Scapa Flow, 13 november 1939

Norr om Skottland, i Orkney-öarnas arkipelag, låg från 1914 Royal Navys största örlogsbas. 200 kvadratkilometer vatten omgärdat av ett större antal öar. I sunden mellan öarna fanns utrangerade sänkta fartyg och minlinjer. Infarterna till denna naturliga hamn skyddades av ytterligare minlinjer, av lyssnarstationer, av bevakningsfartyg, av u-båtsnät, av strålkastarbatterier och av fasta kanonbatterier.

Här i Scapa Flow gick den internerade Tyska kejserliga flottan till botten, sänkt av sina egna besättningar den 21 juni 1919 på order av högsjöflottans befälhavare amiral Ludwig von Reuter. 51 fartyg gick till botten, 8 tyska matroser miste livet - de blev de sista stupade i 1:a världskriget!


Belyst av ett flammande norrsken gled den tyska u-båten U-47, typ VII B kl 23:30 den 13 november 1939 in i Scapa Flow via Holmsundet och Kirksundet.

Världshistoriens djärvaste u-båtsattack var inledd! U-47:s befälhavare, Korvettenkapitän Günther Prien stod på bryggan med sin 1:e officer, Engelbert Endrass. Båda skulle komma att räknas som Tyska u-båtsess, Prien med
189 156 ton sänkt allierat tonnage, Endrass med 144 019 ton. Båda skulle gå under med sina besättningar.

Günter Prien försvann spårlöst i Atlanten med U-47 och hela besättningen den 7 mars 1941. Engelbert Endrass och hans besättnings krigslycka tog slutgiltigt slut den 21 december 1941 då hans u-båt U-567 sänktes.

Günther Prien

Engelbert Endrass (under Scapa Flow-attacken 1:e officer på U-47, här fartygschef i egen u-båt, vit mössa!)

Natten den 13-14 november 1939, vid Scapa Flow, lystes upp av ett magnifikt norrsken, ett norrsken som speglar sig i de dimmor som lyfte från havet. De vakthavandes mörkerseendet försämrades av detta himmelska ljus som lyste upp dimmolnen och u-båten blev därmed lättare att upptäcka - även om den gick så djupt att bara tornet syntes ovan ytan.

Plötsligt tyckte sig Prien observera ett bevakningsfartyg som styrde rakt mot U-47! ALARM!! Snabbdykning!! Ingen av övriga vakthavande på bryggan hade dock observerat något avvikande och efter en noggrann titt via periskopet beordrar Prien åter ytläge.

Nattkikarna tränger genom mörkret - och till sin besvikelse finner Prien att Scapa Flow's huvudankringsplats öster om ön Flotta är tom! Men vänta nu, där i norr, strax söder om samhället Kirkwall - skymtade skuggor av stora fartyg!

Prien girar nordnordost och ger order om att göra torpedtuberna 1-4 skjutklara.

Väster om U-47, mellan öarna Cava och Flotta (se ovanstående kartskiss), låg för ankar den toppmoderna lätta brittiska kryssaren Belfast (nu museiefartyg i London, på Themsen) och de äldre lätta kryssarna Caledon, Dehli och Colombo. 

Dessa fartyg förblev oupptäckta av Prien som dock, av en av utkikarna, plötsligt varsnades om två stora fartyg om babord. Tidigare tysk flygspaning fick Prien att tro att det rörde sig om slagskeppen HMS Repulse och HMS Royal Oak.







Slagskeppet HMS Royal Oak


I verkligheten rörde det sig om slagskeppet HMS Royal Oak och flygdepåfartyget HMS Pegasus, det senare ankrat ca 1500 m norr om HMS Royal Oak.

Prien beslöt att skjuta en torped mot det förmodade Repulse och två torpeder mot Royal Oak. Torpedtuberna 1, 2 och 4 vattenfylldes redo för torpedskott.

1:e officeren Endrass kontrollerade en sista gång skjutvärdena och beordrade sedan eld med tuberna 1, 2 och 4. 

Tuberna 1 och 2 levererade sina torpeder mot målen med ett dovt fräsande men torpeden i tub 4 strejkade. Arbete med att åtgärda tub 4 började omedelbart.

U-47 som genomförde en babordsgir för att lämna Scapa Flow hade nu sin aktertub bärig och avlossade därför ännu en torped mot Royal Oak. 

Torpeden från tub 1 mot det förmodade HMS Repulse missade sitt mål liksom torpeden från aktertuben men torpeden från tub 2 fann sitt mål: förstäven på HMS Royal Oak.

Större delen av besättningen, 1200 man, på Royal Oak njöt sin nattvila, några vaknade av explosionen men trodde att det rörde sig om en mindre explosion i något förråd ombord och vände sig i kojen... förvissade om att de skulle bli purrade om deras krafter behövdes.

Samtidigt noterade Prien att ingen som helst aktivitet kunde noteras från Britterna! Manöverrummet i U-47 meddelade att tub 4 inte kunde åtgärdas medan tuberna 1-3 strax skulle vara omladdade. Prien tog ett snabbt beslut: han fullföljde cirkeln i babordsgiren och kom åter i skottläge. Han gav Endrass order om avfyring och två torpeder träffade HMS Royal Oak som nästan omedelbart fick slagsida, kantrade och sjönk på sin ankarplats inom 15 minuter . 

833 yrvakna sjömän, av 1200, följde HMS Royal Oak till den sandiga botten i Scapa Flow.

U-47 lämnade Scapa Flow samma väg som hon gjort entré och anlände något dygn senare till Wilhelmshaven i Tyskland.

U-båtsflottans chef, storamiral Dönitz, tog personligen emot U-47 i Wilhelmshaven och följde sedan besättningen till Berlin där den hedrades med storslagna propagandafestligheter samt ett möte med Adolf Hitler. 

Samtliga besättningsmän belönades med Järnkorset av första klassen. Fartygschefen, Korvettenkapitän Günter Prien, tilldelades Riddarkorset med eklöv.


                                                                    Ω   

U-båtens tidiga historia

Ubåten föddes i Themsen år 1620

Historiens första ubåt var en jättesuccé – och samtidigt ett dundrande fiasko. Undervattensbåten, som i princip var en sluten roddbåt täckt med skinn som impregnerats med olja, sjösattes i Themsen år 1620 och väckte genast stor uppmärksamhet av bland andra den engelske kungen.

U-båten byggdes av den holländske uppfinnaren Cornelius Drebbel och kunde dyka fem meter ned under vattenytan. Långa snorkelslangar anslutna till en trätunna som flöt på ytan såg till att besättningen kunde stanna under vatten i upp till tre timmar.

Efter framgången byggde Drebbel ytterligare två ubåtar, denna gång i trä. Instigningsluckan var försedd med blytyngder för att "stanna" i stängt läge. Framdrivningen sköttes med sex par åror vilka stack ut från farkostens sida och genomföringarna var tätade med impregnerade läderbälgar. Drebbels tredje u-båt hade plats för tolv roddare och fyra passagerare. När den skulle dyka fyllde besättningen grisblåsor med havsvatten via slangar ut genom skrovet för att tynga fartyget. Ventilerna till grisblåsorna var enklast möjliga: repstumpar!

När ubåten skulle upp till ytan pressade Drebbels män ut vattnet igen och åstadkom därmed den nödvändiga ändringen av flytkraft vilken möjliggjorde uppstigningen. Enligt samtidiga källor samlades tusentals Londonbor längs Themsen, när Drebbel testade sin u-båt.

Oturligt nog för Cornelius Drebbel var hans arbetsgivare, den brittiska flottan högsta ledning, föga imponerad av hans u-båtar. De trodde inte att undervattensfarkosten skulle kunna klara sig i sjökrig och att en kanon som avfyrades från farkosten snarare skulle sänka u-båten än skada fienden. Tyvärr finns inga ritningar eller avbildningar av dessa de första u-båtarna bevarade.

Drebbels ubåtsprojekt gick om intet och uppfinnaren sparkades. Det skulle komma att ta mer än 150 år, innan u-båten blev en fruktad krigsmaskin.         

Ubåten seglar in i krigshistorien, The Turtle

Det var under den amerikanska revolutionen som en ubåt för första gången sattes in i krig. En tidig morgon den 7 september 1776 dök en liten äggformad ubåt in under den brittiska flottans flaggskepp i New Yorks hamn.

Ubåten, som var byggd i trä av uppfinnaren David Bushnell, kallades The Turtle (Sköldpaddan), hade bara plats för en enda man och drevs framåt med en handvevad propeller. (På bifogad bild är propellern skruvformad, nutida forskare anser att den hade en konventionell form.)

När The Turtle manövrerats in under det brittiska krigsfartyget försökte operatören inifrån ubåten fästa en mina på skeppsskrovet. För detta ändamål fanns en vertikal borr manövrerad inifrån. Vad som var obekant var att denna brittiska örlogsman hade skrovet förstärkt med järnplåtar i vilka vilka borren inte bet! Bomben fastnade därmed aldrig och exploderade utan att göra skada.

Det första framgångsrika angreppet med en ubåt utfördes år 1864, men blev ödesdiger för besättningen. 


H. L. Hunley (här på en målning från 1902) var cirka 12 m lång och skrovet mätte 1,2 m x 0,95 m i genom-skärning. Baserat på skisser trodde man först att den var gjord av en ombyggd ångpanna, men då den bärgades år 2000 fann man att den var byggd enbart för ändamålet. 

Sydstatsubåtens stäv hade utrustats med en sex meter lång stångtorped med 60 kilo krut. När Hunley kom fram till Housatonic placerade besättningen den långa stången under fartygets köl och detonerade bomben.
  
I stäv och akter fanns ballasttankar som kunde fyllas inifrån båten genom att öppna en ventil. Genom att (manuellt) pumpa ut detta ballastvatten steg u-båten till ytan. På översidan fanns två små torn, försedda med små fönster som befälhavaren kunde titta ut genom för att navigera farkosten. Ovanpå dessa torn fanns tättslutande luckor med ca 35-40 cm diameter, farkostens enda in- och utgångar. Genom hela båten gick en vevaxel som de åtta besättningsmännen vevade runt för hand och drev den propeller som i sin tur drev farkosten framåt. Vid manöverorganen fanns en ställning för ett stearinljus - tärande på det knappa luftförrådet - som farkostens enda inre belysning.

 

Under två tidigare provseglatser hade Hunley gått till botten varvid 13 man drunknat. Det avskräckte dock inte de åtta man som den 17 februari 1864 seglade in i Charlestons hamn för att sänka nordstatsfregatten USS Housatonic.

Hunley sänkte Housatonic, men dödade även hela besättningen på ubåten vilken  befann sig alltför nära bomben. Hunley-angreppet bevisade att en liten ubåt med en minimal besättning dold under havsytan kunde utplåna ett stort krigsfartyg. U-båtens era hade inletts. 

Tysklands u-båtar härskade på och under havsytan under första världskriget

När första världskriget bröt ut i augusti år 1914 hade britterna världens starkaste flotta. Tysklands mest skräckinjagande vapen var deras u-båtsflotta, långt mer avancerad än andra länders.

Den typiska tyska u-båten var ca 65 meter lång, besättningen utgjordes av 35 man. Förutom 7,5 cm kanonen på fördäck fanns tolv ångmaskindrivna torpeder. Under krigets fyra första månader lyckades de tyska ubåtarna sänka nio brittiska krigsfartyg men förlorade bara fem ubåtar. 

Den enda bevarade tyska u-båten från första världskriget kan beses i Deutches Museum i München. Den räddades till eftervärlden från upphuggning på ett fransk varv.

I februari 1915 förklarade Tyskland oinskränkt ubåtskrig mot varje fartyg som förmodades segla med förnödenheter till England. Under 1915 sänkte tyska ubåtar runt två fartyg per dygn.

Den 7 maj 1915 torpederade en tysk u-båt det brittiska passagerarfartyget Lusitania, som sjönk på bara 18 minuter och tog 1 198 passagerare med sig i djupet, däribland 128 amerikaner. 

Händelsen bidrog till att USA år 1917 förklarade Tyskland krig.

När första världskrigets vapenstillestånd inleddes klockan 11 den 11 november 1918 (11/11 kl 11) hade de tyska ubåtarna sänkt nästan 5 000 allierade skepp men ”bara” förlorat 178 ubåtar. 

                                                           Ω   

Japans super u-båt, I-400

Denna artikel försvann såsom genom ett trollslag från Tidsspegeln. Lustigt: den kom till när redaktören sökte information om Howard Huges väldiga flygplan: Spruce Goose. Uppstod ur inget - försvann sedan i cybervärlden. Spårlöst...

Nu är det så att just ingen redaktion känner sig tillfreds med att artiklar spårlöst försvinner: tidningsläggen förvaras i dammiga arkiv, till fromma för dem som så småningom söker källorna!

Av denna anledning skall jag söka återskapa artikeln om I-400, den kommer inte att vara lika fullödig som den tidigare artikeln men blir ändå ett märke över vad som en gång publicerats i Tidsspegeln! Nog snackat: nu kör vi igång!

Att Tyskland med sin långa erfarenhet av u-båtar och u-båtskrig skulle ta fram den revolutionerande nyskapelsen u-båt XXI (jfr separat artikel) förvånar just ingen! Inte heller att byggnaden av dessa u-båtar gjordes runt om i Tyskland, i sektioner som sedan svetsades samman på olika varv. Läs om u-båt XXI! Här fanns det mesta som tidigare saknats för u-båtsmännen i tidigare 
u-båtskonstruktioner.

Japan bidrog också till utvecklingen, kanske inte med precisa revolutionerande nyskapanden - men skapade ändå något nytt med gamla byggstenar!

Den japanske amiralen Isoruku Yamamoto mannen som planlade och ledde attacken på Pearl Harbour den 7 december 1941, och därmed tvingade in USA in i WW2 ville ta kriget till USA:s fastland. Japanska u-båtars däckskanoner hade gjort nattliga räder mot amerikanska städer på såväl väst- som östkusten. Nålstick i Jättens skinn var detta, inte just mer irriterande än myggorna. Hur skaka om Jätten och hans infrastruktur och hans civila liv? 

Flygplan och hangarfartyg hade varit lösningen i Pearl Harbour... kan man frakta flygplan till USA och låta dem anfalla berömda städer? Den amerikanska flottan var mycket stark och en attack med ytbaserade flygplan (på hangarfartyg) i amerikanska vatten var helt utesluten! Men u-båtar då?




Amiral Yamamoto uppdrog år kapten Kameto Kuroshima att göra en fallstudie. Studien presenterades för Flottans Högkvarter den 13 januari 1942. För att nå strategisk framgång beräknade Kuroshima att det krävdes 18 st u-båtar med 2-3 flygplan per båt. Antalet flygplan per båt bestämdes senare till 3 stycken.

Flygplanen skulle kunna bära en 800 kg sprängbomb eller en torped. Mera därom senare!

Amiral Yamamoto dödades med sin flygplansbesättning i april 1943 sedan amerikansk underrättelsetjänst uppsnappat hans färdplan.... Projektet skalades nu ner sedan upphovsmannen försvunnit! Av 18 båtar blev 9 och sedan 5 för att sluta med tre!

Den nya Japanska u-båten fick avsevärda dimensioner - faktiskt oslagna till dess att atomubåtarna gjorde entré i början på 60-talet.

Längd 122 meter, bredd 12 meter, djupgående 7 meter. Besättning 144 man ("normala" u-båtar hade vid denna tid en besättning strax under 50 man!!)

För att bära tyngden av hangaren på däcket, och ge nödvändig sidostabilitet krävdes den uppnådda fartygsbredden. I själva verket var faktiskt I-400 två sammansvetsade u-båtar!!


Tornet med sina periskop och master var orienterat åt babord. I bogen fanns 8 st 53 cm torpedtuber, (inga aktertuber) luftvärnet hade tre st 25 mm eldrör om vardera sammangrupperade 3 rör per pjäs,  plus en singelpjäs (också 25 mm) På akterdäck fanns en 14 cm kanon med skottvid om 15000 meter!

Hangaren, den som skyddade tre flygplan, var en 31 meter lång cylinder som mätte 3,5 meter i diameter.

Inombords i båten fanns 2 olika radarutrustningar samt radarvarnare. Utombords var båten överdragen med en massa av gummi, asbest och bindemedel - allt för att förhindra röjande återstudsar från fiendens sökande ASDIC.

Matroser och officerare hade inga egna kojer - man fick helt enkelt sova på golvet! Toaletterna var av modell "torrskita". Redan under WW1 hade tyska u-båtar vattentoaletter!!

De medförda flygplanen var av en för ändamålet specialframställd modell: Aichi M6A

För att få plats i den minimala "hangaren" "strippades" flygplanet på sina pontoner. Dessa förvarades i särskilda "pontongarage" på styrbords och babords sida. Två par pontoner rymdes här, det tredje paret förvarades i hangaren. Vingarna fälldes, hydrauliskt, 90 grader framåt och sedan bakåt. Stabilisatorn fälldes på liknande sätt nedåt och fenans översta del "veks" åt sidan!

Återstod nu en liten detalj: Flygplansmotorn behövde varmköras utan belastning för att motoroljan skulle kunna smörja.... 20 minuter.... och då vore all personal i hangaren kolmonoxidförgiftad och död... Lösningen bestod av oljetankar inuti u-båten, värmda till ca 80 grader... pumpade till motorerna via slangar som kopplades loss när det var dags för start!

Start ja, flygplanen fördes ut ur hangaren till en katapult, pontonerna monterades, vingar, stabilisator och fena fälldes i rätt position...  en 26 meter lång startbana med stöd av en katapultsläde driven av tryckluft kastade sedan flygplanet ut i luften!!

Intet är fullständigt om inte slutet finns med! När flygplanen kom åter till u-båten landade de på vattnet och lyftes ombord med en hydraulisk kran som "förvarades" ett "garage"på babords sida.

Flera uppdrag planerades för detta vapen. Kembombning av USA:s städer avvisades av armékommandot som förståndigt nog insåg att Japan skulle gå under... Ett förödande slag mot Panama-kanalen planerades... Piloterna skulle genomföra ett kamikaze-uppdrag... Flygningen skulle starta väster om Sydamerika, gå över Colombia, svänga västerut och sedan söderut... armékommandot insåg dock att Panamakanalen var alltför stabilt byggd... sedan kom atombomberna och Japan kapitulerade villkorslöst. Sovjetkommunisterna ville förstås inspektera I-400 båtarna. Men USA drog dem vid näsan genom att sänka båtarna 1946! PÅ 700-800 meters djup i Stilla Havet. Början på Kalla Kriget....

                                                           Ω   

I-400, komplettering

En vaken - och kunskapstörstande - läsare av Tidsspegeln har indirekt ställt en fråga om hur I-400 kunde medföra så mycket dieselolja att det var möjligt att, utan bränslepåfyllning, segla jorden runt 1½ gång.

Alla u-båtar, även I-400 (bilden) har dubbla skrov - ett cylindriskt tryckskrov innanför vilket besättning, maskiner och utrustning är skyddade mot vattnets tryck vid dykning. Utanför tryckskrovet finns ett formskrov vars uppgift är att ge u-båten maximala hyrodynamiska egenskaper vid gång i vatten.

U-båtar bar, och maskinellt konventionella båtar bär ännu, bränslet utanför tryckskrovet men innanför formskrovet. Bränsletankarna är genom lämpligt arrangerade rör ständigt öppna i botten och allt eftersom de töms på dieselolja fylls de med havsvatten. Oljan, som ju är lättare än vattnet, flyter ovanpå.

Genom detta arrangemang vinns tre betydelsefulla fördelar:

1 Båtens tyngd och därmed dess flytkraft förändras endast marginellt allt eftersom tankarna töms på diesel (den marginella ändringen av flytkraft regleras med trimtankar)

2 Tankarna kan genom sin mot havet öppna konstruktion utföras i vanlig plåt, trycket är ju genom öppningarna i botten detsamma på utsidan som på insidan av tanken.

3 Det minst sagt begränsade utrymmet innanför tryckskrovet belastas inte av utrymmeskrävande bränsletankar.

En högst approximativ, och teoretisk, överslagsberäkning av den volym bränsle som I-400 kunde medföra för sina fyra dieslar om 2250 hkr vardera kan se ut såhär: skrovlängd 122 meter, höjd (djupgående) 7 meter, avstånd mellan skroven 0,3 - 0,4 meter

2x122x7x0,3 = ca 512000 liter
eller
2x122x7x0,4 = ca 680000 liter

Självklart är dessa volymer enbart teoretiska beräkningar men de ger en bild av det möjliga!

                                                           Ω  

U-båt typ XXI - ett nytt koncept

Churchill deklarerade när han fick vetskap om flerstegskanonen V3 att den skulle ha utgjort ett mycket allvarligt hot mot England. Flera kompetenta bedömare har sedan dess klassat U-båt typ XXI som oerhört farlig för konvojtrafiken till England och Sovjet, ett hot som dessbättre kom 2 år för sent och i otillräckligt antal.

Under kriget pågick ett stort antal vapenprojekt med mål att ge Tyskland materiella fördelar – och därmed säkerställa slutsegern. U-båt typ XXI var ett av dessa projekt.

Bakgrunden var ingenjören utan slutexamen, Hellmuth Walter född 1900. Walter hade trots bristen på dokumenterad examen huvudet full av idéer. Han kom att konstruera raketmotorer (använda i den operativa Me 163) och u-båtsmotorer oberoende av luftens syre.

Idén med u-båtsmotorn bygger på att väteperoxid (vätska) kan brytas ner till gas under högt tryck och i en turbin tillvarata den frigjorda kraften. Längre fram i utvecklingskedjan byggdes Walterraketmotorer som använde väteperoxid som syregivare och metanol som brännbart och gasgenererande ämne.

En försöks-u-båt under projektnamnet V80 byggdes och sjösattes redan 1940. Denna båt nådde otroliga 28 knop i u-läge!

Displacement (tons) 73 sf 76 sm 85.5 total	Length (m) 22.05 oa 16.90 ph	Beam (m) 2.10 oa 2.10 ph	Draught/ Height (m) 3.20 5.65	Power (hp) 2500 ehp sm
Range (nm/kts) 50/28	Speed (kts) 28 sm	Oil Supply (tons) 21 (H2O2)	Torpedoes (Max #) Unarmed	Max Depth (meters) Unknown
sm = submerged, sf = surfaced, ph = pressure hull, oa = overall, hp = horsepower, nm = Nautical miles

 U-båt typ XVIII

4 januari 1943 beställdes två u-båtar, U-796 och U-797, med Walters teknik från Deutsche Werk i Kiel. Dessa skulle bli ryggraden i den nya u-båtsflottan. Problem med maskineriet (t ex explosionsrisk) gjorde dock att produktionen stannade med dessa två u-båtar och de skrotades på Germania Werft 1944. Grundritningarna användes dock för den revolutionerande U-båten XXI.

Tekniska data för ubåt typ XVIII

Displacement (tons) 1485 sf 1652 sm 1887 total	Length (m) 71.50 oa	Beam (m) 8.00 6.20 oa 5.30 ph	Draught/ Height (m) 6.36	Power (hp) 4000 to 4400 ehp sf 396 ehp sm 15,000 ehp sm*
Range (nm/kts) 3000/17 sf 45/4 sm 202/24 sm*	Speed (kts) 17.0 to 18.5 sf 7.0 sm 24.0 sm*	Oil Supply (tons) 124 max + 204 (H2O2)	Torpedoes (Max #) 23	Max Depth (meters) Unknown
sm = submerged, sf = surfaced, ph = pressure hull, oa = overall, hp = horsepower, nm = Nautical miles * Walter turbine

Med den revolutionerande u-båten typ XXI förändrades u-båtar från att ha varit fartyg som vid fara kunde dyka under havsytan till att vara ett fartyg med naturlig hemvist i djupet och endast tillfälligt, för att ladda batterier och för att komprimera andningsluft, befinna sig på ytan. 2 st XXI byggdes med Walters framdrivningssystem - övriga hade konventionella system för yt/snorkeldrift respektive undervattensdrift med nyutvecklade elektromotorer,

  U-båt typ XXI

  

Typ XXI var i sanning annorlunda mot tidigare u-båtar, såväl tyska som från andra länder. Båtens form var helt hydrodynamisk, ingenting störde strömlinjeformen. Snorkel, antenner, periskop etc var alla indragna i skrovet när de inte användes. Tornet var övertäckt och hade plats för tre man, vakthavande officer och två utkikar. Dessa tre hade var sitt litet ”observationsfönster” i tornet! Den yttre beväpningen utgjordes av 2 st 20mm automatkanoner i dubbelmontage. Även dessa kanoners manöverstationer rymdes inom tornets strömlinjeform. 6 st 53cm (21 tum) torpedtuber i fören utgjorde huvudbeväpningen (inga tuber akterut). Torpedtuberna laddades med hydraulisk teknik och denna teknik gjorde det möjligt att avfyra 18 torpeder (av 23 st ombord) inom loppet av 20 minuter, att jämföra med omladdnings-proceduren för VIIC som tog 10 minuter för omladdning av en enda torpedtub. XXI:s målsökande torpeder kunde dessutom avfyras ”i blindo” från 50 meters djup och finna sitt mål. Skrovet byggdes av en tumstjock legering av stål och aluminium som medgav ett dykdjup om max 280 meter, långt djupare än dåtida operativa eller projekterade u-båtar.

Båten hade en max undervattenstid om 11 dygn och dess fartprestanda var imponerande: ytfart 15,7 knop och undervattensfart 17,2 knop. Detta innebar att typ XXI helt enkelt, i u-läge, kunde segla ifrån de flesta eskort-ytfartyg, jagarna oräknade. Till följd av den stora uthålligheten och därmed stridspatrullernas längd var u-båten försedd med luftkonditionering, med frys för matvaror och med duschar för u-båtsmännen – som dessutom hade en egen personlig koj!

Skrovet hade tvärsnittsform av en uppochnervänd 8 och, de tre gånger så många som i VIIC, batterierna var monterade i den undra delen av 8:an.

Allt var nytt i XXI, radar, radardetektor, Sonar (via hydrodynamisk bulb undertill i fartyget) ja allt som tänkas kunde. Det ljud som u-båten genererade var minimerat. XXI gav vid 15 knops undervattensfart samma ljudnivå som en u-båt av US Navy Balao klass vid 8 knop!

Produktionstekniken för XXI var också helt ny. För att spara på varvskapacitet och för att minska sårbarheten byggdes XXI i åtta sektioner på olika verkstäder i Tyskland. Med järnväg fördes dessa till varven i östersjöhamnarna för slutmontering. Tekniken var ny, och svårigheterna många. Bl a förekom avvikelser från måttspecifikationerna vilket fick till följd att varvstiden blev avsevärt längre än den projekterade. De ständiga flyganfallen tog också sin tribut: mellan december 1944 och maj 1945 förstördes 17 st XXI på östersjövarven.

U-båt XXI kom att vara en förebild för såväl de första amerikanska atomubåtarna som för Sovjetunionens Whiskey-u-båtar (en av dem byggd 1956 och grundstött i Karlskrona skärgård 27 oktober 1981).

Av de sammantaget 120 byggda u-båtarna typ XXI var det bara 2 st, U-2511 och U-3008 som gick till havs för strid. Ingen av dem fick dock stridkontakt innan vapenstillestånd proklamerades den 8 maj 1945. Typ XXI var så banbrytande inom u–båtstekniken att den efter kriget noga undersöktes av samtliga segrarmakter. Så bärgades t ex U-2540 1957 av Bundesmarine och var i tjänst för studier ända till 1982. Frankrike fick U-2518 och detta fartyg tjänade den franska flottan till 1967. Sovjet uppskattades att i efterkrigstiden ha så många som 15 st XXI i operativ tjänst. Typen blev sedan förebild för sovjetiska u-båtar av Whiskey-klass. England hade en XXI båt som testfartyg och USA två. En av de amerikanska ubåtarna av typ XXI hade vid ett tillfälle, i november 1946, den amerikanske presidenten Harry S Truman som passagerare och dök vid detta tillfälle till 130 meters djup!

Class overview
Name:	Type XXI U-boat
Operators:	Kriegsmarine Postwar:  French Navy  German Navy  Royal Navy  Soviet Navy  United States Navy
Cost:	5.750.000 Reichsmark per boat[1]
Built:	1943–45[1]
Building:	267[2]
Planned:	1170[2]
Completed:	118[2]
Cancelled:	785[2]
General characteristics
Class & type:	Submarine
Displacement:	1,621 t (1,595 long tons) surfaced 1,819 t (1,790 long tons) submerged[1]
Length:	76.7 m (251 ft 8 in)[1]
Beam:	8 m (26 ft 3 in)[1]
Draught:	6.32 m (20 ft 9 in)[1]
Propulsion:	Diesel/Electric 2× MAN M6V40/46KBB supercharged 6-cylinder diesel engines, 4,000 shp (3,000 kW) 2× SSW GU365/30 double-acting electric motors, 5,000 PS (3.7 MW)[1] 2 × SSW GV232/28 silent running electric motors, 226 shp (169 kW)
Speed:	15.6 kn (28.9 km/h) surfaced 17.2 kn (31.9 km/h) submerged[1] 6.1 kn (11.3 km/h) (silent running motors)
Range:	15,500 nmi (28,700 km) at 10 kn (19 km/h) surfaced 340 nmi (630 km) at 5 kn (9.3 km/h) submerged[1]
Test depth:	240 m (787 ft)[1]
Complement:	5 officers, 52 enlisted men[3]
Armament:	6 torpedotubes in front. 23 torpedoes stored

 

                                                            - Ω -