Gamla talesätt säger ”Gräv där du står” och "Ju mer du gräver dess djupare
blir hålet – och dess mer material kommer i dagen." Det stämmer förstås...
Jag har
nu snabbläst en del av det arkivmaterial om Jagarolyckan
på Hårsfjärden – eller som det också stavas: Horsfjärden som Fältkrigsrätten och Kriminalpolisen lämnat efter sig på dammiga hyllor i Krigsarkivet.
Någon
har frågat var Märsgarn egentligen
ligger och jag återger därför Wikipedias
beskrivning:
Märsgarn är en ö i
Horsfjärden i Stockholms södra skärgård, strax utanför Amfibieregementet i
Berga i Haninge kommun.
Märsgarn
friköptes av staten år 1911. Därefter var Märsgarn, liksom grannön i söder, Vitsgarn, en
bas och utbildningscentrum för svenska flottans verksamhet på ostkusten. I
samband med att verksamheten successivt flyttades över till den näraliggande
Musköbasen avrustades Märsgarn omkring år 1970.
På Märsgarn har även Flottans
Attackdykarskola haft sin verksamhet innan den lades ned 1979.
Sovjetisk rutnätskarta över Horsfjärden/Märsgarn - tänka sig...
Redaktionen saknar tyvärr ryskt tangentbord på datorn men ryskans p= vårt r, c= vårt s, ryskans r (eg ett uppochnervänt L)= vårt g och h= vårt n. Den rakt söder om Märsgarn liggande Vitgarn tillhörde också flottbasen. Jagarna låg vid katastrofen förtöjda vid Jagarbryggan direkt "under" de två "svarta husprickarna" vid Märsgarns östa udde.
Ön, och de
byggnader som återstår, disponeras sedan 1981 av den frivilliga försvarsorganisationen
Sjövärnskåren, som driver en kursgård och arrangerar utbildningsläger för
ungdomar.
Ön
fungerade både som bas för flottan och för marinflyget, det senare lämnade Märsgarn i
slutet av 1940-talet. Flyghangaren i trä är numera riven, och ersatt av en tälthangar
som används för förvaring och reparation av Sjövärnskårens båtar. Fartygen låg
förtöjda vid bryggor som till stor del har rivits.
Märsgarn
var ett eget litet samhälle med egen färjeförbindelse med fastlandet, bostäder,
poststation, telefonväxel, biograf, idrottshall, tandläkarmottagning och
bibliotek. På Vitsgarn fanns även en idrottsplats. På Märsgarn fanns också
marinens kustradiostation, Hårsfjärden radio, som flyttade till Muskö år 1986.
Det
arkivmaterial som jag granskat omfattar 191 maskinskrivna A4-sidor. På dessa ryms ett stort
antal vittnesutsagor. Plötsligt hajar jag till – se där levereras förklaringen
till uppfattningen att flygplan S12
skulle vara ett, som typbokstaven S anger,
renodlat spaningsflygplan!
När flygplan S12
på våren 1941 anlände från Tyskland hade Sverige helt enkelt inte råd med lyxen
att låta en ny flygplantyp, tillhörande Neutralitetsvakten, sväva omkring i det blå utan möjlighet att utföra offensiva anfallsuppgifter.
Om man studerar den långa historiska raden av
bombflygplan finner man att nära nog alla har sina bomber i lastutrymmen inuti
flygkroppen – så och med flygplan S12.
I flygkroppen, rakt under vingarna, fanns en bombrum vilket rymde två st 50 kg sprängbomber. Utrymmet
var försett med luckor som helt tillslöt detsamma. Inne i flygplanet fanns knappar och en
fällningsspak med två lägen: läge 1 lösgjorde en bomb, läge 2 lösgjorde båda bomberna.
Genom bombtyngden från den lösgjorda bomben öppnades de båda luckorna och
fjädrar såg sedan till att de, när bomben passerat, åter tillslöts. En enkel,
lufmotståndsminskande och billig lösning.
Ett
stort antal vittnen anger att de sett ett föremål (troligen bomb) lösgöras från ett av
planen (mest sannolikt nr 24) i ”botten” på en anfallsdykning och omedelbart före
att det aktuella flygplanet åter börjar sin stigning.
Märkligt
nog är Fältkrigsrättens rapporter mycket knapphändiga vad beträffar vittnesmål från de tre piloterna. Detta framstår som besynnerligt mot bakgrund av att vittnet
Johansson anger att han och flera andra
arbetare strax efter katastrofen mött en person i Flygvapnets uniform.
Ur
protokollen: Flygaren ifråga hade
troligen fänriks grad, enär han hade en guldkokard i lägermössan samt en
guldträns om ärmen. På något sätt kommo de [arbetarna, red anm] i samspråk med flygaren. Troligen
frågade någon av arbetarna vad som hänt. Flygaren upplyste då om att det
inträffat en explosion å några jagare samt tillade, att han befunnit sig mitt
ovanför explosionshärden med sin maskin, när explosionen inträffade. Därefter
sade han ungefär följande: ”Maskinen kastades upp av lufttrycket, och det
djäkliga var att vi hade bomber ombord”. Flygaren verkade mycket nervös och
uppskakad under sitt samtal med arbetarna.
Det
framgår att S12 regelmässigt bar
bomber under sina spaningsflygningar för Neutralitetsvakten. Vid anfallsövningar
mot flottans fartyg skulle dock flygplanens bombrum alltid vara plundrade och tomma.
Vid den
aktuella övningen, som var satt att starta kl 09:30, plundrades flygplanen nr
18 och nr 23. Bombrummet på flygplan nr 24 var, utan angivande av orsak (jfr understruket ovan), redan
tomt. Enligt vittnen skall detta ha kontrollerats. Övningsstarten blev något
försenad till följd av att den särskilda s.k. powerbåten, som användes vid
plundring inte fanns på samma plats som de förtöjda flygplanen. Powerbåten
fördes vid plundring in mellan flygplanets pontoner, bombluckorna öppnades och
en flygtekniker i flygplanet ”fällde” i tur och ordning bomberna vilka togs
emot av två man i båten och därefter fördes till bombförrådet.
Omedelbart
efter olyckan gjordes en noggrann inventering av bomberna i bombförrådet varvid
konstaterades att en av de 12 bomber som kunde monteras i flygplan S12 saknades. Efterforskning visade att
tre bomber av misstag fällts eller helt enkelt lossnat under 1941. Två från flygplan S5 och en, i början av september, från flygplan typ S12. Denna bomb skulle av misstag
(slapphet?) inte bokförts som tappad vilket skulle förklara varför en bomb saknades.
Att
noggrannheten att följa givna order och instruktioner hade sina brister kan
förklaras av rutin, tristess och mänsklig svaghet. Så var t ex de i fällningsställen i aktern på jagarna HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla och HMS Göteborg förefintliga sjunkbomberna
inte, i strid med landinstruktioner, säkrade efter fullgjord eskorttjänst. De
kom också att explodera…
Det är
känt att de tre flygplanen efter anfallsövningen mot de ankrade/förtöjda
fartygen vid Märsgarn skulle utföra
bombfällning med stridsladdade bomber (övningsbomber till S12 saknades f.ö. vid tillfället ifråga).
Det ligger
nära till hands att misstänka att personalen faktiskt underlät att plundra flygplanen,
i synnerhet det som antogs redan vara plundrat – flygplanen skulle ju efter förestående
övning omedelbart åter bombladdas! Givetvis vill ingen av de inblandade vittnena i plundringen uppge den alternativa sanningen och Fältkrigsrätten prioriterar gärna en teori som bygger på sabotage genom annans handaverkan - det ligger nämligen i Sveriges intresse att vi för omvärlden uppvisar en stålblank vapensköld där verksamheten fortgår med urverksmässig precision.
Sprängskadorna
på HMS Göteborgs akterdäck visade att
explosionstrycket utgått från fartygets inre. Fätkrigsrätten anser att detta berodde av att stridskoner från två
av de tre torpederna i HMS Göteborgs
aktra torpedställ fallit ner genom skylightet till turbinrummet och sedan sekundärt exploderat till följd av den våldsamma oljebranden.
Det
finns dock en annan möjlighet: en 50
kg sprängbomb, fälld från flygplan, tränger utan vidare
ner genom en jagares däck och kommer därefter, till följd av fördröjd utlösning,
brisera inombords varvid fläkning av däcksplåtar sker inifrån och ut – precis
som på HMS Göteborg.
Det är märkligt
att Fältkrigsrätten negligerar alla
de vittnen som säger sig ha sett en bombliknande föremål falla från ett av de
dykanfallande flygplanen. Och vart tog den uppskakade fänriken/flygföraren vägen?
I vissa
stycken är Fältkrigsrätten en
föregångare till hovrättens bedömning av Lisbeth
Palmes utsago om gärningsmannens identitet när den (fältkrigsrätten alltså) skriver:
… Det må emellertid framhållas,
att på grund av de mänskliga sinnenas otillförlitlighet vittnesmål, särskilt
när det gäller iakttagelser av något som händer hastigt, utspelar sig inför vittnens
ögon, många gånger kunna visa sig vara sakligt oriktiga även om de är avgivna i
god tro.
Givetvis
går det inte att, snart 76 år efteråt, definitivt avgöra vad som egentligen
skedde där vid Märsgarn kl 09:52 den
17 september 1941. Att det finns alternativa möjligheter till det förmodade
sabotaget är dock ostridigt.
Ω
