onsdag 27 mars 2019

Katastrofen i Getå

Många känner inte till det lilla samhället Getå ca 10 km nordost om Norrköping - än färre känner till den fruktansvärda järnvägskatastrof som där inträffade hösten 1918. 

I den regniga och mörka höstnatten den 1 oktober 1918 spelade naturen upp en ödessymfoni. Efter en lång, torr sommar, följe en ihållande regnig höst. Naturen återskapade helt enkelt sin balans mellan ytterligheterna. 

Den 1 oktober 1915 invigdes Östra Stambanans sträckningen mot Stockholm via Getå. Järnvägen löper vid Getå på en grus och lerbank alldeles invid, och 9 - 10 meter ovanför, Bråvikens strand. Det tidigare torkan och det därefter myckna regnandet hade gjort grus- och lerlagret som banvallen vilar på instabilt.

Ett godståg med ca 50 vagnar, draget av två ånglok, passerar Getå norrut utan störningar vid 18-tiden - men sedan händer det som skall kulminera i den hittills svåraste järnvägsolyckan i Sverige.

Det genomsura lerlagret släpper från berggrunden och ett ca 50 meter brett avsnitt rasar ner över den 8 meter nedanför banvallen liggande bilvägen och vidare ner i Bråviken. Av tyngden från ler- och grusmassorna pressas en del av Bråvikens botten upp och bildar en mindre halvö invid stranden. Banvall, järnvägsräls och telegrafstolpar dras ner i den nybildade gropen...

Klockan 18:54 lossar lokförare Wahlström bromsarna på tåg 422 och släpper samtidigt fram ångan till de 4 arbetscylindrarna på loket Litt F1200. Eldaren Carlsson öppnar fyrluckan och skyfflar in mer kol. Lokets 1550 hästkrafter drar frustande igång snälltåget från Malmö mot Stockholm. Tåget har inväntat klarsignal för vidare färd norrut vid anhalten Åby strax norr om Norrköping. De 10 vagnarna med 165 passagerare dras av ångloket Littera F1200.




F-seriens 11 lok är de största, tyngsta och starkaste lokomotiv som någonsin byggts i Sverige och användes, före elektrifieringen 1933, huvudsakligen som draglok till fjärrsnälltågen Stockholm-Malmö. Loken byggdes av svenska Nohab.




Data för lok Litt F1200
Vikt 142 ton
Längd över buffertar 21,3 meter
Effekt 1550 hkr
Kolförråd 6,5 ton
Vattenförråd 25 ton
Drivhjulens höjd 1880 mm

Det första tecknet på att något höll på att ske denna kväll var att man vid hållplatsen i Getå, mellan kl 18:33 och kl 18:40, hörde ett ovanligt ljud från från telefon- och telegraftrådarna. Klockan 18:55 konstaterades att telegraflinjen var bruten. Båda dessa händelser berodde naturligtvis på jordskredet som tog med sig allt i sin väg.

Teletrafiken norr- och söderut var bruten. Banvaktarstugorna längs linjen hade därmed ingen kontakt med närliggande stationer - och tåg 422 mot Stockholm ångar därmed i kvällsmörkret mot sin undergång.



Med 75-80 km per timme kör Littera F1200 rakt ut i tomheten och tar med sig sex av tågsättets vagnar ner i lergropen nedanför den ursprungliga banvallen. Den sjunde vagnen, restaurangvagnen, blir hängande i 45 graders vinkel på raskanten, de tre sista vagnarna står kvar på spåret.


Restaurangvagnen balanserar på rasbranten

Den nedanför banvallen gående vägen.
Till höger, utanför bild, Bråviken.


I vänsterkant lokets tender - i fonden restaurangvagnen.
I mitten förvridet järnskrot efter de fullständigt
förkolnade sex vagnarnas underreden.

Flygbild (1918!) över olycksplatsen. Loket, restaurangvagnen och brandrester i bildens mitt. Till höger de tre vagnar som blev kvar på spåret. I bildens mitt den vid raset nybildade halvön bestående av bottensedimentet från Bråviken samt rasmassor.

Exakt diorama över olycksplatsen. Till vänster resturangvagnen, till höger loket. Det svarta i mitten är brandrester efter sex vagnar...






















I postvagnen, som gick närmast loket, arbetade två man, förste postiljonen Johan Levi Lindström och extra postiljonen Eric Ruben Håkansson. Båda överlevde kraschen och tog sig ut ur den demolerade postvagnen. Det var kolmörkt ute men Håkansson ser ändå lokförare Wahlström som svart i ansiktet kommer emot honom och säger ”Skaffa mig en signal”, dvs signallykta. En bit bort på banvallen möter postiljon Håkansson en från Getåhållet kommande järnvägare med en signallykta i handen. I skenet från lyktan kan Wahlström släppa ut ångan ur lokets ångpanna och därmed förhindra att denna sprängs.

Lindström och Håkansson söker nu rädda postvagnens innehåll av värdefull post. Den accelererande branden - och de därtill exploderande gascylindrarna för vagnarnas belysning - gör dock arbetet omöjligt. De båda posttjänstemännen övergår av denna anledning till att undsätta de skadade.

Fem personer kan inte identifieras och fyra, fem personer kremeras så fullständigt att de helt enkelt försvinner och aldrig återfinnes... Ingen vet med exakthet hur många som verkligen omkom vid Getå denna mörka oktoberkväll 1918.

Postiljonen Lindström var frånvarande från arbetet under 14 dagar efter olyckan - extra postiljonen Håkansson sorterade som vanligt post, ombord på tåg, redan påföljande natt!




Norrköpings Norra Kyrkogård begravdes i en samlingsgrav 15 namngivna samt fem oidentifierade offer. En fem meter hög sten av röd granit utmärker graven.








Minnessten vid platsen för
Getåolyckan


I förteckningen över de bärgade föremålen från postvagnen kan läsas:
"5 mynt, 2 knappar, 2 nyckelknippor, 1 lös nyckel, 1 stämpeldyna, 1 plomberingstång, 1 påssax, 1 stycke omslag till expressbrev, 1 vanligt brev, bit av fotografi, 2 stycken frimärken, diverse rester av postanvisningar och tidningsprenumerationer”. 

Dessa föremål samt en sektion av den aktuella postvagnens vägg finns nu i Postmuseums samlingar.




Loket, Litt F1200, låg kvar på olycksplatsen till den 15 november då det bärgades, reparerades, och åter var klart för tjänst hos SJ den 21 maj 1919. 

Loket såldes 1937 till Danmark och återvände till Sverige 1963. Det kan idag ses på Järnvägsmuseum i Gävle.

                                                      Ω

fredag 22 mars 2019

När Sverige balanserade på avgrunden - Midsommarkrisen 1941

Sedan 1:e september 1939 rådde en nyordning i Europa. Det nazistiska Tyskland under sin Führer Adolf Hitler hade med blitzkrigets pansardivisioner erövrat Polen (1939), Danmark och Norge (1940), Frankrike och Beneluxländerna (1940), Grekland (1941).


Pansardivisionernas fader var generalöversten Heinz Gauderian som bl a i Sovjetunionen under 30-talet testat och finslipat sina teorier om användandet av det nya pansarvapnet. Till skillnad från 1:a världskrigets tröga skyttegravskrig med våldsam artilleribeskjutning, kulsprutor och storskaliga infanterianfall baserades pansaranfallet på rörlighet (anfallskraft) och eldkraft. Den tidigare taktiken med anfallsförbandens flankskydd och grupperat artilleri ersattes av hänsynslös framryckning där skingrade fiender aldrig tilläts reorganisation och uppförande av nya försvarsställningar. Gauderians bok Achtung, panzer! studeras än idag vid alla världens militärakademier.


Tidigt på morgonen, Midsommardagen den 22 juni 1941, anföll Tyskland Sovjetunionen på en frontbredd om ca 2900 km - från Östersjön i norr till Svarta Havet i söder. Anfallsstyrkan var den hittills största i världshistorien - 3,7 miljoner man, 600 000 fordon, 3600 stridsvagnar och mer än 3000 flygplan.

Det är i denna stund den så kallade Midsommarkrisen i Sverige tar sin början.

Sverige regerades 1939-1945 av en samlingsregering bestående av Socialdemokraterna, Högerpartiet, Bondeförbundet (nu Centern) och Folkpartiet (nu Liberalerna).

Huvudrollsinnehavare i Midsommarkrisen 1941 var:


Sveriges konung Gustav V

Per-Albin Hanson, Statsminister
Socialdemokraterna


Karl Gustav Westman, Justitieminister
Bondeförbundet (nu Centern)

Christian Günter, Utrikesminister
Opolitisk

Per-Edvin Sköld, Försvarsminister
Socialdemokraterna

Gustav Möller, Socialminister
Socialdemokraterna

Gustav Andersson, Kommunikationsminister
Folkpartiet (nu Liberalerna)

Ernst Wigfors, Finansminister
Socialdemokraterna

Gösta Bagge, Ecklesiastikminister
Högerpartiet (nu Moderaterna)

Axel Pehrsson-Bramstorp, Jordbruksminister
Bondeförbundet (nu Centern)

Hermann Eriksson, Handelsminister
Socialdemokraterna

Axel Gjöres, Folkhushållningsminister
Socialdemokraterna


Förutsättning för dramat 1
Efter anfallet på Danmark och Norge begärde Tyskland att få (och fick) använda det Svenska telenätet för att överföra krypterade meddelande till och från det ockuperade Norge.

Förutsättning för dramat 2
Försvarsstabens Kryptoavdelning hade i yttersta hemlighet matematikprofessorn Arne Beurling som den förste i världen, med endast papper och penna som hjälpmedel, på endast 14 dagar knäckt den tyska s.k. Geheimskrivarens (G-skrivaren) kodsystem.

Uppgifter och klockslag enligt nedan är hämtade från de inblandades minnesanteckningar samt diverse tillgängliga dokument sammanställda i Olle Hägers och Hans Villius tv-dramadokumentär Midsommarkrisen - fyra dagar som skakade Sverige.


Dramat kan ta sin början!

Kl 04:25 den 22 juni 1941 
Kryptoavdelningen på Försvarsstaben snappar upp, och dekrypterar, ett meddelande om att alla tyska radiosändare skall startas och vara beredda för att sända ett viktigt meddelande till Tysklands befolkning. Naturligtvis lyssnar även Försvarsstabens Kryptoavdelning på den tyska sändningen.

Kl 04:30
Det tyska propagandaministeriets chef, dr Joseph Goebbels, läser i radio upp en proklamation från Führern: "Tyska folk! I detta ögonblick äger en uppmarsch rum som är den största världen någonsin har skådat. Från Ostpreussen till Karpaterna sträcker sig den tyska östfronten. Därför har jag idag beslutat att åter lägga det tyska rikets och vårt folks framtida öde i händerna på våra soldater. Må Gud stå oss bi i denna vår kamp!"

Kriget mot den tidigare bundsförvanten (Molotov-Ribbentrop pakten från den 23 augusti 1939) Sovjetunionen har börjat...

Kl 05:10
Telefonen väcker statsminister Per-Albin Hansson som endast sovit några få timmar efter en bridgeafton i hemmet. Statsministern lyssnar till meddelandet och ger order om att Regeringen skall kallas till möte kl 08 denna morgon. Han är väl medveten om att han beviljat statsråden midsommarledigt men i ett första steg vill han sammanträda med dem som är kvar i Stockholm. Han fortsätter därefter sin knappa nattsömn en dryg timme. 3,5 miljoner man tyska trupper har nu varit i rörelse österut i två timmar...

Kl 07:15
På väg mot snälltåget från Stockholms Central till Malmö får försvarsminister Per-Edvin Sköld syn på en rykande färsk DN-löpsedel: "TYSK MARSCH MOT SOVJET..." Per-Edvin Sköld ringer statsministern från en telefonautomat och avbryter därefter sin Malmöresa för att infinna sig på Regeringskansliet kl 8.

Kl 07:25
Statsministern lämnar sitt hem i Ålsten och tar spårvagnen in till Stockholm. Samtidigt är två höga tyska diplomater på väg i bil mot Arvfurstens Palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. De avser att sammanträffa med Sveriges utrikesminister Christian Günter.

Kl 08:30
Den tyske ministern i Stockholm, prinsen Victor av Wied, och Hitlers speciella sändebud, envoyé Karl Schnurre, anländer till Arvfurstens Palats där utrikesminister Christian Günter tar emot.

Kl 08:45
Per-Albin Hansson har inte ätit frukost hemma - därtill var tiden för knapp. Nu sitter han på det enda öppna näringsstället på midsommardagens morgon i Regeringskansliets närhet: Centralstationens Restaurang. Han har gett de till kl 8 sammankallade statsråden ledigt någon timme till. Han avvaktar resultatet av mötet mellan utrikesminister Günter och tyskarna.

Kl 09:05
Sveriges Radios ordinarie nyhetssändning på söndagsmorgnarna informerar Sverige om vad som sker nere i Europa.

Kl 09:55
De tyska sändebuden lämnar Utrikesdepartementet. Utrikesminister Christan Günter sammanfattar de tyska kraven:

1. Tillstånd för enstaka tyska flygplan att flyga över Sverige.

2. Utökat användande av det svenska telenätet - från norr till söder - för överföring av krypterade meddelanden till och från Tyskland.

3. Minspärrar i Öresund för att förhindra sovjetiska krigsfartygs passage ut i Nordsjön.

4. Förhindrande av att ryska u-båtar använder svenskt territorium för baser vid Östersjön.

5. Fri lejd och tågtransport av den tyska Engelbrechtdivisionen (ca 16 000 man med vapen och övrig utrustning) från Norge via Charlottenberg till Haparanda och vidare till Finland

Envoyén Karl Schnurre avslutar mötet med att säga "Att kalla ett svenskt nej en ovänlig handling vore för lite sagt!"...


Kl 10:30
Statsminister Per-Albin Hansson anländer till kungliga slottet där utrikesminister Christian Günter redan väntar, kallad till sammanträde med konung Gustav V
Vad som verkligen sägs vid detta möte med monarken, och hur det uppfattas, finns inga anteckningar om...

Kl 12:15
Direkt efter mötet med Gustav V sammanträder de ministrar i regeringen som inte hunnit lämna huvudstaden för midsommarfirande. Halva regeringen är närvarande - övriga är telefonledes kallade till huvudstaden. Statsministern redovisar sin och utrikesministerns möte med Gustav V varvid framgår två saker: konungen är för ett tillmötesgående av de tyska kraven och informerar att han som statschef inte kan ta ansvar för Sverige och dess innevånare - och troligen låta landet kastas in i ett krig - för den händelse regeringen avvisar de tyska kraven. Konungen sade sig hellre ta sin ställning i övervägande och lät förstå att han vid ett nej var beredd att abdikera! Christian Günter invänder vid regeringssammanträdet inte mot denna beskrivning av mötet på slottet... Statsminister kallar till "Allmän beredning" påföljande dag klockan 10.

Kl 19:15
Bondeförbundets ledare, justitieminister KG Westman, har ett informellt möte med högerledaren, ecklesiastikministern Gösta Bagge. De är båda överens om att det - i ett större perspektiv - är alltför riskfyllt att säga nej till de tyska kraven. Risken att Sverige dras in i världsbranden anses överhängande. Westman är därtill av den åsikten att Sverige har allt att vinna på att Tyskland segrar i kriget mot Sovjetunionen.

Kl 10:00 den 23 juni 1941
Regeringen, som består av samtliga partier utom Kommunisterna, samlas klockan 10 till en Allmän Beredning. Sex av de femton regeringsledamöterna är socialdemokrater och en av de tyngsta är finansministern, socialdemokraten Ernst Wigfors. 

Utrikesminister Christian Günter (opolitisk) föredrar ärendet och redovisar som sin mening att det vore oklokt att nu avvisa de tyska kraven - för att senare under hot gå dem till mötes. Utrikesministerns linje är klar: Regeringen bör bifalla de tyska kraven - fastän de är ett tydligt neutralitetsbrott - för att därigenom, i görligaste mån, skydda Sverige och dess intressen.

Det framgår tydligt av bevarade anteckningar att regeringen är djupt splittrad i frågan.

Finansminister Ernst Wigfors (socialdemokrat) hävdar med skärpa att regeringen skall avvisa de tyska kraven, varom inte ställer man sig på Tysklands sida i kriget och kommer på sikt att bli indraget i detta. Hans ståndpunkt är klar: Sverige skall inte falla undan för hot men väl för våld.

Försvarsminister Per Edvin Sköld (socialdemokraterna) är av annan uppfattning - om man bifaller kraven kommer Sverige att undgå ockupation och han tillägger "det är av värde att stormen blir kort" avseende kritiken från England och dess allierade. Hans slutpunkt är dock att det är bättre att Sverige riskerar att ockuperas (vid ett nej) än att ge vika för de tyska kraven.

Mot detta genmäler KG Westman (bondeförbundet) att det är en riskabel tankelek som försvarsministern ägnar sig åt. Han påminner om att Finland också strider mot Sovjetunionen och han ställer frågan om Sverige vill stödja Finland eller inte. 

Utrikesminister Günter anser att frågan om stöd till Finland är av central betydelse. Skall Sverige gå till krig på Sovjetuniunens sida och därmed mot Finland? Han menar att Skölds och Wigfors inställning är mycket betänklig - skall Sverige ägna sig åt avancerat självplågeri som kan få allvarliga konsekvenser?

Finansminister Wigfors hävdar med bestämdhet att Finlands sak inte får inta förgrunden när striden i huvudsak är kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen. Hans bestämda uppfattning är att Sverige inte får sluta upp på Tysklands sida i den stora striden. 

Högerledaren Gösta Bagge är av den mening att det inte är fråga om att ta ställning för Tyskland eller emot - det handlar renodlat om Svenska intressen och det är viktigt att socialdemokraterna tar sitt regeringsansvar i frågan. Han anser att, för den händelse socialdemokraterna lämnar regeringen, är detta en svårare kris än Konungens eventuella abdikation.

Det framgår av diskussionen att det borgerliga lägret är för ett ja till de tyska kraven medan tunga socialdemokrater som Wigfors, Sköld och socialminister Gustav Möller pläderar för ett bestämt nej. 

Statsminister Hansson manövrerar ytterst försiktigt vid mötet och hans åsikt förblir oklar. 

Kl 15:50
Utrikesnämndens sammanträde, med konungen och kronprinsen närvarande, är slut. Ännu är inget beslut fattat - regeringsmedlemmarna argumenterade ännu en gång för sina ståndpunkter - nu inför Konungen. De kungliga har egentligen inte rätt att yttra sina åsikter i Utrikesnämnden - men tiden är nu en annan, en tid för undantag och nationell samling. Konungen är för ett ja till de tyska kraven, kronprinsen står idéologiskt på västmakternas sida.

Kronprinsen ställer sig emellertid lojal till konungens inställning vilket får till följd att de i regeringen som tänkt sig att prinsen skulle kunna ersätta en abdikerande konung får ett svårt bakslag!

Kl 19:05
Den socialdemokratiska partigruppen har sammanträtt i Riksdagshuset och diskuterat frågeställningen under fem stormiga timmar och avslutar nu sammanträdet. Partigruppen är djupt splittrad. Två omröstningar har resulterat i två diametrala förslag (ja, respektive nej) som skall diskuteras i överläggningar med de andra partierna i regeringen. Socialdemokraterna har beslutat sig för att säga nej - förutsatt att man får övriga partier med sig (sic!). De övriga partierna har sammanträtt var för sig. Högern har beslutat att säga ja till de tyska kraven, Bondeförbundet svarar också ja. Folkpartiet har med två tredjedelars majoritet beslutat sig för ja. 

Denna Statsrådsberedning blir något kaotisk eftersom socialdemokraterna faktiskt har två svar: ja respektive nej. En ombildning av regeringen hotar till följd av de divergerande åsikterna. Utrikesministern Christian Günter framhåller, som svar på ett ifrågasättande av hans fortsatta handlingsutrymme, att han kan tänka sig att ställa sin plats till förfogande. Statsministern, Per Albin Hansson vädjar om regeringens sammanhållning i prövningarnas stund. Per Albin redovisar sedan, för första gången, sitt ställningstagande där han hänvisar till Konungens och övriga regeringsmedlemmars hållning och säger att han kan tänka sig att tillmötesgå de tyska kraven - som en engångsföreteelse. Regeringsbeslutet blir till sist ett ja. Statsministern avslutar mötet med att, i anledning av de många hätska utfallen under denna statsrådsberedning, säga "vad skall det tjäna till att vi i en stund som denna är djävliga mot varandra?

Kl 20:00
Fyra tyska transportofficerare anländer till Järnvägsstyrelsen i Stockholm för att diskutera transporttekniska frågor runt transiteringen av Engelbrechdivisionen. Detta alltså innan regeringen fattat något beslut i frågan. Tyskarna önskar använda svenska tåg för transport mellan värmländska Charlottenberg och finska Torneå. Det rör sig om en betydande tågkapacitet - 115 tågset, fyra tåg per dygn. Stopp för utspisning skall ske på sex ställen längs färdrutten. SJ tänker ta 2 miljoner kronor i betalning för transporterna.

Kl 22 den 25 juni 1941
Det tar mer än tre dygn innan Sveriges befolkning får någon kännedom om vad som passerat under de fyra dagar som skakade Sverige. Beskedet lämnas i radionyheterna genom en något tillrättalagd kommuniké från Utrikesdepartementet:

Hallåmannen inleder med följande ord: 
Svenska riksdagen har, som förut omtalats idag, haft hemliga sammanträden för att behandla de genom de nya krigshändelserna för Sveriges del uppkomna läget. Efter sammanträdet hölls konselj och därefter Statsrådsberedning.

Utrikesdepartementet har utfärdat följande kommuniké: I det läge som uppkommit genom det nu utbrutna kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen kommer Sverige att orubbligt fullfölja sina strävanden att hävda sin självständighet och sitt oberoende och att hålla sig utanför krigiska konflikter. Det nya läget har emellertid ställt oss inför särskilda frågor. Sålunda har från såväl finsk som tysk sida framställning gjorts om tillstånd att på svenska järnvägar från Norge till Finland överföra en till en division begränsad truppstyrka. Regeringen har efter Riksdagens hörande medgivit att så får ske under för Svensk suveränitet betryggande former.

Kommunikén är lätt "friserad": genom att nämna Finland först ökar förståelsen markant hos gemene man...

Statsminister Per Albin Hansson har genom skicklighet - och stundtals hårda nypor - manövrerat Sverige ut ur en mycket svår situation. Hans samlingsregering kommer - trots de i den politiska striden utslungade hårda orden - att samarbeta till krigsslutet 1945.


                                                      Ω


onsdag 20 mars 2019

Liberator - engångspistolen som fick en kort historia

1942 föddes i USA idén att skapa ett billigt vapen som kunde användas av Europas frihetsrörelser - eller för den delen av dem som inte sympatiserade med den tyska ockupationen. Resultatet blev den så kallade Liberator-pistolen som i stort antal luftledes avsågs regna ner over Europa

Vapnet skulle masstillverkas, vara billigt att tillverka, vara ett typiskt korthållsvapen och hade inga krav på att vara funktionsdugligt över tiden.



Resultatet blev FP-45, Liberator som fick en kort men produktionsmässigt häpnadsväckande historia.

Under strängaste sekretess, där vapendelarna gavs vilseledande namn, tillverkades - av GM - under knappt tre månader 1942 närmast otroliga en million Liberatorpistoler!

Arbetsstyrkan uppgick till endast 300 man och varje vapen provsköts innan det packades ner i lådor för transport till Europa. Ammunitionsåtgången vid provskjutningarna blev faktiskt en belastning för den amerikanska  krigsproduktionen av ammunition.



Vapendelarna bestod huvudsakligen av pressad plåt, pipan med patronläge och bakstycke, liksom slagstiftet, var av gjutet stål. Pipan var slätborrad.

Vapnet var av kaliber .45 (11,43 mm), var ett omladdningsbart enskottsvapen och hade en livslängd om ca 50 skott innan det blev en lika stor fara för skytten som för det tilltänkta offret. Effektiv skottvidd var högst 15 meter.









I kolven på FP-45 rymdes fem patroner vilka var för sig måste laddas in i kammaren.










För att överbrygga språkbarriären skulle vapnet levereras med en helt bildbaserad handhavande-instruktion. Den med-levererade trästickan (se bilden t.h.) var avsett att, via mynningen, mata ut en avskjuten patronhylsa.

Vapnets produktionskostnad var i dåtidens penningvärde 3 dollar 50 cent.




Efter att England mottagit en halv million Liberatorpistoler stoppades, på Brittisk begäran, leveranserna från USA. Engelsmännen saknade två saker: utrymme för att förvara pistolerna och brist på flygkapacitet för att leverera dem över Europa. De i England baserade bombflygplanen hade en primär krigsuppgift: att leverera bomblaster över mål i Europa och logistiken förmådde inte en samtida leverans av Liberationpistolerna!

För att förstå den leveranstänkta volymen pistoler måste vi tänka tåg: en million pistoler skulle ha fyllt ca 100 fullastade godsvagnar vilket överslagsmässig innebär 3-4 tågset...

Det blev inga noterbara mängder pistoler till Europas frihetstörstande befolkning - men flera laster Liberatorpistoler levererades i stället till Sydostasien för kamp mot japanerna.

Åren efter krigsslutet bar den Fillipinska polisen detta vapen i den förövrigt "vapentorra" efterkrigsperiod som kriget mot Japan innebar.

Vad hände då med den gigantiska volym Liberatorpistoler efter kriget? Jo, det största antalet pistoler destruerades mekaniskt och gick till metallåtervinning - eller fann helt enkelt sin slutpunkt tippade i havet.

                                                       Ω














fredag 25 januari 2019

Radiostationen SAQ Grimeton - ett svenskt världsarv

Säkert har du en inre bild av hur en radiostation ser ut? Själva radiostudion är (vanligen) inhyst i en specialanpassad byggnad (ljudisolerade radiostudior) eller, vid mindre stationer, i en ordinarie kontorsbyggnad. Alltså: ett rum med ljudabsorberande väggar, ett bord med två-tre stolar samt en, eller flera, mikrofoner med signallampor. Grönt för "prata fritt, ingen utomstående hör dig" - rött för, via mikrofonen, direktkommunikation med världen.

De flesta av oss har aldrig besökt en radiostation - än färre rummen med själva sändarutrustningen. Sändartekniken ligger vanligen i en byggnad ovan jord - men det finns också stationer som är nersprängda i berg. Av naturliga skäl ligger stora sändare långt från studioverksamheten.



Nackasändarens två master för TV och Radio reser sig 193 meter ovan jord.

Sändarstationen förser Stockholm med omnejder med radio och TV. 

Sändartekniken är nersprängd i berget, men radiostudiorna befinner sig i Radiohuset vid Gärdet i Stockholm.







Ingen arbetsplats för personer med höjdskräck! Arbete på en av masterna i Nacka.











Men låt oss försöka måla upp bilden av hur en sändarstationen kan se ut inuti!


När vi öppnar dörren till sändarrummet möts vi av brummandet från ventilations-utrustningen. Temperaturen är +18 grader. Rummet är fyllt med "gråa garderober" som innehåller sändartekniken. Somliga garderober har glasdörr innanför vilken hundratals instrument och lampor blinkar eller lyser fast. Andra garderober har plåtdörrar i vilka mängder av instrument och strömbrytare har fällts in.
Allt andas dammfritt och städat!
Från en av garderoberna styr ett rektangulärt rör (vågledare, typiskt ca 5x2,5 cm) upp mot taket och "försvinner" i riktning mot sändarantennen. 

Inne i garderoberna blandas ljudet från mikrofonen i radiostudion med elektriska svängningar från en oscillator, blandresultatet förstärks till, för dåvarande mellavvågssändaren i Nacka, imponerande 2x150 kW.  Siffrorna motsvarar den förbrukade effekten för 5000 st 60 watts glödlampor!

Detta om relativ nutid - men hur såg radioanvändandet ut vid tiden för 1:a Världskrigets slut, dvs november 1918? 

Marconis uppfinning - radion - utvecklades naturligtvis under Världskriget och allt fler rederier installerade under de följande åren apparatur för gnistsignalering för kommunikation med sina fartyg på världshaven. 

Gnistradio var också vad italienaren Marconi använde sig av vid sitt första framgångsrika experiment 1895. Principen grundade sig på att en gnista sänder ut radiofrekvent strålning!


Principschema för gnistsändare
Gäller alltså "bara" att bygga en apparat för upptransformering av den använda drivspänningen. Detta uppnår vi enligt elektricitetens lagar genom att linda två spolar, den ena med få varv grov koppartråd (primärspolen) - den andra med ett stort antal varv av tunn koppartråd (sekundärspolen). Spolarna placeras i varandra med mångvarvsspolen utanpå spolen av grov tråd. En järnstav finns inne i den mindre spolen. En strömstöt genom den inre spolens lindning genererar en högspänning mellan trådändarna i den yttre spolen. Vidare behövs också en enkel anordning som kontinuerligt "hackar upp" drivspänningen så att vi får en följd av strömstötar genom primärspolen - och därmed en pulserande högspänning i sekundärspolen.

Vi behöver vidare ett gnistgap. Därefter ansluter vi spänningsgeneratorns två utgående ledare till gnistgapet, kopplar på drivspänningen till de inre spolen - och se! En synbart kontinuerlig gnista hoppar mellan polerna i gnistgapet. Gnistgapet är också kopplat till en avstämningsspole och några kondensatorer. Lägger vi så in en telegrafnyckel i primärkretsen kan vi plötsligt "styra" gnistströmmen till långa och korta signaler - sedär: använder vi morsetecken kan strömmen av gnistor forma ett meddelande. Genom en enkel kristallmottagare och hörlurar kan vi, även på långa avstånd, uppfatta en på detta sätt genererad signal.


Guglielmo Marconi
Nobelpristagare i fysik år 1909


Marconi lyckades redan 1901 etablera radiosändningar (gnistsändare) över Atlanten, från en station i Poldhu i Cornwall och en i Kap BretonNew Foundland. Antennerna utgjordes av drakar och koppartråd.

För säker överföring av information mellan Gamla och Nya Världen användes sedan 1866 två telegrafkablar på Atlantens botten.

Under 1:a Världskriget ökade dramatiskt mängden information som skulle överföras mellan länder och världsdelar.

De två Atlantkablarna utgjorde en trång flaskhals - liksom kablar för överföring från Orienten till Europa.

De samlade erfarenheterna från 1:a Världskriget av problemen med långsamma meddelandeöverföringar fick 1920 Sveriges Riksdag att besluta om byggandet av en station för långvågstransmission av morsetelegram till Amerika.

Lämpliga platser för en sådan station studerades. Valet som plats för sändarstationen föll 1922 på Grimeton ca 15 km öster om Varberg medan Kungsbacka valdes för placering av mottagarstationen. Att sändare och mottagare förlades separata berodde på att sändarstationen inte skulle störa mottagningen.

Ernst Alexandersson
Teknikvalet landade på en mekanisk/elektrisk sändarutrustning designad av svenskamerikanske elektroingenjören Ernst Alexandersson (1878-1975) verksam vid RCA. Ernst Alexanderson producerade under sin verksamhetstid mer än 300 patent inom elektrotekniken!

Den väldiga elektromekaniska sändaren med sina hjälpaggregat skruvades ihop på plats med hjälp av amerikanska montörer.

SAQ, som är stationens internationella anropssignal, gjorde sin första skarpa sändning till USA den 1 december 1924 på frekvensen 16,1 kHz. Frekvensen ändrades så småningom till 17,2 kHz - vilken är den frekvens som ännu används vid årets Grimeton/SAQ höjdpunkt -  julaftonsmorgonens sändning till världen kl 09 (GMT+1 timme).



Här följer ett minne från SAQ Grimetons invigningensändningen den 1 december 1924: 

"Å jag glömmer aldrig scenen. Jag stod ju bredvid ingenjör Graff när han slog ner SAQ på telegrafnyckeln. Och Kungsbacka (lyssnarstationen för SAQ) var ju på... ... jag vet inte hur många minuter det va efteråt, så ringde telefonen i Kungsbacka. Jaha, jag har hört ifrån Amerika. Dom har sagt att det gick bra. Dom hörde Grimeton väl. Å då gick gubbarna i taket. Alla va glada. Alla va belåtna. Då hade allting lyckats. Så det va ju ett högtidligt ögonblick!"

Telegrafnyckelns "hemvist" var efter detta ett telegrafkontor i Göteborg. Överföringen därifrån till Grimeton skedde med telefontråd.


Till stationen hör naturligtvis antennmaster - i detta fall 6 st fördelade på en sträcka av 2000 meter. Varje mast är 127 meter hög och har en 46 meter lång mastbrygga överst.

För att förstärka antennkablarnas jordplan under tornen grävdes 20 mil koppartråd ner längs mastgatan!

127 meter i strumplästen
Bredd över axlarna 46 meter.

5 syskon.
Kom, direkt från
Motala-Lindholmenverken,
 i byggsats till Grimeton.
Nitad ihop på plats.
Tänk dig att dingla här
i en mastkorg
med en färgskrapa
i hand!

Del av den stora sändarsalens tekniska
utrustning.
Bild från 50-talet


Anläggningen Grimeton gavs omgående ett vittomfattande underhållsschema. Maskinutrustningen skulle regelbundet underhållas, gräsmattor och häckar klippas etc etc. Inte minst de väldiga antennmasterna skulle skrapas, mönjas och målas. Förutom Grimetons fasta underhållspersonal gavs säsongsarbete, typ mastmålning, för småbönder på trakten.



För att minimera tidsspill vid förflyttning och måltider fanns en mobil manskapsbord, en s.k. byscha, för arbetarna. Byschan flyttades alltså längs den 2 km långa mastgatan allteftersom underhållsarbete på masterna utfördes. Bilden är från frukostrast vid 6:e mast 1952.





Skrapning, med vanlig färgskrapa,
något hundratal meter ovan mark!

Mastarbete var sannerligen inget för den höjdrädde - eller för den delen den riskmedvetne. Säkerhetsselar etc är nutida uppfinningar...  

Arbetsmomentet på bilden är skrapning. Skrapjärnen slipades varje afton/natt i Grimetons verkstad för att vara insatsklara tidigt påföljande morgon. Varje "dagsskrapad" del av en mast blymönjades (rostskydd) som slutet på en arbetsdag. Masten mönjades två gånger och målades sedan med grå s.k. pansarfärg. Till varje mast förbrukades sammanlagt för en färdig målning: 400 kg blymönjefärg och 1200 kg pansarfärg. Kostnaden (1946) var 25 000 kr per mast!


Ett luftigt frukostbord 127 meter över marken...! Notera att vardera arbetaren sitter i sin egen hisskorg.













Grimetonstationen var så strategiskt viktig att den förseddes med egen brandbil. Denna testades en gång per vecka med avseende på oljenivå, startvillighet, ringtryck och praktisk pumpfunktion!

Än idag vårdas denna klenod mycket ömt!


Säkert har du förstått att denna guidade tour inte landar i den ovan uppmålade bilden av en radiostation! Nu skall vi titta in i ett världsarv!


Fasaden för SAQ Grimeton
Byggnaden ritad av
arkitekt Carl Åkerblad
Uppförd 1923

Visst hör du kylfläktar surra i sändarsalens nyare teknik men allt är annorlunda! En doft av smörjolja och maskinhall möter dig - ljudnivån när den stora högfrekvensgeneratorn, vilken genererar stationens bärvåg, accelererar till fullvarv - otroliga 17200 varv/minut är öronbedövande! 

Här nedan kommer ett bildkollage från ett besök på Grimetonstationen 2015.



Alexanderssonsändarens hjärta: den väldiga elektro/mekaniska högfrekvensgeneratorn som skapar bärvågen på 17,2 kHz. (Här fotat från elmotorsidan)

Högfrekvensgeneratorn är Alexandersonsändarens hjärta.
Vid korrekt utfrekvens roterar maskinen med 17200 varv/minut.
I normalt arbetsläge, vid telegramtrafik, genererades max 200 kW - inte sällan mindre. Hörbarheten i USA avgjorde.
Vid stationens sändningar idag är effekten maximerad till 80 kW

Centrala styrenheten. Härifrån startas/stoppas all
kringutrustning liksom
Alexandersonsändarens högfrekvensgenerator
Kylvattenpumpar. Vattnet tas från bassänger utomhus.
Kylning av utgående vatten sker med hjälp en
plymfontän placerad i utomhusbassängen.
Antennutrustning. Notera den blänkande kopparn!

















Fortsättning på föregående bild.
"Härifrån till antennerna - och världen!"

Närbild på manövertavlan
Vattenkylda elektrolytiska motstånd

T.v. isolator för antennvajer
T.h. enmansstol för underhållsarbete
på antennmasterna





En arbetsdag på Grimetonstationen 
Nedtecknat efter berättelse av en informant som arbetade på Grimeton.
Excerpt ur: "Radiostationen Grimeton" av Britta Nyström. Utgiven av länsstyrelsen i Halland.

"Det är tidig fredagsmorgon i stationsbyn en sensommardag i slutet av 40-talet. Klockan är halv fem (på morgonen, Red anm) och det är dags att göra sig i ordning för att ta sig till stationen. Fyrans mast skall skrapas och målas och man startar redan klockan fem. Arbetet i masten har legat nere ett par dager då det varit ihållande regn, men idag ser det ut att bli mastväder och inga molns syns på himlen. Strax före kl. fem cyklar en av radioarbetarna iväg genom stationsbyn som ligger inne på stationsområdet. Det är alldeles tyst ute, bara knastret mot grusvägen hörs. Vid stationen samlas de som skall utföra dagens mastarbete. Alla har cyklat hit och efter diverse muntra tillrop till varandra går man in på stationen och hämtar de verktyg som behövs. Väl ute vid masten är det dags att samla ihop sig inför dagens arbete i höjden. Hisskötaren kör upp mastkorgen "Storan", och dagen kan börja.

Klockan har nu blivit sju och de radioarbetare som inte mastmålar samlas inne på verkstadsgolvet. De möter sändar- och maskinvakt som just gått av nattskiftet och är på väg hem. Dagskiftets maskin- och sändarvakt går till sändarsalen. De vet redan sina arbetsuppgifter som är rutingöra om allt går som det skall. Ingenjörerna går upp på kontoret och läser igenom nattskiftens maskinsjournal samt pratar med linjemästaren.


De övriga ställer upp sig på led utmed den långa arbetsbänken i verkstaden för att vänta på linjemästaren som delar ut dagens arbetsuppgifter. Eftersom det är fint väder passar man på att göra mycket utomhusarbete. Det skall grävas för en ny kabel, förrådet skall målas om och alla gräsmattor borta i stationsbyn behöver klippas. Efter några dagars regn har de vuxit snabbt. Man hämtar de verktyg som behövs och går iväg till sina arbetsuppgifter.....

.... Nu har klockan slagit nio och det är dags för en frukostrast för mastarbetarna. Ett par barn kommer inspringande på området med matlådor till sina fäder. Frukosten äts vid ett av mastbenen, i ett litet skjul (byscha), som också är flyttbart. Om barnen har tur får de kanske sig en liten åktur upp i masten med sin pappa....

.... Inne i sändarsalen är man oroad. Är det samma relä som är trasigt igen? Kan man hitta någon annan lösning så att det håller bättre i fortsättningen? En av ingenjörerna tar sig an uppgiften och får sedan hjälp av ritare att finjustera skissen på den förändring han tänkt sig. Kan förste reparatören vara till hjälp? Efter diverse ritarbeten och överlägganden kallas förste reparatören in på kontoret för sin nya uppgift. Han är skicklig på att snabbt lösa praktiska problem och tillverka reservdelar och smedjan används flitigt.

Måleriarbetet på förrådet är nästan avklarat och de medhavda smörgåsarna och mjölkflaskan plockas upp ur matboxen. Det är dags för lunch som smakar bra i solskenet. I stationsbyn samlas fruarna i en av trädgårdarna för ett symöte. De är engagerade i Röda Korset och man har lovat göra klart vissa arbeten till en höstbasar.

Efter några koppar kaffe är det dags att gå hem för att se till att middagen står på bordet då männen snart är på hemgång.

Klockan närmar sig 14 och dagens mastarbete skall avslutas. Långvågssändaren kan åter tas i bruk och sänder ut sina tecken i etern. Skrapor och järn som blivit väl använda lämnas in till verkstaden för omslipning till nästa dags mastarbete. Därefter går turen till tvättrummet för att ta bort blymönjefärgen på händerna innan man går in på kontoret för att hämta sin lön. Varannan fredag är avlöningsdag. Alla står på led i korridoren med mössan i hand för att få sin lilla papperspåse med diverse sedlar, kronor och ören. På kontoret arbetar den enda kvinnan på stationen. Man räknar noggrant igenom så att summan stämmer. Nu är arbetsdagen slut för mastarbetarna som tar sina cyklar och beger sig hemåt.

Varje fredag e.m. tas brandbilen ut för sin sedvanliga provtur. Ett par män åker ner till dammen och testar brandsprutan. Allt fungerar som det skall och bilen kan köras in i garaget igen. 

Maskin- och sändarvakt avslutar sitt dagpass kl 15 och möter sina avlösare. Eftersom felet inte är löst än på en av sändarna (det fanns två; Red anm.) kan man kanske vänta problem under eftermiddagen med sändningen. En av ingenjörerna får räkna med övertidsarbete igen.

Vakten på eftermiddagspasset måste alltid efter kl. 17 utföra en kontrollrunda runt området för att se att det är låst och att ingen eld finns efter dagens arbete. På fem olika platser skall han med en nyckel stansa ett hål i en pappskiva som finns inne i kontrolluret. Nu närmar sig arbetsdagen sitt slut för de flesta, klockan närmar sig 17 och man samlas inne i tvättrummet och samtalar om dagens händelser.

Förrådet har blivit färdigmålat men grävjobbet visade sig ta längre tid än man trodde. Man hoppas ändå bli klar i nästa vecka.

Några av de anställdas barn har tagit sig in på området och leker nu borta i parken. Det är en spännande lekplats som också har en damm som man kan fiska i. Ifrån masterna hörs ett svagt sjungande ljud av sommarvindens spel på antenn. Leken fortsätter till solens nedgång.

Kvällen närmar sig sitt slut och klockan har hunnit bli 23 vilket innebär ett nytt sändar- och maskinvaktsbyte. Kvällspasset går hem för några timmars nattsömn och nattskiftet går på. De nya vakterna går på och sätter sig in i nattens ev problem. Under skiftet skall man föra journal varje timme på sändarna samt utföra städjobb i sändarsal och på toaletter. Man slipar också verktygen för nästa dags mastarbete samt polerar mässingsarmaturen på SAQ. 

Så rullar arbetet på och solen stiger på himlen..."


Från YouTube om Grimeton

SAQ Grimetons julsändning 2018
Tid: 49:36

Tyvärr har inspelningsteamet ingen ljudtekniker! Speakerns röst går enbart akustiskt in på kamerans mikrofon... inte via kabel... vilket gör att när högfrekvensgeneratorn startas drunknar guidens ljud i generatorlarmet.
Bildsekvenserna får avnjutas på sätt de förtjänar :-)


Nedan bilder från en scotsk DX:ares HITec utrustning. Förstora skärmbilden (Ctrl +; minska bilden med Ctrl -) så att du kan läsa SAQ:s julmeddelande som nu är på väg ut i stjärnerymden!

SAQ Grimetons julsändning 2018 mottagen av DX-are i Scottland
Tid: 5:08


Länkar till SAQ

SAQ, officiell hemsida

SAQ Vänförening


                                                     Ω