söndag 20 oktober 2024

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV

 Fortsättning från Del III av Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länk till Del III här!

Länk till första artikeln i serien Den Vita Döden vid Suomissalmi här! 

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. 

Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra.

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här



Döden kom ljudlöst till Raatevägens skyddsgropar.
Här två unga Ukrainare som slutgiltigt somnat in...

Den 11 december upprättade finnarna en vägspärr med två kompanier på Raate-vägen, under kn J.A. M
äkinen som var befälhavare för 1:a bataljonen, JR64. Avsikten var att hindra sovjeterna att använda denna framryckningsväg mot Suomissalmi. Vägspärren var placerad vid avsmalningen mellan sjöarna Kuomanjärvi och Kuivasjärvi, knappt en mil ostsydost om Suomussalmi. Sovjettrupperna kunde inte gå runt detta hinder eftersom finnarna hade grävt ner sig i snön på en låg ås vid förträngningspunkten mellan sjöarna och täckte sjöarnas frusna yta med tung kulspruteeld. I avsaknad av effektiv spaning hade sovjeterna helt enkelt ingen aning om storleken på den styrka de stod emot.

De två kompanierna skar av 163:e gevärsdivisionen från 44:e gevärsdivisionen som ryckte fram österifrån [fr Raate]. Samtidigt anföll Slagstyrka Susi, minus ErP16 (som hade bundit 662:a [ryska] regementet vid Haapovaara), 163:e divisionens huvudförsörjningsväg vid Hulkonniemi, strax nordväst om Suomussalmi, för att hindra dem från att använda denna framryckningsväg. Även om de inte helt lyckades eliminera de sovjetiska angriparna kunde de utsätta vägtrafiken för eldgivning från tunga kulsprutor.

Från och med nu var divisionschef Selendsov vid 163:e helt ensam. Finländarnas ansträngningar intensifierades när ett finländskt spaningsflygplan den 13 december upptäckte den sovjetiska 44:e gevärsdivisionen som rörde sig förbi Raate. När den 44:e divisionen långsamt rörde sig västerut visade radiosamtal att dess befälhavare, divisionschefen A.E. Vinogradov, avsåg att nå Suomussalmi den 22 december för att eliminera finnarnas försvar och förstärka 163:e divisionen så att 9:e armén kunde fortsätta sin framryckning västerut.

Finnarna noterade att 44:e divisionen var bättre utrustad och bättre tränad än 163:e divisionen. Finländarna intensifierade därför sina attacker mot 163:e divisionen i hopp om att kunna förinta den innan 44:e divisionen anlände.

Platser av särskilt intresse inringade med röd oval!

Länk till Retkikartas kartor över Finland här! Klicka på symbolen med linerna uppe till vänster (vid sökrutan) och klicka sedan på den blå bollen nere till vänster för att växla till svensk text! Panorera/tilta genom att trycka in vänster musknapp och dra, förstora/minska med tumhjulet! 

Överste Siilasvuo gav nu order om att bygga ”isvägar”, plogade genom snön under skogskronorna och längs de frusna sjöarna vilka gick parallellt med Raate-vägen. Isvägen längs Raate-vägen förlängdes så småningom 24 km söderut till Moisiovaara där den anslöt till det finska järnvägssystemet.

En annan improviserad väg gick längs Haukiperä-bäcken till strax väster om sjön Kuivasjärvi, och därifrån vidare österut. När dessa vägar väl var på plats möjliggjorde de snabba förflyttningar från en sektor till en annan; dolda för ryskt flyg under under den vintergröna skogens kronor. De gjorde det också möjligt för flankerande attacker att sträcka sig så långt bort som 24 kilometer, istället för de tidigare 5 km, genom att tillhandahålla ett kommunikations- och logistikstödnät. 

Sovjetdivisionerna försökte sig också på isvägar. Finska patruller störde dock 163:e gevärsdivisionens försök att upprätthålla logistikstödet över isen på sjön Kiantajärvi. Under natten mellan den 14 och 15 december genomförde det sovjetiska 662:a regementet, som fortfarande satt fast vid Haapavaara, en rad attacker mot sitt mål vid Peranka i ett försök att tränga igenom finnarnas försvar för att skydda 163:e divisionens norra flank.

ErP16 gav upp en del mark, men återtog den i gryningen genom en serie motattacker. Sovjet förlorade 150 döda. Detta var deras sista offensiva försök i detta område.

Den 16 - 17 december började situationen förbättras för öv Siilasvuo. Den 16:e förstärktes övlt Susitaivals Slagstyrka Susi med 6:e cykelbataljonen (PPP6) under mj Järvinen. Den 17:e fick JR27 sitt första artilleri, ett fyrkanonsbatteri med ryska (tsaristiska) M1905 76,2 mm fältkanoner (2:a batteriet i 9:e artilleriregementet; 2/KTR9).


Med de nya styrkorna
 låste Susitaival snabbt det sovjetiska 662:a regementet på dess dåvarande plats. Han fann också tid och resurser för att anfalla Palovaara. 

Den 17 december anföll PPP6 för att rensa bort fientliga styrkor i närheten av den sekundära vägen Yli-Näljänkä och därmed förhindra tillträde till Vaaekio. Den 17 december hade de nått Vaaekio och den 22 december hade de även rensat området mellan sjöarna Alajärvi och Kovajärvi.

Den 21 december förstärktes Siilasvuo av 64:e infanteriregementet; övlt Frans Fagernäs, 1:a jägarbataljonen (1Sissipataljoona eller SissiP1; kn Sulo Häkkinen, 22:a spaningsbataljonen (Kev. Os22); kn Ahti Paavola, 22:a pionjärbataljonen (PionP22); lt Sorasalmi, 4:e ersättningsbataljonen; lt Karhunen, 22:a signalkompaniet (22ViestiP), 1:a spaningskompaniet (TO1); lt Larvo), 2:a spaningskompaniet (TO2); lt Hannila och 22:a transportbataljonen (Liik.K22).

Siilasvou tog också över den operativa kontrollen av PPP6 som hade rört sig in i hans operationsområde. Denna styrka, plus det fältkanonbatteri som redan var under hans kontroll, utsågs till Finska 9:e Infanteridivisionen, med överste Siilasvuo som befälhavare. Överste Johann Makiniemi tog över befälet över JR27.


Kartbok

De blå "plupparna" märker ut de viktigaste stridsområdena som nämns i texterna. Tyvärr saknas kartreferens till några av stridsområdena.





9:e d
ivisionens första anfallsorder löd (till dels): ”Orientera i riktning mot Raate-vägen, anfall från väster på morgonen den 26 december 1939 för att förinta sovjetiska styrkor i närheten av Hulkonniemi.” Detta anfall sköts senare upp med en dag för att ge tillräcklig tid för förflyttning. Den 21 december förstärktes Slagstyrka Susi med fyra infanteribataljoner (de tre bataljonerna från JR65 under ledning av övlt Karl Mandelin, plus den 15:e separata infanteribataljonen (ErP15) under ledning av kn Matti Harola från P-SRE). Mandelins män kom från Uleåborg i en ansträngande 200 km lång transport med öppna lastbilar i temperaturer på -25 grader eller lägre.

Med ytterligare styrkor kom nya order från P-SRE. Susitaivals uppdrag löd: Förinta de sovjetiska styrkorna söder om sjön Piispajärvi samtidigt som den östra flanken säkras, skär sedan av de sovjetiska kommunikationslinjerna till Suomussalmi och avancera mot Juntusranta.

Det sovjetiska 662:a regementet var nu så hårt pressat av Susitaival att det varken kunde stödja 163:e divisionen eller 81:a och 759:e skytteregementena vilka befann sig i Suomussalmi.

Den 22 december, medan Slagstyrka Susi anföll söderut från sjön Piispajärvi, flyttade ErP16 till Tervavaara för att anfalla själva Palovaara. Den 25 december återtog Slagstyrka Susi Haapavaara, som den 22 december hade skurits av från övriga sovjetiska styrkor genom ErP16:s ”slutspurt”, och den 27 december säkrade de även Palovaara.

662:a regementet höll nu på att snabbt falla sönder. Radioavlyssningar hänvisade upprepade gånger till låg moral. Åtminstone en Politruk dödades av sina egna. Finländarnas fokus hade nu börjat skifta söderut.

Den 21 december ledde kn Mäkinen ett spaningsuppdrag från sin vägspärr på Raate-vägen åtta kilometer österut till Kokkojärvi-sjön, utan att få någon stridskontakt.

Den 23 december var dock hotet från den sovjetiska 44:e gevärsdivisionen stort och den pressade stadigt på Mäkinens två kompanier. Mäkinen initierade då ett anfall ur sin försvarslinje och i samordnade attacker från andra enheter slog han  till mot 44:e divisionens förtrupp, det 25:e gevärsregementet. De övriga styrkorna under hans befäl anföll 44:e divisionens flanker med början omkring kl 23:00. Kn Kontula anföll med två kompanier från 1/64 söderifrån vid Haukila och träffade 44:e divisionens pansarbataljon och dödade över 100 artillerihästar. Kn Lassilas 1/27:a skar av Raate-vägen söderifrån vid Kokkojärvi, där de dödade över 100 man, förstörde en stridsvagn och flera lastbilar samt demolerade ett fältkök. Anm. Finnarna utsåg alltid fältkök till mål med hög prioritet på grund av den inverkan förlusten av varm mat hade på trupperna i rådande kyla. Kompani 27/1 förlorade två döda i denna aktion.

Divisionschefen 44:e, Vinogradov, lät nu gräva ner sin division i skyddsgropar längs på Raate-vägen. Från Raate till Haukila ”säkrade” sovjeterna vägen med plutons- upp till kompanistora nästen som låg med ca hundra meters mellanrum. Stridsvagnar patrullerade mellanrummen.

Från ett avstånd på bara några mil kunde männen i 44:e gevärsdivisionen lyssna till dödsryckningarna från sina kamrater i 163:e.

De finska styrkors ständiga spaningar och överfall gjorde det möjligt för dem att redan 24 december identifiera alla 44:e divisionens större enheter och gränserna för dessa enheter.

Den 23, 24 och 25 december gjorde resterna av 163:e gevärsdivisionen i Suomussalmi flera desperata försök att bryta sig ut. De lyckades bara förbruka det mesta av sin kvarvarande ammunition. Även om finska 2/27 var hårt pressat i sina försvarsställningar den 24:e av ett anfall på båda sidor av vägen som ledde söderut från Suomussalmi gick de till motattack och återtog all förlorad mark under slutet av dagen.

Den 25:e hade de sovjetiska anfallen i söder och väster i stort sett spelat ut sin roll. Under tiden satte Slagstyrka Susis attacker söderut från Palovaara allt större press på 163:e styrkans norra perimeter. (=yttre gräns för försvar).

Den 26 december utfärdade Siilasvuo sin anfallsorder. Divisionens huvudansträngning riktades mot den västra änden av den sovjetiska perimetern, vid Hulkonniemi, där mj Karis två medborgargardesbataljoner och JR64 skulle anfalla för att tränga igenom 163:e divisionens försvarskedja och kraftfullt störa divisionens perimeter. Major Kari organiserade sina enheter i två anfallsstyrkor.

Övlt Fagernäs skulle göra huvudarbetet med 1/64 (1 komp ur 64 regementet) och 4:e ersättningsbataljonen från Vuonanniemi på halvöns södra spets, över sjöisen mot Hulkonniemi för att sedan ta vägen till Suomussalmi och störa, eller rentav förinta, förbanden i den sovjetiska perimetern. Kn Matti Harola skulle göra den stödjande insatsen och anfalla för att ta huvudvägen med kn Räsänens 2/64 och ErP15. Därigenom skulle man kunna hindra ett sovjetiskt tillbakadragande - eller tillförandet av en förstärkning.

Efter att ha blockerat vägen norrut skulle kn Harola anfalla söderut för att tränga igenom försvaret av Suomussalmi och därmed splittra och samtidigt rinta de återstående sovjetiska styrkorna. Varje specialstyrka fick disponera en pansarvärnskanon från 9:e divisionens knappa förråd om två pjäser samt ett artilleribatteri (divisionen hade endast två batterier vid denna tidpunkt) som direkt understöd. Den 22:a pionjärbataljonen gav allmänt stöd. Klockan 07:30 den 27 december (före gryningen) inledde överste Siilasvuo 9:e divisionens understödjande anfall.

Mj Järvinens PPP6 anföll längs den östra sidan av sjön Pirttajärvi mot vägkorsningen Kylänmäki för att göra det möjligt för 9:e divisionen att tränga igenom den sovjetiska perimetern, och kn Paavolas 22:a spaningsbataljon (Kev.Os22, minus ett kompani, som bevakade den norra flanken) anföll från Ruottuvaara (på den östra stranden av sjön Kiantijärvi) i riktning västerut över isen till Sopala, för att ansluta sig till mj Karis huvudstyrka och förstärka deras anfall.

Källor: Internet, litteratur i ämnet samt Michael R Evans uppsats av den 23 maj 1997. Research, översättning, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.


Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del V kommer snart här! Arbete pågår!


                                                                                    - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

onsdag 16 oktober 2024

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III

Fortsättning från Del II av Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länk till Del II här!
Länk till första artikeln i serien Den Vita Döden vid Suomussalmi här! 

Det kan vara lämpligt att ha en karta med bättre upplösning än vad Blogger erbjuder liggande öppen på en flik i webbläsaren så att man bättre kan följa slagets geografiska gång. 

Kartor i en viss artikel kan då ge en övergripande bild för enklare navigering i den finupplösta kartan till de platser/orter som avses i artikeltexten!  Zoomning i kartan sker med tumhjulet. Panorering/tiltning genom att trycka ner vänster mustangent och dra. Sökfunktionen är användbar - skriv i sökrutan och tryck Enter.

Länk till Finska Lantmäteriverkets högupplöst kartor här

 Slaget vid Suomussalmi


SLAGORDNING FINLAND


Generalmajor W.E. Tuompo

22:a Ersättningsdivisionen (22.KT-D)


Slagstyrka SUSI


Övlt Paavo Susitaival

16:e separata infanteribataljonen, (ErP16), mj I. Pallari, efterträdd av övlt Paavo Susitaival, efterträdd av kn Salske

15:e separata infanteribataljonen, (ErP 15), kn Matti Harola

6:e cykelbataljonen, (PPP6), mj Järvinen

Två medborgargardesbataljoner, mj Kaarle Kari

Ett gränspolisförband, lt Elo


9:e divisionen (bildad den 21 december)



öv Hjalmar Siilasvuo
befälhavare

kn Mäkinen, G2

kn Alpo Marttinen G3

27:e infanteriregementet, (JR27), öv Hjalmar Siilasvuo, efterträdd av öv Johann Makiniemi

1/27, kn Eino Lassila; 2/27, mj Sihvonen; 3/27, kn Airimo

64:e infanteriregementet, (JR64), övlt Frans Fagernäs

1/64, kn Mänkonen; 2/64, kn L. Räsänen; 3/64 kn P. Simelius

65:e infanteriregementet, (JR65), övlt Karl Mandelin

1/65 mj Y. Hakanen; 2/65 kn Hyppoelä; 3/65, kn M. Flink

1:a jägarbataljonen, (SissiP1), kn Sulo Häkkinen

22:a spaningsbataljonen, (Kev. Os22), kn Ahti Paavola

22:a pionjärbataljonen, (PionP22), lt Sorasalmi

9:e divisionsartilleriet, (KTR9), kn Ahlholm

element ur 4:e fältartilleriregementet, (KTR4)

4:e ersättningsbataljnen, lt Karhunen


SLAGORDNING SOVJETUNIONEN

Sovjetiska 9:e ARMÉN


Armébefälhavare Vasily Chuikov

45:e kåren


Kårbefälhavare Dashitsev


44:e gevärsdivisionen


Alexej Vinogradov
Divisionschef

25:e gevärsregementet

305:e gevärsregementet

146:e gevärsregementet

4:e spaningsbataljonen

44:e pionjärbataljonen

312:e stridsvagnsbataljonen

58:e pansarbataljonen

3:e skidregementet

48:e lastbilsbataljonen

122:a artilleriregementet

179:e artilleriregementet

44:e sjukvårdsbataljonen

84:e mobila Fältsjukhuset

Hästfältkliniken

Luftvärnsmaskingevärskompaniet

Signalbataljon

Divisionens flygunderstödsenhet


163:e gevärsdivisionen


Andrej Zelentsov
Divisionschef

759:e gevärsregementet

662:e gevärsregementet

81:a gevärsregementet

1:a bataljon/82:a gevärsregementet

163:e spaningsbataljonen

230:e pionjärbataljonen

246:e pionjärbataljonen

13:e vägbyggnadsbataljonen

222:a stridsvagnsbataljonen

203:e pansarbataljonen

304:e pansarkompaniet

148:e lastbilsbataljonen

147:e transportregementet

86:e artilleriregementet

365:e artilleriregementet

163:e sjukvårdsbataljonen

225:e fältsjukhuset

175:e sjukhuset

248:e signalbataljonen

147:e kemkompaniet

204:e kembataljonen

274:e fältbageriet

Cirka 100 medlemmar av 5:e kolonnaren Kuusinens ”Finlands demokratiska folkarmé”


Sträva efter ett stort, avgörande mål med kraft och beslutsamhet.Carl von Clausewitz i boken Om krigetBoken utkom 1832 och är fortfarande ett standardverk inom alla världens krigsskolor.

Om Kriget (Vom Kriege)



När fientligheterna inleddes den 30 november 1939 satte den sovjetiske befälhavaren för 9:e armén, Chuikov, in sina två främsta divisioner, 163:e och 44:e gevärsdivisionen, i en tvådelad attack mot vägkorsningen Suomussalmi. 163:e divisionen gick via Juntusranta och 44:e divisionen via Raate.



Norra stridsområdet Suomussalmi





























Södra stridsområdet Suomussalmi


Länk till Retkikartas kartor här! Panorera/tilta genom att trycka in vänster musknapp och dra, förstora/minska med tumhjulet! Klicka på menynstrecken uppe till vänster. Klicka sedan på den blå bollen nere till vänster för att växla till svensk text!



Slaget om Suomussalmi 30/9-8/12 1939


Den 163:e divisionen, under divisionschefen Selendsov, sattes först in som 9:e arméns huvudstyrka och anföll för att ta över vägkorsningen vid Suomussalmi så att 9:e armén kunde anfalla mot riktningarna Peranka och Hyrynsalmi. 163:e divisionens understödjande förband, 759:e skytteregementet och 163:e spaningsbataljonen, ryckte fram längs Raate-vägen söderifrån, medan huvudstyrkan, som bestod av resten av divisionen, tog den norra vägen Juntusranta-Palovaara.

Chuikovs avsikt var att 163:e divisionen skulle driva de finska försvararna förbi Suomussalmi söderut, ut ur hans operationsområde. 9:e arméns understödjande förband, 44:e gevärsdivisionen (som följde efter 759:e gevärsregementet med cirka 48 timmar), skulle pressa de retirerande finnarna söderifrån. Så småningom skulle finnarna drivas ut på de istäckta sjöarna och förintas.

När det finska motståndet var krossat skulle 9:e armén kunna avancera via Hyrynsalmi och Puolanka till Uleåborg, vilket skulle dela Finland i två delar och skära av den viktiga järnvägsförbindelsen till Sverige.

Selendsovs högre befälhavare gav instruktioner om att undvika att ockupera själva Suomussalmi, eftersom de enheter som gjorde så skulle kunna bli instängda mellan sjöarna på båda sidor om staden.

Finnarna förväntade sig inte en attack i närheten av Juntusranta. Vägarna i detta område var så otroligt dåliga att de inte ens hade övervägts som en framryckningsväg och därför hade finnarna flyttat täckstyrkan på två bataljoner av medborgargardet, under mj Kari, söderut mot Raate.

När Selendsov korsade gränsen med 662:a och 81:a gevärsregementena i spetsen för 163:e divisionens trupper kunde finländarna bara erbjuda ett symboliskt motstånd från det enda, 50 man starka, gränspoliskompaniet under lt Elo.

Trots detta gick det extremt långsamt för ryssarna. Ledningsförbanden nådde Palovaara först sent den 5 december. Vid Palovaara beordrade Selendsov 662:a regementet, minus en bataljon som divisionsreserv för att skydda divisionens norra flank, att gå norrut och inta Peranka före skymningen den 6 december. 81:a regementet fortsatte söderut till Suomissalmi tillsammans med resten av 163:e divisionen för att där ansluta till 759:e regementet som ryckte fram mot Suomussalmi söderifrån.

Det var vid denna tidpunkt som generalmajor Tuompo, befälhavare för den finska norra styrkan (P-SRE), bestämde sig för att detta var det sovjetiska huvudanfallet i området och skickade sin reserv, 16:e separata infanteribataljonen (ErP16) under major Pallari, från Kuusamo via Peranka för att förstärka mj Karis två medborgargardesbataljoner vilka redan hade flyttats tillbaka till detta område.

ErP16 anlände till området i närheten av sjön Piispajärvi omkring kl 01:00 den 6 december och intog vid middagstid försvarsställningar för att blockera vägen till Kuusamo och hindra 163:e att fortsätta norrut. När 662:a fick stridskontakt här sent den 6 december stannade de och började sondera terrängen.


Det av finnarna nedbrända Suomussalmi
Foto 1/5 1940

Tidigt den 7 december evakuerade och brände finnarna staden Suomussalmi.
Avsikten med denna handling var att inte bereda sovjeterna varma förläggningar. Förstörelsen var dock ofullständig och många byggnader förblev intakta. Ledningsförband från 81:a skytteregementet och 163:e divisionens trupper anlände senare samma dag. I slutet av dagen anslöt 759:e regementet och 163:e spaningsbataljonen från Raate-vägen i söder.


Det nedbrända Suomussalmi
gav inte ryssarna något skydd
mot kölden - vilket var avsikten
med att bränna staden

Divisionschef Selendsov gjorde en paus och gav order om att 759:e regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Hyrynsalmi, och att 662:a regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Peranka att divisionen skulle kunna fortsätta sin rörelse västerut. 662:a startade först. I bitande kyla och med brist på tält kunde Selendsov inte motstå frestelsen att ockupera Suomussalmi och de omgivande områdena - från Kylänmäki till sjön Kuomasjärvi.

662:a regementet kunde dock inte göra några framsteg mot ErP16 i riktning Peranka. Den 8 december sårades mj Pallari från ErP16 och ersattes av överstelöjtnant (övlt) Paavo Susitaival, som var tjänstledig från sitt uppdrag som ledamot av Finlands riksdag. Övlt Susitaival fick befälet över alla enheter norr och öster om Palovaara. Enheternas samlingsnamn var Slagstyrka Susi. Befälet över ErP16 övergick till kapten (kn) Salske.

Under tiden, den 7 december, fattade fältmarskalk von Mannerheim beslut om att sätta in en av sina få strategiska reserver, 27:e infanteriregementet (JR27) under ledning av överste Hjalmar Siilasvuo, från dess samlingsplats i Kemi. Efter att Slagstyrka Susi anslutits fick hela styrkan beteckningen Slagstyrka Siilasvuo, under operativ kontroll av P-SRE. ErP16 förblev tills vidare under direkt kontroll av P-SRE.

Siilasvuos uppdrag var att förinta 163:e gevärsdivisionen för att skydda centrala Finland och dess transportcentra, en svår uppgift för en lätt infanteristyrka på fem bataljoner med tillägg av mj Karis medborgargardister. En infanteristyrka som var en tredjedel så stor som motståndaren och som hade exakt noll artilleri- eller pansarvärnskanoner. 

Men finnarna hade en fördel: de hade fullständig manöverfrihet till skillnad från de vägbundna sovjetiska anfallsförbanden


Inringat: Hyrynsamli och sjön Kuivasjärvi
Dessutom kunde Siilasvuo med JR27 utgå från den nyligen färdigställda järnvägsterminalen Kontiomäki-Taivalkoski vid Hyrynsalmi (bara 38 km från Suomussalmi), en terminal som var så ny att Sovjet inte kände till dess existens. Denna terminalstation gav oavbrutet logistiskt stöd till finnarna.

Den 9 december hade Siilasvuo en bataljon som gått i ställning i närheten av Hyrynsalmi. Den 10 december hade han hela 27:e regementet på plats, plus mj Karis två bataljoner med medborgargardister vilka hade opererat i området sedan den 30 november.

På kvällen förflyttade sig finnarna till en samlingsplats i närheten av sjön Kuivasjärvi, strax söder om Raate-vägen. Här delades styrkan upp. Hela JR27, plus TO 5 och 6 (TO är TiedusteluOsasto, eller spaningsdetachement) vände västerut för att anfalla mot Suomussalmi i syfte att, från söder, skära av 163:e divisionen. Slagstyrka Susi skulle i sin tur anfalla söderut för att skära av 163:e från norr. Utan tunga vapen kunde JR27 dock inte driva bort de sovjetiska förbanden. Siilasvuo höll emellertid trycket uppe medan han väntade på att Slagstyrka Susi skulle skära av 163:e i norr. Den 11 december hade Slagstyrka Susis attacker tvingat 662:a till ett försvar vid Haapavaara, där de mötte finländarna vid Ketola invid den isbelagda sjön Piispajärvi.

Under tiden intog JR27 en anfallsposition sydost om Suomussalmi, cirka åtta kilometer söder om Raate-vägen, och inledde lokala operationer medan de byggde upp stridsstyrkan. Den 11 december inledde Siilasvuos lilla styrka den första av många vägspärrsoperationer som skulle skapa de världsberömda mottina. Ordet motti användes ursprungligen inom finländskt skogsbruk. Man kapade stockar och staplade dem i 1 kubikmeterstora högar (motti, från svenskans "mått") som man lämnade i skogen för att hämta senare.

Här uppstod också en variant på det tyska Aufrollen-konceptet. En typisk attack såg ut så här: grupper i plutonsstorlek, utrustade med skidor och snöskor samt iklädda vita snödräkter samlades och tilldelades specialuppgifter som anfall, understöd och säkring. De var så tungt beväpnade som möjligt med handgranater, tunga kulsprutor, lätta kulsprutor, kulsprutepistoler, ryggsäcksladdningar och molotovcocktails. 

Spaningsförbanden planerade i förväg samlingsområden, rutter, anfallspositioner och var fiendens försvar fanns. Anfallsgrupperna skulle sedan samlas bestämda återsamlingsplatser där de skulle få ”sistaminutenunderrättelser” om fienden. Cheferna skulle ge sina uppdaterade order och grupperna skulle repetera. 

Efter att ha mottagit en i förväg överenskommen signal skulle understödsgrupperna påbörja intensiv eldgivning från naturliga eldställningar i anfallsmålets periferi. När de fick en andra signal skulle elden flyttas till två punkter liggande omkring 200 meter från varandra vilket skapade en ”korridor” mellan de två anfallna zonerna. 

I dessa korridorer inledde anfallsgrupperna sin attack. Anfallsgrupperna skulle snabbt skära igenom den bedövade sovjetiska kolonnen med handgranater, sprängladdningar och automateld. Målet var att snabbast möjligt korsa vägen och nå andra sidan. När detta skett skulle säkringsstyrkan rusa fram för att bredda och besätta genomskärningen. Till sin hjälp och hade anfallarna omkullvälta eller förstörda sovjetiska fordon vilka tjänade som skydd mot fientlig finkalibrig eld och som vägspärrar.

Finländarnas tidigare taktiska erfarenheter vid Ladogasjön hade redan tagits tillvara: 5 km var den maximala gränsen för kunna att samordna flankanfall i skogsområden där problem med kommunikation, logistiskt stöd och samordning av artilleri begränsade insatsernas verkställande.

Källor: Internet, litteratur i ämnet samt Michael R Evans uppsats av den 23 maj 1997. Research, översättning, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns redaktör.


Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del IV

                                                                                    - Ω -


Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!