Vem var Harry Järv? Berättelsen om en mångfaldigt dekorerad finsk krigshjälte . Del I

Löjtnanten i finska armén, Harry Järv, genomförde som patrullchef mer än 200 uppdrag under Fortsättningskriget. Med noggrann planering och innovativ taktik stannade patrullernas förluster vid en enda soldat.

 

Harry Järv strax före en insats mot en
sovjetisk prickskytt i juli 1943

Uttrycket "a full life" ser vi ibland som underrubrikens titel på USA-producerade böcker om framstående militärer. Formuleringen passar också väl in på Harry Järvs liv: bondgrabben från det österbottniska [svensktalande] Korsholm som blev en levande legend i det svenskspråkiga 61. infanteriregementet (JR61) under Fortsättningskriget.

Efter 1945 flyttade Järv till Stockholm, blev litteraturvetare, vice Riksbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket i Stockholm samt författare av ett stort antal böcker och artiklar.

Harry Järv var en av de 880 000 finländska soldater som 1939–44 med sina krigsinsatser räddade Finlands självständighet.

Priset blev högt: 83 715 stupade och försvunna samt 201 000 sårade finländska soldater, varav 70 000 med bestående men. [Siffrorna är ca-siffror, det exakta antalet låter sig inte beräknas...] 

Åren 1942–43 ledde Järv fler än 200 framgångsrika patrulluppdrag mot sovjetiska bunkrar och kulsprutenästen i sovjetiska Karelen.

Kommatering, fotografering och närstrid

När Järv 2005 intervjuades i sin bostad på Marieberg i Stockholm öppnade han samtalet med orden: »Jag är egentligen bara bra på tre saker: kommatering, fotografering och närstrid.»

Harry Järv föddes 1921 i ett jordbrukarhem i Karperö, 10 km norr om Vasa. Under Finlands frihetskrig 1918, mot både tsarryskt och kommunistiskt välde – det senare utvecklades till ett blodigt inbördeskrig mellan Vita och Röda. Järvs far var en av många österbottniska frivilliga i Gustaf Mannerheims »Vita bondehär».

Harry utvecklades snabbt till en lika bokslukande som äventyrlig yngling. Klokt nog accepterade han sin något bekymrade fars erbjudande att, om sonen övergav sina planer att bygga en kanot för våghalsiga färder på vilda vatten, skulle han få studera vid läroverket i Vasa.

Frivillig under vinterkriget

Under Vinterkriget anmälde han sig till armén och skickades som gymnasist direkt till en underofficersskola. »Efter snabbutbildningen ansågs jag kompetent att fungera som vice plutonchef», antecknade Järv, som även tyckte att den militära undervisningen var »praktisk, ändamålsenlig och utan avarter, som det allvarliga läget krävde». Men Vinterkriget slutade innan Järv hann delta i aktiv strid.

Harry Järv fick tre frihetskors och två frihetsmedaljer
för sin insats i Fortsättningskriget.

Från undersergeant till löjtnant - ett kvitto på duglighet!

Efter Finlands korta och osäkra fredsperiod 1940–41 kallades Harry Järv in som undersergeant i Fortsättningskriget. Han utmärkte sig i strid och valdes i slutet av 1941 ut till officersutbildning. Som fänrik och löjtnant tjänstgjorde Järv som pluton- och tf kompanichef vid JR61, den berömda österbottniska, svensktalande, »Sextiettan».

Efter hårda strider på sensommaren 1941 vid Säntämä och floden Svir gick Sextioettan över till ställningskrig mellan Ladoga och Onega på Aunusnäset i östra Karelen. Där vidtog drygt två års ställningsstrider fram till dess att den sovjetiska storoffensiverna på Karelska näset började sommaren 1944.

I mars 1942 försökte en sammansatt stridsavdelning ur JR61, bestående av två förstärkta kompanier med artilleri- och granatkastarunderstöd, att genom upprepade frontalangrepp slå ut den sovjetisk stödjepunkten, Ptitsa (Fågeln). Trots fyra försök misslyckades insatsen och nitton finländare stupade.

Funktionell disciplin istället för befälsföring

Elva månader senare kallade den nye regementschefen, överstelöjtnant Alpo Marttinen, till sig Harry Järv: »Efter att ha nämnt den misslyckade aktionen mot Fågeln året innan frågade han [Marttinen] om jag ville åta mig att göra ett nytt försök. »Med era metoder skulle det kunna lyckas.» sade Marttinen. Under intervjun 2005 beskrev Harry Järv vad dessa metoder innebar:

Denna taktik baserade sig på en noggrann föregående planering med mina patrullmän. Det vill säga en form av funktionell disciplin istället för formell befälsföring som jag betraktade som rent skadlig i närstrid.

Min erfarenhet var att ett mindre antal erfarna soldater var klart effektivare än en större heterogen grupp. En patrull på 6–8 man har även större möjlighet att utan upptäckt penetrera en fientlig stödjepunkt och i strid fungerar gruppen mycket bättre om alla känner varandras kapacitet. Vi diskuterade noggrant igenom uppdragen i förväg. Alla visste då vad de skulle göra och det innebar samtidigt att det knappast behövdes någon ordergivning under strid. Att patrullens soldater var handplockade frivilliga säger sig självt.

Karl Rosenlöf från JR61 kryper sakta under fällda träd i
sovjetsidans bevakningslinje. Grenar som var i vägen måste
skäras av ljudlöst så att fiendens vaktposter inte
hörde knastret om de bröts

Sågs som socialism av officerare

Järvs stridspatruller arbetade tålmodigt, försiktigt och systematiskt för att inta sin utgångsposition oupptäckta. »Vi kunde sedan i stort sett bestämma stridens förlopp, vilket oftast var mycket kort.»

För sin tid tillämpade Harry Järv en avancerad form av individuell uppdragstaktik. Hans metod motiverades av den lilla nationen Finlands kroniska brist på soldater där kvalitativa och förlustbesparande åtgärder måste ersätta sovjetisk kvantitet. Harry Järvs samråd med sina soldater stötte ibland på kritik från officerare som ansåg att detta nära nog var »socialism» och en onödig »fraternisering» med soldaterna.

Tio man slår ut en sovjetisk stödjepunkt

Löjtnant Järv accepterade det uppdrag som Marttinen föreslog: att slå ut Fågeln. Tio man bedömdes tillräckligt. Järvs bataljonschef, major Bruno Lagerbohm, blandade sig nu i planeringen och bestämde att endast Järv själv skulle få vara beväpnad med kulsprutepistol medan övriga nio soldater skulle ha gevär, eftersom bataljonen »inte hade råd att förlora tio maskinpistoler på en gång». Positivt tänkande saknades uppenbarligen hos denne chef - vilket knappast var uppmuntrande för löjtnant Järv!

Järv gick inte i diskussion med bataljonschefen men när patrullen gick ut i Ingenmansland var samtliga tio beväpnade med kulsprutepistoler, dessutom tre handgranater per soldat samt två större trotyl-buntladdningar. »Alla var erfarna patrullmän, psykiskt stabila under den alltid långa förberedelsen - men snabba och effektiva i den korta närstriden», berättade Järv.

Man inväntade dåligt väder och bestämde att aktionen skulle äga rum under kvällen och natten den 8–9 februari 1943 då det blåste och snöade. Fågelns sovjetiska besättning bestod sedan tidigare av minst två infanteriplutoner, förstärkta med tre kulsprutor och två granatkastare.

Harry Järv i gryningen efter fullgjort
stridsuppdrag den 4 juli 1942.

Ljudlöst avancemang i luckan mellan två sovjetiska vaktposter

Vår patrull utgick kl 18:30 den 8 februari 1943. Fiendens postställen fanns på ungefär 60 meters avstånd från varandra men exakt var vaktposterna stod var vi tvungna att ta reda på under patrullens avancemang för att sedan kunna välja inträngningsställe mellan två av dem. Det svåraste momentet i aktionen var att få stridspatrullen oupptäckt in på fiendesidan. Detta medförde en ständig mental anspänning under flera timmar. Vi grävde oss försiktigt fram genom snön i rad efter varandra.

Efter knappt två timmar kunde jag se en vaktpost mitt framför mig. Jag bedömde att det var omöjligt att avancera vidare. Vi drog oss därför försiktigt tillbaka och beslöt att göra ett nytt försök genom snön ungefär 30 meter till höger om detta postställe. Klockan 03.30 tog vi oss ljudlöst ned i skyttegraven på Fågelns västra sida. Den mest kritiska delen av aktionen var nu avklarad. Sedan jag placerat några man som säkring följde vi övriga skyttegraven mot det maskingevär som var placerat mitt på frontsidan av Fågeln.

När den första skottlossningen började mellan patrullen och försvararna kl 03.45 utlöstes med ett grönt signalskott även det finländska artilleriets och granatkastarnas planerade spärreld. Fem batterier och fyra granatkastare sköt oavbrutet i en halvcirkel runt Fågeln för att spärra av stödjepunkten och förhindra att den undsattes.  Även delar av det sovjetiska artilleriet nedkämpades samtidigt som en dryg halvtimmes närstrid om en större sovjetisk korsu [förläggningsbunker] i Fågeln inleddes av Järv och hans patrullkarlar.

Patrullkarlar ur JR61 avancerar försiktigt i
Ingenmansland. Närmast kameran
Allan Finholm och Erik Kaustinen

Järv fick en man lätt sårad – fienden kunde räkna 37 man döda...

Min handgranat splittrade dörren, som var av bräder. Sedan kastade jag in två rökhandgranater. Våra motståndare avlöste varandra i dörröppningen och sköt korta serier som besvarades av oss. Sårade och stupade fiender drogs in i korsun. Vår patrull fick agera åt två håll: dels mot försvarare från en annan del av Fågeln som inlett ett motanfall som vi lyckades avvärja, dels mot fienderna i korsun.

Till sist lade jag mig vid korsuväggen intill dörren och stack in en handgranat mellan benen på den motståndare som stod på knä i dörröppningen och sköt mot oss. Runar Frände och Allan Finnholm avslutade striden med sina buntladdningar. Klockan 05.10 var vi tillbaka på vår egen sida. Vi hade då sprängt Fågelns centralbunker och avvärjt ett motanfall.

Något i underkant beräknade vi fiendens förluster till 37 man. Ingen i vår egen patrull hade kommit till skada, utom Paul Söderholm som fått några handgranatskärvor i ena benet, vilka han för övrigt själv opererade bort med sin slidkniv.

Enligt Järv var de finländska soldaterna vana vid att ta egna initiativ: »Vid fiendekontakt öppnade vi alltid eld och handlade situationsbetingat medan Röda arméns soldater var drillade att invänta order. Då kan det ofta vara för sent.» De finländska officerarna gick dessutom längst fram vid anfall till skillnad från de sovjetiska officerarna som föste på sina soldater bakifrån.

Trampmina ändar Harry Järvs framgångsrika koncept och hans krigsarbete som patrullchef

Ett halvår senare, natten den 5 september 1943, var Järv på väg tillbaka efter ett spaningsuppdrag. I mörkret trampade han något bredvid den röjda stigen och steg plötsligt på en mina vilken sprängde bort hans vänstra fot.

De finländska soldaterna bar alltid med sig en läderrem i ammunitionsväskan för att kunna stoppa blodflödet vid en sådan här sprängolycka. Denna läderrem drog nu Järv åt strax ovanför knäet. Han fick sedan hjälp av sina fem kamrater att åla sig därifrån - men blev faktiskt tvungen att desarmera ytterligare några minor längs stigen.

»Man känner sig försiktigt för med handen för att lokalisera minan, lyfter upp locket med vänster hand och drar ut slagstiftet med höger hand.»

Amputerade benet under knäet

När patrullen nådde de egna linjerna gav bataljonsläkaren Torsten Björkwall honom en blodtransfusion.

Harry Järv på fältsjukhus sedan hans vänstra
ben amputerats under knäet

Vid fältsjukhuset i Vaseni fann man att Järvs vänstra ben måste amputeras under knäet och han vårdades från våren 1944, liksom många finländska krigsinvalider, på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Konvalescenstiden tillbringade han på Salsta slott i Uppland. Med underbensprotes återvände Järv för att tillträda en stabsbefattning vid sitt gamla regemente, JR61. Bara en vecka senare, den 19 september 1944, slöts vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen.

Harry Järv tilldelades tre frihetskors och två frihetsmedaljer för tapperhet i fält. Hans regementschef Alpo Marttinen rekommenderade - liksom faktiskt fyra generaler, att Järv skulle utses till Mannerheimriddare men av okända orsaker biföll inte marskalk Mannerheim förslaget. Järv trodde själv att vissa finländska officerares uppfattning om honom som »omilitärisk» och närmast »socialistisk» kunde ha nått högkvarteret och negativt påverkat Mannerheim.

Skulle överst Alpo Marttinen leda motståndet mot ett Sovjetiskt kuppförsök?

Efter krigsslutet söktes Järvs tidigare regementschef, överste Alpo Marttinen, av den sovjetiska säkerhetstjänsten och den kommunistdominerade finländska statspolisen. Inför faran för ett försök till sovjetisk ockupation av hela Finland hade en grupp officerare ombesörjt ett nät av utförare som organiserade att vapen för ca 30 000 man gömts undan på olika ställen i Finland. Detta kom att kallas Vapengömmoaffären. Att Marttinen var inblandad i Vapengömmoaffären är klarlagt. Det är emellertid inte dokumenterat - men möjligt - att president Mannerheim hemligen utsett den starke och beslutsföre Alpo Marttinen att från utlandet leda motståndet. Dokument som styrker detta har dock aldrig påträffats.

Tillsammans med några krigskamrater hjälpte Järv sin gamle chef Marttinen att i juli 1945 fly med båt från Vasa över Kvarken till Holmsund i Sverige. I Stockholm slussades Marttinen, genom Järvs tidigare sonderingar hos både den svenska Försvarsstaben och USA:s ambassad, vidare till Nordamerika där Marttinen slutade som överste och särskild rådgivare i US Army. Länk till separat artikel om Alpo Marttinen HÄR.

Alpo Marttinen (till vänster) i en skyttegrav
under Fortsättningskriget. Marttinen var känd för att
dela sina soldaters villkor - även i främsta linjen
med kulsprutepistol i hand!

 

Humanisten Harry Järv efter kriget

Harry Järv har av flera litteraturhistoriker betecknats som ett enmansuniversitet och hans karriär i Sverige efter 1945 bär syn för sägen: filosofie licensiat vid Uppsala Universitet, biblioteksråd och vice Riksbibliotekarie vid Kungliga biblioteket i Stockholm samt filosofie hedersdoktor i Uppsala och Åbo. Som litteraturhistoriker var Järv banbrytande i forskningen kring den tjeckiske författaren Franz Kafka. Han var även en framstående översättare av böcker på olika språk - och egen författare av ett 40-tal böcker.

Harry Järv stod alltid upp för sina tidigare soldaters rättigheter och reagerade starkt när vissa »purfinska» krigshistoriker försökte minimera de finlandssvenska förbandens insatser. Bland annat betonade han JR61:s skickligt planlagda, och uppoffrande, genomförda avvärjningsstrider midsommaren 1944 vid Tienhaara, öster om Viborg - en stad som fallit utan nämnvärd strid. Han framhöll att "Sextiettan" faktiskt hejdat den massiva sovjetiska framryckningen mot Helsingfors. Chefen för JR61, regementskommendör Alpo Marttinen sågs inte sällan under detta kritiska skede, med kulsprutepistol i hand, strida samman med sina män i främsta linjen. Upprepade sovjetiska anfall och försök att passera sundet cirka fem kilometer nordväst om Viborg slogs tillbaka tack vare Marttinens fasta ledarskap. Men priset blev högt. JR61 förlorade 820 man varav 116 stupade... Finlands lås, vägen till Helsingfors, förblev tack vare dessa offer obrutet...

Insatsen vid Tienhaara hade efter 1945 hamnat i skymundan i finsk historieskrivning, sannolikt beroende på att Sextiettan var ett österbottniskt svensktalande regemente. Sådana försök till historieförfalskning reagerade Järv skoningslöst på - men alltid med sakliga argument.

En stupad på 200 patrulluppdrag

Ett bevis på löjtnant Järvs patrulltaktiska framsteg under kriget är att under mer än tvåhundra stridsuppdrag förlorades endast en enda av hans soldater. Den stupade var den 19-årige gymnasisten Bertel Söderman från Vasa som stupade i en sovjetisk skyttegrav den 17 juli 1943 . Bertel Söderman var en av Järvs bekanta från skoltiden i Vasa - vilket gjorde förlusten så mycket mer smärtsam.

»Jag hade hamnat i en ytterst farlig situation med fiender nära inpå mig från två håll. Söderman grep då in och räddade livet på mig men dog själv av sovjetiska kulor som var ämnade för mig. Detta har berört mig djupt och det går knappt en dag utan att jag tänker på honom.»

Harry Järv avled i Stockholm den 21 december 2009, 88 år gammal. Han är begravd på hembygdens kyrkogård, Kapellbacken i Korsholm, Finland

                                                                        - Ω -

Källor till Tidsspegelns artikel Vem var den dekorerade finske krigshjälten Harry Järv?: Internet samt böcker av Harry Järv ur eget bibliotek. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikelserien! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

 

Gåtan Mari Olsson - ett Gotländskt försvinnande

Den försvunna,
Mari Olsson

Det var en varm julinatt på Östergarn, Gotland. Bröllopsfesten på Borgviks Pensionat i Katthammarsvik hade pågått i timmar, och stämningen var hög. Bland gästerna fanns Mari Olsson, 28 år, som med de andra firade sin systers högtidliga bröllop i Othems kyrka. Mari var klädd i blå klänning, vita skor och bar en vit handväska. Vid ett-tiden på natten lämnade hon festen – och hon är sedan dess försvunnen.

Havssidan av Borgviks Pensionat. Här byggde man till efter eget skön,
från 1600-tal till idag, och skapade ett arkitektoniskt underverk
av sällan skådad magnitud!

Femton år har nu passerat. Trots, de då omfattande sökinsatserna med hundpatruller, helikopter, dykare och frivilliga, har kroppen efter Mari aldrig återfunnits. Fallet är ett av Gotlands mest förbryllande försvinnanden. Ett fall där varje spår leder till fler frågor än till svar.

Bröllopsfesten som fick ett dramatisk slut

Enligt vittnesmål från bröllopsgäster lämnade Mari festen på Borgviks Pensionat omkring klockan 01 den 11 juli 2010. Hon skulle gå till sin övernattningsstuga, belägen bara något hundratal meter bort. Personer som också skulle bo i stugan fann, en halvtimme senare, ytterdörren låst. Mari var den som, på väg till festen, sist låste dörren och sedan lade nycklarna i sin vita handväska. Oron spred sig snabbt, man sökte i omgivningarna - men ingen Mari. Klockan 03.40 kontaktades polisen som var på plats en knapp timme senare…

Sökandet igångsattes utan dröjsmål av polis på plats och förstärkningar tillfördes medan morgonen grydde. En helikopter svepte fram och tillbaka över strandlinjen, hundpatruller genomsökte området, frivilliga från bygden deltog. Det blev så småningom ett massivt pådrag – men utan resultat.

Fynd i vattnet

Polisens bild över fyndplatsen i Havet.
Bilden tagen från vågbrytaren
vid Katthammarsviks Fiskeläge

Det första konkreta spåret kom några timmar senare. På havsbotten 25-30 meter ut från vågbrytaren vid Katthammarsviks Fiskeläge hittades Maris blå klänning och hennes vita handväska. I väskan låg mobiltelefonen, plånboken, digitalkameran, nycklarna till den hyrda stugan mm. Några dagar senare återfanns även Maris strumpor, glasögon och trosor i samma vatten. Hennes skor hittades långt senare –  långt norr om Katthammarsvik, bort dit vind och ström fört dem, men kroppen förblev borta. Märkligt i sammanhanget är att hennes bh aldrig påträffats...

Fynden väckte naturligtvis frågor. Varför låg kläderna i vattnet? Hade hon frivilligt gått i? Hade någon kastat hennes kropp i Havet? Hade hon råkat falla från Hamnpiren och drunknat?

Maris mobiltelefon och digitalkamera

[med batterier] Båda återfunna i hennes vita

handväska på havsbotten utanför

Katthammarsviks Fiskeläge

Polisen har inte gått ut med misstankar om brott. Det finns inga vittnen som sett henne efter att hon lämnade festen, inga tekniska bevis som pekar på våld, och inga spår efter en gärningsman. Tre teorier runt försvinnande har dock vuxit fram.

Någon tid efter försvinnandet gjordes två strandfynd av de ballerinaskor som Mari bar den kvällen/natten hon försvann. Fyndplatserna låg långt norr om Kalkstenskajen i Katthammarsvik. De upphittade skorna bekräftades av Bruden, Maris storasyster Malin, ha tillhört Mari och att de burits den ödesdigra kvällen då hon försvann.

Maris ballerinaskor vilka hon
bar på bröllopsfesten

Ballerinaskornas fyndplatser i
förhållande till Katthammarsvik

Skofynd 1 och två. Platserna ligger
norr om Botvaldevik
[ca 18 km norr om Katthammarsvik]
och är ungefärligt angivna

Tre tänkbara scenarier för Maris försvinnande

1. Olycka

Den gamla utskeppningskajen för kalk
i Katthammarsvik

Den mest sannolika teorin är att Mari föll i vattnet från Hamnpiren och drunknade. Hon kan ha stannat till ute på Hamnpiren, tagit av sig kläderna för att svalka sig och trampat fel. Men kroppen borde ha återfunnits. Dykare sökte i dagar – utan resultat.

2. Brott

Fynden i vattnet kan tyda på att något våldsamt inträffat. Hur kan det komma sig att klänning, strumpor och trosor försvunnit från kroppen? Finns en gärningsman i bilden? Har kläderna och den vita handväskan kastats i Havet för att helt enkelt försvinna. Kanske någon mötte henne på vägen till stugan… Eller kanske någon följde efter henne ut på Hamnpiren? Vad hände i så fall där? Utan vittnen eller andra bevis är det emellertid en teori som famlar i mörker...

3. Frivilligt försvinnande

En tredje möjlighet är att Mari själv iscensatte sitt försvinnande – dvs begick självmord. Enligt anhöriga var hon emellertid mycket starkt fäst vid sin då nio-årige son. Detta talar mot teorin självmord. För teorin står att hon tidigare under 2010 haft psykiska problem och varit intagen för psykiatrisk intensivvård i Kristianstad. Bland hennes tillhörigheter hittades [i stugan] en tom karta med det morfinliknande preparatet Tradolan – en opioid som verkar på det centrala nervsystemet. Detta läkemedel hade hon inte något recept på. Varifrån kom det – och hade hon tagit preparatet den aktuella kvällen?

Vad hände den där natten, den 10 - 11 juli 2010, då Mari försvann. Det är frågor som sannolikt aldrig kommer att besvaras.

Kroppens försvinnande kan dock förstås – den fördes sannolikt ut längs Havets botten av de eviga strömmarna… En gammal sjöpolis berättade en gång för Redaktören om vad som sker därefter. "Den drunknades mage fylls efter några dagar av gaser, expanderar, och kroppen flyter upp till ytan… Måsar hackar sedan hål på magen, flytkraften upphör när gaserna strömmar ut – sedan sjunker kroppen ner på havsbotten i evighetens glömska..."

Gåtan Mari Olsson lever i Katthammarsvik och hos systern Malin - även om Mari inte längre finns... och gåtan knappast aldrig någonsin får sin slutliga lösning...

                                                                                                                             - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv en e-post till erland.renstrom@telia.com I brevet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Så slaktades Sveriges militära försvar - en studie av konsekvens och framåtsyn

Käre läsare!

Innan Du tar del av nedanstående lilla betraktelse så vill jag utfärda följande, tidigare på våra lärosäten så populära, ”trigger-varning” då många säkert kan finna att det jag skriver kan väcka anstöt, ja till och med kan någon känna sig kränkt. Det må vara hur det vill med den saken men så här ser jag på det ”stolle-prov” som våra folkvalda utsatta sitt folk för då "den eviga fredens tid" åter anlände!

En fråga som en kritisk granskare må ställa sig är huruvida vad som beskrivs nedan överhuvudtaget är relevant i dagens iver beträffande uppbyggnaden av försvaret. Inte minst kan man notera vänsterpolitikernas vurm för den fråga som för inte så länge sedan var en förhatlig del av samhället! 

Mitt svar på denna hypotetiska fråga är att det kanske tål att minnas trots att minnet är kort (sic!)

                                               ______________________________M Liiliehöök___________

Text: fd majoren i pansartrupperna Malcolm Liiliehöök

Redaktionell bearbetning: redaktören för Tidsspegeln Erland Renström

Folk & Försvar är väl en lysande och tydlig sammanfattning på hur ett land och dess invånare ser på, eller i vart fall borde se på, det militära försvaret av sitt land. Ett försvar inkluderat och genuint förankrat i befolkningen.  Helt enkelt ett folk som försvarar sitt land! Tydligare kan det knappast bli! Idag är begreppet sedan länge förminskat till namnet på en årlig konferens i Sälen...

Ganska symptomatiskt dock är att ”genomföra kriget” i bekväma konferenslokaler, nära baren, där man nog ännu skulle kunna ”knö in” merparten av de förband som idag utgör de ynkliga resterna av den försvarsmakt som för mindre än trettio år sedan var närvarande i så gott som alla delar av vårt stora land. Från Kalix-linjen i norr till de yttersta kobbarna i väst syntes tretungade fanor vaja över regementen, flygflottiljer, flottstationer och staber. I det dolda var Sverige mer eller mindre fyllt av hemliga bergrum och mobiliseringsförråd.

Men… invänder den uppmärksamme läsaren, ”det var ju då – nu bygger vi ju upp försvaret igen, eller?” Till och med vår nye ÖB, Michael Claesson, hävdade för kort tid sedan att ”våra förmågor är goda i alla domäner”. [sic!] Uppenbarligen har även rikets främste militäre företrädare uppfattningen att den noggrant, minutiöst genomförda nedläggningen av territorialförsvaret inte orsakade någon avsevärd skada, eller?   

I dagens läge, efter ett par decennier av ”vi var naiva", alternativt "vi såg det inte komma”, verkar nu ”alla” plötsligt har kommit till insikt om sakernas ”verkliga” förhållanden och det kan tyckas vara ett uttjatat ämne det som jag ger mig i kast med. Dock är det så att jag helt enkelt inte kan låta bli att reflektera - och förskräckas över - hur snabbt och lätt det var att bokstavligen skrota det stora och i många avseenden starka försvar som mödosamt byggts upp av generationer medborgare i Sverige.

Ankomst av den eviga freden? Hur kunde man komma på tanken att lägga ner 94% av rikets försvar runt millennieskiftet? Var verkligen den eviga fredens tid nu kommen, igen? Den kom redan 1925, efter WW 1, under parollen "Aldrig mera krig" och den gången varade freden hela 15 år!  I vårt östra broderland, i den tidigare östra rikshalvan Finland, förstod man uppenbarligen ingenting av den nya världsordningen och behöll därför sitt försvar till stora delar intakt. Elisabeth Rehn, finländsk försvarsminister 1990-95 sa en gång med en tydlig känga till Sverige: "Int kan man förlita sig på att grannen sköter försvare!"...

Min egen bakgrund som officer i Armén med drygt ett par decenniers tjänstgöring i olika fredsbefattningar samt som stridsgruppchef i en mångårig meningsfull krigsbefattning kvalificerar mig att från ett fältnära perspektiv beröra de tvivelaktiga beslut som den nästintill totala nedrustningen vid och omkring millennieskiftet rent konkret innebar.

Följande mikro-exempel kan i sammanhanget illustrera tillvägagångssättet när Sveriges 2400 km långa kust lämnades utan försvar - från tidigt 1990-tal och intill denna dag!

Den underskönt vackra sörmländska kuststräcka som jag ansvarade för, en kuststräcka med såväl kommersiella djuphamnar som, ur anfallsförbands synvinkel lättillgängliga havsvikar, ansågs ännu i början 80-talet vara av sådant värde att den skulle försvaras. Med taktiskt placerade värnförband skulle fienden med eld från våra pjäser hindra fienden från att landstiga. Som alla vapensystem krävde även dessa frontförband ett antal stödförband i form av infanteri, luftvärn och underhåll - för att inte tala om de högt motiverade hemvärnsförbanden vilka kände varje kvadratmeter av den terräng som också var deras älskade hembygd!

Stormen bryter ut – med orkanstyrka! Så kom då beslutet om nedläggning, inte bara av mitt förband utan hela invasionsförsvaret! För mitt eget förband innebar nedläggningen att samtlig materiel; vapen; kanoner, kulsprutor och andra vapen bortmonterades och destruerades, värnen fylldes med betong och samtliga spår av ”militär verksamhet” utraderades.  Det var emellertid inte bara min stridsgrupp som gick i graven, det hade i så fall varit ett offer på marginalen - nu gick försvaret upp i stabsläge! Här skulle det läggas ner - och fort skulle det gå!

Låt mig ta några tydliga exempel av försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004:    

Bort med Kustartilleriet! Ett strategiskt, synnerligen utvecklat, kompetent och slagkraftigt vapenslag med uppgift att bekämpa landstigning längs hela vår långa kust. Det handlade om förband med materiel och personal av yppersta kvalitet. På ett decennium försvann 29 kustartilleribatterier och idag är siffran absolut noll! Det måste vara ett hårresande nedläggningsresultat värdigt en plats i Guinness World Records (tidigare Guinness Book of Records)!

Bort med arméns drygt 30 brigader! Närmare en halv miljon man, med materiel och allt, försvann spårlöst! I nuläget kämpar vi med att bygga upp två brigader, men det går trögt...

Bort med världens en gång fjärde flygvapen! Från närmare 1000 stridsflygplan på 60-talet till dagens knappt 100...

Bort med merparten av örlogsflottan och marinbaser!

Bort med luftvärnets 22 bataljoner! Idag finns blott två operativa bataljoner.   

Bort med krigsmateriel, kaserner, baser och övningsfält! Försäljning av vår gemensamma egendom till uppenbara underpriser. Köpare var huvudsakligen vapenhandlare och fastighetsexploatörer.

Bort med hemvärnsförbanden! Från 100 000 soldater till dagens drygt 20 000.

Med ett rungade ja i Sveriges riksdag den 16 december 2004 lyckades riksdagens ledamöter fatta det förödande beslutet att lägga ner ett 80-tal av rikets regementen, flygflottiljer, staber och andra militära enheter. Det tidigare rekordet i form av 1925 års försvarsbeslut var nu äntligen slaget - med råge!

Men - hur gick det egentligen till? I det omvärldsläge som vi just nu befinner oss i är det förmodligen inte särskilt svårt att samla majoriteten svenskar bakom uppfattningen att försvaret spelar en stor och mycket betydelsefull roll i vårt samhälle. För att referera till artikelrubriken så kanske förflyttningen i människors medvetande har gått från att betrakta Sveriges försvarsmakt som ett sär-intresse till att vara av ett särskilt intresse för vårt fortsatta oberoende som nation - i mörkaste scenario för hela vår existens.

Den allmänna värnplikten avskaffas – svenskt yrkesförsvar på exotiska platser. Hur gick det då till att avveckla mer än 90 procent av det välförankrade folkförsvaret? Hur gick det till att  avskaffa den värnplikt som under 100 år utgjort ett starkt kitt mellan hög som låg inom en stor del av befolkning?  Den 16 juni 2009 valde den då borgerliga riksdagsmajoriteten att med röstsiffrorna 153 mot 150 låta den allmänna värnplikten vila i fredstid.  Nu hade den eviga freden brutit ut, i alla fall i vårt närområde, och från att försvaret under många dekader tillförts ca 50 000 man årligen ryckte under vårt exempelår 2020 bara 6320 individer in till försvaret.

Försvaret av Sverige genom insatser i Afghanistan och i Mali. Nu skulle det svenska försvaret bättre tillvarata våra säkerhetsintressen genom att med mer eller mindre hemliga specialförband verka i Afghanistan, i Mali eller på någon annan exotisk plats långt från Sverige.

Att förklara denna nya doktrin för det svenska folket, de betalningsansvariga och verkliga uppdragsgivarna, var det just ingen som riktigt lyckades med. I alla fall förstod inte jag hur dessa s.k. insatser var till gagn för Sveriges säkerhet?

Med ”Nit men utan Redlighet”. Det märkliga i sammanhanget, och det som egentligen var och fortfarande är det mest upprörande, är att denna märkliga idé som innebar att förinta mödosamt uppbyggda, mycket komplexa och mycket kostsamma vapen- och logistiksystem omedelbart slog rot! Denna rotslagning skedde inte enbart bland politiker av allehanda politisk färg utan också bland påfallande många i de högre militära sfärerna. Många av dessa militärer sneglade ängsligt och räddhågat snett uppåt för att försöka få viss vägledning i vad som var det politiskt korrekta förhållningssättet visavi överheten i form generaler och politiker.   

Hade det inte varit klädsamt om fler officerare i ledande befattning, såsom de gjorde mellan skål och vägg, offentligt höjt sina röster mot denna nedrustningsdårskap? Hade inte fler kunnat ta rygg på exempelvis Michael Heseltine, minister i Storbritannien, eller för den delen på vår tidigare försvarsminister Mikael Odenberg och lämnat sina befattningar med motiveringen att tilldelad uppgift var olösbar? Kuriosa är att numerären generals- och amiralspersoner på något märkligt sätt förblev orubbad under den totala avlövning som drabbade Försvarsmakten...

Nog kunde fler högre officerare med reellt inflytande tagit rygg på generalen Carl Björkman vilkens yrkeskompetens och personliga integritet var oomstridd. Björkman tog med tydlighet, kraft och civilkurage ställning mot Försvarets avrustning/nedläggning och mot avskaffandet av den allmänna värnplikten. Läs gärna general Björemans bok Konsten att lägga ner försvaret utan att någon bryr sig.

Sammanfattningsvis ställer man sig frågan om varför inte fler officerare hade den goda smaken att, som protest mot att delta i ett destruktivt paradigmskifte - och med integritet och civilkurage i behåll - lämna den aktiva tjänsten. 

Möjligen kan fortfarande någon eller ett par tidigare statsministrar (idag godsägare och styrelseproffs, eller just avdankad fotbollsbyråkrat) fortfarande ha uppfattningen att försvaret av Sverige fortfarande är en belastning, något som i budgetarbete alltid utgör en möjlighet att som ”budgetregulator” bidra med en eller flera miljarder till annan mycket viktigare samhällelig verksamhet.

Att den närmast totala avvecklingen av Försvaret orkestrerades av aningslösa politiker i Riksdagar och Regeringar är illa nog - men att den genomfördes i en ”ohelig allians” med samma officerare som tidigare vigt sina liv åt att vårda, värna och utveckla Sveriges stolta försvar så framstår påfallande många i Sveriges högre officerskår som ”nyttiga idioter” vars integritet och yrkesstolthet rimligen kan ifrågasättas? 

En tjänsteman vid försvarsdepartementet sammanfattade problematiken på följande sätt: Försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 var värre än arméns nederlag vid Poltava!

NATO. Att Sverige 75 år efter NATO:s bildande skulle inträda i denna försvarsallians var ju, som en följd av såväl omvärldsutvecklingen och vår egen eftersatta militära förmåga, inte bara ett medlemskap som var bra att ha utan i högsta grad var nödvändigt att ha!

Visst hade det varit mer hedersamt för Sverige att inte behöva skrapa med foten och krumbukta sig för diverse tveksamma despoter utan i stället med högburet huvud, med gott självförtroende och med förvissning om den egna förmågan, kunnat erbjuda NATO ett försvar så som det en gång verkligen var, eller åtminstone en rimlig del av det, i stället för de spillror av ett försvar som idag återstår!

Slutsats och lärdom. Oaktat vad som ovan anförts så är vi idag där vi är, men det får inte bli som det blir! Så som utvecklingen ser ut i omvärlden kan vi bara hoppas att mycket pengar slår liten tid vid upprustningen av försvaret.

Möjligen finns det ytterligare lärdomar att dra av det monumentala elände som slakten av försvaret faktiskt inneburit. Även om avvecklingen skedde i god demokratisk ordning, och därmed inget kommer att kunna leda till något personligt ansvarsutkrävande kan det vara befogat att vi, när vi nu befinner oss på ett behörigt tidsavstånd till de för drygt 20 år sedan tagna besluten, vågar oss på att i form av en sanningskommission eller en tribunal kliniskt och osentimentalt granskar de händelseförlopp och beslut som ledde till det monumentala misstag som nedrustningen av försvaret innebar. 

Malcolm Lilliehöök

Major och tidigare stridsgruppchef vid numera nedlagda Södermanlands regemente, ingående i Södermanlands och Östergötlands försvarsområde, Fo 43

                                                                       - Ω -

Källa till denna artikel är mj Malcolm Liiliehööks intressanta inlägg i debattforumet militardebatt.se
Inlägget återges, med författarens tillstånd, i sin helhet.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!

Persona non grata i hemlandet Finland – Mannerheimriddare Alpo Marttinen i krig och exil

Alpo Marttinen 1944

Han bar Mannerheimkorset med stolthet, men tvingades lämna Finland som en brottsling. Alpo Marttinen, krigshjälte och Vapengömmare, blev en symbol för det kalla krigets moraliska gråzoner. Hur kunde en finsk medborgare stämplas som oönskad – av sitt eget land?

⚔️ Från Suomussalmi till Tienhaara – en militär karriär

Alpo Marttinen föddes 1908 i Nedertorneå och valde militärbanan efter studentexamen. Under Finska Vinterkriget utsågs han personligen av general Hjalmar Siilasvuo till stabschef för 9. Divisionen – ett uppdrag som krävde både strategisk skärpa och personlig hårdhet.

Marttinen var kanske den som stod för Siilasvous segerrika beslutsgrunder i Vinterkriget där två sovjetiska divisioner [35 000-40 000man] bokstavligen förintades i Suomussalmi-Raate-området

Marttinen befordrades efter Vinterkriget till kommendör [överstelöjtnant] och var 1942–44 kommendör för det svenskösterbottniska infanteriregementet JR 61. 

Hans chef, general Siilasvuo, ansåg honom besvärlig. Marttinen kunde handla egenmäktigt och var självupptagen intill hänsynslöshet, vilket tog sig uttryck i en vilja att alltid behålla initiativet samt att leda operationerna med eget ansvar.

Han ledde i juni 1944 med framgång försvaret vid Tienhaara nordväst om Viborg. 

Röda armén gick denna månad till ett våldsamt anfall på Karelska näset. Läget blev kritiskt, Viborg föll, och vägen mot Helsingfors låg öppen för angriparen.

Orten Tienhaara betecknades som "Finlands lås", och har även kallats Finlands Thermopyle [efter det grekisk-persiska slaget vid Thermopyle år 480 fKr där förvisso grekerna, efter några dagars heroisk kamp, förrådda av en förrädare, förlorade men köpte sig den tid som innebar Perserrikets fall - till gagn för hela Europa], och segern där kom att hejda en rysk framryckning till Helsingfors.

Infanteriregementet JR 61 under Alpo Marttinen och Artilleriregemente nr 8 (KTR 8) kastades in på näset och fick uppgiften att stoppa fienden. Marttinen fick bara något dygn på sig för förberedelser. Runt midsommar 1944 hejdade ”Sextioettan” den massiva sovjetiska framryckningen mot Helsingfors. Marttinen sågs ofta, med k-pist i hand, samman med sina män i främsta linjen. Upprepade sovjetiska anfall och försök att passera sundet cirka fem kilometer nordväst om Viborg slogs tillbaka, tack vare Marttinens fasta ledarskap. Men priset blev högt. JR 61 förlorade 820 man varav 116 stupade...

Yngste översten

På midsommarafton 1944 ringde marskalk Mannerheim och bad om en lägesrapport. Marttinen lämnade ett kortfattat meddelande: ”Herr marskalk, Tienhaara håller.” Finlands överbefälhavare svarade: ”Finlands lås håller. Jag tackar översten.” Den 35-årige Marttinen hade per telefon utnämnts till den yngste översten i finska armén. Den 4 december 1944 tilldelades Alpo Marttinen Mannerheimskorset nr 163.

Mannerheimkorset 2:a klass

🕵️‍♂️ Vapengömman – patriotism eller förräderi?

Efter kriget förändrades spelplanen. Finland befann sig i ett känsligt läge mellan öst och väst, och varje handling som kunde tolkas som provokation mot Sovjetunionen blev politiskt explosiv. Marttinen blev en av nyckelpersonerna i den så kallade Vapengömmoaffären – ett nätverk av officerare som i hemlighet gömde vapen  för att kunna mobilisera ett väpnat motstånd vid ett eventuellt sovjetiskt kuppförsök understött av de finska kommunisterna. 

På initiativ av några officerare i det krigstida högkvarteret gjordes hemliga förberedelser för en partiell mobilisering. I de 34 skyddskårsdistrikten skulle magasineras vapen och förnödenheter för var sin bataljon, eller för totalt ca 35 000 man. Marttinen var en av de drivande i detta projekt. I sak var dessa förberedelser inget brott enligt Finlands lagar, men våren 1945 avslöjades projektet och kom till den allierade [=sovjetiska] kontrollkommissionens kännedom. Den finska statspolisen, som dominerades av kommunister, fick ta hand om ärendet, som fick namnet ”Vapengömmoaffären”.

Sammanlagt häktades 1 252 av de ca 6 000 personer som var inblandade. Alpo Marttinen skulle också häktas, men befann sig på ett militärsjukhus för att opereras. Två poliser placerades som bevakning utanför hans sjukrum . Under ett toalettbesök lyckades han via ett stuprör fly ner på gatan och sedan vidare till sin hemort, Vasa. Han vågade emellertid inte bo hemma - polisen sökte honom dag och natt. 

I de försvurnas ögon var Vapengömmoaffären en patriotisk gärning. I statens ögon – ett brott. När affären avslöjades 1945, uppmanades Marttinen av marskalk Mannerheim att lämna landet för att undvika en diplomatisk kris med Sovjetunionen. Marttinen tog sig med hjälp av den svenske militärt frivillige Harry Järv över Kvarken till Sverige, och vidare till USA tillsammans med ett tjugotal officerare – de så kallade Marttinens män.

🧳 Exil som livsform

I USA började Marttinen om från grunden. Han tog värvning i amerikanska armén, genomgick krigshögskolan i Fort Leavenworth och anlitades, i kraft av sina krigserfarenheter i Finland, som expert på vinterkrigföring. Han tjänstgjorde som regementschef både i USA och Tyskland, var rådgivare åt den sydkoreanska armén, ledde specialoperationer organiserade av Pentagon och bistod även den iranska armén under shahens styre. Han gick i pension 1968, respekterad men fortfarande rotlös.

Trots sin framgångsrika karriär utomlands förblev han kontroversiell i hemlandet. Efter ett tal till Föreningen Finska Vapenbröder i Amerika 1973, där han kritiserade Finlands eftergiftspolitik gentemot Sovjetunionen, hamnade han på kollisionskurs med president Urho Kekkonen. Året därpå förklarades han av Finlands ambassadör i Washington som Persona non grata (Icke önskvärd person) i Finland.

🕊️ Eftermäle och försoning

I dag är Marttinens historia inte lika laddad. Vapengömmoaffären ses av många som en patriotisk gärning, och hans insatser under kriget har åter fått erkännande. En minnestavla avtäcktes 2008 på kasernområdet i Vasa, där han en gång var chef för sitt förband, JR61. Men frågan kvarstår: Hur kan ett land förklara en av landets främsta krigshjältar för Persona non grata i sitt eget hemland? Hur är det möjligt att en av landets främsta försvarare tvingas leva i exil? Svaret är möjligen nödvändig diplomatisk underkastelse för Sovjetunionens krav... 

🪞 Ett land som minns – men inte alltid erkänner

Ibland är det inte tystnaden som är mest talande, utan det som aldrig sägs högt. Alpo Marttinen blev aldrig formellt benådad, aldrig offentligt välkomnad hem. Men hans gärning lever kvar – inte i monument eller gator uppkallade efter honom, utan i det tysta erkännandet av att mod ibland går före lydnad.

Kanske är det så med vissa människor - att de inte passar in i samtidens konturer, men i tysthet formar framtidens konturer. Marttinen var en sådan människa. Han var en man som bar sitt kors, bokstavligen och bildligt, men förblev lojal mot det Finland som inte alltid var lojalt mot honom!

Där, i skärningspunkten mellan ära och exil, finner vi inte bara en man, Alpo Marttinen – utan även ett land som måste leva med sin historia.

Alpo Marttinen, föddes 1908 i Nedertorneå, blev död 20 december 1975 i Falls Church, Virginia, USA. Begravd i Fort Leavenworth, Kansas.

                                                                       - Ω -

Källa till Tidsspegelns artikel om Alpo Marttinen är huvudsakligen Internet. Research, komplettering och redigering av det samlade materialet utfört av Tidsspegelns Redaktör.

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!