Man äger ej snille för det man är galen...

Det var en afton för rätt länge sedan. Min Far låg på sin säng och vilade, jag satt på en stol vid sängen och vi talade om varjehanda ting. På hans bord låg en skrift som väckte min nyfikenhet. ”Vad läser du?” frågade jag - och fick till svar ”det där är dynamit!”

”Hurså” sade jag varpå Far sade: ”Slå upp och läs!” Det var en mening som ledsagat mig genom livet. Var gång jag frågade Far om något som han inte kunde förklara sade han: ”Slå upp och läs!”. Det han därmed hänvisade till var en utgåva av Nordisk Familjebok som stod i en hylla i Prästgårdens vardagsrum. Denna uppmaning kom att följa mig genom livet - Låt aldrig din nyfikenhet besegras av lättjan. Ta reda på allt du funderar över! I mitt fall började det med Nordisk Familjebok i sisådär 28 halvfranska band. Genom åren har denna källa till kunskap förökats med ytterligare uppslagsverk. Sålunda finns i huset även Svensk Uppslagsbok i 31 band samt Bonniers Stora Lexikon i 15 band.

Då kanske den kritiske frågar: ”Vad skall du med alla dessa uppslagsböcker till, det finns ju Internet och Wikipedia.”

Svaret blir: ”Du kan inte finna fördjupad information om ett visst ämne på det sätt som det finns skrivet i dessa - visserligen gamla - men aldrig bestridda källor till utökat vetande!”

Men även gamla källor kan behöva en kritisk granskning. Utgivningstakten för ett uppslagsverk bestämde vad som var känt när band 18 gavs ut - men i band 23, utgivet kanske 3 år efter band 18, hade världen förändrats.

Sålunda läser jag på H som i Hitler att denna var en politiker som efter sin vistelse i Landsbergfängelset har föga inflytande i Tysk politik. Slår jag så på Tyskland får jag läsa att Tyskland är en nationalsocialistisk stat under sin führer Adolf Hitler!

Summan av kardemumman stavas KÄLLKRITIK! Du skall absolut inte ta för givet att det som står i Wikipedia är den absoluta sanningen - det kan finnas andra som har en annan uppfattning av det du nyss tog för en sanning.

De gamla kunskapskällorna är på utdöende - om de inte redan är stendöda. Dagens ungdomar fyller sina sinnen med allsköns trams förmedlade av ”Influensers”.

Jag är djärv nog att påstå att ingen generation har burit - och ännu bär - så mycket allmänkunskap som vi 40-talister! Jo, jo - många kastar sig snabbt på livbojen och pekar på att det finns så mycket nytt som de unga vet, t ex Lady Gaga eller Zlatan eller…. etc etc. Min fråga blir då: ”På vilket sätt påverkar dessa människor, dessa Kändisar, världens gång?” Kärnvapenhotet? Brottsutvecklingen? Europas framtid i skuggan av Putin? Korruptionen i Sverige? Byråkratins elefantiasis och funktionsbrist? ….. Säker kan du fylla på denna början med egna funderingar!

Många gånger under livet har jag, i sammanhang som ovanstående, tänkt på en dikt av Johan Henrik Kjellgren (1751-1795) - ”en betydande målsman för upplysningstidens idéer och den akademiska skolans mest framstående skald” - Dikten heter: Man äger ej snille för det man är galen och jag frågar er: Hur många gånger i livet har ni haft denna tanke - att man inte äger snille för det man är galen??

 

Johan Henrik Kjellgren
1751-1795

Kellgrens betydelse är flerfaldig. Han var sin tids mest ansedde smakdomare, en framstående satiriker, en utmärkt lyriker, en ypperlig prosaförfattare. Genom tidningen Stockholmsposten, vari han från år 1778 var medarbetare och vars ägare och ledare han blev ett årtionde senare, »var och verkade han» -- såsom Tegnér yttrat -- »som nationalvett» och »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». I detta dagblad uttalade han politiskt frisinnade åsikter, slöt sig i filosofiskt avseende till Voltaire, bekämpade med förnuftets vapen vidskepelsen och vantron i deras många olika yttringar (bl. a. andeskåderiet och det därmed förenade mystiska ordensvurmeriet) samt utövade en vitter kritik, som för hyfsning och smak var av välgörande inflytande. Under och efter en strid med Thomas Thorild vidgades emellertid alltmera hans blick både såsom tänkare, smakdomare och skald, och han ägnade uppmärksamhet även åt andra länders litteratur än Frankrikes, särskilt åt den nyvaknande danska.

Man äger ej snille för det man är galen

Jag medger det – helt visst blev mången stor mans del 
att snava något fjät, att mörkna vissa stunder. 
Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel: 
ju högre bergets spets, dess brantare därunder. 
 
Känn faran, dödlige! av snillets himlalån. 
Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel. 
Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son! 
Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel. 
 
Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser, 
som högst bland skalderna i evigt lov regerar, 
visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer: 
Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar. 
 
Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron – 
men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!" 
... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton? 
Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan? 
 
Blev då förvillelsen allena skaldens lott? 
– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? – 
Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått; 
stig över, eller vik – och du är fäna'ns like. 
 
Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann, 
som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! – 
Också red du en gång till Bedlam, store man! 
från Apokalypsis uppå en musblack fåle. 
 
Och du, som människan det stora budord skänkt: 
att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra! 
Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt, 
du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra. 
 
Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, 
blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. 
Fast Newton själv en dag i andefeber låg, 
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne. 
 
I, narrar utan smak, som Gudarasande 
tron eder stora bli med stora skalders brister! 
I, narrar utan vett i Vettenskaperne: 
O Swedenborgare! O Rosencreutzare! 
O Drömmars tydare! O Skatters sökare! 
Nummer-punkterare, Magnetiserare, 
Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister! 
 
Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli; 
den snille är i ett, kan vurma i ett annat: 
men tro at snillets höjd är höjd av raseri, 
se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 
 
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 
Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer, 
än sätta puckeln på, och ögonen förbinda. 
 
Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är, 
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder; 
när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär 
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder. 
 
Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk 
och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! – 
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk: 
Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver! 
 
O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett, 
som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna 
ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett: 
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna. 
 
Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är. 
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet, 
mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär, 
där fanatismen går, går upproret i fjätet. 
 
Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd, 
som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar, 
som eldad för ditt lov skall se med lika blygd 
din spira sträckas ut till dårar, som till trälar. 
 
Men I, som bindelen på deras ögon lagt, 
anförare! – vad är den lön I efterleten? – 
Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt 
och dåren, dåren själv vill nå odödligheten! 
 
Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn 
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner – 
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn 
till åtlöje för dig, och dina söners söner!

Många är de i det Svenska samhället som borde känna till - och leva synkront med - Kjellgrens skarpa hökögon! Du finner dessa behövande överallt, pladderpajaserna vars munnar borde förblivit tysta, vars ytliga tankar aldrig borde kommit någon annan till del...

 

                                                                                    - Ω -

Källa: Internet, eget bibliotek samt den osminkade Svenska verkligheten!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

 

Mein Führer, Ich stehe zu Ihnen ohne jede Einschränkung!

Albert Speer
1905-1981

Artikelrubriken [översatt från tyska], Min Führer, jag står ovillkorligt bakom Er! har sin grund i Albert Speers svar till Hitler efter dennes utfärdade 24 timmars betänketid natten mellan den 29-30 mars 1945.

Betänketiden avser ett svar från rustningsminister Speer på Hitlers fråga huruvida han ännu hyser en tro på Tysklands seger i det krig som pågår sedan hösten 1939. Om Speer hyser en tro på Tysklands slutseger tror han också på Hitler - och därmed är Führern beredd att stryka ett streck över Speers landsförrädiska handlande mot de den 19 och 27 mars meddelade Nero-orderna! 

Dr Fritz Todt
1891-1942

Den 8 februari 1942 inträffade en av de mest betydelsefulla och samtidigt mest gåtfulla händelserna i Tredje rikets inre maktstruktur. Dr Fritz Todt – riksvapenminister, grundare av Organisation Todt och en av Hitlers tidigaste förtrogna – omkom i en flygolycka vid Wolfsschanze i Ostpreussen. Inom loppet av några timmar utsågs den då 36‑årige arkitekten Albert Speer till hans efterträdare. Det var ett maktskifte som skulle få långtgående konsekvenser för krigets fortsättning.

Dr Todt var inte bara ansvarig för rustningsindustrin utan också för rikets väldiga byggprojekt – från motorvägar till Atlantvallen. Todt var också en av de få som vågade tala klarspråk med Hitler. Vid tiden för sin död hade han blivit alltmer pessimistisk om krigets utveckling. Han hade vid flera tillfällen uttryckt att kriget inte kunde vinnas militärt och att rustningsproduktionen var otillräcklig för att möta Sovjetunionens kapacitet.

Den 7 februari 1942 anlände Dr Todt till Hitlers högkvarter i Ostpreussen Wolfsschanze [Varglyan] för att rapportera om läget. Samtalet med Hitler blev stormigt. Todt upprepade sin bedömning: kriget kunde inte vinnas. Hitler var av annan uppfattning och avfärdade honom.

Albert Speer
1905-1981

Samtidigt som Dr Todt och Hitler har sitt stormiga möte anländer Albert Speer, Hitlers favoritarkitekt och Tredje Rikets Generalbyggnadsinspektör, helt oplanerat till Wolsschanze. Han anhåller om ett kort möte med Hitler - en begäran som beviljas. Dr Todt och Speer träffas vid midnatt efter Todts stormiga möte med Hitler. Todt erbjuder då Speer att flyga tillbaka till Berlin i Todts privata flygplan.

Till följd av det mycket sena mötet [kl 01-03] med Hitler lämnar Speer återbud till Berlinflygningen och undgår därmed att dela Fritz Todts öde.

Olyckans orsaker har aldrig klarlagts. Tekniskt fel, pilotmisstag eller sabotage har alla diskuterats. Inga bevis som pekar på något annat än en olycka har framkommit – men tidpunkten och omständigheterna har fortsatt att fascinera historiker.

Läs mer om händelserna den 7-8 februari 1942 i artikeln Vägen till Hitlers Wolfsschanze. Del III: Den enes död - den andres bröd…

När Adolf Hitler den 19 mars 1945 undertecknade den så kallade Nero‑ordern tog Tredje riket ett avgörande steg mot självförintelse. Ordern föreskrev att all infrastruktur som industri, transport och kommunikation i Tyskland skulle förstöras innan de allierade nådde dem. Det var en instruktion som saknade militär logik och som i praktiken skulle ha gjort Tyskland obeboeligt efter kriget.

I centrum för den uppblossande dramatiken stod två män: diktatorn som vägrade acceptera nederlaget, och ministern som i tysthet beslöt att trotsa honom.

Hitler utfärdade förstörelseordern [Nero-ordern] i två steg, den 19 och 27 mars 1945, som resultat av en alltmer isolerad och verklighetsfrånvänd övertygelse om att det tyska folket hade svikit honom och därför inte förtjänade att överleva nederlaget. Albert Speer, riksvapenminister och en av de sista i den innersta kretsen, insåg omedelbart konsekvenserna. Han förstod att ordern, om den följdes, skulle kasta landet tillbaka till livet i grottorna...

Redan samma dag, den 19 mars, började Speer agera. Han instruerade regionala befälhavare att ignorera ordern, förhalade direktiv och använde sin auktoritet för att skydda fabriker, broar och kraftverk. Detta var den mest omfattande sabotagehandling mot Hitlers meddelade order som någon genomförde under hela kriget.

Klockan fyra på eftermiddagen den 27 mars 1945 utfärdade Hitler ytterligare en brända-jorden-order, ett komplement till den han utfärdade den 19 mars. Här beordrade han "total utplåning, med hjälp av sprängämnen, eld eller demolering" av hela järnvägsnätet, kanalerna, hela kommunikationssystemet, telefon, telegraf och radio, och av alla master och antenner och reservlager av kabel och radiodelar. På samma sätt skulle alla kopplingsscheman och kabelläggningstabeller - alla ritningar som kunde underlätta reparationer - förstöras.

Heinrich Himmler, Reichführer SS
1900-1945

Slutligen hade han låtit förstå att han tänkte utse Himmler till generalinspektör för krigsproduktionen och delegera rustningen till Saur.

Karl Saur
1902-1966

Detta senare beslut skulle effektivt begränsa, eller omöjliggöra, Speers handlingsutrymme för räddningsaktioner – eller om man så vill: sabotage av Hitlers order. Ett sådant sabotage var liktydigt med en omedelbar dödsdom – för alla andra men inte för Speer vars relation med Hitler, genom konst och arkitektur, var ömsesidigt mycket djup.

Det är högst troligt att Hitlers privatsekreterare Martin Bormann var den som försett Hitler med information om Speers räddningsaktioner – det är känt att Bormann önskade att Speer störtades.

Natten mellan 29 och 30 mars hade Hitler och Speer ett utdraget möte i Führerbunkern under Rikskansliet i Berlin.

Under samtalet inträffar en mycket märklig ändring av Hitlers sinnesstämning där han, efter att först ha uppträtt härskande och kyligt avvisande mot Speer, i steg övergår till att vädja om Speers fortsatta förtroende och lojalitet.

Hitler inleder, med kylig låg röst utan österrikisk brytning och utan att ha skakat hand med Speer, att det kommit till hans kännedom att Speer saboterar hans Nero-order. Konsekvenserna av ett sådant landsförrädiskt handlande kunde bara vara ett…

Därefter, skriver Speer, ”… slog han plötsligt om och sa med mild, nästan förmanande röst – där den österrikiska brytningen var tydlig – att om jag inte varit hans arkitekt så skulle jag tvingats ta konsekvenserna”.

Därefter säger Hitler att Speer uppenbarligen är överansträngd och att Hitler därför bestämt att Speer omedelbart skall ta tjänstledigt.

Speer replikerade att han inte kan vara tjänstledig varpå Hitler svarar: ”Ni har inte något val”, och tillade ”det finns ett antal interna och externa politiska skäl till att jag inte kan undvara Er”...

Därefter följde en lång paus under vilken Hitler satte sig ner – och Speer gjorde för första gången detsamma - utan att vara ombedd av sin värd.

Efter en stunds tystnad säger Hitler att om Speer bara kunde övertyga honom om sin lojalitet så skulle han få fortsätta som tidigare i sitt ämbete. Denna lojalitetsförklaring skulle vara till fyllest om Speer förklarade att han var övertygad om att kriget kunde vinnas. På detta svarade Speer att det var omöjligt – kriget var förlorat!

Hitler började nu berätta om sin och partiets uppgång, om segrar, om personliga missräkningar, om Speers egna näst intill mirakulösa framgångar med rustningsindustrin och transportområdet – sammantaget en rapsodi över de gångna tolv åren. När han, som så många gånger tidigare, var färdig med sin monolog [som Speer hört flera gånger förut] sa han att det skulle räcka med att Speer sade att han trodde att kriget kunde vinnas. Speer svarade att han inte hade för avsikt att sälla sig till de många som i Hitlers närvaro ivrigt sade att de trodde på slutsegern – men aldrig, ens för en sekund, verkligen trodde på densamma… nej kriget var förlorat…

Hitler trappade då ner sin lojalitetsformulering ännu ett steg och sade: "Om ni åtminstone kunde hoppas att vi inte är förlorade; visst kan ni väl hoppas? Då vore jag nöjd."

Efter en längre tystnad reste sig Hitler abrupt och sade att Speer skulle få tjugofyra timmar på sig att tänka över sitt svar - sedan måste han ge besked om huruvida han hoppades att kriget fortfarande kunde vinnas. "Jag fick gå utan någon handskakning", skrev Speer.

"Jag visste inte vad jag skulle göra", skriver Speer, ”Jag kunde naturligtvis inte förhålla mig passiv och förvänta mig att han skulle låta mig fortsätta att sabotera hans order, men samtidigt kunde jag inte ljuga och låta honom tro att jag fortfarande hoppades på en seger."

"Jag ljög om honom och om hans order. Men nu upptäckte jag att jag inte kunde ljuga för honom. Jag antar att det handlade om den där säregna känslan som fanns mellan mig och honom, eller mellan honom och mig. Han kunde inte låta avrätta mig, trots att jag enligt hans mening hade gjort mig skyldig till landsförräderi, och han kunde inte ens förmå sig att avskeda mig när det utan tvekan - från hans synpunkt - var vad han borde ha gjort. Och jag kunde inte ljuga för honom. Kriget var förlorat; det hade jag sagt många gånger och det måste jag hålla fast vid."

Eftersom Speer inte kunde vika från sin ståndpunkt skrev han samma natt ett 21 sidor långt brev till Hitler, för övrigt det sista till denne adressat.

I brevet framförde han det som hans brist på sinneslugn hade förhindrat honom att säga när han stod öga mot öga med Hitler tidigare på natten: framför allt att det vore detsamma som desertering om han lämnade sin post i detta avgörande skede, även om det var på Hitlers order. Han skulle, med både glädje och stolthet, fortsätta att arbeta för Hitler och Tyskland så länge Hitler var införstådd med hans ståndpunkt, oavsett vilka konsekvenser detta kunde ha för honom själv.

För att nå fram till Hitler på det plan som han visste låg denne varmast om hjärtat och på vilket de hade stått varandra närmast kopplade han - med ett djärvt tankesprång - sina insatser som minister till den konstnärliga begåvning de delade.

Han skrev att om han - vilket Hitler hade framhållit samma natt - varit framgångsrik i den uppgift som Hitler förelagt honom så berodde det på att han gripit sig saken an inte som en expert utan som en konstnär, med en tro på kreativa lösningar och med den själsliga och intellektuella integritet utan vilken konsten var otänkbar. 

Han skrev vidare att han trodde på det tyska folkets framtid och avslutade sitt brev med "Gud skydde Tyskland".

24-timmarsfristen var snart till ända och Speer begav sig med bil till Führerbunkern. Speer skriver:

- När jag kom ned i bunkern stod Hitler och väntade och denna gång verkade han trött snarare än spänd. Nå? frågade han - bara detta enda ord - så jag ljög, samtidigt som jag inte ljög; hur som helst, mitt svar var helt instinktivt. "Min Führer, jag står ovillkorligt bakom er."

Hans ögon fylldes av tårar och han sträckte ut handen, något han inte hade gjort när jag kom in.

Jag fann mig snabbt och sa: "Men det skulle vara till stor hjälp om ni genast bekräftade att jag har fullmakt att verkställa er förordning av den 19 mars."

Han fogade sig omedelbart, skriver Speer, fortfarande synbart rörd, och bad mig att upprätta ett dokument som han genast skulle underteckna. Det bär mig emot att behöva erkänna - ytterligare ett exempel på min inre splittring - att jag helt medvetet ljög. Jag hade ingen som helst avsikt att genomföra någon ytterligare förstörelse.

Det dokument som Speer skrev, var ett tillägg till Hitlers brända jorden förordning, som återgav honom [Speer], och bara honom, befogenhet att verkställa den och sålunda möjlighet att hindra alla andra från att agera. Dokumentet innehöll tre viktiga punkter:

1) Verkställandet genomförs uteslutande av organ och instanser som lyder under ministeriet för rustning och krigsproduktion 

2) Bestämmelser för verkställandet utfärdas, efter mitt [Hitlers, red anm] godkännande, av ministern för rustning och krigsproduktion.

3) Broar och andra transportanläggningar kanske måste förstöras för att förhindra att fienden ska använda dem, men vad gäller industrianläggningar kan samma syfte uppnås genom att vi lamslår dem...

Hitler skrev under papperet med blyertspenna, nästan utan diskussion, och krävde bara att allt som var viktigt - enligt mina anvisningar - måste förstöras. Jag bedrog honom naturligtvis... Några sådana anvisningar skulle aldrig utfärdas...

Kanske var detta trots allt inte fråga om ett bedrägeri eftersom... han skrev under i full vetskap om att hans order om totalförstöring bara skulle utföras under vissa förutsättningar. Och jag tror att han kände sig lättad... 

När dokumentet var undertecknat, sade Speer [till Gitta Sereny], samtalade de några minuter. "Han frågade om jag ville ha te. Jag tackade nej, jag måste gå. Han bjöd mig då på ett glas vin, vilket sannerligen var mycket välkommet. Och sedan sade han, med mycket lugn röst, att den brända jordens strategi i vilket fall som helst var tämligen verkningslös i ett land som Tyskland och att den egentligen bara lämpade sig i ett jättestort land som Ryssland.

Klockan var nu ett på natten. Från Rikskansliet ringde Speer till sina medarbetare och bad dem att kalla samman alla motorcyklar, bilar, chaufförer och ordonnanser vid ministeriet, att bemanna telefon- och telegrafcentralen samt bemanna ministeriets tryckeri.

Inom loppet av en timme hade tryckeriet framställt flera hundra kopior av Hitlers senaste order och de sammankallade, motoriserade, budbärarna drog ut på sina värv. I Berlins förorter distribuerades ordern tom per cykel!

Arthur Seyss-Inquart
1892-1946

Den 1 april 1945, reste Speer till Arthur Seyss-Inquart, rikskommissarie i Nederländerna, för att ingående förklara att NaziTysklands krig var förlorat... och vad detta innebar… Samtalet med Speer resulterade i att Seyss-Inquart anhöll om ett sammanträffande med den amerikanske generalen Walter Bedell Smith, general Eisenhowers stabschef. Detta ledde i sin tur till att ett [relativt] oförstört Nederländerna kunde överlämnas till de allierade… 

I Berlin, enbart, räddades 866 av 950 broar undan förstörelse - broar nödvändiga för berlinarnas överlevnad… trots Speers kraftfulla initiativ förstördes alla broar över Rhen, från Schweiziska gränsen till Nordsjön... emellertid räddades undan förstörelse den absoluta merparten av Tysklands infrastruktur och själva förutsättningen för det tyska folkets fysiska överlevnad efter detta – för hela världen – förödande krig.

– Ω –

Källor: Gitta Serenys bok Albert Speer och sanningen, Internet samt Redaktörens eget bibliotek

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt. Ange ditt namn och e‑postadress efter din kommentar – det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera artikeln med uppgifter som du lämnat. Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!