fredag 10 maj 2019

U-995, världens enda bevarade tyska u-båt av typ VIIC

När Andra Världskriget bröt ut kl 05:45 den 1 september 1939 befann sig plötsligt fartygen i den svenska handelsflottan i krig - även om Sverige som neutralt land stod utanför kriget!

Trots att Sverige levererade högkvalitativ, och för tysk vapenindustri ytterst krigsviktig, järnmalm gick inte svenska fartyg säkra för tyska torpeder - vare sig i Östersjön eller ute på världshaven.  

Sverige levererade även stora mängder annan krigsviktig materiel t ex kullager vilka levererades från Svenska Kullagerfabriken, SKF i Göteborg till tyska producenter av stridsfordon och flygplansmotorer. 

RollsRoyce-motorerna i de för England ytterst viktiga jaktflygplanen Spitfire och Hurricane snurrade också på svenska kullager. Fartyg med denna last var mycket eftertraktade av tyska u-båtsbefälhavare!

För att vara fartyg från ett neutralt land var de svenska förlusterna noterbara och tyska u-båtar sänkte under krigsåren sammanlagt 86 svenska fartyg varvid 699 svenska sjömän omkom!

Nedan en lista över svenska fartygsförluster orsakade av tyska u-båtar. Sammanställning gjord av föreningen Flottans Män, Göteborg





Från 1942 sker en förändring i det att tyska u-båtar, i Vargflockar, främst angriper fartygskonvojer i Atlanten. Sovjetiska u-båtar ökar emellertid märkbart sin aktivitet i Östersjön från och med 1942. Den enskilt största svenska förlusten utgörs av den sovjetiska sänkningen av passagerarfartyget Hansa på väg till Visby. Läs om denna händelse på länken Hansa - en svensk katastrof

Tidsspegeln rekommenderar också länken till Östersjöns, och världens, största fartygskatastrof: sänkningen av det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustlof den 30 januari 1945. 10 000 människor drunknade... Länk till En glömd tragedi

Efter denna mörka inledning lämnar vi det mänskliga lidandet och övergår till en mer historisk/teknisk hantering av fenomenet tyska u-båtar under Andra Världskriget

Otvetydigt föll de svenska fartygen offer för torpeder från den tyska u-båtsklassen typ VII. Som vi skall se av det följande var typ VII och dess utveckling i sju steg till främst typerna VIIC och VIIC/41 - den förra typen det tyska u-båtsvapnets obestridda arbetshäst. 

Redan här kan avslöjas att vi kommer att göra en fotografisk resa i den enda båt av typen VII som existerar. Här är det utvecklingen från grundtypen till typ VIIC/41 som vi besöker. Av grundtypen VII vilar samtliga 10 båtar - med sina besättningar -  på havsbotten. Vi får fler statistiksiffror längre fram - tyska ubåtsvapnets förlustsiffror under kriget var ofattbara 75% ...


15 km nordost om Kiel, vid östra stranden av den långa Kielviken, närmare bestämt i Laboe (uttalas Labö), ligger ett 85 meter högt minnesmärke över alla de sjöfarare som mist sina liv på haven. Ursprungligen uppfördes monumentet till minne av de 34 836 tyska matroser som, på havet, förlorade sina liv under Första Världskriget. Tornet, vars form kan föra tanken till ett fartygsroder, en stäv, ett segel eller ett ubåtstorn, uppfördes mellan åren 1927 och 1936. 


Bild från minnesmärkets invigning 1936

Tornet omges delvis av en pelargård med minnestavlor i brons över de stupade. 

Efter Andra Världskriget ville segrarmakterna spränga monumentet men en kommission kom fram till att det inte glorifierade nazismen eller kriget. Det återlämnades till tyska marinen och har fått status som fredssymbol och äreminne över alla de sjömän - oberoende av nationalitet - som gav sina liv på haven under Första och Andra Världskriget.













Ett sentida tillskott till minnesmärket utgör den tunga kryssaren Prinz Eugens babords propeller (en av tre) med ett stycke propelleraxel vilka bärgades av amerikanska marinens personal 1977. 







Tunga kryssaren Prinz Eugen passerar, efter kriget,
Panamakanalen under amerikansk flagg
Prinz Eugen togs efter Andra Världskriget som krigsbyte av amerikanerna. 

Vid två atombombsprov i Stilla Havet, under juli och augusti 1946, skadades Prinz Eugen lätt - men hon sjönk inte! 

Det starkt radioaktivt kontaminerade fartyget sjönk dock fyra månader senare - under bogsering - på 40 meters djup vid Kwajalein Atollen i Stilla Havet den 22 december 1946. 

Akterskeppet (bild t.v.) på den 212 meter långa, kapsejsade, kryssaren ligger ännu fullt synligt ovan vattenytan. 


Historien om den tyska tunga kryssaren Prinz Eugen slutar dock inte med detta. Tidigt efter haveriet 1946 nekade US Navy intressenter att bärga fartyget: man var helt enkelt rädd för att radioaktivt kontaminerat stål skulle komma i omlopp på marknaden!

Nästa bekymmer var Prinz Eugens brännoljetankar. Dessa hotade att rosta sönder och därmed släppa ut 950 000 liter brännolja i havet. Redan 1974 varnade US Navy för ett förestående oljeläckage. I ett samarbete mellan US Navy och Mikronesiens federerade stater tömdes,  mellan februari och 15 oktober 2018, Prinz Eugens brännoljetankar till 97% och den resterande oljan - djupt inne i fartyget - anses inte längre vara en miljörisk.

Jfr även Tidsspegelns artikel The mighty Hood (Klicka på länken!)


Åter till Laboe och den där befintliga u-båten av typ VIIC/41, U-995!

U-båtar av typ VII (läs typ 7) blev Tysklands verkliga "arbetshästar" under Andra Världskriget med 703 operativa enheter. Den i särklass vanligaste var u-båtstyp VIIC med 568 levererade fartyg. (Jfr tabell nedan!)


Class VIIA VIIB VIIC VIIC/41 VIIC/42 VIID VIIF

Displacement
surfaced
626 tonnes 753 tonnes 769 tonnes 759 tonnes 999 tonnes 965 tonnes 1084 tonnes

Displacement
submerged
745 tonnes 857 tonnes 871 tonnes 860 tonnes 1099 tonnes 1080 tonnes 1181 tonnes

Length
overall
64.51 m (211 ft 8 in) 66.5 m (218 ft 2 in) 67.2 m (220 ft 6 in) 67.2 m (220 ft 6 in) 68.7 m (225 ft 5 in) 76.9 m (252 ft 4 in) 77.63 m (254 ft 8 in)

Length
pressure hull
44.5 m (146 ft) 48.8 m (160 ft 1 in) 50.50 m (165 ft 8 in) 50.50 m (165 ft 8 in) 50.9 m (167 ft) 59.8 m (196 ft 2 in) 60.4 m (198 ft 2 in)

Beam
overall
5.85 m (19 ft 2 in) 6.20 m (20 ft 4 in) 6.20 m (20 ft 4 in) 6.20 m (20 ft 4 in) 6.85 m (22 ft 6 in) 6.28 m (20 ft 7 in) 7.3 m (23 ft 11 in)

Beam
pressure hull
4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 5.0 m (16 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in) 4.70 m (15 ft 5 in)


Draft

4.37 m (14 ft 4 in)
4.74 m (15 ft 7 in) 4.74 m (15 ft 7 in) 4.74 m (15 ft 7 in) 5.0 m (16 ft 5 in) 5.01 m (16 ft 5 in) 4.91 m (16 ft 1 in)

Power
surfaced
1,700 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW 2,400 kW

Power
submerged

560 kW 560 kW 560 kW 560 kW 560 kW 560 kW 560 kW
Surface
speed
17 knots (31 km/h; 20 mph) 17.9 knots (33.2 km/h; 20.6 mph) 17.7 knots (32.8 km/h; 20.4 mph) 17.7 knots (32.8 km/h; 20.4 mph) 18.6 knots (34.4 km/h; 21.4 mph) 16.7 knots (30.9 km/h; 19.2 mph) 17.6 knots (32.6 km/h; 20.3 mph)


Submerged
speed

8 knots (15 km/h; 9.2 mph)
8 knots (15 km/h; 9.2 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph) 7.3 knots (13.5 km/h; 8.4 mph) 7.6 knots (14.1 km/h; 8.7 mph)

Surface
range at 10 knots
6,200 nmi (11,500 km; 7,100 mi) 8,700 nmi (16,100 km; 10,000 mi) 8,500 nmi (15,700 km; 9,800 mi) 8,500 nmi (15,700 km; 9,800 mi) 12,600 nmi (23,300 km; 14,500 mi) 11,200 nmi (20,700 km; 12,900 mi) 14,700 nmi (27,200 km; 16,900 mi)


Submerged
range at 4 knots

74–94 nmi (137–174 km; 85–108 mi)
90 nmi (170 km; 100 mi) 80 nmi (150 km; 92 mi) 80 nmi (150 km; 92 mi) 80 nmi (150 km; 92 mi) 69 nmi (128 km; 79 mi) 75 nmi (139 km; 86 mi)

Maximum
operating depth

220 m (720 ft) 220 m (720 ft) 230 m (750 ft) 250 m (820 ft) 270 m (890 ft) 200 m (660 ft) 200 m (660 ft)
Crush depth 230–250 m (750–820 ft) 230–250 m (750–820 ft) 250–295 m (820–968 ft) 275–325 m (902–1,066 ft) 350–400 m (1,150–1,310 ft) 220–240 m (720–790 ft) 220–240 m (720–790 ft)

Deck gun 8.8 cm SK C35 naval gun, with 220 rounds none



Anti-aircraft
guns



2 cm FlaK 30



Various


2 × 2 cm Flak C30
with 4,380 rounds
3

.7 cm Flak,
with 1,195 rounds
2 × C30 20 mm,
with 4,380 rounds
Bow tubes 4

Stern tubes
1
T
Torpedoes
(maximum)
11 14 14 14 16 14 14 / 39

Mines

22 TMA mines
or 33 TMB mines

26 TMA mines

15 SMA mines in
vertical chutes and
either 26 TMA mines or
39 TMB mines

None
Number
commissioned
10 24 568 91 0 6 4


Inalles byggdes 703 u-båtar av typen VII varav "arbetshästen" var typ VIIC.


U-båt typ XXI vid u-båtsmuseet i Bremerhaven, Tyskland
En kontinuerlig tysk utveckling av dels u-båten, dels dess produktions-metodik/teknik resulterade i typ XXI (typ 21) en u-båt som tog det dramatiska steget från att vara en övervattensfarkost som kunde dyka till en undervattens-farkost som vid behov kunde gå upp till ytan! 

U-båt typ XXI skulle komma att bli förebild för u-båtar av rysk Whiskey-klass, amerikansk Tang-klass och brittisk Porpoise-klass! 


Läs mer om den revolutionerande u-båten typ XXI på länken
U-båt typ XXI - ett nytt koncept

Missa inte den spännande - och fantastiska - svenska kopplingen till u-båtstypen XXI på länken
2:a Världskrigets U-båtsklimax


768 av tysklands ca 1000 operativa u-båtar vilar idag med sina besättningar på havets botten. U-båtsmännen räknade ca 40 000 varav ca 30 000 man gick till botten med sina fartyg. Detta innebär en förlustsiffra om 75% - en i strid, till lands, till sjöss och i luften, oöverträffad förlustsiffra...

Men nu åter till Laboe för där finns inte enbart det magnifika minnesmärket över de som som blev kvar på haven - där ligger också den tyska u-båten U-995. Fartyget är av typen VIIC/41 och som sådant ett led i utvecklingen av u-båt typ VII. Båten har en intressant historia. Den är med smärre förändringar (jfr tabellen ovan!) en typ VIIC-båt, det tyska u-båtsvapnets arbetshäst, och det enda - i hela världen - bevarade exemplaret av typ VII, övriga båtar av klassen ligger som vi nyss lärt på havsbottnen.

U-995 kölsträcktes på Bluhm & Voss varv i Hamburg 1943 som en av totalt - till 1944 - 663 båtar.

Fartyget avseglade till Norge för att från baser där bekämpa allierade fartygskonvojer till Sovjetunionen (till den isfria hamnen i Murmansk). Vid vapenstilleståndet den 8 maj 1945 tillföll U-995 den brittiska marinen. Britterna skänkte 1952 fartyget till den norska marinen som använde det som utbildningsfartyg fram till utrangeringen 1962. U-båten återskänktes därefter, som en försoningsgåva, till tyska marinen för att bli museifartyg. Efter återställningsarbeten till krigstida skicka placerades U-995 på land vid minnesmärket i Laboe och öppnades 1972 för allmänheten.

Under RoadTrip 2018 besökte Redaktören för Tidsspegeln Laboe och de följande bilderna från innandömet av U-995 är från detta besök.

Det är inte utan att man funderar över hur de unga männen - 45 till 52 stycken beroende av uppdrag - stod ut med att vistas i denna stålcigarr under upp till 90 dagars sammanhängande krigspatrulltjänst. Inga fönster, ingen frisk luft, en enda toalett med fartygets enda handfat... dieselavgaser, evinnerlig fukt och sura kläder, kojplats delad med annan som har tjänst medan du har frivakt, kanske - med dagars mellanrum - ett hastigt bloss på bryggan med storm och vågor brusande...

Någon beskrev en u-båt som ett rör av stål byggt för att vara ett dödligt vapen - konstruerat av människor vilka helt glömt att fartyget för sin funktion behövde en besättning... dessa fick följaktligen söka sina kojplatser och uppehållsutrymmen bland rör, torpeder, ventiler och reglage...

Detta var livet ombord - och, så småningom, för majoriteten av matroserna - döden i de tysta havsdjupen...

Här är nu bilderna från besöket ombord i U-995 i Laboe 2018. Några av bilderna har undermålig skärpa men har tagits med då de har dokumentär betydelse.


U-995 upplagd som museum på land i Laboe nordost om Kiel

U-båt typ VIIC/41 saknar däckskanon (88 mm) men har förstärkt
luftvärn

Önskvärt vore att skärpan var bättre :-)


















Tekniska data u-båt typ VIIC/41


















Aktra torpedrummet på U-995. Det runda svarta till höger om
torpedtuben är den kolv som med hjälp av tryckluft tryckte
ut torpeden ur torpedtuben. 
En reservtorped 
förvarades under durkplåtarna


Dieselmaskinrummet. Två 6-cylindriga MAN-dieslar om vardera 1400 hkr
stod för framdrivningen i ytläge. I U-läge drevs båten av 2 elektromotorer om
vardera 375 hkr. De två ackumulatorbatteriernas lagrade
effekt var 9160 amperetimmar (Ah)


Detalj av babords diesel. Till höger i bild två av maskinens vipparmar

Här lagade kocken tre mål mat om dagen för 45- 50 man. Varmt kaffe
och smörgåsar fanns alltid - dygnet runt!

Underofficerarnas sov- och vardagsrum. De grönmålade borden
fälldes upp vid måltider - eller kortspel. Två man delade
på en koj - en på vakt den andre på frivakt. Skulle
någon passera under måltid etc fick de till vänster i bild sittande
underofficerarna resa sig upp för att bereda plats för den passerande.
Längs väggarna de små personliga skåpen. Överkojerna har slingerskydd.
Bakom Redaktörens hustru den cirkulära luckan till manövercentralen


Manövercentralen. Härifrån ledde fartygschefen sin u-båt.
I bildens bortre ände kartbordet där 1O (försteofficeren)
lade ut kursen

Manövercentralen med kartbordet i mitten.
En enda man ombord visste exakt vad alla dessa rattar, strömbrytare,
ventiler och rör fyllde för funktion - fartygsingenjören.
Uppe till vänster den läderklädda sargen till tornet

Obegripligt att någon kan hålla rätt på funktionen...


Lejdarna upp genom tornet till bryggan. En av tre lika trånga
vägar till frisk luft - och vid haveri till livet!

Fartygschefens koj. Ett draperi skiljde
honom från resten av båten...

Radiorummet


Notera telegrafinyckeln på bordet. Härifrån sändes och mottogs, i ytläge,
 med krypteringsmaskinen Enigma chiffrerade meddelanden.
Läs om Enigma på länken Enigma - en tysk chifferdröm 

Läs även de två efterföljande delarna på närliggande adresser!

Kojer (och skåp) för högkvalificerade specialister som fältväbeln,
överstyrman, samt diesel- och elektroövermaskinisterna

Kommentarer överflödiga - undantaget att "skithuset" hade ett
cirkelrunt fönster i dörren... (genom vilket bilden är tagen)
I bildens nederkant fartygets enda tvättställ...

Förliga torpedrummet med sina fyra torpedtuber. I detta rum sov, åt och arbetade
torpedmatroserna bland torpeder, olja, smörjfett och kroppsdunster.
Åtta reservtorpeder förvarades under durkplåtarna


Det 85 meter höga Ehrenmal (minnesmärke) i Laboe. Till höger om tornet U-995

                                                     - Ω -


fredag 26 april 2019

Några svenska bajonetter och Fairbairn-Sykes stridskniv

Detta är berättelsen om en kniv, en dolk, vars enda uppgift var att tjäna som redskap för att döda - inte själlösa kreatur - utan människor.

Tidsspegelns Redaktör är innehavare av en samling knivar, dolkar och bajonetter - några avsedda som arbetsredskap, andra som en kombination av arbetsredskap och stickvapen i närstrid - några få enbart för att effektivast möjligt döda en människa i en annan uniform...

Det är fascinerande att betrakta dessa välgjorda instrument - somliga av dem enbart i Dödens tjänst. Där har vi en bajonett m/1914 (för gevär m/1896, Mauser) och där en, för de flesta svenska soldater välkänd, svensk bajonett m/1896 (för gevär m/1896, Mauser). Eller varför inte sabelbajonetten för svenska flottans gevär från 1867?

Bajonett m/14
Bajonett m/96





Bajonett m/67











Gemensamt för de stickvapen som skulle anbringas på geväret var att de med åren blev allt mer avkortade. 57 cm klinglängd på m/1867 blir 33 cm på bajonett m/14 för att på m/96-39 bli 21 cm. 

Märkligt nog hade inget av dessa vapen, som ju soldaten dagligen bar på, en från fabriken slipad egg - varför de endast kunde brukas som just stickvapen.

Under grundutbildningens 15 månader på A9 sade en kväll en kamrat till Redaktören för Tidsspegeln: "Erland, det finns en slipsten i källaren på Kasern 8. Nu får det vara slut med att bära en värdelös kniv i stridsselen - kom så slipar vi våra bajonetter!" Sagt och gjort - i strid med reglementet - slipade vi ena eggen på våra bajonetter och hade plötsligt en högst ändamålsenlig kniv i stridsselen! Ett regelbrott som vi aldrig ångrade...

I Redaktörens samlingen finns dock en kniv, en dubbelslipad dolk, som så tydligt enbart tillverkades för att döda - och som, av detta skäl, ger den normale betraktaren obehagliga känslor: Fairbairn-Sykes stridskniv.




William Fairbairn i polisuniform som
biträdande polismästare i Shanghai
William Fairbairn antogs vid kungliga brittiska marinkåren 1901 och kom snart nog att kommenderas till Korea där hans intresse för kampsporter - inklusive bajonettfäktning väcktes. Redan 1907 lämnade han marinkåren och blev konstapel i Shanghais poliskår. 1927 blev han polisinspektör där. Efter att ha råkat ut för en svår misshandel på någon av Shanghais bakgator började han intressera sig för att - på basis av olika kampsporter - utveckla ett självförsvarssystem för polisen. Fairbairns arbete resulterade i en polisförsvarstaktik som han döpte till Defendu - en teknik som än idag studeras av många utövare. En handbok i Defendu publicerades 1926 och 1931 kom uppföljaren Scientific Selfdefence



Eric Sykes, bl a MI6-agent
William Fairbairn hade en nära vän vid namn Eric Sykes som var ledare för Shanghaipolisens tungt beväpnade och, av honom själv och Fairbairn, tränade Piketstyrka

Vid denna tid formligen myllrade Shanghais gator, efter mörkrets inbrott, av beväpnade kriminella aktörer med allsköns verksamheter - rån, prostitution, tung narkotika, inbrott, beställningsmord... på sin agenda.

Fairbairn och Sykes rensade med Piketen undan de kriminella helt enkelt genom att använda deras egna metoder: eldstrid genomförd av hårt tränade och känslomässigt kalla skyttar... Piketens medlemmar lämnade mycket sällan några levande kriminella på valplatsen...

Vid sidan av polisarbetet (halvtid) sysslade Sykes med fastighetsaffärer och var tillika hemlig agent för Storbritanniens underrättelse-tjänst, MI6



William Fairbairn som självförsvarsutbildare
för bl a SOE- och OSS-agenter


Vid krigsutbrottet 1939 erhöll både Fairbairn och Sykes officersfullmakter i brittiska armén och fick ansvar för självförsvars-utbildningen av kommandosoldater, SOE-agenter och OSS-agenter.











Natt, några smygande steg och anfallaren når vaktposten bakifrån, en hand över ansiktet, ett knä i ryggen och så det dödande sticket i halspulsådern. Offret är medvetslöst inom 2 sekunder, död inom 4...



















...att lära sig döda för att överleva... en sida ur Fairbairns 
nakna instruktionsbok All-in fighting från 1942



I november 1940 träffade Fairbairn och Sykes direktören för Wilkinson Sword för att diskutera utvecklingen av en närstridskniv för kommandostyrkorna. Det fastställdes att den nya kniven skulle ha ett tungt fäste med nätskuret handtag, dubbeleggad klinga samt en parerstång som skyddade knogarna och tummen.


Ofta nog används ordet "stilett" för att beskriva ett vapen som detta. Stiletten är emellertid ett rent stickvapen medan Fairbairn-Sykeskniven förutom att sticka även har förmågan att skära. Detta senare är en viktig egenskap för ett kommandovapen som även skall kunna skära av halsen på fienden - eller tillfoga denne dödliga skärsår på andra delar av kroppen (punkterade kroppspulsådror, jfr ovan).

Fairbairn ansåg att klingan skulle vara minst 150 mm lång för att garantera att den förmådde tränga igenom en tysk soldats kappa och vapenrock samt skada hans innanför dessa liggande vitala organ. 
Fairbain-Sykes första modellen

De först serietillverkade Fairbairn-Sykes kommandoknivarna (första modellen, två modeller till skulle följa) har en klinglängd om 175 mm. 

Kniven är blankpolerad och har en lätt S-formad parerstång. Klingbröstet är platt och etsat (jfr nedan). Handtaget är av kryssräfflad svarvad mässing.
Knivslidan har ett enkelt knäppe (läderband med tryckknapp) och doppskon är av blankt förkromat stål. Två slitsar medger att kniven fästes i bältet. Notera de fyra läderstropparna på den vänstra slidan. Dessa var avsedda för att sy fast slidan på uniformen. I många fall skars stropparna bort i samband med uniformspersedelns första tvätt!



Närbild på klingbröstet med etsningar

Klingbröstet (den del av klingan som ligger närmast parerstången) hade på ena sidan texten "The F-S Fightingknife" och på andar sidan Wilkinson Swords firmaemblem - båda etsade i stålet. 

Parerstången har en lätt S-form.








Standardelementen i Fairbairn-Sykes kniv av första modellen är:

  • sänksmidd klinga
  • stansad parerstång
  • svarvat handtag
  • knapp, den "mutter" som förenade klingans tånge (förlängning)  med skaftet, av mässing.
De första stridsknivarna av märket Fairbairn-Sykes byggdes förmodligen för hand. Klingan slipades och polerades, tången skruvgängades och klingbröstet försågs med etsade märkningar. Därefter polerades och förnicklades parerstången, handtaget, knappen och doppskon. Delarna sammanfogades därefter för hand och slutligen avsynades den färdigställda kniven.


1941 tilldelades 3. kommandobataljonen de första
Fairbairn-Sykes stridsknivarna 


Det individuellt optimala sättet att bära kommandokniven
utprovades noga av soldaterna

Wilkinson Sword hade emellertid andra krigsproduktioner än Fairbairn-Sykes kniv och det förelåg därför ett behov av att rationalisera knivproduktionen dels för att frigöra personal för andra uppgifter, dels för att tillgodose det ökade behovet av kommandokniven. De handgjorda delarna ersattes nu med med maskingjorda och den förenklade produktionen gjorde det möjligt att använda mindre kvalificerad personal vid slutmonteringen av kniven.

Ändringarna på andra modellen var 

  • klingbröstet togs bort varvid den effektiva, dubbelslipade, eggen blev längre
  • den S-formade parerstången ersattes med en rak stång
  • det svarvade handtaget ersattes med ett gjutet
  • de båda emblemen på klingbröstet ersattes med emblem direkt på klingan

Fairbairn-Sykes stridskniv, modellerna 2½ och 3. Övergången till modell 3
skedde, liksom vid tidigare modelländringar, glidande. Nära knappen ser vi siffrorna 2 respektive 3. Gjutformarna var gjorda för fyra handtag. Varje handtag var av kvalitetsspårningsskäl numrerade 1-4. Den glidande övergången förklarar att klingorna (2) och (3) ännu har kvar den platta V-formade ansatsen närmast handtaget. För att ytterligare förvirra en samlare har den nedre kniven ett nätskuret handtag och klingan har etsningen "FS"


I oktober 1942 förenklades knivslidans utförande genom att knäppet, som upptill höll handtaget mot slidan, ersattes av ett resårband. Detta var en klar försämring genom att resårbandet ganska snabbt förlorade sin spänst och många knivar gick därigenom förlorade i fält.

Vid denna tid började man också tillverka knivar med svartoxiderat handtag, parerstång och doppsko (nederst på slidan).

Behovet av knivar ökade stadigt. Skälet härtill kan bl a sökas i att kniven var ändamålsenlig även för andra förband än just kommandoförbanden och specialtrupper som SAS och OSS. Ryktbarheten gjorde kniven ikonisk och detta medverkade naturligtvis till den ökade efterfrågan. Trots att kniven nu också tillverkades av flera andra än Wilkinson Sword behövde produktionstakten ökas och styckepriset minskas. Under 1943 genomfördes några rationaliserande modifieringar vilka ledde till Fairbairn-Sykes, tredje modellen (jfr bild ovan!). Modifieringarna var:

  • mässingshandtaget (mässing var en krigsnödvändig metall) ersattes med ett formgjutet handtag av kopparpläterad zinklegering
  • det finskurna nätmönstret på handtaget ersattes med tvärgående rillor
  • den platta V-formade ansatsen på klingans bakre del (mot handtaget) togs bort
  • klingan blev, som helhet, maskintillverkad
  • kniven och slidans doppsko blev svartoxiderade

Fairbairn-Sykes stridskniv modell 3


Personlig anpassning av handtaget på en kniv
av modell 3. Handtaget har slipats på båda sidorna
så att innehavaren - även i mörker - vet att knivbladet ligger
rätt i handen...

Fairbairn-Sykes stridskniv rönte stor uppmärksamhet och kniven tillverkades under och efter kriget i många länder - med lokala avvikelser i utförandet.

Redan under kriget såldes kniven i Wilkinson Swords Londonbutik till privatpersoner. Den kunde då fås med olika etsningar på klingan.
Nedanstående kniv var en sådan beställning från en amerikansk frivillig pilot i en av RAF Eagle Squadrons.





                                           
                                                     - Ω -





tisdag 16 april 2019

När Dödens käftar öppnades...

15,5 cm Haubits F upphissad på pivotplattan och
med lavettbenen isärdragna
Det är 50 år sedan idag - den 16 april 1969. Ett fyrpjäsbatteri 15,5 cm Haubits F står fältmässigt uppställt vid BrösarpRavlunda pansar-skjutfält i Skåne.

Pjässerviserna väntar på eldorder för att avlossa de sista skotten före MUCK. Plötsligt ropar pjäschefen: "Eldsignalering" vilket innebär att riktvärdena för höjd och sida, val av granat (spräng, rök, lys..) tändrör och tempering (tidsinställning) av tändröret  strax kommer att meddelas över pjästelefonerna från b-platstältet. 



Så kommer skjutvärdena och riktaren ställer in sina värden för elevation och sida. Temperaren skruvar in anbefallt tändrör i granaten och ställer, med en tempernyckel, in rörets bantid  (dvs tiden från avfyring till detonation). Den 43 kg tunga granaten med 23 kg trotyl-laddning läggs sedan på en "ammunitions-bår" vilken lyfts av två man (laddare) och placeras på eldrörets vagga direkt bakom den öppna skruvmekanismen i slutstycket. På pjäschefens kommando: "Ladda" trycker två man med en laddstake (stång) in granaten i eldröret. Detta moment skall ske bestämt och med en viss kraft så att eldrörets räfflor griper in i granatens koppargördel.

Nästa steg är att lägga in anbefallt antal karduser (påsar med sjuhålskrut) i laddrummet och därefter, med en manöverspak, stänga slutstycksmekanismen.

15,5 cm Haubits F under eldgivning på
Villingsbergs skjutfält. Foto SkyMot 1965

När ovanstående moment är genomförda kommer ytterligare en man i pjässervisen, stående på pjäsens högra sida och snett bakom denna, att rycka i avfyringssnöret varvid granaten brakar iväg mot sitt mål!







Granaten är på väg... Du kan se granaten mitt i bildens överkant - vid den lilla vita pilen!
Notera laddstaken som ligger lutad mot högra lavettbenet.
Foto SkyMot 1965

Men så skall inte ske denna gång - en katastrof kommer att drabba en av batteriets pjäser inom några sekunder.

På batteriplatsen arbetar nu pjässerviserna vid de fyra pjäserna med maximal hastighet. Kunskaper från ett års träning i regn, snö, mörker - och för den delen strålande sol omsättas i praktiken. Här skall arméinspektören (och övningsledaren) vid Milo Syd, överste Georg von Boisman och regementschefen A6 (Jönköping) överste Tegmo få se att årskullen artillerister är flygfärdiga!

Katastrofen är bara sekunder bort när pjäschefen, konstapel Löfgren, ropar till sin servis "Ett lag" vilket innebär att tre granater skall avfyras från varje pjäs snabbast möjligt!

DET ÄR NU SOM DÖDENS KÄFTAR ÖPPNAS VID LÖFGRENS PJÄS: De två soldaterna som hanterar laddstaken för in den 43 kg tunga projektilen i eldröret. I samma ögonblick som granatens koppargördel bromsas av eldrörets räfflor detonerar tändröret och med det granatens 23 kg trotyl!

En våldsam låga slår ut ur haubitsens bakstycke och sliter, med stålsplitter och tryckvåg, sönder allt i sin väg - såväl människor som materiel!


Olyckspjäsen. MP-eleverna fick plötsligt möta allvaret....

Tre man ur pjässervisen dödas omedelbart vid detonationen, två man får svåra skador och tre man skadas lätt. De svårt sårade är Kjell Josefsson från Ulricehamn som fått ena armen avsliten samt Rune Stridh från Moholm som fått båda armarna avslitna samt svåra bröst och huvudskador. 
Stridh kommer av sina huvudskador att bli helt blind...


Tryckvågen bakom pjäsen fick materiel
och kroppsdelar att flyga omkring...

Direkt efter olyckan på Ravlunda meddelas skjutförbud med 15,5 cm Haubits F, med dess spränggranater samt med det aktuella tändröret.

Eftersom granaten detonerat vid ansättningen ligger teorier runt ett defekt tändrör nära till hands. Tändröret har visserligen två olika säkringar som skall garantera att granaten, dels inte detonerar i eldröret, och dels inte heller detonerar direkt utanför mynningen. En tredje säkring armerar (osäkrar), till sist, röret ca 200 m framför mynningen. 

Denna dag fungerade ingen av dessa tändrörssäkringar och Dödens Käftar slukade tre man - och gjorde två till invalider för livet.

Rune Stridh, som drabbades hårdast av denna olycka, fick också föra en hård kamp mot Svenska staten för att få rimlig ersättning för ett förstört liv

Den 12 november 1969 anmäler SvD att regeringen (S) kommer att införa en försäkring som, retroaktivt fr.o.m 1969, gottgör värnpliktiga som skadats i tjänsten med 150 000 kr. Tänka sig: här skall tvångsmässigt värnpliktiga gottgöras med 150 000 kr för ett totalt förstört liv! 

Ersättningsfrågan kom att drivas i 9 (nio) år och slutade med att Stridh, enligt en SvD artikel 1978-03-16, tillerkändes ett engångsbelopp om 1 miljon kronor samt en livslång, värdebeständig, årlig ersättning motsvarande den lön han skulle erhållit i det yrke som han arbetade inom vid tiden för värnplikten/olyckan. Sannerligen generöst av statsråd och riksdagsmän som i all sköns ro, med feta arvoden i plånboken, söker skilja på röd och grön voteringsknapp!





                                                      - Ω -