Visar inlägg med etikett Marin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Marin. Visa alla inlägg

lördag 25 augusti 2018

Albatross - ett stycke svensk krigshistoria, del I

Bilden tagen vid stenens avtäckning 2/7 1916
Vid Östergarns kyrkaGotland, vid kyrkans östra gavel, står en fyra meter hög gravsten - överst prydd av en örn med utbredda vingar och därunder ett malteserkors. Stenen upptar 29 namn varav 26 vilar i en massgrav i dess skugga - två av namnen vilar i gravar i Björke sydväst om Roma, en vilar i Östersjöns famn.

Överskriften på stenen säger: "Im Kamppe für Ihr Vaterland fanden während des Seegefächtes S.M.S. ALBATROSS bei Gotland am 2. Juli 1915 den Heldentodt" och därunder följer namnen på de 29 stupade vid sjöstriden utanför Östergarn. (Övers. "I kamp för sitt fädernesland fann, vid sjöstriden vid Gotland den 2 juli 1915, dessa besättningsmedlemmar från S.M.S ALBATROSS hjältedöden").

1:a Världskriget rasade runt omkring oss och den 2. juli detta år gästade Döden stranden utanför och vid gotländska Herrvik.
Pansarkryssaren Admiral Makarow. Systerskepp till Bajan


Rovdjurets eldsprutande käftar bestod av ryska 1:a brigadens pansarkryssare: Admiral Makarow, Bajan, Bogatyrj och Oleg. För tillfället var brigaden förstärkt med pansarkryssarna Rurik, lätta kryssaren Nowik och en jagarflottilj. Dessa senare kom dock att lämna brigaden innan striden började.

Pansarkryssaren Oleg. Systerskepp till Bogatyrj

Denna ryska styrka lättade ankar den 1 juli från baserna i Finska viken med uppdrag att på morgonen den 2:e juli beskjuta tyska ställningar i Memel (nu Klaipeda).

SMS Albatross. Vykort avsänt av signalgasten Martin Eder

Samtidigt startade från tyska hamnar i Danzig och Libau det tyska Uppdrag VII i vilket SMS Albatross hade huvudrollen: att lägga ut en minspärr öster om fyrskeppet Svenska Björn.

Syftet med denna och liknande mineringar var, likartat det med utläggandet under andra världskriget, av det 80 km långa u-båtsnätet (flerdubbla wirenät med 4x4 meters maskor) mellan Finland och Estland: att bokstavligen stänga in den ryska Östersjöflottan Finska viken.



Pansarkryssaren SMS Augsburg
SMS Albatross skyddades från ryska flottstyrkor av en betydande tysk flottstyrka bestående av pansarkryssarna Augsburg, Roon och Lübeck samt hela sju torpedbåtar. Sambandet mellan enheterna upprätthölls per radio via krypterade morse-meddelanden.

Obekant - men ödesdigert - för tyska flottan var att dess signalböcker (kryptokoder) kommit i ryska händer i samband med grundstötningen och totalhaveriet i Östersjön av den lätta tyska kryssaren SMS Magdeburg. 

Den samlade ryska artilleribeskjutningen från havet av de tyska ställningarna vid Memel måste emellertid avbrytas till följd av tät dimma i vilken de ingående fartygen förlorade kontakten.

Strax efter kl 01 på morgonen den 2:e juli kunde den ryska bevakningsstationen Dagerort på estniska Dagö uppfånga ett krypterat morsemeddelande från Kommodore von Karpf på flaggskeppet (= det fartyg i en styrka i vilket eskaderns befälhavare bor och vistas) Augsburg till de övriga tyska fartygen:

"Uppdrag VII genomfört. Inga fiender i sikte. Är klockan 1 i kvadrat 020e. Kurs 190o. Fart 17 knop."

Genom att ryssarna hade tillgång till de hemliga handlingarna: signalbok, kodbok och koordinatkartor från den havererade tyska lätta kryssaren SMS Magdeburg kunde signalstationen vid Dagerort till staben i Reval (Tallin) meddela tyskarnas exakta position.

Befälhavaren för den ryska första kryssarbrigaden, amiral Bachirow, kunde därmed i lugn och ro välja tid och plats för en drabbning. Valet föll på den tyska samlingsplatsen från 1:e juli.


Jakten på SMS Albatross 2. juli 1915

Trettio minuter före beräknad stridskontakt överraskades dock Bachirow av att den tyske eskaderchefen von Karpf kl 06 om morgonen den 2:e juli signalerade att eskadern skulle delas i två delar: kryssarna Roon och Lübeck samt fyra torpedbåtar skulle gå mot Steinort norr om Libau medan Augsburg, Albatross och de återstående tre torpedbåtarna skulle hålla en västlig kurs mot Gotlands sydspets för att därefter gå mot Danzig.

Den överraskande tyska delningen och samtidiga kursändring gjorde att det ryska anfallet höll på att gå om intet - samtidigt innebar delningen en betydande försvagning av de nu två tyska enheterna.

Från boken "ALBATROSS - en händelse under första världskriget" skriven av Svante Hedin är följande excerpt hämtad:

"Sedan klockan 4 på morgonen hade sekonden, kapitänleutnant, Karl Bühler vakten på SMS Albatross. Allt hade varit lugnt. Genom de täta dimbankarna förlorade man tidvis kontakten med SMS Augsburg. Med jämna mellanrum spanade han genom kikaren längs horisonten. Klockan 06:30 såg han plötsligt om babord en mörk skugga dyka upp ur dimman, och i nästa ögonblick blixtrade det till. Några granater slog ner bara ett par hundra meter från Albatross. Samtidigt som han slog larm kunde han urskilja ytterligare tre fartyg. Av eldstyrkan förstod han att det var tungt bestyckade fiendefartyg och att en motattack inte var tänkbar med det lätta artilleri SMS Albatross förfogade över. Han beordrade därför "Högsta fart framåt!" 

Augsburg och torpedbåtarna hade man också fått kontakta med fienden, men Kommodore von Karp bedömde att Augsburgs lätta artilleri ännu inte skulle göra någon verkan. De ryska pansarkryssarna befann sig därtill på 8000 m avstånd och räckvidden för fartygens torpeder var ca 3000 m.

För att skydda Albatross lade Augsburg ut rökridåer och alla fartygen gjorde täta kursändringar. Kryssarna Roon och Lübeck samt de fyra torpedbåtarna som en timme tidigare ändrat kurs mot Steinort fick order om högsta fart tillbaka för undsättning.

Klockan 06:53 fick Albatross order om att försöka nå svenskt vatten vid Gotland, dit man skulle nå om en och en halv timme. De övriga tyska fartygen ändrade kurs mer åt babord och hoppades att ryssarna skulle följa efter. Dessa ändrade dock istället kursen mer åt norr, i tydlig avsikt att nå Albatross.

Den ryska eskadern bestod av pansarkryssarna Bogatyrj, Oleg, Admiral Makarow och Bajan. De båda förstnämnda följde Albatross rakt mot den gotländska kusten, medan de båda andra höll en parallell sydligare kurs.

Ännu klockan 07 hade Albatross inte fått någon allvarligare träff, men de båda ryska pansarkryssarna kom allt närmare och hade skjutit in sig. Ryssarna var nu så nära att Albatross lätta artilleri (88 millimeter, red anm) kunde nå fram. 

Men striden blev egentligen aldrig någon strid. Styrkeförhållandena var alltför ojämna. Sedan klocka 07:20 hade Albatross ej heller någon kontakt med de övriga tyska fartygen."


Excerpt ur Erich Tiery:s bok "Albatross", Gotlands Allehandas Tryckeri AB, Visby 1965:

"Klockan 07:00 (den 2:e juli, red anm) var Albatross så nära ryssarna, att fartygets små kanoner (88 mm, red anm) kunde komma till användning. Tyskarna gick nu in för att hålla sitt fartyg flytande så länge som möjligt. Det ryska anfallet hade pågått över en halv timme, men någon träff på Albatross hade man ännu inte lyckats få. Men till slut kunde den tyska minkryssaren inte undgå de ryska granaterna. Den första träffen kom i förrådsskåpet på akterdäck där 500 kg oljefärg fattade eld. Granatskärvorna slog igenom däcket, och den brinnande färgen rann in i manskapsrummet. Situationen blev allvarlig när en del hängmattor började brinna, men ett snabbt ingripande av släckningsmanskapet avvärjde faran. De ryska kanonerna sköt nu träff efter träff, och på Albatross  hade manskapet fullt upp med att släcka bränder. Det blev emellertid svårare och svårare för besättningen att bemästra eldhärdarna, och då därtill många sårade rapporterades, förstod man ombord att läget var mycket kritiskt. 

Många av fartygets hydranter (brandvattenposter, red anm) skadades eller förstördes helt, och detta bidrog till att ytterligare försvåra släckningen. Två granater slog ner samtidigt. Den ena träffade bryggan och förstörde stridstornet med all inredning och dödade de besättningsmän som uppehöll sig därinne. 

På bryggan låg vakthavande officeren med vänstra låret genomskjutet. Han låg där och rökte och tittade ut genom ett hål i relingen, när ännu en granat slog i bryggan och kastade den skadade åt sidan. 

Den andra granaten slog in i navigationshytten och dödade flaggstyrmannen. En fruktansvärd syn var det att se gnistmatrosen Wiessener som just hade passerat dörren till navigationshytten när denna träffades, nu hänga med den delade överkroppen över bryggans räck. 

I lä av kajutan låg artilleriofficeren med ena armen bortskjuten, och skeppsläkare Karrillon höll på att förbinda honom. Medan detta pågick träffades strålkastaren, som var placerad uppe i märsen (främre masten. red anm), och granaten kreverade där. Artilleriofficeren, oberleutnant Löwenberg, dödades och doktor Karrillon träffades av en granatskärva i bakhuvudet. (Dr Karillon skulle aldrig vakna upp ur sin medvetslöshet utan dog senare under transport till Roma.)

Detta var olyckligt, då de sårades antal raskt växte, och behovet av läkare blev allt större och större. Genom luftschakten kunde Richard Weis på sin station höra sina sårade kamraters stönanden. Flera kretsar hade blivit strömlösa på grund av kortslutning och han försökte att förnya säkringarna i första hand till kommandoenheten som tjänstgjorde för överföring av order. Det lyckades några gånger men snart var den elektriska anläggningen så pass skadad att det var kortslutning överallt. Weis fick arbeta med rökbindel framför näsan då brandröken drog in i hans station. Genom bortfall av de olika strömkretsarna steg spänningen i huvudgeneratorn över normalt, och just då när han skulle koppla in ett kraftigt motstånd för att på så sätt reglera spänningen, kreverade en 21 cm granat i centralen, precis ovanför huvudet på honom. Han kände smärtor i halsen och benet samtidigt som all belysning slocknade. Ångröret till generatorn sprang läck och med ett tryck av 23 kg/cm2 strömmade ånga ut  och fyllde hela rummet och endast med möda kunde Weiss lämna stationen. Han sprang till maskincentralen för att rapportera "stor fara för ånga".

Längre föröver på Albatross var lasarettet beläget. Där befann sig 11 sårade när en 21 cm granat slog in från babord och kreverade. Den massaker som granaten orsakade var fruktansvärd. Hela inredningen, sängar, operationsbordet och det som sekunderna innan varit levande människor, slungades av det kraftiga explosionstrycket längst bort i ena hörnet. Man förstår bättre granatens verkan, då man räknade till över 250 hål i lasarettets väggar, tak och golv. Det började brinna t.o.m i "högen" (av döda, red anm), och en ohygglig lukt uppstod däromkring. 

Medan eldsläckningsmanskapet höll på med släckningsarbetet träffades åter navigationshytten, vars väggar blåstes bort som om det hade varit papper. Hela inredningen slungades ut i korridoren och spärrade denna, och en allvarlig eldsvåda bröt ut. Sekonden skyndade ner till sin central för att beordra folk till eldhärden, vilket inte var så lätt längre, då de besättningsmän han hade till sitt förfogande var fullt upptagna på annat håll, och förlusterna i människoliv blev allt mer kännbara.

Läget blev ytterst allvarligt då en 15 cm granat rev upp ett 35x25 cm hål under vattenlinjen. En läcka uppstod i kolboxen. som var belägen intill det mellersta pannrummet, där nu vatten trängde in. Timmermannen började nu arbetet med att stötta väggarna, och pumparna trädde i funktion. 

Man kan lätt föreställa sig det virrvarr som uppstod. Genom talröret meddelades nu: "Fullträff på akterdäck!" Det var en 15 cm granat som slagit in i ångslupen, vilken var placerad på en överbyggnad på akterdäck. All olja och trassel som fanns i ångslupen gav bra näring åt elden. När sekonden kom dit för att hjälpa till med en vätskebrandsläckare, fanns där redan en man, som bekämpade elden med en vattenslang. De båda "brandsoldaterna" stod på ett par meters avstånd från varandra när sekondens släckningsapparat plötsligt blev tom. Han såg sin kamrats överkropp ligga ett par meter längre bort, munstycket till brandslangen var bortskjutet, och sekonden var från mössan till skorna översköljd med blod. Allt gick så fort, det blev ingen tid till förklaringar, men med besättningens hjälp fick man elden under kontroll."

Den ojämna striden - eller skulle man skriva slaktandet av Albatross - fortgick medan de sårade, som lagts i skydd på styrbords sida, bar sitt svåra lidande under tystnad. Ingen läkare, inga sjukvårdare, inget morfin för smärtlindring. De dolde sin smärta under tystnad rökandes som borstbindare på de cigarrer och cigaretter som förbipasserande kamrater bestod dem med.

Albatross åtta st 88 mm kanoner och tre revolverkanoner (kaliber okänd) bar nu mot fienden och sköt så snabbt som laddare och ammunitionshämtare kunde arbeta. Det dånade och brakade oavbrutet från egen eld och inkommande granater! Ljudet och explosionstrycket gjorde däcksmanskapet tillfälligt döva. Fienden beräknades efter slaget ha avfyrat 3000 granater av varierande kaliber medan Albatross klena kanoner avfyrade ca 500 granater. 

Albatross hade en exceptionell stryktålighet: hon höll sig flytande trots intensiv beskjutning. Fartyget träffades av tolv st 21 cm granater, nio st 15 cm granater samt fyra granater av mindre kaliber.

Som en krigslist i trängt läge lät befälhavaren på SMS Albatross, fregattenkapitän West i klartext anropa SMS Augsburg med följande morsemeddelande: "Föreslår hitkallande av andra eskadern!" Avsikten var att ryssarna skulle duperas av bluffen och dra sig tillbaka. Strax kom svar, inte från flaggskeppet SMS Augsburg, utan från ryssarna: "Ni har ju inga fler eskadrar stationerade i Östersjön!"

Kursen förde de stridande mot den Gotländska kusten och i ett sista gnisttelegram från ryska Admiral Makarow till SMS Albatross kunde man på felfri tyska läsa: "Ihr Schweinehunde, Ihr entkommt uns nicht! Wir kriegen Euch doch Ihr Saubande!" Översättningen av detta invektiva meddelande är inte så lätt men ett försök: " Era svinpälsar, ni undkommer oss inte! Vi tar er till sist era svinrövare!"

Vidare utväxling av otidigheter avbröts när en rysk granat träffade och knäckte Albatross förliga mast vilken bar upp radioantennernas wirar.

Läget för Albatross var nu mycket kritiskt: fartyget kunde endast styras med maskinerna (två propellrar) och tog dessutom in vatten i akterskeppet där en 21 cm granat öppnat ett hål 2½ x 1½ meter. Fartyget låg nu så djupt i sjön att det tog in vatten även via de aktra ventilerna. Fregattenkapitän West ansåg att Albatross hade max 10 minuter kvar till dess hon skulle sjunka. Han beslöt då att sätta henne på grund på Gotland, närmare bestämt vid Herrvik Östergarn

SMS Albatross kom in på svenskt territorialvatten kl 07:45 och inställde då sin eldgivning i enlighet med internationella krigslagar - ryssarna fortsatte dock och sköt i projektilbanor över Östergarnsholm så att fyrvaktaren med familj och underställd personal fick söka skydd i klippgrottor på holmens "läsida" i förhållande till den ryska eldgivningen.

Ryssarna struntade (sin vana trogen?) i territorialgränser och seglade ogenerat in på svenskt vatten varifrån de avlossade flera salvor mot Albatross



Albatross grundsatt vid HerrviksstrandenÖstergarnslandet

Ryssarnas eldgivning upphörde 08:07 och Albatross sattes på grund ca 150 meter ut från stranden vid Herrvik klockan 08:12.

Ångan släpptes tjutande ut från pannorna och fyrarna rakades rena från kol. Tystnaden bröts endast av visslandet i kommandopipor vilka kallade fartygets matroser och befäl till samling på däck.

Många fruktade en rysk fångenskap och jublade när de förstod att de befann sig i Sverige.

Enligt internationell rätt hade stridande fartyg uppehållstillstånd i icke krigförande land under 24 timmar. Vid haverier kunde denna frist utökas till dess att arbeten gjort fartyget sjödugligt. Fregattenkapitän Fritz West bedömde dock att Albatross omfattande skador inte kunde repareras på plats och att hon var sjöoduglig för lång tid framöver. 

I enlighet med detta fattade han beslut om att omgående förstöra alla hemliga dokument och därefter ombesörja att de sårade fördes iland för att förhoppningsvis få vård, och - med tanke på det synnerligen varma vädret - att de stupade omgående kom i jord.

Lokalbefolkningen på Östergarnslandet såväl som boende runtom på Gotland skulle bli fregattenkapitän West till ovärderlig hjälp i detta - och kommande - arbete.



Minnessten på platsen vid Herrvik där Albatross sattes på
grund 150 meter ut från stranden

                                                          Ω


Fortsättningen på dramat, Albatross - ett stycke svensk krigshistoria del II, kommer inom kort!

För den intresserade rekommenderas ett besök på Albatrossmuseet - ännu en stund i Östergarns Bygdegård i Katthammarsvik, så småningom i nya anpassade lokaler i hamnen i Herrvik. Internetadress: www.albatrossmuseet.se











onsdag 27 juni 2018

Valentin - ett mäktigt, oförstörbart, byggnadsverk

De tyska varven drabbades från 1943 hårt av de allierades luftangrepp och produktionslinan kunde bli obrukbar för månader... 

Samtidigt hade Kriegsmarine tagit fram ritningar till den revolutionerade ubåten
Typ XXI (romerskt skrivsätt där X=10, I=1; 10+10+1=21).

U-båtsvärlden tog med Typ XXI ett gigantiskt kliv framåt: från att ha varit en båt som vid behov kunde dyka var U-båt Typ XXI en båt som "levde" i u-läge och då och då gick till ytan för att ta in frisk luft och ladda sina batterier! Detta senare gjordes även vid snorkelgång om ytläge bedömdes farligt.

Du kan läsa två specialartiklar om u-båt Typ XXI på Tidsspegelns länkar nedan

U-båt XXI

och

Bakgrundshistoria IV

det senare en trist titel men redaktionens stilistiska förmåga har bättrats :-)


V
i reser 30 km norrut från Bremen till den stilla orten Farge vid floden Weser. Här materialiserades brutalt den nya idén beträffande slutmontering av de nya u-båtarna av typen XXI - ubåtsbunkern Valentin

Valentin-bunkern idag.
Det blå på taket är solceller.
Nere till vänster i bild syns sjösättningsporten

Typ XXI skulle, på verkstäder runt om i Tyskland, produceras i åtta sektioner vilka så småningom skulle sammanfogas i bombsäkra lokaler, typ Valentin.


Typ XXI-sektioner under avlastning vid varvet i Danzig

Bunkern är mäktig: 400 meter lång, 100 meter bred och 30 meter hög... 13 st u-båtar samtidigt i dess inre... Överallt i dagens trolska dunkel kan man föreställa sig väsande svetslågor, skärbrännare... skrammel av stål mot stål och stål mot betong... allt vid tillkomsten av en ny U-båt Typ XXI.

Produktionstakten för Valentin-bunkern skulle vara en sjöklar U-båt var 56:e timme! Mörkret började falla över det Tredje Riket, men här, i skälvande stund, fanns en strimma av hopp för Riket... Dessbättre, för oss alla, falnade och slocknade detta hopp rätt snart... den slutliga nedräkningen hade börjat..



När Valentinbunkern nästan var färdigställd flög Royal Air Force den 27 mars 1945 en bombräd mot anläggningen. Bomberna närmade sig en ännu icke färdigställd del av det annars sju meter tjocka taket - fick träff med två 10-tons Grand Slam flyg-bomber vilka rev upp stora hål i det på denna del 


av byggnaden "endast" fem meter tjocka bunkertaket. Notera den sittande mannen överst i bilden!



Interiör i blixtljus. Tv skymtar en rälstralla från byggtiden och bortom den
betongrester efter bombgenomslag



I bakgrunden strålar ljuset in i mörkret genom
sjösättningsporten.






















Sjösättningsbassängen i Valentin-bunkern. Tyvärr saknas referenser
till storleken. Längden torde dock vara knappa 100 meter eftersom ubåt typ XXI hade
en total längd om 76.7 meter.
Valentin-bunkern från Weser-sidan.
T.v. sjösättningsporten. Efter kriget har utloppskanalen
från sjösättningsporten fyllts igen.


















Efter inspektion av bombskadorna stoppades byggarbetena. Den 30 mars 1945 utfördes ett nytt angrepp genom United States Army Air Forces som fällde flera 2,5 tons bomber. De kunde inte skada själva bunkern, men den kringliggande infrastrukturen förstördes och därmed stoppades, definitivt, materialleveranserna och bygget.




U-båtsbunkern Valentin kom aldrig att tjänstgöra i sin planerade funktion - som dödens altare blir den dock evig: här omkom/mördades 1200 - 1400 slavarbetande människor vilka tvingades leva och arbeta under de mest vidriga förhållanden... 

Bunkern existerar än idag (den är helt enkelt för stor för att rivas...) - nu som minnesmärke och dokumentationscentrum för nazismen och dess brott mot mänskligheten... 

Idag finns solpaneler på en del av taket... Kanske kan de döda i detta bygge, drygt 600 per år under två år... två människor per dygn... få en sentida upprättelse.... 

Få vet idag att endast kommunismen som ideologi och terrorinstrument räknar långt fler döda än nazismen.... mördade i Marx anda... av Lenin... av Stalin... av Mao... av Pol Pot... kanske 100 miljoner mördade av dessa kriminella ledare vars enda drivkraft var personlig makt... omgivna av ja-sägare... som gör mördandet möjligt...


                                                    Ω




torsdag 22 februari 2018

Fästning Helgoland och Big Bang

Helgoland är en liten tysk ö i Nordsjön, västerut i Tyska Bukten och 69 km västnordväst om Cuxhafen vid floden Elbes mynning.



Närmaste granne är den lilla sandön Die Düne 1,5 km öster om Helgoland


Die Düne är blott 2000 meter lång och 300 meter bred. Mellan Helgoland och Die Düne fanns fram till 1720 en fast förbindelse i form av en sandrevel. En våldsam storm tog den. 

På Die Düne anlades 1938 ett flygfält för att förbättra kommunikationen med den alltmer omfattande marinbasen på Helgoland. Fältet har nu två permanentade banor och heter idag Helgoland EDXH.






Längsta banan är 480 meter. För att få landningstillstånd på Helgoland EDXH krävs särskild pilotutbildning för landning på korta banor!




Helgoland (bild från norr) är just inte mer än en röd sandstensklippa i Nordsjön. Sandön Die Düne i bakgrunden.

Ön är nästan platt med branta kanter mot havet 58 meter nedanför platån. Ytan är 0,64 kvadratkilometer, längden är ca 2 kilometer och, som mest, en knapp kilometer bred. 





Bebyggelsen finns huvudsakligen på öns södra del och delas Oberland uppe på platån och Unterland på den flacka ytan just ovanför havsnivån på öns sydöstra del.


Förhistorisk Helgolandgrav av stenhällar
 - nu i museum i Berlin
Helgoland har trots sitt ensliga läge en lång historia: man har funnit rester av mänsklig aktivitet (gravar byggda av flata stenhällar samt bruksföremål som t ex stenyxor), från förhistorisk tid. På 1100-talet anlades ett kloster på ön. Ön tillhörde ursprungligen Danmark men kom senare att tillhöra Schleswig-Holstein. År 1714 blev Helgoland åter Danskt. År 1807, under Napoleon-krigen, besattes ön av Engelsmännen vilka blev kvar på Helgoland till 1890 då ön åter blev tysk i utbyte mot att Tyskland avstod kolonier, t ex Zanzibar, i Afrika till England.

Helgoland omkr 1890-1900

Huvudnäringen för de 2588 innevånarna fram till år 1939 var fiske (fisk, skaldjur) samt viss fårskötsel. Turism utvecklades redan från 1826 och är idag (2018) mycket omfattande. Från den tidiga tiden på 1800-talet står att läsa: "a land where there are no bankers, no lawyers, and no crime; where all gratuities (extra, frivillig, serviceavgift) are strictly forbidden, the landladies are all honest and the boatmen take no tips"... ytterligare hyllningsord till ön: "No one should go there who cannot be content with the charms of brilliant light, of ever-changing atmospheric effects, of a land free from the countless discomforts of a large and busy population, and of an air that tastes like draughts of life itself.



På Helgoland finns idag (2018) ca 1100 innevånare och huvudinkomsten kommer från turism. Bild: Helgoland från norr med Die Düne öster om Helgoland. På Die Düne finns sommartid ett stort antal tält vars innevånare dels skådar det rika fågellivet på Helgoland, dels besöker de artefakter från den sprängda marinbasen som finns på främst på södra Helgoland, dels besöker de ännu existerande underjordiska tunnlar som blev kvar efter Big Bang.

Enligt Versaillesfreden 1919 (efter 1:a Världskriget) skulle Helgo-land demilitariseras men redan 1927 påbörjade Tyskland den militära återuppbyggnaden av en tungt bestyckad flottbas som likt den föregående skulle komma att spela en betydande roll som marin stödjepunkt i Nordsjön.


U-båtbunkern Nord See III
1939 var Helgoland utbyggt till en kraftfull marinbas med luftvärnsbatterier, kustartilleri, hamnanläggning med vågsbrytande pirer samt en ubåtsbunker med fullträffsäkert tak (5-7 meter armerad betong). 









Där fanns kilometerlånga (sammanlagt) tunnlar och bergrum som innehöll förråd (t ex torpeder, artilleri-ammunition etc), verkstäder, sjukhus, dieselgeneratorer för elkraft samt förläggning och rena skyddsrum för den militära personalen.






Är det vita framför u-båtsbunkern
möjligen is och snö?
´
U-båtsbunkern Nord See III (Helgoland)



















Trygg förtöjning inuti ett "bunkerfack" i Nord See III


Sprängskiss över marinbasen Helgoland publicerad i England efter krigsslutet





Helgoland före och efter 7000 ton bomber
den 18 april 1945
Helgoland besöktes under åren 1939-1945 sammanlagt 23 gånger av RAF:s bombflyg. Den sista raiden, den 18 april 1945, attackerades ön av mer än 1000 bombflygplan vilka fällde 7000 ton bomber. Vid attacken förstördes - till obeboerlighet - samtliga byggnader på ön - utom fyrtornet. 
















Här kan ingen bo... Helgoland efter bomberna 
den 18 april 1945


Merparten av öns innevånare överlevde anfallet tack vare en massiv, fullträffsäker, luftskyddsbunker. Sammanlagt dödades 285 människor vid anfallet - civila och militär personal, de senare huvudsakligen luftvärnssoldater. Den 19 april evakuerades samtliga civila till fastlandet - ön var helt enkelt civilt obeboelig. 

Den som den 18 april 1947 klockan 13 befann sig på stranden vid Tyska bukten blev helt säkert både omtumlad, omskakad och rentav för några ögonblick bedövad av det våldsamma muller och dån som hördes från ön Helgoland, 69 km borta i väster. När dånet och mullret avklingat steg ett väldigt rökmoln - Ragnarök visualiserad - upp över ön, upp mot himlen. Molnet nådde en höjd av flera kilometer. Mänsklighetens största ickenukleära explosion blev ett faktum när 6700 ton spränghuvuden till torpeder, flygbomber, sjunkbomber, granater, minor och allt övrigt militärt som var explosivt och övertaligt på en och samma gång bringades att explodera i den tidigare tyska u-båtsbasen på Helgoland.

När 2:a Världskriget var slut ockuperades Helgoland av Engelsmännen. Likt tankegångarna kring förstörandet av de (planerade men aldrig färdiga) långskjutande kanonerna i klippan vid Mimoyecqes (Frankrike)
(jfr Tidsspegeln  http://tidsspegeln.blogspot.se/2014/12/markliga-vapen-ii-idag.html) beslöt man att definitivt demolera u-båtsbasen Nord See III.

Tunnlarna och u-båtsbunkern fylldes av Royal Navy med 6700 ton explosiva varor och mänsklighetens största ickenukleära explosion skedde när den brittiske officeren ombord på en jagare - 15 km från Helgoland - kl 13 den 18 april 1947 trycket på avfyringsknappen som sände en radiosignal till tändmedlen.

Följ länken
Big Bang, Helgoland

Under 7 år användes ön som utbildningsbombmål för RAF. 

1:e mars 1952 återlämnades det totalförstörda Helgoland till Tyskland och den ursprungliga befolkningen tilläts återvända sedan en omfattande röjning av oexploderad ammunition verkställts. 

Följ länken
Helgoland 1950 - totalt ödelagt




Ober- och Unterland idag
Strävsamma Helgolandbor byggde nya hus, byggde ett dieselelkraftverk och utvecklade ett liv i samklang med turister. De 1100 innevånarna fick, efter ett misslyckat vindkraftverkförsök, 2009 sin elektricitet via världens längsta (53 km) havsbottenliggande elkraftkabel. Den överförda spänningen är betydande: 30 kV!



Unterland idag


"Last man standing" - fyren 1945























Fyren idag


Turismen är som tidigare nämnts omfattande - 600 000 besökare per år och på Die Düne finns under sommaren hundratals tält! Det som lockar till ön Helgoland är naturen själv, det omfattande fågellivet samt resterna av den tyska marinbasen. Många tunnlar (det fanns ju ursprungligen många kilometer) finns ännu att besöka - trots den våldsamma sprängningen den 18 april 1947.

Till Helgoland och Die Düne kommer man med snabbgående båt från Hamburg, Wedel eller Cuxhafen (restid från Cuxhafen 1 tim 15 min) - om man nu inte disponerar eget eller hyrt flyg!

Bonusmaterial med ett mycket omfattande bildmaterial finns på nedanstående länk
Festung Helgoland

                                                    Ω

lördag 24 juni 2017

Jagarkatastrofen vid Märsgarn, finalen

Gamla talesätt säger ”Gräv där du står” och "Ju mer du gräver dess djupare blir hålet – och dess mer material kommer i dagen." Det stämmer förstås...

Jag har nu snabbläst en del av det arkivmaterial om Jagarolyckan på Hårsfjärden – eller som det också stavas: Horsfjärden som Fältkrigsrätten och Kriminalpolisen lämnat efter sig på dammiga hyllor i Krigsarkivet.

Någon har frågat var Märsgarn egentligen ligger och jag återger därför Wikipedias beskrivning:

Märsgarn är en ö i Horsfjärden i Stockholms södra skärgård, strax utanför Amfibieregementet i Berga i Haninge kommun.



Märsgarn friköptes av staten år 1911. Därefter var Märsgarn, liksom grannön i söder, Vitsgarn, en bas och utbildningscentrum för svenska flottans verksamhet på ostkusten. I samband med att verksamheten successivt flyttades över till den näraliggande Musköbasen avrustades Märsgarn omkring år 1970. 

På Märsgarn har även Flottans Attackdykarskola haft sin verksamhet innan den lades ned 1979. 


Sovjetisk rutnätskarta över Horsfjärden/Märsgarn - tänka sig...





Redaktionen saknar tyvärr ryskt tangentbord på datorn men ryskans p= vårt r, c= vårt s, ryskans r (eg ett uppochnervänt L)= vårt g och h= vårt n. Den rakt söder om Märsgarn liggande Vitgarn tillhörde också flottbasen. Jagarna låg vid katastrofen förtöjda vid Jagarbryggan direkt "under" de två "svarta husprickarna" vid Märsgarns östa udde.


Ön, och de byggnader som återstår, disponeras sedan 1981 av den frivilliga försvarsorganisationen Sjövärnskåren, som driver en kursgård och arrangerar utbildningsläger för ungdomar.

Ön fungerade både som bas för flottan och för marinflyget, det senare lämnade Märsgarn i slutet av 1940-talet. Flyghangaren i trä är numera riven, och ersatt av en tälthangar som används för förvaring och reparation av Sjövärnskårens båtar. Fartygen låg förtöjda vid bryggor som till stor del har rivits.

Märsgarn var ett eget litet samhälle med egen färjeförbindelse med fastlandet, bostäder, poststation, telefonväxel, biograf, idrottshall, tandläkarmottagning och bibliotek. På Vitsgarn fanns även en idrottsplats. På Märsgarn fanns också marinens kustradiostation, Hårsfjärden radio, som flyttade till Muskö år 1986.

Det arkivmaterial som jag granskat omfattar 191 maskinskrivna A4-sidor. På dessa ryms ett stort antal vittnesutsagor. Plötsligt hajar jag till – se där levereras förklaringen till uppfattningen att flygplan S12 skulle vara ett, som typbokstaven S anger, renodlat spaningsflygplan! 


När flygplan S12 på våren 1941 anlände från Tyskland hade Sverige helt enkelt inte råd med lyxen att låta en ny flygplantyp, tillhörande Neutralitetsvakten, sväva omkring i det blå utan möjlighet att utföra offensiva anfallsuppgifter. 

Om man studerar den långa historiska raden av bombflygplan finner man att nära nog alla har sina bomber i lastutrymmen inuti flygkroppen – så och med flygplan S12. I flygkroppen, rakt under vingarna, fanns en bombrum vilket rymde två st 50 kg sprängbomber. Utrymmet var försett med luckor som helt tillslöt detsamma. Inne i flygplanet fanns knappar och en fällningsspak med två lägen: läge 1 lösgjorde en bomb, läge 2 lösgjorde båda bomberna. Genom bombtyngden från den lösgjorda bomben öppnades de båda luckorna och fjädrar såg sedan till att de, när bomben passerat, åter tillslöts. En enkel, lufmotståndsminskande och billig lösning.

Ett stort antal vittnen anger att de sett ett föremål (troligen bomb) lösgöras från ett av planen (mest sannolikt nr 24) i ”botten” på en anfallsdykning och omedelbart före att det aktuella flygplanet åter börjar sin stigning.

Märkligt nog är Fältkrigsrättens rapporter mycket knapphändiga vad beträffar vittnesmål från de tre piloterna. Detta framstår som besynnerligt mot bakgrund av att vittnet Johansson  anger att han och flera andra arbetare strax efter katastrofen mött en person i Flygvapnets uniform. 

Ur protokollen: Flygaren ifråga hade troligen fänriks grad, enär han hade en guldkokard i lägermössan samt en guldträns om ärmen. På något sätt kommo de [arbetarna, red anm] i samspråk med flygaren. Troligen frågade någon av arbetarna vad som hänt. Flygaren upplyste då om att det inträffat en explosion å några jagare samt tillade, att han befunnit sig mitt ovanför explosionshärden med sin maskin, när explosionen inträffade. Därefter sade han ungefär följande: ”Maskinen kastades upp av lufttrycket, och det djäkliga var att vi hade bomber ombord”. Flygaren verkade mycket nervös och uppskakad under sitt samtal med arbetarna.

Det framgår att S12 regelmässigt bar bomber under sina spaningsflygningar för Neutralitetsvakten. Vid anfallsövningar mot flottans fartyg skulle dock flygplanens bombrum alltid vara plundrade och tomma.

Vid den aktuella övningen, som var satt att starta kl 09:30, plundrades flygplanen nr 18 och nr 23. Bombrummet på flygplan nr 24 var, utan angivande av orsak (jfr understruket ovan), redan tomt. Enligt vittnen skall detta ha kontrollerats. Övningsstarten blev något försenad till följd av att den särskilda s.k. powerbåten,  som användes vid plundring inte fanns på samma plats som de förtöjda flygplanen. Powerbåten fördes vid plundring in mellan flygplanets pontoner, bombluckorna öppnades och en flygtekniker i flygplanet ”fällde” i tur och ordning bomberna vilka togs emot av två man i båten och därefter fördes till bombförrådet.

Omedelbart efter olyckan gjordes en noggrann inventering av bomberna i bombförrådet varvid konstaterades att en av de 12 bomber som kunde monteras i flygplan S12 saknades. Efterforskning visade att tre bomber av misstag fällts eller helt enkelt lossnat under 1941. Två från flygplan S5 och en, i början av september, från flygplan typ S12. Denna bomb skulle av misstag (slapphet?) inte bokförts som tappad vilket skulle förklara varför en bomb saknades.

Att noggrannheten att följa givna order och instruktioner hade sina brister kan förklaras av rutin, tristess och mänsklig svaghet. Så var t ex de i fällningsställen i aktern på jagarna HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla och HMS Göteborg förefintliga sjunkbomberna inte, i strid med landinstruktioner, säkrade efter fullgjord eskorttjänst. De kom också att explodera…

Det är känt att de tre flygplanen efter anfallsövningen mot de ankrade/förtöjda fartygen vid Märsgarn skulle utföra bombfällning med stridsladdade bomber (övningsbomber till S12 saknades f.ö. vid tillfället ifråga).

Det ligger nära till hands att misstänka att personalen faktiskt underlät att plundra flygplanen, i synnerhet det som antogs redan vara plundrat – flygplanen skulle ju efter förestående övning omedelbart åter bombladdas! Givetvis vill ingen av de inblandade vittnena i plundringen uppge den alternativa sanningen och Fältkrigsrätten prioriterar gärna en teori som bygger på sabotage genom annans handaverkan - det ligger nämligen i Sveriges intresse att vi för omvärlden uppvisar en stålblank vapensköld där verksamheten fortgår med urverksmässig precision.

Sprängskadorna på HMS Göteborgs akterdäck visade att explosionstrycket utgått från fartygets inre. Fätkrigsrätten anser att detta berodde av att stridskoner från två av de tre torpederna i HMS Göteborgs aktra torpedställ fallit ner genom skylightet till turbinrummet och sedan sekundärt exploderat till följd av den våldsamma oljebranden.

Det finns dock en annan möjlighet: en 50 kg sprängbomb, fälld från flygplan, tränger utan vidare ner genom en jagares däck och kommer därefter, till följd av fördröjd utlösning, brisera inombords varvid fläkning av däcksplåtar sker inifrån och ut – precis som på HMS Göteborg.

Det är märkligt att Fältkrigsrätten negligerar alla de vittnen som säger sig ha sett en bombliknande föremål falla från ett av de dykanfallande flygplanen. Och vart tog den uppskakade fänriken/flygföraren vägen?

I vissa stycken är Fältkrigsrätten en föregångare till hovrättens bedömning av Lisbeth Palmes utsago om gärningsmannens identitet när den (fältkrigsrätten alltså) skriver:

… Det må emellertid framhållas, att på grund av de mänskliga sinnenas otillförlitlighet vittnesmål, särskilt när det gäller iakttagelser av något som händer hastigt, utspelar sig inför vittnens ögon, många gånger kunna visa sig vara sakligt oriktiga även om de är avgivna i god tro.

Givetvis går det inte att, snart 76 år efteråt, definitivt avgöra vad som egentligen skedde där vid Märsgarn kl 09:52 den 17 september 1941. Att det finns alternativa möjligheter till det förmodade sabotaget är dock ostridigt.

                                                   Ω