Ett stort uppdrag

"Jag har ett angeläget uppdrag åt er", sade han högtidligt där han stod mitt i rummet. "Jag måste snart hålla viktiga överläggningar. För det behöver jag stora rum och salar med vilka jag kan imponera på framför allt mindre potentater. Som tomt ställer jag hela Vosstrasse till förfogande. Vad det kostar intresserar mig inte. Men det måste gå mycket snabbt och trots det byggas gediget. Hur lång tid behöver ni? Planer, skisser, alltihop? Ett och ett halvt eller två år är redan det för mycket för mig. Kan ni vara färdig till 10 januari 1939? Jag vill hålla nästa diplomatmottagning i det nya kansliet." Sedan var audiensen slut. (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

Det var i slutet av januari 1938, den som talade var Tysklands Führer Adolf Hitler och den han talade till var den då 33-årige arkitekten Albert Speer.

Albert Speer hade tilldragit sig Hitlers uppmärksamhet som övergripande formgivare för Partietagsgelände och de spektakulära arrangemangen där vid partidagarna i Nürnberg.

Bilden: Hitler och Speer

Bild från Partidagarna 1937 i Nürnberg. Zeppelinfeld omgärdat av ljuspelare genererade av 150 st luftvärnsstrålkastare. 

Zeppelinfeldts area motsvarade drygt 12 fotbollsplaner.

Zeppelinfeld rymde 320 000 personer varav 70 000 på tribunens läktare.




30 januari 1937 utnämnde Hitler Albert Speer till Generalbauinspektor (GBI) för Berlins omdaning till Welthaupstadt Germania (Världshuvudstaden Germania) viken avsågs stå klar 1950.

Redan samma kväll som Hitler framställt sin fråga om möjligheten att bygga ett nytt rikskansli återvände Speer till Hitler och presenterade en tidplan för bygget. 

I själva verket var detta det lättsinnigaste löfte jag har givit i hela mitt liv skriver Speer i sina memoarer.

Aldrig någonsin tidigare hade ett så stort bygge, komplett, ja bruksfärdig i ordets fulla betydelse med fullständig möblering och tavlor, genomförts på så kort tid som Hitler ställt till förfogande för Speer.

Rivningen av husen på Vosstrasse började omedelbart samtidigt som Det Nya Rikskansliets yttre samt rumsfördelningen i den stora byggnaden fastställdes.

Redan från början planerades en stor underjordisk bunker i anslutning till byggnaden och arbetet med denna måste till en början utföras efter handskisser.

Byggnadsdetaljer (t ex dörrar, fönster, marmorgolv) måste oftast beställas innan de arkitektoniska förutsättningarna för de rum de skulle monteras i var fastställda. De många stora handknutna mattorna hade de längsta leveranstiderna och utformning, färgsättning/väggbeklädnad i dessa rum kom därmed att bestämmas av rummens mattor.

Den långsträckta tomten (vid Vosstrasse, red anm) inbjöd till att lägga en följd av rum i en lång rad. Genom en stor port for den besökande från Wilhelmsplatz in på en gård. Från en yttertrappa kom han först in i en mindre mottagningssal från vilken nära 5 meter höga dubbeldörrar ledde in till en med mosaik klädd hall. Därifrån gick man upp några trappsteg, fortsatte genom ett runt, kupolkrönt rum och stod inför ett 145 meter långt galleri. Hitler visade sig särskilt imponerad av mitt galleri, eftersom det var mer än dubbelt så långt som spegelgalleriet i Versailles. Djupa fönsternischer skulle skapa ett indirekt ljus... (Kursiverade stycken ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

I det stora hela alltså en följd av rum i ständigt växlande material och färgkombinationer. Alltsammans mätte 220 meter på längden. Först därefter nådde man Hitlers mottagningssal.

Bygget av Neue Reichkanzlei sysselsatte, i tvåskift, 4500 arbetare - alla kategorier. Därtill kom "några tusen" som tillverkade inredningsdetaljer, möbler och mattor.

Byggnaden skulle överlämnas till ägaren den 9 januari 1939. Speer hade emellertid planerat in några reservdagar som inte behövde utnyttjas och kunde därför redan den 7 januari guida Hitler genom den helt färdiga byggnaden.

Rikskansliets entré vid Vosstrasse

Vy, från trädgården, mot Hitlers arbetsrum

Neue Reichkanzlei, fasad mot Vosstrasse

Hitler uppskattade särskilt den långa entréväg som statsbesökarna och diplomaterna i framtiden måste tillryggalägga, innan de kom fram till mottagningssalen. Mina betänkligheter angående det polerade marmorgolvet, som jag inte gärna ville ha någon gångmatta på, delade han inte: 


"Det är alldeles riktigt. Som diplomater skall de röra sig på hal is."

Hitler ansåg mottagningssalen vara för liten och beordrade en ombyggnad till tre gånger större sal! Ritningarna för detta låg färdiga vid krigsutbrottet - men ombyggnadsarbetet utfördes aldrig.

Arbetsrummet (Hitlers, red anm) däremot vann hans förbehållslösa bifall. 

Särskilt gladde han sig åt en intarsia på skrivbordet som föreställde ett ur skidan halvt utdraget svärd: "Bra, bra! När diplomaterna som sitter framför detta bord, ser det, kommer de att lära sig fruktan".





Bilden av Hitler skrivbord ovan visar tydligt hur bedräglig - och detaljfalsk - informationen som brusar runt oss kan vara! Bilden kommer från en filmsekvens i den tyska dramadokumentären Speer und Er (Speer och Han).

Redaktionen för Tidsspegeln hade, på Internet, förgäves sökt en "framifrånbild" på Hitlers skrivbord av den anledningen att intarsian på bordets front särskilt nämns i boken "Albert Speers memoarer".

Under ett research-arbete för kommande artikel om Germania, den planerade världshuvudstaden som skulle avlösa Berlin, dök plötsligt nedanstående bild på skrivbordet upp! Filmmakarna för Speer und Er har fumlat med fakta - och spegelvänt bilden av intarsian. I dramadokumentären är svärdet draget (halvt ur skidan) till höger, i verkligheten var det på motsvarande sätt draget halvt till vänster. Som vanligt undrar jag: vad annat i denna (och andra) dokumentärer och sakuppgifter i tidningar (etc) är fel? Andra uppgifter som jag inte har kunskap att ifrågasätta.... Redaktionens råd är att ständigt vara misstänksam mot medias uppgifter... Glöm inte att en journalist, som gått två år på journalistskolan, anser sig veta allt bättre än alla världens ledare! Beakta det när du, käre läsare, bläddrar i din tidning!

Hitlers skrivbord i Neue Reichkanzlei

Regeringens sammanträdesrum, som av akustiska skäl var helt täckt med träpanel tyckte han mycket om, men han använde det aldrig för dess avsedda ändamål. Flera av ministrarna frågade mig, om jag kunde ordna så att de åtminstone fick se "sin" sal. Hitler biföll detta, och så stod ibland någon minister tyst ett par minuter vid sin plats som han aldrig intagit och på vilken det låg ett stort skrivbordsunderlägg av läder som bar hans namn i guldbokstäver.  (Ur "Albert Speers memoarer", Albert Bonniers förlag)

Det nya Rikskansliets bunker blev Hitlers sista tillflyktsort. Här släckte han och hans, sedan några timmar, hustru Eva Hitler, född Braun sina liv den 30 april 1945. Kropparna brändes (ofullständigt) med bensin i en grund grop i Rikskansliets trädgård. Till höger ventilationsschakt, till vänster nedgång till Führerbunkern. 

Rikskansliet skadades svårt under slutstriden om Berlin. Sovjetmakten rev byggnaden 1947-1950. 

En del av Rikskansliets röda marmor kan idag skådas i och vid sovjetunionens stora monument över sina fallna vid Berlins erövring (80 000 man varav 5000 är här begravda) i Treptow-parken.

Den glest gräsbeväxta marken vid Brandenburger Tor var under många år en del av gränsen mellan Öst- och Västtyskland. 1961 uppförde kommunisterna i Östtyskland en mur runt hela Västberlin. Muren gick rakt över den mark där Rikskansliet en gång låg - och under ytan fanns ännu Führerbunkern.

Den dubbla muren gick till stor del genom centrala Berlin på östtyskt territorium och omfattade däremellan även militära säkringsanordningar som diken, minor, vakttorn och bunkrar. Den mätte 43,7 kilometer; resterande 112,7 kilometer runt Västberlin utgjordes av dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland (Todesstreifen, ungefärlig betydelse "dödsremsor"). Därmed blev Västberlin helt omringat av den cirka 156 kilometer långa gränsbefästningen.

Efter det att de två tyska staterna återförenats byggdes på den mark vid Brandenburger Tor där Rikskansliet en gång stått ett minnesmärke över de judar som mördats under Tredje Rikets tid. Minnesmärket heter 

Denkmal für die ermordeten Juden Europas och är till ytan 19 000 kvadratmeter. På denna yta står i snörräta rader 2711 betongpelare av varierande höjd. Mellan pelarna löper 0,95 m breda gångar där besökaren kan ströva kring - som i en gigantisk labyrint! Under minnesmärket finns ett museum.

Till sist några bilder från Neue Reichkanzlei

Entré till Hitlers arbetsrum

Mosaiksalen

Entrén från Vosstrasse

Då och sedan... Det tusenåriga riket blev 12 år gammalt.

                                                         Ω 

OBS!

Tidsspegelns redaktion har uppmärksammat att olika webbläsare presenterar Tidsspegeln efter eget skön. 

Sålunda kan noteras att webbläsarna Explorer och Edge inte alltid aviserar "månadsinlägg" med "högerpil och antal" utan bara med antal inom parentes (ingen månad anges). För man muspekaren strax över siffran för antal blir dock muspekaren "en hand" och ett klick avslöjar underliggande artiklar!

Trist men, som sagt, felet ligger inte hos Tidsspegeln.

Nu är ju "Blogspot" en Googleprodukt och mycket riktigt har browsern Google Chrome inte denna defekt.

Det kan f.ö. sägas att Tidsspegelns redaktion nödgas använda Google Chrome-gränssnittet för att redigera sina artiklar - varom inte saknas viss funktionalitet!

Bästa hälsningar!
Erland, redaktör för Tidsspegeln

Superartilleri III

I denna artikel skall vi belysa 2:a världskrigets, och världens största, artilleripjäs: 80 cm Kanone Gustav-Gerät.

De 72 år som nu (2017) förflutit sedan 2:a världskrigets slut visar sig ha suddat ut de en gång skarpa konturerna kring dåtida händelser och föremål och lämnar åt oss att söka mejsla fram en så korrekt bild som möjligt - tydande gamla fotografier, värderande gamla och sentida texter.

80 cm Kanone Gustav-Gerät är ett gott exempel på detta. Liksom med Paris-kanonen finns idag inga uppgifter om hur många pjäser som tillverkats - grunddata om själva pjäsen är dock tämligen tillförlitliga - liksom historien bakom kanonens tillkomst.










80 cm Kanone Gustav-Gerät kallas också Gustav, Schwerer Gustav och Dora och det är snubblande lätt att förledas att tro att vi har att göra med tre pjäser. Det mest sannolika är dock att de tre namnen - den militära beteckningen oräknat - är kopplade till en och samma kanon.

Även pjäsens tjänstgöring omfattas av myter. Uppgifter finns om placering vid Leningrad samt vid Stalingrad. Vid Stalingrad (21 augusti 1942-2 februari 1943) uppges t.o.m att pjäsen togs bort från fronten då det blev uppenbart att den hotade att falla i sovjetsoldaternas händer. Det finns emellertid inga dokumenterade uppgifter om att 80 cm Kanone Gustav-Gerät tjänstgjort på någon annan plats än vid erövringen av Sevastopol på Krim under tiden 5 juni-17 juni.

Hur började då historien 80 cm Kanone Gustav-Gerät? Jo, vi skall ha i minne att Tysklands Führer Adolf Hitler hade en djupt rotad kärlek till det mycket stora för att inte säga Det Mastodontiska. Ett exempel på detta drag hos Hitler är hans byggplaner för det nya Berlin, Världshuvudstaden Germania, utformade med den unge favoritarkitekten Alfred Speer (från 1942 rustningsminister), planer vilka dominerades av gigantiska byggnader och minnesmärken.

Förhistorien om 80 cm Kanone Gustav-Gerät börjar 1935 då Heereswaffenamt (Arméns vapenbyrå) uppdrog åt Krupp att studera vad sorts artilleri som krävdes för att slå ut Maginot-linjens fästningar. Krupp levererade en rapport som omfattade pjäser med 70, 80 och 100 cm kaliber. Rapporten fördes raskt till glömskan i arkivskåp - okänt varför.

I mars 1936 gjorde Hitler ett (av flera) besök vid Krupps anläggningar i Essen. Han fick då en kopia av rapporten och ställde raskt en fråga: Är det verkligen möjligt att tillverka så väldiga vapen? Svaret var: Jawohl mein Führer!

Krupp-koncernens chef Gustav Krupp von Bohlen und Halbach kände Hitlers svaghet för spektakulära vapen och startade en förstudie för en 80 cm pjäs.

1937 kom en officiell beställning på kanonen och Krupps Erich Müller utsågs till projektledare. Programmet drevs under maximala sekretessåtgärder och Krupp lyckades faktiskt hindra att projektet läckte till olika länders underrättelsetjänster.

Tysk noggrannhet och tekniskt komplicerade frågor gjorde utvecklingsarbetet långsamt. Inte minst de krävande specifikationerna tog sin tribut i tidsåtgång...

• penetrationsförmåga i pansarplåt och (samtidigt) armerad betong ofattbara 1+7 meter!
• penetrationsförmåga i packad jord: 30 meter

Tidigt stod klart att en pjäs med dessa kvaliteter enbart kunde transporteras per järnväg - och därtill i delar för att inte överskrida rälsens maxbelastning.

Eldrör och bakstycke konstruerades i 4 separata delar, därtill vaggan i form av en egen enhet.

Svårigheterna övervanns en efter en och provskjutning från en provisorisk lavett genomfördes i början av 1941.

Ammunitionen var, naturligtvis, gigantisk även den. En 80 cm spränggranat vägde 4800 kg med en sprängladdning om 400 kg.

En betongbrytande granat vägde 7100 kg och innehöll en sprängladdning om 200 kg.

Drivladdningarna var förstås även de gigantiska:

• för en betongbrytande granat var drivladdningen 2100 kg krut
• för en spränggranat vägde drivladdningen 2240 kg.

Bilden visar granat och laddhylsa till 80 cm Kanone Gustav-Gerät.

Som jämförelse kan noteras att laddning 10 (max) till den av Svenska Armén använda 15,5 cm haubitsen m/F (även kallad Fransyskan) var 8 kg 7-hålskrut!

Skottvidden för en pansar/betongbrytande granat var 38 km och för en spränggranat 47 km

Färdigmonterad vägde pjäsen 1350 ton varav det under transport tudelade eldröret vägde 102 ton. Totallängden var 47,3 meter och eldröret mätte 32,48 meter. Elevationen var maximalt 65 grader.

I början av 1942 (två år senare än planerat) demonstrerades pjäsen för Hitler på artilleriskjutfältet vid Rügenwalde. Hitler var överförtjust och vapen-specifikationerna var helt uppfyllda. (Bilden: Hitler nr två från höger, rustnings-minister Albert Speer längst till höger.)






Gustav Krupp von Bohlen und Halbach hade sinne för vinstgivande reklam: Han skänkte, på stående fot, pjäsen till Adolf Hitler som ett bidrag till Tysklands krigsansträngningar!

I slutet på februari 1942 demonterades och lastades Gustav på 28 specialvagnar, däribland en kranvagn för återmonteringen samt två diesellok för bogsering på pjäsplatsen. I början på mars 1942 anlände tåget till Perekop-näset som förbinder Krim med fastlandet.

Ett särskilt stickspår byggdes från järnvägslinjen Simferopol-Sevastopol till Bachtjisaraj 16 km norr om målen i Sevastopol.

I slutet på stickspåret byggdes - i halvcirkelform - ett för Gustav avpassat dubbelspår på vilket 80 cm Kanone Gustav-Gerät (eller om så önskas Dora eller Schwerer Gustav) kunde dras till önskad sidriktning av de två dieselloken. (Lavetten i sig medgav ingen sidriktning.)

På montageplatsen byggdes utanför dubbelspåren, och på var sida om dessa, två enkelskenor avsedda för den 112 ton tunga dubbelbockkranens rörelser vid monterings/de-monteringsarbete.

Innan Gustav avfyrade sin första granat, 5 juni 1942, hade 1720 man under befäl av en generalmajor varit sysselsatta med spår-läggning och montering av pjäsen.

Den maximala eldhastigheten var 4 skott per timme. Förutom mekaniskt stöttad - men tidsödande - hantering av den tunga granaten och drivladdningen måste t ex skjutavstånd, krutvikt, temperatur, luftfuktighet, vind etc fastställas och skjuttabeller konsulteras för att säkra att granaten landade i målet! 20 akademiker och ingenjörer sysslade med beräkning av skjutdata inför varje avfyring!

Under Sevastopols belägring avsköt Gustav inalles 48 granater:

• 5 juni besköts kustbatterier vid Sevastopol på 25 km avstånd med eldledning från Gustavs eldledningsflygplan (Fiesler Fi 156 "Storch")
• 6 juni bekämpades två mål: stödjepunkten (fortet) Molotov som slogs ut med sju granater samt ammunitionsförrådet Vita Klippan beläget 30 meter under Severnaja-bukten och därtill skyddat av 10 meter armerad betong. Den nionde granaten initierade en våldsam ammunitionsexplosion som totalt förstörde målet
• 11 juni avfyrades nio granater mot stödjepunkten (fortet) Sibirien som liksom tidigare Molotov förstördes
• 17 juni avfyrade 80 cm Gustav-Gerät sina sista fem granater, nu mot stödjepunkten Maxim Gorkij I med kraftigt pansarskydd för sina dubbla 30,5 cm pjäser.

Efter Sevastopols fall den 4 juli 1942 sändes Gustav tillbaka till Tyskland för att få ett nytt eldrör. Planer fanns på att sedan sätta in pjäsen vid såväl Leningrad som Stalingrad men genomförandet är föga troligt och inga uppgifter finns om detta. Vaga, obekräftade uppgifter, finns om pjäsens användning vid kväsandet av Warschawa-upproret 1944 - det mest troliga är emellertid att Gustav, Schwerer Gustav eller varför inte Dora aldrig deltog i strid efter Sevastopol. Fotot ovan visar ett reserveldrör till Gustav någonstans i Tyskland.

Större modellbygge av 80 cm Kanone Gustav-Gerät

Skala 1:6? Jfr figuren på lavetten t.v. i bild

Brittiskt modellbygge av Gustav

Bildkollage Gustav på pjäsplats vid Bachtjisaraj

Granat och laddhylsa till Gustav flankerade av allierade soldater.

Eldberedd norr om Sevastopol

Det finns många motstridiga uppgifter om Gustavs öde, men troligen skrotades kanonen mot slutet av 1944. Gustav blev aldrig något praktiskt användbart vapen: produktionskostnaden var - liksom kalibern - enorm. Pjäsen kostade ca 7 miljoner Riksmark vilket motsvarade produktionskostnaden för 22 Tyska stridsvagnar av typ Tiger I.


                                                     Ω 

Uppslagsböcker i en föränderlig värld

Hela min uppväxt präglades av fars uppmaning så snart han, den ofrivillige boxaren som blev präst, inte kunde ge mig ett uttömmande svar på en frågeställning: Slå upp! Underförstått i vårt uppslagsverk Nordisk Familjebok. Livet igenom har dessa fars ord ständigt fört mig till att inte acceptera min okunskap om en viss fråga - utan ta reda på sakförhållandena, gärna genom att Slå upp! Än idag finner jag små diskreta remsor från pastorsexpeditionens notisblock liggandes på särskilt intressanta ställen i Nordisk Familjebok... handeldvapen... flygplan... sprängämnen... raketer... ställen som jag gärna återvände till.

Redaktionen för Tidsspegeln (dvs jag) är lycklig ägare till tre pappersburna uppslagsverk, Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok och Bonniers Stora Lexikon - utgivna i nämnd ordning. De två första i guldsnitt och halvfranska band. Varför "lycklig"? Jo, ju längre bak i tiden en händelse kommer desto färre rader ägnar moderna utgåvor av uppslagsverk åt just denna händelse. Omvänt: ju närmare utgivningen ligger till händelsen desto fylligare artikel. Somligt måste förstås, till följd av platsbrist, helt enkelt utgå eftersom floden av händelser aldrig sinar.

Understundom kan emellertid just dynamiska förlopp resultera i "informationskullerbyttor" i uppslagsverken eftersom utgivningstiden oftast är lång. Min utgåva av Nordisk Familjebok (NF) har första bandet utgivet 1923 och det sista 1934. Förvisso kan dynamiska fakta ändras under en sådan period.

Ett gott exempel härpå är om vi slår på H som i Hitler i NF band nr 9 utgivet 1928.

"Hitler, Adolf, tysk politiker (f.1889), bördig från Övre Österrike. Utbildades till dekorationsmålare i München och deltog i världskriget som frivillig vid ett bayerskt inf.-reg. [.....] .. (Red anm: Dagen efter ölkällarkuppen i München 9 november 1923 häktades H.) Han dömdes april 1924 till 5 års fästning men frigavs redan i dec. s.å. Hitlers inflytande har sedan dess varit obetydligt." (Red kursivering.)

Går vi så fram till NF band 19 utgivet 1933 och slår på T som i Tyskland läser vi i spalt 917 (Tyskland omfattar spalterna 898-947!):

[...] "Sedan det nationalsocialistiska partiet kommit till makten har regeringen under rikskansler Adolf Hitlers ledning (red. fet o kursivering) av riksdagen i mars 1933 utverkat en långtgående fullmaktslag, gällande så länge nuv. regering sitter kvar, dock högst till 1 april 1937. Enl. denna sätts vissa paragrafer i författningen t.v. ur gällande kraft, så att regeringen bemyndigas att utan riksdag och riksråds deltagande stifta lagar, fastställa budgeten, upptaga lån och ingå fördrag med främmande makter". 

En i NF band 9 obetydlig österrikare, utan nämnvärd utbildning,  blir i band 19 rikskansler i europas största stat och under några år diktator, erövrare av länder och världens mäktigaste man.

Sic transit gloria mundi! (Så förgår världens härlighet)


                                                     Ω 

Lite Krupp-genealogi och tysk industrihistoria

Inom ramverket för "Onödigt Vetande" skall Tidsspegeln ägna denna artikel åt den tyska industrisläkten Krupp och det som så småningom skulle bli Krupp-koncernen.

Vi vet ju sedan artikeln Superartilleri II att 42 cm-mörsaren Dicke Bertha (Tjocka Bertha) fick sitt namn efter hustrun till legationsrådet Gustav von Bohlen und Halbach. 

Man kan lugnt säga att Gustav gifte in sig i den tyska storfinansen. Hustrun, Bertha (1886-1957), var nämligen dotter till ägaren i tredje generationen Krupp: Friedrich Alfred Krupp (1854-1902). Hans farfar, Friedrich Krupp (1787-1826), startade det som skulle bli en industrijätte inom stålhantering med en liten smidesverkstad och ett litet gjuteri i tyska Essen.

Friedrich Krupps son, Alfred Krupp (1812-1887) utvecklade från 1848 stålrörelsen genom att införa degelstålstillverkning i stor skala. Detta stål visade sig synnerligen väl lämpat för framställning av artilleripjäser och pansar.

Koncernen övertogs så småningom av Friedrich Alfred Krupp (1854-1902) vars dotter alltså Bertha Krupp var.

Bertha, genom arv nu ägare till Krupp-koncernen, behagade 1906 gifta sig med legationsrådet Gustav von Bohlen und Halbach som blev koncernens styrelseordförande 1909. Gustav anpassade sig till familjen genom att foga släktnamnet Krupp till sitt efternamn. Tidsspegelns redaktion undrar hur hans namnteckning Gustav Krupp von Bohlen und Halbach fick plats på de dokument som han signerade :-)

Alfried Krupp von Bohlen und Halbach (1907-1967), son till Bertha och Gustav, blev den siste ägaren till Krupp-koncernen.

Under 2:a världskriget utgjorde Krupp-koncernen en betydande resurs för nazitysklands rustning och gjorde en enormt stor ekonomisk vinst. Kriget medförde också en betydande ökning av produktionskapaciteten genom att Krupp-koncernen tillfördes fabriker i ockuperade länder. I likhet med andra tyska industrier använde Krupp-koncernen under kriget ett stort antal tvångsarbetare (1944 70 000 personer från koncentrationsläger och från ockuperade länder). Dessa arbetare fick ingen lön - utom en skopa kålsoppa, ett stycke bröd, tak över huvudet samt en torftig kojplats för natten. Arbetsdagen var vanligen (minst) 12 timmar lång. Självklart utgjorde dessa usla förhållanden grunden för den enorma koncernvinsten!

Alfried Krupp von Bohlen und Halbach var Standartenführer (mots. överste i armén) i SS och partiansluten till NSDAP från 1938.

Alfried dömdes i Krupprättegången (Nürnberg, 1947-1948, officiellt benämnd The United States of America vs. Alfried Krupp, et. al.) 1948 som krigsförbrytare till 12 års fängelse. Han benådades och frigavs (på USA:s initiativ) redan 1951 och återtog makten i Krupp-koncernen 1953. I en rad rättsprocesser lyckades han ävenledes återfå tidigare konfiskerad egendom.

1967, strax före sin borgång, ombildade Alfried Krupp-koncernen till Alfried Krupp von Bohlen und Halbach-Stiftung för att säkra dess fortlevnad. Alfreds son Arndt von Bohlen und Halbach avstod därvid sin arvsrätt till förmån för stiftelsen.

1968 omvandlades stiftelsen till Fried. Krupp GmbH och 1992 ombildades det stora företaget åter, nu till Fried. Krupp AG Hoesch-Krupp. 

1999 gick bolaget samman med tyska Thyssen och bildade ThyssenKrupp Group. Detta företag sysselsätter 160'000 personer i 80 länder.

                                                     Ω

Superartilleri II

Boerkriget 1899-1902 och Rysk-Japanska kriget 1904-1905 förde, för militära planerare, in nya tankar om nyttan av det mycket grova artilleriet. Skälet till dessa tankar var uppförandet av allt starkare befästningar i armerad betong. 

Dessa betongbefästningar skyddade också kanoner, haubitsar och kulsprutor med kupoler av mycket tjockt och segt pansar - med vapenöppningar förslutbara med pansarluckor maximerades därtill skyddet mot inkommande eld. 

Inte sällan förekom höj och sänkbara vapentorn (även för dubbla artilleripjäser, se bild till vänster) där den välvda "pansarhatten" i nedsänkt läge närmast gjorde pjäserna osårbara för inkommande eld.

Kampen om medel och motmedel exemplifieras väl av den tyska mörsaren (haubitsen) "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) med den mer militäriska beteckningen 42 cm M-Gerät 14. (Bild till vänster)










Här gör vi ett stopp i Tjock Bertha-artikeln för att enkelt beskriva de olika artilleripjäsernas karakteristika!

En mörsare (av ty Mörser) är en kastbanepjäs med kort eldrör och stor kaliber.
Elevationen uppgår vanligen till mer än 45 grader. Utgångshastigheten är relativt låg: 300-350 m/s. Skottvidden sällan över 10 km. Projektilbanan formar en hög båge.

En haubits är också en kastbanepjäs men med längre eldrör än mörsaren. Standardkalibrar är 105 mm och 155 mm. Utgångshastigheten runt 350-400 m/s. Praktisk skottvidd för 105 mm haubits är (ca) 10,5 km och för 155 mm haubits (ca) 15,5 km. Projektilbanan är bågformig.

En kanon är en flackbanepjäs med en närmast "horisontell" projektilbana (jämfört med haubitsen). Eldröret är avsevärt längre än haubitsens och ger därmed granaten en mycket högre utgångshastighet. Projektilhastigheten vid mynningen ligger typiskt på ca 800-900 m/s. Praktisk skottvidd 25-35 km. Projektilbanan är flack - men måste givetvis följa fysikens lagar (tyngdkraften drar projektilen mot marken från det ögonblick den lämnar eldröret) vilket innebär att ju längre bort målet befinner sig desto större måste eldrörets elevationen vara.

En utlösande faktor för framtagningen av tyskt belägringsartilleri utgjorde rysk-japanska kriget och i synnerhet då den japanska belägringen av ryska Port Arthur. Japanerna lyckades bryta igenom fästningsmurarna först sedan de fört fram 28 cm kustförsvarshaubitsar.

Tyskland insåg behovet av ännu tyngre artilleripjäser för att betvinga de massiva franska och belgiska befästningarna. Efter att ha studerat ett antal prototyper färdigställdes i början av 1914 slutversionen av belägringspjäsen 42 cm M-Gerät 14. Tillverkare var Kruppkoncernen. Pjäserna fick i soldat- och folkmun namnet "Dicke Bertha" (Tjocka Bertha) efter hustrun till Kruppkoncernens ägare Gustav Krupp. Bertha Krupp var knappast tjockare än brukligt bland dåtidens damer - "Tjocka" syftade i stället på pjäsens kaliber!

42 cm M-Gerät 14, Dicke Bertha hade anseenliga dimesioner! 

Vikt: 43,55 ton
Projektilvikt: 820 kg
Total längd: 6,72 m
Eldrörslängd: 5,04 m
Skottvidd: 12,5 km
Kaliber: 42 cm
Elevation: 75 grader
Sidriktning: 4 grader

Totalt tillverkades 12 pjäser av denna typ, dock tillverkades några med kalibern 30,5 cm detta för att öka skottvidden. Med mindre kaliber minskade emellertid mängden sprängmedel i granaten vilket naturligtvis minskade effekten i målet.

Att "Tjocka Bertha" var en mäktig pjäs framgår av följande bilder.

Vapenexercis, Rekylhäminrättningen (vaggan) upphissad

Rekylhäminrättningen sänks på plats på lavetten

Eldröret på plats

Laddövning, granaten på väg in i eldröret

42 cm spränggranat till Tjocka Bertha. Vikt 820 kg

Laddhylsa och transportkorg. Jfr storleken med kasken på korgen!

Granater uppställda på pjäsplats

Marschfärdiga!

Tjocka Bertha transportfärdig. Lavett och eldrör var för sig.

Sprängd för att inte falla i fiendens händer!

                                                  Ω

Superartilleri I, efterbörd

Tidsspegeln har forskat i Pariskanonens öde efter vapenstilleståndet den 11 november 1918 men sakuppgifter är osäkra - och höljda i tidens dunkel.

Klart är att ingen pjäs bevarats till eftervärlden - endast en handfull tyska fotografier existerar. 

Tillgängligt textmaterial anger att ingen militär personal utanför den tyska armén någonsin sett pjäsen - man vet idag inte ens hur många pjäser som faktiskt tillverkades. 

Namnet Pariskanonen leder tanken till att det skulle röra sig om ett enstaka exemplar men källor anger att det faktiskt fanns tre operativa kanoner. Åter andra källor anger att kanonen byggdes i 5-6 exemplar.

Sammanlagt skall 367 granater avfyrats från Pariskanonen. Enligt bevarade uppgifter måste ett eldrör borras upp från kalibern 21 cm till kalibern 24 cm efter 65 avfyringar. Dividerar man 367 med 65 får man fram antalet behövliga eldrör, nämligen 6 (eg 5,65) stycken.

Eldgivningen skall ha skett mellan mars och augusti 1918. Uppgifter anger att Pariskanonen debuterade samtidig som den tyska s.k. Våroffensiven (1918) inleddes. Detta ger den 21 mars 1918 som ett sannolikt startdatum. Slutdatum för eldgivningen med Pariskanonen anges till augusti 1918 då den drogs tillbaka från fronten till följd av Ententens (de allierades) offensiv. Ententen inledde slaget vid Amiens kl 04:30 den 8 augusti 1918 och detta innebar att Pariskanonen slutgiltigt drogs tillbaka från fronten. Totalt varade alltså kanonens eldgivning mot Paris i 141 dygn.

I genomsnitt avfyrades sålunda 367/141 granater per dygn vilket i medeltal ger 2,6 granater per dygn.

Med 3 (matematiskt 2,6) granater per dygn får vi ett tvingande eldrörsbyte efter 25 dygn. Med tanke på pjäsens konstruktion (jfr Superartilleri I) är det mest troligt att vagga med eldrör lyftes upp av bockkranen och försågs med de vilande hjulboogierna. Pjäsen kunde sedan transporteras på järnväg till Krupps verkstäder i Tyskland (Ruhr).

För att upprätthålla kontinuerlig eldgivning mot Paris krävdes således en ersättningskanon vart 25 dygn. 

Det är inte sannolikt att demontering/åter-montering på pjäsplatsen, transport t.o.r Ruhr, samt uppborrning av Pariskanonens eldrör i Krupps verkstäder kunde utföras på 25 dygn. En tredje kanon blir därmed nödvändig.







Matematiskt kan vi konstatera att minst 3 Pariskanoner måste ha funnits - då har emellertid inga hänsyn tagits till behov av löpande underhåll under de 25 dagarnas tjänstgöring eller, för den delen, behov av åtgärdande av plötsliga felfunktioner.

Uppgifter finns om en total om 5-6 Pariskanoner, det faktiska antalet kommer aldrig att kunna fastställas men av ovan anförda framgår att 3 kanoner erfordrades för att upprätthålla en konstant eldgivning mot Paris. Det är sannolikt att (minst) en reservpjäs fanns tillgänglig - och eldberedd. Det är också fullt möjligt att reservpjäsen och huvudpjäsen alternerade i eldgivningen.

                                               Ω