Admiral Graf Spee - som modell

Modellbygge faschinerar mängder av människor världen över. Fartygsmodeller har en lång tradition. Detta modellbygge av William Terra i Main, USA tar dock priset i klassen STOR, eller vad sägs om denna modell av Admiral Graf Spee?

Skalan är 1:20
Bredd: 1,32 m
Längd: 9,1 m
Bärighet: 2 personer
Motor: 15 hkr utombordare
Byggtid: 4 år, men ännu återstår 2 år innan modellen är helt färdig

.

"Maskinrummet" under aktra kanontornet, en Evinrude utombordare driver denna gigantiska modell av Admiral Graf Spee!                                                   - Ω -

Admiral Graf Spee - Tysklands första fickslagskepp

När Tyskland, efter nationalsocialisternas machtübername den 30 januari 1933, började återupprusta krigsmakten gjordes öppet (till skillnad mot u-båtsuppbyggnaden) och i överensstämmelse med Versaillesfördraget en satsning på Kriegsmarines övervattensfartyg. Versaillesfördraget stipulerade dock några viktiga begränsningar i storlek och beväpning för Tysklands örlogsfartyg. Slagskepp var inte tillåtna. Konstruktörerna fann dock en omväg kring dessa bestämmelser och konstruerade ett, av dåtidens journalister benämnt, fickslagskepp som höll sig inom de av segrarmakterna i 1:a världskriget angivna ramarna. Först ut blev "fickslagskeppet" Admiral Graf Spee som kom att spela en betydande roll på första parkett i inledningen av 2:a världskriget. 

Fartyget sjösattes 1936 och döptes, enligt tradition, till Admiral Graf Spee av en ättling till viceamiralen i Kaiserliche Marine, Maximilian Johannes Maria von Spee, född 22 juni 1861, död ombord på SMS Scharnhorst i sjöslaget utanför Falklandsöarna den 8 december 1914.

Admiral Graf Spee's dop. Dopförrätterskan, ättling till Spee, i vitt!

Till kröningsparaden för den brittiske konungen Georg IV sände Tyskland i maj 1937 "fickslagskeppet" Admiral Graf Spee. Jfr Royal Navys stoltheter.... Hood, som var dåtidens största krigsfartyg, skulle gå under med man och allt (tre överlevde) den 24 maj 1941 i Danmarkssundet efter att ha träffats av en salva från den tyska tunga kryssaren Bismarck


Jag har denna gång valt att, i något redigerad form, återge en artikel från tidskriften Populär Historia från den 22 december 2009.

Fartyget Admiral Graf Spee hade följande data:

Admiral Graf Spee
Admiral Graf Spee år 1936.
Allmänt
Typ	Fickslagskepp
Klass	Deutschland-klass
Historik
Sjösatt	30 juni 1934
I tjänst	6 januari 1939
Öde	Sänkt av egen besättning den 17 december 1939
Tekniska data
Längd	186 meter
Bredd	21,6 meter
Djupgående	7,4 meter
Deplacement	12 000 - 16 200 ton
Maskin	åtta 9-cylindriga dubbelverkande tvåtakts MAN-dieslar, två propellrar (40 770 kW)
Fart	28,5 knop
Räckvidd	8 900 nm vid 20 knop
Besättning	1 150
Bestyckning	6 x 28 cm (2 x 3) 8 x 15 cm (8 x 1) 6 x 10,5 cm (3 x 2) 8 x 37 mm lv-kanoner (4 x 2) 8 x 20 mm lv-kanoner (8 x 1) 8 x 533 mm torpedtuber (2 x 4)
Flygplan	två Arado Ar 196 sjöflygplan, en katapult

När andra världskriget till sjöss kommer på tal associerar de flesta till ett skoningslöst ubåtskrig i Nordatlanten, till jakten på de största tyska krigsfartygen som Bismarck och Tirpitz, och till de stora sjöslagen i Stilla havet. I själva verket började 2:a världskriget ute till sjöss långt borta från de europeiska och nordamerikanska farvattnen.

Från krigsutbrottet i september 1939 till början av maj 1940 låg de franska och tyska arméerna samt den brittiska expeditionskåren, BEF, (förlagd i Frankrike) stilla och betraktade varandra längs den fransk-tyska gränsen utan att några egentliga strider bröt ut. Allt skulle dock förändras med den tyska storoffensiven i väster som startade den 10 maj 1940. 

Efter bara sex veckor ledde offensiven till Frankrikes fall och den brittiska expeditionskårens mirakulösa evakuering (340 000 man räddades med, bokstavligen, allt som kunde flyta!) från Dunkerque i nordvästra Frankrike till England!

Men hösten 1939 var detta ännu långt borta. I början av oktober gav det kämpande Polen upp mot de tyska och sovjetiska arméerna (sovjetrysslands angrepp på Polen förtigs ofta...) och vapnen tystnade tillfälligt även i östra Europa. 

Om landkriget präglades av stiltje så var situationen den motsatta på Nordatlanten och Nordsjön, där tusentals människor kämpade och dog. Det tyska ubåtskriget mot sjöfarten till de brittiska öarna hade inletts och i slutet av år 1939 hade 114 alli­erade handelsfartyg sänkts, varav 37 hade gått under på Atlanten och Nordsjön. Endast en tysk ubåt hade sänkts under detta skede.

Därutöver hade minst 33 allierade fartyg sjunkit efter att ha gått på minor som tyskarna hade lagt ut....

I början av kriget var det inte bara ubåtarna som utgjorde en stor fara för den allierade sjöfarten. Även de tyngre tyska övervattensfartygen – slagskepp och kryssare – kunde orsaka svåra förluster bland allierade handelsfartyg. Därför blev dessa tyska fartyg ofta jagade av allierade sjöstyrkor som försökte sänka dem innan de nådde fram till de stora konvojerna och kunde börja sprida död och förintelse bland handelsfartygen.

Ett av dessa tyska krigsfartyg var det så kallade fickslagskeppet Admiral Graf Spee. Redan samma dag som Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig, den 3 september 1939, var hon på väg söderut och nådde snart sitt operationsområde i Sydatlanten. I sitt följe hade Graf Spee förrådsfartyget Altmark. Ombord på Graf Spee gjorde befälhavaren, Kapitän zur See Hans Langsdorff, allt för att förvilla brittiskt och franskt spaningsflyg. Han lät ibland måla över fartygsnamnet i aktern och ersätta det med namnet på ett av systerfartygen, t ex Admiral Scheer. Dessutom använde han kanontorns- och skorstens­attrapper av trä för att förvanska fartygets siluett! En ytterligare vilse­ledningsmanöver var att skifta, förutom den Tyska, mellan Brittisk och Fransk flagg.

Första offer för Graf Spee blev det brittiska lastfartyget Clement som sänktes utanför Pernambuco i nordöstra Brasilien den 30 september 1939. När besättningen togs upp av ett annat fartyg berättade den (felaktigt) att man hade angripits av systerfartyget Admiral Scheer. 

Nu drogs jakten igång. Ett ensamt och slagkraftigt tyskt fartyg som härjade i Sydatlanten kunde ställa till oerhörd skada för den allierade sjöfarten bara genom det latenta hot det utgjorde. I mellersta Atlanten organiserade därför den brittiska marinledningen fyra stridsgrupper som skulle jaga Graf Spee (trott Admiral Scheer). De bestod av ett hangarfartyg, två slagskepp och två kryssare ur den brittiska Royal Navy samt ytterligare ett hangarfartyg och fem kryssare ur den franska flottan.

Därtill bildades tre stridsgrupper i Sydatlanten med ett hangarfartyg, ett slagskepp och sex tunga och lätta kryssare. Som om detta inte var nog fick ett hangarfartyg och två kryssare till uppgift att spana i södra delen av Indiska oceanen.

Utöver dessa fartyg beordrades hangarfartyget Glorious och slagskeppet Malaya som förstärkning till området tillsammans med flera jagare.

Väldiga havsytor skulle genomsökas och det gällde att vara överlägsen i eldkraft om man stötte på det jagade tyska fartyget. Den brittiska och franska kraftsamlingen visade också att Graf Spee hade lyckats med en av sina uppgifter, nämligen att dra på sig så många jägare att de brittiska och franska sjöstridskrafterna runt Storbritannien och i Medelhavet fick utstå en avsevärd försvagning.

Vid flera tillfällen missade britterna Graf Spees position, men så, den 10 oktober 1939, närmade sig ett fartyg under fransk flagg det brittiska fartyget Huntsman. Fartygschefen kapten Brown trodde sig känna igen det franska slagskeppet Dunkerque, men det var ett ödesdigert misstag. 

Tyska matroser bordade Huntsman och lade beslag på viktig information om handelsrutterna i Sydatlanten. Innan de sänkte fartyget sände de ut falska nödanrop med felaktig position och uppgift om att Huntsman torpederats.

Britterna började nu (felaktigt) tro att (minst) två tyska fartyg opererade i Sydatlanten och när Graf Spee den 22 oktober sänkte ångaren Trevanion stärktes misstankarna.

Graf Spee gick efter detta anfall runt Godahoppsudden och gömde sig tillfälligt i Indiska oceanen. I sitt nya operationsområde sänkte Graf Spee den 15 november tankern Africa Shell utanför Mocambiquekanalen, innan hon fyra dagar senare var tillbaka i Sydatlanten.

I samband med återvändandet såg Kapitän zur See Langsdorff till att ytterligare förvirra motståndaren: han lät tillverka ett extra ”kanontorn” med 28 centimeterspjäser liksom en skorsten, allt i trä, samtidigt som hela fartyget målades mörkgrått.

Detta ledde till en sammanblandning mellan Graf Spee och den brittiska slagkryssaren Renown. Förvirringen blev inte mindre av att fartyget (Graf Spee) på ena sidan hade benämningen Graf Spee och på den andra sidan Deutschland, namnet på ett av Graf Spees systerfartyg.

Den 2 december angrep Graf Spee det brittiska fartyget Doric Star utanför Walvis Bay i Sydvästafrika (Namibia).

Dagen efter gick ett brittiskt lastfartyg – Tairoa – sitt öde tillmötes efter att ha angripits av Graf Spee. 

Från den brittiska marinbasen Port Stanley på Falklandsöarna sändes fartyg ut i argentinska och brasilianska farvatten, i tron att man jagade Admiral Scheer. 

Den 7 december sänktes det brittiska lastfartyget Streonshalb. Med denna sänkning kulminerade de tyska aktiviteterna i Sydatlanten. Kapten Langsdorff valde nu att styra kosan mot Rio de la Platas mynning, och därmed ge britterna uppfattningen att han tänkte runda Kap Horn och styra in i Stilla havet. Den egentliga avsikten var att segla hem till Tyskland för en välbehövlig varvsöversyn.

På morgonen den 13 december klockan 06.08 kunde kommendör sir Henry Harwood ombord på sitt flaggskepp, kryssaren Ajax, skönja rök vid horisonten - rök som kom från Graf Spees skorstenar. Klockan 06.14 inleddes striden. Tre brittiska kryssare – Exeter, Ajax och Achilles – angrep nu Graf Spee i Rio de la Platas mynning. 

Det tyska artilleriet var till en början mer effektivt än det brittiska, främst tack vare att man hade radar för fartygsartilleriets avståndsbedömning. Under striden lade Graf Spee ut flera rökridåer för att försvåra upptäckt för britterna.

Det tunga tyska fartygsartilleriet hamrade hårt mot de brittiska kryssarna som hade svårt att nå samma effekt med sina lättare kanoner.

Trots att hon fått svåra skador fortsatte den brittiska Exeter att beskjuta Graf Spee och till slut fick man in en fullträff på det tyska fartygets eldledningstorn. 

Graf Spee bet dock väl ifrån sig, såväl mot Exeter som mot Ajax. Exeter togs till slut ur striden, medan Achilles och Ajax fortsatte kampen, om än med svåra skador.

En salva från Graf Spees tunga kanoner träffade Achilles och splitter formligen pepprade det brittiska fartyget från vattenlinjen till masttoppen. Löjtnant Washburton med tjänst på bryggan klarade sig oskadd, men glödhett splitter slet loss bitar ur fartygschefens båda ben, innan det krossade knäet på en signalofficer. Bryggan såg enligt vittnen ut ”som en intensiv dag i ett slakthus” med en död och flera svårt skadade officerare och sjömän.

Trots de brittiska förlusterna hade tyskarna ingen möjlighet att slå sig ut i Atlanten och kapten Langsdorff valde att dra sig tillbaka. Graf Spee sökte skydd i Montevideos hamn, där det enligt internationell rätt hade lov att stanna i 72 timmar.

På natten mellan den 13 och 14 december ankrade Graf Spee på redden utanför Uruguays huvudstad Montevideo medan de brittiska fartygen låg och väntade längre ut till havs. 

Britterna lyckades på olika sätt sinka Graf Spees avfärd från Montevideo, bland annat genom att låta sina handelsfartyg i Montevideos hamn avsegla ett efter ett och därmed, i enlighet med internationell rätt, fördröja det tyska fickslagskeppets avfärd med tolv timmar varje gång.

Nu gjorde kapten Langsdorff något ur brittisk synvinkel ytterst märkligt: istället för att försöka bryta sig ut genom den tunna brittiska spärren så höll han sitt fartyg kvar nära det uruguayanska hamnområdet. 

Den 17 december telegraferade Langsdorff till Berlin. Han ville pröva ett utbrytningsförsök. Svaret från Berlin var klart: såväl Hitler som marinchefen Erich Raeder stödde initiativet, men om det misslyckades skulle Graf Spee sänkas. 

I detta läge förväxlade Langsdorffs artilleriofficer felaktigt de tre väntande brittiska kryssarna med betydligt starkare fartyg – hangarfartyget Ark Royal, slagskeppet Renown samt några jagare – en förväxling som var ett fatalt misstag och ledde till att något utbrytningsförsök aldrig gjordes.

Landsdorff vidtog åtgärder för att sänka Graf Spee. Ett fyrtiotal man behölls ombord medan ca 1100 man togs ombord på det tyska lastfartyget Tacoma.

Klockan 19.52 den 17 december 1939 inleddes slutakten när Kapitän zur See Hans Langsdorff styrde Graf Spee ut mot den brittiska blockadlinjen i Rio de la Platas mynning. 

De kvarvarande besättningsmännen bemannade livbåtarna efter att ha tänt sprängladdningar ombord i Graf Spee. När de brittiska krigsfartygen närmade sig var Graf Spee ett brinnande och sjunkande vrak. Ombord fann britterna en märklig antenn. Det var radaranläggningen för fartygskanonernas målsökning; en typ av vapensystem som britterna skulle komma att utveckla först två år senare.

Tre dagar senare fick sjödramat sin epilog. På ett hotellrum i Buenos Aires valde Kapitän zur See Hans Langsdorff att avsluta sitt liv med ett skott för pannan. När han hittades var han iförd full uniform och låg på den tyska örloggs­flaggan. 

I ett avskedsbrev tog Langsdorff helt på sig skulden för sitt fartygs undergång och förklarade sig nöjd att att få sona förlusten med sitt liv: ”Jag ska möta mitt öde med fast beslutsamhet för fosterlandets sak och för min Führer.”

De 1100 sjömännen från Graf Spee internerades i Argentina för resten av kriget. Många kom att efter frigivningen 1945 bosätta sig där eller i Uruguay

Hitler beordrade efter förlusten att Graf Spees systerskepp Deutschland skulle byta namn till Lützow. Han ville inte riskera att ett fartyg som bar Tysklands namn skulle röna samma öde som Graf Spee. 

Admiral Graf Spee sjösattes den 6 januari 1936 som ett av tre skepp i den så kallade Deutschland-klassen. Syftet var att bygga ett så kraftfullt fartyg som möjligt – ambitionen var att hon skulle vara »starkare än någonting snabbare och snabbare än någonting starkare» – utan att bryta mot de internationella restriktioner som efter Versaillesfreden fortfarande gällde för större krigsfartyg i Tyskland.

Av Storbritannien uppfattades skeppen redan från början som en stor fara för brittisk sjöfart. Med sina 16 200 ton var Graf Spee relativt liten men ändå tämligen kraftigt bestyckad med sex 28-centimeterskanoner och åtta stycken 15,5-centimeterskanoner samt ett antal luftvärnspjäser och torpedtuber. 

Graf Spee var med sina 28 knop mycket snabb, hade ett mycket potent, radarlett, artilleri och var därmed mycket farlig för Royal Navy.

Länk till en Youtube-film om Admiral Graf Spee

https://youtu.be/-ewZYfQJGHs


                                                     - Ω - 

Mittelwerk Dora

Mittelwerk Dora, liksom Mittelbau Dora för tanken fel... Oskyldiga och fridfulla namn för ondskans platser i hjärtat av Tyskland.

Den tyska rakettekniken, med Werhner von Braun som ledande gestalt, levde en tämligen trygg tillvaro i Peenemünde på nordsjökusten (Östersjön)  fram till natten mellan 17-18 augusti 1943. Bomberna som föll från de engelska flygplanen skadade då allvarligt anläggningarna och rustningsminister Albert Speer sökta nya produktionsvägar... 

Nordhausen, och berget Kohnstein erbjöd skyddade produktinonsplatser och 10'000 fångar från det ökända KZ Buchenwald fördes, bokstavligen, in i berget!  Från början (1917) var detta bergs tunnlar en gruva för utvinning av gips... senare (1935) avsedda att härbergera drivmedel för tyska arméns behov... nu blev det en produktionsplats för "Vergeltungswaffen" (vedergällningsvapen). Här byggdes, av tvångsarbetare från snart sagt hela Europa, (jfr foto nedan på på minnessten utanför krematoriet)  V1, de flygande bomberna idag benämnda kryssningsmissiler, och den första internkontinentala roboten (raketen) V2. Tusentals av dem bygges i denna dödens fabrik!

De arma fångarna sov i begynnelsen på halmsäckar och "sket" i nedkapade oljefat... Ingen hänsyn togs till fångarna... sprängsalvorna detonerade... stenar rasade från taken... spränggaserna fick lungorna att kämpa...överleva... överleva..

Så småningom upprättades KZ Mittelbau Dora. De ursprungliga 10,000 Buchenwaldfångarna, nu 7000 ännu levande, bereddes plats i det nya lägret och arbetade i tunnlarna 12 timmar dagligen...

Amerikanska stridskrafter befriade Mittelbau/Mittelwerk Dora i april 1945. I konkordans med fredsöverenskommelsen överlämnades området sedan till Sovjetunionen. 

1947 sprängde kommunisterna tunnelingångarna till Mittelwerk Dora. På fråga svarade min guide att man därmed ville beröva Tyskland produktionskapacitet för ett nytt krig.... Kalla Krigets möjligheter föresvävade uppenbarligen inte Sovjet vid denna tid!.

Sprängningen 1947 var just ingen söndagsskola... vår åldrade guide berättade att en sten vägandes dryga ett ton flög hundratals meter i tunnlarna.... Bilderna skall förstås mot detta: en enorm tryckvåg kastar allt omkring sig, raserar konstruktioner... kastar materiel... Kaos!!

Nu följer bilderna...

Översiktsplan över KZ Mittelbau Dora. Lägret finns till vänster, rangerbangård och de två tunnelinfarterna till Mittelwerk Dora till höger. Huvudtunnlarna ligger med 160 meters avstånd och slingrar sig i s-form genom berget.

Av lägrets byggnader finns idag få spår. Några enstaka byggnader finns kvar såsom krematoriet där kropparna efter de som inte längre orkade brändes. Från början forslade liken till Buchenwald per lastbil för att brännas. När volymen blev betungande byggdes ett krematorium på åsen ovanför lägret. Ca 20'000 människor från Europas alla hörn (jfr bild på minnessten nedan) brändes här. Askan tippades alldeles utanför krematoriet.

Minnessten över alla de nationaliteter som fanns i Mittelbau Dora. Även Sverige fanns med....

Av lägerfångar dekorerade väggar i krematoriet. Notera de målade blomkrukorna ovan fönstret!

En barack har restaurerats och uppförts inom lägerområdet - denna barack är egentligen återuppbyggd av två baracker, faktiskt återfunna på annan ort!

Vy över det forna barackområdet med apellplatsen

Ett demolerat (söndersprängt) ånglok. En smalspårig järnväg säkrade lägrets logistik...

Detta är ett mysterium! KZ Mittelbau Dora var naturligtvis omgärdat av elektriska, dödande, stängsel och med vakttorn med kulsprutor. Detta torn är dock, sannolikt, en efterkrigskonstruktion utfört av kommunisterna i Östtyskland! Det finns inte angivet på noggranna ursprungliga ritningar.... och ingen vet numera var och hur...

"Du skall inte bära falsk vittnesbörd mot Din nästa" säger Skriften... De kommunistiska historieförfalskarna har emellertid försett byggnadsverket med nedanstående falska skylt...Skylten säger:

"Ståbunker tillhörig Gestapos politiska avdelning (existerade någon sådan?). Med mörkerarrest och tortyr, med indragning av mat och vatten skulle fångens motståndskraft brytas ner..."

En idag förföriskt stilla plats, igår ondskans och lidandets plats!

Så stiger vi in i mörkret.... två parallella tunnlar, 160 meter åtskilda, med dubbelspår i normalbredd, och med ett betydande antal "tvärtunnlar" (46 st) utgjorde anläggningen... 160'000 kvadratmeter... I "Nordwerk" byggde flygplansföretaget Junkers motorer med hjälp av civil arbetskraft... resten användes med tvångsarbetare för att bygga V1 och V2... tusentals av dessa vapen!  Minns att "oredan" åstadkoms med kommunisternas sprängning 1947... Bilderna må tala för sig själva....

Två spårbäddar leder in i tunnel B, och även i tunnel A

Ovanstående bilder visar den nuvarande ingången.... kommunisternas sprängkraft gestaltas till vänster i bild, infarten är närmast osynlig... nuvarande entré till Mittelwerk Dora öppnades 1995.

Tysk noggrannhet förnekar sig aldrig... nummer på tvärtunnel nr 45...

En V2-motor... bärgad ur vattnet i "Stolle 45"

Vi går längs huvudtunnel B...

Lägg märke till toalettstolarna... en bekvämlighet som ersatte nedkapade oljefat med brädor som fjöl!

Total förödelse.....

Pelarna är en sentida säkring mot ras...

Här monterades V2. Golvet är sänkt för att ge 14 meters takhöjd... naturligtvis har grundvattnet återtagit marken...

Rester av en V1:s skal

Då, till skillnad från nu....

En brutal verklighet i Nazismens Tyskland.... Gällde även i Mittelbau Dora....

 - Ω - 

Justering

En av mina kusiner heter Jörgen. I början på livsstigen funderade han över att bli präst - men kom i stället att utbilda sig till svensklärare - och fallskärmsjägarkapten i reserven. Jo, han utövar ännu båda dessa färdigheter, senast ett fallskärmssprång på årsdagen av operation Market Garden i Holland (17-25 septemeber 1944)  tidigare i höst. 

Fallenhet för fallskärmssprång visade han tidigt. Hos vår mormor i Edane tog det hela sin början. Vi hade studerat Kalle Anka där knattarna behändigt använde paraplyer som fallskärmar. Jörgen inspirerades av detta, tog en av mormors paraplyer, klättrade över loggians (inbyggd balkong) räcke och landade i rabatten nedanför. Möjligen var det då som han insåg fördelen med en något större kupol (fallskärm) över huvudet!

Alltnog: Jörgen uppmärksammade mig på en dubbeltydighet i min text om Ouvrage du Hackenberg. Krigsutbrottet 5 juni 1940.... borde väl var 10 maj samma år eller rentav  kanske 3 september 1939? Visst har kusinen rätt och det visar på behovet av kritisk källforskning! En klocka ringde förgäves i mitt bakhuvud.... var det verkligen i juni?? En Wikipedia-artikel ledde mig fel! Eftersom jag strävar efter exakthet i mina artiklar har jag nu ändrat min text om Ouvrage du Hackenberg

Hälsningar!
Erland
Redaktör och utgivare av Tidsspegeln