Man äger ej snille för det man är galen...

Det var en afton för rätt länge sedan. Min Far låg på sin säng och vilade, jag satt på en stol vid sängen och vi talade om varjehanda ting. På hans bord låg en skrift som väckte min nyfikenhet. ”Vad läser du?” frågade jag - och fick till svar ”det där är dynamit!”

”Hurså” sade jag varpå Far sade: ”Slå upp och läs!” Det var en mening som ledsagat mig genom livet. Var gång jag frågade Far om något som han inte kunde förklara sade han: ”Slå upp och läs!”. Det han därmed hänvisade till var en utgåva av Nordisk Familjebok som stod i en hylla i Prästgårdens vardagsrum. Denna uppmaning kom att följa mig genom livet - Låt aldrig din nyfikenhet besegras av lättjan. Ta reda på allt du funderar över! I mitt fall började det med Nordisk Familjebok i sisådär 28 halvfranska band. Genom åren har denna källa till kunskap förökats med ytterligare uppslagsverk. Sålunda finns i huset även Svensk Uppslagsbok i 31 band samt Bonniers Stora Lexikon i 15 band.

Då kanske den kritiske frågar: ”Vad skall du med alla dessa uppslagsböcker till, det finns ju Internet och Wikipedia.”

Svaret blir: ”Du kan inte finna fördjupad information om ett visst ämne på det sätt som det finns skrivet i dessa - visserligen gamla - men aldrig bestridda källor till utökat vetande!”

Men även gamla källor kan behöva en kritisk granskning. Utgivningstakten för ett uppslagsverk bestämde vad som var känt när band 18 gavs ut - men i band 23, utgivet kanske 3 år efter band 18, hade världen förändrats.

Sålunda läser jag på H som i Hitler att denna var en politiker som efter sin vistelse i Landsbergfängelset har föga inflytande i Tysk politik. Slår jag så på Tyskland får jag läsa att Tyskland är en nationalsocialistisk stat under sin führer Adolf Hitler!

Summan av kardemumman stavas KÄLLKRITIK! Du skall absolut inte ta för givet att det som står i Wikipedia är den absoluta sanningen - det kan finnas andra som har en annan uppfattning av det du nyss tog för en sanning.

De gamla kunskapskällorna är på utdöende - om de inte redan är stendöda. Dagens ungdomar fyller sina sinnen med allsköns trams förmedlade av ”Influensers”.

Jag är djärv nog att påstå att ingen generation har burit - och ännu bär - så mycket allmänkunskap som vi 40-talister! Jo, jo - många kastar sig snabbt på livbojen och pekar på att det finns så mycket nytt som de unga vet, t ex Lady Gaga eller Zlatan eller…. etc etc. Min fråga blir då: ”På vilket sätt påverkar dessa människor, dessa Kändisar, världens gång?” Kärnvapenhotet? Brottsutvecklingen? Europas framtid i skuggan av Putin? Korruptionen i Sverige? Byråkratins elefantiasis och funktionsbrist? ….. Säker kan du fylla på denna början med egna funderingar!

Många gånger under livet har jag, i sammanhang som ovanstående, tänkt på en dikt av Johan Henrik Kjellgren (1751-1795) - ”en betydande målsman för upplysningstidens idéer och den akademiska skolans mest framstående skald” - Dikten heter: Man äger ej snille för det man är galen och jag frågar er: Hur många gånger i livet har ni haft denna tanke - att man inte äger snille för det man är galen??

 

Johan Henrik Kjellgren
1751-1795

Kellgrens betydelse är flerfaldig. Han var sin tids mest ansedde smakdomare, en framstående satiriker, en utmärkt lyriker, en ypperlig prosaförfattare. Genom tidningen Stockholmsposten, vari han från år 1778 var medarbetare och vars ägare och ledare han blev ett årtionde senare, »var och verkade han» -- såsom Tegnér yttrat -- »som nationalvett» och »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». I detta dagblad uttalade han politiskt frisinnade åsikter, slöt sig i filosofiskt avseende till Voltaire, bekämpade med förnuftets vapen vidskepelsen och vantron i deras många olika yttringar (bl. a. andeskåderiet och det därmed förenade mystiska ordensvurmeriet) samt utövade en vitter kritik, som för hyfsning och smak var av välgörande inflytande. Under och efter en strid med Thomas Thorild vidgades emellertid alltmera hans blick både såsom tänkare, smakdomare och skald, och han ägnade uppmärksamhet även åt andra länders litteratur än Frankrikes, särskilt åt den nyvaknande danska.

Man äger ej snille för det man är galen

Jag medger det – helt visst blev mången stor mans del 
att snava något fjät, att mörkna vissa stunder. 
Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel: 
ju högre bergets spets, dess brantare därunder. 
 
Känn faran, dödlige! av snillets himlalån. 
Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel. 
Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son! 
Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel. 
 
Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser, 
som högst bland skalderna i evigt lov regerar, 
visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer: 
Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar. 
 
Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron – 
men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!" 
... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton? 
Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan? 
 
Blev då förvillelsen allena skaldens lott? 
– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? – 
Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått; 
stig över, eller vik – och du är fäna'ns like. 
 
Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann, 
som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! – 
Också red du en gång till Bedlam, store man! 
från Apokalypsis uppå en musblack fåle. 
 
Och du, som människan det stora budord skänkt: 
att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra! 
Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt, 
du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra. 
 
Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, 
blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. 
Fast Newton själv en dag i andefeber låg, 
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne. 
 
I, narrar utan smak, som Gudarasande 
tron eder stora bli med stora skalders brister! 
I, narrar utan vett i Vettenskaperne: 
O Swedenborgare! O Rosencreutzare! 
O Drömmars tydare! O Skatters sökare! 
Nummer-punkterare, Magnetiserare, 
Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister! 
 
Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli; 
den snille är i ett, kan vurma i ett annat: 
men tro at snillets höjd är höjd av raseri, 
se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 
 
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 
Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer, 
än sätta puckeln på, och ögonen förbinda. 
 
Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är, 
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder; 
när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär 
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder. 
 
Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk 
och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! – 
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk: 
Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver! 
 
O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett, 
som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna 
ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett: 
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna. 
 
Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är. 
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet, 
mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär, 
där fanatismen går, går upproret i fjätet. 
 
Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd, 
som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar, 
som eldad för ditt lov skall se med lika blygd 
din spira sträckas ut till dårar, som till trälar. 
 
Men I, som bindelen på deras ögon lagt, 
anförare! – vad är den lön I efterleten? – 
Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt 
och dåren, dåren själv vill nå odödligheten! 
 
Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn 
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner – 
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn 
till åtlöje för dig, och dina söners söner!

Många är de i det Svenska samhället som borde känna till - och leva synkront med - Kjellgrens skarpa hökögon! Du finner dessa behövande överallt, pladderpajaserna vars munnar borde förblivit tysta, vars ytliga tankar aldrig borde kommit någon annan till del...

 

                                                                                    - Ω -

Källa: Internet, eget bibliotek samt den osminkade Svenska verkligheten!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

 

Mein Führer, Ich stehe zu Ihnen ohne jede Einschränkung!

Albert Speer
1905-1981

Artikelrubriken [översatt från tyska], Min Führer, jag står ovillkorligt bakom Er! har sin grund i Albert Speers svar till Hitler efter dennes utfärdade 24 timmars betänketid natten mellan den 29-30 mars 1945.

Betänketiden avser ett svar från rustningsminister Speer på Hitlers fråga huruvida han ännu hyser en tro på Tysklands seger i det krig som pågår sedan hösten 1939. Om Speer hyser en tro på Tysklands slutseger tror han också på Hitler - och därmed är Führern beredd att stryka ett streck över Speers landsförrädiska handlande mot de den 19 och 27 mars meddelade Nero-orderna! 

Dr Fritz Todt
1891-1942

Den 8 februari 1942 inträffade en av de mest betydelsefulla och samtidigt mest gåtfulla händelserna i Tredje rikets inre maktstruktur. Dr Fritz Todt – riksvapenminister, grundare av Organisation Todt och en av Hitlers tidigaste förtrogna – omkom i en flygolycka vid Wolfsschanze i Ostpreussen. Inom loppet av några timmar utsågs den då 36‑årige arkitekten Albert Speer till hans efterträdare. Det var ett maktskifte som skulle få långtgående konsekvenser för krigets fortsättning.

Dr Todt var inte bara ansvarig för rustningsindustrin utan också för rikets väldiga byggprojekt – från motorvägar till Atlantvallen. Todt var också en av de få som vågade tala klarspråk med Hitler. Vid tiden för sin död hade han blivit alltmer pessimistisk om krigets utveckling. Han hade vid flera tillfällen uttryckt att kriget inte kunde vinnas militärt och att rustningsproduktionen var otillräcklig för att möta Sovjetunionens kapacitet.

Den 7 februari 1942 anlände Dr Todt till Hitlers högkvarter i Ostpreussen Wolfsschanze [Varglyan] för att rapportera om läget. Samtalet med Hitler blev stormigt. Todt upprepade sin bedömning: kriget kunde inte vinnas. Hitler var av annan uppfattning och avfärdade honom.

Albert Speer
1905-1981

Samtidigt som Dr Todt och Hitler har sitt stormiga möte anländer Albert Speer, Hitlers favoritarkitekt och Tredje Rikets Generalbyggnadsinspektör, helt oplanerat till Wolsschanze. Han anhåller om ett kort möte med Hitler - en begäran som beviljas. Dr Todt och Speer träffas vid midnatt efter Todts stormiga möte med Hitler. Todt erbjuder då Speer att flyga tillbaka till Berlin i Todts privata flygplan.

Till följd av det mycket sena mötet [kl 01-03] med Hitler lämnar Speer återbud till Berlinflygningen och undgår därmed att dela Fritz Todts öde.

Olyckans orsaker har aldrig klarlagts. Tekniskt fel, pilotmisstag eller sabotage har alla diskuterats. Inga bevis som pekar på något annat än en olycka har framkommit – men tidpunkten och omständigheterna har fortsatt att fascinera historiker.

Läs mer om händelserna den 7-8 februari 1942 i artikeln Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del III: Den enes död - den andres bröd…

När Adolf Hitler den 19 mars 1945 undertecknade den så kallade Nero‑ordern tog Tredje riket ett avgörande steg mot självförintelse. Ordern föreskrev att all infrastruktur som industri, transport och kommunikation i Tyskland skulle förstöras innan de allierade nådde dem. Det var en instruktion som saknade militär logik och som i praktiken skulle ha gjort Tyskland obeboeligt efter kriget.

I centrum för den uppblossande dramatiken stod två män: diktatorn som vägrade acceptera nederlaget, och ministern som i tysthet beslöt att trotsa honom.

Hitler utfärdade förstörelseordern [Nero-ordern] i två steg, den 19 och 27 mars 1945, som resultat av en alltmer isolerad och verklighetsfrånvänd övertygelse om att det tyska folket hade svikit honom och därför inte förtjänade att överleva nederlaget. Albert Speer, riksvapenminister och en av de sista i den innersta kretsen, insåg omedelbart konsekvenserna. Han förstod att ordern, om den följdes, skulle kasta landet tillbaka till livet i grottorna...

Redan samma dag, den 19 mars, började Speer agera. Han instruerade regionala befälhavare att ignorera ordern, förhalade direktiv och använde sin auktoritet för att skydda fabriker, broar och kraftverk. Detta var den mest omfattande sabotagehandling mot Hitlers meddelade order som någon genomförde under hela kriget.

Klockan fyra på eftermiddagen den 27 mars 1945 utfärdade Hitler ytterligare en brända-jorden-order, ett komplement till den han utfärdade den 19 mars. Här beordrade han "total utplåning, med hjälp av sprängämnen, eld eller demolering" av hela järnvägsnätet, kanalerna, hela kommunikationssystemet, telefon, telegraf och radio, och av alla master och antenner och reservlager av kabel och radiodelar. På samma sätt skulle alla kopplingsscheman och kabelläggningstabeller - alla ritningar som kunde underlätta reparationer - förstöras.

Heinrich Himmler, Reichführer SS
1900-1945

Slutligen hade han låtit förstå att han tänkte utse Himmler till generalinspektör för krigsproduktionen och delegera rustningen till Saur.

Karl Saur
1902-1966

Detta senare beslut skulle effektivt begränsa, eller omöjliggöra, Speers handlingsutrymme för räddningsaktioner – eller om man så vill: sabotage av Hitlers order. Ett sådant sabotage var liktydigt med en omedelbar dödsdom – för alla andra men inte för Speer vars relation med Hitler, genom konst och arkitektur, var ömsesidigt mycket djup.

Det är högst troligt att Hitlers privatsekreterare Martin Bormann var den som försett Hitler med information om Speers räddningsaktioner – det är känt att Bormann önskade att Speer störtades.

Natten mellan 29 och 30 mars hade Hitler och Speer ett utdraget möte i Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin.

Under samtalet inträffar en mycket märklig ändring av Hitlers sinnesstämning där han, efter att först ha uppträtt härskande och kyligt avvisande mot Speer, i steg övergår till att vädja om Speers fortsatta förtroende och lojalitet.

Hitler inleder, med kylig låg röst utan österrikisk brytning och utan att ha skakat hand med Speer, att det kommit till hans kännedom att Speer saboterar hans Nero-order. Konsekvenserna av ett sådant landsförrädiskt handlande kunde bara vara ett…

Därefter, skriver Speer, ”… slog han plötsligt om och sa med mild, nästan förmanande röst – där den österrikiska brytningen var tydlig – att om jag inte varit hans arkitekt så skulle jag tvingats ta konsekvenserna”.

Därefter säger Hitler att Speer uppenbarligen är överansträngd och att Hitler därför bestämt att Speer omedelbart skall ta tjänstledigt.

Speer replikerade att han inte kan vara tjänstledig varpå Hitler svarar: ”Ni har inte något val”, och tillade ”det finns ett antal interna och externa politiska skäl till att jag inte kan undvara Er”...

Därefter följde en lång paus under vilken Hitler satte sig ner – och Speer gjorde för första gången detsamma - utan att vara ombedd av sin värd.

Efter en stunds tystnad säger Hitler att om Speer bara kunde övertyga honom om sin lojalitet så skulle han få fortsätta som tidigare i sitt ämbete. Denna lojalitetsförklaring skulle vara till fyllest om Speer förklarade att han var övertygad om att kriget kunde vinnas. På detta svarade Speer att det var omöjligt – kriget var förlorat!

Hitler började nu berätta om sin och partiets uppgång, om segrar, om personliga missräkningar, om Speers egna näst intill mirakulösa framgångar med rustningsindustrin och transportområdet – sammantaget en rapsodi över de gångna tolv åren. När han, som så många gånger tidigare, var färdig med sin monolog [som Speer hört flera gånger förut] sa han att det skulle räcka med att Speer sade att han trodde att kriget kunde vinnas. Speer svarade att han inte hade för avsikt att sälla sig till de många som i Hitlers närvaro ivrigt sade att de trodde på slutsegern – men aldrig, ens för en sekund, verkligen trodde på densamma… nej kriget var förlorat…

Hitler trappade då ner sin lojalitetsformulering ännu ett steg och sade: "Om ni åtminstone kunde hoppas att vi inte är förlorade; visst kan ni väl hoppas? Då vore jag nöjd."

Efter en längre tystnad reste sig Hitler abrupt och sade att Speer skulle få tjugofyra timmar på sig att tänka över sitt svar - sedan måste han ge besked om huruvida han hoppades att kriget fortfarande kunde vinnas. "Jag fick gå utan någon handskakning", skrev Speer.

"Jag visste inte vad jag skulle göra", skriver Speer, ”Jag kunde naturligtvis inte förhålla mig passiv och förvänta mig att han skulle låta mig fortsätta att sabotera hans order, men samtidigt kunde jag inte ljuga och låta honom tro att jag fortfarande hoppades på en seger."

"Jag ljög om honom och om hans order. Men nu upptäckte jag att jag inte kunde ljuga för honom. Jag antar att det handlade om den där säregna känslan som fanns mellan mig och honom, eller mellan honom och mig. Han kunde inte låta avrätta mig, trots att jag enligt hans mening hade gjort mig skyldig till landsförräderi, och han kunde inte ens förmå sig att avskeda mig när det utan tvekan - från hans synpunkt - var vad han borde ha gjort. Och jag kunde inte ljuga för honom. Kriget var förlorat; det hade jag sagt många gånger och det måste jag hålla fast vid."

Eftersom Speer inte kunde vika från sin ståndpunkt skrev han samma natt ett 21 sidor långt brev till Hitler, för övrigt det sista till denne adressat.

I brevet framförde han det som hans brist på sinneslugn hade förhindrat honom att säga när han stod öga mot öga med Hitler tidigare på natten: framför allt att det vore detsamma som desertering om han lämnade sin post i detta avgörande skede, även om det var på Hitlers order. Han skulle, med både glädje och stolthet, fortsätta att arbeta för Hitler och Tyskland så länge Hitler var införstådd med hans ståndpunkt, oavsett vilka konsekvenser detta kunde ha för honom själv.

För att nå fram till Hitler på det plan som han visste låg denne varmast om hjärtat och på vilket de hade stått varandra närmast kopplade han - med ett djärvt tankesprång - sina insatser som minister till den konstnärliga begåvning de delade.

Han skrev att om han - vilket Hitler hade framhållit samma natt - varit framgångsrik i den uppgift som Hitler förelagt honom så berodde det på att han gripit sig saken an inte som en expert utan som en konstnär, med en tro på kreativa lösningar och med den själsliga och intellektuella integritet utan vilken konsten var otänkbar. 

Han skrev vidare att han trodde på det tyska folkets framtid och avslutade sitt brev med "Gud skydde Tyskland".

24-timmarsfristen var snart till ända och Speer begav sig med bil till Führerbunkern. Speer skriver:

- När jag kom ned i bunkern stod Hitler och väntade och denna gång verkade han trött snarare än spänd. Nå? frågade han - bara detta enda ord - så jag ljög, samtidigt som jag inte ljög; hur som helst, mitt svar var helt instinktivt. "Min Führer, jag står ovillkorligt bakom er."

Hans ögon fylldes av tårar och han sträckte ut handen, något han inte hade gjort när jag kom in.

Jag fann mig snabbt och sa: "Men det skulle vara till stor hjälp om ni genast bekräftade att jag har fullmakt att verkställa er förordning av den 19 mars."

Han fogade sig omedelbart, skriver Speer, fortfarande synbart rörd, och bad mig att upprätta ett dokument som han genast skulle underteckna. Det bär mig emot att behöva erkänna - ytterligare ett exempel på min inre splittring - att jag helt medvetet ljög. Jag hade ingen som helst avsikt att genomföra någon ytterligare förstörelse.

Det dokument som Speer skrev, var ett tillägg till Hitlers brända jorden förordning, som återgav honom [Speer], och bara honom, befogenhet att verkställa den och sålunda möjlighet att hindra alla andra från att agera. Dokumentet innehöll tre viktiga punkter:

1) Verkställandet genomförs uteslutande av organ och instanser som lyder under ministeriet för rustning och krigsproduktion 

2) Bestämmelser för verkställandet utfärdas, efter mitt [Hitlers, red anm] godkännande, av ministern för rustning och krigsproduktion.

3) Broar och andra transportanläggningar kanske måste förstöras för att förhindra att fienden ska använda dem, men vad gäller industrianläggningar kan samma syfte uppnås genom att vi lamslår dem...

Hitler skrev under papperet med blyertspenna, nästan utan diskussion, och krävde bara att allt som var viktigt - enligt mina anvisningar - måste förstöras. Jag bedrog honom naturligtvis... Några sådana anvisningar skulle aldrig utfärdas...

Kanske var detta trots allt inte fråga om ett bedrägeri eftersom... han skrev under i full vetskap om att hans order om totalförstöring bara skulle utföras under vissa förutsättningar. Och jag tror att han kände sig lättad... 

När dokumentet var undertecknat, sade Speer [till Gitta Sereny], samtalade de några minuter. "Han frågade om jag ville ha te. Jag tackade nej, jag måste gå. Han bjöd mig då på ett glas vin, vilket sannerligen var mycket välkommet. Och sedan sade han, med mycket lugn röst, att den brända jordens strategi i vilket fall som helst var tämligen verkningslös i ett land som Tyskland och att den egentligen bara lämpade sig i ett jättestort land som Ryssland.

Klockan var nu ett på natten. Från Rikskansliet ringde Speer till sina medarbetare och bad dem att kalla samman alla motorcyklar, bilar, chaufförer och ordonnanser vid ministeriet, att bemanna telefon- och telegrafcentralen samt bemanna ministeriets tryckeri.

Inom loppet av en timme hade tryckeriet framställt flera hundra kopior av Hitlers senaste order och de sammankallade, motoriserade, budbärarna drog ut på sina värv. I Berlins förorter distribuerades ordern tom per cykel!

Arthur Seyss-Inquart
1892-1946

Den 1 april 1945, reste Speer till Arthur Seyss-Inquart, rikskommissarie i Nederländerna, för att ingående förklara att NaziTysklands krig var förlorat... och vad detta innebar… Samtalet med Speer resulterade i att Seyss-Inquart anhöll om ett sammanträffande med den amerikanske generalen Walter Bedell Smith, general Eisenhowers stabschef. Detta ledde i sin tur till att ett [relativt] oförstört Nederländerna kunde överlämnas till de allierade… 

I Berlin, enbart, räddades 866 av 950 broar undan förstörelse - broar nödvändiga för berlinarnas överlevnad… trots Speers kraftfulla initiativ förstördes alla broar över Rhen, från Schweiziska gränsen till Nordsjön... emellertid räddades undan förstörelse den absoluta merparten av Tysklands infrastruktur och själva förutsättningen för det tyska folkets fysiska överlevnad efter detta - för hela världen - förödande krig.

                                                                                                                                                                                                              - Ω -

Källor: Gitta Sereny's bok Albert Speer och sanningen, Internet samt Redaktörens eget bibliotek

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!

 

 

 

 

 

 

 

Nationella Insatsstyrkan och Bombskyddet slår till....

Det är ett par år sedan denna tankeväckande - och i förlängningen djupt oroväckande händelse - inträffade. Klockan var ungefär 18 en vårkväll i Uppsala. Anna Maria, centralfiguren i vår berättelse, sitter i sin lägenhet djupt försjunken i tankar över de miniatyrscener hon med yttersta precision bygger. Detta med byggandet av miniatyrer [se bifogade bilder nedan] har blivit en viktig del av hennes tillvaro som sjukpensionär.

Låt oss för några ögonblick njuta av Ammis arbeten med miniatyrer! Kom ihåg att bokstavligen allt är tillverkat av något lämpligt råmaterial – absolut ingenting utgörs av sådant som är prefabricerat!

Allt är skapat från noll. Böckerna i bokhyllan liksom den som
ligger i emma-stolen går faktiskt att bläddra i - och bladen har
läsbar text! Möblernas storlek avslöjas snart! Längst bort
på översta hyllplanet står en bild föreställande ett ungdomsporträtt
av Ammis mor. Vad trodde ni? Jo, det är förstås en med blyerts
återskapad miniatyrbild av det verkliga porträttet! Givetvis går
skrivbordslådorna att dra ut liksom skåpdörrarna nertill kan
svängas ut på gångjärn. Den utdragna skrivklaffen går att skjuta in.
Det låter kanske tjatigt men:
varenda pryl och sak är tillverkade av lämpliga råmaterial
av hobbykonstnärinnan Ammi.

Vi vidgar vyn och får se hur innevånaren i lägenheten
sparkat av de högklackade skorna, Marshallförstärkaren
står beredd, skivor, halv utdragna ur sina fodral, grammofonskåpet
öppet likaså resegrammofonens lock (resegrammofonen nedsänkt
i grammofonskåpet, en ny idé!)

En resegrammofon med rörlig pickuparm. Grammofonskivor i sina
fodral, en grön prydnadsväxt. Allt noggrant och skalenligt tillverkat

Vad vore ett vardagsrum utan en soffgrupp? Allt är skapat från
lämpliga råmaterial - även mattan och, förstås,
dekorationsföremålen på bordet! 

Här avslöjas, brutalt, bostadsinventariernas skala:
Tändsticksasken på bilden är av helt normal svensk storlek! 

Det är svårt att ta in att en skakhänt tjej kunnat framställa dessa små, läckra, föremål!

Nå, vad är då så besynnerligt just denna afton? Jo, idyllen med en medelålders kvinnas byggande av miniatyrer  kommer om några sekunder att förvandlas till ett, för henne, intensivt helvete! Tro mig! Få har påtvingats detta… och dessa få är härdade brottslingar i Sverige – men nu drabbar det en tunnväxt 158 cm lång sjukpensionerad ensamstående kvinna.

Plötsligt hörs ovälkommet buller från hennes lägenhetsdörr. Trots sin litenhet äger hon ett enastående mod, reser sig resolut och går mot den lilla hallen. Hon tror att det är den stökige grannen som härjar – och att han måste avvisas med hårda ord… men det är inte grannen denna gång…

Ett våldsamt brak hörs när lägenhetsdörren splittras och forceras med specialutformade inbrytningsverktyg. In stormar en grupp män, maskerade och iförda mörkgröna uniformer. Alla bär automatvapen som riktas mot den späda kvinnan.

”Lägg dig ner på golvet” ryter den som kan förmodas leda insatsen. Hon gör som tillsagt och får genast armarna låsta på ryggen av två av männen. Därefter blir hon upprest och omedelbart förd in i arresten – dvs badrummet, beledsagad av en man med skjutvapen. Hon uppmanas ta plats på toalettstolen och mannen med vapnet kliver upp i badkaret! Detta märkliga beteende förklaras av att badrummet är synnerligen litet – och absolut inte dimensionerat för att två vuxna skall befinna sig där samtidigt.

Ammi blir nu under några timmar fånge i sitt eget badrum! Tillfångatagen av mörkklädda, maskerade och tungt beväpnade män som systematiskt söker igenom hennes lägenhet - på jakt efter vad? Vilka är de? 

Ammi frågar mannen som står i badkaret men får inget svar. Man kan inte direkt säga att de presenterat sig på annat sätt än att göra kaffeved av lägenhetsdörren och klampa in i en psykiskt skör kvinnas lägenhet… men vilka är de – och varför har de begått detta sanslösa dåd att med våld bereda sig tillträde till hennes lägenhet?

Ammi är trots sin sjukdom en vaken kvinna. Hon var två månader från en magisterexamen i arkeologi när sjukdomen drabbade henne och hon går regelbundet i terapi på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon har noterat att de mörkklädda männen med automatvapen bär tecknet för Nationella Insatsstyrkan, NI, på sina uniformer. Men vad gör de här? Varför?

De mörkklädda männen söker under tre timmar noga igenom hennes lägenhet och har inte funnit något annat än en Kalashnikov-kopia [rysk kulsprutepistol] som elektriskt skjuter ut plastkulor samt ett luftgevär. Kalashnikoven har använts vid rollspel i Uppsalas utkanter. Inget av vapnen är licenspliktiga.

NI:s närvaro kompletteras efter någon väntan [timme] av en hundförare med hund från Nationella bombskyddet. Med denna sökhund letar man nu efter sprängmedel som den spröda kvinnan skulle kunna ha gömt undan…. Naturligtvis finner man intet – det brukar man faktiskt inte göra hos oförvitliga svenskar…. I detta fall representerat av en skör kvinna…

Nu, utsläppt ur arresten [badrummet] utsätts hon för ett improviserat förhör. Man har inte funnit sprängämnen, handgranater eller licenspliktiga skjutvapen – men, längst in i en skrivbordslåda, en halv karta med ett lätt narkotiskt läkemedel! Med barsk röst frågar ledaren för det mörkklädda gänget om hon [som har dokumenterat psykiska problem] har recept på tabletterna. Hon svarar att hon långt tillbaka använt detta preparat, förskrivet av hennes läkare, men faktiskt glömt bort att en halv karta låg där längst in i lådan. ”Det blir åtal i Tingsrätten för narkotikainnehav” förkunnar den förmodade ledaren för Nationella Insatsstyrkan segervisst!

Som styrkan av testosteronstinna män nu framgångsrikt genomfört sin insats lämnar de lägenheten. Kvar sitter en liten späd kvinna och undrar vad som skett…

Så småningom inser hon att hon sitter i sin lägenhet med en sönderslagen dörr som inte går att stänga – blir sakteligen förbannad och ringer Polisen i Uppsala.

Samtalet går ungefär såhär: ”Hej, jag heter Ammi R och har just haft ett våldsamt besök i min lägenhet av Nationella Insatsstyrkan. Svar: "Nä, det var inte Nationella Insatsstyrkan det var narkotikaspan…." Då brister det för Ammi, och hon hojtar i luren Hur djävla dum tror du att jag är? Tror du inte att jag kände igen deras emblem på uniformen? Va?... Svaret dröjer… "äh, hm, kanske du har rätt…." Ammi: ”Här sitter jag nu med en lägenhetsdörr som inte går att stänga och låsa, vad gör Polisen åt det?” Svaret blev: ”Du får väl ringa ditt försäkringsbolag!!!!” Nu brister det ännu en gång för denna väluppfostrade kvinna och hon skriker i telefonen: "Vad i helvete! Här kommer ni och ödelägger, helt utan orsak, min lägenhet och du säger att jag skall ringa mitt försäkringsbolag. Vem svarar där vid denna tid på kvällen? Det är NI, Polisen, som förstört dörren – det är NI som skall se till att den blir lagad – eller för den delen utbytt, inte hemförsäkringstagarna!" Tystnad från andra änden…. sedan ”Hm ja, vi skall åtgärda detta”. En serviceman dök upp efter någon timme och sökte efter förmåga laga den kraftigt demolerade dörren. Något egentligt tillträdeshinder utgjorde den inte efter hans insats – men gick att stänga och låtsatslåsa.

Något åtal för ringa narkotikainnehav blev det inte… det var ju bara att läsa innantill i journalerna från Akademiska Sjukhuset! Inte heller lyckades Polisen framföra en ursäkt för sitt fullständigt intelligensbefriade agerande!

Det är inte utan undran och fundering som man tar del av att man som oförvitlig svensk ständigt och på oklara grunder riskerar att under vapenhot hamna i badrummet… och få ytterdörren sönderslagen…. Hemmet genomsökt och uppochnervänt. Och när vandalerna gått uppmanas ringa sitt försäkringsbolag för att få lägenhetsdörren att fungera som dörr igen. Man undrar faktiskt hur mycket hjärnsubstans förundersökningsledaren respektive insatsledaren i detta fall besatt. En monumental intellektuell slöhet och brist på kunskap är vad det handlar om.
 
Socialdemokraterna kan tvivelsutan lastas för en total brist på fantasi när de under Olof Palme 1976 avskaffade tjänstemannaansvaret. Hade detta personliga ansvar för felaktiga handlingar i tjänsteutövningen kvarstått skulle denna tragiska händelse aldrig utvecklats på detta sätt! Självklart skulle man i förundersökningen, och innan man gjort den våldsamma inbrytningen, gått igenom ”fallet” på ett nyanserat och moget sätt. I detta scenario skulle man funnit att det var minst sagt osannolikt att en aldrig tidigare straffad kvinna, med psykisk skörhet och under behandling på Akademiska Sjukhuset, skulle utgöra en terrorcell vilken hotade Sveriges säkerhet.

Citat:
 
”Nationella Insatsstyrkan är Sveriges yttersta polisiära resurs som ska hantera situationer som är så allvarliga, ovanliga eller riskabla att de inte går att hantera inom den vanliga polisverksamheten. Huvuduppgiften är att bekämpa terrorism.
 
Nationella insatsstyrkan (NI) är Sveriges anti-terrorstyrka. Sektionens huvuduppgift är att operativt bekämpa terrorism genom att ingripa mot terrorattentat eller när ett sådant kan befaras. NI är en del i samhällets förmåga att hantera hotet genom att anpassat konfrontera gärningsmän som förbereder eller utför terrorattentat.
 
Utöver huvuduppgiften utgör NI polisens yttersta insatsresurs. Sektionen hanterar situationer som är så allvarliga, ovanliga eller riskabla att de inte går att hantera inom den vanliga polisverksamheten. För att kunna bidra som det har NI specialiserade förmågor när det gäller utrustning, utbildning och taktik.  Sektionen är en centraliserad resurs för hela landet och fungerar effektivt som en nationell specialenhet.  Uppgifter kan vara psykiskt och fysiskt krävande och det krävs mycket utbildning för att uppnå hög kompetens.”
 
Hur dessa dogmer och kriterier, kopierade  från Polisens Internetsidor, står mot den verklighet som exponerades vid det aktuella statligt sanktionerade överfallet - och övergreppet - mot Anna Maria R är och förblir gåtfullt… Tankar väcks: Skall Polisen verkligen helt okontrollerat, intransparent och utan någon som helst påföljd vid felhantering, efter eget skön tillåtas terrorisera oförvitliga medborgare?

Kan personer likt de som ingår i NI, och synbarligen utan människokännedom och förmåga till självständigt tänkande, verkligen hantera dödliga skjutvapen?

Sist men inte minst: hur i helvete kan en fjäder förvandlas till en höna utan att någon utredning startas för att klarlägga hur ett så monumentalt misstag kan begås och tillåtas passera med tystnad? Vem bär ansvar för vad som hände den där vårkvällen? Vem, eller vilka, bör näpsas?
 
Någon som helst ursäkt för handlingarna framfördes aldrig till Ammi - vare sig från Polisen i Uppsala eller från Nationella Insatsstyrkan!
 
 
 

                                                                                    - Ω -

Källa: Den osminkade Svenska verkligheten!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

 
 
 
 
 

Gravkorets hemlighet

Tornet på Tyska Kyrkan [i bildcentrum], Stockholm

I DECEMBER KASTAR det skarpa släpljuset långa skuggor över Gamla stan. Mellan Svartmangatan och Prästgatan tornar Tyska kyrkan upp sig mot en duvblå eftermiddagshimmel. Kyrkogården är ett barn av 1700-talet. Idén om denna gravform, där kyrkan omges av arkader med nischer för kistor, utvecklades en gång av italienarna.

I ett hörn av kyrkogården står Tyska församlingens kyrkokamrer och röker. Stefan Schierbeck har röd dunjacka och sitt gråa hår i en hästsvans.

Han tänker tillbaka på den 3 oktober 1991, då han fick uppdraget att leda ombyggnationen av Tyska kyrkans gravvalv. Det är någon han aldrig skall glömma. Arbetet med förbesiktningen börjar en tisdagsmorgon strax efter nio. 

Stefan Schirbeck och Lennart Öberg, en kollega från församlingen, går runt i gravkorets källarvalv och mäter. Där nere i fukten och halvdagern har ingen människa varit på årtionden. Efter en halvtimma gör Stefan en märklig upptäckt:
-Lennart, det fattas åtta meter! Efter att ha gjort mätningen två gånger är kyrkokamreren säker på sin sak. Lennart kliar sig i huvudet.
-Tror du det?
-Det måste finnas ett igenmurat rum någonstans.

Stefan låter ficklampan svepa över de kalkade murväggarna. För att få visshet måste de ta upp ett hål i väggen. Mysteriet lämnar Stefan ingen ro. Efter att ha diskuterat upptäckten med sin fru vid middagsbordet lyfter han luren och ringer Lennart. Vid tiotiden på kvällen, försedda med bilmejsel, slägghammare och ficklampa, beger de sig ner i kyrkans gravkor och börjar hacka i den del av väggen som de tror kan vara igensatt. När de får bort en sten kan de skönja en hålighet innanför. Men det lilla hålet avslöjar inte vad som döljer sig där inne, varför Stefan kilar upp på kansliet och hämtar sin gamla Instamatickamera med blixtkub av plast. Tillbaka vid hålet sticker han in armen och fotograferar i olika riktningar. Morgonen efter lämnar han in filmrullen för framkallning i en butik på Västerlånggatan. Sent på eftermiddagen nästa dag får han se vad bilderna visar. Han ringer Lennart.

- Jag har fått bilderna. Du måste komma över omedelbart. Bilderna visar ett kalt rum. I änden av rummet finns en stentrappa som leder upp till övervåningen, där den är igensatt. Det är inte klokt, säger Lennart efter att ha suttit tyst en lång stund. Det måste finnas något mer där bakom. På kvällen är de plats igen. Stefan lyfter upp några golvplankor på övervåningen och kryper ner i trossbotten. Det är trångt, men han tar sig ändå in någon meter under plankorna.

- Ser du nåt? undrar Lennart. När Lennart inte längre kan se honom, hör han en dov röst inifrån golvet: - Nu ser jag trappan. Den är intakt och välbehållen. Stefan förstår att han har funnit rummet där de sänkte ner kistorna till de privata kryptorna. Han berättar för Lennart att det måste vara själva platsen för ceremonin, innan man sänkte ner kistan till gravkammaren.

Han vet efter att ha läst igenom kyrkoböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar.

Källaren hade inhyst så många som 1 500 lik samtidigt. Huvudena för sig, benknotorna för sig. På 1860-talet tömde Tyska kyrkan hela sin allmänna gravkammare. Församlingen hade köpt sju massgravar på Norra kyrkogården och liktågen gick i skytteltrafik från Svartmangatan till Solna skog. Det var något som gjorde ett kusligt intryck på August Strindberg. I boken Gamla Stockholm beskrev han den bisarra syn som mötte nattflanörerna på Sveavägen. Spöklika katafalker rullade kväll efter kväll i nordlig riktning ut ur stan.

Vad August Strindberg inte visste var att det saknades en kropp. För kyrkokamrer Schierbeck är historien långt ifrån över bara för att han och kollegan funnit rummet för nedsänkningen av kistorna.Det är nu den börjar.

När de väl har tagit sig in i rummet och lyst sig omkring en stund tänker de först att ”Jaha, det var det, äventyret är över och vi har bara funnit ett tomt, fuktigt rum, där en trappa leder en våning upp och upphör i en murad vägg”.

Men det är något annat som fångar Stefans intresse.

Ser du, nästan viskar han och riktar lampskenet mot en svag utbuktning i väggen. Det där ser också igenmurat ut. Stefan går fram till väggen och knackar försiktigt på olika ställen i murbruket. Ljudet förändras och blir ihåligare. Men han vet efter att ha läst igenom kyrkböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar. Vad tror du, Lennart? Kan det röra sig om en gravkammare i alla fall? 

För andra gången kommer bilmejseln och slägghammaren fram. Nu vet bägge två att de lagligen börjar tänja på reglerna. Men något klartecken från Stadsmuseet har de helt enkelt inte tid att vänta in. När stenen faller inåt kan de höra hur den träffar järn. Ytterligare en sten knuffas in. Sedan lyser de in med lampan. I ljuskäglans sken kan de se ett järngaller. Bakom gallret en kista. En ekkista. Nu går det upp för dem att det är fråga om en gammal grav. Mycket gammal.

Känner du lukten? Ljung.

Förr i världen lades de döda i kistor fyllda med hyvelspån och ljung. Hyvelspånen påskyndade förmultningsprocessen, eftersom den innehöll terpentin, och ljungen tog hand om lukten.

Nu bestämde de sig för att lägga verktygen åt sidan och göra lite historieforskning. Under ett par dagar söker de igenom kyrkoböckerna efter något som kan förklara graven. Sent på lördagskvällen ringer telefonen hemma hos Lennart. Jag har hittat det, säger Stefan i andra änden. Det visar sig att när de tömde gravarna på 1860-talet var det en familj som hade betalat för sin släkting att ligga där i eviga tider. Enligt församlingens gamla anteckningar visar det sig att de har funnit kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles grav.

Dagen efter kontaktar Stefan Stadsmuseet, länsstyrelsen och kyrkogårdsförvaltningen, som anländer till platsen och ger anvisningar. Två veckor senare river Stefan och Lennart väggen. Under en pressande tystnad får de se hur ekkistan blottläggs i takt med att murbruket kommer ner. Kistan är omgärdad av ett järngaller, som är förseglat med ett kraftigt lås. Stefan har läst att nyckeln kastades i Norrström, som ett tecken på att graven aldrig skulle öppnas.

De får upp låset, öppnar grinden och undersöker kistan närmare. Efter en stund kan de se den graverade mässingsplåten som pryder kistan.

Inskriptionen lyder:
Tacksamma barn har inköpt detta rum att i eviga tider bli ett orubbat viloställe åt deras ömt saknade mor, välborne kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles, död 1790.

När de tar i kistan faller sidostyckena ut. En stark doft av ljung sprider sig i rummet.

Försiktigt nu. Vad liten hon är.

Den döda kvinnan i kistan är kort, inte mer än 140 centimeter, hon är gråsvart, vilket tyder på blyförgiftning, och hennes kläder har tiden tagit hand om. Vad gör vi nu?

Fortfarande ska utrymmena byggas om och helt oväntat har församlingen fått en kista på halsen. Vem ska ta hand om henne? Stefan ringer runt för att få råd i saken. När han undersöker släkten af Forselles upptäcker han att den person som enligt släktträdet är närmast sörjande heter Björn af Forselles och visar sig vara psykoterapeut med sin mottagning bara 30 meter från Johannas gravplats.

En dag vid lunch går han över till Skomakargatan för att inviga denne släkting i upptäkten.

Björn af Forselles visar sig vara både förvånad, förstående och intresserad. Han inser kyrkans dilemma: Församlingen hade ju trots allt förbundit sig att sörja för graven i eviga tider.

På kvällen ringer Stefan Lennart för att berätta om överenskommelsen han gjort med Björn af Forselles. Församlingen åtar sig att bekosta en ny kista och kremering, ordna med gravplats på Norra kyrkogården och skaffa en lämplig gravsten.

Nästa förmiddag kontaktar han Stockholms kyrkogårdsförvaltning för att beställa kremering.

En yngre kvinna svarar i telefonen.
Personnumret, säger hon.
Va? säger Stefan.
Vad har hon för personnummer? Upprepar kvinnan med viss irritation i rösten.
Stefan säger att hon är född 1732.
Ja 1932 menar du?
Nej, 1732.
Kvinnan blir tyst. Sedan säger hon: Skojar du med mig? 

Nej jag menar allvar.

När den värsta förvirringen har lagt sig vägrar kyrkoförvaltningens dator samarbeta. Den accepterar varken födelsedatum eller dödsdatum.
Problemet blir löst genom att intyget får skrivas för hand. På gravintyget får Johanna af Forselles, som första representant för 1700-talet, personnumer 17320000-0000.

Den 1 november 1991 åker Stefan, en tysk präst, Björn af Forselles och hans fru Puck ut till Norra kyrkogården. Tillsammans tänder de två allhelgonaljus, därefter läser prästen några böner på tyska. De sjunger två psalmer. Det är högtidligt. Och äntligen har Johanna kommit till evig ro.

På en höjd vid Norra kyrkogården, i änden av ett hav av gravstenar och omgiven av häckar och knotiga paraplyträd, finns graven. Därifrån kan den gamla kommerserådinnan blicka ut mellan almarna, se konturerna av Karolinska sjukhuset och höra det fjärran ljudet av pendeltågen som stannar vid Solna station.

Hon föddes 1732, till ett Sverige som var utarmat efter 100 år av krig, när den karolinska perioden var ett bistert minne blott. Hon var åtta år när Carl Michael Bellman föddes. När Gustav den tredje hade fyllt sex år gifte hon sig med den 36 år äldre Jacob af Forselles, borgmästare i den finska staden Lovisa. 1768 dog han i ett slaganfall och lämnade makan med fyra minderåriga barn och ett jordbruk att bestyra. Hon fick uppleva när Gusta III tog makten 1772.

Johanna Ulrica af Forselles dog 1790, 57 år, II månader och 24 dagar gammal i bröstsjukdom.

Det året skrev Bellman Djurgårdspastoralen Hvila vid denna källa, Ulla min Ulla och Liksom en herdinna.

Gravstenen är enkel, grå, men har en distinkt inristning i guld. Vid foten av stenen har någon lagt en röd ros.

Hon föddes 1732, åtta år före Carl Michael Bellman. Hon dog 1790, två år före Gustav lll. Men först 1991, när Stockholms kyrkogårdsförvaltning gett Johanna af Forselles ett personnummer, kunde hon äntligen begravas på Norra kyrkogården i Solna.

                                                                       - Ω -

Källa: Staffan H Westerberg, författare och journalist har skrivit denna berättelse om vad som återfanns vid renovering av Tyska kyrkan i Stockholm - och vilka svårigheter vårt binära samhälle hemsöks av!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!