Den siste Rjukan-sabotören

Den siste sabotören är borta...

I och med Joachim Rønnebergs bortgång är den siste av de stora krigshjältarna

inte längre ibland oss. Själv tyckte han dock inte om att bli beskriven som hjälte.

I likhet med många av sina kamrater från Tungvattenaktionen fick Joachim Rønneberg ett

långt liv. Han avled natten till söndag (21/10), 99 år gammal.

"Vi gjorde bara ett jobb", svarade han då han ombads bedöma sin egen krigsinsats.

Ändå måste Joachim Rønneberg tillstå att det han hade varit med om under Andra Världskriget

kunde kännas overkligt; nästan som ett äventyr.

Men Rønneberg var i högsta grad delaktig i krigets verklighet. År 1943 ledde han det som av

många blivit beskrivet som krigets mest spektakulära sabotageaktion: Sprängningen av tungvattenfabriken vid Rjukan (Vemork).

Den då 23-årige fänriken lyckades, med tre andra i den tio man starka aktionsgruppen,

ta sig in i Norsk Hydros fabrik vid Rjukan (Vemork). Syftet var att stoppa tyskarnas

produktion av tungt vatten vilket de allierade fruktade att tyskarna skulle använda för

att utveckla en atombomb.

Men själva bakgrunden till aktionen kände Rønneberg inte till då han tände stubinen.

Därför ägnade han inte betydelsen av operationen en enda tanke - där och då.

"Kanske var pulsen lite högre än normalt, men det var egentligen som att sätta fyr på

vilken laddning som helst. Det gällde att försvinna så fort som möjligt", berättade han

för Aftenposten år 2013, 70 år efter aktionen.

År 2014 avtäckte prinsessan Astrid en bronsstaty av Joachim Rønneberg i Ålesund 

(Rønnebergs hemstad. Red. anm). Rønneberg accepterade statyn på ett villkor: Namnen på alla

de som deltog i aktionen mot Vemork-fabriken skulle finnas med. 

--------------------

Denna bild är tagen i september 1945. Då var Joachim Rønneberg på BBC för att berätta om Tungvattenaktionen. Kort tid före detta hade han blivit informerad om varför det var så viktigt att förstöra Tungvattenfabriken.

----------------

Enligt schemat skulle han börjat sin värnpliktsutbildning sommaren 1940, därav blev intet!
----------------------

Samtidigt började han tänka på att resa till England. I mars 1941 gjorde han allvar av planerna.

Utan att säga ett ord till de närmaste - undantaget ett avskedsbrev till föräldrarna - for han över Nordsjön med en 45-fots fiskebåt. Turen till Shetland tog 24 timmar - därefter bar det av till London.

Rønneberg hade satt sig i sinnet att han skulle in vid Marinen. Men efter några få dagar träffade

han landsmannen Martin Linge, skådespelaren från Sunnmøre som blev chef för det norska

kompaniet i England - senare känt som  Kompani Linge. På ett kontor i centrala London fann de

fast vänskap och gemensamma värderingar, och Rønneberg glömde snart nog Marinen. I stället

blev han medlem av en ny hemlig avdelning som skulle utföra sabotage bakom fiendens linjer. Avdelningens namn var Special Operations Executive, SOE. (En respekterad och vördad hemlig

organisation, verksam än i våra dagar? Red anm)

Joachim Rønneberg fotograferad i hemmet i Ålesund 2013. På väggen ovanför pianot hänger

en tavla föreställande Vemork-sabotörerna.

Operationen som gav de allierade hopp

Efter månader av träning - bland annat till sprängexpert - steg Rønneberg raskt i graderna.

Han fick snabbt britternas tillit, och gick relativt fort från att vara elev till att bli instruktör.

Sådant skulle kunnat resulterat i avund. Det skedde emellertid inte om vi får tro krigskamraten och krigshistorikern Ragnar Ulstein. 

I boken Tungvannssabotøren, som NRK-journalisten Gunnar Myklebust skrev 2011, beskrivs Rønneberg på följande sätt: "Joachim är den enda människa jag känner till som gjorde det bra - och som inte blev missaktad. Han stod över den tröskel under vilken skitprat och rivalitet spelade en roll."

I november 1942 fick Rønneberg besked om att göra sig klar för avfärd. Det var inte en dag för tidigt. Han hade börjat bli otålig! Men det skulle gå veckor och månader innan operationen kunde påbörjas. Först i februari 1943 sändes de över till Norge.

Här är major Leif Tronstad - mannen som planlade Vemork-operationen - omgiven av sju av sabotörerna efter operationen. 

På bänken: Jens-Anton Poulsson (t.v.) och Joachim Rønneberg (t.h.). 

Bakre raden från vänster: Hans Storhaug, Fredrik Kayser, Kasper Idland, Claus Helberg och Birger Strømsheim. De återstående sabotörerna Knut Haukelid, Knut Haugland och Arne Kjelstrup var i Norge då bilden togs i England i juli 1943. 

Lördagen den 27 februari började framryckningen mot tungvattenfabriken i Vemork (7 km väster om Rjukan. Tidsspegelns anm.) Detaljerna runt attacken finns utförligt beskrivna sen tidigare (Se t.ex artikeln i Tidsspegeln Norskt tungvatten och andra världskriget). Kortversionen lyder: De utplacerade sprängladdningarna exploderade och fabriken ödelades. Därefter lyckades de fly till Sverige utan att ha avfyrat ett enda skott.

"Vi hade tur. Absolut tur, men också mycket bra information om målet", sa Rønneberg i en intervju med Aftenposten.

Bodde ett år i en enkel stuga

Åter i England serverades både heder och ära. Det Allierade Överkommandot, statsminister Winston Churchill och den brittiska avdelning som de norska soldaterna tillhörde - Special Operations Executive - behövde den uppmärksamhet som operationen gav. Churchill skrev omgående ett brev till SOE-ledningen. Det innehöll bara en mening: Vilken belöning skall vi ge dessa heroiska män?

Men Rønneberg var helt upptagen med att försöka komma ut på nya uppdrag i Norge. Något över ett halvår senare - på eget initiativ - blev han och kamraterna Birger Strømsheim och Olav Aarsæther fällda med fallskärm över Tafjord-fjällen på Sunnmøre för att utföra sabotageaktioner i Romsdalen.

I ett år bodde de i en enkel stuga under en klippspets. Men denna del av Rønnebergs krigsinsats har fått långt mindre uppmärksamhet än Vemork-operationen, trots att den i många avseenden var långt mer krävande.

"Det var ju mindre "action". I långa perioder var den ena dagen den andra lik och det var tidvis en kamp för att överleva till följd av en mycket svår livsmedelsförsörjningssituation", berättade Rønneberg apropå upplevelserna.

I januari 1945 lyckades de dock spränga Stuguflottbron, en operation som blockerade den tyska järnvägstrafiken genom Romsdalen i 19 dagar.

Men, efter ett år på fjället, fick Rønneberg problem med magen och blev tvungen att återvända till England.

År 1996, under kungaparets resa i Telemark mötte konung Harald och drottning Sonja de sex ännu levande tungvattensabotörerna. Från vänster:
Knut Lier Hansen, Birger Strømsheim, Knut Haugland, Claus Helberg, Jens Anton Poulsson och Joachim Rønneberg.

Bröt tystnaden för att berätta för ungdomarna

----------------

Som NRK-reporter blev han en känd profil med en uttrycksfull radioröst. Men åren efter kriget - och faktiskt i flera tiotal år - talade han mycket lite om vad han varit med om. Det var en självpåtagen tystnad - han ville inte bli beskylld för att försöka utnyttja krigsinsatsen för att uppnå personliga fördelar. 

I sitt arbete som radioreporter fick han ofta frågor om kriget. Detta ogillade han i början, men med tiden kom han fram till att de som frågade hade rätt att fråga - och de också hade rätt att få ett svar.

Detta insikt ledde fram till att han öppnade upp sitt minnesarkiv - och de sista tio åren av sitt liv höll han otaliga föredrag. Han tyckte speciell mycket om att möta nyfikna ungdomar, och otaliga skolklasser fick besök av Rønneberg. 

En ofta återkommande fråga - både bland barn och vuxna - var: vilket virke Rønneberg och hans stridskamrater var byggda av. Vanligen svarade han att de var vanliga norska ungdomar som önskade göra en insats för fäderneslandet; att de bara var representanter för genomsnittet av dåtidens norska ungdom. 

Svaret var präglat av blygsamhet - och av att Rønneberg inte ville bli beskylld för att använda krigsinsatserna för att framhäva sig själv.


Byggda av ett särskilt virke?

Men, kvarstår att de måste varit byggda av ett särskilt virke. Det var inte genomsnittsnorrmannen som blev rekryterad till Kompani Linge. Inte bara tog de sig, lagerkransade, igenom kriget - de lyckades även i det civila livet efter kriget. De flesta av dem fick ett långt liv: en blev över 100 år, fem av dem blev över 90 år.

Joachim Rønneberg upprätthöll ett starkt och nära band till London genom hela livet. Här är han fotograferad i Special Forces Club. Det är en medlemsklubb i London för dem som tjänstgjorde bl a i Special Operations Executive.

På väggen hänger bilder av krigshjältar från hela världen. Rønneberg står, på bilden ovan, under sitt eget porträtt, nr 4 från höger i översta raden.

----------------------

Joachim Rønneberg menade att Vemork-sabotörerna hade en inombords kunskap som fick betydelse både under operationerna - och kanske också för deras långa liv: det var deras erfarenhet av naturen och livet på fjället.

Själv klädde han detta med följande ord:

"Vi levde i samklang med naturen. Vi kände oss små i ett stort universum. Kanske var det därför det gick så bra för oss efter kriget?"


                                                                   Ω  

Ursprungsartikel: Norska Aftenposten 21/10 2018

Översättning: Tidsspegeln

Skånska mord - Den vedervärdige mannen från Löderup

En man steg av tåget på Malmö Central. Det var den 22 augusti år 1900. Tåget kom från Stockholm. Den avstigande var en välbyggd man i 50-årsåldern med blå ögon. Han hade en reslig hållning, en fast blick och utstrålade beslutsamhet. På höger hand hade han bara fyra fingrar. Han bar på en ordinär resväska - och på en fiolliknande låda. Dock var han inte violonist - möjligen virtuos. I sällskap hade han en yngre man - sin son. De styrde stegen mot Malmö Länsfängelse där de hade rum reserverade - inte som fångar utan som tjänstemän av betydenhet.

De hälsade på fängelsedirektören och gjorde en kort visuell inspektion - via titthålet i celldörren - av en av Malmöhus interner.

Dagen var varm och mannen - och hans son - sökte sig därefter till Ribersborgs kallbadhus för att njuta svalkan i Öresunds vatten.

När de balanserat kroppsvärmen klädde de på sig och uppsökte restaurangen på det anrika Savoy Hotel mitt emot järnvägsstationen i Malmö.

Det hade varit en, på sitt sätt och - inte minst genom  tågbyten - ansträngande resa så de redde sig för ett tidigt sänggående. Det fanns även ett annat skäl till det tidiga sänggåendet: Redan klockan tre kommande morgon måste de stiga upp för att fullgöra sitt krävande uppdrag i Malmö.

Väl åter på rummet fällde den äldre mannen upp locket på fiollådan. Där blänker i fotogenlampans ljus en kortskaftad bila med extrabred egg.  Han knäppte loss bilan från läderstropparna och kände med tummen på eggen - den var vass som ett rakblad!

Den blivande Riksskarprättaren Anders Gustav Dahlman - ty det var han - utstrålade lugn och beslutsamhet. 

Den 5 augusti 1885 utsågs Dahlman, då ännu korpral vid Västmanlands Regemente, till Skarprättare (förr Bödel) för Stockholms län i tävlan med 16 medsökande. Allt fler län utsåg därefter Dahlman till Skarprättare och år 1901 utsågs han till Riksskarprättare för hela Sverige.

Han gifte sig 1869 med Emma Sofia Westlander och fick med henne 12 barn varav fyra uppnådde vuxen ålder. Äktenskapet varade i 40 år - till hustruns död 1909.


Den första avrättningen utförde Skarprättare Dahlman den 7 augusti 1890. 

Skarprättarens uniform
vid filminspelning
av Yngsjömorden

Han var iförd sin tjänsteuniform samt mössa med lackskärm och gyllene band. Av foto från tillfället ifråga (nedan) kan vi se att Dahlman (längst t.v.) redan då intagit en diskret plats bland de närvarande - samt att han höll bilan dold bakom ryggen.

Skarprättare Dahlman vid avrättning av Yngsjömörderskan Anna Månsdotter 7/8 1890
Dahlman, längst t.v. håller bilan dold bakom ryggen. Han kommer så att göra även vid de kommande fyra förrättningarna med handbila.

Den livdömda var Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Givetvis var Skarprättaren lite nervös vid sitt första uppdrag - och den livdömda rörde sig när bilan föll. Hugget var dock kraftfullt och döden ögonblicklig - men för konnessören i dessa ting kvarstod att Anna Månsdotter träffats av bilan - inte på halsen - utan på bakhuvudet och passerat ut via munnen...

Anna Månsdotters dödsmask visar tydligt hur Skarprättarens hugg kommit in genom bakhuvudet och ut genom munnen... döden var förstås omedelbar...

Under sina 25 år som Skarprättare och Riksskarprättare utövade Dahlman sitt ämbetes plikt sex gånger. Fem gånger skedde avrättningen med handbila - den sjätte gången med giljotin.










För att i möjligaste mån söka humanisera verkställandet av dödsstraffet hade kriminalvården inköpt en giljotin från Frankrike. Redskapet hade utvecklats omedelbart före Franska revolutionen av kirurgen Antoine Louis och byggt av en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt. 

Långholmens giljotin. 

Redskapet döptes efter den franske läkaren Joseph Guillotin som i Nationalförsamlingen pläderade för att ett demokratiskt grundkrav var att alla franska medborgare avrättades på samma snabba och, förmodat, smärtfria, sätt.

Långholmens giljotin användes en gång, kl 08 den 23 november 1910. Det var Dahlmans sista tjänsteutövning som Riksskarprättare, delinkventen var Johan Alfred Andersson-Ander dömd för rånmord på växelkassörskan Anna Viktoria Hellsten. Dödsstraffet i Sverige avskaffades 1921 för civila brott - och för brott begångna under krigstid 1973.







Men tillbaka till Mannen som steg av tåget i Malmö på eftermiddagen den 22 augusti år 1900! Hans kusliga uppdrag som Skarprättare i Malmöhus län var att verkställa en dödsdom... på morgonen den 23 augusti skall bilan falla över nacken på Lars Nilsson - även kallad Löderupsmördaren - eller den Vedervärdiga mannen från Löderup.

Lars Nilsson avbildad under rättegångsförhandlingarna...

Vad förde då Lars Nilsson till stupstocken på slottsgården i Malmöhus slott och vad gjorde honom till tjuv, mördare och mordbrännare?

Lars Nilsson hade från 10 års ålder varit sin egen herre. Han försökte sig på att vara vallpojke och att vara trädgårdselev - allt med växlande framgång. Han sökte sig som 18-åring till Tyskland och arbetade där i 25 år både som dräng och som kypare.

1894 återvände han till Sverige, fick arbete i den lilla byn Hörup och gifte sig snart nog med Elna Jonsdotter - ägare till ett mindre hus i Hörup.

Elna hade en dotter, då 13 år och redan av modern testamenterad det hus de bebodde. Lars kände sig utanför - drog sig fram ekonomiskt med tillfälliga arbeten på husbyggen i byn. Han hade utvecklat ett svårt humör där grälen blev många och intensiva - dock våldförde han sig aldrig på hustrun eller styvdottern vid dessa gräl.

Lördagen den 3 december 1898 kommer, stegvis smygande, den fasansfulla Olyckan till Hörup. 

Lars Nilsson hade ett ärende till handelsboden nästgårds för att få betalt för ett arbete som han hade gjort. Han såg då att handelsboden unga biträde, fröken Katarina Romare, som för övrigt bodde i handelsboden, låste upp en pulpetlåda och tog fram en penningstinn plånbok ur vilken hon tog ut de pengar som Nilsson skulle ha.

Nilsson skämtade vid tillfället och sa att plånbokens innehåll skulle varit väl tillpass vid en amortering som han skulle göra den 31 december samma år.

Olyckan bereder sin dystra final - och verktyget för iscensättandet är utsett att vara Lars Nilsson!

Vid halv fyra på morgonen den 4 december drar Nilsson på sig nödvändiga kläder för att gå ut och kasta vatten. Efter förrättat värv varsnar han en man som står vid knuten av handelsboden - mindre än 100 meter bort. 

Av okänd anledning beslutar sig Nilsson att smyga sig på den okände mannen och beväpnar sig, i självförsvarssyfte, med en huggmejsel, en järnstång ca 40 cm lång avsedd för stenarbete. Han kliver ur sina träskor för att smyga sig på den okände. Väl framme är den okände dock försvunnen.

I Lars Nilssons hjärna formas nu en tanke: han skall stjäla plånboken som han sett dagen innan! Han krossar en fönsterruta i källaren med mejseln och avvaktar: nä, ingen har reagerat på ljudet av krossat glas. Han öppnar källarfönstret, tränger sig in, och går via källartrappan upp till affären.

Lars Nilssons hustru, som vaknat när han gått ut, börjar under tiden undra vart maken tagit vägen. Hon stiger upp och går ut på backen där hon finner Nilssons övergivna träskor.

Strax därefter kommer mannen springande barfota och rusar in i köket. Han är starkt upprörd - ber om tvättfat och ber hustrun tvätta hans blodiga undertröja.

På hustruns fråga om vad som inträffat svarar han att han slagit fröken Romare i handelsboden och därefter satt eld på huset! Hon ser eldskenet och förstår att maken talar sanning. Nilsson ber hustrun att tiga med vad hon vet - hon svarar stramt att han skall gå ut och hjälpa till med att släcka elden...

När söndagsmorgonen gått över till full dag anmäler hustrun Elna sin make för polisen...

Efter två dagar i häkte i Ystad avger Nilsson full bekännelse - den enda utsaga om händelseförloppet som finns tillgängligt i avsaknad av vittnen.

"När jag kom upp ur källaren och in i butiken började jag bryta upp pulpetlådan med mejseln. Strax efter såg jag fröken Romare stå i dörren till sitt rum. Hon sade: God morgon, Lars Nilsson! Då gav jag henne genast det första slaget med mejseln, och då hon vände sig om för att fly inåt sitt rum gav jag henne det andra slaget. Då föll hon till marken. Därefter bröt jag upp lådan och tog pengarna. Under tiden hade Fröken Romare med egen hjälp kommit bort till sin säng där hon stannade i halvsittande ställning. Jag gick bort till henne för att se om hon levde. Hon bad mig: "Skona livet!" I en hel kvart gick jag av och an i butiken utan att veta vad jag skulle ta mig till. Då fick jag se fotogenkannan och beslöt att tända eld. Fotogenen slog jag ut på golvet i Fröken Romares rum. Jag repade eld på en tändsticka och antände. Jag hörde att Fröken Romare jämrade sig när elden blossade upp och jag sprang ut."

En mördares bekännelse i kronohäktet i Ystad, de enda uppgifter vi har om vad som hände inne i affären - vittnen fanns ju inte. Av någon anledning höll han fast vid att fröken Katarina Romare var i livet då han lämnade det brinnande huset: Så mycket vedervärdigare då att låta en människa levande brinna inne!

I folkmun blev han därför även kallad "Den Vedervärdige Mannan från Löderup"!

Nilsson hade i förhör i Malmö, dit han flyttats, angivit att han "inte hade sitt rätta humör" då han begick brottet. För att närmare utröna hans sinnestillstånd flyttades han under perioden 31 maj 1899 till 4 januari 1900 till Lunds Hospital.
Lars Nilsson berättar om fallandesoten (epilepsi) som han haft sedan 1878. Vid anfallen får han fradga kring munnen, blir sanslös och har inga minnen från händelsen. Efter anfallen säger han sig bli "lite rörd i huvudet". Läkarnas inställning till honom är från början avvisande:

"Nilssons ansiktsuttryck och sätt vittna om feg dödsfruktan och viss opålitlig krypande ödmjukhet. Hans ängsligt spejande blick följer läkaren överallt i rummet.... 

Något uttryck av grymhet, hårdhet eller vrede har hittills inte förmärkts; en stereotyp, hycklad eller inte hycklad ömklighet bildar huvuddraget i hans väsen... Han är - att döma efter såväl hans yttre som hans ord - mest behärskad av en ständig ängslan för dödsstraffets fullbordan."


Den 6 november skriver han ett desperat brev till Professorn: " ... så vill jag be i Jesu namn om att han vill låta mig komma till en annan avdelning som är lite lugnare än som här är. För här kan jag inte leva längre, här ser jag döden för mig varje dag jag står på mina fötter."

Nilssons brev till behandlande professorn på Lunds Hospital

Han hoppas givetvis på att dödsdomen skall förvandlas till livstids fängelse och han röner visst medlidande av fängelseläkaren i Malmö Länsfängelse, Ture Petrén.

Petrén är inte bara fängelseläkare, han är även ledamot av Malmö stadsfullmäktige. Han är också läkare vid två privata sinnessjukhus för kvinnor samt delaktig av flera statliga utredningar och kommissioner bland annat utredningen om obligatorisk sinnesundersökning av vissa brottslingar.

Han har alltså ett dokumenterat intresse för - och kunskap om -  psykisk sjukdom och han ber den 7 juli 1900 att få ta del av de handlingar från Lunds Hospital som rör Lars Nilssons själsliga tillstånd.

Han skriver " Det börjar förefalla mig alltmer kusligt att låta den stackars Löderupskraken avrättas, utan att göra något försök till ingripande i tingens gång... Egentligen är det ju Prästen, som har saken omhand. - Jag är rädd att han plötsligt anser att beredelse är onyttig och hopplös och låter det gå till exekution."


August Stenström är 38 år och fängelsepräst vid Malmö Länsfängelse. Han träffade Lars Nilsson redan dagen efter ankomsten till fängelset. Under hysterisk gråt och skälvningar bekänner Nilsson åter sitt brott och bedyrar att han ej begått - eller haft för avsikt att begå - någon våldtäkt mot Katarina Romare. 

Till en början tycker Stenström att Nilssons längtan efter sinnesfrid och förlåtelse är uppriktiga - men efterhand hårdnade mördarens sinne. Vid ett tillfälle tycker sig  Stenström notera att Nilsson betraktar honom med "blickar uppfyllda av hat och ondska".

Pastor Stenström skriver i sin berättelse till Fångvårdsstyrelsen "Till det yttersta hängde sig hans hopp fast vid att K. Maj:t skulle av nåd skona honom från dödsstraffet - honom såväl som andra, som han plägade uttrycka sig. Då så ej skedde, vände sig den misstänksamma retligheten mot alla, och den medfödda, aldrig kuvade halsstarrigheten i förening med den bleka och i hög grad vidskepliga dödsfruktan gjorde honom till en av de oresonligaste dödsfångar, som väl funnits. Den fege söker sin styrka i list. Måhända han förmenade att dödsdomen ej skulle få verkställas, innan den dömde visat sig botfärdig och förklarat sig villig att böja sig för densamma."

Lars Nilsson insåg att han med stormsteg närmade sig vägs ände och han skrev ett avskedsbrev till sin hustru Elna Jonsdotter. Vi läser brevet i en dåtida tidningsavskrift:

Rättvisan skred obönhörligt framåt och på morgonen, kl 06:35, den 23 augusti år 1900 förs Den Vedervärdige Mannen från Löderup ut på fängelsegården i Malmöhus slott.

Dahlmans son skriver: Med halvhöga jämmerrop från honom, som "Gud förlåt mig, skall jag behöva dö?" förde jag honom framåt. Han var så förkrossad av skrämsel och feghet, att då jag skulle lägga honom ned (på stupstocken), var det som om han mist sansen.

Exakt kl 06:45 gjorde fängelsedirektören ett tecken och Dahlman lät bilan falla.

Den Vedervärdige Mannen från Löderup hade med döden sonat sitt brott.

Fängelseprästen August Stenström hade med stor besvär fått Lars Nilsson, att ta emot nattvarden. Detta skedde vid fjärde försöket. Därmed kunde kvarlevorna begravas på Gamla Kyrkogården i Malmö - där vilar de ännu - vid Gustav Adolf torg, raden mot Stora Nygatan.


Schillingtryck från tiden...

Byggnaden där handelsboden i Hörup var inredd den 3 december 1898 då
Den vedervärdige mannen från Löderup, Lars Nilsson,
utförde sitt bestialiska dåd.
I stort ser byggnaden ännu ut som 1898.

                                                                     Ω  

Skicka till e-postadress Ditt namn Din e-postadress Avbryt

Ditt meddelande skickades inte - kontrollera din e-postadress!

E-postkontroll misslyckades, försök igen

Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.

Tingstäde Fästning

Tingstäde Fästning ligger (som namnet antyder) i Tingstäde på Gotland.

Platsen vid sjön Tingstäde Träsk har tjänat försvarssyften sedan mitten av 1120-talet då en kvadratisk, med 170 meters sida, timmerplattform byggdes i sjön. Ett gytter av hus byggdes därefter på plattformen. Rester av detta byggnadsverk finns ännu under vattenytan och benämnes Bulverket.

1 juli 1933 öppnades den första reguljära flyglinjen till Gotland med Lindarängen i Stockholm och Tingstäde Träsk som flygstationer. Flygtrafiken uppehölls med pontonförsedda Junkers Ju-52 (Tante Ju som detta tyska flygplan familjärt benämndes under Andra Världskriget) som hade plats för 14-16 passagerare.

Att inte Visby fick tjänstgöra som flygstation berodde på att havet oftast var alltför oroligt för att medge passagerartrafik.


Vi har tidigare tagit del av tankarna kring Centralförsvar och Karlsborgs Fästning ( Länk till artikeln ). Resonemangen bar stora likheter då tankarna på en större fästning på Gotland började ta form 1860. skillnaden bestod främst i att medan Karlsborgs Fästning var en förrådsfästning var Tingstäde Fästning en fästning som planerades försvara de i fästningens absoluta närhet liggande mobiliseringsförråden.

Historien hade tydligt visat att Gotland var svårt att försvara utan insatser från fastlandet. Under Finska kriget 1808-1809 var Gotland besatt av ryska trupper några veckor under våren 1808. När svenska undsättningsstyrkor anlände från fastlandet kapitulerade ryssarna. Under Krim kriget 1853-1856 stationerade Royal Navy sina Östersjöenheter i Fårösund. Den svenska regeringen teg och samtyckte...

Ett starkt incitament för att bygga en fästning var att de militära mobiliseringsförråden fanns i Visby där en riktig hamn fanns! Nackdelen med denna placering var tämligen uppenbar: ett enda fientlig, bestyckat, fartyg skulle med sin eldgivning effektivt kunna hindra all mobilisering. En stark fästning skulle kunna försvara de livnödvändiga förråden av vapen, ammunition, uniformer och övrig utrustning även om angriparen hade stigit iland med trupper.

Olika förslag till placering togs fram och förkastades. 1897–1898 tillstyrkte en statlig utredning en flytt av mobiliseringsförråden och anslog 100 000 kr för flyttning av förråd och 123 000 kr för befästningsarbeten och inköp av mark. 

Riksdagsbeslut fattades 1898, järnvägslinjen Visby–Tingstäde stod färdig 1899 och den 22 mars 1900 kom Kunglig Majestäts formella beslut om en flytt av mobiliseringsförråden. 1902 var förrådsflytten till Tingstäde genomförd.

De första medlen för befästningsbyggandet, dvs byggandet av Tingstäde

Bröstvärn med skjutplatser för infanteri,
med kulspruteplatser och med räls för strålkastare.
Mitt i bild trappan från en av flera utfallstunnlar upp till bröstvärnet

Fästning, anslogs av 1902 års riksdag och vintern 1903-1904 inleddes byggnationerna. Enligt denna första plan omfattade fästningen fyra infanteriskansar och en artilleriskans, Skans 1, med fyra 8,4 cm kanoner i pansartorn och ställningar för Hotchkisskulsprutor m/1900. Skans 1 var också försedd med stora, rälsburna elektriska strålkastare. Bygget drevs med som mest 250 man - av vilka många var beväringar. 

Tingstäde vid Tingstäde Träsk,
knappt 30 km NO Visby

Kostnaderna för bygget kom snabbt att överskridas. Vid 1905 års riksdag konstaterades att kostnaderna redan kommit att överskrida de ursprungliga med 69,5%!!

De fem skansarna "omringar"
mobiliseringsförråden i Tingstäde

Man hade från början planerat en större fästning än vad vi ser idag men kostnaderna för det samtida fästningsbygget i Boden blev så höga att man måste spara i Tingstäde!

Arbetet genomfördes i huvudsakligen med handkraft. Kalksten bröts och höggs i stenbrott vid Stenkyrka och kördes med häst och vagn till Tingstäde. Även dåtidens nymodighet - betong - användes för bygget.









I december 1904 anlände ångfartyget S/S Gustav Vasa till Visby hamn med 240 ton stålbalkar som skulle gjutas in i väggar och tak för att dessa bättre skulle kunna motstå fientlig granatbeskjutning.

1911 levererades de fyra pansartornen med sina 8,4 cm kanoner ombord på S/S Gustaf Vasa. Tornen monterades på sina förberedda platser och provsköts under året.

1914 stod Skans 1, Artilleriskansen, i Tingstäde Fästning klar, men de flesta infanteriskansarna var ännu inte ens påbörjade. 

För byggandet av Skans 1, Artilleriskansen, hade man handskottat bort nära 50 000 kubikmeter kalkstensbemängd jord! 

I samband med första världskrigets utbrott anvisade 1914 års urtima riksdag 774 000 kronor för färdigställandet av fästningen. De första trupperna som mobiliserades i samband med krigsutbrottet fick i uppgift att se till att fästningen färdigställdes.

Skyddsrum 1 ligger mellan Skansarna tre och fyra - alldeles intill landsvägen mot Stenkyrka.

Fästningen består alltså av fem skansar. Fyra av skansarna är mindre och försedda med skyddsrum och skyttegravar av jord och grus. 

Mellan skansarna fanns taggtrådshinder och ett par enklare befästningar, så kallade mellanverk. Den femte skansen, den som ligger alldeles invid Tingstäde kyrka, är betydligt större och kallas Skans 1 eller Fästet.

Runt varje skans fanns taggtrådshinder uppsatt i ett sinnrikt system, vilket gjorde det mycket svårt att ta sig igenom in till själva skansen.  Idag finns taggtråden endast kvar runt Skans 1, på övriga platser i fästningen har den tagits bort. 

På några ställen sitter de typiska järnstolparna med öglor kvar och det var i dem man drog taggtråden. 

Vid huvudvägen mellan Visby och Fårösund, strax intill Fästet, låg dessutom stora betongblock som kunde forslas ut till vägen på räls och utgjorde en försvarad vägspärr för all trafik förbi platsen. 

 

Låt oss titta lite närmare på Skans 3 i Tingstäde Fästning!

Skansen byggdes 1911 - 1912 och är en infanteriskans. Den fungerade som förläggning och skyddsrum för ett kompani, 150 man. Kompaniet deltog även i försvaret av mellanvärn Nordström och Skans 4.

Här var trupper förlagda från 1914 och fram till första världskrigets slut 1918. I samband med andra världskrigets utbrott förstärktes taket på skansen med stora granitblock för att öka säkerheten. När skansen inte längre behövdes som förläggning användes den istället till att förvara ammunition. I slutet av 1950-talet kom bestämmelser om att ammunition skulle förvaras i speciella förråd och efter det användes skansen för förvaring av sjukvårdsmateriel.

I den bortre delen av skansen fanns kök och skafferi. Skansen värmdes upp med hjälp av vedkaminer och belysningen bestod av karbidlampor.

Skansens beväpning var typiskt:

6,5 mm ksp m/14

4 stycken 6,5 mm kulsprutor modell 1914, samt, 150 st, 6,5 mm gevär modell 1896 (manskapets personliga vapen).









Tingstäde Fästning räknade vid full bemanning av samtliga skansar 5000 man.
Av dessa fanns förläggningsplatser för 300 man i Artilleriskansen, Skans 1. Övriga i skansarna 2-5.

Fästningen skulle stå emot belägring i 3 månader och hade sålunda förråd (mat, ammunition, kläder mm) anpassade för detta.

Pärlan i vårt besök är förstås Skans 1, Artilleriskansen med metertjock betong i valven, med kök och tillhörande förråd, med sinnrikt slingrande entrégång (det fanns bara en entré till skansen), med fyra 8,4 cm kanoner med 360 graders skjutfält och skyddade från inkommande eld av pansarkupoler, med o-platser, skyttevärn, belysningsstrålkastare med 1½ meters diameter på spegeln... med eget kraftverk för belysning, med periskop för den händelse det skulle vara ohälsosamt ute i det fria... vi ser det mesta av detta i fotogalleriet som följer:

Situationsplan över Skans nr 1.
Notera de 6 utfallsvägarna till bröstvärnet.
(Trapporna upp till bröstvärnsnivån markeras med svart.)

Skans nr 1 i Tingstäde Fästning. Det vita i bild utgör fästningstakets sentida regnskydd! De fyra rundlarna till höger i bild gömmer de fyra 8,4 cm kanonerna under sina pansarkupoler. 







Runt Skans 1 löper bröstvärnet med skjutplatser för kulsprutor och gevärsbeväpnat manskap samt med pansrade observationsvärn.

I t. ex Frankrike var vid denna tid (och senare) hela pansarkupolen höj och sänkbar för att bereda fri väg för projektilen - i Tingstäde öppnade man en lite mynningslucka i kupolen för att åstadkomma detta.

Alla fyra pansarkupolerna på samma bild! 

Någon funderade över sårbarheten för en gasattack via ventilationshuvarna på hjässan (skanstaket). Huvarna leder ner till logement etc inne i skansen. Men stridsgas fanns inte då Tingstäde Fästning byggdes.

Stridsgas (klorgas) användes första gången i Första Världskriget, den 31 januari 1915 av tyskarna mot ryska förband i Polen. Gasen spreds helt enkelt med vinden sedan gasbehållarna öppnats! En plötslig vindkantring kunde dock driva gasen tillbaka mot egna ställningar... Från 1916 använde tyskarna gasgranater.

Dessutom: att komma upp på hjässan förutsatte att posterna vid bröstvärnet sov...

Bröstvärn avsett att bemannas med gevärsskyttar

Bröstvärnet med pansrad observationsplats
Tänk bort skogen!!
I bakgrunden Tingstäde kyrka

Bröstvärn och trappa upp från utfallsväg

Låt oss gå tillbaka till flygbilden och orientera oss! 1914 fanns givetvis inget av den grönska som idag omger skansen. Stormningshindret av taggtråd som omger den yttre perimetern syns tydlig i den nedåtgående solen som kastar långa skuggor.

Om vi förstorar bilden ser vi trapporna från utfallsvägarna till bröstvärnet, rälsbanan för strålkastarna och faktiskt strålkastargaraget (nere tv på det vita skanstaket). Vi ser också kulsprutevärnen och ett pansrat ståvärn uppe till höger liksom en (tänkbar) skyddad stabsplats i bröstvärnets vänstra sida.




Runt om Skans 1 löper ett stormningshinder av flerdubbla rader med taggtråd. All vegetation är 1914 naturligtvis avröjd så att fritt skottfält uppnås i alla riktningar.

Det finns endast en infart till artilleriskansen. Den ligger upptill i flygbilden ovan. Den börjar med en taggtråds-försedd grind i stormnings-hindret, går sedan rakt fram innan den vänder utför i en s-formad (hindrar beskjutning) vagnsbred väg som slutar med en raksträcka med fästningsväggar på båda sidor, och sedan tvärstopp på en rektangulär gård. Här slutar resan för den oinbjudne! I gården bortre ände finns en port och till vänster om den en otäckt grinande rektangulär glugg i väggen av huggen sandsten... Bakom gluggen spejar Döden genom riktmedlen på en Hotschkiss-kulspruta!

Den s-formade entrévägen. I förgrunden, t.h.
sena tiders plåttak!

Så var vi framme! Men vad grinar t.v. om entrédörren?

Här kommer ingen objuden djävul över bron!
Kulsprutan bakom den rektangulära skottgluggen 
förvandlar dig till köttfärs...

Periskopet gjorde det möjligt att skyddad skärskåda terrängen kring Skans 1

En av de fyra 8,4 cm kanonerna under sin pansarkupol. Arbetsutrymmet bjuder en hel del att önska och kanonens knall måste menligt ha påverkat artilleristerna hörsel! Tryckförändringen i tornet bör dock varit minimerade eftersom kanonen mynnar strax utanför pansarkupolen!

En av många korridorer. Notera den vackert huggna kalkstenen!

Två sängar i ett logement. Kängor och filtar är nog lite sentida rekvisita... Madrasserna stoppades vid denna tid med hö eller halm... 

Ett logement färdigt att ta emot nya väringar...

Anslag på sänggaveln i ett logement. (Skärpan kunde varit bättre... suck...)

Spisar för "finkok". Elspisen fanns inte 1914

Skall mat lagas för 300-500 man behövs
det grova artilleriet! Grytorna värmdes med
vattenånga från värmecentralen.

Kar för saltlake.
Här, i saltlaken, förvarades ½ grisar ännu
vid mitten av 1960-talet!

 

Fortmaskinist Karlsson med medhjälpare vid råoljemotorn.

Hjärtat i Skans 1 var utrymmet där kraft-aggregatet fanns. Här fanns även vad som behövdes för att få värme och belysning i skansen.






När fästningen byggdes installerades ett 110 volts belysningssystem och lamporna fick sin ström från ackumulatorrummet. 

Där fanns 55 stycken seriekopplade encelliga element på vardera 2 volt. 

En tändkulemotor underhållsladdade ackumulatorerna.

1944 anslöts fästningens elsystem till öns ordinarie elnät, det gamla elaggregatet var otidsenligt och revs därför ut.

Av beredskapsskäl var man dock tvungen att ha en reservkraftanläggning och ett nytt aggregat installerades. 

Generatorn är på 65 kilowatt. Den drivs av en trecylindrig tändkulemotor av Munktells-fabrikat.

Tändkulemotorer har funnits i mer än hundra år, och utmärker sig för sin enkla konstruktion. De gick att köra på nästan vilket bränsle som helst. Fåröfärjan kördes under krigsåren på ett tjärdestillat, liknande terpentin, som var en biprodukt vid tjärbränning. 

Ursprungsbränslet var råolja, en brännolja som kan liknas vid den sämsta sortens 
eldningsolja.

Tändkulemotorn har låg kompression, bränslet självantänder inte, utan man måste vid start ha något glödande i förbränningsrummet. Ursprungligen var toppen på topplocket på tändkulemotorerna utformat som en kula som värmdes med blåslampa, därav namnet tändkulemotor.

Bränsletanken är byggd, och ihopnitad, på plats! Tanken matade även oljepannan för värmen.

I Skans 1 fanns även ett kassavalv avsett att härbergera Riksbankens i Visby värdepapper och guld.

Åren 1947 - 1989 tjänade Skans 1 bl a ÖCB:s (Överstyrelsen för Civil Beredskap) behov av lagring av för befolkningen krigsviktiga produkter - som 30 000 liter buteljerad alkohol!

                                                                     Ω