Historia
Militära hjälmar tillverkades i förhistorisk tid av olika organiska material, troligen främst skinn. Det har även förekommit hjälmar förstärkta med plattor av horn eller ben. I Illiaden berättas att Akilles bar en läderhjälm tätt besatt med vildsvinständer. Efter bronsens upptäckt gjordes hjälmar även i detta material.
Militärhjälmarna har haft mycket olika utseende, i Assyrien var hjälmarna toppiga, i Eturien hjälmar med en vass hjälmkam, av så kallad "villanovatyp". I Grekland uppstod kägelformade hjälmar med hjälmkam samt heltäckande hjälmar med en Y-formad springa som lämnade ögon och mun fria.
Ur denna typ utvecklade sig den attiska hjälmen med gångjärnsförsedda kindskydd. Den kom att bli förebild för de romerska montefortino-hjälmarna som infördes under sista århundradet före Kristus. Under kejsartid förbättrades hjälmarna och under galliskt inflytande övergick man till hjälmar i järn i stället för brons. De romerska hjälmarna kom att påverka germanska hjälmar såsom märks av hjälmen från Sutton Hoo och Vendelhjälmarna. Parallellt med dessa uppträdde även koniska hjälmar med nässkena. Dessa hjälmar kom under 1000- 1100-talet att bli vanliga i Europa under benämningen normandisk hjälm.
Vid slutet av 1100-talet uppträdde en ny hjälmtyp, upptill platt och nästa cylindrisk. Nässkyddet utvecklar sig till en plåt som täcker nästan hela ansiktet, med hål för ögon och andningshål. I början av 1200-talet utbildar de sig till en hela huvudet omslutande hjälmtyp, den så kallade kittelhjälmen (även kallad Tunnhjälm, tyska Topfhelm). Den fortlevde under hela 1200-talet men förlängdes nedåt, i början av 1300-talet ytterligare, så att den kom att vila på axlarna. Upptill omformades den för att mera följa huvudets form. På grund av sin vikt bars hjälmen oftast bara i strid.
Under denna hjälm bars på 1300-talet en rundkullig järnhuva, ur vilken samtidigt utvecklade sig en ny hjälmtyp, Bascineten (tyska Beckenhaube, franska bassinet). Denna bars nu enbart försedd med ringbrynja och ett ansiktet skyddande uppfällbart visir. För att underlätta andningen utdrevs visiret till en hundnosliknande spets, varav den tyska benämningen Hundsgugel. Under denna hjälmtyp utvecklar sig flera av de senare visirhjälmarna.
En rent hattformig hjälmtyp med breda brätten uppträder under tidig medeltid. Denne så kallade järn- eller kittelhatt bars i synnerhet av fotfolk och bågskyttar. Ur denna utvecklar sig den på 1400-talet mycket använda saladen.
Den italienska saladen, som torde ha influerats av en antik romersk hjälmtyp,
får en säregen, huvudet nästan helt omslutande form. Då på 1400-talets slut riddarrustningen utvecklat sig till den krigaren helt omslutande helrustningen, blev visirhjälmen den dominerande hjälmtypen. Den omsluter huvudet helt, och är nedtill försedd med en bunt, som grep om rustningens halskrage och gjorde den helt ogenomtränglig.
Visiret fick en efter ansiktet mera avpassad form och delades i 2 rörliga stycken. Hjälmtypen som efter den franska benämningen kallades armet bibehöll sin grundform för hjälmar så länge rustningar användes.
Som prydnad försågs den med fjäderbuske och kom under 1500- och 1600-talen att ingå som en del i rustningen. Den på 1500-talet mycket brukade burgunderhjälmen var ett mellanting mellan salad och visirhjälm. Den var i allmänhet öppen och försedd med hög hjälmkam samt nackskydd och två kindskydd. Kindskydden kunde dock förenas under hakan och då ofta ett löst visir användes, fick burgunderhjälmen ofta stor likhet med visirhjälmen.
Många av 1500-talets praktrustningar är utrustade med både en visirhjälm och en lättare burgunderhjälm. På 1600-talet användes dessutom mycket, särskilt i 30-åriga kriget, den från Orienten stammande, med turkiska och polska trupper inkomna så kallade Zichäggen, en öppen hjälm med kraftig nackskydd och pannskärm samt vanligen försedd med nedfällbart nässkydd. Under 1500-talet och 1600-talet brukade även, särskilt av fotfolket, hjälmtyperna morion och cabasset. Den förra med en hög, halvmånformig kam och breda uppböjda brätten, den senare utan kam med en bakåtböjd, stjälkformad spets, varav den tyska benämningen Birnenhelm.
Då hjälmen på 1600-talet började komma ur bruk, användes i stället under hatten skålformiga, med bred skärm försedda järnhuvor, som till sist ersattes med enbart ett järnkors, fästat i hattkullen.
Modern tid
Under första världskriget kom hjälmarna åter till heders. Vid krigsutbrottet var Tyskland faktiskt den enda nation som med sina pickelhuvor i läder använde någon typ av hjälm.
För frontbruk försågs, snart nog, den blänkande pickelhuvan med ett hjälmöverdrag. |
I skyttegravskriget visade sig dock hjälmarna vara av största vikt och 1916 bytte Tyskland ut pickelhuvan mot stålhjälmen |
Hjälmvikten (utan pansarfrontskydd var betydande: 1,2 kg - jämfört med Gustav II Adolfs stormhatt vägde den dock lätt!
Gustav II Adolfs stormhatt. Vikt 15,3 kg! |
Fransmännen införde kort efter krigsutbrottet en liten kalott av stålplåt, och antog 1915 en verklig hjälm om 0,76 kg, som skyddade mot mindre granatsplitter och skrot.
Storbritannien antog 1915 en något tyngre och motstånds-kraftigare hjälm med en vikt på 0,98 kilo.
Från 1917 infördes denna hjälmtyp även i amerikanska armén.
Sverige antog 1921 hjälm m/21, som med en vikt av 1,3 kilo hade ett gott skydd mot splitter och finkalibrig eld. Före detta årtal bar man en trekantig filthatt av Karolinermodell.
Svensk hjälm m/21 ersattes 1937 av hjälm m/37.
Moderna stridshjälmar är gjorda i lätta mycket motståndskraftiga material. Sverige använder idag en sådan hjälm, Hjälm 90 som har följande data:
Vikt: 1,4 kg (storlek Medium)
Material: Ballistiskt fiber/para-aramid.
Skydd: TV50 550m/s (1,1 gram splitter), enkelskott >530m/s
Hjälmar burna under WW2 av trupper i Europa
Engelsk infanterihjälm |
Tysk SS-hjälm. De tyska (med ett undantag: fallskärmsjägarna) hjälmarna hade samma form för de olika vapenslagen men märkningen varierade. Som ett "minne" från WW1 finns en antydan till "horn" även på denna hjälm. Här är "hornen" dock inte avsedda att bära ett frontalpansar utan rätt och slätt avsedda för ventilation. |
Amerikansk infanterihjälm |
Tysk fallskärmsjägarhjälm |
Sovjetisk infanterihjälm
Ω
|