 |
| Frekattenkapitän Fritz West |
Efter en sjöstrid öster om Gotland med en rysk eskader tvingades Fregattenkapitän Fritz West sätta sitt fartyg, den tyska minkryssaren Albatross, på grund 150 meter från land vid Herrvik på Gotland. Året var 1915 - fredagen den 2 juli.
(Jfr Albatross - ett stycke svensk krigshistoria del I.)
 |
| Minkryssaren Albatross efter grundsättning |
Fartyget gled, med ett mullrande, gnisslande ljud, upp på pallkanten kl 08:12 och blev stilla med slagsida mot babord. Ångan släpptes med ett vrålande tjut ut från ångpannorna och därefter blev allt förunderligt stilla. De enda ljud som hördes i sommarmorgonen var befälens visselpipor som kallade manskapet till samling på däck - liksom ett stilla kvidande från de svårast sårade.
SMS Albatross var sjösatt 1907 med längd 102 m, bredd 11,5 m, djupgående 4,1 m, två kolvångmaskiner om sammanlagt 6000 hkr, maxfart 20 knop.
Beväpningen utgjordes av 8 stycken 8,8 cm kanoner med öppen pansarsköld, tre på var långsida och två på fördäck. Ammunition: 2000 skott. (Bild th: förligaste kanon på Albatross styrbords sida)
 |
Albatross i hamn. Notera styrbords tre 8,8 cm kanoner, med kapell
över mekanismerna. |
 |
| 37 mm revolverkanon på fartygs/befästningslavett |
I beväpningen ingick också tre revolverkanoner.
Fartyget hade inget pansarskydd så när som på fartygsartilleriets pansarsköldar.
Huvudvapnet var 288 sjöminor. Vid det andra minerings-uppdraget, i juni 1915, uppgick dock antalet minor till 320.
Besättningen utgjordes av 11 officerare och 197 matroser.
 |
Sjömina med hjulförsedd fällnings/förankringsanordning.
Hjulen rullar vid fällning på fartygets minräls. Förankringsanordningen
har en rulle med förankringsvajer och mindjupet förinställs
Anm: minan är lättare än vatten och flyter således. |
Nedan: bilder på Albatross stridsskador
 |
Bild från akterdäck. Notera att babords (vänster) aktra kanon är bortskjuten.
Styrbords akta kanon och minrälsen är intakta. |
 |
Till höger ingångshål efter 21-cm granaten som exploderade
i fartygets lasarett.
Till vänster uppsprängda splitterhål efter denna explosion. |
 |
Föröver, mellan de båda skorstenarna, på styrbords sida.
Notera pjässköld och mekanism på kanonen till höger i bild! |
 |
Det aktra färgrummet efter träffen. Här förvarades
500 kg oljefärg som fattade eld och, brinnande, rann ner i
manskapsmässen.
|
Lotsarna i Kyllej, Slite och Herrvik var vana att via kikare, vid synranden, följa de stridande ländernas fartyg. Morgonen den 2 juli var dock annorlunda: nu hördes från havet ett tämligen ihållande dunder som av fjärran åska. Såväl lotsar som lokalbefolkning förstod snart nog att det inte var åska utan dunder från fartygskanoners eldgivning. Många skyndade i morgonväkten upp på åsen vid signalstationen Kuppen ovanför Herrviksstranden. Från denna utsiktstplats kunde man följa sjöslaget minut för minut - ända fram till att minkryssaren Albatross sattes på grund på stranden nedanför deras fötter!
 |
Kapitänleutnan Karl Bühler,
sekond på Albatross |
Fregattenkapitän Weis och hans sekond, Kapitänleutnant Karl Bühler förstörde direkt efter grundsättningen hemliga dokument, gav order om att ge de 52 sårade första hjälpen samt att sjösätta Albatross båtar. Samtidigt samlades, undan för undan, lokalt folk på såväl stranden nedanför Kuppen som i båtar som roddes ut mot haveristen.
Besättningen, som trott sig vara på väg in i rysk fångenskap, jublade när de förstod att de var i Sverige - och att kriget för deras del var slut!
Snart nog var bärgningen av sårade, döda och behövligt gods (tex kläder)
i full gång
 |
| Notera det tilltagande antalet åskådare! |
Hos lotslöjtnant KP Kullander i Visby började telefonen ringa tidigt på morgonen den 2:e juli. Det var lotsarna på ostkusten som lämnade rapporter om främmande krigsfartyg involverade i sjöstrid. Han sammanställde en "ögonblicksrapport" till militärbefälhavaren på Gotland, generalmajor E W Bergström och till Chefen Marinstaben som vidarebefordrade rapporten till Utrikesdepartementet.
08:15 kom ett telegram från bevakninschefen på Kuppens signalstation som informerade om att sjöstriden var slut, att ett tyskt fartyg stod på grund (vid stranden) direkt nedanför signalstationen och att man omedelbart behövde assistans av 5 läkare för vård av de sårade.
Det dramatiska meddelandet gick vidare till landshövdingen för Gotland, Gustav Roos som, via generalmajor Bergström, beordrade tillgängliga truppförband att utrusta bilar med erforderlig materiel samt avdela läkare och sjuksköterskor i enlighet med begäran.
Under tiden fick de svårast sårade ombord 1:a hjälpen av skeppskamrater och av den från Ljugarn med båt anlände provinsialläkaren Erik Hellsten samt av tillskyndande ortsbor. Fartygets utplacerade stridsförråd av morfin och förbandsmateriel kom härvid till användning.
 |
| Krigssjukhuset i Roma |
Parallellt fick landstormsman 25 181/1899, bankdirektören i Visby Sigurd Melin, för detta tillfälle befordrad till kapten, order om att omgående ställa i ordning det planerade krigssjukhuset i Roma. Klockan var 09:30 när Melin, på Visborgs slätt (Visby) fick detta uppdrag. Han hade tid på sig att till kl 15 samma dag bemanna och utrusta den nyuppförda, och helt tomma, byggnaden i Roma. Sjukhuset skulle ha plats för de 30 svårast sårade från Albatross.
 |
Otydligt foto föreställande
Sigurd Melin med en sårad albatrossman
utanför fältsjukhuset i Roma |
Melins organisationsförmåga var närmast otrolig: kl 15 stod den från början helt tomma byggnaden i Roma färdig med 30 st nybäddade sängar, med 5 sjuksköterskor (två tillkom senare), med operationsutrustning, med husgeråd och nödvändigheter av alla de slag och med en - i Visby turistande - husmor!
Generalmajor Bergström rekvirerade också en tillfällig interneringslokal tillhörig Roma Sockerbruk för övriga icke - eller lätt - sårade av Albatross besättning.
 |
Till höger i bild höskrinda med sårade. Till vänster, på marken,
en stupad albatrossman svept i hängmatta. |
Klockan 12 på dagen anlände läkare och sjuksköterska från Visby till stranden nedanför Kuppen och började genast arbetet med att, vid behov, förbättra de sårades förband liksom att lägga nya samt ge smärtlindring.
Avtransport av de svårast sårade till sjukhuset i Roma förbereddes desslikes. För detta ändamål visade sig de speciella hästdragna gotländska höskrindorna vara särskilt lämpade.
Albatross besättning, förutom de svårast sårade som redan anträtt den 40 km långa vägen till sjukhuset i Roma, samlades på Bengts Gård i Östergarn. Hit fördes också de stupade, insvepta i hängmattor eller segelduk.
De stupades antal uppgick i detta ögonblick till 27, varav en, av en exploderande granat, slungats överbord.
Ytterligare två besättningsmän, doktor Hans Karrillon och minbåtsman Louis Ling, avled under transporten till Roma och ligger begravda på Björke kyrkogård.
Det varma vädret och brist på lämplig förvaringslokal gjorde det angeläget att utan dröjsmål få de stupade i jord. Östergarns kyrkogård utgjorde det naturliga valet av viloplats och i hast bestämdes att en massgrav skulle grävas vid kyrkans östra gavel. 15 unga män från Östergarn grävde (och fyllde igen) graven och erhöll vardera 5 kronor för sitt arbete.
Begravnings-processionen, mot Östergarns kyrka, startade vid 18-tiden från Bengts Gård.
Processionen leddes av Fregattenkapitän Fritz West som tillsamman med landshövding Gustaf Roos färdades i den av konsul Ekman körda och ägda bilen. Efter bilen följde de som kunde gå av Albatross besättning samt ett stort antal sockenbor.
Jordfästningen förrättades av kyrkoherde Ernst Berglund.
Minnesstenen, som för all tid står vid graven, avtäcktes exakt ett år efter jordfästningen, den 2 juli 1916.
Internering, och bevakning, av Albatross besättning skulle bli ett huvudbry för militären. 179 överlevande skulle förläggas och utspisas. I det korta perspektivet vet vi att detta löstes genom rekvirering av lämplig lokal från Roma Sockerbruk dit besättningen marscherade den 3 juli (drygt 4 mil...). På längre sikt, ja så länge kriget rasade, måste andra lokaler tas fram.
Medan detta arbete pågick fann sig albatrossmännen tämligen väl tillrätta i Roma. Avståndet mellan förläggningen och sjukhuset, dit många hade medicinska anledningar till besök, var inte större än att man kunde se över fälten mellan byggnaderna.
Visserligen hade landshövding Roos utfärdat ett direktiv som reglerade de internerades rörelsefrihet - likväl som lokalbefolkningens skyldigheter - men kungörelsen tolkades inte strängare än att många besättningsmän fick tillfälligt arbete på sockerbetsfälten!
Kulturella initiativ bland de internerade uppmuntrades likväl som tävlingar i allehanda idrottsgrenar. Albatrossmännen skapade ett eget musikkapell under ledning av Albert Walter (med trumpet bakom bastrumman) Walter så-rades svårt i striden och fick höger hand amputerad. Han fick, av Sveriges drottning Víktoria, en för vänster hand specialanpassad trumpet!
Den tillfälliga förläggningen i Roma lämnades den 10 oktober 1915 för förflyttning till ett nytt, anpassat, läger vid Blåhäll på Tofta skjutfält 15 km söder om Visby.
Excerpt ur boken Albatross av Svante Hedin:
"Officerarna äro förlagda i artillerikårens officersbyggnad, där chefen har tvenne rum och övriga var sitt. I samma byggnad är officersmessen samt svenska vaktstyrkans officerare bosatta. Messen liksom mathållningen är gemensam för svenska och tyska officerare. Däcksofficerarna (motsvarande svenska underofficerare) äro förlagda i artillerikårens underofficersbyggnad, där två och två bo i samma rum. I byggnaden är även däcksofficersmässen belägen. Underofficerarna (motsvarande svenska underbefäl) och de meniga äro förlagda i den vinterbonade baracken; underofficerare var för sig och de meniga var för sig. Någon samlingslokal för manskapet finns ej.
Det tråkigaste är dock att interneringslägret är beläget i så gott som ödemark, 8 km från järnvägsstation, varigenom den internerade personalen är lämnad helt åt sig själv och endast i undantagsfall har möjlighet att idka ungänge med den civila befolkningen. Sedan de emellertid fått börja med skogsarbete, och vi underlättat för dem möjligheten att emellanåt få besöka Visby med nattpermission under vederbörlig eskort till bekanta familjer osv, förefaller det som om de funno sig ganska bra och vore jämförelsevis belåtna med sina villkor.
.....
Officerarna går det ingen nöd på. De kunna när som helst mot avlämnande av skriftlig förbindelse att ej rymma lämna interneringslägret, vilket också en del av dem i stor utsträckning begagna sig av. I interneringslägret hava vi ställt vagnar och hästar (4 par + 1 ridhäst) till förfogande, varigenom finns möjlighet att begagna skjuts till stationen eller eventuellt till Visby."
Den svenska vaktstyrkan, som avlöstes var 14:e dag, bestod av 4 officerare och underofficerare samt 125 meniga.
Livet för de internerade började anta fredsmässiga former. De flesta (alla?) hade förutom sin dagliga dräkt också bärgat sin "landgångsrigg" från Albatross vilket framgår av följande tre bilder tagna av proffsfotografer.
 |
| Albatross däcksofficerare utanför sin förläggning i Tofta vintern 1916 |
 |
| Torpedmatros Max Detlefsen |
 |
| Okänd Albatrossmatros |
Naturligtvis utgjorde interneringen, bevakningen och begränsningen av rörelsefriheten att många albatrossmän umgicks med flyktplaner. Inte minst svenska statens, enligt Haagkonventionen, begränsade möjlighet att bestraffa infångade rymlingar bidrog säkert till rymningsbenägenheten. Att rymma från ett interneringsläger under krig var inte att betrakta som en kriminell handling utan som ett diciplinärende där påföljden som mest kunde bli 14 dagars vaktarrest. Från lägret i Blåhäll rymde ett 20-tal man varav alla utom två infångades och återfördes. De två förlupna ansågs ha lyckats ta sig ombord på någon tysk båt i gotländsk hamn och på så sätt återvänt till Tyskland.
De, trots allt sammantaget, negativa erfarenheterna av Blåhäll gjorde att man beslöt flytta de internerade till militärlägret i Skillingaryd där lämpliga lokaler iordningställdes. Flytten till Skillingaryd genomfördes 30 september till 2 oktober 1917.
Interneringen skedde i Västra Lägret där avståndet till folklivet i Skillingaryd skilde som natt från dag mot Blåhäll. Även om bevakningen nu var strängare än på Gotland spirade ett livligt ungänge i musikföreningar och på ortens välbefolkade kaféer! Liksom på Gotland knöts livslånga vänskapsband.
Liksom tidigare, och i större omfattning än på Blåhäll, beviljades inte sällan permissioner för enskilda angelägenheter hemma i Tyskland. Dessa permissioner utsträcktes ofta till flera månader, undantagsvis ett halvt år!
Kontakten med "Das Vaterland" - och för den delen med nyblivna svenska vänner - hölls levande med en omfattande korrespondens. Under tiden 5 juli till 31 december 1915 sände (dokumenterat) albatrossmännen otroliga 33 534 brev och vykort. Det uppskattade antalet postförsändelser från albatrossmännen under deras interneringstid i Sverige uppgår till fler än 100 000 stycken!
Rymningarna fortsatte trots bättre sociala förhållanden i Skillingaryd. 20 man genomförde lyckade rymningar - någon skrev tom från Tyskland och bad att få sina tillhörigheter eftersända!
Men Albatross då, hur gick det med fartyget som ju stod hårt på grund utanför Kuppen, Herrvik, på morgonen den 2 juli 1915?
Bärgningen, som faktiskt inte var självklar: Tyskland diskuterade en sprängning av vraket, ombesörjdes av Neptun-bolaget. Första momentet var att lossa fartygets kollast, inalles 142 278 kg brunkol som mödosamt, för hand, fördes ut från kolboxarna i små korgar, vägdes och tippades över till pråmen Esaias. För att förstå den mödosamma lossningen skall betänkas att vid kolning tippades brunkolet från däck ner i kolboxarna genom relativt små luckor. Nu skulle det ut igen genom samma luckor! Arbetet utfördes från början av 22 man från de närbelägna socknarna - styrkan ökades efter 24 timmar till 48 man.
Vägningen av det lossade kolet kom sig av ett redovisningstvång till såväl Svenska som Tyska myndigheter. Samtidigt med detta arbete länspumpades Albatross.
Tre veckor efter grundstötningen drog två av Neptunbolagets bogserbåtar loss Albatross som i nästa etapp bogserades den korta sträckan till Herrviks hamn.
Från Herrvik gick sedan färden till Fårösund. I hamnen där embarkerades fartyget av 16 man ur den ursprungliga besättningen med uppgift att vårda skepp och materiel.
Det stod tidigt klart att Fårösund, inför vintern, inte var en vädermässigt säker hamn.
Det bestämdes därför att Albatross fortsatta internering skulle ske i Oskarshamn. Under en myckenhet av hemlighetsmakeri - för att förhindra ett ryskt sänkningsförsök respektive ett tyskt fritagningsförsök - påbörjades den 30 november bogseringen till Oskarshamn. Under bogseringen bemannades Albatross av en svensk besättning. Den 1 oktober förtöjdes Albatross långsides med sin bevakande jagare i hamnbassängen i Oskarshamn och ett 40-tal man av de internerade tyskarna förlades ombord för att utföra underhållsarbete.
Senare förhalades Albatross till kaj men fann till sist sin slutliga plats 3 meter ut från kaj. Det kan med dagens ögon synas lite "larvigt" men vi skall minnas att fartyget och trafiken till och från detsamma kontinuerligt - jämlikt internationella regler - skulle bevakas av svensk militär.
Under fartygets vistelse i Oskarshamn lyckades sammantaget 8 man ur besättningen rymma: ingen av dessa återfanns.
Så kom då till sist den länge efterlängtade freden i denna utdragna världsbrand: eld upphör på det europeiska slagfältet blåstes, 1918, den 11/11 klockan 11.
Den 28 november fördes besättningen från Skillingaryd till Oskarshamn och embarkerade Albatross. Klockan 07:30 den 30 november lämnade man kaj med kurs Karlskrona. Den 10 december återfördes, i Karlskrona, till fartyget ammunition och kanonernas slutstycken vilka förvarats i Fårösund.
Måndagen den 30 december 1918, klockan 13:30, lämnade minkryssaren Albatross kaj i Karlskrona. Fartygets dåvarande befälhavare, sekonden, Kapitänleutnant Karl Bühler avlämnade vid avskedsceremonin en skrivelse till tjänsteförrättande amiralen i vilken han tackade för den vänlighet som visats honom och besättningen under tre och ett halvt år: "Vi lämna Sverige med känslan av att den långa vistelsen härstädes för all framtid knutit oss fast samman med detta vackra land och dess vänliga invånare."
Kommunistiska revolutionsströmningar skakade vid denna tid den Tyska Marinen och när Albatross lämnade Karlskrona för att gå mot den hemmahamn, Gdansk, som man lämnat 3½ år tidigare, regerade ett matrosråd ombord med fartygets sekond, Kapitänleutnant Bühler, som underställd fartygschef... Ur detta rödgardistiska kaos steg så småningom nationalsocialismen...
Minkryssaren Albatross utrangerades från tjänst i mars 1919 och gick därefter till Kiel där fartyget skrotades.
Ur krigets död och elände kom livslånga vänskapsband att knytas mellan många albatrossmän och svenskar, såväl på Gotland som i småländska Skillingaryd.
Några av dessa band innebar så småningom återflyttning till Sverige och även till äktenskap födda ur unga matrosers kontaktsökande med flickor på interneringsorterna.
 |
| Minkryssaren Albatross lämnar hamnen i Karlskrona den 30 december 1918 |
Ω
För den intresserade rekommenderas ett besök på Albatrossmuseet - ännu en stund i Östergarns Bygdegård i Katthammarsvik, så småningom i nya anpassade lokaler i hamnen i Herrvik. Internetadress: www.albatrossmuseet.se
