Nationella Insatsstyrkan och Bombskyddet slår till....

Det är ett par år sedan denna tankeväckande - och i förlängningen djupt oroväckande händelse - inträffade. Klockan var ungefär 18 en vårkväll i Uppsala. Anna Maria, centralfiguren i vår berättelse, sitter i sin lägenhet djupt försjunken i tankar över de miniatyrscener hon med yttersta precision bygger. Detta med byggandet av miniatyrer [se bifogade bilder nedan] har blivit en viktig del av hennes tillvaro som sjukpensionär.

Låt oss för några ögonblick njuta av Ammis arbeten med miniatyrer! Kom ihåg att bokstavligen allt är tillverkat av något lämpligt råmaterial – absolut ingenting utgörs av sådant som är prefabricerat!

Allt är skapat från noll. Böckerna i bokhyllan liksom den som
ligger i emma-stolen går faktiskt att bläddra i - och bladen har
läsbar text! Möblernas storlek avslöjas snart! Längst bort
på översta hyllplanet står en bild föreställande ett ungdomsporträtt
av Ammis mor. Vad trodde ni? Jo, det är förstås en med blyerts
återskapad miniatyrbild av det verkliga porträttet! Givetvis går
skrivbordslådorna att dra ut liksom skåpdörrarna nertill kan
svängas ut på gångjärn. Den utdragna skrivklaffen går att skjuta in.
Det låter kanske tjatigt men:
varenda pryl och sak är tillverkade av lämpliga råmaterial
av hobbykonstnärinnan Ammi.

Vi vidgar vyn och får se hur innevånaren i lägenheten
sparkat av de högklackade skorna, Marshallförstärkaren
står beredd, skivor, halv utdragna ur sina fodral, grammofonskåpet
öppet likaså resegrammofonens lock (resegrammofonen nedsänkt
i grammofonskåpet, en ny idé!)

En resegrammofon med rörlig pickuparm. Grammofonskivor i sina
fodral, en grön prydnadsväxt. Allt noggrant och skalenligt tillverkat

Vad vore ett vardagsrum utan en soffgrupp? Allt är skapat från
lämpliga råmaterial - även mattan och, förstås,
dekorationsföremålen på bordet! 

Här avslöjas, brutalt, bostadsinventariernas skala:
Tändsticksasken på bilden är av helt normal svensk storlek! 

Det är svårt att ta in att en skakhänt tjej kunnat framställa dessa små, läckra, föremål!

Nå, vad är då så besynnerligt just denna afton? Jo, idyllen med en medelålders kvinnas byggande av miniatyrer  kommer om några sekunder att förvandlas till ett, för henne, intensivt helvete! Tro mig! Få har påtvingats detta… och dessa få är härdade brottslingar i Sverige – men nu drabbar det en tunnväxt 158 cm lång sjukpensionerad ensamstående kvinna.

Plötsligt hörs ovälkommet buller från hennes lägenhetsdörr. Trots sin litenhet äger hon ett enastående mod, reser sig resolut och går mot den lilla hallen. Hon tror att det är den stökige grannen som härjar – och att han måste avvisas med hårda ord… men det är inte grannen denna gång…

Ett våldsamt brak hörs när lägenhetsdörren splittras och forceras med specialutformade inbrytningsverktyg. In stormar en grupp män, maskerade och iförda mörkgröna uniformer. Alla bär automatvapen som riktas mot den späda kvinnan.

”Lägg dig ner på golvet” ryter den som kan förmodas leda insatsen. Hon gör som tillsagt och får genast armarna låsta på ryggen av två av männen. Därefter blir hon upprest och omedelbart förd in i arresten – dvs badrummet, beledsagad av en man med skjutvapen. Hon uppmanas ta plats på toalettstolen och mannen med vapnet kliver upp i badkaret! Detta märkliga beteende förklaras av att badrummet är synnerligen litet – och absolut inte dimensionerat för att två vuxna skall befinna sig där samtidigt.

Ammi blir nu under några timmar fånge i sitt eget badrum! Tillfångatagen av mörkklädda, maskerade och tungt beväpnade män som systematiskt söker igenom hennes lägenhet - på jakt efter vad? Vilka är de? 

Ammi frågar mannen som står i badkaret men får inget svar. Man kan inte direkt säga att de presenterat sig på annat sätt än att göra kaffeved av lägenhetsdörren och klampa in i en psykiskt skör kvinnas lägenhet… men vilka är de – och varför har de begått detta sanslösa dåd att med våld bereda sig tillträde till hennes lägenhet?

Ammi är trots sin sjukdom en vaken kvinna. Hon var två månader från en magisterexamen i arkeologi när sjukdomen drabbade henne och hon går regelbundet i terapi på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon har noterat att de mörkklädda männen med automatvapen bär tecknet för Nationella Insatsstyrkan, NI, på sina uniformer. Men vad gör de här? Varför?

De mörkklädda männen söker under tre timmar noga igenom hennes lägenhet och har inte funnit något annat än en Kalashnikov-kopia [rysk kulsprutepistol] som elektriskt skjuter ut plastkulor samt ett luftgevär. Kalashnikoven har använts vid rollspel i Uppsalas utkanter. Inget av vapnen är licenspliktiga.

NI:s närvaro kompletteras efter någon väntan [timme] av en hundförare med hund från Nationella bombskyddet. Med denna sökhund letar man nu efter sprängmedel som den spröda kvinnan skulle kunna ha gömt undan…. Naturligtvis finner man intet – det brukar man faktiskt inte göra hos oförvitliga svenskar…. I detta fall representerat av en skör kvinna…

Nu, utsläppt ur arresten [badrummet] utsätts hon för ett improviserat förhör. Man har inte funnit sprängämnen, handgranater eller licenspliktiga skjutvapen – men, längst in i en skrivbordslåda, en halv karta med ett lätt narkotiskt läkemedel! Med barsk röst frågar ledaren för det mörkklädda gänget om hon [som har dokumenterat psykiska problem] har recept på tabletterna. Hon svarar att hon långt tillbaka använt detta preparat, förskrivet av hennes läkare, men faktiskt glömt bort att en halv karta låg där längst in i lådan. ”Det blir åtal i Tingsrätten för narkotikainnehav” förkunnar den förmodade ledaren för Nationella Insatsstyrkan segervisst!

Som styrkan av testosteronstinna män nu framgångsrikt genomfört sin insats lämnar de lägenheten. Kvar sitter en liten späd kvinna och undrar vad som skett…

Så småningom inser hon att hon sitter i sin lägenhet med en sönderslagen dörr som inte går att stänga – blir sakteligen förbannad och ringer Polisen i Uppsala.

Samtalet går ungefär såhär: ”Hej, jag heter Ammi R och har just haft ett våldsamt besök i min lägenhet av Nationella Insatsstyrkan. Svar: "Nä, det var inte Nationella Insatsstyrkan det var narkotikaspan…." Då brister det för Ammi, och hon hojtar i luren Hur djävla dum tror du att jag är? Tror du inte att jag kände igen deras emblem på uniformen? Va?... Svaret dröjer… "äh, hm, kanske du har rätt…." Ammi: ”Här sitter jag nu med en lägenhetsdörr som inte går att stänga och låsa, vad gör Polisen åt det?” Svaret blev: ”Du får väl ringa ditt försäkringsbolag!!!!” Nu brister det ännu en gång för denna väluppfostrade kvinna och hon skriker i telefonen: "Vad i helvete! Här kommer ni och ödelägger, helt utan orsak, min lägenhet och du säger att jag skall ringa mitt försäkringsbolag. Vem svarar där vid denna tid på kvällen? Det är NI, Polisen, som förstört dörren – det är NI som skall se till att den blir lagad – eller för den delen utbytt, inte hemförsäkringstagarna!" Tystnad från andra änden…. sedan ”Hm ja, vi skall åtgärda detta”. En serviceman dök upp efter någon timme och sökte efter förmåga laga den kraftigt demolerade dörren. Något egentligt tillträdeshinder utgjorde den inte efter hans insats – men gick att stänga och låtsatslåsa.

Något åtal för ringa narkotikainnehav blev det inte… det var ju bara att läsa innantill i journalerna från Akademiska Sjukhuset! Inte heller lyckades Polisen framföra en ursäkt för sitt fullständigt intelligensbefriade agerande!

Det är inte utan undran och fundering som man tar del av att man som oförvitlig svensk ständigt och på oklara grunder riskerar att under vapenhot hamna i badrummet… och få ytterdörren sönderslagen…. Hemmet genomsökt och uppochnervänt. Och när vandalerna gått uppmanas ringa sitt försäkringsbolag för att få lägenhetsdörren att fungera som dörr igen. Man undrar faktiskt hur mycket hjärnsubstans förundersökningsledaren respektive insatsledaren i detta fall besatt. En monumental intellektuell slöhet och brist på kunskap är vad det handlar om.
 
Socialdemokraterna kan tvivelsutan lastas för en total brist på fantasi när de under Olof Palme 1976 avskaffade tjänstemannaansvaret. Hade detta personliga ansvar för felaktiga handlingar i tjänsteutövningen kvarstått skulle denna tragiska händelse aldrig utvecklats på detta sätt! Självklart skulle man i förundersökningen, och innan man gjort den våldsamma inbrytningen, gått igenom ”fallet” på ett nyanserat och moget sätt. I detta scenario skulle man funnit att det var minst sagt osannolikt att en aldrig tidigare straffad kvinna, med psykisk skörhet och under behandling på Akademiska Sjukhuset, skulle utgöra en terrorcell vilken hotade Sveriges säkerhet.

Citat:
 
”Nationella Insatsstyrkan är Sveriges yttersta polisiära resurs som ska hantera situationer som är så allvarliga, ovanliga eller riskabla att de inte går att hantera inom den vanliga polisverksamheten. Huvuduppgiften är att bekämpa terrorism.
 
Nationella insatsstyrkan (NI) är Sveriges anti-terrorstyrka. Sektionens huvuduppgift är att operativt bekämpa terrorism genom att ingripa mot terrorattentat eller när ett sådant kan befaras. NI är en del i samhällets förmåga att hantera hotet genom att anpassat konfrontera gärningsmän som förbereder eller utför terrorattentat.
 
Utöver huvuduppgiften utgör NI polisens yttersta insatsresurs. Sektionen hanterar situationer som är så allvarliga, ovanliga eller riskabla att de inte går att hantera inom den vanliga polisverksamheten. För att kunna bidra som det har NI specialiserade förmågor när det gäller utrustning, utbildning och taktik.  Sektionen är en centraliserad resurs för hela landet och fungerar effektivt som en nationell specialenhet.  Uppgifter kan vara psykiskt och fysiskt krävande och det krävs mycket utbildning för att uppnå hög kompetens.”
 
Hur dessa dogmer och kriterier, kopierade  från Polisens Internetsidor, står mot den verklighet som exponerades vid det aktuella statligt sanktionerade överfallet - och övergreppet - mot Anna Maria R är och förblir gåtfullt… Tankar väcks: Skall Polisen verkligen helt okontrollerat, intransparent och utan någon som helst påföljd vid felhantering, efter eget skön tillåtas terrorisera oförvitliga medborgare?

Kan personer likt de som ingår i NI, och synbarligen utan människokännedom och förmåga till självständigt tänkande, verkligen hantera dödliga skjutvapen?

Sist men inte minst: hur i helvete kan en fjäder förvandlas till en höna utan att någon utredning startas för att klarlägga hur ett så monumentalt misstag kan begås och tillåtas passera med tystnad? Vem bär ansvar för vad som hände den där vårkvällen? Vem, eller vilka, bör näpsas?
 
Någon som helst ursäkt för handlingarna framfördes aldrig till Ammi - vare sig från Polisen i Uppsala eller från Nationella Insatsstyrkan!
 
 
 

                                                                                    - Ω -

Källa: Den osminkade Svenska verkligheten!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande! 

 
 
 
 
 

Gravkorets hemlighet

Tornet på Tyska Kyrkan [i bildcentrum], Stockholm

I DECEMBER KASTAR det skarpa släpljuset långa skuggor över Gamla stan. Mellan Svartmangatan och Prästgatan tornar Tyska kyrkan upp sig mot en duvblå eftermiddagshimmel. Kyrkogården är ett barn av 1700-talet. Idén om denna gravform, där kyrkan omges av arkader med nischer för kistor, utvecklades en gång av italienarna.

I ett hörn av kyrkogården står Tyska församlingens kyrkokamrer och röker. Stefan Schierbeck har röd dunjacka och sitt gråa hår i en hästsvans.

Han tänker tillbaka på den 3 oktober 1991, då han fick uppdraget att leda ombyggnationen av Tyska kyrkans gravvalv. Det är någon han aldrig skall glömma. Arbetet med förbesiktningen börjar en tisdagsmorgon strax efter nio. 

Stefan Schirbeck och Lennart Öberg, en kollega från församlingen, går runt i gravkorets källarvalv och mäter. Där nere i fukten och halvdagern har ingen människa varit på årtionden. Efter en halvtimma gör Stefan en märklig upptäckt:
-Lennart, det fattas åtta meter! Efter att ha gjort mätningen två gånger är kyrkokamreren säker på sin sak. Lennart kliar sig i huvudet.
-Tror du det?
-Det måste finnas ett igenmurat rum någonstans.

Stefan låter ficklampan svepa över de kalkade murväggarna. För att få visshet måste de ta upp ett hål i väggen. Mysteriet lämnar Stefan ingen ro. Efter att ha diskuterat upptäckten med sin fru vid middagsbordet lyfter han luren och ringer Lennart. Vid tiotiden på kvällen, försedda med bilmejsel, slägghammare och ficklampa, beger de sig ner i kyrkans gravkor och börjar hacka i den del av väggen som de tror kan vara igensatt. När de får bort en sten kan de skönja en hålighet innanför. Men det lilla hålet avslöjar inte vad som döljer sig där inne, varför Stefan kilar upp på kansliet och hämtar sin gamla Instamatickamera med blixtkub av plast. Tillbaka vid hålet sticker han in armen och fotograferar i olika riktningar. Morgonen efter lämnar han in filmrullen för framkallning i en butik på Västerlånggatan. Sent på eftermiddagen nästa dag får han se vad bilderna visar. Han ringer Lennart.

- Jag har fått bilderna. Du måste komma över omedelbart. Bilderna visar ett kalt rum. I änden av rummet finns en stentrappa som leder upp till övervåningen, där den är igensatt. Det är inte klokt, säger Lennart efter att ha suttit tyst en lång stund. Det måste finnas något mer där bakom. På kvällen är de plats igen. Stefan lyfter upp några golvplankor på övervåningen och kryper ner i trossbotten. Det är trångt, men han tar sig ändå in någon meter under plankorna.

- Ser du nåt? undrar Lennart. När Lennart inte längre kan se honom, hör han en dov röst inifrån golvet: - Nu ser jag trappan. Den är intakt och välbehållen. Stefan förstår att han har funnit rummet där de sänkte ner kistorna till de privata kryptorna. Han berättar för Lennart att det måste vara själva platsen för ceremonin, innan man sänkte ner kistan till gravkammaren.

Han vet efter att ha läst igenom kyrkoböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar.

Källaren hade inhyst så många som 1 500 lik samtidigt. Huvudena för sig, benknotorna för sig. På 1860-talet tömde Tyska kyrkan hela sin allmänna gravkammare. Församlingen hade köpt sju massgravar på Norra kyrkogården och liktågen gick i skytteltrafik från Svartmangatan till Solna skog. Det var något som gjorde ett kusligt intryck på August Strindberg. I boken Gamla Stockholm beskrev han den bisarra syn som mötte nattflanörerna på Sveavägen. Spöklika katafalker rullade kväll efter kväll i nordlig riktning ut ur stan.

Vad August Strindberg inte visste var att det saknades en kropp. För kyrkokamrer Schierbeck är historien långt ifrån över bara för att han och kollegan funnit rummet för nedsänkningen av kistorna.Det är nu den börjar.

När de väl har tagit sig in i rummet och lyst sig omkring en stund tänker de först att ”Jaha, det var det, äventyret är över och vi har bara funnit ett tomt, fuktigt rum, där en trappa leder en våning upp och upphör i en murad vägg”.

Men det är något annat som fångar Stefans intresse.

Ser du, nästan viskar han och riktar lampskenet mot en svag utbuktning i väggen. Det där ser också igenmurat ut. Stefan går fram till väggen och knackar försiktigt på olika ställen i murbruket. Ljudet förändras och blir ihåligare. Men han vet efter att ha läst igenom kyrkböckerna att samtliga gravar skulle ha tömts 1865. Det skulle inte finnas någon kvar. Vad tror du, Lennart? Kan det röra sig om en gravkammare i alla fall? 

För andra gången kommer bilmejseln och slägghammaren fram. Nu vet bägge två att de lagligen börjar tänja på reglerna. Men något klartecken från Stadsmuseet har de helt enkelt inte tid att vänta in. När stenen faller inåt kan de höra hur den träffar järn. Ytterligare en sten knuffas in. Sedan lyser de in med lampan. I ljuskäglans sken kan de se ett järngaller. Bakom gallret en kista. En ekkista. Nu går det upp för dem att det är fråga om en gammal grav. Mycket gammal.

Känner du lukten? Ljung.

Förr i världen lades de döda i kistor fyllda med hyvelspån och ljung. Hyvelspånen påskyndade förmultningsprocessen, eftersom den innehöll terpentin, och ljungen tog hand om lukten.

Nu bestämde de sig för att lägga verktygen åt sidan och göra lite historieforskning. Under ett par dagar söker de igenom kyrkoböckerna efter något som kan förklara graven. Sent på lördagskvällen ringer telefonen hemma hos Lennart. Jag har hittat det, säger Stefan i andra änden. Det visar sig att när de tömde gravarna på 1860-talet var det en familj som hade betalat för sin släkting att ligga där i eviga tider. Enligt församlingens gamla anteckningar visar det sig att de har funnit kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles grav.

Dagen efter kontaktar Stefan Stadsmuseet, länsstyrelsen och kyrkogårdsförvaltningen, som anländer till platsen och ger anvisningar. Två veckor senare river Stefan och Lennart väggen. Under en pressande tystnad får de se hur ekkistan blottläggs i takt med att murbruket kommer ner. Kistan är omgärdad av ett järngaller, som är förseglat med ett kraftigt lås. Stefan har läst att nyckeln kastades i Norrström, som ett tecken på att graven aldrig skulle öppnas.

De får upp låset, öppnar grinden och undersöker kistan närmare. Efter en stund kan de se den graverade mässingsplåten som pryder kistan.

Inskriptionen lyder:
Tacksamma barn har inköpt detta rum att i eviga tider bli ett orubbat viloställe åt deras ömt saknade mor, välborne kommerserådinnan Johanna Ulrica af Forselles, död 1790.

När de tar i kistan faller sidostyckena ut. En stark doft av ljung sprider sig i rummet.

Försiktigt nu. Vad liten hon är.

Den döda kvinnan i kistan är kort, inte mer än 140 centimeter, hon är gråsvart, vilket tyder på blyförgiftning, och hennes kläder har tiden tagit hand om. Vad gör vi nu?

Fortfarande ska utrymmena byggas om och helt oväntat har församlingen fått en kista på halsen. Vem ska ta hand om henne? Stefan ringer runt för att få råd i saken. När han undersöker släkten af Forselles upptäcker han att den person som enligt släktträdet är närmast sörjande heter Björn af Forselles och visar sig vara psykoterapeut med sin mottagning bara 30 meter från Johannas gravplats.

En dag vid lunch går han över till Skomakargatan för att inviga denne släkting i upptäkten.

Björn af Forselles visar sig vara både förvånad, förstående och intresserad. Han inser kyrkans dilemma: Församlingen hade ju trots allt förbundit sig att sörja för graven i eviga tider.

På kvällen ringer Stefan Lennart för att berätta om överenskommelsen han gjort med Björn af Forselles. Församlingen åtar sig att bekosta en ny kista och kremering, ordna med gravplats på Norra kyrkogården och skaffa en lämplig gravsten.

Nästa förmiddag kontaktar han Stockholms kyrkogårdsförvaltning för att beställa kremering.

En yngre kvinna svarar i telefonen.
Personnumret, säger hon.
Va? säger Stefan.
Vad har hon för personnummer? Upprepar kvinnan med viss irritation i rösten.
Stefan säger att hon är född 1732.
Ja 1932 menar du?
Nej, 1732.
Kvinnan blir tyst. Sedan säger hon: Skojar du med mig? 

Nej jag menar allvar.

När den värsta förvirringen har lagt sig vägrar kyrkoförvaltningens dator samarbeta. Den accepterar varken födelsedatum eller dödsdatum.
Problemet blir löst genom att intyget får skrivas för hand. På gravintyget får Johanna af Forselles, som första representant för 1700-talet, personnumer 17320000-0000.

Den 1 november 1991 åker Stefan, en tysk präst, Björn af Forselles och hans fru Puck ut till Norra kyrkogården. Tillsammans tänder de två allhelgonaljus, därefter läser prästen några böner på tyska. De sjunger två psalmer. Det är högtidligt. Och äntligen har Johanna kommit till evig ro.

På en höjd vid Norra kyrkogården, i änden av ett hav av gravstenar och omgiven av häckar och knotiga paraplyträd, finns graven. Därifrån kan den gamla kommerserådinnan blicka ut mellan almarna, se konturerna av Karolinska sjukhuset och höra det fjärran ljudet av pendeltågen som stannar vid Solna station.

Hon föddes 1732, till ett Sverige som var utarmat efter 100 år av krig, när den karolinska perioden var ett bistert minne blott. Hon var åtta år när Carl Michael Bellman föddes. När Gustav den tredje hade fyllt sex år gifte hon sig med den 36 år äldre Jacob af Forselles, borgmästare i den finska staden Lovisa. 1768 dog han i ett slaganfall och lämnade makan med fyra minderåriga barn och ett jordbruk att bestyra. Hon fick uppleva när Gusta III tog makten 1772.

Johanna Ulrica af Forselles dog 1790, 57 år, II månader och 24 dagar gammal i bröstsjukdom.

Det året skrev Bellman Djurgårdspastoralen Hvila vid denna källa, Ulla min Ulla och Liksom en herdinna.

Gravstenen är enkel, grå, men har en distinkt inristning i guld. Vid foten av stenen har någon lagt en röd ros.

Hon föddes 1732, åtta år före Carl Michael Bellman. Hon dog 1790, två år före Gustav lll. Men först 1991, när Stockholms kyrkogårdsförvaltning gett Johanna af Forselles ett personnummer, kunde hon äntligen begravas på Norra kyrkogården i Solna.

                                                                       - Ω -

Källa: Staffan H Westerberg, författare och journalist har skrivit denna berättelse om vad som återfanns vid renovering av Tyska kyrkan i Stockholm - och vilka svårigheter vårt binära samhälle hemsöks av!

Redaktionen tar gärna emot kommentarer till artikeln! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig, erland.renstrom@telia.com, om du finner det mer passande!