Ubåten Kursk's undergång

Ombord på den ryska atomubåten Kursk vibrerar luften av förväntan och nervositet, trots att det bara är fråga om en övning.

De 118 besättningsmedlemmarna har varit till sjöss i 48 timmar. I ovanligt

lugnt och klart väder har de tillsammans med 30 ytfartyg och tre andra

ubåtar från den ryska Nordflottan lekt katt och råtta i Barents hav norr om

Kolahalvön. Nu är det lördag förmiddag, och snart skall den årliga

militärövningen kulminera i ett angrepp på robotkryssaren Peter den store.

Den 27-årige kaptenlöjtnanten Dmitrij Kolesnikov har deltagit i övningen

fyra gånger tidigare och rör sig hemtamt i Kursks korridorer. Egentligen hade han planerat att lämna flottan vid millennieskiftet, men så korsade lärarinnan Olga hans väg. Han och Olga gifte sig i mars, och Kolesnikov har börjat dra upp långsiktiga planer. För att tjäna in en ordentlig pension har han valt att behålla sitt jobb i flottan, och detta beslut gläder hans kollegor på Kursk.

Med sin sympatiska läggning är Kolesnikov en populär figur på ubåten, där

sammanhållningen är stark – inte minst tack vare den 45-årige fartygschefen, flottiljamiralen Gennadij Ljatjin. Han ser sig som en far för samtliga sina mannar och varje gång en ny besättningsmedlem mönstrar på sänder han en personlig hälsning till föräldrarna. I brevet lovar han att ta väl hand om deras son och se till att denne kommer säkert i hamn.

En del av besättningen på Kursk har ställt upp för fotografering under en parad i Severomorsk

den 30 juli 2000. Tretton dagar senare förliser ubåten. Foto: Alamy/Imageselect.

Kursk anses osänkbar

Med en längd på 154 meter och en bredd på 18,2 meter är Kursk världens

största attackubåt. Fartyget är uppkallat efter staden Kursk, som ligger vid

gränsen till Ukraina och var platsen för historiens största pansarslag under

andra världskriget. 

Kursk tillhör den så kallade Oscar II-klassen, som är en serie av enorma atomubåtar som utvecklades under sovjettiden.

Byggandet av ubåten med de båda kärnkraftsreaktorerna inleddes 1990,

och fartyget gjorde sin jungfrufärd i december 1994.

Ubåten är byggd för att kunna vistas i u-läge i 120 dagar på djup ned till 500

meter, och på grund av sitt solida dubbelskrov anses den vara osänkbar.

Det yttersta skrovet, formskrovet, är knappt en centimeter tjockt och gjort av

stål med en hög halt av nickel och krom, som gör det motståndskraftigt mot korrosion. 

Det inre tryckskrovet är hela fem centimeter tjockt och så kraftigt att det kan stå emot både torpeder och kollision med andra fartyg.

Rostiga torpeder väcker oro

I stridsledningsrummet har fartygschefen Ljatjin lagt sista handen vid

beräkningarna av utgångsläge och tidpunkt för anfall och medan Kursk

nästan ljudlöst glider genom havet på periskopdjup går de sju sjömännen i

torpedrummet spänt igenom checklistan. Kursk skall avfyra två övningstorpeder utan sprängladdning och trots att sjömännen är mycket professionella, och bland de duktigaste i hela Ryssland, blir en vapenavfyring aldrig rutin.

Under 1990-talet har flottans budget kraftigt stramats åt. På grund av

nedskärningarna har bara den allra nödvändigaste utrustningen underhållits

korrekt. Sjömännen skojar om att det enda säkra i deras jobb är osäkerheten. De vet aldrig om de får sin lön, och avgången från basen i Vidjajevo nära Murmansk är notoriskt försenad på grund av uteblivna leveranser av proviant.

Värre är dock att beväpningen är föråldrad, sliten och, till och med, vanskött.

Övningstorpederna återanvänds i det oändliga och ofta är de rostiga eller defekta. Därför är det alltid med en stor portion varsamhet som besättningen hanterar de cigarrformade undervattensvapnen.

Farligt torpedbränsle

Den första torpeden som Kursk skall avfyra är av typen 65-76 A, som

introducerades 1976, men vars grundkonstruktion är ännu äldre. Torpeden

drivs av en blandning av fotogen och väteperoxid, det senare är ett kraftigt oxidationsmedel.

På grund av brand- och explosionsfaran har de flesta andra länder i världen

slutat använda väteperoxid som syregivande torpeddrivmedel, men inte Ryssland.

Väteperoxid är luktfri och färglös och kännetecknas av att reagera

ögonblickligen med ämnen som låter sig oxideras.

Väteperoxid är i grunden vanligt vatten som försetts med en extra syreatom.

Föreningen väteperoxid kommer alltid att försöka göra sig av med denna extra atom, och när det kommer i kontakt med en metall, till exempel koppar, sker en våldsam reaktion som explosionsartat genererar extrem värme.

Ryska sjömän lastar en 53 cm-torped, som så när som på storleken liknar

den 65 cm-torped som först exploderade ombord på Kursk. Foto: Alrosa.net.

Kursk blåser till anfall

Ett öronbedövande pipande från larmen fortplantar sig hela vägen genom

Kursk som en signal till besättningsmedlemmarna att de skall infinna sig på

sina stridsstationer. Över högtalaranläggningen meddelar en av officerarna

kortfattat och rutinmässigt: ”Övningslarm. Torpedanfall.” 

Klockan är 11.25, och i torpedrummet (i fartygsfören) har matroserna ombesörjt att de 11 meter långa och 5 ton tunga övningstorpederna är på plats i sina tuber och redo att avfyras.

Ingen ombord anar att förödande, katastrofala, krafter är på väg att släppas

lösa. Från en läcka i den ena torpeden sipprar väteperoxid långsamt ut i

torpedtuben....

Explosion skapar tryckvåg

Precis klockan 11.28 lördagen den 12 augusti år 2000 exploderar den läckande torpeden med en kraft som motsvarar 100 kilo trotyl (TNT). På en mätstation i Norge registrerar seismografer skakningarna, som mäter 1,5 på Richterskalan viket motsvarar ett mindre jordskalv. 

Den energi som utlöses fortplantas till omgivningen som en tryckvåg, som hörs som ett gigantiskt brak.

Explosionens tryckvåg rör sig med mer än 1000 meter per sekund från torpedrummet och vidare akterut genom en öppen dörr till stridsledningsrummet.

Ett brinnande inferno

På en millisekund förvandlas de sju männen i torpedrummet till levande

facklor. Branden utvecklas explosivt, och i stridsledningsrummet hinner

fartygschefen Ljatjin och de 36 närvarande officerarna och matroserna

knappt registrera katastrofen, innan en tryckvåg slår undan benen på dem,

spräcker deras trumhinnor, släcker deras liv och slungar dem åt alla håll.

Flottiljamiral Gennadij Ljatjin hade tjänat den ryska flottan sedan 1972 och

tilldelades postumt titeln ”Ryska Federationens Hjälte”. 

Foto: Reuters/Scanpix.

De män som överlever explosionen är i chock, och medan ubåten sjunker mot bottnen till följd av det inströmmande vattnet kan besättningsmedlemmarna bara gissa sig till vad som har gått fel.

Alla vitala installationer, inklusive kommunikationsanläggningen, är utslagna, och sjömännen i de aktra sektionerna vet inte att de just har förlorat flera av

sina kollegor i ett brinnande inferno. Lika lite vet de att deras egna fasor

just har börjat.

Sprängämnen självantänds

I torpedrummet arbetar fysikens lagar obönhörligt vidare. Omkring 1 000 kilo väteperoxid och 500 kilo fotogen forsar ut från den exploderade övningstorpeden i den söndertrasade torpedtuben. Bränsleblandningen brinner med en helvetisk hetta som får sprängladdningarna i de 23 andra torpederna att  börja koka. Metall och kablar smälter, och medan temperaturen förfärande snabbt närmar sig 400 grader Celsius – den temperatur då sprängämnena börjar explodera spontant – sjunker Kursk mot bottnen.

Precis 135 sekunder efter explosionen i torpedrummet borrar sig det 23 000

ton tunga fartyget ned i havsbottnen på 115 meters djup. 

I samma ögonblick detonerar samtliga konventionella sprängladdningar i en explosion som är nästan 250 gånger kraftigare än den första och når en styrka av 3,5 på den 10-gradiga Richterskalan.

Innerskrovet (tryckskrovet) är konstruerat för att kunna stå emot tryck ända ned till 1000 meters djup, men tryckvågen från explosion nummer två spränger tryckskrovet och blottar innandömet.

Ögonblicket därpå ger det tunna ytterskrovet (formskrovet) vika för trycket, och floder av iskallt havsvatten störtar in i ubåten. Hade Kursk befunnit sig nära ytan, beräknas omkring 90 000 liter vatten i sekunden forsa in genom det uppsprängda hålet, men på ett djup över tio meter, där trycket är mer än tio gånger så stort som vid ytan, kommer vattnet med en kraft som är så våldsam att det kan skära itu en människa på mitten.

Överlevande söker sig akterut

De sjömän som fortfarande är vid liv i ubåtens fyra förliga sektioner har nu

bara sekunder kvar att leva. Flodvågen sköljer genom fartyget och förintar

allt i sin väg. Skotten mellan de enskilda sektionerna slits upp som om de

var av papper och i stridsledningsrummet slungas en av officerarna uppåt med så våldsam kraft att hans kropp bokstavligen smetas fast i taket...

På bara 16 sekunder är torpedrum, stridsledningsrum, radiorum och

besättningens utrymmen totalt översvämmande och fulla av ett virrvarr av

förbrända människokroppar, vapendelar, avslitna armar och ben och

materiel. Fartyget knarrar och knakar, och eltillförseln slås ut.

Mirakulöst nog motstår det 13 centimeter tjocka stålskottet runt

kärnreaktorerna naturkrafterna.

I de fyra sektionerna akter om reaktorerna befinner sig 23 besättningsmedlemmar. En av dem är kaptenlöjtnant Dmitrij Kolesnikov (bild t.v.), som egentligen har planerat att lämna Kursk. Nu genomlever han sitt livs mardröm, men i stället för att gripas av panik agerar han så som

nödproceduren föreskriver. Som den med högst grad i den innestängda

skaran tar han befälet och beordrar alla att ta fram sina räddningsdräkter

och snarast ta sin tillflykt till en korridor i Kursks akterparti.

Avskurna flyktvägar

Dessvärre är sjömännen långt bort från Kursks primära flyktväg, som går

via tornet i stridsledningsrummet. Inne i tornet finns det en räddningskapsel,

som rymmer cirka 100 man. När sjömännen är samlade därinne kan de

frigöra kapseln från ubåten och långsamt stiga upp till havsytan, där

kapseln fungerar som räddningsflotte.

Alternativ flyktväg – och sjömännens enda väg ut nu när Kursks förliga

del är vattenfylld – är via en kammare och lucka i nionde sektionen. Via luckan kan sjömännen teoretiskt sett evakueras en åt gången. Varje man måste då först krypa upp i en slusskammare som långsamt fylls med vatten tills trycket är detsamma i kammaren som i havet utanför. Därefter öppnas en yttre lucka, och sjömannen simmar långsamt (för att inte drabbas av dykarsjuka) upp till ytan iförd syrgasapparat och räddningsväst.

I praktiken fungerar dock kammaren och luckorna bara på grundare vatten, och Kursk ligger nu så djupt att det är livsfarligt att ta sig ut i vattnet och upp till ytan. Vattentrycket är på 115 meters djup 11 gånger så högt som vid vattenytan, och risken för dykarsjuka överhängande.

Vid tryck över 1 atmosfär (normaltryck på jordytan) stiger koncentrationen av gaser (luft) som är lösta i blodet. När den som snabbt stiger från djupet upp till ytan kommer de i blodet lösta gaserna att frigöras, som i en nyöppnad champagneflaska, och vävnaderna drabbas av syrebrist eftersom gasbubblor i stället för syregivande blod når dem.

Anteckningar förs

Två timmar och sex minuter efter den första explosionen fattar

Kolesnikov en kulspetspenna och ett anteckningsblock. Med sirlig skrift

noterar han datumet ”12.8.2000”, och i övre vänstra hörnet skriver han

tidpunkten – ”13.34”. Sedan skriver han utan att darra på handen

namnen på de överlevande som flytt längst akterut i ubåten.

Var och en av de 23 männen tilldelas en rad med plats för fullständigt

namn, vaktlag och ansvarsområde. I skenet från nödbelysningen tar det

Kolesnikov 24 minuter att skriva listan, och nederst på papperet

avslutar han med tidpunkten ”13.58”.

Koldioxiden sprider sig

I vraket av Kursk står de överlevande inför ett akut och allvarligt problem.

Alla nödsystem sviktar, och medan syret försvinner minut för minut, stiger

koncentrationen av koldioxid från utandningsluften. Människokroppen kan

mycket väl tolerera en låg syrekoncentration under en period, men att

andas in luft med bara ett par procent koldioxid är ytterst riskabelt. Stiger

koncentrationen av koldioxid till fem procent, kan det leda till medvetslöshet

och kvävning.

Omkring 90 procent av det syre som sjömännen andas in utsöndras som

koldioxid, och även om männen andas lugnt, andas de tillsammans ut

nästan sju liter koldioxid i minuten. En stigande nivå av koldioxid har

effekten att den ökar behovet av att andas djupare och snabbare, då

kroppen hungrar efter syre.

Männen är inne i en ond cirkel. För att hålla sig vid liv måste de andas, men

för varje andetag tar de ett steg närmare döden.

En sista hälsning

Medan de 23 besättningsmännen kryper ihop i den nionde sektionen under

eftermiddagen lördagen den 12 augusti, sipprar havsvatten in längs

propelleraxeln i det mörklagda vraket. Långsamt men oåterkalleligt är även

akterskeppet på väg att vattenfyllas och samtidigt har temperaturen ombord gått ner till några grader över fryspunkten.

Nödbelysningen har slagits ut, eländet är totalt och det finns inga tecken på

att hjälp är på väg. Trots det klamrar sig Kolesnikov fast vid hoppet. På

baksidan av det ark där han har skrivit ned namnet på sig själv och sina

levande kamrater skriver han ett nytt meddelande: ”Det är för mörkt för att skriva, men jag skall försöka känna mig fram. Det verkar som

det inte finns någon chans, 10–20 procent. Låt oss hoppas att någon i alla fall får läsa detta. Här är en lista över besättningsmedlemmarna från de andra sektionerna, som nu befinner sig i sektion nio och kommer att försöka ta sig ut. Hälsningar till alla, ingen anledning till förtvivlan. Kolesnikov.”

Omsorgsfullt viker den 27-årige kaptenlöjtnanten ihop papperet och packar

in det i vattentätt emballage, varefter han stoppar det i en ficka.

Ingen kan hitta Kursk

Klockan 23.30 lördagen den 12 augusti slår den ryska Nordflottan larm. Upprepade försök att etablera radiokontakt med Kursk har varit förgäves, och 12 timmar efter att den den första explosionen noterats inleds en noggrann eftersökning.

Fartyg i området finkammar havet med ekolod. Ekolodets funktion grundas på att en ljudvåg sänds ut och att en mottagare "lyssnar" efter reflexer (ekon) från det eller de föremål som träffas av ljudvågen. I sammanhanget utgör ett problem att Kursk är konstruerad för vara möjligast osynlig...

Ytterskrovet är belagt med gummi, som ger ubåten stealth-egenskaper i

form av en låg akustisk profil. Gummibeläggningen reflekterar nästan inte ljud, och därför är Kursk så gott som omöjlig att spåra. I en situation där ubåten är i nöd har Kursks styrka plötsligt vänts till en svaghet. 

Först vi niotiden på morgonen söndagen den 13 augusti lyckas

man lokalisera det förlista fartyget på havsbottnen.

Desperation sprider sig

Knappt har Kursk hittats innan rykten om en möjlig katastrof har nått från

Barents hav till flottbasen i Vidjajevo.

Hundratals chockade anhöriga möter upp i officersbyggnaden, där de

bedjande, skrikande och gråtande kräver svar på när en räddningsaktion

kommer att inledas.

”Är det sant att sjömännen har kommunicerat med knackningar i skrovet?”,

”Varför sitter ni bara här i stället för att hjälpa min man?”, ”Stämmer det att

de bara kan överleva i fem dagar?” och ”När får ni ut dem?” lyder några av

de frågor som haglar över Ivan Nideev, som är chef för Nordflottans

ubåtsdivision.

Nideev blir de förtvivlade människorna svaret skyldig. Han har inget nytt att

rapportera från räddningsaktionen och kan inte komma med löften av något

slag.

Anhöriga samlade på sjukhusfartyget Svir, som har lagt sig i närheten av

Kursks olycksplats för att hedra de döda sjömännen. Foto: AFP/Scanpix.

Två olika räddningsmetoder

Besättningen ombord på flottans räddningsfartyg har två metoder att välja

mellan när de skall evakuera en ubåtsbesättning från djupt vatten. De kan

försöka manövrera en miniubåt ned i djupet och fästa den på någon av Kursks skrovluckor, varefter besättningen via denna kan sätta sig i säkerhet i

miniubåten. Alternativet är att sänka ned en dykarklocka i en vajer från ett

fartyg på ytan.

Havet är i uppror

Ryssarna sätter sin tillit till miniubåten Priz, som sänks ned i havet sent på

eftermiddagen den 14 augusti. Den tre man stora besättningen har gett sig

in på en svår uppgift. Barents hav är i uppror, och i djupet är

strömmen stark och sikten dålig.

Ljuskäglan från Priz sveper över havsbottnen och faller på förvridna

metallbitar utspridda över sanden. Förskeppet på Kursk visar sig som ett gapade hål, men man kan konstatera att både kärnreaktorsektionen och akterpartiet är intakta.

Djupt koncentrerad och med små rörelser försöker Priz befälhavare, Maisak, manövrera farkosten i position för att koppla sig på nödluckan i nionde sektionen. Varje gång miniubåten kommer tillräckligt nära förs den dock bort av undervattensströmmen. Efter en timme tvingas Maisak ge upp. Priz batterier är nära att ta slut, och om inte fartyget genast söker sig mot ytan, kommer dess besättning att vara prisgiven.

Norska dykare

Dramat med den förolyckade jätten är förstasidesstoff i hela världen, och

söndagen den 20 augusti tillåter marinstaben norska specialdykare att göra

ett försök att nå fram till Kursk. Åtta dagar har gått sedan förlisningen, men

experter bedömer att sjömännen teoretiskt sett skulle kunna överleva i upp

till tolv dygn, förutsatt att alla nödsystem fungerar.

Norrmännen satsar på att låta sig sänkas ned i djupet i en dykarklocka. Därifrån skall de ta sig fram till fartyget, lyssna efter livstecken och försöka öppna nödluckan. Dykarnas luftflaskor är fyllda med Heliox som är en blandning av 95 procent helium och 5 procent syre. Blandningen används vid djuphavsdykning för att den minimerar risken för dykarsjuka.

Oavsett dykdjup löser sig inte Helium i blodet och därför bildas

det inga bubblor i blod och vävnader när dykarna stiger upp till ytan. Som

skydd mot den extrema kylan i djupet bär dykarna neoprendräkter

med ett inbyggt cirkulationssystem vilket leder 43 graders varmt vatten runt

kroppen.

Allt hopp försvinner

Med en hammare slår en av dykarna fyra kraftiga slag på Kursks stålskrov.

Han möts av en olycksbådande tystnad. Han slår igen, denna gång ännu

hårdare, men det enda som sker är att små, små flagor av målarfärg

lossnar från det gigantiska fartyget och virvlar bort med strömmen. Ännu

finns det dock ett klent hopp – kanske är matroserna bara för svaga och

utmattade för att kunna besvara signalerna...

Dykarna sliter med den aktra nödluckan men då den till slut svänger upp möts de av en nedslående syn. Slusskammaren och ubåten är fullständigt

vattenfyllda. Dykarna sänker ned en videokamera i det grumliga vattnet

i ubåtens nionde sektion och filmen den spelar in är som tagen ur en

rysare. En död man i blå overall driver förbi framför kameran, och med

honom försvinner slutligen allt hopp om att finna liv.

Norska dykare öppnar en nödlucka in till Kursk den 21 augusti 2000. De ser

att ubåten är helt vattefylld. Foto: Reuters/Scanpix.

Efterspel: bärgningen av Kursk

I oktober 2001 bärgar det holländska konsortiet Mammoet-Smit

International atomubåten. 

Obduktionen av de 23 sjömännen i Kursks nionde sektion – däribland Dmitrij Kolesnikov som påträffades med ett brev i sin ficka – pekar på att samtliga dittills överlevande omkom vid 20-tiden på kvällen lördagen den 12 augusti. Dödsorsaken var koloxidförgiftning och syrebrist – inte drunkning.

Förmodligen dog sjömännen, då de försökte skaffa nytt syre med hjälp av

den kemiskt känsliga nödutrustning som ubåten var försedd med.

Utrustningen är konstruerad för att utvinna syre ur luftens koldioxid.

Dessvärre regerar den våldsamt vid kontakt med till exempel vatten och olja

– och sektion nio var full av båda delar.

Någon av männen har sannolikt tappat kemikalierna i det vatten som trängt in i

ubåten. Resultatet blev en kraftig explosion vilken förbrukade

det restrerande syret och samtidigt frigav stora mängder dödlig koloxid.

År 2001 bärgade ett holländskt företag Kursk. Den förstörda främre delen

skärs bort på havsbottnen före bärgningen. Luckorna i formskrovet till babords robotsilor är öppnade.  Foto: English Russia.

Kursk i siffror

*  Längd: 154 m

*  Bredd: 18,2 m

*  Vikt: 23 000 ton

*  Besättning: 118

*  Maximalt dykdjup: 500 m

Grundmaterialet emanerar från en artikel i tidskriften Illustrerad Vetenskap. Texten är dock redaktionellt bearbetad av Tidsspegeln.

                                                    Ω 

                                                                                                        

Centralförsvarsprincipen och Karlsborgs Fästning

När Sverige förlorade den östra rikshalvan, Finland, till Ryssland 1809 befann sig plötsligt Stockholm och hela den Svenska östra kusten, liksom Norrbotten och norra Lappland, i främsta linjen mot en aggressiv granne, Ryssland.

Åland, då ockuperat och militärt befäst av Ryssland, utgjorde ett högst påtagligt hot mot moder Svea.

Liksom idag, fast av andra skäl, räckte inte svenska statens finanser till för att trygga Sverige mot ett anfall från huvudfienden österifrån och ett antal försvarsförslag studerades - och förkastades. Efter 10 års vilsna politiska grubblerier presenterade så det handlingskraftiga statsrådet - tillika Göta Kanals Fader - Baltzar von Platen en genial idé: Centralförsvarsprincipen. Denna grundade sig på ett känt faktum, vilket Napoleons väldiga franska armé (och så småningom Hitlers Wehrmacht) smärtsamt lärde känna: Ju längre in i fiendens land man tränger - dess längre blir underhållsvägarna, och därmed ökar dramatiskt sårbarheten för egna trupper. Napoleons armé gick, liksom Hitlers Wehrmacht - mycket riktigt - under i det vidsträckta Ryssland... mat, kläder, furage till hästar, vapen, ammunition och för Wehrmachts del drivmedel - allt saknades - allt utom den ryska vintern...

Den svenska Centralförsvarsprincipen gick i korthet ut på att låta ryssen tränga in i landet medan det svenska försvaret mobiliserade i, och vid, förberedda förrådsfästningar långt in i Sverige. När den svenska krigsmakten var färdigrustad var fienden redan försvagad av sina långa försörjningslinjer. Anfallet kunde därmed framgångsrikt avvisas av den Svenska armén och fienden krossas. Så var tanken. 

Centralpunkten - det som senare, 1832, av Karl XIV Johan - namngavs som Karlsborgs Fästning skulle byggas på Vanäs Udde vid Vätterns västra strand. 

År 1819 inleddes byggnadsarbetena. För de viktigaste ritningarna svarade tre fortifikationsofficerare: Bengt Erland Franc-Sparre, Johan af Kleen och Carl Fredrik Meijer. 

Inspirationen kom från Tyskland och initiativtagarna föreslog att udden, som stack ut i Vättern från sjöns västra strand, med hjälp av ett mäktigt slutvärn skulle skäras av från strand till strand längs sin bas. Slutvärnet skulle stödjas av vallgravar, bastioner, kurtiner och kaponjärer. Det var ett sinnrikt system som byggde på att armén under sin reträtt in i fästningen skulle upprätta ett djupförsvar framför slutvärnet.

Efter 22 års arbete stod det väldiga slutvärnet med sina 680 meter färdigt. Mot fronten inåt land fanns då, 1866, inte mindre än 263 kanonportar. Hela fästningen skulle bemannas av mellan 6 000 och 8 000 soldater – resten av armén skulle dra sig undan längre söderut och västerut, men vid behov kunna gå till motoffensiv och driva angripare bort från Karlsborgs murar. Till dess detta skedde skulle fästningen kunna stå emot en belägring på egen hand.

Under hela 1800-talet fortsatte förstärkningsarbetena. Detta för att motverka eldvapenutvecklingen med ett allt kraftigare belägringsartilleri. År 1889 började man uppföra permanenta verk, delvis nersprängda i berget, på Vaberget fem kilometer väster om Karlsborg.

Vaberget, Södra Fortet. Anläggningen är av säkerhetsskäl stängd för besökare och vilda blommor, gräs och mossa återtar långsamt terrängen.

Karlsborgs Fästning skulle inte ensam svara för Sveriges säkerhet. Planer och ritningar för motsvarande fästningsverk fanns för Jönköping och Askersund. Den ständiga bristen på medel i statens kassa gjorde dock att dessa planer stannade på ritbordet...

Eftersom Stockholm enligt planerna vid ett anfall skulle prisges åt ryssen förbereddes Karlsborgs Fästning för att härbergera såväl Kungahus som Riksdag och Riksbank (med Sveriges guldreserv). Den som idag besöker fästningen kommer sannolikt att inträda i fästningskyrkan (jfr bild t.h) och förundras över såväl dess storlek som den mäktiga ljuskrona som hänger från taket. 

Fästningskyrkan dimensionerades för att vara plenisal för Sveriges Riksdag och ljuskronan är byggd av 350 bajonetter med spetsarna nedåt - 350 för att motsvara antalet riksdagsmän i Sveriges Riksdag.

När Baltzar von Platen skapade Centralförsvarsprincipen för Sverige fanns inga järnvägar, inga telefoner, ingen elektrisk telegraf (men väl optisk!) och kommunikationerna var därmed synnerligen långsamma. Bristen på kommunikation av alla de slag födde Centralförsvarsprincipen där det fanns tid för att mobilisera och förflytta armén - och mödosam tid för en angripare att förflytta sina trupper inåt land och att förse dem med förnödenheter.

Utvecklingen under 1800-talets senare del förändrade allt detta: trupp kunde snabbt förflyttas med järnväg eller med ångdrivna fartyg och meddelanden färdades långa sträckor - snabbare än vinden - längs telegraftrådarna.

Sammantaget gjorde utvecklingen av alla slags kommunikationer att Centralförsvarsprincipen måste överges. Sverige måste åter få ett kust- och landgränsförsvar! Bodens Fästning med långskjutande kanoner blev Norrlands lås mot fienden i Öster. Oscar II Fort reglade infarten till Göteborg. Tingstäde Fästning behärskade stora delar av Gotland. Kustartilleribatterier nedsprängda i berg försvarade våra långa kuster... Sverige mönstrade som mest (1965) 880 000 man (med vapen, två uniformer, 3 par kalsonger, tre par strumpor, tre skjortor.... osv) och hade världens, till storleken, 4:e flygvapen. 

Så bröt "Den Stora Freden" ut alldeles i början på 90-talet. Politikerna påstod att Ryssland inte utgjorde ett hot på minst 10 år framåt.... fast INGEN visste när man skulle börja räkna.... På Balkan krigades det för fullt.... men inte i Sverige... Politiker, dessa åsiktskonstnärer utan återkoppling till det som en gång var... må Fan ta dem!

Nu, 2017, har det "politiska etablissemanget" drabbats av byxångest och Sverige skall åter rustas upp - för vilken gång i ordningen... och för vems pengar...

Minns Du 60-talssången "Where have all the flowers gone..."  med refrängen "Oh, when will they ever learn, oh, when will they ever learn"...


                                                    Ω

Halifax, epilog

När redaktören för dessa rader en gång genomlevde skolan stod aldrig begreppet "källkritik" på schemat. Det som var tryckt var sant! Kanske var det så då - men inte idag när det är så lätt att skriva och nå offentlighet med det skrivna.

Tidsspegeln strävar efter att vara sann i alla lägen - men nu har redaktionen blivit varse en tveksamhet i den publicerade artikeln om the Halifax Explosion: Var explosionen i La Boiselle 1916 större än den i Halifax 1917? Eller tvärt om?

I Tidsspegelnartikeln Minorna läser vi:

Den största minan någonsin anlades och avfyrades vid La Boisselle i Frankrike. Den laddades med 27 ton Amatol och avfyrades kl 07:28 den förste juli 1916. Slaget vid Somme hade börjat. Frånsett de sentida atombomberna är detta den största laddning som mänskligheten någonsin avfyrat. Detonationen skall ha hörts ända till London!

Amatol (som inte längre används som militärt sprängämne) var en blandning av trotyl (eng. TNT, trinitrotoluol) och ammoniumnitrat. Det hade två fördelar över ren TNT - det var billigare att tillverka eftersom ammoniumnitrat var billigare än motsvarande mängd TNT och det gav en mindre rökstark (svart) detonation till följd av ökat syretillskott.

Men hur var det nu med SS Mont Blancs last av explosiva varor? Jo, enligt källorna var hon lastad med 2366 ton picricsyra (sprängkraft större än TNT), 256 ton trotyl (TNT), 62 ton bomullskrut och 246 ton bensen (en sorts bensin) i tunnor på däck.

Sammantaget ger det 2684 ton högexplosiv last - förutom de drygt 281 000 mycket eldfarliga literna bensen...

När SS Mont Blanc exploderar i Halifax hamn är hon tveklöst den största sprängladdning - förutom de nukleära - som samtidigt detonerat på vår jord!

En strid om påvens skägg kan förvisso skönjas, men: minan i La Boiselle byggdes och utlöstes av mänsklig hand (och blev på så sätt den största) - SS Mont Blanc flög i luften till följd av en olycka. Ostridigt är att the Halifax Explosion, på en och samma plats - och vid ett och samma tillfälle - drabbades av den största sprängkatastrofen i historien före atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

Trots en omfattande kännedom - och erfarenhet - av Klorex och socker, av kaliumklorat och svavel, av egentillverkat bomullskrut, av jodvätekristaller och aldrig lyckosamma försök att tillverka knallkvicksilver (tack och lov!) har författaren av dessa rader aldrig tidigare stött på Picricsyra. Namnet leder tanken fel: det är inte fråga om en syra utan om dess produkt - ett explosivt pulver som med fördel fylldes i artillerigranater under första världskriget.

På Nätet sägs det mesta att finna och döm om min förvåning när jag  - oprovocerad - fann en komplett "görsåhär"-laboratorieanvisning för framställning av picricsyra. Läs, förfäras och - framför allt - avstå!

Så gör du pickricsyra...

Erland Renström
Redaktör och ansvarig utgivare för e-magazinet Tidsspegeln

Katastrofen i Halifax

Klockan är 09:04:35 på morgonen den 6 december 1917 i de sammanflätade hamnstäderna Halifax och Dartmouth, Nova Scotia, Kanada när den grå himlen lyser upp av ett ljus som överträffar solens, när en oerhörd tryck- och stormvåg får många av stadens hus att rämna, sliter bort taken på andra, knäcker träd och ledningsstolpar, vrider järnvägsskenor, när ett dånande ohyggligt explosionsvrål får trumhinnor att bågna och brista, när hamnbassängen vid Pir nr 6 bokstavligen töms på vatten och en 18 meter hög flodvåg (tsunami) därefter vräker in över land, när en 3600 m hög rökpelare virvlar mot himlen! 

Vad har inträffat? De ännu levande trevar efter ett svar... Det är storkrig i världen - har Tyskland möjligen angripit en av världens största hamnar där fartygskonvojer till det krigsdrabbade Europa samlas för att avsegla mot England med krigsnödvändigheter, med mat och kläder till de drabbade folken?

Katastrofen är förödande - 1600 personer avlider omedelbart till följd av tryckvågen och kringflygande splitter av stål, trä och glas. Ytterligare 350 personer dör av sina skador - andra invalidiseras för livet. Sammanlagt skadas - men överlever - 9000 personer. Varenda byggnad inom en radie av 2600 meter från epicentrum totalförstördes eller blev helt oanvändbara till följd av sina skador. I staden fanns inte en enda hel fönsterruta. Kringflygande glödande splitter, omkullvräkta spisar och andra värmekällor startade mängder av bränder.

Det totala antalet döda kommer aldrig att fastställas eftersom många helt enkelt försvann till följd av fragmentering och förgasning. 1950 dödsfall fastställdes - man antar dock att ytterligare (minst) 50 personer omkom. Den sist återfunnene omkomne påträffades så sent som sommaren 1919 - 1½ år efter händelsen.

Den syn som mötte överlevande beskrivs av brandmannen Billy Wells, som själv fick sina kläder bortslitna från kroppen av explosionen: "... människor hängde döda ut genom fönstren - en del utan huvuden... andra hängde döda ovanpå teleledningarna..."

Vad var då orsaken till denna förödande katastrof? Jo, som så ofta, ett antal i och för sig harmlösa händelser som i ett tidsmässigt sammanhang leder fram till det ödesdigra slutet.

Katastrofen orsakades av två fartyg som kolliderar på sämsta tänkbara ställe kl 08:45 denna morgon. Det ena det utgående norskregistrerade (neutrala) fartyget SS Imo (SS för Steam Ship, ångfartyg) vilket nyss fått sin bränslelast påfylld i Halifax och nu är på väg med förnödenheter för Belgien. Det andra det inkommande franskregistrerade SS Mont Blanc på väg till konvojbildningsplats i Halifax för vidare färd mot Bordeaux. SS Mont Blanc är bokstavligen fullastat med högexplosiva varor i form av trotyl, bomullskrut, picricsyra (som trots namnet är en pulverformig produkt med en sprängkraft större än trotyl) samt, som däckslast, bensen (en sorts bensin) i tunnor. Lastens sammanlagda sprängkraft beräknas motsvara 2,9 kiloton trotyl - atombomben över Hiroshima hade en sprängkraft om ca 16 kiloton trotyl.

Tid är den grundläggande faktorn för att de två fartygen skall kunna mötas och kollidera.

En schemalagd tidsfaktor är i detta fall att det till skydd mot tyska u-båtars obehöriga intrång i hamnen fanns två u-båtsnät vars ena rörliga halva (den röda linjen t.v.) mellan Georges Island och Pir 21 varje natt stängde hamnen för all in- och utfart.


För SS Imo bestäms avfärden från Halifax inre hamnbassäng, Bedford Basin, av att kolbunkringen till följd av sen kolleverans är fördröjd. När SS Imo till sist är seglingsklar på kvällen den 5 december är hamnen stängd och man måste invänta dagsljuset den 6 december innan u-båtsnätet åter sänkts ner till botten och farleden är öppen.

SS Mont Blanc har av olika skäl blivit lite sen till Halifax och anländer när hamnen är stängd. Fartyget kastar därför ankar strax söder om u-båtsnäten för att invänta morgonen den 6 december.

Aktörerna i det kommande dödliga dramat har nu intagit sina positioner - ridån skall gå upp samtidigt med morgonljuset den 6 december 1917!

Klockan 07:30 får SS Imo, med lotsen William Hayes ombord, klartecken att lätta ankar och lämna Bedford Basin.

Under ledning av den väl erfarne lotsen Francis Mackey lättar samtidigt SS Mont Blanc ankar och styr nordvästvart in i det trånga sundet the Narrows mot Bedford Basin. Mackey som kom ombord på kvällen den 5 hade ställt fråga om yttre säkerhetsåtgärder med tanke på Mont Blancs last. Sådana var inte vidtagna - inte heller, till följd av u-båtsfaran, förde fartyget signalflagga för explosiv last.

Seglingsreglerna för the Narrows följer de internationella: fartygen skall hålla till höger i farleden och mötas "babord mot babord", dvs vänster mot vänster sida. Emellertid möter SS Imo det amerikanska fraktfartyget SS Clara som felaktigt är på väg mot Bedford Basin på farledens nordvästra sida! Lotsarna kommer överens om att mötet skall ske omvänt mot reglerna, dvs styrbord mot styrbord.

Strax efter detta möte tvingas SS Imo ytterligare in "på fel sida" - mot Dartmouth - av en nordvästgående bogserbåt som ligger nära, eller i, farledens mitt.

Nu, på ett avstånd av 1,2 km, upptäcker lotsen på SS Mont Blanc, Francis Mackey det mötande SS Imo. Han noterar förundrad att SS Imo håller fel kurs i förhållande till mötet och signalerar med ångvisslan att så är fallet. SS Imo svarar med två signaltjut att hon tänker bibehålla kursen.

Mackey beordrar nu stopp i maskin samt ett visst roder mot styrbord (höger, in mot Dartmouth). Han signalerar åter att han har rätt till fri väg.

SS Imo, som till följd av sin försenade avfärd håller en fart som vida överstiger den 5 knop som är tillåtna i sundet, svarar att hon tänker behålla sin kurs. Samtidigt står det klart att fartygen ligger på kollisionskurs och även SS Imo stoppar sin maskin.

I ett sista försök att undvika kollision girar SS Mont Blanc babord (vänster) samtidigt som SS Imo slår back i maskin. Allt är dock förgäves: SS Imo träffar SS Mont-Blanc på styrbords sida i höjd med 1:ans lastrum. 

Skadorna på SS Mont Blanc är små men några av de bensenfyllda faten i däckslasten har sprungit läck och innehållet flyter ut över däck. 

Kollisionsfarten är blygsamma 1 knop men till följd av backgången i SS Imos maskin skiljs fartygen åt med ett regn av gnistor som följd av att plåtarna gnids mot varandra. Bensen antänds och mycket snart går branden utom kontroll. Fartygschefen kapten Aimé Le Medec beordrar att skeppet skall överges - han är liksom sin besättning väl medveten om den livsfarliga lasten. 

Ytterligare bensenfat brister av hettan från branden och fartyget driver nu in mot Pir 6 på Halifaxsidan. Brinnande bensen rinner ner via luckorna till lastrummen och strax är katastrofen ett faktum: lasten exploderar kl 09:04:35.

SS Mont Blanc förintas bokstavligen och glödheta fartygsrester flyger genom luften. En del av fartygets 90 mm förliga kanon återfinns, med smält och krökt eldrör, 5,6 kilometer från explosionscentrum.

Denna del av SS Mont Blanc ankare vägande 500 kg slungas iväg 3,2 km.











Explosionens tryckvåg, tusentals atmosfärer hög, sprider sig i alla riktningar med otroliga 1000 m/s och temperaturen i explosionscentrum är 5000 grader Celsius. Shockvågen i jordskorpan sprider sig med en hastighet 23 gånger större än ljudets och noteras på orter 200 km från explosionen.

En yta om 160 hektar (1 600 000m²) runt explosionsplatsen förstörs totalt.

Många heroiska insatser gjordes för att rädda människor och egendom. En av de mest gripande och självuppoffrande rör järnvägstjänste-mannen Patrick Vincent (Vince) Coleman (bild t.v.) som arbetade bara drygt 200 meter från Pir 6. När han hörde om det brinnande fartygets dödliga last flydde han och en kollega från platsen. Coleman erinrade sig dock att flera tåg var på ingående till Halifax bl a ett passagerartåg som väntades inkomma inom minuter. Han återvände till sitt arbetsställe och började sända telegrafiska varningar till järnvägsstationerna runt Halifax. Hans sista varningssändning var (enligt Maritime Museum of the Atlantic): "Hold up the train. Ammunition ship afire in harbor making for Pier 6 and will explode. Guess this will be my last message. Good-bye boys." ("Stoppa tåget. Ammunitionsfartyg brinner i hamnen, driver mot Pir 6 och kommer att explodera. Antar att detta är mitt sista meddelande. Farväl grabbar.")

Vincent Coleman dog på sin post men räddade genom sin gärning sannolikt livet på nattågets, Passagerartåg nr 10 från Saint John, 300 passagerare.

Skadorna på det mitt emot Halifax liggande Dartmouth blev avsevärt mindre - detta till följd av att explosionen inträffade på Halifaxsidan av the Narrows. Antalet omkomna anges till 100 personer, ingen siffra finns för skadade. Byggnader skadades ävenledes här men ytterst få totalförstördes.

Det rättsliga ansvaret klargjordes slutgiltigt i ett utslag i Supreme Court of Canada och Judicial Committee of the Privy Council in London som förklarade att båda fartygen bar lika delat ansvar för olyckan - men att ingen enskild skulle fällas till ansvar.

The Halifax Explosion betecknas i litteraturen inte sällan som den största explosion förorsakad av ickenukleära sprängmedel. Det är dock visst att den största minan på västfronten, den i Boisselle, (jfr Tidsspegelns artikel "Minorna" i december 2014. https://tidsspegeln.blogspot.se/2014/12/minorna.html) är den största.

Dock, om man sammanväger ett antal ingående element som antal döda och skadade, mängden ingående sprängmedel, de direkta ekonomiska konsekvenserna av explosionen de indirekta ekonomiska konsekvenserna etc etc kommer The Halifax Explosion att inta platsen som den största ickenukleära explosionen i världshistorien.


Det finns en mängd bilder (och videor) på Internet gällande katastrofen i Halifax. Det finns av denna anledning ingen orsak att bildsätta denna artikel. 

Tidsspegeln rekommenderar emellertid starkt att läsarna ägnar lite tid åt bifogade länkar vilka ger en god bild av händelseförloppet och dess konsekvenser!

Halifax Explosion 1917
Animerad film som exakt beskriver händelseförloppet. Tid: 5 minuter

Autentiska bilder från Halifax Explosionen
Tid: 5 minuter 38 sekunder.

17 foton från Halifax efter explosionen 1917


                                                    Ω