Tidigt på morgonen, Midsommardagen den 22 juni 1941, anföll Tyskland Sovjetunionen på en frontbredd om ca 2900 km - från Östersjön i norr till Svarta Havet i söder. Anfallsstyrkan var den hittills största i världshistorien - 3,7 miljoner man, 600 000 fordon, 3600 stridsvagnar och mer än 3000 flygplan.
Det är i denna stund den så kallade Midsommarkrisen i Sverige tar sin början.
Sverige regerades 1939-1945 av en samlingsregering bestående av Socialdemokraterna, Högerpartiet, Bondeförbundet (nu Centern) och Folkpartiet (nu Liberalerna).
Huvudrollsinnehavare i Midsommarkrisen 1941 var:
 |
| Sveriges konung Gustav V |
 |
Per-Albin Hanson, Statsminister
Socialdemokraterna
|
 |
| Karl Gustav Westman, Justitieminister Bondeförbundet (nu Centern) |
 |
| Christian Günter, Utrikesminister Opolitisk |
 |
| Per-Edvin Sköld, Försvarsminister Socialdemokraterna |
 |
| Gustav Möller, Socialminister Socialdemokraterna |
 |
| Gustav Andersson, Kommunikationsminister Folkpartiet (nu Liberalerna) |
 |
| Ernst Wigfors, Finansminister Socialdemokraterna |
 |
| Gösta Bagge, Ecklesiastikminister Högerpartiet (nu Moderaterna) |
 |
| Axel Pehrsson-Bramstorp, Jordbruksminister Bondeförbundet (nu Centern) |
 |
| Hermann Eriksson, Handelsminister Socialdemokraterna |
 |
| Axel Gjöres, Folkhushållningsminister Socialdemokraterna |
Förutsättning för dramat 1
Efter anfallet på Danmark och Norge begärde Tyskland att få (och fick) använda det Svenska telenätet för att överföra krypterade meddelande till och från det ockuperade Norge.
Förutsättning för dramat 2
På Försvarsstabens Kryptoavdelning hade i yttersta hemlighet matematikprofessorn Arne Beurling som den förste i världen, med endast papper och penna som hjälpmedel, på endast 14 dagar knäckt den tyska s.k. Geheimskrivarens (G-skrivaren) kodsystem.
Uppgifter och klockslag enligt nedan är hämtade från de inblandades minnesanteckningar samt diverse tillgängliga dokument sammanställda i Olle Hägers och Hans Villius tv-dramadokumentär Midsommarkrisen - fyra dagar som skakade Sverige.
Dramat kan ta sin början!
Kl 04:25 den 22 juni 1941
Kryptoavdelningen på Försvarsstaben snappar upp, och dekrypterar, ett meddelande om att alla tyska radiosändare skall startas och vara beredda för att sända ett viktigt meddelande till Tysklands befolkning. Naturligtvis lyssnar även Försvarsstabens Kryptoavdelning på den tyska sändningen.
Kl 04:30
Det tyska propagandaministeriets chef, dr Joseph Goebbels, läser i radio upp en proklamation från Führern: "Tyska folk! I detta ögonblick äger en uppmarsch rum som är den största världen någonsin har skådat. Från Ostpreussen till Karpaterna sträcker sig den tyska östfronten. Därför har jag idag beslutat att åter lägga det tyska rikets och vårt folks framtida öde i händerna på våra soldater. Må Gud stå oss bi i denna vår kamp!"
Kriget mot den tidigare bundsförvanten (Molotov-Ribbentrop pakten från den 23 augusti 1939) Sovjetunionen har börjat...
Kl 05:10
Telefonen väcker statsminister Per-Albin Hansson som endast sovit några få timmar efter en bridgeafton i hemmet. Statsministern lyssnar till meddelandet och ger order om att Regeringen skall kallas till möte kl 08 denna morgon. Han är väl medveten om att han beviljat statsråden midsommarledigt men i ett första steg vill han sammanträda med dem som är kvar i Stockholm. Han fortsätter därefter sin knappa nattsömn en dryg timme. 3,5 miljoner man tyska trupper har nu varit i rörelse österut i två timmar...
Kl 07:15
På väg mot snälltåget från Stockholms Central till Malmö får försvarsminister Per-Edvin Sköld syn på en rykande färsk DN-löpsedel: "TYSK MARSCH MOT SOVJET..." Per-Edvin Sköld ringer statsministern från en telefonautomat och avbryter därefter sin Malmöresa för att infinna sig på Regeringskansliet kl 8.
Kl 07:25
Statsministern lämnar sitt hem i Ålsten och tar spårvagnen in till Stockholm. Samtidigt är två höga tyska diplomater på väg i bil mot Arvfurstens Palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. De avser att sammanträffa med Sveriges utrikesminister Christian Günter.
Kl 08:30
Den tyske ministern i Stockholm, prinsen Victor av Wied, och Hitlers speciella sändebud, envoyé Karl Schnurre, anländer till Arvfurstens Palats där utrikesminister Christian Günter tar emot.
Kl 08:45
Per-Albin Hansson har inte ätit frukost hemma - därtill var tiden för knapp. Nu sitter han på det enda öppna näringsstället på midsommardagens morgon i Regeringskansliets närhet: Centralstationens Restaurang. Han har gett de till kl 8 sammankallade statsråden ledigt någon timme till. Han avvaktar resultatet av mötet mellan utrikesminister Günter och tyskarna.
Kl 09:05
Sveriges Radios ordinarie nyhetssändning på söndagsmorgnarna informerar Sverige om vad som sker nere i Europa.
Kl 09:55
De tyska sändebuden lämnar Utrikesdepartementet. Utrikesminister Christan Günter sammanfattar de tyska kraven:
1. Tillstånd för enstaka tyska flygplan att flyga över Sverige.
2. Utökat användande av det svenska telenätet - från norr till söder - för överföring av krypterade meddelanden till och från Tyskland.
3. Minspärrar i Öresund för att förhindra sovjetiska krigsfartygs passage ut i Nordsjön.
4. Förhindrande av att ryska u-båtar använder svenskt territorium för baser vid Östersjön.
5. Fri lejd och tågtransport av den tyska Engelbrechtdivisionen (ca 16 000 man med vapen och övrig utrustning) från Norge via Charlottenberg till Haparanda och vidare till Finland.
Envoyén Karl Schnurre avslutar mötet med att säga "Att kalla ett svenskt nej en ovänlig handling vore för lite sagt!"...
Kl 10:30
Statsminister Per-Albin Hansson anländer till kungliga slottet där utrikesminister Christian Günter redan väntar, kallad till sammanträde med konung Gustav V.
Vad som verkligen sägs vid detta möte med monarken, och hur det uppfattas, finns inga anteckningar om...
Kl 12:15
Direkt efter mötet med Gustav V sammanträder de ministrar i regeringen som inte hunnit lämna huvudstaden för midsommarfirande. Halva regeringen är närvarande - övriga är telefonledes kallade till huvudstaden. Statsministern redovisar sin och utrikesministerns möte med Gustav V varvid framgår två saker: konungen är för ett tillmötesgående av de tyska kraven och informerar att han som statschef inte kan ta ansvar för Sverige och dess innevånare - och troligen låta landet kastas in i ett krig - för den händelse regeringen avvisar de tyska kraven. Konungen sade sig hellre ta sin ställning i övervägande och lät förstå att han vid ett nej var beredd att abdikera! Christian Günter invänder vid regeringssammanträdet inte mot denna beskrivning av mötet på slottet... Statsminister kallar till "Allmän beredning" påföljande dag klockan 10.
Kl 19:15
Bondeförbundets ledare, justitieminister KG Westman, har ett informellt möte med högerledaren, ecklesiastikministern Gösta Bagge. De är båda överens om att det - i ett större perspektiv - är alltför riskfyllt att säga nej till de tyska kraven. Risken att Sverige dras in i världsbranden anses överhängande. Westman är därtill av den åsikten att Sverige har allt att vinna på att Tyskland segrar i kriget mot Sovjetunionen.
Kl 10:00 den 23 juni 1941
Regeringen, som består av samtliga partier utom Kommunisterna, samlas klockan 10 till en Allmän Beredning. Sex av de femton regeringsledamöterna är socialdemokrater och en av de tyngsta är finansministern, socialdemokraten Ernst Wigfors.
Utrikesminister Christian Günter (opolitisk) föredrar ärendet och redovisar som sin mening att det vore oklokt att nu avvisa de tyska kraven - för att senare under hot gå dem till mötes. Utrikesministerns linje är klar: Regeringen bör bifalla de tyska kraven - fastän de är ett tydligt neutralitetsbrott - för att därigenom, i görligaste mån, skydda Sverige och dess intressen.
Det framgår tydligt av bevarade anteckningar att regeringen är djupt splittrad i frågan.
Finansminister Ernst Wigfors (socialdemokrat) hävdar med skärpa att regeringen skall avvisa de tyska kraven, varom inte ställer man sig på Tysklands sida i kriget och kommer på sikt att bli indraget i detta. Hans ståndpunkt är klar: Sverige skall inte falla undan för hot men väl för våld.
Försvarsminister Per Edvin Sköld (socialdemokraterna) är av annan uppfattning - om man bifaller kraven kommer Sverige att undgå ockupation och han tillägger "det är av värde att stormen blir kort" avseende kritiken från England och dess allierade. Hans slutpunkt är dock att det är bättre att Sverige riskerar att ockuperas (vid ett nej) än att ge vika för de tyska kraven.
Mot detta genmäler KG Westman (bondeförbundet) att det är en riskabel tankelek som försvarsministern ägnar sig åt. Han påminner om att Finland också strider mot Sovjetunionen och han ställer frågan om Sverige vill stödja Finland eller inte.
Utrikesminister Günter anser att frågan om stöd till Finland är av central betydelse. Skall Sverige gå till krig på Sovjetuniunens sida och därmed mot Finland? Han menar att Skölds och Wigfors inställning är mycket betänklig - skall Sverige ägna sig åt avancerat självplågeri som kan få allvarliga konsekvenser?
Finansminister Wigfors hävdar med bestämdhet att Finlands sak inte får inta förgrunden när striden i huvudsak är kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen. Hans bestämda uppfattning är att Sverige inte får sluta upp på Tysklands sida i den stora striden.
Högerledaren Gösta Bagge är av den mening att det inte är fråga om att ta ställning för Tyskland eller emot - det handlar renodlat om Svenska intressen och det är viktigt att socialdemokraterna tar sitt regeringsansvar i frågan. Han anser att, för den händelse socialdemokraterna lämnar regeringen, är detta en svårare kris än Konungens eventuella abdikation.
Det framgår av diskussionen att det borgerliga lägret är för ett ja till de tyska kraven medan tunga socialdemokrater som Wigfors, Sköld och socialminister Gustav Möller pläderar för ett bestämt nej.
Statsminister Hansson manövrerar ytterst försiktigt vid mötet och hans åsikt förblir oklar.
Kl 15:50
Utrikesnämndens sammanträde, med konungen och kronprinsen närvarande, är slut. Ännu är inget beslut fattat - regeringsmedlemmarna argumenterade ännu en gång för sina ståndpunkter - nu inför Konungen. De kungliga har egentligen inte rätt att yttra sina åsikter i Utrikesnämnden - men tiden är nu en annan, en tid för undantag och nationell samling. Konungen är för ett ja till de tyska kraven, kronprinsen står idéologiskt på västmakternas sida.
Kronprinsen ställer sig emellertid lojal till konungens inställning vilket får till följd att de i regeringen som tänkt sig att prinsen skulle kunna ersätta en abdikerande konung får ett svårt bakslag!
Kl 19:05
Den socialdemokratiska partigruppen har sammanträtt i Riksdagshuset och diskuterat frågeställningen under fem stormiga timmar och avslutar nu sammanträdet. Partigruppen är djupt splittrad. Två omröstningar har resulterat i två diametrala förslag (ja, respektive nej) som skall diskuteras i överläggningar med de andra partierna i regeringen. Socialdemokraterna har beslutat sig för att säga nej - förutsatt att man får övriga partier med sig (sic!). De övriga partierna har sammanträtt var för sig. Högern har beslutat att säga ja till de tyska kraven, Bondeförbundet svarar också ja. Folkpartiet har med två tredjedelars majoritet beslutat sig för ja.
Denna Statsrådsberedning blir något kaotisk eftersom socialdemokraterna faktiskt har två svar: ja respektive nej. En ombildning av regeringen hotar till följd av de divergerande åsikterna. Utrikesministern Christian Günter framhåller, som svar på ett ifrågasättande av hans fortsatta handlingsutrymme, att han kan tänka sig att ställa sin plats till förfogande. Statsministern, Per Albin Hansson vädjar om regeringens sammanhållning i prövningarnas stund. Per Albin redovisar sedan, för första gången, sitt ställningstagande där han hänvisar till Konungens och övriga regeringsmedlemmars hållning och säger att han kan tänka sig att tillmötesgå de tyska kraven - som en engångsföreteelse. Regeringsbeslutet blir till sist ett ja. Statsministern avslutar mötet med att, i anledning av de många hätska utfallen under denna statsrådsberedning, säga "vad skall det tjäna till att vi i en stund som denna är djävliga mot varandra?"
Kl 20:00
Fyra tyska transportofficerare anländer till Järnvägsstyrelsen i Stockholm för att diskutera transporttekniska frågor runt transiteringen av Engelbrechdivisionen. Detta alltså innan regeringen fattat något beslut i frågan. Tyskarna önskar använda svenska tåg för transport mellan värmländska Charlottenberg och finska Torneå. Det rör sig om en betydande tågkapacitet - 115 tågset, fyra tåg per dygn. Stopp för utspisning skall ske på sex ställen längs färdrutten. SJ tänker ta 2 miljoner kronor i betalning för transporterna.
Kl 22 den 25 juni 1941
Det tar mer än tre dygn innan Sveriges befolkning får någon kännedom om vad som passerat under de fyra dagar som skakade Sverige. Beskedet lämnas i radionyheterna genom en något tillrättalagd kommuniké från Utrikesdepartementet:
Hallåmannen inleder med följande ord:
Svenska riksdagen har, som förut omtalats idag, haft hemliga sammanträden för att behandla de genom de nya krigshändelserna för Sveriges del uppkomna läget. Efter sammanträdet hölls konselj och därefter Statsrådsberedning.
Utrikesdepartementet har utfärdat följande kommuniké: I det läge som uppkommit genom det nu utbrutna kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen kommer Sverige att orubbligt fullfölja sina strävanden att hävda sin självständighet och sitt oberoende och att hålla sig utanför krigiska konflikter. Det nya läget har emellertid ställt oss inför särskilda frågor. Sålunda har från såväl finsk som tysk sida framställning gjorts om tillstånd att på svenska järnvägar från Norge till Finland överföra en till en division begränsad truppstyrka. Regeringen har efter Riksdagens hörande medgivit att så får ske under för Svensk suveränitet betryggande former.
Kommunikén är lätt "friserad": genom att nämna Finland först ökar förståelsen markant hos gemene man...
Statsminister Per Albin Hansson har genom skicklighet - och stundtals hårda nypor - manövrerat Sverige ut ur en mycket svår situation. Hans samlingsregering kommer - trots de i den politiska striden utslungade hårda orden - att samarbeta till krigsslutet 1945.
Ω
