Tidsspegeln

Välkommen till Tidsspegeln! Målet med detta e-magazin är att med spegelns hjälp reflektera och belysa såväl militärt tekniskt intressanta lösningar som händelser som vi glömt. Händelser som kanske inte ligger så långt tillbaka i tiden men vilka i bruset av allt nytt kommit att skymmas av tidens gång. Det är min förhoppning att du finner innehållet i Tidsspegeln såväl berikande som intressant. Tidsspegelns layout är anpassad efter Google Chrome. Väl mött i Tidsspegeln! Erland

onsdag 16 oktober 2024

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del III

Fortsättning från Del II av Den Vita Döden vid Suomussalmi. Länk till Del II här!

Länk till första artikeln i serien Den Vita Döden vid Suomussalmi här!

Slaget vid Suomussalmi

SLAGORDNING FINLAND

Generalmajor W.E. Tuompo

22:a Ersättningsdivisionen (22.KT-D)

Slagstyrka SUSI

Övlt Paavo Susitaival

16:e separata infanteribataljonen, (ErP16), mj I. Pallari, efterträdd av övlt Paavo Susitaival, efterträdd av kn Salske

15:e separata infanteribataljonen, (ErP 15), kn Matti Harola

6:e cykelbataljonen, (PPP6), mj Järvinen

Två medborgargardesbataljoner, mj Kaarle Kari

Ett gränspolisförband, lt Elo

9:e divisionen (bildad den 21 december)

öv Hjalmar Siilasvuo
befälhavare

kn Mäkinen, G2

kn Alpo Marttinen G3

27:e infanteriregementet, (JR27), öv Hjalmar Siilasvuo, efterträdd av öv Johann Makiniemi

1/27, kn Eino Lassila; 2/27, mj Sihvonen; 3/27, kn Airimo

64:e infanteriregementet, (JR64), övlt Frans Fagernäs

1/64, kn Mänkonen; 2/64, kn L. Räsänen; 3/64 kn P. Simelius

65:e infanteriregementet, (JR65), övlt Karl Mandelin

1/65 mj Y. Hakanen; 2/65 kn Hyppoelä; 3/65, kn M. Flink

1:a jägarbataljonen, (SissiP1), kn Sulo Häkkinen

22:a spaningsbataljonen, (Kev. Os22), kn Ahti Paavola

22:a pionjärbataljoonen, (PionP22), lt Sorasalmi

9:e divisionsartilleriet, (KTR9), kn Ahlholm

element ur 4:e fältartilleriregementet, (KTR4)

4:e ersättningsbataljnen, lt Karhunen

SLAGORDNING SOVJETUNIONEN

Sovjetiska 9:e ARMÉN

Armébefälhavare Vasily Chuikov

45:e kåren

Kårbefälhavare Dashitsev

44:e gevärsdivisionen

Alexej Vinogradov
Divisionschef

25:e gevärsregementet

305:e gevärsregementet

146:e gevärsregementet

4:e spaningsbataljonen

44:e pionjärbataljonen

312:e stridsvagnsbataljonen

58:e pansarbataljonen

3:e skidregementet

48:e lastbilsbataljonen

122:a artilleriregementet

179:e artilleriregementet

44:e sjukvårdsbataljonen

84:e mobila Fältsjukhuset

Hästfältkliniken

Luftvärnsmaskingevärskompaniet

Signalbataljon

Divisionens flygunderstödsenhet

163:e gevärsdivisionen

Selendsov
Divisionschef

759:e gevärsregementet

662:e gevärsregementet

81:a gevärsregementet

1:a bataljon/82:a gevärsregementet

163:e spaningsbataljonen

230:e pionjärbataljonen

246:e pionjärbataljonen

13:e vägbyggnadsbataljonen

222:a stridsvagnsbataljonen

203:e pansarbataljonen

304:e pansarkompaniet

148:e lastbilsbataljonen

147:e transportregementet

86:e artilleriregementet

365:e artilleriregementet

163:e sjukvårdsbataljonen

225:e fältsjukhuset

175:e sjukhuset

248:e signalbataljonen

147:e kemkompaniet

204:e kembataljonen

274:e fältbageriet

Cirka 100 medlemmar av Kuusinens ”Finlands demokratiska folkarmé”

”Sträva efter ett stort, avgörande mål med kraft och beslutsamhet.” Carl von Clausewitz i boken Om kriget. Boken utkom 1832 och är fortfarande ett standardverk inom alla världens krigsskolor.

Om Kriget (Vom Kriege)

När fientligheterna inleddes den 30 november 1939 satte den sovjetiske befälhavaren för 9:e armén, Chuikov, in sina två främsta divisioner, 163:e och 44:e gevärsdivisionen, i en tvådelad attack mot vägkorsningen Suomussalmi. 163:e divisionen gick via Juntusranta och 44:e divisionen via Raate.

Norra stridsområdet Suomussalmi

Södra stridsområdet Suomussalmi

Länk till Retkikartas kartor här! Panorera/tilta genom att trycka in vänster musknapp och dra, förstora/minska med tumhjulet! Klicka på menynstrecken uppe till vänster. Klicka sedan på den blå bollen nere till vänster för att växla till svensk text!

Slaget om Suomussalmi 30/9-8/12 1939

Den 163:e divisionen, under divisionschefen Selendsov, sattes först in som 9:e arméns huvudstyrka och anföll för att ta över vägkorsningen vid Suomussalmi så att 9:e armén kunde anfalla mot riktningarna Peranka och Hyrynsalmi. 163:e divisionens understödjande förband, 759:e skytteregementet och 163:e spaningsbataljonen, ryckte fram längs Raate-vägen söderifrån, medan huvudstyrkan, som bestod av resten av divisionen, tog den norra vägen Juntusranta-Palovaara.

Chuikovs avsikt var att 163:e divisionen skulle driva de finska försvararna förbi Suomussalmi söderut, ut ur hans operationsområde. 9:e arméns understödjande förband, 44:e gevärsdivisionen (som följde efter 759:e gevärsregementet med cirka 48 timmar), skulle pressa de retirerande finnarna söderifrån. Så småningom skulle finnarna drivas ut på de istäckta sjöarna och förintas.

När det finska motståndet var krossat skulle 9:e armén kunna avancera via Hyrynsalmi och Puolanka till Uleåborg, vilket skulle dela Finland i två delar och skära av den viktiga järnvägsförbindelsen till Sverige.

Selendsovs högre befälhavare gav instruktioner om att undvika att ockupera själva Suomussalmi, eftersom de enheter som gjorde så skulle kunna bli instängda mellan sjöarna på båda sidor om staden.

Finnarna förväntade sig inte en attack i närheten av Juntusranta. Vägarna i detta område var så otroligt dåliga att de inte ens hade övervägts som en framryckningsväg och därför hade finnarna flyttat täckstyrkan på två bataljoner av medborgargardet, under mj Kari, söderut mot Raate.

När Selendsov korsade gränsen med 662:a och 81:a gevärsregementena i spetsen för 163:e divisionens trupper kunde finländarna bara erbjuda ett symboliskt motstånd från det enda, 50 man starka, gränspoliskompaniet under lt Elo.

Trots detta gick det extremt långsamt för ryssarna. Ledningsförbanden nådde Palovaara först sent den 5 december. Vid Palovaara beordrade Selendsov 662:a regementet, minus en bataljon som divisionsreserv för att skydda divisionens norra flank, att gå norrut och inta Peranka före skymningen den 6 december. 81:a regementet fortsatte söderut till Suomissalmi tillsammans med resten av 163:e divisionen för att där ansluta till 759:e regementet som ryckte fram mot Suomussalmi söderifrån.

Det var vid denna tidpunkt som generalmajor Tuompo, befälhavare för den finska norra styrkan (P-SRE), bestämde sig för att detta var det sovjetiska huvudanfallet i området och skickade sin reserv, 16:e separata infanteribataljonen (ErP16) under major Pallari, från Kuusamo via Peranka för att förstärka mj Karis två medborgargardesbataljoner vilka redan hade flyttats tillbaka till detta område.

ErP16 anlände till området i närheten av sjön Piispajärvi omkring kl 01:00 den 6 december och intog vid middagstid försvarsställningar för att blockera vägen till Kuusamo och hindra 163:e att fortsätta norrut. När 662:a fick stridskontakt här sent den 6 december stannade de och började sondera terrängen.

Det av finnarna nedbrända Suomussalmi
Foto 1/5 1940

Tidigt den 7 december evakuerade och brände finnarna staden Suomussalmi. Avsikten med denna handling var att inte bereda sovjeterna varma förläggningar. Förstörelsen var dock ofullständig och många byggnader förblev intakta. Ledningsförband från 81:a skytteregementet och 163:e divisionens trupper anlände senare samma dag. I slutet av dagen anslöt 759:e regementet och 163:e spaningsbataljonen från Raate-vägen i söder.

Det nedbrända Suomussalmi
gav inte ryssarna något skydd
mot kölden - vilket var avsikten
med att bränna staden

Divisionschef Selendsov gjorde en paus och gav order om att 759:e regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Hyrynsalmi, och att 662:a regementet skulle anfalla för att inta Puolanka via Peranka så att divisionen skulle kunna fortsätta sin rörelse västerut. 662:a startade först. I bitande kyla och med brist på tält kunde Selendsov inte motstå frestelsen att ockupera Suomussalmi och de omgivande områdena - från Kylänmäki till sjön Kuomasjärvi.

662:a regementet kunde dock inte göra några framsteg mot ErP16 i riktning Peranka. Den 8 december sårades mj Pallari från ErP16 och ersattes av överstelöjtnant (övlt) Paavo Susitaival, som var tjänstledig från sitt uppdrag som ledamot av Finlands riksdag. Övlt Susitaival fick befälet över alla enheter norr och öster om Palovaara. Enheternas samlingsnamn var Slagstyrka Susi. Befälet över ErP16 övergick till kapten (kn) Salske.

Under tiden, den 7 december, fattade fältmarskalk von Mannerheim beslut om att sätta in en av sina få strategiska reserver, 27:e infanteriregementet (JR27) under ledning av överste Hjalmar Siilasvuo, från dess samlingsplats i Kemi. Efter att Slagstyrka Susi anslutits fick hela styrkan beteckningen Slagstyrka Siilasvuo, under operativ kontroll av P-SRE. ErP16 förblev tills vidare under direkt kontroll av P-SRE.

Siilasvuos uppdrag var att förinta 163:e gevärsdivisionen för att skydda centrala Finland och dess transportcentra, en svår uppgift för en lätt infanteristyrka på fem bataljoner med tillägg av mj Karis medborgargardister. En infanteristyrka som var en tredjedel så stor som motståndaren och som hade exakt noll artilleri- eller pansarvärnskanoner.

Men finnarna hade en fördel: de hade fullständig manöverfrihet till skillnad från de vägbundna sovjetiska anfallsförbanden.

Inringat: Hyrynsamli och sjön Kuivasjärvi

Dessutom kunde Siilasvuo med JR27 utgå från den nyligen färdigställda järnvägsterminalen Kontiomäki-Taivalkoski vid Hyrynsalmi (bara 38 km från Suomussalmi), en terminal som var så ny att Sovjet inte kände till dess existens. Denna terminalstation gav oavbrutet logistiskt stöd till finnarna.

Den 9 december hade Siilasvuo en bataljon som gått i ställning i närheten av Hyrynsalmi. Den 10 december hade han hela 27:e regementet på plats, plus mj Karis två bataljoner med medborgargardister vilka hade opererat i området sedan den 30 november.

På kvällen förflyttade sig finnarna till en samlingsplats i närheten av sjön Kuivasjärvi, strax söder om Raate-vägen. Här delades styrkan upp. Hela JR27, plus TO 5 och 6 (TO är TiedusteluOsasto, eller spaningsdetachement) vände västerut för att anfalla mot Suomussalmi i syfte att, från söder, skära av 163:e divisionen. Slagstyrka Susi skulle i sin tur anfalla söderut för att skära av 163:e från norr. Utan tunga vapen kunde JR27 dock inte driva bort de sovjetiska förbanden. Siilasvuo höll emellertid trycket uppe medan han väntade på att Slagstyrka Susi skulle skära av 163:e i norr. Den 11 december hade Slagstyrka Susis attacker tvingat 662:a till ett försvar vid Haapavaara, där de mötte finländarna vid Ketola invid den isbelagda sjön Piispajärvi.

Under tiden intog JR27 en anfallsposition sydost om Suomussalmi, cirka åtta kilometer söder om Raate-vägen, och inledde lokala operationer medan de byggde upp stridsstyrkan. Den 11 december inledde Siilasvuos lilla styrka den första av många vägspärrsoperationer som skulle skapa de världsberömda mottina. Ordet motti användes ursprungligen inom finländskt skogsbruk. Man kapade stockar och staplade dem i 1 kubikmeterstora högar (motti, från svenskans "mått") som man lämnade i skogen för att hämta senare.

Här uppstod också en variant på det tyska Aufrollen-konceptet. En typisk attack såg ut så här: grupper i plutonsstorlek, utrustade med skidor och snöskor samt iklädda vita snödräkter samlades och tilldelades specialuppgifter som anfall, understöd och säkring. De var så tungt beväpnade som möjligt med handgranater, tunga kulsprutor, lätta kulsprutor, kulsprutepistoler, ryggsäcksladdningar och molotovcocktails.

Spaningsförbanden planerade i förväg samlingsområden, rutter, anfallspositioner och var fiendens försvar fanns. Anfallsgrupperna skulle sedan samlas på bestämda återsamlingsplatser där de skulle få ”sistaminutenunderrättelser” om fienden. Cheferna skulle ge sina uppdaterade order och grupperna skulle repetera.

Efter att ha mottagit en i förväg överenskommen signal skulle understödsgrupperna påbörja intensiv eldgivning från naturliga eldställningar i anfallsmålets periferi. När de fick en andra signal skulle elden flyttas till två punkter liggande omkring 200 meter från varandra vilket skapade en ”korridor” mellan de två anfallna zonerna.

I dessa korridorer inledde anfallsgrupperna sin attack. Anfallsgrupperna skulle snabbt skära igenom den bedövade sovjetiska kolonnen med handgranater, sprängladdningar och automateld. Målet var att snabbast möjligt korsa vägen och nå andra sidan. När detta skett skulle säkringsstyrkan rusa fram för att bredda och besätta genomskärningen. Till sin hjälp och hade anfallarna omkullvälta eller förstörda sovjetiska fordon vilka tjänade som skydd mot fientlig finkalibrig eld och som vägspärrar.

Finländarnas tidigare taktiska erfarenheter vid Ladogasjön hade redan tagits tillvara: 5 km var den maximala gränsen för kunna att samordna flankanfall i skogsområden där problem med kommunikation, logistiskt stöd och samordning av artilleri begränsade insatsernas verkställande.

Källor: Internet, litteratur i ämnet samt Michael R Evans uppsats av den 23 maj 1997. Svensk översättning, redigering och komplettering utförd av Tidsspegelns redaktör.

Länk till Den Vita Döden vid Suomussalmi, del IV kommer snart här! Arbete pågår!

- Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

fredag 11 oktober 2024

Den Vita Döden vid Suomussalmi, Del II

Denna artikel i serien

Den Vita Döden vid Suomussalmi 7 december 1939 till 8 januari 1940

är en direkt fortsättning från Del I. Länk till Del I här!

Finnarna, med tidigare mörka erfarenheter av den östra grannen, började den 10 oktober 1939 mobilisera sin armé. Ungefär samtidigt påbörjade Sovjetunionen en partiell mobilisering.

Nikita Chrusjtjov

Nikita Chrusjtjov minns sina möten med Stalin, Molotov och Vorosjilov vid diskussioner om att anfalla Finland.

Stalin, Molotov, Vorosjilov

Attityden var enligt Chrusjtjov: ”Vi behövde bara höja rösten lite grann, så skulle finnarna kapitulera. Om det inte fungerar kunde vi avlossa ett skott och finnarna skulle då sträcka upp händerna och kapitulera. Det var vad vi trodde.”

Otto Ville Kuusinen

Som en förberedelse för den förväntade lätta segern utsågs, av Stalin, den finske 5:e kolonnaren Otto Ville Kuusinen, en finsk bolsjevik från inbördeskriget 1918, till ledare för ”Karelska SSR”. Senare utvidgades denna roll till ”Ledare för Finlands folkdemokratiska republik”, vilket återspeglade Sovjets optimistiska förväntningar på total seger och kommunistiskt styre av hela Finland. Den sovjetiska optimismen återspeglades också i de militära förberedelserna; försvarskommissarien marskalk K.E. Vorosjilov planerade att endast använda personal och trupper från Leningrads militärdistrikt, förstärkta med några enheter från andra områden. Han förväntade sig en två månaders kampanj.

Gregori Kulik

Marskalk G.I. Kulik, vice försvarskommissarie, instruerade artillerichefsmarskalken N.N. Voronov att planera ammunitionsförbrukningen för en tolvdagarskampanj i riktning Uleåborg.

Nikolaj Voronov

Kirill Meretskov

De mer pessimistiska analytikerna, bland dem befälhavaren för Leningrads militärdistrikt Kirill A. Meretskov och generalstabschefen för armén Boris Sjaposjnikov, varnade för ett förväntat hårt motstånd från finländarna, men talade för Stalins döva öron.

Boris Sjaposjnikov

Bilden visar tydligt den
massiva sovjetiska
attacken på Finland
den 30 november 1939

Sovjetunionen samlade en enorm styrka med tanke på motståndets förväntade svaghet. En nation med 171 miljoner invånare ställde upp med 600 000 soldater organiserade i fyra arméer, bestående av 28 gevärsdivisioner, en mekaniserad kår och fem stridsvagnsbrigader. Detta mot en nation med 3,5 miljoner invånare som ställde upp med en värnpliktsarmé bestående av tre kårer, åtta infanteridivisioner, plus ett antal gränsvakter och medborgargarden. Den totala finska truppstyrkan uppgick till cirka 300 000 man efter mobiliseringen, inklusive medborgargardet (Suojeleskunnat) och kvinnornas hjälpkår, Lotta Svärd. Den sistnämnda en ickestridande styrka som tog sig an uppgifter som kontorister, evakuering av skadade, matservering och transporter.

Renault FT 17 (Frankrike),
f.ö. Sveriges första stridsvagn

Finnarna hade 28 gamla Renault FT-17-stridsvagnar från första världskriget vilka tjänade som nedgrävda, fasta, pjäser i en del av Mannerheimlinjen, bakom Kirvesmäki, tio lätta stridsvagnar av märket Vickers Armstrong (som också användes i Karelen), samt Finlands artilleri (enligt normal organisationstabell endast 24 fältkanoner och 12 haubitsar per division) vilka mestadels stammade från rysk-japanska kriget (1905) och, även om de var användbara, hade de kritiskt låg ammunitionstillgång.

Vissa enheter använde fortfarande 107 mm kanoner av modell 1887, som tillverkats innan rekylhäminrättningen uppfanns.Sovjetunionen placerade ut sina styrkor längs hela den rysk-finska gränsen, med huvuddelen koncentrerad mittemot Mannerheimlinjen, en rad finska befästningar med hinder, bunkrar och skyttegravar som sträckte sig cirka 14 mil över det Karelska näset. Även om Mannerheimlinjen ofta framställts som kraftigt försvarad var den i själva verket inte mer än en serie utposter och enstaka befästningar i form av timmerbunkrar och skyttegravar utan några egentliga befästningar på djupet. Resten av den finska gränsen hade inga befästningar alls.

Den sovjetiska planen, som Meretskov hade utarbetat, var enkel. Genom att pressa det finska försvaret så hårt som möjligt längs hela gränsen skulle finländarna tvingas att sätta in hela sin styrka, inklusive de fåtaliga reserverna, i ett desperat försök att förhindra att deras gränser bröts igenom och att deras hemland styckades upp.

Mannerheimlinjen skulle krossas mellan den sovjetiska 7:e arméns städ, som anföll frontalt, och den sovjetiska 8:e arméns hammare som skulle tränga igenom finnarnas försvar norr om Ladogasjön för att sedan svänga söderut och fånga försvararna bakifrån. Operationen skulle göra det möjligt för 7:e armén att avancera in i det inre av finska Karelen, det ekonomiska, politiska och demografiska hjärtat av Finland.

Vasily Chuikov

Den 9:e armén, under armébefälhavare Chuikov, bestående av 122:a gevärsdivisionen, 45:e kåren (163:e och 44:e gevärsdivisionerna), grupp Rebola (54:e gevärsdivisionen) och en reserv (88:e gevärsdivisionen), skulle anfalla västerut mot Uleåborg för att skära Finland i två delar och hindra västligt stöd från att nå de finska styrkorna.

Den sovjetiska 14:e armén och Murmanskgruppen skulle ockupera den arktiska hamnen Petsamo och norra Finland och därmed säkra den norra flanken.

Finnarna mötte detta väldiga hot med ett stoiskt lugn. Sovjetunionen var deras enda sannolika fiende och finnarna hade inget verkligt hopp om att ensamma gå segrande ur striden - men de flesta förväntade sig utländsk hjälp. Därför var deras plan enkel: det gällde att hålla ut så länge som möjligt och förlita sig på det kollektiva västeuropeiska samvetet.

Vintern 1939-1940 var större delen av Europa tyvärr upptagen med annat. USA hade därtill dragit sig tillbaka bakom en ridå av isolationistisk retorik understödd av anti-interventionslagar som antagits i kölvattnet av det spanska inbördeskriget.

Broderlandet Sverige beslutade att inte sända reguljär militär trupp till Finland men bidrog med en betydande mängd vapen, ammunition och frivilliga.

En transportled med lastbilar över den tillfrusna Bottenviken förde från Sverige till Finland: 25 flygplan, 800 sjöminor och sjunkbomber, 144 artilleripjäser, 100 luftvärnskanoner, 92 pansarvärnspjäser, 600 stridsvagnsminor, 34 granatkastare, 347 kulsprutor, 450 kulsprutegevär,

135 402 gevär, 301 849 granater och över 51 miljoner gevärspatroner.

Svenska Frivilligkåren innefattade även militärt utbildad personal som beviljats tjänstledighet. Den totala numerären i stridande tjänst var 8260 man.

Flygplan Gloster Gladiator ur F19
"någonstans" i norra Finland

Faktum är att i Finlandshjälpen ingick även en fullt stridsutrustad flygflottilj, F19! Flottiljen var förlagd strax intill Rovaniemi i norra Finland.

Den blå svastikan (hakkorset) kom till Finland den 6 mars 1918 då den svenske greven Erik von Rosen skänkte det allra första flygplanet till Finlands flygvapen. Han personliga lyckotecken var den blå svastikan - alltså långt före Adolf Hitlers bruk av hakkorset! Till följd av nazisternas bruk av symbolen utgick den som generell symbol för flygvapnet år 1945.

Nikita Chrusjtjov skriver i "Chrusjtjov minns" med hänvisning till 3:e Skidregementet. ”Vi försökte också sätta våra egna trupper på skidor, men det var inte lätt för vanliga, otränade soldater i Röda armén att strida på skidor. Vi började intensivt med att rekrytera professionella idrottsmän. Det fanns inte så många. Vi var tvungna att hämta dem från Moskva och Ukraina samt Leningrad. Vi gav dem ett fantastiskt avsked... Stackare, de slets i stycken. Jag vet inte hur många som kom tillbaka levande.”

Operationsområdet i närheten av Suomussalmi, kännetecknas av vidsträckta, täta löv- och barrskogar, ett lapptäcke av snösmältningsfyllda sumpiga våtmarker, myrar, dammar och sjöar. Låga åsar och långa, smala, dalar sträcker sig i allmänhet från nordost till sydväst.

Sovjetunionens avsikt att dela Finland på mitten i detta område kan ha verkat enkel och inbjudande på en karta i Leningrad, men verkligheten var inte lika tillmötesgående. Uleåborg var visserligen en kritisk punkt och ett rimligt val som mål, men problemet låg i att ta sig dit. Att korsa den dominerande terrängen genom vidsträckta, orörda skogar mitt i vintern på vägar som inte var mycket mer än skogs- och jordbruksstigar verkade för finnarna vara så oklokt att den sovjetiska attacken in i området kom som en fullständig överraskning.

Denna överraskning var den enda som Sovjet skulle komma att ha till sin fördel. I rådande miljö (det var den kallaste vintern i Europa sedan 1828 då man började mäta temperaturer) där temperaturer på minus 30 grader Celsius var vanliga - där och då var sovjeterna synnerligen dåligt förberedda. Lika illa förberedda var de på de brutala och ihärdiga anfallen från finländare som med lätthet, i sina vita kamouflagedräkter åkte skidor över höga snödrivor, dök upp i natten som eldsprutande spöken - och försvann... finnarna slogs dessutom, inte sällan, på sina egna bakgårdar.

De värnpliktiga ryska pojkarna från södra sovjetunionen led också av det närmast arktiska mörkret. När natten kom kändes den lång jämfört med de nätter som de sydsovjetiska värnpliktiga var vana; i finska ödemarken kom solnedgången redan 14:30 och soluppgången skedde först 09:30.

Prickskytten Simo Häyhä

På Kollafronten i sydöstra Karelen ställdes de olyckliga ukrainska, ryska och centralasiatiska värnpliktiga inför ett nytt fenomen som de kom att kalla Belaya Smert, den Vita Döden. Den kunde komma fredligt, som när en hel patrull helt enkelt försvann i den iskalla tysta skogen, eller våldsamt i form av en kula i huvudet från en osynlig finsk prickskytt.

Det som avsågs med begreppet var prickskyttarnas prickskytt: Simo Häyhä. Hans krigsarbete innebar döden för mellan 550 och 750 sovjetiska soldater. Han är därmed den mest meriterade prickskytten genom alla tider. Hans instrumet var ett finskbyggt Sako Mosin-Nagant M/28-30 ”Pystykorva” (spetsöra, av siktets likheter med öronen på en spetshund) gevär med serienummer 60974. Häyhä föredrog ett öppet standardsikte framför ett kikarsikte. Han ansåg att kikarsiktet riskerade att avslöja skytten genom solreflexer. Hans stridsavstånd låg vanligen på 300 - 450 meter.

Den 6 mars 1940 träffades Häyhä i ansiktet av en explosiv sovjetisk gevärskula. Han hamnade i koma och vaknade upp på dagen för vapenstilleståndet i Vinterkriget, den 13 mars 1940.

Simo Häyhä
1941

Kort efter kriget, den 28 augusti 1940, befordrades Häyhä direkt från undersergeant till fänrik av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Varken före eller efter kriget har någon i finländsk militärhistoria befordrats så snabbt.

Efter krigen arbetade Häyhä som bonde och ville, liksom många andra finska män, aldrig tala om sitt krigsarbete - undantaget att han på fråga svarade: "Jag gjorde bara min plikt och vad jag blev tillsagd att göra, allt så bra som jag kunde".

Hela regionen runt Suomissalmi var ett hinder för mekaniserade enheter. Rörligheten i terrängen hämmades av de täta skogarna och våtmarkerna; sovjeterna var hänvisade till att operera i långa kolonner av regements- eller till och med divisionsstorlek, med liten eller ingen flanksäkerhet. Utskickade patruller famlade ineffektivt i den djupa snön och skogarna, eller så försvann de helt enkelt spårlöst.

Angreppet mot Uleåborg gick över Suomussalmi. Vägarna dit utgjordes av vägen Juntusranta-Kiannanniemi som gick i öst-västlig riktning i norr, vägen Raate-Suomossalmi som gick i öst-västlig riktning i söder och vägen Suomussalmi-Palovaara som gick i nord-sydlig riktning mellan de två. (Anm: Efter kriget byggdes Suomussalmi upp västerut från den ursprungliga platsen som idag kallas Suomussalmi Kyrkby [Suomussalmen kikonkylä]).

Det var i detta område huvuddelen av de berömda striderna vid Suomussalmi kom att äga rum. Frusna sjöar och dito myrar erbjöd möjligheter till förflyttning - men tjänade huvudsakligen finnarna som saknade motorfordon.

När sjöarna användes av de trögrörliga sovjeterna blev isarna utmärkta skjutbanor för finnarna eller, när de var ofullständigt frusna och utsattes för artillerield, dödsfällor för den oförsiktige. Vägarna var i allmänhet dåliga, vägen Juntusranta-Raate var bara en smal grusväg. Finnarna, under överste Siilasvuo, plogade nya vägar över isarna och byggde enkla vägar genom skogspartierna, alla parallella med huvudvägarna. På dessa vägar, och stundom i flygskydd av den täta skogen, kunde man snabbt förflytta sig till det område som behövde förstärkt eldkraft.

Nyckelterrängen för den kommande striden var vägar och vägkorsningar; Sovjet behövde förflytta sig för att nå sina operativa mål, finnarna sökte med all kraft hindra denna förflyttning.

Karta över sovjeternas tänkta avsnörning:
Suomussalmi, Puolanka, Hyrynsalmi, Uleåborg

I slutändan var Sovjets framgång beroende av att man kunde ta Hyrynsalmi och Puolanka för att därigenom få tillgång till det finska inlandet.

Finländarna, som genom sin överlägsna rörlighet inte var beroende av terrängen, ignorerade de vägar som var så nödvändiga för sovjetiska framgångar och fokuserade på fiendens styrka och hans förmåga att strida.

Den omedelbara observationen var ofta begränsad till bara några hundra meter eller helt enkelt till nästa krök på vägen. Ryssarna var förankrade vid vägarna vilka slingrade sig genom de låga områdena och grunda ravinerna. De finländska förbanden hade därmed en någorlunda lätt uppgift när det gällde att smyga sig på de ofta intet ont anande ryssarna.

Något om de sovjetiska förbandens stridsvärde...

De två sovjetiska divisionerna i detta fältslag hade nära 100% styrka. I synnerhet 44:e gevärsdivisionen ansågs vara en spetsenhet, bemannat av ukrainare och baserade i Moskvas militärdistrikt.

163:e gevärsdivisionen var inte lika bra rustad, den bestod huvudsakligen av centralasiater som var helt främmande för miljön långt uppe i norr. Den 44:e divisionen hade omedelbart före avresan till Sovjetkarelen fått skidhandböcker - men inga skidor. Ett av skidregementena som var knutet till 44:e divisionen användes aldrig som skidregemente! Anfallsgrupperingen börjar därmed likna ett välordnat kaos!

Sovjetiska stridsvagnar och andra fordon var målade i olivgrönt och soldaternas uniformer var khakifärgade. Sovjet började inte kamouflera sina uniformer och sin utrustning förrän i januari 1940.

Sovjetiska petroleumbaserade smörjmedel frös i den stränga kylan och fordonsmotorerna måste köras varannan timme för att smörjmedlen inte skulle frysa och därmed omöjliggöra ny start av motorn.

Finnarna använde glycerin och frostskyddsmedel som smörjmedel och var, framför allt, inte beroende av fordon för att förflytta sig. Sålunda förde Sovjet med sig ett betydande antal pansarvärnskanoner vilka var mer till besvär än nytta: Finland saknade helt enkelt stridsvagnar att skjuta på med dessa kanoner!

Den sovjetiska utbildningen hade fokuserat på kombinerad krigföring med stora enheter i öppen terräng. Deras befälsstruktur var rigid och normativ, främst ett resultat av det politiska klimatet i Röda armén i slutet av 1930-talet. Många av deras bästa officerare hade rensats ut 1937-1938; de som återstod var ”kryperi och ja-män” som var noga med att behaga sina politiska Kommissarier (Politruker).

Sovjets taktiska underrättelser var, i avsaknad av effektiv egen patrullering eller stöd från sympatiserande lokalbefolkning, obefintliga. Deras strategiska underrättelser (inklusive kartor) var ofta helt enkelt felaktiga. I ett fall var de dock korrekta: 1937 noterade Röda armén i en broschyr om den finska armén att alla finska trupper var erfarna skidåkare vilka tränats för strid i kallt väder. Finska arméns övningar fokuserade dessutom alltid på aktivt försvar i den svåra finska terrängen. De sovjetiska befälhavarna verkar emellertid inte ha ägnat denna varning någon större uppmärksamhet.

Något om de Finska förbandens stridsvärde...

Finländarna led av allvarliga materielbrister, främst ett resultat av förkrigstidens politiska beslut baserade på ekonomi och ett antagande om neutralitetens okränkbarhet. När överste Hjalmar Siilasvuo ledde sitt 27:e infanteriregemente in i striden nära Sumossalmi hade han inga tyngre vapen än den en gång så mäktiga Maxim 12,7 mm Maximkulsprutan.

Deras enda pansarvärnsvapen var handgranater, sprängladdningar, kofötter och ”Molotovcocktails”. Molotovcocktailen fick sitt namn efter Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov. Begreppet myntades av finländska soldater då Molotov påstod att de klusterbomber Sovjet släppte över Finland under Vinterkriget var matransoner ämnade till den nödställda civilbefolkningen!

Molotovcocktailen massproducerades så småningom av Alkos Rajamäki-destilleri. Beställningen uppgick till 450 000 flaskor under vinterkriget. Det ursprungliga receptet på molotovcocktailen var en blandning av etanol, tjära och bensin i en 75 centiliters flaska. Flaskan hade två gengaständstickor (långa tändstickor med lång brinntid avsedda att tända gengasaggregat på fordon) fästa på vardera sidan. Före användning tändes en eller båda tändstickorna och när flaskan gick sönder vid stöten mot pansarvagnen antändes vätskan. Effekten var god, i synnerhet när den brinnande, något sega, blandningen sögs ner i motorrummet av kylfläkten och motorns insug. Gengaständstickorna visade sig vara avsevärt enklare och säkrare att använda än en brinnande trasa på flaskans mynning.

Effekten i målet var alltså god – men den som kastade flaskan utsatte sig för en betydande risk att bli nerskjuten av ifrågavarande stridsvagns kulspruta.

Hjalmar Siilasvuo

Siilasvuo hade inget artilleri och saknade till och med en del individuell utrustning t.ex. uniformer. De flesta enheterna under regementsnivå saknade radioapparater - fälttelefoner var en tillgång på bataljonsnivå.

Detta var ganska typiskt för hela den finska armén. Det mesta av deras artilleri var från tiden före första världskriget och saknade tillräckligt med ammunition.

Armén hade emellertid tält och lätta vedeldade kaminer. Tälten, tillsammans med annan tyngre utrustning och förnödenheter, transporterades i pulkor som drogs av skidåkare. Detta utgjorde grunden för långvariga operationer i kallt väder och skulle komma att bli en viktig fördel under stridens gång.

Finländarnas individuella vapen var i allmänhet ganska bra. Båda sidor använde varianter av det pålitliga och effektiva ryska 7,92 mm M1891/30 Mosin-Nagant geväret.

Lahti Saloranta M-26

Finnarna hade också ett betydande antal 7,92 mm Lahti M-26 lätta kulsprutor. Till detta kom den utmärkta, men dyrbara, Suomi 9 mm M-31 kulsprutepistolen. Detta vapnen hade faktiskt övervägts och förkastats av Sovjet före kriget och betraktades som ett ”polisvapen”. Efter vinterkriget gav sovjeterna det den ultimata komplimangen genom att kopiera Suomi M31, i en förenklad form, som PPSh-41 vilket användes i stor omfattning under andra världskriget.

Ryska k-pisten PPSh-41, en kopia på finska 9 mm
Suomi M31. Vapnet känns lätt igen på sin, i tvärsnitt,
rektangulära kylmantel som omger pipan.

De två finska automatvapnen enligt ovan, plus ett ständigt ökande antal erövrade sovjetiska vapen gav finnarna en betydande fördel i eldkraft på grupp- och plutonsnivå. Varje finsk division tilldelades faktiskt 250 kulsprutepistoler (M-31).

Slutligen, och viktigast av allt, det finnarna saknade i tunga vapen kompenserades av självständighet, initiativ, motivation, träning och ledarskap.

Den finska armén hade fötts i samband med att finnarna blev självständiga från det sönderfallande tsarimperiet 1917. Dessförinnan hade, i hemlighet under första världskriget, över 2000 unga finska nationalister rest till Tyskland där de tog värvning för att indirekt kämpa för finsk självständighet och blev där den preussiska 27:e kungliga jägarbataljonen.

Jägarbataljonerna i den tyska kejserliga armén var lätta elitinfanteriförband som använde maximal flexibilitet och små förbandsinitiativ i sitt krigsarbete.

27:e Jägarbataljonen hade tjänstgjort på östfronten i de massiva kampanjerna runt Tannenburg och de Siluriska sjöarna. Segrarna där ledde till tsarväldets fall och till fördraget i Brest-Litovsk. Finnarnas 27:e Jägarbataljon återvände hem skolade i den tyska kejserliga arméns idéer vilka hade reformerat sig själva under fem blodiga krigsår.

Idéer som Schwerpunkt (avgörande eller kritisk punkt), Aufrollen (upprullning av fiendestyrkor från flankerna), Flachen und Lukentaktik (ytor/områden och luckor eller zonförsvar), Die Leere des Gefechtsfeldes (det tomma slagfältet eller kontraspaning/säkerhetszon), Schlagfertigkeit (omedelbar motaktion) och Führing nach Direktiv (uppdragsbaserade order), detta liksom doktrinerna om individuellt initiativ och stridstaktik med fokus på rekognoscering och fiendens sårbarhet genomsyrade helt tänkandet.

De var en professionell elit och nästan varje finsk bataljonschef eller högre befälhavare var en före detta medlem av 27:e Jägarbataljonen eller hade utbildats av en sådan f.d. medlem. Överste Siilasvuo och hans tre regementschefer, överste Makiniemi, överstelöjtnant Fagernäs och överstelöjtnant Mandelin, var alla f.d. medlemmar av 27:e Jägarbataljonen.

Dessa officerare hade utbildat sina underlydande i samma doktriner som de själva lärt under första världskriget. Finnarna stred dessutom på sin egen hemmaplan.

Med en uppväxt som ofta ägnades åt orientering, längdskidåkning och jakt var finnarnas taktik en blandning av det tyska begreppet Stosstrupp (Stöttrupp) från första världskriget och gammal hederlig skogskunskap.

Med tanke på deras prestationer där mobiliseringen gjort kaptener till chefer för bataljoner och majorer till chefer för regementen är det uppenbart att deras utbildning och ledarskap var gediget.

Lägg till detta motivationen hos fria män som kämpade för sina hem mot sovjetiska värnpliktiga, av vilka vissa var så okunniga att de inte ens visste namnet på det land de hade invaderat.

Finnarna fick ytterligare hjälp av utmärkt signalspaning och av att de erövrade sovjetiska taktiska koder i början av december 1939, vilket gjorde det möjligt för dem att förutse sovjetiska rörelser och avsikter. Finska befälhavare hade i allmänhet avkodat och översatt fiendens signaltrafik inom fem timmar, ibland så lite som två...