Tirpitz, Bismarcks systerfartyg

Tirpitz, tyskt slagskepp, i storlek endast överträffat av de väldiga japanska (syster)slagskeppen Yamato och Musashi, världens genom tiderna största krigsfartyg, kom att överleva sitt systerfartyg Bismarck med tre och ett halvt år. Den 12 november 1944 slog dock hennes ödesklocka då 31 brittiska Lancaster-bombplan med gigantiska bomber - s.k "blockbusters" om 5,4 ton, attackerade och sänkte Tirpitz i den norska fjorden Håköyboten väster om Tromsö. 

Den tyska krigsledningen hade förlagt Tirpitz till Norge med - allt efter tidens gång - varierande hamnar - och hon utgjorde därmed ett ständigt hot mot Murmansk-konvojerna, även om hon aldrig operativt skulle komma att anfalla dessa. Tanken var att hon genom sin närvaro i de norska vattnen, skulle binda allierade sjöstyrkor till skydd för konvojerna.. en tanke som var mycket fruktbar - och så småningom tvingade fram det allierade luftanfallet den 12 november 1944. 

Flera försök att sänka Tirpitz hade gjorts tidigare - mest spektakulärt var anfallet med tre brittiska mini-ubåtar den 22 september 1943. U-båtarna var avsedda att lägga ut kraftiga, tidsinställda, sprängladdningar på botten under Tirpitz. Alla tre båtarna upptäcktes emellertid och oskadliggjordes... två av de tre u-båtsbesättningarna tillfångatogs och var ombord på Tirpitz när sprängladdningarna detonerade.. den tredje u-båten hörde aldrig mer av....

Antalet omkomna vid sänkningen av Tirpiz har aldrig säkert fastställts men ligger mellan 950 och 1204 män... de flesta pojkar som aldrig fick njuta av livet...

Tirpitz
Allmänt
Typ	Slagskepp
Klass	Bismarck-klass
Historik
Beställd	1935
Byggnadsvarv	Kriegsmarinewerft i Wilhelmshaven
Sjösatt	1 april 1939
I tjänst	25 februari 1941
Öde	Sänkt den 12 november 1944 69°38′50″N 18°48′30″Ö / 69.64722°N 18.80833°Ö / 69.64722; 18.80833
Tekniska data
Längd	251 m
Bredd	36,0 m
Djupgående	10,2 m
Deplacement	42 900 - 52 600 ton
Maskin	12 Wagner överhettade ångpannor; 3 Brown-Boveri växlade turbiner; 3 trebladiga propellrar (110 MW)
Fart	30,8 knop
Räckvidd	9 280 nm vid 16 knop
Besättning	2 608
Bestyckning	8 x 38 cm SK C/34 (4 x 2) 12 x 15 cm SK C/28 (6 x 2) 16 x 10,5 cm SK C/33 (8 x 2) 16 x 3,7 cm SK C/30 (8 x 2) 12 x 2 cm C/30 (12 x 1) senare även åtta 503mm torpedtuber
Flygplan	fyra Arado Ar 196, en dubbeländad katapult

                                                     - Ω - 

Bismarck, tysk tungviktare

När den Brittiska flottans stolthet, HMS Hood "The Mighty Hood", dåtidens största och tyngst beväpnade örlogsman, träffade sitt öde i Danmarkssundet på morgonen den 24 maj 1941 var det den tyska flottans mäktigaste fartyg, slagskeppet "Bismarck", som agerade bödel...


Bismarck (jfr bild till vänster) hade ett systerskepp, Tirpitz, mer om henne senare!

En 38-cm granat från Bismarcks huvudartilleri, en 800 kg tung projektil, fann Hoods akilleshäl: det bristfälligt skyddade däcket..... den aktra ammunitionsdurken... och "The Mighty Hood" delades av den följande övermäktiga explosionen i två delar och gick med sin besättning om 1490 man i 30 knops fart, till botten i Danmarkssundet - 4000 meter ner i havet.... blott tre sjömän överlevde!

Men Bismarcks segeryra skulle inte vara länge.... döden...., i form av det bästa som Royal Navy kunde uppbåda, väntade väster om de Brittiska öarna!

Slagskeppen Prince of Wales, King George V och Repulse, kryssarna Norfolk, Suffolk och Dorsetshire samt hangarfartygen Victory och Ark Royal  och därtill ett antal jagare fick av Brittiska Amiralitetet order om att  finna och sänka Bismarck. Den drygt 2000-hövdade besättningen på Bismarck anade inte vad som väntade... 

Efter att ett spaningsplan upptäckt Bismarck på morgonen den 26 maj attackerades skeppet sent samma kväll av 15 st Swordfish-torpedplan från hangarfartyget Ark Royal. Bismarck träffades av flera torpeder varav en detonation kom att låsa Bismarcks roderfunktion. Bismarck blev sålunda manöveroduglig och därigenom en tämligen lätt måltavla för Britterna. 

På morgonen den 27 maj attackerades det manöverodugliga fartyget av slagskeppen Rodney och King George V, assisterade av kryssarna Norfolk och Dorsetshire. Bismarck gick till botten efter en två timmar lång eldstrid med tung artillerield och med torpedbeskjutning på kort avstånd från kryssaren Dorsetshire. 

Slagskeppet Bismarck, Tysklands stolthet, försvann ner i Atlantens kalla vatten kl 10:30 den 27 maj 1941. Av fartygets 2 065 besättningsmän överlevde endast 115. Vraket ligger på 4 790 m djup - cirka 1 000 m djupare ner än vraket efter det välkända  RMS Titanic.

Bismarck
Allmänt
Typ	Slagskepp
Klass	Bismarck-klass
Systerfartyg	Tirpitz
Historik
Beställd	16 november 1935
Byggnadsvarv	Blohm + Voss
Sjösatt	14 februari 1939
I tjänst	20 augusti 1940
Öde	Sänkt den 27 maj 1941 i Atlanten 48°10′N 16°12′V / 48.167°N 16.200°V / 48.167; -16.200 (Bismarcks förlisning 27 maj 1941)
Tekniska data
Längd	251 m
Bredd	36,0 m
Djupgående	10,2 m
Deplacement	41 700 - 50 900 ton
Maskin	12 st Wagner överhettade ångpannor; 3 st Brown-Boveri växlade turbiner; 3 st trebladiga propellrar (110 MW)
Fart	30,1 knop
Räckvidd	9 280 nm vid 16 knop
Besättning	2 221
Bestyckning	8 x 38 cm SK C/34 (4 x 2) 12 x 15 cm SK C/28 (6 x 2) 16 x 10,5 cm SK C/33 (8 x 2) 16 x 3,7 cm SK C/30 (8 x 2) 12 x 2 cm C/30 (12 x 1)
Flygplan	4 st Arado Ar 196, en dubbeländad katapult

                                                     - Ω - 

The mighty Hood

Klockan är 5:35 på morgonen den 24 maj 1941. Dåtidens mäktigaste krigsfartyg, det brittiska HMS Hood har blåst "Klart Skepp"" och 1490 sjömän är stridsberedda. Fienden är det tyska slagskeppet Bismarck tillsamman med den tyska tunga kryssaren Prins Eugen. Platsen är Danmarkssundet mellan Island och Grönland. "The Mighty Hood", vilket är det allmänna smeknamnet på detta stolta fartyg, forsar fram i nära 30 knop genom Danmarkssundets gröna vatten. 

HMS Hood (bilden) lider emellertid av samma svaghet som alla dåtida krigsfartyg: skrovets sidor är väl skyddat med sidopansar mot torpeder och granater... men däcket? Och just detta blir HMS Hoods undergång. En granat från Bismarcks svåra artilleri, med en kaliber om 38 cm, en granat om knappt 800 kilo, avlossad på 30 km avstånd, kommer från ovan och tränger igenom Hoods däck och detonerar i den aktra ammunitionsdurken... Fartyget sprängs omedelbart i två delar och försvinner inom 3 minuter ner i Danmarkssundets gröna vatten... med 1487 man... endast 3 man överlever... de överlevande var sjökadetten William John Dundas (1921–1965), matrosen Robert Ernest Tilburn (1921–1995) och signalmannen Ted Briggs (1923–2008).

HMS Hood
Allmänt
Typ	Slagkryssare
Klass	Admiral-klass
Fartygsnummer	51
Motto	Ventis Secundis (Latin: "Med gynnsamma vindar")
Historik
Beställd	7 april 1916
Sjösatt	22 augusti 1918
I tjänst	15 maj 1920
Öde	Sänkt av det tyska slagskeppet Bismarck den 24 maj 1941
Tekniska data
Längd	262,3 m
Bredd	31,7 m
Djupgående	10,1 m
Deplacement	1918: 45 200 ton 1940: 48 360 ton
Maskin	24 Yarrow små oljefyrade vattenrörsångpannor; 4 Brown-Curtiss turbiner med reduktionsväxlar, 4 propellrar; (107 MW)
Fart	1920: 31 knop 1941: 29 knop
Räckvidd	5 332 nm vid 20 knop
Besättning	1921: 1 169 1941: 1 418
Bestyckning	8 x Mk I 15-tums (381 mm) kanoner (4 x 2) 14 x 4-tums (102 mm)) Mk XVI luftvärnskanoner (7 x 2) 24 x 37mm Pom-Pom (3 x 8) 20 x 12,7mm (5 x 4) 5 x 20-pipiga Unrotated Projectile 4 x 21" torpeddtuber
Flygplan	1 sjöflygplan 1931-1932, 1 katapult

                                                     - Ω - 

Den ofrivillige boxaren som blev präst i Svenska Kyrkan

Rubriken kan verka lite udda.... men verkligheten är ofta nog underbarare än dikten! Min far föddes som första barn i kullen om fyra den 1 september år 1900 i ett litet bondhemman i byn Västergård belägen ca 30 km väster om Sundsvall. Tiderna och värderingarna var annorlunda då än nu. Många anser sig (eller sina föräldrar) nu ha gjort en s.k. "klassresa"... men få - eller för den delen just inga - upplevde verkligheten såsom min far gjorde!

Efter 4 år i folkskola gick han som "lilldräng", blott 12 år gammal, i tjänst i annat hushåll. Viljan att studera var stark och han slukade begärligt allsköns litteratur - t ex deckarnoveller med Nick Carter! En kväll klampade bondmoran uppför trappan till drängkammaren och sa (till tolvåringen): "Är du inte riktigt klok pojk, ska du sitte här och bränne lampa!" (Med något så onyttigt som att läsa....)

Sedan kom tidig ungdom med arbete - som en självklar kraft - hos min farfar, Johan Henrik Renström, i småskaligt jord- och skogsbruk. I skördetid gick man, inte sällan, med lien över dikesrenar där jordgetingar hade sina bon. Då gällde att mellan tänderna hålla ett grässtrå och dra denna ramsa: "Geting, du geting, du etterstick. Av Satan är du kommen och honom är du lik! Stick i jord och sten men ej i skinn och ben, stick i skogars ro men ej i blo(d). I Guds, Faderns, Sonens och Den Helige Andans Namn, amen!" 

Hårt arbete med lie-orvet om somrarna, med de norrländska granarna och furorna om vintrarna gav honom imponerade händer (som jag ibland fick smaka!!) ... motorsåg fanns förstås inte - men väl yxa och timmersvans, och han berättade att "svetten frös till is på ryggen medan skjortan framtill ångade av svett..."

Under krigsåren 1914-1918 kolade såväl stora skogsägare som småbönder kol... och min far hade hårda erfarenheter från arbete dygnet runt vid milor - och för livets nödtorft i usla kolarkojor... Han lärde sig vad kolbullar och kaffe var - en kunskap som han sorgfälligt glömde när han - så småningom - blev gift med en hushållslärarinna!

Så har jag i min ägo ett rekommendationsbrev från ett befäl i Bodens Fästning som anser att Albin Renström (min far alltså) med fullt förtroende kan överlåtas att svara för drift av varjehanda ångpannor... och han skulle så småningom bli präst och själasörjare!

I den torftiga Boden-miljön kom han underfund med att han ville något mer än att vara bonddräng och han anmälde sig till en Hermodkurs samt efterfrågade vägledning inför sin framtid... Prästutbildning lockade honom.... baptister var hans föräldrar.. men han strävade efter Luthers klara och rena budskap...

Sökandet ledde fram till folkhögskola i Axvall där han julen 1921 tvingades vara ensam eftersom han inte hade pengar till att fara hem till fädernehemmet i Västergård...

En hård kämpe från Norrland låter sig dock inte förblöda... och själsligt klarsynt och hård, men absolut - och ständigt - rättvis, var han alltid, min far.

Fjellstedtska Skolan i Uppsala (gymnasium) blev nästa anhalt: han måste ju skaffa gymnasiekompetens för att kunna gå vidare till teologiska studier vid universitet.

Ett långt strävande, där bristen på pengamedel tvingade honom att nu och då göra uppehåll i studierna, bl a som sågverksarbetare i Iggesund resulterade till sist i prästvigning i Lund 1938 och därmed (enligt hans egen agenda) lämplig för äktenskap med min mor, Karin, som väntat i 10 år på honom! Hon, en berömvärd kvinna, hade 47 tjänsteår som hushållslärare (prästfru, scoutledare och mor mm) bakom sig när hon gick i pension... Slå det de som kan!

Nå, hur gick det med den ofrivillige boxaren som blev präst? Jo, hör här:

På Fjellstedtska skolan i Uppsala där far alltså befann sig 1922-1923 fanns en grabb som var sprungen ur Östermalmsöverklassen. Han hade två uppsättningar boxhandskar i sitt skåp. Han utmanade ständigt korridorkamraterna på boxning... och så till sist denne "Norrlandstölp" (min far alltså) och de möttes i korridoren - iförda boxningshandskar. Far hade ingen erfarenhet av boxning - men väl av timmersvansar och yxor i norrländska timmerskogar... och därtill - genom arbetet - vuxen stark som en oxe... utan vidare ceremonier sände han en rak höger mot utmanarens haka.... varvid denne fann för gott att - på stället - ta en snabbt påkommen tupplur.... knockad som det heter... detta långt före Ingo!

Östermalmsgrabben  tog aldrig mer fram sina handskar..... :-)

Ja, en julsaga 2015 var detta - men en sann, historisk, julsaga!



                                                     - Ω - 

Julminne...

Han hette Fielitz och var tysk doktor... i vad är inte längre bekant.... troligen kemi... Dr Fielitz undervisade oss 14-åringar 1957 vid läroverket i Karlstad i just kemi.

Oförglömligt är när han under en undervisningstimme i kemisalen sa, apropå kolmonoxid, "Skriva jag så en avskedsbrev till Klass 3:a 5:a F (3:5 F) och sedan öppnar jag kranen och släpper ut den Lööömska Gaaasen... snart är mina bekymmer förbi...." Kolmonoxid är en väsentlig, och helt luktlös, beståndsdel i den s.k stadsgasen som tillrett så många läckra middagar.. och avslutat så många förtvivlade liv....

Sista kemilaborationen före julen 1957 hade doktor Fielitz med sig ett munspel och spelade "Stille Nacht" för oss.... Tårar rann nedför hans skäggiga ansikte när han mindes 1:a världskrigets skyttegravar... och alla döda kamrater... han visade ett kort på en ung man med halva ansikte (bokstavligen) bortskjutet.... den blivande Dr Fielitz vars rekonstruerade läppar aldrig kunde hålla saliven borta.... han behövde oupphörligt torka sig med sin näsduk.... Ett starkt minne som ni nog förstår....

                                                     - Ω - 

Hitler, Tysklands Führer 1933-1945, epilog

Hitlers slutgiltiga öde i Berlin den 30 april 1945 har i decennier fascinerat skapare av konspirationsteorier.  Spekulationerna har varit legio - och blir allt "vildare" allt eftersom tiden fortgår - och allteftersom de som visste, vittnena i bunkern under trädgården i  Rikskansliet, har tystnat....

Hitler skulle ha flytt till Sydamerika... eller varthelst... men varför har han aldrig hörts av sedan dess? Jo, därför att han genom självmord den 30 april 1945, i kommandobunkern under Rikskansliets trädgård i Berlin, tillsamman med sin nyligen lagvigda hustru Eva Braun, nu gift Hitler, tog bakdörren ut till friheten..

Vete fan var dessa konspirationsteoretiker får sina uppslag ifrån.... det fanns då åtskilliga vittnen som kunde berätta om vad som skedde... men nutida människor vill ha något mer... Tänk om Hitler flydde till Sydamerika (varför inte Afrika.. eller Australien...) utan tanke på att gestalten, född 20 april 1889, nu skulle vara långt mer än hundra år.... och varför har han i så fall varit så tyst? Eller varit så tyst inom ett rimligt levnadsperspektiv?

Nä, historien om Adolf Hitler slutar definitivt här, i Berlin, i bunkern under Rikskansliet den 30 april 1945... konspiratörer kan försöka bedra en okunnig allmänhet... men historien låter sig inte förvanskas av konspiratörer.... Hitler dog, genom självmord, just här, den 30 april kl 15:30.

Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig kort efter midnatt den 29 april 1945. I och med giftermålet antog Eva Braun lagligen efternamnet Hitler.

Omkring klockan 04.00 den 30 april dikterade Hitler sitt politiska och personliga testamente för sekreteraren Traudl Junge. Han utnämnde i testamentet storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud och Joseph Goebbels till rikskansler. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget....

Den 29 april hade Hitler fått kännedom om händelser i Italien vilka fick honom att besluta sig för att avsluta sitt liv i Berlin i stället för att fly till Obersalzberg vid Berchtesgaden (Bayern). 

Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats samman med ytterligare tre framstående facister och därefter hängts upp i fötterna vid en bensinstation i centrala Milano. 

Dessa förkrympta italienare...."Även du min Brutus..." Cesars bevingade slutord på trappan vid senaten i Rom den 15 mars år 44 före Kristus... lönnmördare med Nero som förebild... Vad hade Clara Petacci med italienskt statsskick att skaffa? Mussolini valdes i demokratiska val av dessa ynkliga italienare till statschef i oktober 1922... visst var han (sannolikt) övergripande ansvarig för en mängd övergrepp under sin regeringstid.... men avrättad - utan prövning och dom - 1945 samman med sin älskarinna av en ståndrätt av kommunister.... (finns f.ö någon ideologi som mördat fler, helt oskyldiga människor, än just kommunismen?? Försiktiga beräkningar anger 20-60 miljoner mördade.... Hitler och hans nazistiska hantlangare förvandlas därmed till småhandlare i mördandets konst!)

Hitler ville undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp efter döden, likt Mussolinis, skulle skändas.... 

Någon av de sista dagarna i april hade vidare Reichführer SS, Heinrich Himmler, försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det ofattbara sveket mot honom och mot den Nationalsocialistiska idén.

Vidare hade, enligt Hitler, Reichsmarshall Herman Göring svikit den Nationalsocialistiska saken genom att från "sommarboendet" i Obersalzberg (5 km från Berchtesgaden) sända ett telegram till Hitler i Berlin, där han, i avsaknad av svar inom 24 timmar på telegrammet, skulle anse att Hitler var oförmögen att handla och att han (Göring) därför automatiskt, såsom andre man i staten, övertog befälet över Tyskland. Hitler lät utfärda en arresteringsorder för Göring och dömde honom, som förrädare, till döden. Sakernas utveckling räddade dock Göring från just detta öde. Trogna officerare och soldater i Luftwaffe skyddade den, trots allt, populäre Riksmarskalkens liv även om han för några dagar faktiskt befann sig i fångenskap innan han överlämnade sig till amerikanerna.

På förmiddagen den 30 april, då Röda armén befann sig endast cirka 500 meter från bunkern under Rikskansliets trädgård, hade Hitler ett möte med general Helmuth Weidling, befälhavare för Berlins försvar. Denne informerade Hitler om att de styrkor som försvarade Berlins centrala delar snart skulle stå utan ammunition. Weidling fick då Hitlers tillåtelse att göra ett utbrytningsförsök.

Hitler tog efter detta avsked av sina personliga sekreterare, bl andra Traudl Junge, av sin närmaste stab och drog sig omkring kl 14:30, tillsamman med Eva Hitler, tillbaka till sitt personliga vardagsrum i bunkern.

Ungefär en timme senare, vid klockan 15.30, begick de självmord. Exakt hur Hitler begick självmord är i sen tid omtvistat. De som den 30 april 1945 befann sig i bunkern vet dock besked.... men kan nu inte längre vittna! Dåtida närvarande har berättat att Hitler bet sönder en cyanidampull (flera av de främsta i den nationalsocialistiska hierarkin hade försetts med sådana ampuller av sina livläkare) och sköt sig omedelbart därefter i tinningen med den pistol han innehade. De ryska rättsläkare som senare obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor - och i synnerhet hans kranium - hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder. Detta skulle tyda på att han bitit sönder en giftampull. 

Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Hitler krossade en giftkapsel mellan sina tänder. 

Adolf Hitlers och Evas kroppar brändes omedelbart därefter, inlindade i filtar, i rikskansliets söndesprängda trädgård. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och av Hitlers personlige adjutant Otto Günsche. Kremeringen var, trots användandet av minst 50 liter bensin, inte särskilt framgångsrik...

Efter kriget florerade rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. Dessa rykten avfärdas idag av samtliga trovärdiga historiker, inte minst efter järnridåns fall vilken öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. 

Stalin visade sig vara särskilt intresserad av att få veta om Hitler verkligen var död och sovjetisk militär kartlade därför platsen (bunkern under Rikskansliets trädgård) och de sista dygnens förlopp minutiöst.

Det är tveklöst så att Hitler slutade sitt liv i Berlin - konspirationsteoretiker kan förstås driva sitt spel - men Hitler dog faktiskt kl 15:30 den 30 april 1945, i bunkern under Rikskansliets trädgård,

                                             - Ω - 

Admiral Graf Spee - som modell

Modellbygge faschinerar mängder av människor världen över. Fartygsmodeller har en lång tradition. Detta modellbygge av William Terra i Main, USA tar dock priset i klassen STOR, eller vad sägs om denna modell av Admiral Graf Spee?

Skalan är 1:20
Bredd: 1,32 m
Längd: 9,1 m
Bärighet: 2 personer
Motor: 15 hkr utombordare
Byggtid: 4 år, men ännu återstår 2 år innan modellen är helt färdig

.

"Maskinrummet" under aktra kanontornet, en Evinrude utombordare driver denna gigantiska modell av Admiral Graf Spee!                                                   - Ω -

Admiral Graf Spee - Tysklands första fickslagskepp

När Tyskland, efter nationalsocialisternas machtübername den 30 januari 1933, började återupprusta krigsmakten gjordes öppet (till skillnad mot u-båtsuppbyggnaden) och i överensstämmelse med Versaillesfördraget en satsning på Kriegsmarines övervattensfartyg. Versaillesfördraget stipulerade dock några viktiga begränsningar i storlek och beväpning för Tysklands örlogsfartyg. Slagskepp var inte tillåtna. Konstruktörerna fann dock en omväg kring dessa bestämmelser och konstruerade ett, av dåtidens journalister benämnt, fickslagskepp som höll sig inom de av segrarmakterna i 1:a världskriget angivna ramarna. Först ut blev "fickslagskeppet" Admiral Graf Spee som kom att spela en betydande roll på första parkett i inledningen av 2:a världskriget. 

Fartyget sjösattes 1936 och döptes, enligt tradition, till Admiral Graf Spee av en ättling till viceamiralen i Kaiserliche Marine, Maximilian Johannes Maria von Spee, född 22 juni 1861, död ombord på SMS Scharnhorst i sjöslaget utanför Falklandsöarna den 8 december 1914.

Admiral Graf Spee's dop. Dopförrätterskan, ättling till Spee, i vitt!

Till kröningsparaden för den brittiske konungen Georg IV sände Tyskland i maj 1937 "fickslagskeppet" Admiral Graf Spee. Jfr Royal Navys stoltheter.... Hood, som var dåtidens största krigsfartyg, skulle gå under med man och allt (tre överlevde) den 24 maj 1941 i Danmarkssundet efter att ha träffats av en salva från den tyska tunga kryssaren Bismarck


Jag har denna gång valt att, i något redigerad form, återge en artikel från tidskriften Populär Historia från den 22 december 2009.

Fartyget Admiral Graf Spee hade följande data:

Admiral Graf Spee
Admiral Graf Spee år 1936.
Allmänt
Typ	Fickslagskepp
Klass	Deutschland-klass
Historik
Sjösatt	30 juni 1934
I tjänst	6 januari 1939
Öde	Sänkt av egen besättning den 17 december 1939
Tekniska data
Längd	186 meter
Bredd	21,6 meter
Djupgående	7,4 meter
Deplacement	12 000 - 16 200 ton
Maskin	åtta 9-cylindriga dubbelverkande tvåtakts MAN-dieslar, två propellrar (40 770 kW)
Fart	28,5 knop
Räckvidd	8 900 nm vid 20 knop
Besättning	1 150
Bestyckning	6 x 28 cm (2 x 3) 8 x 15 cm (8 x 1) 6 x 10,5 cm (3 x 2) 8 x 37 mm lv-kanoner (4 x 2) 8 x 20 mm lv-kanoner (8 x 1) 8 x 533 mm torpedtuber (2 x 4)
Flygplan	två Arado Ar 196 sjöflygplan, en katapult

När andra världskriget till sjöss kommer på tal associerar de flesta till ett skoningslöst ubåtskrig i Nordatlanten, till jakten på de största tyska krigsfartygen som Bismarck och Tirpitz, och till de stora sjöslagen i Stilla havet. I själva verket började 2:a världskriget ute till sjöss långt borta från de europeiska och nordamerikanska farvattnen.

Från krigsutbrottet i september 1939 till början av maj 1940 låg de franska och tyska arméerna samt den brittiska expeditionskåren, BEF, (förlagd i Frankrike) stilla och betraktade varandra längs den fransk-tyska gränsen utan att några egentliga strider bröt ut. Allt skulle dock förändras med den tyska storoffensiven i väster som startade den 10 maj 1940. 

Efter bara sex veckor ledde offensiven till Frankrikes fall och den brittiska expeditionskårens mirakulösa evakuering (340 000 man räddades med, bokstavligen, allt som kunde flyta!) från Dunkerque i nordvästra Frankrike till England!

Men hösten 1939 var detta ännu långt borta. I början av oktober gav det kämpande Polen upp mot de tyska och sovjetiska arméerna (sovjetrysslands angrepp på Polen förtigs ofta...) och vapnen tystnade tillfälligt även i östra Europa. 

Om landkriget präglades av stiltje så var situationen den motsatta på Nordatlanten och Nordsjön, där tusentals människor kämpade och dog. Det tyska ubåtskriget mot sjöfarten till de brittiska öarna hade inletts och i slutet av år 1939 hade 114 alli­erade handelsfartyg sänkts, varav 37 hade gått under på Atlanten och Nordsjön. Endast en tysk ubåt hade sänkts under detta skede.

Därutöver hade minst 33 allierade fartyg sjunkit efter att ha gått på minor som tyskarna hade lagt ut....

I början av kriget var det inte bara ubåtarna som utgjorde en stor fara för den allierade sjöfarten. Även de tyngre tyska övervattensfartygen – slagskepp och kryssare – kunde orsaka svåra förluster bland allierade handelsfartyg. Därför blev dessa tyska fartyg ofta jagade av allierade sjöstyrkor som försökte sänka dem innan de nådde fram till de stora konvojerna och kunde börja sprida död och förintelse bland handelsfartygen.

Ett av dessa tyska krigsfartyg var det så kallade fickslagskeppet Admiral Graf Spee. Redan samma dag som Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig, den 3 september 1939, var hon på väg söderut och nådde snart sitt operationsområde i Sydatlanten. I sitt följe hade Graf Spee förrådsfartyget Altmark. Ombord på Graf Spee gjorde befälhavaren, Kapitän zur See Hans Langsdorff, allt för att förvilla brittiskt och franskt spaningsflyg. Han lät ibland måla över fartygsnamnet i aktern och ersätta det med namnet på ett av systerfartygen, t ex Admiral Scheer. Dessutom använde han kanontorns- och skorstens­attrapper av trä för att förvanska fartygets siluett! En ytterligare vilse­ledningsmanöver var att skifta, förutom den Tyska, mellan Brittisk och Fransk flagg.

Första offer för Graf Spee blev det brittiska lastfartyget Clement som sänktes utanför Pernambuco i nordöstra Brasilien den 30 september 1939. När besättningen togs upp av ett annat fartyg berättade den (felaktigt) att man hade angripits av systerfartyget Admiral Scheer. 

Nu drogs jakten igång. Ett ensamt och slagkraftigt tyskt fartyg som härjade i Sydatlanten kunde ställa till oerhörd skada för den allierade sjöfarten bara genom det latenta hot det utgjorde. I mellersta Atlanten organiserade därför den brittiska marinledningen fyra stridsgrupper som skulle jaga Graf Spee (trott Admiral Scheer). De bestod av ett hangarfartyg, två slagskepp och två kryssare ur den brittiska Royal Navy samt ytterligare ett hangarfartyg och fem kryssare ur den franska flottan.

Därtill bildades tre stridsgrupper i Sydatlanten med ett hangarfartyg, ett slagskepp och sex tunga och lätta kryssare. Som om detta inte var nog fick ett hangarfartyg och två kryssare till uppgift att spana i södra delen av Indiska oceanen.

Utöver dessa fartyg beordrades hangarfartyget Glorious och slagskeppet Malaya som förstärkning till området tillsammans med flera jagare.

Väldiga havsytor skulle genomsökas och det gällde att vara överlägsen i eldkraft om man stötte på det jagade tyska fartyget. Den brittiska och franska kraftsamlingen visade också att Graf Spee hade lyckats med en av sina uppgifter, nämligen att dra på sig så många jägare att de brittiska och franska sjöstridskrafterna runt Storbritannien och i Medelhavet fick utstå en avsevärd försvagning.

Vid flera tillfällen missade britterna Graf Spees position, men så, den 10 oktober 1939, närmade sig ett fartyg under fransk flagg det brittiska fartyget Huntsman. Fartygschefen kapten Brown trodde sig känna igen det franska slagskeppet Dunkerque, men det var ett ödesdigert misstag. 

Tyska matroser bordade Huntsman och lade beslag på viktig information om handelsrutterna i Sydatlanten. Innan de sänkte fartyget sände de ut falska nödanrop med felaktig position och uppgift om att Huntsman torpederats.

Britterna började nu (felaktigt) tro att (minst) två tyska fartyg opererade i Sydatlanten och när Graf Spee den 22 oktober sänkte ångaren Trevanion stärktes misstankarna.

Graf Spee gick efter detta anfall runt Godahoppsudden och gömde sig tillfälligt i Indiska oceanen. I sitt nya operationsområde sänkte Graf Spee den 15 november tankern Africa Shell utanför Mocambiquekanalen, innan hon fyra dagar senare var tillbaka i Sydatlanten.

I samband med återvändandet såg Kapitän zur See Langsdorff till att ytterligare förvirra motståndaren: han lät tillverka ett extra ”kanontorn” med 28 centimeterspjäser liksom en skorsten, allt i trä, samtidigt som hela fartyget målades mörkgrått.

Detta ledde till en sammanblandning mellan Graf Spee och den brittiska slagkryssaren Renown. Förvirringen blev inte mindre av att fartyget (Graf Spee) på ena sidan hade benämningen Graf Spee och på den andra sidan Deutschland, namnet på ett av Graf Spees systerfartyg.

Den 2 december angrep Graf Spee det brittiska fartyget Doric Star utanför Walvis Bay i Sydvästafrika (Namibia).

Dagen efter gick ett brittiskt lastfartyg – Tairoa – sitt öde tillmötes efter att ha angripits av Graf Spee. 

Från den brittiska marinbasen Port Stanley på Falklandsöarna sändes fartyg ut i argentinska och brasilianska farvatten, i tron att man jagade Admiral Scheer. 

Den 7 december sänktes det brittiska lastfartyget Streonshalb. Med denna sänkning kulminerade de tyska aktiviteterna i Sydatlanten. Kapten Langsdorff valde nu att styra kosan mot Rio de la Platas mynning, och därmed ge britterna uppfattningen att han tänkte runda Kap Horn och styra in i Stilla havet. Den egentliga avsikten var att segla hem till Tyskland för en välbehövlig varvsöversyn.

På morgonen den 13 december klockan 06.08 kunde kommendör sir Henry Harwood ombord på sitt flaggskepp, kryssaren Ajax, skönja rök vid horisonten - rök som kom från Graf Spees skorstenar. Klockan 06.14 inleddes striden. Tre brittiska kryssare – Exeter, Ajax och Achilles – angrep nu Graf Spee i Rio de la Platas mynning. 

Det tyska artilleriet var till en början mer effektivt än det brittiska, främst tack vare att man hade radar för fartygsartilleriets avståndsbedömning. Under striden lade Graf Spee ut flera rökridåer för att försvåra upptäckt för britterna.

Det tunga tyska fartygsartilleriet hamrade hårt mot de brittiska kryssarna som hade svårt att nå samma effekt med sina lättare kanoner.

Trots att hon fått svåra skador fortsatte den brittiska Exeter att beskjuta Graf Spee och till slut fick man in en fullträff på det tyska fartygets eldledningstorn. 

Graf Spee bet dock väl ifrån sig, såväl mot Exeter som mot Ajax. Exeter togs till slut ur striden, medan Achilles och Ajax fortsatte kampen, om än med svåra skador.

En salva från Graf Spees tunga kanoner träffade Achilles och splitter formligen pepprade det brittiska fartyget från vattenlinjen till masttoppen. Löjtnant Washburton med tjänst på bryggan klarade sig oskadd, men glödhett splitter slet loss bitar ur fartygschefens båda ben, innan det krossade knäet på en signalofficer. Bryggan såg enligt vittnen ut ”som en intensiv dag i ett slakthus” med en död och flera svårt skadade officerare och sjömän.

Trots de brittiska förlusterna hade tyskarna ingen möjlighet att slå sig ut i Atlanten och kapten Langsdorff valde att dra sig tillbaka. Graf Spee sökte skydd i Montevideos hamn, där det enligt internationell rätt hade lov att stanna i 72 timmar.

På natten mellan den 13 och 14 december ankrade Graf Spee på redden utanför Uruguays huvudstad Montevideo medan de brittiska fartygen låg och väntade längre ut till havs. 

Britterna lyckades på olika sätt sinka Graf Spees avfärd från Montevideo, bland annat genom att låta sina handelsfartyg i Montevideos hamn avsegla ett efter ett och därmed, i enlighet med internationell rätt, fördröja det tyska fickslagskeppets avfärd med tolv timmar varje gång.

Nu gjorde kapten Langsdorff något ur brittisk synvinkel ytterst märkligt: istället för att försöka bryta sig ut genom den tunna brittiska spärren så höll han sitt fartyg kvar nära det uruguayanska hamnområdet. 

Den 17 december telegraferade Langsdorff till Berlin. Han ville pröva ett utbrytningsförsök. Svaret från Berlin var klart: såväl Hitler som marinchefen Erich Raeder stödde initiativet, men om det misslyckades skulle Graf Spee sänkas. 

I detta läge förväxlade Langsdorffs artilleriofficer felaktigt de tre väntande brittiska kryssarna med betydligt starkare fartyg – hangarfartyget Ark Royal, slagskeppet Renown samt några jagare – en förväxling som var ett fatalt misstag och ledde till att något utbrytningsförsök aldrig gjordes.

Landsdorff vidtog åtgärder för att sänka Graf Spee. Ett fyrtiotal man behölls ombord medan ca 1100 man togs ombord på det tyska lastfartyget Tacoma.

Klockan 19.52 den 17 december 1939 inleddes slutakten när Kapitän zur See Hans Langsdorff styrde Graf Spee ut mot den brittiska blockadlinjen i Rio de la Platas mynning. 

De kvarvarande besättningsmännen bemannade livbåtarna efter att ha tänt sprängladdningar ombord i Graf Spee. När de brittiska krigsfartygen närmade sig var Graf Spee ett brinnande och sjunkande vrak. Ombord fann britterna en märklig antenn. Det var radaranläggningen för fartygskanonernas målsökning; en typ av vapensystem som britterna skulle komma att utveckla först två år senare.

Tre dagar senare fick sjödramat sin epilog. På ett hotellrum i Buenos Aires valde Kapitän zur See Hans Langsdorff att avsluta sitt liv med ett skott för pannan. När han hittades var han iförd full uniform och låg på den tyska örloggs­flaggan. 

I ett avskedsbrev tog Langsdorff helt på sig skulden för sitt fartygs undergång och förklarade sig nöjd att att få sona förlusten med sitt liv: ”Jag ska möta mitt öde med fast beslutsamhet för fosterlandets sak och för min Führer.”

De 1100 sjömännen från Graf Spee internerades i Argentina för resten av kriget. Många kom att efter frigivningen 1945 bosätta sig där eller i Uruguay

Hitler beordrade efter förlusten att Graf Spees systerskepp Deutschland skulle byta namn till Lützow. Han ville inte riskera att ett fartyg som bar Tysklands namn skulle röna samma öde som Graf Spee. 

Admiral Graf Spee sjösattes den 6 januari 1936 som ett av tre skepp i den så kallade Deutschland-klassen. Syftet var att bygga ett så kraftfullt fartyg som möjligt – ambitionen var att hon skulle vara »starkare än någonting snabbare och snabbare än någonting starkare» – utan att bryta mot de internationella restriktioner som efter Versaillesfreden fortfarande gällde för större krigsfartyg i Tyskland.

Av Storbritannien uppfattades skeppen redan från början som en stor fara för brittisk sjöfart. Med sina 16 200 ton var Graf Spee relativt liten men ändå tämligen kraftigt bestyckad med sex 28-centimeterskanoner och åtta stycken 15,5-centimeterskanoner samt ett antal luftvärnspjäser och torpedtuber. 

Graf Spee var med sina 28 knop mycket snabb, hade ett mycket potent, radarlett, artilleri och var därmed mycket farlig för Royal Navy.

Länk till en Youtube-film om Admiral Graf Spee

https://youtu.be/-ewZYfQJGHs


                                                     - Ω - 

Mittelwerk Dora

Mittelwerk Dora, liksom Mittelbau Dora för tanken fel... Oskyldiga och fridfulla namn för ondskans platser i hjärtat av Tyskland.

Den tyska rakettekniken, med Werhner von Braun som ledande gestalt, levde en tämligen trygg tillvaro i Peenemünde på nordsjökusten (Östersjön)  fram till natten mellan 17-18 augusti 1943. Bomberna som föll från de engelska flygplanen skadade då allvarligt anläggningarna och rustningsminister Albert Speer sökta nya produktionsvägar... 

Nordhausen, och berget Kohnstein erbjöd skyddade produktinonsplatser och 10'000 fångar från det ökända KZ Buchenwald fördes, bokstavligen, in i berget!  Från början (1917) var detta bergs tunnlar en gruva för utvinning av gips... senare (1935) avsedda att härbergera drivmedel för tyska arméns behov... nu blev det en produktionsplats för "Vergeltungswaffen" (vedergällningsvapen). Här byggdes, av tvångsarbetare från snart sagt hela Europa, (jfr foto nedan på på minnessten utanför krematoriet)  V1, de flygande bomberna idag benämnda kryssningsmissiler, och den första internkontinentala roboten (raketen) V2. Tusentals av dem bygges i denna dödens fabrik!

De arma fångarna sov i begynnelsen på halmsäckar och "sket" i nedkapade oljefat... Ingen hänsyn togs till fångarna... sprängsalvorna detonerade... stenar rasade från taken... spränggaserna fick lungorna att kämpa...överleva... överleva..

Så småningom upprättades KZ Mittelbau Dora. De ursprungliga 10,000 Buchenwaldfångarna, nu 7000 ännu levande, bereddes plats i det nya lägret och arbetade i tunnlarna 12 timmar dagligen...

Amerikanska stridskrafter befriade Mittelbau/Mittelwerk Dora i april 1945. I konkordans med fredsöverenskommelsen överlämnades området sedan till Sovjetunionen. 

1947 sprängde kommunisterna tunnelingångarna till Mittelwerk Dora. På fråga svarade min guide att man därmed ville beröva Tyskland produktionskapacitet för ett nytt krig.... Kalla Krigets möjligheter föresvävade uppenbarligen inte Sovjet vid denna tid!.

Sprängningen 1947 var just ingen söndagsskola... vår åldrade guide berättade att en sten vägandes dryga ett ton flög hundratals meter i tunnlarna.... Bilderna skall förstås mot detta: en enorm tryckvåg kastar allt omkring sig, raserar konstruktioner... kastar materiel... Kaos!!

Nu följer bilderna...

Översiktsplan över KZ Mittelbau Dora. Lägret finns till vänster, rangerbangård och de två tunnelinfarterna till Mittelwerk Dora till höger. Huvudtunnlarna ligger med 160 meters avstånd och slingrar sig i s-form genom berget.

Av lägrets byggnader finns idag få spår. Några enstaka byggnader finns kvar såsom krematoriet där kropparna efter de som inte längre orkade brändes. Från början forslade liken till Buchenwald per lastbil för att brännas. När volymen blev betungande byggdes ett krematorium på åsen ovanför lägret. Ca 20'000 människor från Europas alla hörn (jfr bild på minnessten nedan) brändes här. Askan tippades alldeles utanför krematoriet.

Minnessten över alla de nationaliteter som fanns i Mittelbau Dora. Även Sverige fanns med....

Av lägerfångar dekorerade väggar i krematoriet. Notera de målade blomkrukorna ovan fönstret!

En barack har restaurerats och uppförts inom lägerområdet - denna barack är egentligen återuppbyggd av två baracker, faktiskt återfunna på annan ort!

Vy över det forna barackområdet med apellplatsen

Ett demolerat (söndersprängt) ånglok. En smalspårig järnväg säkrade lägrets logistik...

Detta är ett mysterium! KZ Mittelbau Dora var naturligtvis omgärdat av elektriska, dödande, stängsel och med vakttorn med kulsprutor. Detta torn är dock, sannolikt, en efterkrigskonstruktion utfört av kommunisterna i Östtyskland! Det finns inte angivet på noggranna ursprungliga ritningar.... och ingen vet numera var och hur...

"Du skall inte bära falsk vittnesbörd mot Din nästa" säger Skriften... De kommunistiska historieförfalskarna har emellertid försett byggnadsverket med nedanstående falska skylt...Skylten säger:

"Ståbunker tillhörig Gestapos politiska avdelning (existerade någon sådan?). Med mörkerarrest och tortyr, med indragning av mat och vatten skulle fångens motståndskraft brytas ner..."

En idag förföriskt stilla plats, igår ondskans och lidandets plats!

Så stiger vi in i mörkret.... två parallella tunnlar, 160 meter åtskilda, med dubbelspår i normalbredd, och med ett betydande antal "tvärtunnlar" (46 st) utgjorde anläggningen... 160'000 kvadratmeter... I "Nordwerk" byggde flygplansföretaget Junkers motorer med hjälp av civil arbetskraft... resten användes med tvångsarbetare för att bygga V1 och V2... tusentals av dessa vapen!  Minns att "oredan" åstadkoms med kommunisternas sprängning 1947... Bilderna må tala för sig själva....

Två spårbäddar leder in i tunnel B, och även i tunnel A

Ovanstående bilder visar den nuvarande ingången.... kommunisternas sprängkraft gestaltas till vänster i bild, infarten är närmast osynlig... nuvarande entré till Mittelwerk Dora öppnades 1995.

Tysk noggrannhet förnekar sig aldrig... nummer på tvärtunnel nr 45...

En V2-motor... bärgad ur vattnet i "Stolle 45"

Vi går längs huvudtunnel B...

Lägg märke till toalettstolarna... en bekvämlighet som ersatte nedkapade oljefat med brädor som fjöl!

Total förödelse.....

Pelarna är en sentida säkring mot ras...

Här monterades V2. Golvet är sänkt för att ge 14 meters takhöjd... naturligtvis har grundvattnet återtagit marken...

Rester av en V1:s skal

Då, till skillnad från nu....

En brutal verklighet i Nazismens Tyskland.... Gällde även i Mittelbau Dora....

 - Ω -