Ombord på den ryska atomubåten
Kursk vibrerar luften av förväntan och nervositet, trots att det bara är
fråga om en övning.
De 118
besättningsmedlemmarna har varit till sjöss i 48 timmar. I ovanligt
lugnt och klart väder
har de tillsammans med 30 ytfartyg och tre andra
ubåtar från den ryska
Nordflottan lekt katt och råtta i Barents hav norr om
Kolahalvön. Nu är det
lördag förmiddag, och snart skall den årliga
militärövningen
kulminera i ett angrepp på robotkryssaren Peter den store.
Den 27-årige kaptenlöjtnanten
Dmitrij Kolesnikov har deltagit i övningen
fyra gånger tidigare
och rör sig hemtamt i Kursks korridorer. Egentligen hade han
planerat att lämna flottan vid millennieskiftet, men så korsade lärarinnan Olga
hans väg. Han och Olga gifte sig i mars, och Kolesnikov har börjat
dra upp långsiktiga planer. För att tjäna in en ordentlig pension har han valt
att behålla sitt jobb i flottan, och detta beslut gläder hans kollegor på
Kursk.
Med sin sympatiska
läggning är Kolesnikov en populär figur på ubåten, där
sammanhållningen är
stark – inte minst tack vare den 45-årige fartygschefen,
flottiljamiralen Gennadij Ljatjin. Han ser sig som en far för samtliga sina mannar och varje gång en ny besättningsmedlem mönstrar på sänder han en personlig
hälsning till föräldrarna. I brevet lovar han att ta väl hand om deras son
och se till att denne kommer säkert i hamn.
En del av besättningen på Kursk har ställt upp för fotografering under en parad i Severomorsk
den 30 juli 2000.
Tretton dagar senare förliser ubåten. Foto: Alamy/Imageselect.
Kursk anses osänkbar
Med en längd på 154
meter och en bredd på 18,2 meter är Kursk världens
största attackubåt.
Fartyget är uppkallat efter staden Kursk, som ligger vid
gränsen till Ukraina
och var platsen för historiens största pansarslag under
andra världskriget.
Kursk tillhör den så kallade Oscar II-klassen, som är en serie av enorma
atomubåtar som utvecklades under sovjettiden.
Byggandet av
ubåten med de båda kärnkraftsreaktorerna inleddes 1990,
och fartyget gjorde
sin jungfrufärd i december 1994.
Ubåten är byggd för
att kunna vistas i u-läge i 120 dagar på djup ned till 500
meter, och på grund av
sitt solida dubbelskrov anses den vara osänkbar.
Det yttersta skrovet,
formskrovet, är knappt en centimeter tjockt och gjort av
stål med en hög halt
av nickel och krom, som gör det motståndskraftigt mot
korrosion.
Det inre tryckskrovet är hela fem centimeter tjockt och så kraftigt att det kan
stå emot både torpeder och kollision med andra fartyg.
Rostiga torpeder
väcker oro
I stridsledningsrummet
har fartygschefen Ljatjin lagt sista handen vid
beräkningarna av
utgångsläge och tidpunkt för anfall och medan Kursk
nästan ljudlöst glider
genom havet på periskopdjup går de sju sjömännen i
torpedrummet spänt
igenom checklistan. Kursk skall avfyra två övningstorpeder utan
sprängladdning och trots att sjömännen är mycket professionella, och
bland de duktigaste i hela Ryssland, blir en vapenavfyring aldrig
rutin.
Under 1990-talet har
flottans budget kraftigt stramats åt. På grund av
nedskärningarna har
bara den allra nödvändigaste utrustningen underhållits
korrekt. Sjömännen
skojar om att det enda säkra i deras jobb är osäkerheten. De vet
aldrig om de får sin lön, och avgången från basen i Vidjajevo nära
Murmansk är notoriskt försenad på grund av uteblivna leveranser av
proviant.
Värre är dock att beväpningen är föråldrad, sliten och, till och med, vanskött.
Övningstorpederna återanvänds
i det oändliga och ofta är de rostiga eller defekta. Därför är det alltid
med en stor portion varsamhet som besättningen hanterar de cigarrformade
undervattensvapnen.
Farligt torpedbränsle
Den första torpeden
som Kursk skall avfyra är av typen 65-76 A, som
introducerades 1976,
men vars grundkonstruktion är ännu äldre. Torpeden
drivs av en blandning
av fotogen och väteperoxid, det senare är ett kraftigt oxidationsmedel.
På grund av brand- och
explosionsfaran har de flesta andra länder i världen
slutat använda
väteperoxid som syregivande torpeddrivmedel, men inte Ryssland.
Väteperoxid är
luktfri och färglös och kännetecknas av att reagera
ögonblickligen med
ämnen som låter sig oxideras.
Väteperoxid är i grunden vanligt vatten som försetts med en extra syreatom.
Föreningen väteperoxid kommer alltid att försöka göra sig av med denna extra atom, och när
det kommer i kontakt med en metall, till exempel koppar, sker en
våldsam reaktion som explosionsartat genererar extrem värme.
Ryska sjömän lastar en
53 cm-torped, som så när som på storleken liknar
den 65 cm-torped som först exploderade ombord på Kursk. Foto: Alrosa.net.
Kursk blåser till
anfall
Ett öronbedövande
pipande från larmen fortplantar sig hela vägen genom
Kursk som en signal
till besättningsmedlemmarna att de skall infinna sig på
sina stridsstationer. Över
högtalaranläggningen meddelar en av officerarna
kortfattat och
rutinmässigt: ”Övningslarm. Torpedanfall.”
Klockan är 11.25, och i torpedrummet (i fartygsfören) har matroserna ombesörjt att de 11 meter långa och 5 ton tunga övningstorpederna är på
plats i sina tuber och redo att avfyras.
Ingen ombord anar att förödande, katastrofala, krafter är på väg att släppas
lösa. Från en läcka i den ena torpeden sipprar väteperoxid långsamt ut i
torpedtuben....
Explosion skapar
tryckvåg
Precis klockan 11.28
lördagen den 12 augusti år 2000 exploderar den läckande torpeden med en
kraft som motsvarar 100 kilo trotyl (TNT). På en mätstation i Norge registrerar
seismografer skakningarna, som mäter 1,5 på Richterskalan viket motsvarar ett mindre jordskalv.
Den energi som utlöses fortplantas till omgivningen som en
tryckvåg, som hörs som ett gigantiskt brak.
Explosionens tryckvåg rör sig med mer än 1000 meter per sekund från torpedrummet och vidare akterut genom en öppen dörr till stridsledningsrummet.
Ett brinnande inferno
På en millisekund
förvandlas de sju männen i torpedrummet till levande
facklor. Branden
utvecklas explosivt, och i stridsledningsrummet hinner
fartygschefen Ljatjin
och de 36 närvarande officerarna och matroserna
knappt registrera
katastrofen, innan en tryckvåg slår undan benen på dem,
spräcker deras
trumhinnor, släcker deras liv och slungar dem åt alla håll.
Flottiljamiral
Gennadij Ljatjin hade tjänat den ryska flottan sedan 1972 och
tilldelades postumt
titeln ”Ryska Federationens Hjälte”.
Foto: Reuters/Scanpix.
De män som överlever
explosionen är i chock, och medan ubåten sjunker mot bottnen till följd av det inströmmande vattnet kan besättningsmedlemmarna bara gissa sig till
vad som har gått fel.
Alla vitala installationer, inklusive kommunikationsanläggningen, är utslagna, och sjömännen i de aktra
sektionerna vet inte att de just har förlorat flera av
sina kollegor i ett
brinnande inferno. Lika lite vet de att deras egna fasor
just har
börjat.
Sprängämnen
självantänds
I torpedrummet arbetar fysikens lagar obönhörligt vidare. Omkring 1 000 kilo
väteperoxid och 500 kilo fotogen forsar ut från den exploderade
övningstorpeden i den söndertrasade torpedtuben. Bränsleblandningen brinner med en helvetisk hetta som får sprängladdningarna i de 23 andra torpederna att börja koka. Metall och kablar smälter, och
medan temperaturen förfärande snabbt närmar sig 400 grader Celsius –
den temperatur då sprängämnena börjar explodera spontant – sjunker
Kursk mot bottnen.
Precis 135 sekunder
efter explosionen i torpedrummet borrar sig det 23 000
ton tunga fartyget ned
i havsbottnen på 115 meters djup.
I samma ögonblick detonerar
samtliga konventionella sprängladdningar i en explosion som är nästan 250 gånger
kraftigare än den första och når en styrka av 3,5 på den 10-gradiga Richterskalan.
Innerskrovet (tryckskrovet) är konstruerat för att kunna stå emot tryck ända ned till 1000 meters
djup, men tryckvågen från explosion nummer två spränger tryckskrovet och blottar innandömet.
Ögonblicket därpå ger
det tunna ytterskrovet (formskrovet) vika för trycket, och floder av iskallt havsvatten störtar in i ubåten. Hade Kursk befunnit sig nära ytan, beräknas omkring 90 000
liter vatten i sekunden forsa in genom det uppsprängda hålet, men på ett djup över tio
meter, där trycket är mer än tio gånger så stort som vid ytan, kommer vattnet med en kraft
som är så våldsam att det kan skära itu en människa på mitten.
Överlevande söker sig
akterut
De sjömän som
fortfarande är vid liv i ubåtens fyra förliga sektioner har nu
bara sekunder kvar att
leva. Flodvågen sköljer genom fartyget och förintar
allt i sin väg.
Skotten mellan de enskilda sektionerna slits upp som om de
var av papper och i
stridsledningsrummet slungas en av officerarna uppåt med så våldsam
kraft att hans kropp bokstavligen smetas fast i taket...
På bara 16 sekunder är
torpedrum, stridsledningsrum, radiorum och
besättningens utrymmen
totalt översvämmande och fulla av ett virrvarr av
förbrända
människokroppar, vapendelar, avslitna armar och ben och
materiel. Fartyget
knarrar och knakar, och eltillförseln slås ut.
Mirakulöst nog motstår det 13 centimeter tjocka stålskottet runt
kärnreaktorerna naturkrafterna.
I de fyra sektionerna
akter om reaktorerna befinner sig 23 besättningsmedlemmar. En av dem är kaptenlöjtnant Dmitrij Kolesnikov (bild t.v.), som egentligen har
planerat att lämna Kursk. Nu genomlever han sitt livs mardröm, men i stället
för att gripas av panik agerar han så som
nödproceduren
föreskriver. Som den med högst grad i den innestängda
skaran tar han befälet
och beordrar alla att ta fram sina räddningsdräkter
och snarast ta sin
tillflykt till en korridor i Kursks akterparti.
Avskurna flyktvägar
Dessvärre är sjömännen
långt bort från Kursks primära flyktväg, som går
via tornet i
stridsledningsrummet. Inne i tornet finns det en räddningskapsel,
som rymmer cirka 100
man. När sjömännen är samlade därinne kan de
frigöra kapseln från
ubåten och långsamt stiga upp till havsytan, där
kapseln fungerar som
räddningsflotte.
Alternativ flyktväg
– och sjömännens enda väg ut nu när Kursks förliga
del är vattenfylld –
är via en kammare och lucka i nionde sektionen. Via luckan kan sjömännen
teoretiskt sett evakueras en åt gången. Varje man måste då först krypa upp
i en slusskammare som långsamt fylls med vatten tills trycket är
detsamma i kammaren som i havet utanför. Därefter öppnas en yttre lucka, och
sjömannen simmar långsamt (för att inte drabbas av dykarsjuka) upp till ytan iförd syrgasapparat och räddningsväst.
I praktiken fungerar dock kammaren och luckorna bara på grundare vatten, och Kursk ligger nu så djupt att det är
livsfarligt att ta sig ut i vattnet och upp till ytan. Vattentrycket är på 115 meters djup 11 gånger så högt som vid vattenytan, och risken för dykarsjuka
överhängande.
Vid tryck över 1 atmosfär (normaltryck på jordytan) stiger
koncentrationen av gaser (luft) som är lösta i blodet. När den som snabbt stiger från djupet upp till ytan kommer de i blodet lösta gaserna att frigöras, som i en nyöppnad champagneflaska, och vävnaderna drabbas av syrebrist eftersom gasbubblor i stället för syregivande blod når dem.
Anteckningar förs
Två timmar och
sex minuter efter den första explosionen fattar
Kolesnikov en kulspetspenna och ett anteckningsblock. Med sirlig skrift
noterar han datumet
”12.8.2000”, och i övre vänstra hörnet skriver han
tidpunkten – ”13.34”.
Sedan skriver han utan att darra på handen
namnen på de överlevande som flytt längst akterut i ubåten.
Var och en av de 23
männen tilldelas en rad med plats för fullständigt
namn, vaktlag och
ansvarsområde. I skenet från nödbelysningen tar det
Kolesnikov 24
minuter att skriva listan, och nederst på papperet
avslutar han med
tidpunkten ”13.58”.
Koldioxiden sprider sig
I vraket av Kursk står
de överlevande inför ett akut och allvarligt problem.
Alla nödsystem
sviktar, och medan syret försvinner minut för minut, stiger
koncentrationen av
koldioxid från utandningsluften. Människokroppen kan
mycket väl tolerera en
låg syrekoncentration under en period, men att
andas in luft med bara
ett par procent koldioxid är ytterst riskabelt. Stiger
koncentrationen av
koldioxid till fem procent, kan det leda till medvetslöshet
och kvävning.
Omkring 90 procent av
det syre som sjömännen andas in utsöndras som
koldioxid, och även om
männen andas lugnt, andas de tillsammans ut
nästan sju liter
koldioxid i minuten. En stigande nivå av koldioxid har
effekten att den ökar
behovet av att andas djupare och snabbare, då
kroppen hungrar efter
syre.
Männen är inne i en
ond cirkel. För att hålla sig vid liv måste de andas, men
för varje andetag tar
de ett steg närmare döden.
En sista hälsning
Medan de 23 besättningsmännen
kryper ihop i den nionde sektionen under
eftermiddagen lördagen
den 12 augusti, sipprar havsvatten in längs
propelleraxeln i det
mörklagda vraket. Långsamt men oåterkalleligt är även
akterskeppet på väg att vattenfyllas och samtidigt har temperaturen ombord gått ner till några grader över fryspunkten.
Nödbelysningen har
slagits ut, eländet är totalt och det finns inga tecken på
att hjälp är på väg. Trots
det klamrar sig Kolesnikov fast vid hoppet. På
baksidan av det ark
där han har skrivit ned namnet på sig själv och sina
levande kamrater skriver han ett nytt meddelande: ”Det är för mörkt för
att skriva, men jag skall försöka känna mig fram. Det verkar som
det inte finns någon
chans, 10–20 procent. Låt oss hoppas att någon i alla fall får läsa detta. Här är en
lista över besättningsmedlemmarna från de andra sektionerna, som nu befinner sig i
sektion nio och kommer att försöka ta sig ut. Hälsningar till alla, ingen anledning till
förtvivlan. Kolesnikov.”
Omsorgsfullt viker den
27-årige kaptenlöjtnanten ihop papperet och packar
in det i vattentätt
emballage, varefter han stoppar det i en ficka.
Ingen kan hitta Kursk
Klockan 23.30 lördagen
den 12 augusti slår den ryska Nordflottan larm. Upprepade försök att etablera
radiokontakt med Kursk har varit förgäves, och 12 timmar efter att den den första
explosionen noterats inleds en noggrann eftersökning.
Fartyg i området
finkammar havet med ekolod. Ekolodets funktion grundas på att en ljudvåg sänds ut och att en mottagare "lyssnar" efter reflexer (ekon) från det eller de föremål som träffas av ljudvågen. I sammanhanget utgör ett problem att Kursk är konstruerad för vara möjligast osynlig...
Ytterskrovet är belagt
med gummi, som ger ubåten stealth-egenskaper i
form av en låg
akustisk profil. Gummibeläggningen
reflekterar nästan inte ljud, och därför är Kursk så gott som omöjlig att spåra.
I en situation där ubåten är i nöd har Kursks styrka plötsligt vänts till
en svaghet.
Först vi
niotiden på morgonen söndagen den 13 augusti lyckas
man lokalisera det
förlista fartyget på havsbottnen.
Desperation sprider
sig
Knappt har Kursk
hittats innan rykten om en möjlig katastrof har nått från
Barents hav till
flottbasen i Vidjajevo.
Hundratals chockade
anhöriga möter upp i officersbyggnaden, där de
bedjande, skrikande
och gråtande kräver svar på när en räddningsaktion
kommer att inledas.
Ӏr det sant att
sjömännen har kommunicerat med knackningar i skrovet?”,
”Varför sitter ni bara
här i stället för att hjälpa min man?”, ”Stämmer det att
de bara kan överleva i
fem dagar?” och ”När får ni ut dem?” lyder några av
de frågor som haglar
över Ivan Nideev, som är chef för Nordflottans
ubåtsdivision.
Nideev blir de
förtvivlade människorna svaret skyldig. Han har inget nytt att
rapportera från
räddningsaktionen och kan inte komma med löften av något
slag.
Anhöriga samlade på
sjukhusfartyget Svir, som har lagt sig i närheten av
Kursks olycksplats för
att hedra de döda sjömännen. Foto: AFP/Scanpix.
Två olika
räddningsmetoder
Besättningen ombord på
flottans räddningsfartyg har två metoder att välja
mellan när de skall
evakuera en ubåtsbesättning från djupt vatten. De kan
försöka manövrera en
miniubåt ned i djupet och fästa den på någon av Kursks skrovluckor, varefter
besättningen via denna kan sätta sig i säkerhet i
miniubåten.
Alternativet är att sänka ned en dykarklocka i en vajer från ett
fartyg på ytan.
Havet är i uppror
Ryssarna sätter sin
tillit till miniubåten Priz, som sänks ned i havet sent på
eftermiddagen den 14
augusti. Den tre man stora besättningen har gett sig
in på en svår uppgift. Barents hav är i uppror, och i djupet är
strömmen stark och
sikten dålig.
Ljuskäglan från Priz
sveper över havsbottnen och faller på förvridna
metallbitar utspridda
över sanden. Förskeppet på Kursk visar sig som ett gapade hål, men man kan konstatera att både kärnreaktorsektionen och
akterpartiet är intakta.
Djupt koncentrerad och
med små rörelser försöker Priz befälhavare, Maisak, manövrera farkosten i position för att koppla
sig på nödluckan i nionde sektionen. Varje gång miniubåten kommer
tillräckligt nära förs den dock bort av undervattensströmmen. Efter en timme tvingas
Maisak ge upp. Priz batterier är nära att ta slut, och om inte fartyget
genast söker sig mot ytan, kommer dess besättning att vara prisgiven.
Norska dykare
Dramat med den
förolyckade jätten är förstasidesstoff i hela världen, och
söndagen den 20
augusti tillåter marinstaben norska specialdykare att göra
ett försök att nå fram
till Kursk. Åtta dagar har gått sedan förlisningen, men
experter bedömer att
sjömännen teoretiskt sett skulle kunna överleva i upp
till tolv dygn,
förutsatt att alla nödsystem fungerar.
Norrmännen satsar på
att låta sig sänkas ned i djupet i en dykarklocka. Därifrån skall de ta sig fram till fartyget, lyssna efter
livstecken och försöka öppna nödluckan. Dykarnas luftflaskor är fyllda med Heliox som är en blandning av 95 procent helium och 5 procent
syre. Blandningen används vid djuphavsdykning för att den minimerar risken
för dykarsjuka.
Oavsett dykdjup löser sig inte Helium i blodet och därför bildas
det inga bubblor i
blod och vävnader när dykarna stiger upp till ytan. Som
skydd mot den
extrema kylan i djupet bär dykarna neoprendräkter
med ett inbyggt cirkulationssystem vilket leder 43 graders varmt vatten runt
kroppen.
Allt hopp försvinner
Med en hammare slår en
av dykarna fyra kraftiga slag på Kursks stålskrov.
Han möts av en
olycksbådande tystnad. Han slår igen, denna gång ännu
hårdare, men det enda
som sker är att små, små flagor av målarfärg
lossnar från det
gigantiska fartyget och virvlar bort med strömmen. Ännu
finns det dock ett
klent hopp – kanske är matroserna bara för svaga och
utmattade för att
kunna besvara signalerna...
Dykarna sliter med den aktra nödluckan men då den till slut svänger upp möts de av en nedslående syn. Slusskammaren och ubåten är fullständigt
vattenfyllda. Dykarna
sänker ned en videokamera i det grumliga vattnet
i ubåtens nionde
sektion och filmen den spelar in är som tagen ur en
rysare. En död man i
blå overall driver förbi framför kameran, och med
honom försvinner
slutligen allt hopp om att finna liv.
Norska dykare öppnar
en nödlucka in till Kursk den 21 augusti 2000. De ser
att ubåten är helt
vattefylld. Foto: Reuters/Scanpix.
Efterspel: bärgningen
av Kursk
I oktober 2001 bärgar
det holländska konsortiet Mammoet-Smit
International
atomubåten.
Obduktionen av de 23 sjömännen i Kursks nionde sektion –
däribland Dmitrij Kolesnikov som påträffades med ett brev i sin ficka – pekar på
att samtliga dittills överlevande omkom vid 20-tiden på kvällen lördagen den 12 augusti.
Dödsorsaken var koloxidförgiftning och syrebrist – inte drunkning.
Förmodligen dog
sjömännen, då de försökte skaffa nytt syre med hjälp av
den kemiskt känsliga nödutrustning som ubåten var försedd med.
Utrustningen är
konstruerad för att utvinna syre ur luftens koldioxid.
Dessvärre regerar den
våldsamt vid kontakt med till exempel vatten och olja
– och sektion nio var
full av båda delar.
Någon av männen har sannolikt tappat kemikalierna i det vatten som trängt in i
ubåten. Resultatet
blev en kraftig explosion vilken förbrukade
det restrerande syret och samtidigt frigav stora mängder dödlig koloxid.
År 2001 bärgade ett
holländskt företag Kursk. Den förstörda främre delen
skärs bort på
havsbottnen före bärgningen. Luckorna i formskrovet till babords robotsilor är öppnade. Foto: English Russia.
Kursk i siffror
* Längd: 154 m
* Bredd: 18,2 m
* Vikt: 23 000 ton
* Besättning: 118
* Maximalt dykdjup: 500 m
Grundmaterialet emanerar från en artikel i tidskriften Illustrerad Vetenskap. Texten är dock redaktionellt bearbetad av Tidsspegeln.
Ω
