's stabschef och anses av många vara hjärnan bakom segrarna vid Suomussalmi. Under Forsättningskriget, inte minst under de avgörande striderna vid Tali-Ihantala, var han en - av sina soldater i JR61 - mycket uppskattad chef. Marttinen sågs ofta, med k-pist i hand, dela sina soldaters vedermödor där striden stod som hårdast! Som ende officer i Finlands armé befordrades han till överste vid endast 35-års ålder. Marttinen gick, som följd av inblandningen i Vapengömmoaffären, i landsflykt och blev så småningom [efter att ha börjat som menig] åter överste, nu i USA:s armé. I en senare artikel kommer Tidsspegeln att belysa Alpo Marttinen.

Fagernäs lösande av sina uppgifter under Mäntsäläupproret [länk till del II här] gav honom ett grundmurat positivt intryck i Finlands högsta ledning. I hemlighet kommenderades han därför att ha beredskap för att överta landshövdingerollen i Vasa. Den politiska utvecklingen blev dock inte sådan att detta blev aktuellt.

De sista åren i sin militära karriär gjorde Uno Fagernäs som kommendör för Vasa militärlän. Högkvarteret ville under denna tid mycket gärna ta hans tjänster i anspråk och år 1952 beordrades han att flytta till generalstaben i Helsingfors. Han anhöll då om att få behålla Vasa militärläns kommendörskap till sin påtänkta pensionering den 1 mars 1954. Högkvarteret biföll hans ansökan. Förmodligen uteblev därmed hans befordran till generallöjtnant - något som helt säkert hade blivit följden om han flyttat till generalstaben.

Den 1 mars 1954 beviljades Fagernäs, efter 39 klart lysande tjänsteår, avsked från sin militära tjänst. Tjänstgöringsperioden avslutades med speciella hedersbetygelser - trots det politiska läget i Finland och trots att Sovjetunionen var en ständigt övervakande granne. Kontrollkommissionen gjorde sitt arbete väl och de flesta organisationer med militär struktur, typ Lotta Svärd [i Sverige Lottarörelsen], var helt förbjudna - liksom militära manifestationer.

I generalmajor Uno Fagernäs stamkort står kort och lakoniskt följande: "Ej åtnjutit tjänstledigheter — ej bestraffad!"

Att Fagernäs inte kom att få den betydelse inom generalitet som hans militära förtjänster hade berättigat honom till kan sannolikt sökas i hans orubbligt fosterländska inställning i de politiska kastvindarnas Finland.

 

Möjligen var det så att den politiska ledningen inte ville ha en person i försvarsmaktens ledning vilken inte var tillräckligt "mjuk i ryggen" för att vara politikerna till lags... Kanske inverkade också språkförhållandena - Fagernäs var en aktiv företrädare för den finlandssvenska språkgruppen!

Vid pensioneringen valde Fagernäs att flytta till Jakobstad. Härigenom kom han närmare hemtrakterna, Terjärv och Kronoby. Valet av pensionsort kan också ha påverkats av hans önskan att få en civil anställning. Jakobstad med sina industrier borde ha garanterat detta samtidigt som staden var relativt svenskspråkig.

Orsaken till hans arbetssökande var helt enkelt den att den pension han tillerkändes av staten inte räckte till för att försörja familjen - han behövde alltså förstärkning av kassan. Det skulle dock visa sig svårt att få arbete i Jakobstad! En orsak till detta kan dels ha varit hans militära grad [general] vilket kan ha skrämt hans presumtiva arbetsgivare, dels de politiska förhållandena i Finland.

Första anställningen efter pensioneringen blev som virkesmottagare hos ett stuveri som lastade sågat virke vid Alholmen [Jakobstad]. Senare fick han av Jakobstads stadsfullmäktige uppdraget som politirådman och i denna egenskap kom han under flera år att vara verksam i samhällslivet. Hans sökte under tiden anställning hos ett flertal större företag, inklusive storföretaget Värtsilä, men misslyckades. Efterhand förbättrades dock hans pension och under de sista levnadsåren var pensionen t.o.m. högre än den lön som hans efterträdare, general Nuolimaa, erhöll i aktiv tjänst!

Fagernäs stack aldrig under stol med de fosterländska tankar han bar på. Tankegångarna var ofta nog inte PK - men ingen tordes angripa denne frispråkige finländske ikon!

Bland de tillfällen då Fagernäs vid officiella framträdanden bar uniform kan särskilt nämnas följande: 1959 kallades han, som högste ännu levande officer av de vid Suomussalmi kämpande finska trupperna, att hålla högtidstalet vid 20-års minnet av striderna i området. Ett minnesmärke av Alvar Aalto avtäcktes. Fagernäs fick vid detta tillfälle en senkommen erkänsla för sin insats under Vinterkriget något som tidigare, märkligt nog, undertryckts av myndigheterna.

Alvar Aalto: Flamman
Minnesmärke över striderna i Suomussalmi. På skulpturens bas
finns en platta med general Hjalmar Siilasvuos minnesord:
Många modiga soldaters offrade liv säkerställde
Suomussalmis stora segrar. De visade sin nation
en hedervärd väg som var svår - men som inte
erbjöd något alternativ.

Den 31 oktober 1980 vid en ålder av nära 86 år ändades Uno Fagernäs levnad. Under, för tiden och i relationen till Sovjetunionen, sällsynta hedersbetygelser sänktes hans kista ner i graven på Trubbholmens begravningsplats i Kronoby [Österbotten, Finland]. Ett artilleribatteri sköt salut...

Framgångssagan för en fattig finländsk bondpojke från Terjärv var därmed, för all tid, slut.

                                                                        - Ω -

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Dokument från Internet. Kartor: Google Earth Pro.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Generalen från Terjärv - en finsk framgångssaga. Del V

Generalen från den lilla bondbyn Terjärv, Finland.

Del V

Länk till Del IV här!

Generalmajor Uno Fagernäs 1942

 

FORTSÄTTNINGSKRIGET 1941-44

Det är sannolikt att Fagernäs utnämningar också kom att inverka på hans uppgifter under Fortsättningskriget. Eftersom tyskarna från och med hösten 1940 hade ett stort intresse för norra Finland kom Fagernäs i egenskap av militärlänskommendör i viss mån i beröring med dem. Därtill kom att generalmajor Hjalmar Siilasvuo som förordnats till chef för V. Armékåren [senare III. Armékåren] sökte sina närmaste medarbetare bland officerare som hade vunnit hans tilltro i Vinterkriget.

Fagernäs svarade direkt under Siilasvou: till en början som chef för Grupp F vilken var en av de grupper som under Siilasvuos ledning hade till uppgift att erövra Uhtua [1963 omdöpt till Kalevala] och Kiestinki för att, i riktning Kandalaxviken, nå Murmanskbanan. Dessa avdelade finska trupper ställdes under tyskt befäl och kom därvid att, under en längre tid, avsevärt fjärmas från den finska armén i övrigt.

Finska Högkvarteret skulle t.ex. gett förstärkningar för avlösningar eftersom trupperna var utmattade och hade lidit stora förluster. Det svar som kom var  knapphändiga anvisningar om att man kunde vända sig till tyskarna! Dessa hade emellertid stora svårigheter att klara sina egna frontavsnitt - därför kom aldrig någon avlösning...

Det finns inte konkreta vittnesbörd om Fagernäs inställning till Tysklands anfall på Sovjetunionen - eller till planerna på samarbete med tyskarna. Förmodligen ansåg han att det var Finlands enda möjlighet att undvika det sovjetryska trycket genom att sluta upp på Tysklands sida. Att han hade denna inställning kan man komma fram till på basen av de tankegångar han långt efter krigen gjorde sig till talesman för. Han försvarade verkställda åtgärder under krigsåren och konstaterande att Stalins avsikt var att ockupera och annektera hela Finland.

Hur Fagernäs själv såg på det kommande Fortsättningskriget kanske bäst belyses av hans ord till officerare och underofficerare strax före detta krigs inledning. Ännu kvar på sitt regemente i Uleåborg framhöll han som sitt råd till dem att lämna Reglementet för inre tjänstgöring kvar i kasernerna och att i dess ställe stoppa Nya Testamentet i bröstfickan. För den händelse annan litteratur ansågs behövlig uppmanade han dem ta med sig Fänrik Ståhls Sägner! Här skymtar man det djupa intryck Fagernäs tagit av den religiösa andan i sitt barndomshem - men här finner vi kanske också spåren av hans i ungdomsåren avgudade "professor" vilken vi tidigare nämnt i denna skildring.

Den 10 juni 1941 erhöll Fagernäs förordnande som kommendör för 3. Divisionen, en uppgift som han skulle ha ända till den 21 oktober 1943 då han förordnades som kommendör för 1. Divisionen på Maaselkäavsnittet.

Ungefär samtidigt med Fagernäs förordnande som chef för 3. Divisionen fick den finska arméledningen fick klart för sig vilka åtaganden tyskarna förväntade sig av dem – allt i enlighet med direktiven för Operation Barbarossa [anfallet på sovjetunionen den 22 juni 1941].

Siilasvuo avdelade Fagernäs division för att med vissa förstärkningar anfalla från Juntusranta och Raate i riktningen Uhtua [se karta ovan]. De ursprungliga anfallsmålen var staden Kem vid Kandalaxviken samt Murmanskbanan. Det skulle snart nog visa sig att i förhållande till de styrkor man hade till förfogande var målen ouppnåeliga. Det är möjligt att Fagernäs hade kunnat nå de mål som han förelagts men efterhand visade det sig att den tyska ledningen ville satsa mera på anfallsriktningen Kiestinki, där också Siilasvuo försökte uppnå ett avgörande.

Till priset av stora förluster lyckades man nå ett etappmål som låg ca 45-50 km från den berömda järnvägen - men efterhand ökade det ryska motståndet. Chefen för denna anfallsgruppering, överstelöjtnant Turtola, råkade med sitt regemente i motti och endast till priset av väldiga förluster i stupade och sårade lyckades man slå sig ut.

Emellertid plockades den ena enheten efter den andra från Fagernäs grupp - och man kunde efter stora framgångar i inledningsskedet snart nog konstatera att också detta anfall måste avstanna.

Den 25 augusti föreslog Siilasvuo att överste Fagernäs skulle förlänas Mannerheimkorset. Det var faktiskt andra gången som ett sådant förslag lämnades - föregående gång var efter Vinterkriget. Nu kan man tycka att framställningen skulle ha vunnit nåd inför Överbefälhavarens ögon. Men så icke! Den 3 oktober förlänades han i stället Frihetskorsets 1:a klass med eklövskrans.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att den tidigare framställningen från Siilasvuo och III. Armékårens stab inte återfinns bland de handlingar som Högkvarterets kommandobyrå fört till Överbefälhavarens avgörande! Kvalificerad missundsamhet?

Efter hand som enhet efter enhet fråntogs Fagernäs och sändes som förstärkningar till Kiestinki-avsnittet undanrycktes också möjligheterna för hans trupper att nå det uppsatta anfallsmålet. Fagernäs direktiv var att först erövra Uhtua och därefter staden Kem vid Kandalaxviken.

I början av september 1941 insåg Fagernäs det omöjliga i att fortsätta ett anfall som inte hade utsikter att lyckas. Han inrättade därefter sina styrkor för försvar. Försvarslinjen, som på vissa avsnitt endast var stödjepunkter med stora ödemarker emellan, hölls oförändrad ända till slutstriderna sommaren 1944.

Generalöverste von Falkenhorst och
generalmajor Hjalmar Siilasvou

Man kan konstatera att Fagernäs trupper efter en lysande början, där de snabbt avancerat, sedan avstannade på grund av att ett annat avsnitt [Kiestinki] av hans överordnade, både tyska överbefälhavaren i norr generalöverste Nikolaus von Falkenhorst och generalmajor Siilasvuo, ansågs viktigare. De trupper han behövt för egna operationer fråntogs honom därmed. Det hedrar honom att han i tid insåg sin taktiska begränsning. Han ställde inte sina trupper inför det omöjliga. Han undgick därigenom att hamna i samma situation som Turtolas trupper där huvudgruppen råkade i motti och endast tack vare hjälp av trupper som varit underställda Fagernäs kunde slå sig ut – detta till priset av stora förluster. Gruppens chef, överstelöjtnant Turtola, stupade under dessa ödesdigra dagar.

Därefter följde en fredligare period om ca 2 år. Fagernäs kommenderade nu en division, som var den mest självständiga av alla enheter, i all synnerhet sedan Siilasvuos III AK [ArmeKår] drogs in.

Under hösten erhöll han av Överbefälhavarens [Mannerheim] Frihetskors I klass, för andra gången, men denna gång med eklövskrans. Däremot dröjde befordringen till generalmajor oaktat det faktum att Siilasvuo hade gjort framställning härom. Det skulle dröja ända till den 16 november 1942 innan Fagernäs befordran blev verklighet.

Det finns uppgifter om att Mannerheim till följd av kinkiga språkförhållanden inom Högkvarteret hade som princip att samtidigt som en finlandssvensk befordrades till general skulle alltid två finskspråkiga officerare befordras till generaler! Då Fagernäs befordrades var han emellertid ensam. Detta betraktas än i dag som unikt.

Överbefälhavarens dagorder nr 80 lydde: "Jag befordrar till generalmajor, överste Frans Uno Fagernäs. Försvarsmaktens överbefälhavare, Finlands Marskalk MANNERHEIM, Kommandobyråns chef: generallöjtnant W.E. TUOMPO".

Av Fagernäs officerskollegor hade Martola blivit generalmajor redan hösten 1941, Heiskanen, Hersalo, Paalu, Palojärvi och Snellman, vilka också var divisionskommendörer, hade fått sin befordran i april 1942. Det kan därmed fastlås att Fagernäs fick sin befordran mycket sent. 

Källor till Tidsspegelns serie Generalen från Terjärv:  Uppsats av Helge Smedjebacka 2007. Internet. Kartor: Google Earth Pro.

Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

                                                                                        - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!