Bäckebotorpeden - och sedan...

Det var den 13 juni 1944 klockan 15:15. Bonden på gården Gräsdal, Bäckebo, dryga 20 km NNV Kalmar, Robert Gustafsson och hans son Ivar arbetade ute på ägorna när de utan förvarning hörde en öronbedövande detonation från ovan. De tittade upp mot himlen och såg österut en skur av silverglänsande fragment falla ner över skogen. Träd knäcktes och fönsterrutor splittrades i hela bygden.

Nedan: Nedslagsplatsen som den ser ut idag.

Förvåningen och förvirringen var stor! De tillskyndande fann ett 5 meter brett och 1,5 m djupt hål i marken. I detta hål, och runt omkring, låg förvridna större och mindre metallbitar och rester av tingestens hölje var spridda som blänkande höstlöv över marken. Hemvärn och militär kom till platsen och området spärrades av. Att det rörde sig om en flygande tingest blev snart uppenbart - men vad? Kunde det vara en raket - eller lufttorped som man sa på den tiden? Och varifrån kom den? Ett idogt samlande av vrakdelar vidtog och man knackade till och med dörr för att spåra upp delar som lokalbefolkningen tagit hem som souvenirer. Totalt samlades det in 2010 kg metallskrot vilket fördes till Stockholm för analys.

Nedslagsplatsen 1944, fast varför Hitler finns med på fotot är outrett!
En undersökningskommission om tre personer tillsattes, där professorn  vid Kungliga Tekniska Högskolan, Gustav Boestad, stod för den tekniska kunskapen.

Den 19 juli 1944 var kommissionens rapport färdig och man hade
fått en mycket god bild av lufttorpeden. Gustav Boestad hade till och med lyckats göra en första principiell konstruktionsritning.

Även hans slutsatser om hur vätskeraketmotorn fungerade skulle visa sig riktiga! Beträffande vikt, bränslemängd och övriga data låg Boestad förbluffande rätt: lufttorpedens längd angavs som minimum 7,5 m ( i verkligheten 14 meter), diametern sattes till 1,5 m (1,64 m) och vikten till 7 200 kg (skall vara 12 400 kg). Boestad uppskattade höjden över marken vid explosionen till 1500 m. Märkning på vrakresterna visade att dessa var tyska. Flygspaning med bomb/spaningsflygplanet Caproni avslöjade att Tyskland låtit bygga en provskjutningsanläggning på Penemünde, en tämligen låganvänd ö vid Östersjökusten. Engelsmännen var naturligtvis mycket intresserade av att studera vrakdelarna och den 30 juli 1944 startade ett flygplan från Bromma lastat med 2010 kg fyndrester. Destination England.

Hur började då detta drama - och hur slutade det?

I slutet på 20-talet köpte en ung student, Wernher von Braun, en bok av den tyske raketpionjären Herman von Oberths, titeln var Raketen i den interplanetära rymden (1923). von Braun fann genast sin livsuppgift och han knöts 1930 till Berlins Universitet där von Oberths undervisade samt bedrev raketmotorforskning.

von Braun doktorerade i april 1934 och blev en ansedd och kunnig raketexpert. Under slutet av 1934 hade von Brauns grupp lyckats skjuta upp två vätskeraketer vilka nådde 2200 meters, respektive 3500 meters höjder. 

Forskningsarbetet drevs åren 1935-1937 vidare med en större raket, A (A för Aggregat)-3 men dessa arbeten kröntes inte med framgång. Under denna tid fick dock forskarna nya, ändamålsenliga, lokaler i Peenemünde. En idealisk plats vad gällde avskildhet samt med Östersjön som målområde.

Som ett led i forskningen byggdes en något mindre modell av A-4 kallad A-5. Fram till 1941 hade man faktiskt avfyra inte mindre än 70 st A-5 raketer.

I mars 1942 var man så framme vid första skottet med det kommande Vergeltungswaffe (vedergällningsvapen) A-4. En raket som skulle kunna bära en stridsspets om 1000 kg Amatol. För att nå huvudmålet London borde raketen flyga 300 km. I oktober detta år nådde den 3:e A-4 raketen en största flyghöjd om 80 km och en distans om 193 km. Aggregat 4 började nu benämnas V-2.


Raketmotorn var förstås av vätsketyp och förbränningsmedlet var alkohol och hade flytande syre som oxidationsmedel.

Styrningen bestämdes av tre gyroskop som påverkade dels 4 st små roder ute på respektive fena samt fyra st keramiska plattor som satt vertikalt monterade direkt vid raketmotorns utloppsdysa. Med dessa keramiska plattor kunde små justeringar göras genom att raketstrålen flyttades. Styrsystemet kompletterades av en gyrokompass som höll raketen riktad mot målet.

Motorn var den kraftfullaste som konstruerats vid denna tid. Ett av de största problemen var att få fram tillräckliga mängder alkohol och syre för att åstadkomma den behövliga dragkraften. Detta löste von Braun och hans team med hjälp av två turbinpumpar vardera om 580 hkr. Pumparna måste dock även de förses med bränsle och syregivare - raketen gick ju så högt att luftens syre blev för tunt. Turbinerna fick därför sin kraft från väteperoxid och kaliumpermanganat löst i vatten. Brinntiden för huvudmotorn var 60 - 70 sekunder beroende av flygtiden till målet. Flyghöjd 88 km, räckvidd 320 km. Högsta hastighet 5760 km/h. Nedslagshastighet 2880 km/h. Den höga hastigheten vid nedslaget (nära 3 ggr ljudhastigheten) gjorde raketen ljudlös!



Den massiva bombningen av Tyskland gjorde att planer på två gigantiska robotbaser övergavs. I stället konstruerades en mobil avfyringsramp, Meillerwagen, som enkelt kunde transporteras till fastställd avfyringsplats och klargöras för avfyring. Klargöringstiden från ankomst till skott var mycket tilltalande och Meillervagnen var utmärkt för att föra ett rörligt krig till skydd mot flygplan och bomber.

Bombkriget medförde också behovet av skyddade fabriker.

Mittelwerk var en underjordisk fabriksanläggning under berget Kohnstein, cirka två km sydväst om staden Niedersachswerfen i Niedersachsen i Tyskland. Anläggningen användes under andra världskriget av Tyskland för att framställa V-2-raketen, men även andra vapensystem. Anläggningen byggdes i en före detta gipsgruva och drivmedelsanläggning. Anläggningen bemannades av fångar från det närbelägna koncentrationslägret Dora-Mittelbau. Mittelwerk indelades i tre sektioner: Nordwerk som användes för att bygga Junkers-motorer, Mittelwerk I där man byggde V-2 och Mittelwerk II där V-1 sattes samman.

Med början den 8 september 1944 och fram till krigsslutet 8 maj 1945 avfyrades ca 3000 V-2 raketer mot främst London men även städer som som Amsterdam och faktiskt en bomb över Paris. Träffsäkerheten var som man kan förvänta sig låg varför V-2 lämpade sig bäst för terrprbombning av stora ytmål - städer. Antalet dödade på marken uppskattas till 9000 personer (civila/militärer) och produktionen med slavarbetare beräknas ha kostat 12 000 liv.

                                                                       - Ω -

Vedergällning, V-1

Tyskland, under ledning av Adolf Hitler, sökte ett vapen som skulle kunna bringa England på knä. U-båtarna under storadmiral Dönitz var ett sådant vapen. Hermann Göring's Luftwaffe och "Blitzen" från 7 september 1940 till 10 maj 1941 var ett annat försök. Luftkriget mot England var dock mer än kostsamt för Tyskland, RAF sköt ner ett smärtsamt antal av de tyska bombplanen - med deras besättningar!

Tanken på Vedergällning, Vergeltung (där "V" uttalas "F") växte sig allt starkare!

Tysk raketforskning drevs, med krigets kulisser bakom sig, allt snabbare! Betydande tyska framsteg gjordes redan under 20-talet och den 13 juni 1944 detonerade den första robotbomben någonsin i London. Innan kriget var över skulle ytterligare 2 500 flygande bomber regnat ner över London och dödat 6000 londonbor och skadade mer än 18 000 av stadens innevånare. 

V-1 var dock inget raketvapen utan en "helt vanlig" flygande bomb, ett gyrostyrt flygplan med en enkel förbränningsmotor som med kompass och tidmätare riktades mot sitt mål - och träffade!

V-1 roboten startade från enkla, och billiga, ramper och behövde därmed ingen startbana och inget landningsställ. Framdrivningen sköttes av en s.k. pulsjetmotor, en synnerligen enkel apparat som använde bensin som drivmedel och ett enkelt system av ventiler som, allt eftersom pulserna uppenbarades, slöt och öppnade för att  åstadkomma den eftersträvade framåtriktade drivkraften. På engelska kallades V-1 för "the buzz bomb" till följd av det karaktäristiska motorljudet. Många av V-1 bomberna sköts ner av engelskt luftvärn och det var inte sällan som "daredevils" från RAF helt enkelt flög upp vid sidan av roboten, lade ena vingspetsen under robotens vinge och helt sonika "tippade" den. Robotens gyro klarade inte denna hantering och bomben "havererade" innan den nådde sitt förinställda mål.

V-1 bomben hade en kropp av metall och vingar av plywood. Sprängladdningen (stridsspeten) vägde 850 kg. Bränslet var bensin eller fotogen. 

Cirka 10 000 av dessa V-1 bomber avfyrades under kriget och dryga 5 000 beräknas ha nått sina bestämda mål.

                                                                         - Ω -

Projekt Habakkuk

Profeten Habakkuk känner vi från Gamla Testamentet i Bibeln. Om inte annat så gjorde själva namnet Habakkuk ett märkbart intryck på pubertala tonåringar vid konfirmationsundervisningen!

Dock: vad hade profeten med 1900-talets största militära konflikt att göra? Vilken var innebörden av Projekt Habakkuk? Vilken var hemligheten?

De allierades fartygsförluster orsakade av tyska u-båtar var 1941 och 1942 mycket stora och eskortfartyg kunde inte ge dem ett absolut skydd mot de tyska torpederna. 

Landbaserade flygplan nådde heller inte ut till konvojerna när de befann sig mitt emellan England och Amerika. 

Hangarfartyg fanns i någon mån, dock mest amerikanska och Amerika höll sig så långt borta från kriget som möjligt. Byggandet av nya hangarfartyg var både tidsödande och dyrbart och de krävde dessutom en betydande eskortstyrka av jagare för att hålla u-båtarna på avstånd.

Tanken dök då upp att konstruera ett "isberg" av sådan storlek att även tunga bombplan skulle få en tillräcklig start- och landningssträcka. Själva byggmaterialet, is, gjorde dessutom konstruktionen osänkbar eftersom is i sig själv är lättare än vatten! Emellertid var isen i naturens tappning inte lämplig för ändamålet eftersom den alltför lätt smälte när temperaturen steg. Dessutom hade den en - vid denna tid - föga känd egenskap: den är - liksom glas - en mycket trögflytande vätska! Ett föremål av is har alltså inte en över tiden beständig form.

Lord Louis Mountbatten (Brittiska Indiens siste vicekung, mördad av IRA 1979) var vid denna tid chef för Combined Operations och en del av detta departements uppdrag var att utveckla teknik och materiel till stöd för krigsansträngningarna. Många vetenskapsmän sysslade med utveckling av vapenteknik och projekt som t ex Den studsande bomben, använd för att spränga dammanläggningar (som Möhnedammen), mini-ubåtar, den gigantiska - men provisoriska - Mulberry-hamnen vid Arromanches (Normandie) vilken på 10 månader tog emot 2,5 miljoner soldater, 500 000 fordon och 4 miljoner ton förnödenheter! Mulberry-hamnen i Arromanches hade 15 kilometer, på pontoner flytande, körbanor mellan avlastningsplattformarna och stranden. En tvillinghamn började anläggas vid Omaha Beach samtidigt som hamnen i Arromanches men förstördes totalt av storm innan den var färdigbyggd. En Pipe Line Under The Ocean, PLUTO (19 st byggdes mellan England och Frankrike) var ännu ett framgångsrikt projekt som under och efter invasionen i Normandie 1944 försåg de allierades stridsfordon med bränsle pumpat från England.

Mountbatten's departement uppmuntrade all sorters förslag och idéer - hur märkliga de än kunde tyckas vara - och inget skrotades utan ha blivit noggrant belyst och utvärderat.

En av Mountbatten's vetenskapsmän var Geoffrey Pyke och hans idé var just lika "stollig" som nytänkande: ett hangarfartyg av is!

Såväl Lord Mountbatten som premiärminister Winston Churchill fann i december 1942 idén utomordentligt tilltalande och stora summor lades ner på såväl konstruktion av "isberget" som tester av material.

Två amerikanska vetenskapsmän kom 1943 fram till att en blandning av 14 % pappersmassa och 86 % havsvatten var optimal för isen till skrovet. Motståndskraften mot beskjutning och explosioner var utomordentlig och skador kunde repareras på enklast möjliga sätt: vatten fanns ju överallt omkring fartyget! Blandningen av pappersmassa och havsvatten i sin frusna form var stark som betong och döptes till Pykrete. För att säkerställa formstyvheten skulle skrovets temperatur hållas vid minus 16 grader.

Det ishangarfartyg som projekterades var av väldiga dimensioner: längden skulle kunna vara 4000 ft (1200 m) och bredden 600 ft (180 m) med ett djupgående av 130 ft (39 m). Formstyvheten skulle garanteras av ett kylmaskineri med kylrör i skrovet. För att vara torpedsäkert skulle skrovet ha en tjocklek om 40 ft (12 meter). Planer gjordes upp för ett 2000 ft (600 m) långt fartyg med 1,8 miljoner tons dödvikt (DWT). Ångturbindrivna generatorer och elektromotorer skull ge "berget" en hastighet av 6 knop.

Problemet med formstyvheten var stort, faktiskt så stort att hela projektet kom att omvärderas eftersom det krävde stål och aluminium i en sådan omfattning att annan viktig krigsmaterielproduktion skulle drabbas negativt.

I december 1943 lades projektet definitivt ned. Skälen var flera: behovet av stål var angelägnare för andra projekt, Portugal hade medgivit att allierat flyg kunde baseras på Azorerna, många av de allierade flygplanen hade försetts med extratankar som medgav ökad aktionsradie och antalet eskorthangarfartyg hade ökat. Dessutom hade Lord Mountbatten lämnat projektet... 

När beslutet togs hade man byggt och testat en modell, 60 x 30 m, av detta världens största hangarfartyg i Patrica Lake, Kanada (Bilden) 

Platsen är numera märkt med en minnestavla över detta storstilade hangarfartygsprojekt.












Pyke's namngivning av Project Habakkuk kommer från Gamla Testamentet, Habakkuk 1:5

"Look at the nations and watch —

and be utterly amazed.

For I am going to do something in your days 

that you would not believe,

even if you were told!"

"Seen efter bland hedningarna och skåden; häpnen, ja, ståen där med häpnad Ty en gärning utför han i edra dagar, som I icke skolen tro, när den förtäljes."  (1917 års svenska bibelöversättning)

Den som vill se en modern video rörande Projekt Habakkuk skall gå till

https://www.youtube.com/watch?v=swUI5502KAY

                                                                                     - Ω -

Bron över floden Kwai

Den 21 juli 1958 hade den brittiska filmen Bron över floden Kwai (The bridge on the river Kwai) svensk premiär på biografen Royal i Stockholm. Filmen var nyskapande på flera vis: det var den första riktigt långa filmen med sin 161 minuters speltid. Filmen var därtill framställd i 70 mm Todd AO-format (mot normala 35 mm) samt hade 6 kanalers stereoljud! Regissör var David Lean och rollen som överste Nickolson spelades av Alec Guinnes. Parallellhistorien i filmen hade Wiliam Holden som rollinnehavare.

Grund till filmen var den franske författaren Pierre Boulles roman med titeln Le Pont de la rivière Kwai (på engelska MY OWN RIVER KWAI). Filmen nominerade till 8 Oscar och belönades med 7, bl a andra för bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudrollsinnehavare. Hela Sverige gick och visslade på ledmotivet i filmen: Colonel Bogey March, komponerad av Kenneth Alford vid tiden för första värlskriget. 

Men fanns verkligen bron över floden Kwai? Filmen spelades in i Sri Lanka och filmbrons arkitektur var en helt annan än verklighetens två broar! Ja - de var faktiskt två, först en tillfällig bro i timmer och sedan en bro i stål och betong.

Var fanns då dessa broar, jo i Thailand!

Japanerna som ockuperat Thailand beslutade i juni 1942 att för militära ändamål bygga en järnväg mellan Thailand och Burma. Arbetskraften skulle bestå av 61 000 krigsfångar samt slavarbetare från ockuperade länder - och många av dem skulle dö vid bygget av det som kom att kallas Dödens Järnväg. Denna järnväg skulle utgå från Ban Pong i Thailand och gå längs Khwae Noi genom de Tre pagodernas pass för att senare förbindas med järnvägen som gick mellan Rangoon och Ye. Därmed skulle japanerna kunna transportera trupper från Singapore genom Thailand för att därefter angripa Burma och senare Indien.

Järnvägsbygget innefattade också byggandet av en järvägsbro men denna bro byggdes faktiskt inte över det som västerlänningar kallar floden Kwai (på thailändska Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron går faktiskt över floden Mae Klong!

Floden Khwae Yai (Maenam Khwae Yai), flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde är flodens namn Mae Klong.

Turisterna började strömma till, inte minst efter den så småningom berömda filmen och thailändarna fann sig stå inför ett turistiskt problem: det fanns ingen bro över Kwai! En snillrik tjänsteman i turistnäringen kom då på att man helt sonika skulle döpa om en sträcka av floden Mae Klong till Khwae Yai!

De japanska ingenjörerna hade beräknat byggtiden för järnvägen till 5-6 år men det stora antalet krigsfångar (61 000) samt lokala slavarbetare i tiotusental nedbringade byggtiden till knappa 12 månader.

Men två broar då? Jo, först byggdes en provisorisk bro 

av timmer och därefter en permanent bro av stål på betongfundament. Timmerbron fanns ca 100 meter uppströms om den slutliga bron - inga spår finns idag kvar av denna bro.

7 000 av de de många allierade krigsfångarna (britter, holländare och australiensare) som avled under byggandet av Dödens Järnväg ligger begravda på Kanchanaburis krigskyrkogård. Övriga fann sina gravar längs banan....

Kort tid innan krigets slut förstörde bombplan baserade på Ceylon (nu Sri Lanka) det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Totalt omkom under bygget mer än 16 000 allierade krigsfångar samt omkring 
100 000 asiatiska slavarbetare genom tortyr, svält, sjukdom och utmattning. De flesta asiaterna vilar i osynliga gravar....  Den omkring 40 mil långa järnvägen beräknas ha krävt ett dödsoffer för var tredje meter byggd bana!

                                                                             - Ω -

Vägen till frihet, the Liberty ships

Tysklands oinskränkta u-båtskrig under andra världskriget tärde mycket hårt på handelsflottornas tillgängliga tonnage. Den tyske storadmiralen och tyska flottans överbefälhavare, Karl Dönitz, hyste starka förhoppningar om att hans vargflockar (av u-båtar) skulle sänka så mycket allierat tonnage att England skulle bringas på knä. När USA genom Japans överfall den 7 december 1941, och kort därefter Tysklands och Italiens krigsförklaringar, slutligen kom att träda in i världskriget kom detta lands enorma produktionspotential att utgöra den tyngd i vågskålen som så småningom tvingade axelmakterna till kapitulation.

"The officers and men of the Merchant Marine, by their devotion to duty in the face of enemy action, as well as natural dangers of the sea, have brought us the tools to finish the job. Their contribution to final victory will be long remembered." General Dwight D. Eisenhower För att ersätta sänkt tonnage tvingades amerikanska varv att tänka och agera i nya banor. Henry J Kaisers idéer om fartygsbyggande, delvis hämtade från bilproduktionen, där svetsning i stället för nitning var lika utmärkande som hans idéer om prefabricering av fartygssektioner. Libertyfartygen kom därmed att bli såväl standardiserade - som prefabricerade!

USA:s väldiga produktionskapacitet togs i anspråk för att - bland kanoner, stridsvagnar och flygplan - även producera fartyg!

Totalt byggdes 2710 st Liberty-fartyg och produktionstiden på varv var i medeltal otroligt korta 40 dygn! Än i idag är slutmonteringen av ett färdigt fartyg på 4 dygn och 15 timmar(111 timmar) oslaget!

Libertyfartygen hade ett deplacement om 14 245 ton och lastade 10 856 ton. Farten var 11 knop och kraften kom från oljeeldade ångmaskiner.

Liberty-fartygen kom att kompletteras av 834 st Victory-fartyg (jfr bilden) vilka var något större än Liberty-fartygen och hade en hastighet av 16 knop och därmed seglade de ifrån de tyska u-båtarna. Beväpningen var därtill tyngre. 

                                                                             - Ω - 
 

Mat i fält

"En armé marscherar på sin mage" är ett uttryck som tillskrivs kejsar Napoleon. Ett annat sätt att uttrycka det är helt enkelt "Utan mat - inget krig!"

I gångna tider mat- och foderförsörjdes de stridande enheterna med vad den förhandenvarande trakten kunde erbjuda.

En dåtida armé utgjorde en brokig samling av - förutom soldaterna - medföljande hustrur samt älskarinnor för stunden, kanske till och med barn, av krämare av alla slag som sålde vad soldaterna behövde och av en försvarlig mängd boskap (kor, grisar, får, höns) avsedda att så småningom förtäras av trupperna - om inte trakten erbjöd nödvändig förning.

De första noteringarna om mat i fält kommer från Romersk tid. En Romersk legion bestående av 5000 man skulle dagligen förses med

3 600 liter spannmål (till bröd och gröt)
12,5 oxar, eller
120 får, eller
38 grisar

Tyvärr finns ingen anteckning om dryck bevarad från denna tid, men till stor del lär denna ha bestått av försvarliga mängder vin - vatten var av hållbarhetsskäl en bristvara!

Flottorna erbjöd särskilda försörjningsproblem. Havsgående fartyg hade stora förråd av saltat kött, av skorpor, av vin - och av vatten i tunnor. Även levande boskap fanns ombord.

I Sverige fastställdes en s.k. Spisordning som föreskrev hur mycket mat en soldat var berättigad till per dygn.

Om vi betraktar den svenska Skärgårdsflottans behov av matvaror vid rustningen (mot Ryssland) 1808 finner vi nedtecknat

16 930 liter brännvin
82 000 kg bröd
21 250 kg fläskkött
2 800 liter havregryn
19 000 liter korngryn
1 300 kg salt
8 850 kg salt kött
8 850 kg salt sill
6 650 kg smör
1 600 kg tobak
12 350 kg ärtor
6 130 kg ättika

Ättikan användes huvudsakligen för att dölja den unkna smaken på vattnet i tunnorna!

I Sverige skedde matlagningen under lång tid genom manskapets egen försorg och i s.k. kokgropar utomhus. Först i och med kasernförläggningen i början på 1900-talet kom matberedningen att flytta inomhus och få fasta former.

Ett mycket viktigt framsteg för den militära mathållningen utgjorde helkonservens intåg - en förpackning som inte behövde förvaras i de kylskåp vars kyla erhölls från isblock vintertid sågade ur sötvattensisarna. Isblocken förvarades sedan i sågspånsisolerade isstackar - och räckte faktiskt ända fram till nästa isupptagning!

Vi hemfaller lätt till att betrakta olika vardagliga produkter och företeelser som något som alltid funnits och därmed behöver dessa inte ha någon historia. Helt fel: Utan historia inga lärdomar - och därmed ingen utveckling!

1795 utlystes i Frankrike en tävling med 12 000 franc i belöning för den som kunde uppvisa en fungerande metod för att - utan kyla och över lång tid - bevara livsmedel. Det dröjde 15 år innan vinnaren - Nicolas Appert - kunde koras. Hans sporre och idé var champagnen som bevarades i sin flaska oberoende av tiden. Han kunde så småningom visa att mat, försluten i glasburkar med gummiringstätade lock och sedan upphettade i vattenbad, hade utomordentlig hållbarhet. Metoden används än idag!

Glasburken var dock inte optimal för fältbruk, lätt krossbar och tung som den var. England blev konservburkens nästa anhalt när Peter Durand ersatte glasburken med en plåtförpackning. Tekniken utvecklades sedan av två andra engelsmän, Bryan Donkin och John Hall, som utvecklade den på insidan förtenta plåtburken och lanserade den 1812 i Bermondsey. Redan 1813 levererades de första konserverna och 1818 levererades 24 000 burkar om sammanlagt 18 000 kg konserver till brittiska flottan.

Det är lite märkligt men konservburken i plåt saknade under många år öppnare och uppfinningsrika soldater använde i stället bajonetten! Notera bildtexten!

Konservburken gjorde entré i Sverige med firman Axel Molinders rökta lax i olja 1840.

Riktigt när konservburken, som vi känner den, gjorde entré i svenska försvaret är oklart, men på Armémuseum i Stockholm finner du en konservburk från 1904.






                                                                               

                                                                          - Ω -

Maritima jättar

Yamato och Musashi är namn som för de flesta numera inget betyder. Likafullt är det namnen på världens två största, snabbaste och tyngst bestyckade slagskepp någonsin. Fartygens fysiska storlek i deplacement (inte som typ) överträffades först på 1960-talet med sjösättning av de amerikanska superhangarfartygen.

Fartygens mått överskrider vad som kan förstås, men här är grunddata för de två superslagskeppen:

Kölsträckning av Yamato skedde den 4 november 1937, sjösättning den 8 augusti 1940, i tjänst från den 16 december 1941, men operativ från den 27 maj 1942.

Systerfartyget Mushasi kölsträcktes den 29 mars 1938, sjösattes den 8 november 1938 och gick i tjänst den 5 augusti 1942. Operativ januari 1943.

Yamato och Musashi var alltså systerfartyg varför tekniska data är identiska medan vissa detaljlösningar av skrovfunktioner skiljer sig.

Deplacement (normal): 65 030 ton
Deplacement (full): 72 800 ton
Längd i vattenlinjen: 256 meter
Längd över allt: 266 meter
Bredd: 38,9 meter
Djupgående: 10,4 meter
Huvudmaskiner: 4 st växlade turbiner
Maskineffekt: 150 000 hkr
Antal ångpannor: 12 st
Max fart: 27 knop
Räckvidd: 7 200 nautiska mil (en nm = 1852 m)
Svårt artilleri: 9 st 46 cm kanoner
Medelsvårt artilleri: 12 st 15,5 cm kanoner
Luftvärnsartilleri: 12 st 12,7 cm kanoner, 36 st 25 mm kanoner samt 4 st 13, 2 mm kulsprutor.
Antal sjöflygplan: 7 st
Antal katapulter för sjöflyg: 2 st

En formidabel artilleriplattform, med rätta fruktad, väl skyddad av mycket tjockt pansar, i vattenlinjen 41 cm, däcket 20 -22 cm och kanontornen 65 cm pansar.

Likafullt mycket sårbar för den nya tidens vapen: hangarfartyget och dess flygplan!

Mushasi mötte sitt öde vid slaget i Leytebukten den 24 oktober 1944, träffad av 19 torpeder och 17 bomber från amerikanska hangarfartygsbaserade flygplan. Hälften av hennes besättning om 2 500 man följde Mushasi i djupet.

Yamato seglade ännu ett halvår innan hennes ödestimma slog den 7 april 1945. Hon hade då fått uppdraget att som ett himmelsfärdskommando så länge som möjligt skydda Okinawa från amerikanskt anfall. Den japanska anfallsstyrkan upptäcktes emellertid söder om Kyoshu och Yamato  sänktes av amerikanska hangarfartygsbaserade bomb- och torpedflygplan varvid större delen av besättningen om 2 500 man följde henne i djupet.

Bilden: En av Yamatos ammunitionsdurkar exploderar och fartyget går under. Krevadmolnet nådde 6000 meter.





                                                                            -  Ω -