Redaktörens ärtsoppa

De flesta av oss har minnen från fältlivets ärtsoppa. Säkert har du någon gång funderat över varför ärtsoppa vanligen är synonymt med ärtgröt? Säkert har du också funderat över varför ärtsoppa är den typiska soldatmaten?

Svaren är enkla: Ärtor kan förvaras och medföras i fält i säckar. Hållbarheten för dessa gula, torra, ärtor är närmast obegränsad. Det eventuellt ingående fläsket får sin hållbarhet genom att vara rimmat. Givetvis kan det inte bevaras lika länge som de torkade gula ärtorna men ligger det i saltlag kan det vara ätligt efter flera månaders lagring! Min far gjorde sin värnplikt vid Bodens Fästning 1918 och berättade att där fanns stora cementkar med fläskkött i saltlake. Där, i karen, kunde fläsket ligga årsvis. Övriga fästningar i Sverige, till exempel Tingstäde Fästning på Gotland som Redaktören besökt, hade motsvarande lagringskar för fläsk för att kunna uthärda belägring.

När man kokar ärtsoppa i fält finns vanligen ingen fast tidpunkt för serveringen - stridsläget avgör när skaffningen serveras. Dock är det så att ärtorna blir alltmer mjuka och trasiga ju längre de får koka (eller hållas varma) - därav lätt att förstå att soppan vanligen serverades som ärtgröt.

Ett personligt minne av fältmässig ärtsoppa är som följer: Mina tjänsteåligganden som Parkunderofficer (PU) vid ett traktoranspänt 10,5 cm artillerikompani innebar inte sällan att uppkomna underhållsfrågor måste lösas med högsta prioritet. Vid det här aktuella tillfället hade skymningen övergått i mörker och klockan närmade sig 21:30. Jag hade missat middagen, som bestod av ärtsoppa, och måste nu finna något att döva hungertecknen från min mage med. Jag fann igen koktrossens traktorkärra lastad med resterna från middagen dryga fyra timmar tidigare. Jag klättrade upp på släpet och hittade efter visst letande isolerkärlet med stelnad ärtgröt. Efter diverse rotande fann jag en papperstallrik, lite hårt bröd och ett smörpaket. Sleven till kärlet låg strax bredvid och jag öste upp kall ärtgröt och njöt den samman med en hårdbrödbit med smör. Besticken medförde jag fältmässigt i vänster bakficka på vapenrocken. Jag vill inte påstå att det var en festmåltid - men hungern stillades och jag kunde till sist söka upp mitt nattläger i batteriets fordonsförartält!

Sammantaget ledde dessa erfarenheter till att jag nyligen experimenterat fram ett ärtsopperecept - där ärtorna inte är söderkokta till ärtgröt!

Koka du också - och njut av en ärtsoppa såsom den bör vara!

Till soppan serverar du hårt bröd med smör och ost - och om så önskas, en kopp varm punch!

Redaktörens ärtsoppa

Du behöver till 6 portioner

500 gram gula (torra) ärtor

350 gram rimmat stekfläsk (i skivor)

1 gul lök

3 tärningar mörk oxbuljong

1½ liter kallt vatten

1 matsked timjan

Salt behöver inte tillsättas. Buljongtärningarna och det rimmade fläsket ger tillräcklig sälta!

Tillagning

Lägg ärtorna i vatten 10-12 timmar. Vattnet skall väl täcka ärtorna. Välj en tillräckligt stor gryta så att tillkommande vatten och råvaror får plats. Häll bort vattnet när blötläggningen är klar. Ställ grytan med ärtorna åt sidan.

Skala löken och skär den i fyra klyftor

Tillsätt 1 liter vatten till en passande kastrull. Lägg i löken och de 3 buljongtärningarna. Koka upp.

Låt löken koka sakta under lock i 10 minuter - eller tills den är mjuk. Skumma av löken med en hålslev och kasta bort den.

Dela stekfläsket på mitten med en skarp kniv. Sära skivorna och lägg dem sedan i den varma ox/lökbuljongen. Låt koka upp och sjud sedan fläsket under 15 minuter.

Ta upp köttet och skär det, efter behag, i bitar (små bitar är bäst!)

Häll köttet och buljongen över ärtorna. Tillsätt ½ liter kall vatten. Ströa över 1 matsked timjan.

Koka upp soppan och koka sedan över sakta eld (dvs låt soppan sjuda) i 30 minuter.

OBS! Koka INTE sönder ärtorna!

Prova under de sista 5 minuterna huruvida ärtorna har ”rätt” hårdhet enligt dina preferenser. Är de för hårda så låt soppan sakta koka ännu några minuter. Eventuella ärtskal skall vara kvar i soppan - fibrer är nyttiga för matsmältningen!

Ärtsoppa går utmärkt att frysa! Satsar du på infrysning bör koktiden (= ärtornas hårdhet) kortas något eftersom ärtorna ytterligare mjukas upp vid uppvärmningen!

"Nich nach zeit kochen sonder immer wieder probiren" stod det på en spagettiförpackning som Redaktören en gång läste tillagningsanvisningen på i Schweitz! Detsamma gäller Redaktörens Ärtsoppa: Slutkoka inte efter tid utan prova oupphörligt ärtornas hårdhet med en sticka!

Bon apetit!

Redaktören

Revolverstriden i Tombstone den 26 oktober 1881 - början till slutet på en laglös amerikansk epok kallad The Wild West

Den lilla staden Tombstone, i sydöstra Arizona, helt nära gräsen till Mexico bär i sin ryggsäck en evigt ihågkommen händelse - en våldsam, dödlig, händelse utspelad under förrförra seklet 
- i slutet av 1800-talet.

Händelsen hade sin grund i dåtidens uppfattning om vad som var rätt och vad som var fel. 



I brist på såväl domare som fängelser reglerades inte sällan åsiktsskillnaderna med en rykande revolver i hand.

Bild från Boot Hill, Tombstone, Arizona

Som konsekvens av detta egenmäktiga, brutala, konfliktlösande blev det snabbt nödvändigt att, på en grusås just utanför Tombstone, inrätta Boot Hill - den begravningsplats där offren för meningsskilj-aktligheterna evigt vilar.

Namnet Boot Hill användes som benämning på kyrkogården av flera städer i den Amerikanska Västern. Namnet, Boot Hill, antas ha uppstått ur det faktum att merparten av de som funnit sin sista vila där begravdes som de stod och gick - med stövlarna på...

Det som idag, i Tombstone, kallas Old Boot Hill öppnades 1878 och ersattes under 1885 av en ny begravningsplats. Old Boot Hill är idag förklarat som Nationellt minnesmärke.

Ligor av boskapstjuvar samt hästtjuvar
behandlades skoningslöst...

På bara sju år samlade Old Boot Hill ca 250 permanenta innevånare. Att vandra runt där - som Redaktören och hans husfru gjort - ger en kuslig känsla av bevis på människors ondska - och av brutala levnadsförhållanden i The West. Själva platsen med sina kors och gravstenar (alla gjorda av trä) och dessas korta inskriptioner av namn, dödsdatum och dödsorsak ger en känsla av overklighet. 

Kyrkogården är för en svensk en helt osannolik plats: en grusås, kullersten som markerar gravar, låga torkhärdiga buskar samt gravsten/träkors med angivande av namn - här och där även Okänd - samt datum och dödsorsak. Där finns alltså ca 250 gravar - bland dem fann Redaktören med viv 5 st som på gravstenen angavs ha dött en naturlig död (sjukdom)... Resten var just hung, shot, stabbed, killed, murdered... (hängd, skjuten, knivhuggen, dödad, mördad...)

Ed Schieffelin
Att Ed var en man som inte tog lätt på umgänges-
formerna i Tombstone framgår av denna bild. Han
 bär två revolvrar i bältet och stöder sig också
på kraften i ett dubbelpipigt
hagelgevär!

Tombstone, Arizona blev stad 1879, två år efter att indianspåraren och prospektören Ed Schieffelin funnit en rik silveråder i närheten.

Schieffelin deltog i ett företag riktat mot Chirikahua Apache-indíaner och hade sitt basläger i en plats kallad Camp Huachuca. Uppdragets soldatkamrater varnade Schieffelin för att lämna lägret och sa "det enda du finner därute är grus - och kanske din egen gravsten (eng: tombstone)". Efter sitt silverfynd kallade Ed Schieffelin sin gruva för "The Tombstone". 

Ryktet om silverfyndet spreds snabbt som vinden och det dröjde inte länge innan bosättare, cowboys, prospekterare, advokater, affärsmän, professionella spelare, prostituerade och revolvermän styrde sin kosa till platsen.

I närheten av Schieffelins gruva fanns en liten stad (läs liten samling med hus), Goose Flats, och denna plats döptes år 1879 om till Tombstone.

Tombstone 1881

Allen Street 1882

Chrystal Palas - då...

Här vid den långa bardisken på Chrystal Palas tog Wyatt Earl, vicesheriff i Tombstone, gärna en whiskey med sina bröder och vänner. Ofta sedda gäster vid de hundratals spelborden i staden var förutom Wyatt, hans bröder Virgil och Morgan, även den lätt försupne, tuberkulossjuke, gamblern och tandläkaren Doc Holliday. Två sentida besökare vid denna sägenomsusade, blankpolerade, bardisk var Tidsspegelns Redaktör med hustru!

Chrystal Palas - idag

Tombstone räknade redan tidigt 15-20 000 innevånare, varav dock endast 7500 myndiga män registrerades... resten var kvinnor, barn och folk av annan etnicitet... Till staden drogs alla möjliga sorters människor - vi kan för enkelhetens skull dela upp dem i goda och onda. Deras intressen riktades mot de mer än 100 saloonerna, de otaliga matställena, ett imponerande "red light district" (horkvarter), skolor, kyrkor och en av Arizonas första swimmingpooler - för övrigt i drift än i dag!

Virgil Earp 1843-1905

Wyatt Earp 1848-1929

Morgan Earp 1851-1882

År 1879 gjorde de tre bröderna Earp med hustrur sin entré i Tombstone. Olikt mängden av kringströvande cowboys blev de snart nog anställda som lagens väktare. De bar sedan tidigare ett tungt rykte om oräddhet och skjutskicklighet efter att ha återställ ordningen i västerns kanske mest brottsberyktade stad: Dodge City. Deras namn var Virgil, Wyatt och Morgan Earp. Virgil fick arbetet och titeln Vice US Marshal vilket gjorde honom till lagens högste företrädare i Tombstone. Virgils företrädare, sheriffen Fred White dog stilenligt i en revolverstrid med kriminella cowboys i oktober 1880...

Virgil utnämnde tämligen omgående sina bröder Wyatt och Morgan till deputies - dvs ett slags "vice poliskonstaplar" i Tombstone.

Johnny Behan 1844-1912

I Tombstones polisiära bakgrund fanns också Sheriffen över Cochise County (där Tombstone ingick) Johnny Behan.

Att söka utröna vad begreppen US Marshall, City Marshall, Sheriff, Town Sheriff och övriga polisiära amerikanska titlar och deras befogenheter står för är inte möjligt - källorna ger mycket motstridiga svar på frågan. En US Marshall var dock en funktion med främst federala, gränsöverskridande, verksamhetsområden medan Sheriffen verkade inom ett avgränsat område.





I Tombstone fanns, bland andra med verksamheter utanför lagen, några som stack ut mer än de flesta och gick under begreppet Cowboys. Kriminella kofösare långt bortom våra, av Hollywood knådade, westernhjältar...  

I vårt fall utgörs Cowboys av Frank och Tom McLaury, Ike och Billy Clanton samt Billy Claiborn.

Frank McLaury 1849-1881

Tom McLaury 1853-1881

Ike Clanton 1847-1887

Billy Clanton 1862-1881

Billy Clayborne 1860-1882

Tombstones Stadsråd hade i april 1881 beslutat om en ordningsregel som förbjöd bärande av eldhandvapen inom stadsgränsen.

Fiendskapen mellan ovan nämnda "Cowboys" och bröderna Earp som sökte upprätthålla Stadsrådets ordningsregler var högst noterbar!

Onsdagen den 26 oktober 1881 kokade slutligen kitteln över när Frank, Tom, Ike, Billy Clanton och Billy Claiborn - väl druckna - bröt mot ordningsstadgan rörande att inte bära vapen inom stadsgränsen - samtidigt hotade de bröderna Earp till livet.

Virgil Earp uppmanade, den dagen, sheriffen Johnny Behan att avväpna de fem - men Behans sympatier låg sedan länge hos de laglösa och han vägrade.

Virgil bestämde sig då för att med sina bröder Wyatt och Morgan konfrontera Cowboys. 

John Henry (Doc) Holliday 1851-1887

Till trion anslöt sig, och deputerades, den tuberkulossjuke tandläkaren och gamblern Doc Holliday.

Doc Holliday beskrevs av Wyatt Earp som en god och lojal vän samt "a long, lean blonde fellow nearly dead with consumption
and at the same time the most skillful gambler and nerviest, speediest, deadliest man with a six-gun I ever knew.”









Fyra tungt beväpnade män i långa svarta rockar och med svarta hattar begav sig iväg mot OK Corral. 

På en liten tomt vid Freemont Street, helt nära OK Corral (men faktiskt ett halvt kvarter från OK Corral!!) stötte de samman med Cowboys. 

Bilden visar de inblandades positioner strax innan eldstriden börjar. Notera de extremt korta skjutavstånden!

Virgil kommenderade "Kasta era revolverbälten, upp med händerna!"

Skiss över platsen för eldstriden ritad av Wyatt Earp 1924.
Notera att OK Corral har sin infart från Allen Street

Sedan hände allt blixtsnabbt! Under 30 sekunder avfyrades ca 30 skott från revolvrar och dubbelbössor. Tre män blev döda på platsen: Billy Clanton och de två bröderna McLaury - Virgil, Morgan och Doc Holliday sårades (den senare mycket lätt) - ingen dock livshotande.

De båda bröderna McLaury samt Billy Clanton utställda i begravningsentre-prenörens skylt-fönster... Nästa anhalt: Boot Hill










Tre dagar efter händelsen suspenderades Virgil från sitt ämbete. En rättegång rörande anklagelse för mord riktad mot bröderna  Earp och Doc Holliday inleddes. Ike Clanton initierade detta med stöd av Johnny Behan. Domare Spencer förklarade emellertid efter avslutade förhandlingar att de tilltalade handlat i enlighet med lagen och därmed var målet avslutat.

Men konflikten var inte löst med detta. Den 28 december 1881 försökte Cowboys (se betydelse ovan!)  mörda Virgil Earp genom att från ett bakhåll skjuta honom i ryggen med hagelbössor. Han överlevde - men som invalid.

18 mars 1882 var det så åter dags. Morgan Earp sköts till döds genom ett saloonfönster när han spelade biljard. Åter var det Cowboys som misstänktes men ingen blev arresterad för dådet.

Nu tändes en flammande djävulseld i Wyat Earps ögon. Han skulle jaga - och döda - alla dem som stod bakom mord och mordförsök på hans bröder.

Dagen efter mordet på Morgan Earp formade Deputy US Marshal Wyatt Earp ett uppbåd (posse) bestående av bl a hans bröder James och Warren, av Doc Holiday och sju andra. Den överenskomna dagslönen var 5 dollar per man. 

De började sitt arbete med att forsla kistan med Morgan Earps lik till järnvägsknutpunkten i Benson varifrån brodern James eskorterade kistan till familjegraven i Colton, Kalifornien.

Därefter eskorterade uppbådet den handikappade Virgil och hans fru till ett säkert ställe i Tucson (Arizona, Paramount Pictures hemvist. red anm)

Frank Stilwell 1856-1882

I Tucson befann sig också en grupp Cowboys som sade sig vara ute efter Wyatt Earp. Gruppen leddes av Frank Stilwell som Wyatt starkt misstänkte för mordet på sin bror Morgan. Påföljande morgon återfanns Frank Stilwells lik svårt sönderskjutet i stadens utkant. Morgan Earps lik hade inte nått ändstationen i Kalifornien innan en av hans mördare kallnade i Tucson.












Fredsdomaren i Tucson, Charles Meyer utfärdade en arresteringsorder för Wyatt och fem av hans deputies men uppbådet återvände till Tombstone och red sedan vidare till Pete Spences skogsläger i Dragoon Mountains.

Florentino "Indian Charlie" Cruz grav

Där påträffades, och dödades, ännu en misstänkt Cowboy: Florentino "Indian Charlie" Cruz.

William "Curly Bill" Brocius 1845-1882

Två dagar senare kom de oförhappandes till ännu ett skogsläger befolkat av laglösa Cowboys. Ännu en tung eldstrid utspelades med påföljd att ytterligare en misstänkt, Curly Bill, fick ett dödande hagelskott i bröstet av Wyatt. Samme Curly Bill hade 18 månader tidigare räddats av Wyatt från en dödsdom utfärdad av en rasande mob för mördandet av Virgil Earps företrädare, Sheriffen Fred White.

I striden dödades därefter, av Wyatts revolver, Cowboyen Johnny Barnes medan medbrottslingen Milt Hicks sårades i ena armen.







Wyatt Earps vendetta med anledning av de invalidiserande skotten mot brodern Virgil samt mordet på brodern Morgan Earp var därmed till ända - men Wyatt skulle stå orädd, på lagens sida, i ännu några revolverstrider och dog i stillhet den 13 januari 1929 i Los Angeles.

Vilda Västerns epok som laglöst land led med revolverstriden vid OK Corral i Tombstone den 26 oktober 1881 mot sitt slut. Orädda män skulle, likt bröderna Earp, i allt snabbare takt eliminera laglösa Cowboys, revolvermän och fuskande spelhajar. Ingen enskild människa skulle dock nå sådan, evig, ryktbarhet för rak rygg och total oräddhet som Wyatt Earp.

Nedan följer ett bildkollage från Tombstone och Old Boot Hill. Fotona tagna av Redaktören 2011.

Eldstriden spelas upp på två teatrar flera gånger per dag. Här görs
"reklam" för spelet av bröderna Earp och Doc Holliday 

Naturligtvis gör även Cowboys reklam för spelet!

Dockor fungerar som figuranter på platsen för eldstriden.
Bröderna Earp i svart Doc Holliday i grått (i verkligheten var
även han klädd i svart rock!)
Det vita planket mot Freemont Street fanns inte 1881

Redaktören flankerad av Earps och Holliday (med käppen)

Dåtidens redaktionslokal för tidningen Tombstone Epitaph
existerar än idag.

Saloonen Chrystal Palas var 1881 bara ett envåningshus

Bruket av trätrottoarer lever kvar i Tombstone

En gång hade Tombstone 100 salooner...

Wyatt Earps hus - nu museum

                                         

Boot Hill - grus, låga torktåliga buskar och gravstenar av trä...

De som dog i eldstriden 26 oktober 1881

Många som begravdes var faktiskt bokstavligen okända!

Mobbens oskyldiga offer...

Texten är svår att avstava rätt men här står något tänkvärt:
"As you pass by remember that as you are so once was I
and as I am you soon will be.
Remember me

Ännu ett offer för den lynchande mobben...

Här, på Old Boot Hill i Tombstone, vilar runt 250 människor vilka
nära nog undantagslöst fick en våldsam ond bråd död...
Livet, ute där i The Wild West, var hårt
och ofta nog skoningslöst in till döden...

                                                        - Ω - 

Katastrofen i Getå

Många känner inte till det lilla samhället Getå ca 10 km nordost om Norrköping - än färre känner till den fruktansvärda järnvägskatastrof som där inträffade hösten 1918. 

I den regniga och mörka höstnatten den 1 oktober 1918 spelade naturen upp en ödessymfoni. Efter en lång, torr sommar, följe en ihållande regnig höst. Naturen återskapade helt enkelt sin balans mellan ytterligheterna. 

Den 1 oktober 1915 invigdes Östra Stambanans sträckningen mot Stockholm via Getå. Järnvägen löper vid Getå på en grus och lerbank alldeles invid, och 9 - 10 meter ovanför, Bråvikens strand. Det tidigare torkan och det därefter myckna regnandet hade gjort grus- och lerlagret som banvallen vilar på instabilt.

Ett godståg med ca 50 vagnar, draget av två ånglok, passerar Getå norrut utan störningar vid 18-tiden - men sedan händer det som skall kulminera i den hittills svåraste järnvägsolyckan i Sverige.

Det genomsura lerlagret släpper från berggrunden och ett ca 50 meter brett avsnitt rasar ner över den 8 meter nedanför banvallen liggande bilvägen och vidare ner i Bråviken. Av tyngden från ler- och grusmassorna pressas en del av Bråvikens botten upp och bildar en mindre halvö invid stranden. Banvall, järnvägsräls och telegrafstolpar dras ner i den nybildade gropen...

Klockan 18:54 lossar lokförare Wahlström bromsarna på tåg 422 och släpper samtidigt fram ångan till de 4 arbetscylindrarna på loket Litt F1200. Eldaren Carlsson öppnar fyrluckan och skyfflar in mer kol. Lokets 1550 hästkrafter drar frustande igång snälltåget från Malmö mot Stockholm. Tåget har inväntat klarsignal för vidare färd norrut vid anhalten Åby strax norr om Norrköping. De 10 vagnarna med 165 passagerare dras av ångloket Littera F1200.

F-seriens 11 lok är de största, tyngsta och starkaste lokomotiv som någonsin byggts i Sverige och användes, före elektrifieringen 1933, huvudsakligen som draglok till fjärrsnälltågen Stockholm-Malmö. Loken byggdes av svenska Nohab.




Data för lok Litt F1200
Vikt 142 ton
Längd över buffertar 21,3 meter
Effekt 1550 hkr
Kolförråd 6,5 ton
Vattenförråd 25 ton
Drivhjulens höjd 1880 mm

Det första tecknet på att något höll på att ske denna kväll var att man vid hållplatsen i Getå, mellan kl 18:33 och kl 18:40, hörde ett ovanligt ljud från från telefon- och telegraftrådarna. Klockan 18:55 konstaterades att telegraflinjen var bruten. Båda dessa händelser berodde naturligtvis på jordskredet som tog med sig allt i sin väg.

Teletrafiken norr- och söderut var bruten. Banvaktarstugorna längs linjen hade därmed ingen kontakt med närliggande stationer - och tåg 422 mot Stockholm ångar därmed i kvällsmörkret mot sin undergång.

Med 75-80 km per timme kör Littera F1200 rakt ut i tomheten och tar med sig sex av tågsättets vagnar ner i lergropen nedanför den ursprungliga banvallen. Den sjunde vagnen, restaurangvagnen, blir hängande i 45 graders vinkel på raskanten, de tre sista vagnarna står kvar på spåret.

Restaurangvagnen balanserar på rasbranten

Den nedanför banvallen gående vägen.
Till höger, utanför bild, Bråviken.

I vänsterkant lokets tender - i fonden restaurangvagnen.
I mitten förvridet järnskrot efter de fullständigt
förkolnade sex vagnarnas underreden.

Flygbild (1918!) över olycksplatsen. Loket, restaurangvagnen och brandrester i bildens mitt. Till höger de tre vagnar som blev kvar på spåret. I bildens mitt den vid raset nybildade halvön bestående av bottensedimentet från Bråviken samt rasmassor.

Exakt diorama över olycksplatsen. Till vänster resturangvagnen, till höger loket. Det svarta i mitten är brandrester efter sex vagnar...

I postvagnen, som gick närmast loket, arbetade två man, förste postiljonen Johan Levi Lindström och extra postiljonen Eric Ruben Håkansson. Båda överlevde kraschen och tog sig ut ur den demolerade postvagnen. Det var kolmörkt ute men Håkansson ser ändå lokförare Wahlström som svart i ansiktet kommer emot honom och säger ”Skaffa mig en signal”, dvs signallykta. En bit bort på banvallen möter postiljon Håkansson en från Getåhållet kommande järnvägare med en signallykta i handen. I skenet från lyktan kan Wahlström släppa ut ångan ur lokets ångpanna och därmed förhindra att denna sprängs.

Lindström och Håkansson söker nu rädda postvagnens innehåll av värdefull post. Den accelererande branden - och de därtill exploderande gascylindrarna för vagnarnas belysning - gör dock arbetet omöjligt. De båda posttjänstemännen övergår av denna anledning till att undsätta de skadade.

Fem personer kan inte identifieras och fyra, fem personer kremeras så fullständigt att de helt enkelt försvinner och aldrig återfinnes... Ingen vet med exakthet hur många som verkligen omkom vid Getå denna mörka oktoberkväll 1918.

Postiljonen Lindström var frånvarande från arbetet under 14 dagar efter olyckan - extra postiljonen Håkansson sorterade som vanligt post, ombord på tåg, redan påföljande natt!

På Norrköpings Norra Kyrkogård begravdes i en samlingsgrav 15 namngivna samt fem oidentifierade offer. En fem meter hög sten av röd granit utmärker graven.

Minnessten vid platsen för
Getåolyckan

I förteckningen över de bärgade föremålen från postvagnen kan läsas:
"5 mynt, 2 knappar, 2 nyckelknippor, 1 lös nyckel, 1 stämpeldyna, 1 plomberingstång, 1 påssax, 1 stycke omslag till expressbrev, 1 vanligt brev, bit av fotografi, 2 stycken frimärken, diverse rester av postanvisningar och tidningsprenumerationer”. 

Dessa föremål samt en sektion av den aktuella postvagnens vägg finns nu i Postmuseums samlingar.

Loket, Litt F1200, låg kvar på olycksplatsen till den 15 november då det bärgades, reparerades, och åter var klart för tjänst hos SJ den 21 maj 1919. 

Loket såldes 1937 till Danmark och återvände till Sverige 1963. Det kan idag ses på Järnvägsmuseum i Gävle.

                                                      Ω