Vanligtvis är det mörkmän som Hitlers vapendragare, och andremannen i det nazistiska Tyskland, riksmarskalken Hermann Göring som anges som upphovsman...
eller Tredje Rikets propagandaminister filosofie doktor Joseph Goebbels...
eller den tidigare hönsfarmaren, Reichführer SS Heinrich Himmler, som tillskrivs de smått bevingade orden - men som så mycket annat i vår värld har sanningen förvrängts över tid...
Vilket är då det drakoniska yttrandet? Jo, "Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver".
Redan här bör vi dra öronen åt oss: "osäkrar jag min revolver". Få, om ens några, revolvrar var på Görings tid försedda med säkring. Detta faktum torde Hermann Göring, med dekoreringen Pour le Merite för sina bedrifter som stridsflygare i Första Världskriget, varit helt på det klara med!
Nå, kanske var det filosofie doktorn Joseph Goebbels som sa detta? Man kan ju tänka att denne man, som var mera lagd för det skrivna och talade ordet, hade långt mindre vapenkännedom än krigaren Göring.
Hur kunde då vara med förre hönsfarmaren Heinrich Himmler, SS-chef med en myckenhet blod på sina händer, ansvarig som han var för förintelselägren och deras drift.
Fel igen! Trefalt! "Tebaks, gör om, gör rätt!"
Vi tar det från början: Det vapen som här avses är en pistol, ett vapen som garanterat är försett med säkring!
Lyder då uttrycket Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol?
Och var det någon av de historiskt bemärkta mörkmän, enligt ovan, som yttrade orden?
Nej, fel igen! Meningen lyder på svenska Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.
Författaren. Hanns Johst (1890-1978) :skrev in repliken i pjäsen Schlageter (1933), där den läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. "Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning", akt 1, scen 1.
En Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.
Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar.
År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet.
På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer (idag brigadgeneral). Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter Andra Världskriget.
Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare, och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Han publicerade dock ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich.
Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler, hade premiär på Hitlers födelsedag den 20 april 1933, och räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923.
Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!”
- Ω -
 |
| Hermann Göring |
 |
| Joseph Goebbels |
eller Tredje Rikets propagandaminister filosofie doktor Joseph Goebbels...
 |
| Heinrich Himmler |
eller den tidigare hönsfarmaren, Reichführer SS Heinrich Himmler, som tillskrivs de smått bevingade orden - men som så mycket annat i vår värld har sanningen förvrängts över tid...
Vilket är då det drakoniska yttrandet? Jo, "Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver".
Redan här bör vi dra öronen åt oss: "osäkrar jag min revolver". Få, om ens några, revolvrar var på Görings tid försedda med säkring. Detta faktum torde Hermann Göring, med dekoreringen Pour le Merite för sina bedrifter som stridsflygare i Första Världskriget, varit helt på det klara med!
Nå, kanske var det filosofie doktorn Joseph Goebbels som sa detta? Man kan ju tänka att denne man, som var mera lagd för det skrivna och talade ordet, hade långt mindre vapenkännedom än krigaren Göring.
Hur kunde då vara med förre hönsfarmaren Heinrich Himmler, SS-chef med en myckenhet blod på sina händer, ansvarig som han var för förintelselägren och deras drift.
Fel igen! Trefalt! "Tebaks, gör om, gör rätt!"
Vi tar det från början: Det vapen som här avses är en pistol, ett vapen som garanterat är försett med säkring!
Lyder då uttrycket Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol?
Och var det någon av de historiskt bemärkta mörkmän, enligt ovan, som yttrade orden?
 |
| Äldre pistol av märket Browning |
Nej, fel igen! Meningen lyder på svenska Varje gång jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning.
 |
| Hanns Johst |
Författaren. Hanns Johst (1890-1978) :skrev in repliken i pjäsen Schlageter (1933), där den läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. "Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning", akt 1, scen 1.
En Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.
Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar.
 |
| Alfred Rosenberg |
År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet.
På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer (idag brigadgeneral). Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter Andra Världskriget.
Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare, och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Han publicerade dock ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich.
Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler, hade premiär på Hitlers födelsedag den 20 april 1933, och räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923.
Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!”
- Ω -
