En gammal historia...

Jag botaniserar lite i min dator och finner nu och då en berättelse från min ungdom... Varsågoda, här är ännu en bekännelse!

"Jag var bara 11 år, senvinterns namn var 1955. Granne med Prästgården var en stor tomt som röjdes för att bereda plats för folktandvård och provinsialläkarmottagning med tillhörande bostäder.

Doktorns hus skulle bli två våningar. Ett bygge är en spännande plats, idag stängt med staket och avvisande skyltar – då helt öppet. Stubbar drogs bort med handdrivna stubbrytare (minns ni?) och tryckluftborrar genomkorsade det frilagda berget som därefter under bastanta gummimattor lyftes mot himlen med hjälp av nitrolit, en gråvit variant av den röda bittermandeldoftande dynamiten.

Denna min första dag på sprängteknikens dånande stig befann jag mig vid gropen för doktorns blivande hus. En av sprängarbetarna tömde en brun papperspåse på elektriska tändare och kastade sedan påsen. Jag tyckte att den föll tungt och när ”gubbarna” njöt sin välförtjänta frukost smög jag till platsen och fann till min glädje att påsens tunga fall berodde på att där var en tändare kvar!

Bland ”kvarlåtenskapen” fanns också en halv gubbe nitrolit!! Vilken lycka! I träslöjden på Skoghalls skola tillverkade jag en liten kub av plywood i vars ”lock” borrades ett 6 mm hål för el-tändaren. Den halva nitrolitpatronen proppades in i kuben, locket spikades på (huvva, det kunde slutat med en smäll) och el-tändaren fördes in genom hålet i locket.

Gul sprängtråd för el-tändning hade man i massor och beväpnade med kuben, tråden och ett 4,5 volt batteri (modells större, om ni minns dem) från en av Prästgårdens reservlyktor drog vi unga blivande dynamitarder till foten av Himlabacken. Vi grävde ner kuben i snön, rullade ut den gula sprängtråden, tog skydd och anslöt batteriet. BAADOOM!! Lyckan var total och vägen framåt låg ljus – för den som enbart tänkte i explosioner!

Nästa stora händelse på vägen mot mästarbrevet i sprängkunskap var ”Skithuskuppen”.

Min längste kamrat i tid och rum, Anders, idag 196 cm lång och med första bekantskap 1947 hade spanat in förhållandena vid HSB-bygget i vårt grannskap. I en traditionell trälåda låst med ett Optimus-lås och med nyckeln till detta lås liggande vid lådans undre framkant förvarades handförrådet av tändhattar och sprängmedel i en traditionell plåtlåda för verktyg.

Kl 10 en söndagsförmiddag skred vi till verket: fram med nyckeln, upp med låset, lyft ut plåtlådan och in med den i ett mycket närbeläget skithus. Hänglåset som satt vid ena sidan av handtagsbyglarna dög vi inte till att betvinga (långt senare skulle det bli uppenbart hur ett Optimus-lås fungerade!) men Anders som var den starkare av oss två drog isär handtagen så att mina tunna händer kunde fiska upp tändhattar och sprängpatroner. När detta var klart gick jag ut från skithuset och till dess baksida och Anders räckte mig ”godsakerna” via fjölhålet!

Nu var det dags att återställa – men det var inte bara vi som var intresserade av de blivande bostäderna även om skälen var lite varierade!

Anders fanns sig instängd på skithuset medan nyfikna spekulanter strömmade till. Till sist fattade han ett beslut: han gick helt sonika ut, fram till närmaste par och frågade vad klockan var. Fick ett svar och sa: Oj, då måste jag hem!

Söndagen tillbringades i ångest: givetvis tyckte vi oss se att alla visste att dådet utförts av prästens och skollärarens pojkar. Vi följde med min mor på ett besök hos någon av församlingens åldringar och väl hemkomna och med mörkret fallet smög vi tillbaka till brottsplatsen, tog plåtlådan från skithuset och ställde den tillbaka i trälådan som åter låstes och nyckeln lades på sin plats.

Detta blev starten till en "sprängfylld" karriär :-)

                                                    Ω 

En artillerist föds...

Många är minnena från min vilda ungdom i Prästgårdens skugga... Här kommer en retrospektiv där de explosiva elementen dominerar!

Så småningom kom jag att genomgå 15 månaders utbildning vid A9 till Parkunderofficer och Närskyddstroppchef och hade sedan förmånen, under fyra drygt månadslånga krigsförbandsövningar (KFÖ), att träna mig och mina kamrater i konsten att överleva i en krigssituation. 

Vadå överleva säger någon lite överlägset? Jo, vid min första KFÖ sa Batterichefen när vi stod vid ett av våra förberedda krigsmål och majsolen log: "Nå, Renström, är du beredd att dö här..." 

Dessa ord kom att stanna i mitt inre, att klargöra vad vår utbildning syftade till, och formulera mitt eget Krigskredo: Det gäller inte att dö för vår frihet - det gäller att överleva och behålla vår frihet genom att döda vår fiende!

Nu åter till berättelsen om hur en artillerist föds! Jag återger huvudsakligen texten så som den en gång skrevs.

"Jag har berättat om hur den tändande gnistan förknippad med sprängmedel födde en eld som flammade allt vildare. Idag skall jag berätta om hur intresset för artilleriet, hobbyartilleriet, slog ut i full blom.

Som ni säkert förstår var tillgången på professionella sprängmedel som dynamit, nitrolit och tändhattar starkt begränsad och även den nödvändiga krutstubinen var en akut bristvara.

Detta senare löstes genom att jag via någon klasskamrat på läroverket och boendes i Forshaga fick information om att järnhandeln därstädes sålde krutstubin utan att ställa några frågor. Mina 2 år äldre och mopedburna kamrater Stig och Anders grenslade mopparna, styrde mot Forshaga och återvände med ett stort antal ringar med krutstubin vardera om 7,5 meter. Antalet var i själva verket så stort att järnhandelns förråd helt tömdes och än i dag har Stig några ringar kvar! Jag var vid detta tillfälle 13 år gammal...

På I2:s övningsområde fanns outtömliga mängder av tomma Mauserpatronhylsor – och även stora mängder av avskjutna Bazookahylsor, dvs själva höljet för raketgranatens motor. Vi hade sådana bazookas på A9 och som ni måhända minns var raketens brinntid så kort att avfyrandet mer förnams som en knall än som ett raketylande.

Åskknallens ande fanns inneboende i ogräsmedlet Klorex som fanns i färghandeln. Klorex innehåller syre som tillsamman med det brännbara ämnet socker brinner mycket fort och avger stora mängder förbränningsgaser. Tyvärr har man sedan flera år förstört detta hobbysprängarens favoritmedel och även om produkten finns kvar som ogräsbekämpningsmedel (totalmedel) är det helt odugligt som syregivare i sprängmedelsblandningar!

I källaren på Prästgården fanns ett mindre rum som var avsett som potatiskällare – det blev mitt hobbyrum sedan potatislåren försetts med ett passande lock av tillsågade brädor. På detta lock blandades Klorex och socker i ett kärl och sedan fylldes en mauserhylsa med blandningen. En bit stubin, max 4,5 cm, klipptes till, stubinen stacks ner i hylsan och linjetången trädde därefter fram på scenen. Man klämde försiktigt på hylsans hals så att den blev oval. Därefter tog man ett nytt tag med tången på ena sidan av hylsan. Detta var ett farligt moment och vi anammade tidigt tekniken att hålla tång med hylsa och stubin nere bakom vänster skinka – menandes att det var långt mycket bättre att få mässingssplitter i röven än i ögonen!

Tusentals patronhylsor genomgick denna hantering under de intensiva åren innan brudar och brännvin tog överhand. Trots att vi på A9 fick lära att den kortaste stubinen skulle vara 0,5 meter (löst packat krut i stubinen får den att rusa) var vi sällan över 4,5 cm (sportstubin var 3 cm) och vi hade turen att aldrig råka ut för någon olycka – i alla fall som berodde av stubinlängden!

Naturligtvis väckte framgången med mauserhylsorna stormande aptit på nya explosiva erövringar. Tomma kolsyrepatroner till Stigs kolsyrepistol borrades upp till stubinstorlek och eftersom det var stål i dessa hylsor blev knallen och sprängkraften så mycket större än med mauserpatronen i mässing.

En påskafton drev vi omkring i villaområdet Haga och släppte en kolsyrepatron i en hembyggd postlåda. Hembyggd är inte riktigt rätt, mannen hade byggt den i rostfritt stål på Skoghallsverken – man kan med fog säga att den var stulen – både som tid och material! Nå rättvisa skipades med kolsyrebomben och när vi lite senare drog förbi hade botten och lock ”gått åt helvete” och själva lådan stod som en flagga i storm ut från det rör som utgjorde stolpen!

Ville man ha extra sprängkraft - och därmed knall - fyllde man hylsan med kaliumklorat och svavel i stället för Klorex och socker…

Men artilleristen då, vart tog han vägen? Lugn, det kommer!

Aptiten växte som sagt och tyngre bomber så dagens ljus. 2½-tum vattenledningsrör var perfekt. Lämplig bit kapades av (ja, själva rörstumpen kom förstås från HSB-bygget) ändarna pluggades med kilade träpluggar och det obligatoriska 6 mm stubinhålet borrades mitt på röret. Grov ståltråd anbragd på längden och säkrad med märlor bromsade träpluggarna ännu mer. Laddningsrummet fylldes sedan med tesked via en tratt (endast fullblodsidioter försökte sig på att först fylla röret och sedan plugga igen…. tragiskt men lokalt steg intelligensnivån när knall och slamsor steg mot himlen…).

Knallen från denna rörbomb var imponerande!

Jag nämnde tidigare Bazookahylsorna från I2. Med hjälp av en rörtång och en stabil hyvelbänk skruvade man av ”toppen” på hylsan och drev sedan ner en anpassad träplugg i röret. Denna plugg behövde inte säkras – av två skäl: hylsan hade dels ett galler vid utloppet, dels en förträngning vid samma utlopp likt alla andra raketer. Plugg på plats, Klorex och socker in, hylstoppen stubinborrad och gängas därpå på….. 

Detta senare får mig än i dag att rysa. Vet ni varför? Jo, ett korn Klorex och ett korn socker i gängorna eller på toppen av hylsan och jag skulle inte skrivit dessa rader till er! Liksom tidigare nämnt om 2½-tums röret var detta en skön bomb!

En dag väcktes tanken på en kanon, haubits eller granatkastare. Något som kunde kasta fram vår bomb. Visionen var lite otydlig i början, men tog form!

Ett lämpligt eldrör i form av det tillgängliga 2½-tumröret togs fram. Eldröret pluggades stabilt i ena änden och försågs med ett vackert ”burklock” i koppar från en slaktad radioapparat. Tjusig var den denna pjäs!

Lavetten byggdes av resterna från ramverket till spaljén vid Prästgårdens kökstrapp. Eleveringsmöjlighet åstadkoms med en grov ståltråd och märlor i anpassade lägen, eldröret stödde mot denna ståltråd.

Granaten bestod av en träplugg som borrats med ett hålrum i toppen så att en mauserpatron kunde skjutas in. Granatens topp försågs därefter med en tyngd i form av stelnat bly (smält och stelnat i blyskopa, blyet förstås stulet från HSB-bygget) och i diametern passade precis på granatens topp. Ett 6 mm hål borrades i blyplätten för stubinen.

Avfyrandet var lite mer komplext än var som i dessa dagar gäller: först tände man drivladdningen som bestod av en mauserhylsa med förlängd stubin. Drivladdningen släpptes ner i eldröret. Därefter sattes granaten på plats i mynningen och ”drevs fast” med några slag av en träklubba och därefter antändes granatens stubin.

Kaaboom, bang!

Var allt rätt gjort fick man en luftbrisad över Vänerns vatten! Härligt, och så var artilleristen född!

Mellandagarshälsningar från Skyttegraven i De Norra Träskmarkerna.

623 Erland"

                                                    Ω 

Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens, slutet

Det 1000-åriga Tredje Riket ligger vid mitten av april 1945, efter bara 12 år, i dödskramper. Rikets huvudstad Berlin är egentligen inget annat är en rykande ruin där människorna försöker överleva ännu en dag... ännu en dag... och ännu en dag... 

Kulsprutesmatter, dånande granatexplosioner, de korta skarpa knallarna från stridsvagns- och pansarvärnskanoner... gevärsknallar, serier av smatter från kulsprutepistoler... handgranats-explosioner... brak från sammanstörtande byggnader... 

Civila och militära lik på gatorna... brandrök som blandar sig med damm från sammanstörtade hus... Enda trösten för de människor som likt råttor försöker gömma sig i källarna till de grushögar som en gång var deras hem och stolta hus är att bomberna slutat falla... dessa bomber som dag och natt under månader och år förvandlat den en gång så vackra staden till en rykande, tröstlös, ruin... 



De sovjetiska styrkorna har näst intill slutit en ring runt regeringskvarteren och avancerar obevekligt mot Nya Rikskansliet under vars trädgård Führerbunkern befinner sig.

Martin Bormann

Trots Ragnarök arbetar Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens, Hitlers maktberusade sekreterare, oförtrutet vidare för att skaffa sig maximal kontroll över Tredje Riket.

Hermann Göring

Den 23 april gynnas Bormann av ett fatalt misstag av Göring, som befinner sig på Obersaltzberg. Göring har insett att Hitlers handlingsfrihet rinner bort som sanden i ett timglas och sänder av denna anledning ett telegram med innebörden att om inte Hitler hört av sig till Göring före kl 23 samma afton kommer han att agera som om Hitler förlorat handlingsfriheten och därför - i enlighet med sina befogenheter som Riksmarskalk - överta ledningen av Tyskland från kl 24.











Hitler, påeldad av Bormann, blir rosenrasande och telegraferar till svar: "Min handlingsfrihet förblir fullständig. Jag förbjuder därmed varje åtgärd i den riktning som ni antyder." /Adolf Hitler 

Bormann hade hoppats att Hitler omedelbart skulle låta arrestera och avrätta Göring som landsförrädare men fick nöja sig med ytterligare ett telegram till Göring (författat av Bormann): "Genom era handlingar har ni gjort er skyldig till högförräderi mot Führern och nationalsocialismen. Förräderi bestraffas med döden. Tack vare de tjänster ni gjort partiet kommer dock Führern inte att döma er till döden på villkor att ni avsäger er samtliga funktioner." /Adolf Hitler

Några timmar senare gav Bormann, Hitler ovetandes, SS-vaktstyrkan på Obersaltzberg order att arrestera Göring, hans familj och medarbetare. Vid flyktförsök skulle Göring avrättas.

Joseph Goebbels

Nu fanns bara en fiende kvar på vägen mot den absoluta makttoppen - propagandaministern Joseph Goebbels som den 22 april med hela sin familj, hustrun Magda och de sex små barnen, flyttat in i bunkern. Ingen av dem skulle lämna Führerbunkern levande.

Magda Goebbels

Eva Braun

I gryningen den 29 april 1945 gifte sig Adolf Hitler och Eva Braun. Därefter dikterade Hitler sitt politiska testamente. I detta utnämndes storamiralen Karl Dönitz till President i det tyska riket. Dr Goebbels utnämndes till Rikskansler och Alfred Bormann till Partiminister.

Successionsordningen oroade inte Bormann som visste att Joseph Goebbels med hela sin familj avsåg att begå självmord direkt efter Hitlers död. Inte heller storamiralen Karl Dönitz utgjorde någon källa till oro - amiralen var militär, inte politiker.

Hans Bauer

Kl 18:30 den 29 april kallade Hitler på sin pilot, Hans Baur, och instruerade hur hans och Eva Hitlers kroppar skulle brännas efter självmorden. Hitlers chaufför Erich Kempka hade redan fått uppdraget att införskaffa ett antal jeepdunkar med bensin.

Erich Kempka

Helmuth Weidling

På förmiddagen 30 april hade Hitler ett sista möte med Berlins kommendant Helmuth Weidling som informerade om att försvararna snart skulle stå utan ammunition. Hitler godkände då att trupperna gjorde ett utbrytningsförsök västerut.















Vid 14-tiden tog Hitler avsked av sin stab och sina sekreterare och därefter, omkring kl 14:30 gick han och Eva in i Hitlers privata våning.

Kl 15:30 hördes ett skott och efter en stunds väntan öppnade de närvarande dörren och fann Hitler och Eva döda i vardagsrummet.

Liken rullades in i mattor och bars upp till Rikskansliets trädgård där de kremerades i en granatgrop. Kremeringen blev dock ofullständig och ryska läkare kunde senare konstatera att Hitlers kranium hade ett skotthål vid tinningen samt glassplitter från en giftampull mellan tänderna. Eva Hitler hade inga skottskador men glassplitter i munnen.


Martin Bormann, vars position var helt beroende av att Hitler var i livet, dröjde i 23 timmar, alltså till kl 14:30 den 1 maj, med att informera Dönitz om att Hitler var död. 

Storamiral Karl Dönitz

Efter en kort överläggning med de närmaste medarbetarna i Dönitz stab beordrade Storamiralen att såväl Bormann som Goebbels omedelbart skulle arresteras om de dök upp i hans högkvarter i Flensburg.

















Nästa dramatiska händelse i Führerbunkern inträffade kl 20:30 (1 maj) då Joseph Goebbels och hans fru Magda tog sina liv. Paret Goebbels sex barn hade omedelbart därförinnan dödats med förgiftad choklad som makarna Goebbels erhållit av sin husläkare. Kropparna bars upp till Rikskansliets trädgård och brändes.

Det var nu endast fråga om några ytters få timmar innan ryssarna skulle inta Rikskansliet. I den tidigare så väldisciplinerade bunkervärlden röktes och dracks det nu ohämmat. Några avslutade sina liv, några var likgiltiga inför vad som komma skulle medan åter andra satte sitt hopp till en utbrytning ur bunkern och en flyktväg västerut - undan ryssarna. 

Omkring klockan 23 lämnade Bormann (iklädd grå SS-uniform och läderrock) tillsammans med SS-läkaren dr Stumpfegger, piloten Hans Bauer, statssekreterare Naumann samt Goebbels adjutant SS-kaptenen Günther Schwägermann bunkern. 

Hans Bauer berättar: "Vi lämnade bunkern via huvudporten vid Voß-strasse och sprang mot nedgången till tunnelbanestationen Kaiserhof. Stationen var svårt skadad av bomber och granater och det fanns inga trappsteg kvar så vi fick åka på bakdelen."

Gruppen, utökad med Hitlers chaufför Erich Kempka, tog sig så småningom fram till området vid Lehrter Bahnhof, idag Berlin Hauptbahnhof. Eldgivningen från omgivande husruiner var tidvis stark och gatumiljön präglades av lik i tysk uniform.

Otroligt nog dök en grupp tyska stridsvagnar upp, några av de sista pansarförbanden som existerade i Berlin. Man formerade strax smågrupper vid sidan - och bakom - vagnarna som sedan satte sig i rörelse över Weidendammer Brücke mot Zieglerstrasse.

SS-läkaren dr Ludwig Stumpfegger

Erich Kempka (som verkligen lyckades bryta sig ut och förena sig med sin familj i Obersaltzberg) berättar: "Halvt böjda följde vi fordonen som skuggor. Bormann och Naumann befann sig på vänster sida av stridsvagnen i täten, i höjd med tornet, medan dr Stumpfegger och jag gick strax bakom. Vi visste alla att det var frågan om liv eller död. Plötsligt öppnade ryssarna eld. En sekund senare träffades stridsvagnens flank utan varning av en kraftig eldslåga. Alldeles framför mig kastades Bormann och Stumpfegger upp i luften av explosionens vinddrag. Strax därpå träffades jag av Stumpfeggers kropp med våldsam kraft, jag sveptes bort och förlorade medvetandet."

Här någonstans upplöses spåren efter Bormann och dr Stumpfegger och de skall - trots många efterforskningar - förbli osynliga lång tid. 1964 utfärdade den västtyska regeringen en belöning om 100 000 mark till den som kunde ge upplysningar om Martin Bormann. Ett resultat av detta var att Bormann uppgavs ha observerats på mer än 6500 platser runt om på klotet! En av de mer fantasifulla uppgiftslämnarna menade att han sett Bormann vid två tillfällen - och i skilda världsdelar! Den störste fantasten angav att han sånär kört över Bormann på en smal bergsväg men lyckats stanna 20 cm från den drömmande Bormann!

Det fanns trovärdiga uppgifter om Bormanns och Stumpfeggers fältmässiga gravar i närheten av Lehrtner Bahnhof men utgrävningar 1965 gav intet. 

Martin Bormanns dödskalle. Notera guldtanden (svart på fotot)
på den plats som pennan pekar på!
Skallen skadad vid grävningen.

Så blev året 1972 och vid grävningar för ett nybygge fann man - strax invid 1965 års grävningar - två skelett. Det ena tillhörde en långvuxen mansperson (dr Stumpfegger var 1,94 centimeter) och det andra en kortvuxen dito (Bormann var 1,72 cm). Båda skallarna hade glassplitter mellan tänderna. 

Alla betydande befattningshavare hade försetts med cyanidkapslar att brukas som alternativ till fångenskap. 

Jämförelse med tandkort fastställde med till visshet gränsande sannolikhet att skeletten tillhörde Bormann och Stumpfegger. Skeletten anförtroddes de anhöriga men med restriktionen att de inte fick förstöras. 1998 genomfördes slutligen DNA-test som fastslog att det ena skelettet var Martin Bormanns och de efterlevande fick tillstånd att kremera kvarlevorna. 

Östersjöns vatten omslöt slutligen, den 16 augusti 1999, askan efter Nazismens Brune Eminens - Martin Borman.


                                                    Ω

Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens del III

Rudolf Hess

Som konsekvens av Rudolf Hess självpåtagna uppgift som fredsmäklare mellan England och Tyskland den 10 maj 1941 fråntogs han samtliga titlar och ämbeten i Nazityskland. 

Martin Bormann

Martin Bormann blev hans självklare arvtagare - med ett undantag: 
Hitler
avskaffade
tjänsten som
Führerns ställföreträdare







Arbetsuppgifterna övertogs av det nya Partikansliet vars ledare var Martin Bormann!

Vad Bormann tidigare, i bakgrunden, utfört som Hess 'allt i allo' blev nu hans dagliga uppgifter - men hans personliga strävan efter makt var lång ifrån tillfredsställd. Vi minns av det tidigare att Bormanns strävanden inte bottnade i behov av lysande titlar - men av maktens innersta väsen: att härska!

Det tyska anfallet mot sovjetunionen den 22 juni 1941 och därmed Hitlers allt mindre tid för civila uppgifter passade Martin Bormann som hand i handske. Hans tidigare redovisade fallenhet för att producera förslag till Führerorder som enbart tarvade Hitlers ja eller nej passade Führern utmärkt. 

Förflyttningen till Wolfsschanze (Varglyan) i skogarna utanför Rastenburg i nordöstra Polen av Hitlers högkvarter ökade dramatiskt Martin Bormanns möjlighet att reglera vilka som fick tillträde till Hitler.

Översiktsbild av Führerhauptquartier Wolfschanze (Varglyan) i nordöstra Polen. I det ostpreussiska högkvarteret (som bestod av flera, spridda, anläggningar likt Wolsschanze) arbetade sammanlagt ca 3000 personer. Varglyan var indelad i tre tillträdeszoner varav den innersta zonen omfattade Hitlers och hans närmaste medarbetares bunkrar (Hitlers bunker med 7 meter tjockt betongtak) samt alla nödvändiga supportfunktioner.

Hitler och hans stab i Wolfsschanze. Till vänster om Hitler generalfält-marskalk Wilhelm Keitel, till höger generalöverste Alfred Jodl. Tredje man från höger Den Brune Eminensen - Martin Bormann!

Ögonblicksbild från Varglyan. Hitler hälsande på den legendariske Sepp Dietrich. I vit jacka i bakgrunden Hitlers blivande svåger Hermann Fegelein. Notera den väldiga bunkern i bakgrunden! Bilden är sannolikt tagen efter 20 juli attentatet 1944 eftersom Hitler hälsar med vänster hand.

Den högra armen och handen skakade våldsamt efter attentatet!

Hitler på promenad med rustnings-
ministern Albert Speer i Wolfsschanze zon 3. Den storvuxne mannen i bakgrunden är Hitlers livvakt.

Rester av Varglyans bunkrar idag...















Martin Bormanns inofficiella uppdrag som Grindvaktare med uppdrag att hålla ovälkomna besökare borta från Führern grundades på Hitlers uttalade önskan: "Gör mig en tjänst - håll distriktsledarna på avstånd!" Bormann, som bebodde en bunker strax invid Hitlers drog uppdraget till sin spets: Han reglerade från denna stund vilka som fick tillgång till Hitler - och han begränsade sitt uppdrag inte bara till distriksledarna!. 

I april 1943 utsågs Martin Bormann officiellt till Hitlers sekreterare. Hans titlar, inflytande och anspråk på att agera i Führerns namn gav honom - nära nog  omärkligt - möjligheten att sätta sin egen politiska prägel på det Tyska samhället.

Snart sagt ingen del av styrande och härskande över samhället och dess organisationer undgick Bormann som i varje steg - i varje direktiv - nogsamt agerade med Führerns underskrift av utfärdade förordningar. Den Brune Eminensen hade nått sitt mål: att styra utan att synas! 

Martin Bormanns makt hade dock en markant inskränkning: militärt var GröFaZ - Grösster Feldherr Aller Zeiten, dvs Tidernas Störste Fältherre (en elakhet på Hitlers rygg) - Adolf Hitler obestridd ledare.

Genom sin maktposition som Hitlers sekreterare - och sin egen ambition att härska och behärska blev snart sagt hela den styrande nazistiska eliten hans fiender - fiender som han noterade och försökte eliminera. Detta exemplifieras av fiendskapen med Hitlers fotograf och gamle vän Heinrich Hoffman som beklagade sig inför Hitler rörande Bormanns intriger. Hitler svarade: Jag behöver Bormann för att vinna kriget. Det stämmer att han är både brutal och oförsonlig men han är den ende som utfört mina order till punkt och pricka. Den som är emot Bormann är också emot staten och jag kommer att låta avrätta envar som är emot staten!

Det Nazistiska Tysklands stjärna var dock i dalande - den en gång så oövervinnerliga krigsmakten, Wehrmacht, retirerade på alla fronter - trots Hitlers ledning. 

I januari 1945 lämnade Hitler slutgiltigt Varglyan i Ostpreussen och installerade sig från mitten av februari permanent i bunkern under Rikskansliets trädgård.

Bunkeranläggningen bestod egentligen av två sammanhängande system Vorbunker (5,2 m under jord) byggd 1936 och Führerbunker (7,6 m under jord) byggd 1943. Sammanlagt omfattade komplexet ett 40-tal rum och utrymmen. 





Ända in i det sista var Martin Bormann outtröttligt verksam med utformning av Führerorder rörande stort som smått i Tredje Riket. Allt från ransoneringar till direktiv om död och total förintelse av Tyskland. 

Som exempel på Bormanns ondska kan nämnas följande dekret (undertecknat av Hitler den 7 april): "när vit flagg vajar från fönstret till ett hus skall samtliga manliga invånare avrättas."  

Führerordern av den 23 mars 1945, utformad av Bormann, befallde förstörelse av all infrastruktur i Tyskland. Förutom produktionsapparater av alla slag (t ex fabriker) skulle vatten- och elförsörjning, avloppssystem, telefonväxlar, vägar, broar, järnvägar, kraftverk, dammar, vattenleder - ja allt förstöras. Denna drakoniska order hindrades dock genom ingripande av rustningsministern Albert Speer som i ett dokument undertecknat av Hitler direkt - och ensam - befullmäktigades genomförandet av denna förstörelse. Med ordern väl i hand underlät Speer att genomföra den!

Inte ens när Ragnarök bredde ut sig över Tredje Riket bromsades Bormanns maktbegär. Flera av hans många, verkliga eller inbillade, fiender inom Rikets ledande skikt hade genom intriger oskadliggjorts genom Hitlers beslut - eller tom undanröjts på dennes order.

Men en farlig rival återstod - Riksmarskalken och av Hitler utsedde efterträdaren som Führer i Tredje Riket: Hermann Göring.


Fortsättning följer i "Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens, slutet"


                                                    Ω

Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens del II

Pfeffer von Salomon
SA-ledare 1926-1930

Det var i slutet av oktober 1928 som Martin Bormanns lyckliga stjärna tändes i och med att han kallades till München för att ikläda sig rollen som SA-ledaren (Ernst Röhms företrädare) kapten Pfeffer von Salomons sekreterare och allt i allo!

Ernst Röhm SA-ledare 1931-1934
Död under De Långa Knivarnas Natt
1 juli 1934

Bormann installerade sig bakom ett köksbord i det spartanska SA-högkvarteret intill Hitlers lika spartanska högkvarter på Schellingstrasse 50 i München. Som tidigare sagts verkade Martin Bormann under denna första tid i många roller: maskinskrivare, betjänt, redaktör, arkivarie, intendent och ambulerande försäljare av tidningen Der Nationalsozialist. 

Martin Bormann

Av sin omgivning betecknades Bormann som "unbedeutlich" (obetydlig) - men skenet bedrog i allra högsta grad: han ägde ovanligt god iakttagelseförmåga, var synnerligen anpassningsbar och utförde sina uppgifter mycket plikttroget - även de mindre trevliga... 











För att hjälpa SA:s slagskämpar med sjukhuskostnader (för skador erhållna "i tjänsten" vid gatuslagsmål med socialister och kommunister) instiftade partiet en hjälpkassa (Hilfskasse) till vilken varje medlem årligen var pliktig att erlägga 30 pfennig. Denna Hilfkasse omfattade 390 000 medlemmar och blev därmed en betydande ekonomisk tillgång för Partiet. Bormann var som klipp och skuren för att administrera denna kassa och hade inom två år 100 man under sitt befäl. 

Adolf Hitler
Führer

Rudolf Hess
Führerns ställföreträdare

Hermann Göring
Chef för tyska flygvapnet

Joseph Goebbels
Propagandaminister

Robert Ley
Chef för Deutsche Arbeitsfront DAF

Alfred Rosenberg
Nationalsocialismens chefsideolog

Hela den dåvarande nazistiska toppen, Hitler, Hess, Göring, Goebbels, Rosenberg och Ley, saknade i egentlig mening sinne och intresse för ekonomi vilket ytterligare stärkte Bormanns position. Enkelt uttryckt: för att få ekonomiskt stöd från Partiet var man tvungen att vara vän med Martin Bormann!

När Nationalsosialisterna genom riksdagsval kom till makten 30 januari 1933 började Martin Bormanns väg mot den absoluta makten - mot positionen som Den Brune Eminensen.

Führerns ställföreträdare, Nationalsosialisternas andre man, Rudolf Hess behövde en Stabsleiter (stabsledare) och åter var Martin Bormann som klippt och skuren för rollen. Hess fann i Bormann de egenskaper han själv saknade: förslagenhet, beslutsamhet, brutalitet, arbetskapacitet och verklighetsförankring. Därtill konsten att genom diskreta intriger skapa nätverk av nyttiga förbindelser. Bormann lämnade Hilfskasse åt andra och ägnade sin nya herre all uppmärksamhet och plikttrohet.

I denna nya roll, skyddad av Rudolf Hess storhet som Rikets Andre Man, byggde Bormann undan för undan - och närmast osynligt - en betydande maktposition.

Hess var avgjort mer intresserad av höga titlar än av att utöva den makt och de åligganden som var förknippade med dem. Detta maktvakum utnyttjade Bormann diskret men ytterst skickligt så att duon Hess - Bormann verkade i symbios: Hess bar upp titlarna och Bormann verkställde titlarnas maktåligganden.

Under förevändning av att han företrädde Hess och Partiet var Bormann ständigt närvarande i Rikskansliet i Berlin och i Hitlers villa Berghof på Obersaltzberg (nära Berchtesgaden i Bayern).

Hitler var mycket nöjd med denne föredömlige "hovman" som, till skillnad från de ändlösa, ofta obehagliga, principdiskussionerna med Hess, föredrog noggrant förberedda ärenden vilket resulterade i ett enbart "ja eller nej beslut" för Führern!

Bormann och Hitler kom på detta sätt - och i detta avseende - mycket nära varandra, något som snart skulle gagna Bormann.

Martin Bormann agerade i teorin i Hess namn - han var på sätt och vis "ställföreträdarens ställföreträdare" och utan att ana oråd såg Hess hur Bormann agerade till synes för att öka Hess makt.

En milstolpe blev när Bormann i Hess namn övertog förvaltningen av Adolf-Hitler-Spende der Deutchen Wirtshaft (Adolf Hitlers fond för den tyska ekonomin). Tyska industrimän med Gustav Krupp (kanonkungen) i spetsen skänkte medel för disposition enligt eget gottfinnande till Führern. Ett verkligt ymnighetshorn att tömma favörer ur för Hitler!

Undan för undan växte Den Brune Eminensen (det Nationalsocialistiska partiets uniform, som Bormann bar, var brun) fram och ökade omärkbart sin egen makt. När Hitler i sitt specialtåg anlände till Wien i mars 1938 för att bekräfta Österrikes "Anschluss" åtföljdes han som en skugga av en servil - men effektiv - kortväxt man. Ingen visste egentligen vem han var - förutom att vara Hess närmaste man - men han utförde också direkta uppdrag för Hitler som kassör, byggherre, sekreterare, förtrogne sam Grindvakt. Detta med "Grindvakt" skall förstås som att Bormann - på Hitlers uppdrag - förhindrade oönskade partigängares tillgång till Hitler.

På samma sätt ingick Bormann och hans sekretariat i specialtågets tio vagnar när Tjeckoslovakien annekterades och när Polens öde beseglades under fälttåget i september 1939.

Bormann lyckades med det som ingen tidigare lyckats med: han följde sin herre obrutet - och vanligen osynligt - och verkade i hans namn ända till slutet 1945.

Resterna av Hess Bf 110 i Skottland

Bormanns stjärna flammade till och lyste därefter ännu klarare när hans herre Rudolf Hess oväntat och oförklarat den 10 maj 1941 i hemlighet, ensam, äntrade ett tvåmotorigt jaktplan av typ Bf 110, flög till England och dalade i fallskärm ner i Skottland - allt för att mäkla fred mellan Tyskland och England.

Hitler blev ursinnig, förklarade Hess sinnesrubbad och fråntog honom alla ämbeten och titlar.

Vem kände nu bättre i nazityskland de plikter och befogenheter som vilat på Rudolf Hess än hans diskrete "ställföreträdare", Martin Bormann - den man som i tysthet och diskression verkställt Tysklands Andremans alla plikter och åtaganden?

Hitler utnämnde Martin Bormann som Rudolf Hess ersättare men avskaffade samtidigt titeln som Führerns ställföreträdare.

Fortsättning följer i "Martin Bormann - Nazismens Brune Eminens" Del III



                                                    Ω