Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del II: Wolfsschanze, den militära maktens epicentrum under Tysklands krig mot Sovjetunionen

I nordöstra Polen, öster om den medeltida ostpreussiska staden Rastenburg - sedan 1950 Ketrzyn i Polen - finns ett gods som heter Görlitz. På dess marker kom tusentals arbetare från Organisation Todt att under året 1940-1941 uppföra ett stort antal byggnader och enorma, helt flygbombsäkra, bunkrar. Syftet var att bygga en kommandoplats från vilken Adolf Hitler skulle leda kriget mot den ideologiska ärkefienden Sovjetunionen. 

De tidigare redovisade ledningsplatserna med bombsäkra tunnlar för Hitlers Führersonderzug finns ej med på kartbilden ovan. Kartan anger dessvärre också en felaktig position för Görlitz och Wolfsschanze. Görlitz ligger i princip rakt öster om Rastenburg/Ketrzyn.

Wolfsschanzes yta var 2,5 kvadratkilometer. Antalet byggnader inom området var drygt 80 stycken. Byggnadsmaterialet varierade från armerad betong via tegel med betongtak till trä. 

Åtta av byggnaderna var enorma, helt bombsäkra, betongbunkrar med upp till 8,5 meter tjocka tak och fyra-fem meter tjocka väggar. Samtliga Wolfsschanzes byggnader försågs med vattenburen värme från en värmecentral samt varmt och kallt vatten. Ledningarna för värme, varmvatten, kallvatten, avlopp, telefon och elektricitet var dragna i kanaler under jord. Några av byggnaderna hade luftkonditionering - klimatet kunde vara mycket varmt om sommaren!

Wolfsschanzes utbyggnad från stramt fältläger till någorlunda bekväm arbetsplats  genomgick under åren 1940-1945 tre faser. 

Galeazzo Ciano

Prägeln av fältläger bestod dock genom åren. Den italienske utrikesministern, greve Ciano, skrev efter ett besök i Varglyan: "Du ser inte en enda färgad stor fläck, inte ett enda livligt ljud. Förrummen är fulla av människor som röker, äter och resonerar. Lukt av kök, uniformer, tunga stövlar." 

Adolf Hitler

Wolfschanzes geografiska läge verkar därtill ha varit mindre väl valt. Hitler klagade ofta över att "det sumpigaste, mest myggfyllda och klimatmässigt mest ogynnsamma området" hade valts. Med ironi tillade han: "Detta är förmodligen den billigaste fastigheten som erbjudits i hela Östra Preussen". 

Generalmajor Alfred Jodl

Generalmajor Alfred Jodl uttryckte också sitt missnöje. "Det skulle ha varit svårt att ha hopp om att hitta en mer öde miljö - runt om bara lövskogar, sumpiga marker och sjöar med stillastående vatten." 

De som arbetade i Wolfsschanze klagade generellt över de många flugorna och myggorna i det fuktiga området. 

Christa Schroeder, en av Hitlers privatsekreterare, skrev i ett brev: "Men allt är fortfarande vackert, sånär som på myggorna. Mina ben är redan helt förstörda, de kliar och är täckta av stora bulor vilka myggorna ger oss. Tyvärr fungerar antiinflammatoriska läkemedel bara under en kort tid. Männen är tack vare sina långa skinnstövlar och tjocka uniform bättre skyddade från betten än vi. Deras enda sårbara punkt är halsen. Vissa går därför hela tiden runt med myggnät. I rummen är det inte så illa med de små bestarna. Om det dyker upp en mygga jagas den omedelbart... Den hemska myggplågan orsakar också Hitler mycket problem. (...) Flugsmällaren kom med tiden och den som inte gör annat går på myggjakt. De säger att de små myggorna kommer att ersättas av en betydligt obehagligare sort i slutet av juni. Sticken sägs vara ännu allvarligare. Gud hjälpe oss!"

Hitler försökte till och med skämta genom att säga att Luftwaffe borde ta itu med att skjuta ner myggor! 

Ett misslyckat försök att bekämpa myggor beskriver i sina memoarer Hitlers chefspilot Hans Bauer: ”Det fanns också ett antal vattenpölar i omedelbar närhet av Hitlers boende. Där bodde många grodor och på kvällarna och nätterna startade en mäktig konsert. En kväll förblev det tyst. Det tog ett tag innan Hitler saknade grodornas kväkande och han frågade då vad som pågick. Det rapporterades till honom att man gått myggplågan inpå livet. Man hade hällt några hundra liter bensin i vattenpölarna...  och grodorna hade inte hunnit sätta sig i säkerhet... de hade omkommit, konserten var över... Oräkneliga mygglarver hade också förintats, men många, många myggor fanns kvar, deras hämnd var skrämmande."

Hitler sade upprört: "Har man sett sådana idioter förut? Grodorna har lämnat oss, men myggorna är kvar! Grodorna äter mygglarver - tusentals varje dag! Nu är grodorna borta men myggorna finns kvar överallt!"

Skyndsamt genomförde man en rensning av gölarna, fyllde vid behov på nytt friskt vatten och återplanterade grodorna.

Wofsschanzes första fas var naturligtvis själva grundandet av ledningsbasen. Den genomfördes på ca 8 månader 1940-1941. Nicolaus von Below, Hitlers adjutant skriver i sin dagbok: "När vi kom hit fanns 10 luftskyddsbunkrar med två meter tjocka väggar. Bara en del av en sådan bunker kunde motstå ett bombanfall. I den "säkra delen" inrättades sovrum. Den främre delen av bunkern var av lättare konstruktionsmaterial och skyddade bara mot splitter. Denna del fick tjäna som arbetsrum."

Bunker under uppbyggnad. 'Kanalen' i riktning mot kameran

kommer att innehålla el-ledningar samt rör för vatten och avlopp.

Bunker avsedd att, förutom att vara personskydd, även tjäna som

Flak-bunker (luftvärnsbunker) med lv-kanoner på taket.

I förgrunden träd som skall planteras vid bunkern för att

åstadkomma naturlig grönska sommartid.

Taken på bunkrarna var försedda med gräsyta

och buskplantering.

Kasino I, snart färdigbyggt

Riksmarskalk Hermann Görings luftskyddsbunker i förgrunden,

i bakgrunden hans bostad med expedition.

 Noterbart är att Göring inte tillbringade en enda natt i Wolfsschanze!

Han vistades huvudsakligen i sitt fältresidens,

Rominten Heide, ca 90 km NNO Wolfsschanze. Jfr karta nedan

Red anm. Rominten Heide är ej att förväxla med Görings Karinhall, 65 km NO Berlin

Observera de konstgjorda 'maskeringsträden' till höger i bild!

Reichsjägerhof Rominten

Reichmarschall Hermann Görings fältresidens

90 km NNO Wolfsschanze.

Allt bränt till grunden den 20 oktober 1944 på order av Göring

Görings luftskyddsbunker var på taket försedd med 

två luftvärnskanoner, en lv-kulspruta och två luftvärnsstrålkastare.

I förgrunden konstgjorda träd med kronor av maskeringsnät

Hitler talar med (till) arbetare från Organisation Todt (OT).

Wolfsschanze byggdes av säkerhetsskäl uteslutande

med tysk personal från OT

Stora delar av gångstråken inom Wolfsschanze var

uppbyggda med pergolaliknande tunnlar med dåtidens

nyhet: maskeringsnät av plastmaterial!

Med tanke på gräs och ogräs vid kanterna

av gångvägen är bilden tagen senare än 1945

Den andra byggfasen genomgicks åren 1942-1943. Under denna fas uppfördes ett större antal byggnader i tegel med betongtak. Dessa byggnader hade fönster som kunde tillslutas med stålluckor som skydd mot splitter och kringflygande byggnadsdelar...  De stora bunkrarna fick tillbyggnader som tjänade som bostads- och arbetsrum. Vid denna tid fick Hitlers bunker även en större samlingssal tillbyggd.

Den tredje byggfasen genomfördes 1944. Då fick de största bunkrarna en massiv mantel av armerad betong med ett 0,5 meters gruslager mellan betonglagren för (explosions)stötupptagning. Alla ev fönster i bunkrarna försvann i och med denna ombyggnad.

Bunkerytterväggar och tillämpliga byggnadskonstruktioner var putsade med betong blandat med sjögräs. (Jfr bild till höger) Denna yta målades sedan med skogsgrön färg. Resultatet blev en mycket god maskering av byggnaden. En stor mängd icke brännbara maskeringsnät liksom de "paraplyliknande" konstgjorda träden fullkomnade maskeringen.

Hela anläggningen präglades av tysk noggrannhet och preussisk puts. 

Förutom rena bunkrar och byggnader uppföra av tegel fanns också ett stort antal traditionella hus uppförda i timmer. Genomgående skapades en angenäm, varm, bostadskänsla i samtliga byggnader genom att rum och korridorer antingen var  utförda i timmer eller boisserade, dvs klädda med naturfärgat trä.

Notera bevakningsmannen (soldaten) till höger i bild. Dessa män från Leibstandarte Adolf Hitler bevakade dygnet runt alla byggnader i Wolfsschanze.

Myggplågan var ett gissel för de flesta.

Männen hade det förhållandevis bra eftersom

uniformen och stövlarna stoppade moskiternas

anfall - men de runt 20 kvinnorna i Wolfsschanze

var mycket utsatt eftersom de bar kjol. De vakter, likt

ovanstående man, som hade stationär posttjänst utomhus

skyddade ofta ansikte och nacke med ett speciellt myggnät!

Notera maskeringsnätet på taket. Det verkar vara lite i oordning...

Ett av många arbetsrum i Wolfsschanze

Enkelsovrum för officer. Notera handfatet

till höger i bild

Hitlers matsal i Kasino I (nr 13b på kartan nedan). Här åt Hitler med

sina närmaste medarbetare - och i förekommande fall med gäster. 

Ofta nog hade han emellertid enskilda måltider med gästerna 

i sin privata matsal vilken låg i direkt anslutning till hans bunker.

Kasino I hade ytterligare en matsal för de övriga

medarbetarna i Sperrkreis I

Rum för samvaro i Nya Te-huset som låg

i direkt anslutning till Kasino I (nr 13b på kartan nedan)

Hitler själv anlände med sitt Führersonderzug Amerika till Wolfsschanze den 24 juni 1941. Då var kriget mot Sovjetunionen två dagar gammalt. Han skulle, med korta avbrott, förbli i Wolfsschanze i 837 dagar - sedan förflyttade han sitt högkvarter, FHQ, till Rikskansliet i Berlin. Där skulle han stanna till sin död genom självmord den 30 april 1945.

Hitlers vistelser vid Wolfsschanze
Tabellen är baserad på dagboksnotiser bland officerare vid Hitlers stab

Från	Till
24 juni 1941	15 juli 1942
1 november 1942	5 november 1942
23 november 1942	18 februari 1943
13 mars 1943	21 mars 1943
29 juni 1943	7 november 1943
16 november 1943	februari 1944
16 juli 1944	20 november 1944

Under frånvaron juli till november 1942, liksom under februari till mars 1943 uppehöll Hitler sig vid sitt högkvarter Werwolf i Ukraina. Under några av de andra frånvaroperioderna uppehöll Hitler sig på Berghof i Bayern.

När det militära läget påfordrade en flytt av FHQ Wolfsschanze västerut till Zossen (49 km syd Berlin) tillkallades experter på sprängnings- och förstörelsearbeten. 

Det beräknas att mellan 6 och 8 ton sprängämnen per objekt krävdes för att de stora bunkrarna skulle kollapsa. Mindre bunkerliknande hus krävde mindre laddningar för att förstöras - även om inte alla helt sammanstörtade,

Hur många ton sprängmedel som förbrukades är till dags dato obekant, men otroligt stora mängder krävdes för att ödelägga hela Wolfsschanze. 

Syftet med denna förstörelse var inte att begrava nationalsocialismen utan fastmer att förhindra att sovjetarmén skulle kunna använda byggnaderna för eget bruk. Ett skolexempel på "brända jordens taktik".

I Wolfsschanze arbetade ca 2100 man militär personal. För att föra ett krig i den aktuella storleksordningen behövdes emellertid inte bara en Führer, det fordrade också en mängd organ som verkställde Führerns order. Flera av dessa militära organ fanns därför grupperade i Wolfsschanzes närhet. Se nedanstående kartbild!

Översättning av siffrorna på kartan

1 FHQ Wolfsschanse, Varglyan, Hitlers ledningsplats

2 Hans Lammers fälthögkvarter. Hans Lammers, tämligen osynlig i historien, var mellan 1933 och 1945 chef för Rikskansliet och direkt underställd Adolf Hitler. Just genom sin närhet till Hitler hade han bl a stort inflytande över den tyska polisens verksamhet.

3 Huvudkvarter för OKH, Oberkommando des Heeres, tyska arméns högsta ledning. Platsen hade kodnamn Mauerwald. Chef för OKH var 1941-1945 Adolf Hitler

4 Utrikesminister Joachim von Ribbentrops fälthögkvarter

5 Heinrich Himmlers (SS-Reichführer) fältkommandoställe Possersen

6 Abwehr, tjänsteställe. Abwehr var den militära underrättelsetjänsten med ansvar för spionage, kontraspionage och sabotage. Abwehr drev sin verksamhet i den gamla preussiska 1800-talsborgen Festung Boyen

7 Oberkommando der Luftwaffe (OKL), flygvapnets överkommando

8 Abwehr, tjänsteställe Walli II

9 Luftwaffes generalstab, kodnamn Robinson

10 Generalfältmarskalk Hermann Görings uppehållsplats, Reichsjägerhof Rominter - ej att förväxla med "Karinhall" som låg ca 90 km nordnordost om Berlin

Det finns inga siffror över den sammantagna numerären militärer på alla dessa platser i det östra högkvarteret - en försiktig uppskattning
landar på totalt 10 000-15 000 man militär personal. Vi bör härvid komma ihåg att förutom de "rent militära tjänstemännen" fanns ett närskydd bestående av 500-1000 man stridsberedda soldater.

Översiktbild av Wolfsschanzes omgivningar. De röda markeringarna avser de avreglade områdena Sperrkreis I-III

Wolfsschanze var indelat i tre behörighetszoner (Sperrkreis I-III). I den innersta behörighetszonen levde Hitler med sin livvakt ur divisionen Leibstandarte Adolf Hitler, generalfältmarskalk Wilhelm Keitel, generalöverste Alfred Jodl samt den "brune eminensen" Martin Bormann. Läs mer om (den okände) Martin Bormann i den tredelade artikelserien Martin Bormann, Nazismens Brune Eminens. Länken leder till del I.

Wilhelm Keitel                         Alfred Jodl                          Martin Bormann

Hitlers ständiga skuggor var generalöverste Wilhelm Keitel, från 1938 till 1945 chef för den tyska krigsmaktens överkommando OKW, generallöjtnant Alfred Jodl, chef för Wehrmachsts operationsstab (WFSt) samt Martin Bormann, chef för partikansliet från 1941. Från 1943 var Bormann även Adolf Hitlers privatsekreterare. I denna funktion kom han att ha mycket stort inflytande över vem/vilka som över huvud taget fick träffa Führern - och därmed över såväl de militära som de partipolitiska beslut som Hitler fattade.

Plan över Wolfsschanze med sina tre behörighetszoner ('Sperrkreise').

Det lila området markerar Wofsschanzes skydd

av personminor, 54 000 sådana röjdes efter kriget!

Byggnad nummer 13 i Sperrkreis I är Hitlers bunker

Med hjälp av nedanstående karta skall vi nu göra en mindre rundtur, huvudsakligen i Sperrkreis I. De röda, blåa och gula prickstreckade linjerna är föreslagna turistpromenadvägar. Kartan nedan har fått egen länk vilken öppnar kartan i ett nytt fönster. På så sätt blir det enkelt att växla mellan skärmbilderna. Klicka här för att öppna kartan i nytt fönster!

1. SS-eskorttrupp samt Rikssäkerhetstjänsten, RSD. Idag restaurang och hotell.

 

2. SS-eskorttrupp samt Rikssäkerhetstjänsten, RSD

 

3. 'Lagebaracke' ung. sammanträdesbarack. Platsen där attentatet mot Hitler förövades den 20 juli 1944

 

4. Reichsicherheitsdienst, RSD. Rikssäkerhetstjänsten

 

5. SS-eskorttrupp dedicerad Hitlers personliga tjänst

 

6. Gästbunker. Här bodde Hitlers gäster vid besök i Wolfsschanze

 

7. Stenografisternas lokaler. Dessa byggnader var byggda av tegel, vanligen med stålluckor för fönstren för att skydda mot kringflygande bombsplitter och finkalibrig eld. Den tyska benämningen är 'baracke' även om detta ord i svensk översättning leder lite fel

 

8. Arbetslokaler för Hitlers livvaktschef Johann Rattenhuber. Rattenhuber innehade denna tjänst, chef för RSD, 1933-1945

 

9. Arbetslokaler för förbindelseofficerare (mellan truppslagen inom hären)

 

10. Förrådsrum

 

11. Martin Bormanns luftskyddsbunker

 

11a. Bastu

 

11b. Martin Bormanns hus

 

12. Bunker med luftvärnskanoner på taket

 

13. Hitlers bombsäkra bunker (hans bostad). Vidbyggt bunkern fanns matsal, kök arbetsrum och en större mötes/samlingslokal

 

13a. Nya Tehuset

 

13b. Kasino I. Här fanns Hitlers vardagsmatsal samt en matsal för de som arbetade inom Sperrkreitz I

 

13c. Gamla Tehuset

 

14. Branddamm

 

15. Riksmarskalk Görings hus

 

16. Riksmarskalk Görings luftskyddsbunker

 

17. Bostad och ämbetslokaler Chefen för Wehrmachsts operationsstab (WFSt), generallöjtnant Alfred Jodl

 

18. Kasino II. Matsalar för de som arbetade i Sperrkreitz II och III

 

19. Arbetslokaler och luftskyddsbunker för OKW:s (Oberkommando der Wehrmacht) chef, fältmarskalk Wilhelm Keitel

 

20. Adjudantur för krigsmaktens personalmyndighet (Heerespersonalamt)

 

21. Luftskyddsbunker/arbetslokaler för Underrättelse- och Teleprinterfunktioner

 

22. Garage

 

23. Rikspresschefens, SS-Obergruppenführer (motsv. general) Otto Dietrich, tjänstelokaler och luftskyddsbunker

 

24. Förbindelsestab Oberkommando der Luftwaffe, OKL

 

25. Förbindelsestab Oberkommando der Kriegsmarine, OKM

 

26. Luftskyddsbunker för personal i allmänhet

 

27. Kasern för Führerns eskortbataljon

 

28. Rustningsmininster Albert Speers hus (tidigare Fritz Todt)

 

29. Utrikesminister Joachim von Ribbentrops förbindelsestab

Framsidan på Hitlers bunker i Wolfsschanze

Adolf Hitler oroade sig ständigt för ett luftangrepp på Wolfsschanze utfört av hans fiender. Av denna anledning förstärktes hans bunker upprepade gånger. I sin slutversion hade bunkern 8,5 meter tjockt betongtak med 4 meter tjocka väggar. I detta 'mausoleum', fanns bara ett sovrum, en liten hall, ett badrum och ett arbetsrum. Bunkern mätte hela 67 x 38 meter i basen! Vidbyggt bunkern, med splitterskyddande väggar och med stålluckor för fönstren, fanns Hitlers privata kök och matsal, ett arbetsrum samt sammanträdesrum och en samlingslokal.

Vy över Hitlers bunker i Wolfsschanze. Den centrala delen av bunkern

var närmast kvadratisk, med 36x36 m sida. Bunkern var 11 meter hög

och sträckte sig 7 meter under markytan. I källarvåningen fanns

en för denna bunker egen panncentral, kolbox,

ventilationsaggregat mm. Vidbyggt, men ej bombsäkert,

var Hitlers privata kök, matsal, arbetsrum, sammanträdesrum

och en större möteslokal.

Planskiss över en av bunkrarna i Wolfsschanze. De angivna måtten stämmer inte med Hitlers bunker. Mycket tyder på att det är Martin Bormanns bunker men det kan också vara Keitels. Den senares bunker är emellertid helt sammanrasad och dess utseende är omöjligt att identifiera. Det sista alternativet är Hermann Görings bunker - men ingångarnas lokalisering stämmer inte med ingångarna till hans bunker.

Detta skulle enligt bildtext vara Hermann Görings luftskyddsbunker. Mot detta påstående står ingångarnas placering.

(Jfr ovanstående bilder på Görings bunker). Rumsindelning och frånvaron av toalettutrymme ger två möjligheter: antingen är bunkern den ena halvan av en tillflyktsort vid flyganfall för envar i Sperrkreis II, Allgemeiner Luftschutzbunker - eller, så tillhör den någon som bor i en bunkern vidstående/närliggande bostad, ergo Martin Bormann eller generalfältmarskalk Wilhelm Keitel.

Det finns mycket få interiörbilder från Hitlers privata bunker. Planritning saknas också. Det finns emellertid en beskrivning av Hitler sovrum i bunkern av Alfonz Schults som arbetade i Wolfsschanze som radiooperatör. Schults skriver: "....Hitler hade ännu inte anlänt till Wolfsschanze då jag en morgon gick förbi hans bunker och fann att den endast bevakades av en gammal bekant, en SS-officer från Säkerhetstjänsten. På något sätt lyckades jag övertala honom om att släppa in mig i bunkern för att se Chefens - ja, han kallades ofta så internt - sovrum. Efter viss tvekan följe han mig in - vi riskerade ju båda 'Kopf und Nacke' [huvud och hals] för detta tilltag.

Sovrummet var mycket spartanskt inrett. En enkel fältsäng*, en bokhylla med två böcker, ett klädskåp, ett litet bord med en telefon samt två stolar. Jag var intresserad av vad sorts litteratur 'Chefen' hade - besviken kunde jag konstatera att det endast var två böcker om magsjukdomar."

* Sannolikt innebär ordet 'fältsäng' inte det vi känner som en rektangulär, hopvikbar, ram med fyra korta ben och med kanvasduk spänd över ramen - utan en enkel vardaglig säng med madrass, lakan, kudde och täcke.

Arkitekten Herrman Giesler erinrar sig ett besök i Hitlers bunker: "Hitler sov på en fältsäng i sin bunker. Vid huvudänden stod ett lågt bord. På detta låg en stapel av underrättelser, rapporter, lägeskartor några böcker och en telefon. Ovanför (sängen) fanns en rörlig vägglampa vars ljus strålade ut över de vitgrå betongväggarna och gav det lilla rummet en overklig känsla av gravkammare. Det lätt surrande ventilationssystemets friskluft kämpade mot den typiska betonglukten i bunkern.

Bristen på foton från Hitlers bunker är närmast total. Här nedan är dock två som anges vara från Hitlers arbetsrum i bunkern.

Hitlers arbetsrum i hans bunker; nr 13 på kartan ovan

I arbetsrummet: Hitler i samtal med (fr.v.),

Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop,

Walther Hewel (chef Ribbentrops personliga stab),

Slavko Kvaternik, ÖB Kroatiens väpnade styrkor,

Wilhelm Keitel, chef OKW

Gamla Te-huset; nr 13c på kartan ovan

Nya Te-huset; nr 13a på kartan ovan.

Albert Speer skriver: "I Sperrkreis I fanns ett Te-hus.

Dess inriktning avvek på ett angenämt sätt från

FHQ:s allmänna nykterhet. Här kunde man träffas

över ett glas Vermouth, här väntade fältmarskalkar inför

sina möten med Hitler. Själv undvek han (Hitler) detta rum

och därmed undvek han också umgänget med generaler

och stabsofficerare vid Wehrmachts Överkommando"

Wolfsschanze hade ett betydande

kommunikationsnät, dels inom området,

dels med yttervärlden - här telefonväxeln

Radiorummet i Wolfsschanze. Via radiokommunikation hade Hitlers stab direktkontakt med trupperna. 

Hans sporadiska tal till nationen Tyskland gick dock per

telefontråd till de olikasändarstationerna i Riket

Överste Claus von Stauffenberg

Den 20 juli 1944 utfördes i Wolfsshanze ett sprängattentat med avsikt att röja Hitler ur världen. Genomföraren var överste Claus Schenk von Stauffenberg. Fyra personer dödades - men Hitler överlevde med ringa skador. En oerhörd jakt på de inblandade i attentatet inleddes. 

Generalfältmarskalk
 Erwin Rommel

 

En av de misstänkt medsvurna var nationalhelgonet generalfältmarskalk Erwin Rommel, Ökenräven kallad. Han tvingades att i tysthet begå självmord och fick i gengäld fribrev för sin familj samt en av NaziTysklands tre ståtliga statsbegravningar. Givetvis höll Hitler tal... och sörjde en stupad hjälte! 

Tidsspegelns fjärde och avslutande artikel i serien Vägen till Wolfsschanze kommer i sin helhet att ägnas åt 20 juli-attentatet, dess genomförande och konsekvenser.

    

Rommels flaggdraperade katafalk: 10,5 cm leFH18
Denna haubits är hästdragen vilket ses på
'förridarna' på den korta, två-hjuliga vagn som tar upp
haubitsens uppbröstade lavettvikt.

Red anm: Hästar var på tysk sida i andra världskriget långt mer vanliga än vi idag förstår. Det talas ofta om "blixtkrig" med pansarspjutspetsar. Detta äger sin riktighet - men det efterföljande infanteriet marscherade sig huvudsakligen igenom kriget till fots precis som tidigare generationer soldater. 

En tysk infanteridivision bestod av 16 860 man. Divisionen disponerade (bl a) 5375 hästar men bara 536 lastbilar. Hästar drog artilleripjäser samt kärror med en stor del av förnödenheter som ammunition och allehanda intendenturvaror. 

På platser bakom frontlinjen byggdes häststallar enligt fastställda ritningar. Dessa standardritningar användes också för att bygga bostadsbaracker i koncentrationslägren. I till exempel Auschwitz byggdes många hundra sådana häststallar. I ett utrymme avsett för 52 hästar tvingades där och på andra ställen upp till 2000 fångar ha "sitt hem"....

Minnesmärke på den plats i Wolfsschanze där Claus von Stauffenberg

genomförde attentatet den 20 juli 1944.

Bilden ovan visar de kvarvarande resterna av järnvägsstationen

och perrongen - perrongen som en gång vimlade av uniformerad

personal med tjänst i Wolfsschanze och vanligtvis med Hitler främst

i egenskap av gästmottagare

Varglyans järnvägsstation var förlagd inom Sperrkreis II. Här stannade Hitlers Führersonderzug Amerika när han första gången anlände till Wolfsschanze den 24 juni 1941.

Hit kom, då och då, andremannen i det Tredje Riket, Riksmarskalken Herrman Görings Sonderzug Asien, 1943 omdöpt till Pommern 1, från det tämligen närbelägna jaktgodset Rominten Heide, hit kom celebriteter och ledande män från Tysklands allierade eller - som i det oberoende Finlands fall, marskalk Mannerheim, högste befälhavare för Finlands armé (Mannerheim utsågs 1944 till Finlands president).

Marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim och Hitler

på perrongen i Wolfsschanze den 29 juni 1942.

I bakgrunden fältmarskalk Wilhelm Keitel

Slovakiens president Jozef Tiso besöker

Wolfsschanze 20 oktober 1941. I bakgrunden

Alexander von Dörnberg, Protokollsansvarig

Utrikesdepartementet

Här ser vi kung Boris III av Bulgarien på Wolfsschanzes perrong

På denna suddiga bild ser vi Hitler med uppvaktning

vänta på en gäst...

... och här en sällsynt färgbild vid

mottagandet av en gäst...

Bilden har ingen textförklaring...

Här väntar Hitler, stående på en regnvåt perrong,

timmarna efter sprängattentatet den 20 juli 1944.

Den ankommande gästen är Italiens diktator

Benito Mussolini

Hitler hälsar Benito Mussolini välkommen

till Wolfsschanze. Hitler hälsar med vänster hand.

Högerarmen/handen skadades vid attentatet samma dag,

den 20 juli 1944, och blev aldrig helt bra

I takt med de sovjetiska truppernas avancemang västerut kom FHQ Wolfsschanze med dess militära etableringar i form av olika för kriget nödvändiga funktioner (jfr karta ovan) i ett alltmer ohållbart läge. De 20 november, när sovjettrupperna var på 100 km avstånd, lämnade Hitler för alltid Wolfsschanze. Komplexet övertogs av staben för 4. armén ledd av general Friedrich Hossbach.

Ödesdagen för Wolfsschanze stod den 24 januari 1945 då generalfältmarskalk Keitel gav order om att platsen/området skulle överges och sprängas. Tyska pionjärer stod för förstörelsearbetet och det beräknas att de väldiga bunkrarna laddades med 8 ton sprängmedel vardera.

Resultatet kan ännu idag beses i form av ruinerna av bunkrarna samt kvarvarande rester av hus. En sprängladdning om 8 ton kan inte fullt ut förstås - men bringad att detonera inuti en byggnad innebär det en ofattbar sprängkraft och förödelse jämfört med en eller flera flygbomber av 'blockbuster-storlek' (1400 - 5400 kg sprängämne) som faller utanpå byggnaden.

                                                                                                       

Hitler passerar med sin bilkaravan på väg tillflygfältet.

Vaktpersonalen gör Stortysk hälsning och bommen är lyft.

Så såg det ut då...

... och så ser det ut nu. Notera fästet för

spärrposteringens bom!

När Redaktören med hustru Agneta besökte Wolfsschanze i maj 2006 fanns där inget annat än en parkeringsplats, där vi betalade en parkeringsavgift, en souvenirshop samt 'skogsstigar' som slingrade sig in mellan de söndersprängda objekten. Idag har en av de byggnader som 'överlevt' sprängningarna i januari 1945 renoverats och blivit ett hotell - och många av 'skogsstigarna' har fått beläggning av marktegel.

De militärhistoriskt intresserade (eller bara nyfikna) besökarnas antal har vuxit enormt. Samma fenomen kunde vi iaktta när vi för några år sedan återbesökte Auswitz I och II. Där vi 10 år tidigare varit nästan 'ensamma' stod nu ca 100 turistbussar och biljettkön var 50 minuter lång. Man fick inte längre vandra i sin egen takt och meditation utan var tvungen att ingå i en grupp som med en ledare stressade runt... Vi lurade dock systemet och blev, kanhända, de sista besökarna  någonsin som gick enskilt. Faktum är att vi ett flertal gånger 'blev överkörda' av en grupp som manades på av sin guide! Det var med blandade känslor vi konstaterade att Dödens Boningar förvandlats till en turistattraktion!

Här inkvarterades en gång SS-eskorttrupp samt en

del av Rikssäkerhetstjänsten.

Numera hotell och restaurang

Entrétrappa och gavel till SS eskorttrupps - samt 

Rikssäkerhetstjänstens förläggning (nr 2 på kartan ovan)

Gästbunkern (nr 6)

Gästbunkern. (nr 6) Explosionen har slitit loss en

vidbyggd del (obekant vad den innehöll) 

Martin Bormanns hus (nr 11B)

Martin Bormanns luftskyddsbunker (nr 11)

Sydsidan av Hitlers bunker (nr 13) Ingen risk att väggen

välter: den sträcker sig 7 meter ner i jorden!

Riksmarskalk Hermann Görings hus (nr 15)

Enligt uppgift bodde Göring inte en enda natt i Wolfsschanze!

Han använde sitt Sonderzug Asien för den korta transporten

till Rominten Heide, 90 km bort, där han hade sitt jaktslott

Riksmarskalk Görings luftskyddsbunker (nr 16)

Chefen Wehrmachsts operationsstab,

Generalöverste Alfred Jodls, arbetslokaler och bostad (nr 17)

Rustningsminister mm Albert Speers

 bostad (nr 28)

Stenografernas arbetslokal (nr 7). Stenograferna hanterade

klassificerad hemlig information och deras arbetslokaler

hade därför en extra intern skyddszon med vakter

och taggtrådsstängsel runt byggnaden

Till sist ett kollage av, huvudsakligen okommenterade, bilder som formerar ruinkomplexet Wolfsschanze. 

Hitlers bunker (nr 13). Till höger resterna av privat kök och matsal

Generalfältmarskalk Wilhelm Keitels totalt sammanstörtade bunker (nr 19). 

Keitel var den som 24 januari 1945 gav order om att Wolfsschanze skulle sprängas

Några av bunkrarna hade luftvärnsställningar på taket. Vägen dit gick via dessa utvändiga stegar

Luftskyddsbunker för Underrättelse- och Teleprinterfunktioner (nr 21)

Hitlers bunker (nr 13). Till höger resterna av hans privata kök och matsal

Bildmaterialet från dessa söndersprängda kolosser gör det lätt att förstå att så kallade Slagfältsarkeologer har intet att hämta på denna plats. Allt av värde (ekonomiskt såväl som historiskt) har långt innan Wolfsschanze blev en turistattraktion dammsugits av traktens polacker i jakt på byggnadsmaterial som kunde användas för att reparera hus förstörda av kriget. 

Wolfschanze står idag som ett monument över människans dårskap - härifrån leddes under 3½ år världshistoriens hittills största krig. Ett krig som kostade miljoner människor, soldater som civila, deras liv - och ofattbara materiella värden gick till spillo. Platsen är ett gigantiskt, krossat, byggnadsverk till vanärat minne av de män som bar ansvar för detta krig. 

I dåtiden vilade ansvaret på de män som hade Hitler och nationalsocialismen som sin ledstjärna - i nutiden agerar starka revanschistiska krafter i Ryssland vilka önskar återfå Sovjetunionens tyranniska makt över folk och stater... och de tvekar inte inför kriget som verktyg för att nå framgång i denna strävan...

Måtte dessa krafter aldrig nå sina mål!

                                                                          - Ω -

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!


Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com


I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del I: Der Führersonderzug, en mobil ledningsplats

I östra Polen, nära staden Ketrzyn, tidigare den medeltida tyska staden Rastenburg, byggdes inför anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 en omfattande ledningsplats för den tyska armén - och för Hitler som dess befälhavare. Vägskyltarna på bilden till vänster pekar på Görlitz och det var här som centralpunkten i ledningskomplexet återfanns - Varglyan eller på tyska Wolfsschanze.

Bygget genomfördes av Organisation Todt, uppkallat efter dess chef Fritz Todt, och beräknas under åren fram till januari 1945 ha sysselsatt ca 28 000 man - av säkerhetsskäl alla tyskar och ingen tvångsarbetare.

För att rätt förstå storleken av Wolfsschanze måste vi ta in att ca 2000 man dagligen var sysselsatta här. Till detta kom ett antal ledningsstaber för de olika vapenslagen - dessa var lokaliserade i Wolfsschanzes närhet (10-15 km). Skälet till denna decentraliserade förläggning var ett gammalt råd: lägg INTE alla ägg i en och samma korg!

Wolfsschanze, Varglyan, var bara en av flera ledningsplatser för Hitler. Allt eftersom de noggranna krigsplanerna verkställdes flyttade Hitler och hans stab till nya skyddade ledningsplatser. Vi får anta att Hitler själv godkände dessa ledningsplatser och deras utförande - allt annat vore otänkbart!

Karta över de ledningsplatser som byggdes av tysk arbetskraft (inga krigs- eller KZ-fångar) inför Tysklands krigföring på de olika krigsskådeplatserna i Europa. Var och en av dessa platser har sin egen historia! De flesta av dem - undantaget Wolfsschanze i nordöstra Polen - har en mycket kort historia gemensam med personen Adolf Hitler. Hitler kanske aldrig ens  besökte platsen, eller stannade han i vissa fall några timmar eller högst några dagar. I en av dem skulle han, med korta avbrott, tillbringa 800 dagar, i Wolfsschanzse, Varglyan, i nordöstra Polen.

Focke-Wulf, Fw 200 Condor

För Hitlers personliga transporter fanns till förfogande hans Mercedes 770K, en öppen limousin men ibland en täckt variant, hans flygplan, en fyrmotorig Focke-Wulf Fw 200 Condor, och hans eget tåg Führersonderzug Amerika - från 31 januari 1943 omdöpt till Brandenburg. Specialtåget Amerika/Brandenburg användes givetvis vid längre resor - dock fanns en av hans Mercedes-bilar liksom hans flygplan på resmålet i händelse av snabbt beslutade resor till annan ort. 

En av de två luftvärnsvagnarna i
Führersonderzug Amerika.
Reservloket ses här gå sist i tåget.

Führersonderzug Amerika/Brandenburg bestod huvudsakligen av DRB:s (Deutche Reichbahn) serieproducerade vagnar fast med för uppdraget anpassad inredning. Ett typiskt tågsätt bestod av två standard, DRB 52 Krigsånglok, samt 10-16 vagnar. Tåglängden varierade mellan 300 och 430 meter. Passagerarantalet var omkring 200 personer.

Führerns personliga säkerhet krävde att tåget hade två lok. Tåget skilde sig markant från civila tågsätt genom att direkt efter loket - samt näst sist i tåget, dra en specialbyggd luftvärnsvagn. Den var bestyckad med två fyrpipiga 20 mm luftvärnskanoner vilka även kunde användas för att bekämpa markmål. Mellan de två pjäserna fanns i vagnen logement, uppehållsrum och sanitetsutrymmen för pjässerviserna samt utrymmen för ammunition till pjäserna. 

Var 150-200 km byttes båda loken ut emedan vatten och kol då var förbrukade. Bytet skedde på några minuter eftersom de båda nya loken sedan många timmar hade eld i fyrarna och var startberedda. Dessa snabba byten var också en del i säkerhetsarrangemangen för Führern. Därtill kom att endast den mest nödvändiga kretsen av tjänstemän längs resrutten var informerade om att Amerika/Brandenburg var på genomfart. Extra skydd mot sabotage och överfall utgjorde det faktum att beväpnade poster var utplacerade längs den trafikerade banan på var 100 meter. Sist, men inte minst, reducerades risken för kollisioner med andra tåg genom att dessa helt enkelt dirigerades om till andra banavsnitt.

De flesta reseplaner för Führersonderzug Amerika/Brandenburg förstördes direkt efter resan för att inte kunna utgöra underlag för attacker mot Hitler. 

Emellertid finns enstaka dokument rörande tåguppställningen vid Hitlers resa från Anhalter Bahnhof i Berlin till Wolfsschanze vid Görlitz i Polen den 23-24 juni 1941 bevarade.  Avresan tog sin början dagen efter att Operation Barbarossa, dvs anfallet på Sovjetunionen, satts igång.

De 15 komponenterna i detta tåg var i angiven ordning: 

• Två lok (Deutsche Reichsbahn BR52, krigslok) 
• en Flakwagen (luftvärnsvagn) med två fyrpipiga 20mm luftvärnskanoner
• en bagagevagn
• en Führerwagen, vilken var Hitlers personliga vagn. Dess stomme utgjordes av en Pullman DRB-vagn med ett förrum/väntrum bevakat av två livvakter, en salong med ett stort bord och soffor, Hitlers sovrum med en enkelsäng, Hitlers badrum i marmor, tre rum för gäster, ett duschrum och ytterligare ett förrum/väntrum med två livvakter. Vagnen var, liksom övriga vagnar i tåget, boaserad (träklädd).
• en Befehlswagen (kommandovagn) med ett konferensrum och ett kommunikationscenter med telefonväxel, telex och radio. Telefon och telex kunde endast brukas då tåget stod parkerat på förberedd (uppkopplingsbar) uppställningsplats
• en vagn för Hitlers livvakt om 20 man samt kriminalpersonal från RSD (Reichsicherheitsdienst). Dessa män var de enda som i Hitlers närhet tilläts bära vapen
• en restaurangvagn
• två vagnar för gäster
• en Badewagen (bad/sanitetsvagn)  
• en restaurangvagn för övrig personal
• två sovvagnar för övrig personal
• en Presswagen för presschef Otto Dietrichs och personal. Vagnen var inte avsedd för journalister utan enbart för Dietrich personal med uppgift att formulera presskommunikéer
• ytterligare en bagagevagn
• en avslutande Flakwagen

Hitler och Ribbentrop utanför Führersonderzug Amerika i Polen 1939
Notera de stoppade taburetterna!

Trupparad nära Mönichkirchen (Österrike) framför Fühersonderzug Amerika  
med anledning av Hitlers 52-årsdag

Enorma summor användes under kriget för att så långt möjligt garantera Hitlers säkerhet utanför Berlin/Obersalzberg genom uppförandet av bombsäkra ledningsplatser, Führerhauptquartier, FHQ, (i stora bunkrar), på flera platser i Tyskland och ockuperade länder. Även hans tåg omfattades av denna strävan. Flera av ledningsplatserna användes vid få, eller till och med inget tillfälle av Hitler. Dock kom de till användning vid olika skeenden av kriget som tunga ledningscentraler för Wehrmacht. 

Ca fem kilometer öster om staden Tomaszów Mazowiecki i centrala Polen började tyskarna i all hemlighet på hösten 1940 bygga ett Führerhögkvarter. Det bestod egentligen av två platser där det ena byggdes i ett skogsområde intill ett litet samhälle som heter Konewka och det andra ca sex kilometer söderut i Jeleń. Båda projekten var en del i förberedelserna för Operation Barbarossa, det tyska anfallet på Sovjetunionen som planerades till våren/sommaren 1941. Platserna var omgivna av ett fåtal vägar och mycket skog vilket gjorde dem idealiska ur ett säkerhetsperspektiv. Närheten till befintliga järnvägslinjer bidrog också till valet av plats.

Samtidigt som bygget av Anlage Mitte sattes i verket påbörjades även två andra byggen som var tilltänkta som högkvarter för anfallet mot Sovjetunionen. Det var Anlage Süd ca två mil söder om Rzeszów i sydöstra Polen och Anlage Nord, vid Görlitz utanför Rastenburg (nu Ketrzyn), i nordöstra Polen. Anledningen till att det påbörjades tre byggen samtidigt sammanhängde med att tyskarna helt enkelt ville ha olika geografiska alternativ varifrån Hitler, avhängigt den för tillfället rådande militära situationen, skulle kunna leda kriget mot Sovjetunionen .

Ena änden av skyddstunneln för Fühersonderzug i Konewka, Polen
Tunneln är idag muséum

Vid Konewka i Polen byggdes en 380 meter lång kamouflerad betongtunnel som var tänkt att skydda Hitlers Führersonderzug när han vistades på platsen. Intill tunneln byggdes ett flertal service- och underhållsbunkrar. Därtill kom bunkrar för Wehrmachts ledningspersonal samt en möteslokal för Hitlers och arméledningens sammanträden. Tågtunnelns väggar bestod av 2 meter tjock armerad betong. Tunnelns gotiska valvform var maximal för att få flygbomber att rutscha bort från ytan före bombens detonation. Tunneln är numera ett muséum. 

Tågtunneln i Jeleń. Denna tunnel är helt övergiven och öppen
för envar besökare. Ficklampa rekommenderas!

Tunneln i Jeleń var i stort sett identisk med den i Konewka förutom att den var 355 meter lång och byggd i en svag båge. Båda projekten präglades av stor sekretess och de som arbetade med projekten var av denna anledning enbart rikstyskar. De färdiga anläggningarna omgavs av ett flertal beväpnade vaktposteringar. 

Hitler kom aldrig att vistas i Anlage Mitte och platsen kom aldrig att användas för de militära syften som det upprättades för. Anledningen till detta var bl.a. den snabba tyska offensiven under sommaren 1941. Det framgångsrika Blitzkriget innebar att Anlage Mitte hamnade alltför långt från frontlinjen och därmed inte var lämplig för sitt syfte. Tunneln i Konewka kom under 1942 att användas som ammunitionsförråd och tunneln i Jeleń kom under 1944 att användas som en reparationsverkstad för flygplansmotorer. Konewka hölls emellertid i beredskap för sitt ursprungliga syfte fram till sommaren 1944. I januari 1945 övergav tyskarna Konewka och Jeleń utan att nämnvärt ha förstört anläggningarna.

Den bombskyddanden järnvägstunneln i Anlage Süd, Stepina, 
Idag museum

Anlage Süd byggdes vid samma tid i Stepina i sydöstra Polen längs järnvägen mellan Rzeszow och Jaslo. Även den bestod av två bombskyddade järnvägstunnlar 'Huvudtunneln' i Stepina är en 380 meter lång betongtunnel på mark av samma typ som vid Anlage Mitte. 

Stepinatunneln

På ena sidan av tågtunneln finns med jämna mellanrum in/utgångar
till den längs med huvudtunneln löpande servicetunneln.
Servicetunneln och dessa utgångar tjänade också som nödutgångar
från tågtunneln

Interiör från tågtunneln. Notera dörrarna i tunnelns
'vänstra' vägg - ut till servicetunneln 

En av flera ledningsbunkrar för Wehrmacht i Anlage Süd

Liksom i Anlage Mitte byggdes i Stepina bunkrar för service, underhåll, närskyddet, möteslokaler och arbetslokaler för Wehrmachts ledningsstaber.

Mussolini och Hitler på perrongen utanför den
bombskyddande tunneln i Stepina 27 augusti 1941

Den 27 augusti 1941 träffades Hitler och Italiens diktator Benito Mussolini vid Stepina. Mötet ägde rum på Hitlers tåg Amerika och pågick flera timmar. Sannolikt diskuterades kriget mot Sovjetunionen. Både Hitler och Mussolini hade rest till Stepina i sina respektive tåg och tunneln i Stepina kom att härbärgera Mussolinis tåg medan Hitlers tåg parkerades i tunneln i Strzyżów.

Mötet med Mussolini utgjorde Hitlers första besök i Anlage Süd. Det andra, och sista, gjordes i oktober 1941. 

Järnvägstunneln i Strzyżów. Här stod Hitlers tåg
'Amerika' flygskyddat parkerat  under mötet med Mussolini 
den 27 augusti 1941

Den andra tunneln (bild t.h.) i Anlage Süd ligger i Strzyżów, 15 km från Stepina. Den är Polens enda underjordiska järnvägstunnel med en längd om 438 meter och en takhöjd om 6,45 meter. Här stor Hitlers tåg 'Amerika' parkerat under det dygnslånga mötet med Mussolini.

I nästa avsnitt, del II, kommer vi att besöka Wolfsschanze, Varglyan i nordöstra Polen. Här tillbringade Hitler, med kortare avbrott för besök i Berlin och Obersalzberg, sammanlagt 800 dagar under kriget mot Sovjetunionen. 

Vid Wolfsschanze skedde, den 8 februari 1942, den dunkla flygolyckan som kostade dåvarande rustningsministern Fritz Todt livet - och inom fyra timmar efter olyckan utnämnde Hitler sin favoritarkitekt och gunstling Albert Speer till ny rustningsminister. Fritz Todt var den ende som direkt vågade säga Hitler att kriget aldrig kunde vinnas eftersom Tyskland saknade den rustningsindustri som de allierade disponerade. Han pläderade för att Tyskland skulle söka fred - och deras möten var mer än stormiga. Blev Fritz Todt mördad - och i så fall på order av vem? Svaret kommer aldrig att återfinnas...

I Wolfsschanze inträffade också, den 20 juli 1944, det sista attentatet mot Adolf Hitler - men mer om detta i del II!

- Ω -

                                                 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!

Inlåst i säkerhetsvalvet

Skoghalls Prästgård omkr. 1940 Ombyggnad av fasaden mot
gatan till nuvarande utseende skedde 1959.
Dörren till höger ledde in till Pastorsexpeditionen

Vi befinner oss i Skoghalls Prästgård - mitt hem i 22 år. Idag har Svenska Kyrkan avyttrat alla tjänstebostäder men jag hade förmånen att, från ett års ålder, växa upp i detta ståtliga hus om 225 kvadratmeter och med en tomt om ca 3500 kvm. Gräsytorna skulle klippas - och när tiden var mogen blev det min uppgift att med handgräsklippare frisera grönskan.

Men, det var inte detta som jag ville berätta - utan om den dag då jag låste in min syster Margareta i säkerhetsvalvet!

Säkerhetsvalv i en Prästgård? Jo, Prästgården i Skoghall hade, förutom bostaden för komministern och hans familj, också en administrativ funktion i en därför avsedd lokalyta den s.k. Pastorsexpeditionen. I denna lokal fanns ett brandsäkert betongvalv för förvaring av församlingens kyrkböcker. Valvet tillslöts med en brandisolerad ståldörr av normal "gångstorlek" och med en tjocklek av en knapp decimeter. 3-4 stycken stålkolvar om ca 25 mm diameter säkrade dörren i stängt - och låst läge. Stålkolvarna manövrerades med en stabil ratt av svartoxiderat stål. Ovanför ratten fanns ett i sidled förskjutbart svartoxiderat lock. Innanför locket fanns ett nyckelhål avpassat för en nyckel med två motställda ax. När skåpet skulle öppnas sköt man locket åt sidan, stack in nyckeln, vred om densamma och drog sedan undan stålkolvarna med ratten. Om så önskades kunde nyckeln därefter tas ut ur låset alltmedan låskolvarna var tillbakadragna. 

Det var denna konstruktionsdetalj som blev mitt fall - och förorsakade en febril aktivitet i Prästgården den ödesdigra eftermiddagen, torsdagen den 24 januari 1952. 

Låskonstruktionen medgav alltså att man i upplåst läge kunde ta nyckeln ur låset. Stålkolvarnas låshakar kom då att vila på kolvarna. När dörren åter var tillskjuten vred man på ratten och ett metalliskt 'tick-klonk' förkunnade att låshakarna fallit ner i kolvarnas urtag. Dörren var därmed låst...

Den 25 januari 1952 var jag åtta år - sånär som på 1½ månad. Min syster Margareta är 2½ år äldre. På eftermiddagen lekte vi som barn gör och leken förde oss in i Pastorsexpeditionen. Där var ännu helt folktomt - kvällsexpeditionen började först klockan 17 och skrivbiträdet hade eftermiddagsledigt. Pastorsexpeditionen var egentligen förbjudet område för oss barn - men barn är barn och så länge ingen verksamhet bedrevs där kunde man smita in!

Jag fick ett infall och sade till min syster: "Vill du veta hur det är att sitta i fängelse?"

"Kom här", sade jag och öppnar dörren till säkerhetsvalvet. "Har man varit tillräckligt dum får man i ett fängelse sitta i ett mörkt rum - och med dörren låst", sade jag.

"Nä, du får inte låsa dörren", sade min syster och för att förhindra att jag låste in henne tog hon nyckeln med sig in i valvet.

Därmed gjorde olyckan sin entré. Margareta steg in i valvet med nyckeln i sin hand och jag stängde den tunga ståldörren efter henne. För säkerhets skull vred jag därefter om den svarta ratten. Än idag kan jag höra hur spärrhakarna föll ner i sina urtag i kolvarna... olyckan var ett faktum.

"Släpp ut mig", ropade min syster därinne i mörkret. Jag försökte vrida ratten  men den satt fast och jag tvingades inse att dörren gått i lås - och att nyckeln fanns därinne i mörkret tillsammans med Margareta.

"Jag skall hämta mamma" ropade jag mot dörren och sprang ut i köket där mor arbetade med matlagning. Min mor var en mycket rationell människa med ett snabbt intellekt. Hon förstod genast sammanhanget och gick ut i hallen och ropade uppåt trappan till min far som befann sig på övervåningen: "Albin, var finns reservnyckeln till säkerhetsvalvet?"

Far kom snabbt ner från övervåningen och frågade vad som hänt. "Margareta sitter instängd i valvet, dörren är låst och hon har nyckeln med sig därinne" svarade min mor.

Min far var en andens man och svor aldrig någonsin - men hade så inte varit fallet är jag säker på att han skulle ha utbrustit: FAN OCKSÅ!

Nu var han alltså inte lagd åt förbannelser. Han var uppväxt med yxa och tvåmans timmersvans i den norrländska granskogen. Efter 4 års folkskola fick han som 12-åring gå ut som lilldräng i annat hushåll. Han var från barnsben van vid att fatta både egna och, för den delen, andras beslut och - jag såg honom aldrig någonsin rådvill!

Han svarade efter någon sekunds funderande: "Här i Prästgården finns ingen reservnyckel, ingen har någonsin frågat efter en sådan. Kanhända det finns en extranyckel hos kyrkoherden i hans bostad ute på Lövnäs."

En snabb telefonkontakt med Lövnäs gav ett negativt besked: Ingen reservnyckel fanns!

Telefonkontakt med låssmed i Karlstad var likaledes negativ: "Detta är en Rosengrensdörr i bankvalvsformat. Det tar tar timmar att forcera en sådan ståldörr. En annan aspekt är att det kan vara mycket bråttom: Det är fullt tänkbart att syret kommer att ta slut - och ert barn därigenom kommer att dö... det är bråttom... Mitt råd är att man bryter igenom betongväggen på lämpligt ställe. Vet ni var ni kan få hjälp med detta?"

Jo, far visste både var och hur. Uddeholmsbolaget (UHB), numera Stora Enzo, hade vid denna tid en Materialgård. Där fanns alla de hantverkare och kunskaper som behövdes för att driva underhåll av fabrikerna, det stora sågverket, vedgårdarna där en hel vinters virkesbehov för massafabrikerna och sågverket lagrades, etc etc. I arbetsuppgiften för Materialgården ingick även underhåll av det mycket stora innehavet av bostäder avsedda för UHB:s anställda i Skoghall.

Telefonsignalen gick till civilingenjören Rolf Samuelsson med ansvar för UHB:s byggnader och bostäder i Skoghall.

Samuelsson ringde i sin tur Materialgården och gav erforderliga order.

Inom kort infann sig på Prästgården en arbetsstyrka om fyra man utrustade med lämpliga verktyg för att bryta igenom en 40 cm tjock armerad betongvägg.

El-drivna verktyg för betonggenombrytning fanns inte på denna tid - här gällde slägga och handhållna borrar!

Arbetet igångsattes på av far anvisad plats! Mor Karins uppgift blev att sitta på en stol utanför ståldörren och berätta sagor och prata med Margareta - allt för att hon inte skulle somna och i mörkret tappa den så viktiga dörrnyckeln.

Under tiden som arbetet pågick började 'kunder' komma till den kvällsöppna Pastorsexpeditionen för att få åldersbetyg och andra dokument kopplade till folkbokföringen vilken då ännu var en del av Svenska Kyrkans åligganden.

Medkänsla för den så olyckligt innelåsta flickan, för prästen och hans hustru som i sina inre dolde den oro de kände för den eventuella syrebristen som kunde döda deras barn, liksom den naturliga nyfikenheten på dramats upplösning gjorde att ingen av besökarna ville lämna Pastorsexpeditionen - om än själva orsaken till deras besök var hanterat och löst. Resultatet blev att den lilla lokalen så småningom blev 'knökfull'!

Under denna dramatiska tid var jag 'förvisad' till Barnkammaren på Prästgårdens övervåning - i själva verket rakt ovanför 'brottsplatsen'. Vad jag där, i den tilltagande skymningen och ensamheten, tänkte är idag obekant. Möjligen tyckte jag att min syster varit dum som tog med sig den viktiga nyckeln in i valvet... situationens allvar förstod jag inte.

Så hade då arbetarnas idoga slägghamrande på handborrar givit resultat! Ett hål stort nog för en liten flickas hand var upptaget i betongen. Genom det räckte hon ut nyckeln och blev befriad från sin tid i fängelset!

Nedan finns en tidningsnotis rörande dramat. Av vad vi kan läsa är det inte så mycket som stämmer med vad ovan berättats. En god vän sade till mig för en tid sedan: "Det har stått i tidningen så det kan vara sant." Detta gällde uppenbarligen redan då - fast än mer idag!

Någon bestraffning för tilltaget att låsa in min syster i säkerhetsvalvet rönte jag aldrig. Mor och far var alltför glada över att händelsen fick en så lycklig upplösning.

- Ω -

                                                 

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!

Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com

I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress!