U-båtens tidiga historia

Ubåten föddes i Themsen år 1620

Historiens första ubåt var en jättesuccé – och samtidigt ett dundrande fiasko. Undervattensbåten, som i princip var en sluten roddbåt täckt med skinn som impregnerats med olja, sjösattes i Themsen år 1620 och väckte genast stor uppmärksamhet av bland andra den engelske kungen.

U-båten byggdes av den holländske uppfinnaren Cornelius Drebbel och kunde dyka fem meter ned under vattenytan. Långa snorkelslangar anslutna till en trätunna som flöt på ytan såg till att besättningen kunde stanna under vatten i upp till tre timmar.

Efter framgången byggde Drebbel ytterligare två ubåtar, denna gång i trä. Instigningsluckan var försedd med blytyngder för att "stanna" i stängt läge. Framdrivningen sköttes med sex par åror vilka stack ut från farkostens sida och genomföringarna var tätade med impregnerade läderbälgar. Drebbels tredje u-båt hade plats för tolv roddare och fyra passagerare. När den skulle dyka fyllde besättningen grisblåsor med havsvatten via slangar ut genom skrovet för att tynga fartyget. Ventilerna till grisblåsorna var enklast möjliga: repstumpar!

När ubåten skulle upp till ytan pressade Drebbels män ut vattnet igen och åstadkom därmed den nödvändiga ändringen av flytkraft vilken möjliggjorde uppstigningen. Enligt samtidiga källor samlades tusentals Londonbor längs Themsen, när Drebbel testade sin u-båt.

Oturligt nog för Cornelius Drebbel var hans arbetsgivare, den brittiska flottan högsta ledning, föga imponerad av hans u-båtar. De trodde inte att undervattensfarkosten skulle kunna klara sig i sjökrig och att en kanon som avfyrades från farkosten snarare skulle sänka u-båten än skada fienden. Tyvärr finns inga ritningar eller avbildningar av dessa de första u-båtarna bevarade.

Drebbels ubåtsprojekt gick om intet och uppfinnaren sparkades. Det skulle komma att ta mer än 150 år, innan u-båten blev en fruktad krigsmaskin.         

Ubåten seglar in i krigshistorien, The Turtle

Det var under den amerikanska revolutionen som en ubåt för första gången sattes in i krig. En tidig morgon den 7 september 1776 dök en liten äggformad ubåt in under den brittiska flottans flaggskepp i New Yorks hamn.

Ubåten, som var byggd i trä av uppfinnaren David Bushnell, kallades The Turtle (Sköldpaddan), hade bara plats för en enda man och drevs framåt med en handvevad propeller. (På bifogad bild är propellern skruvformad, nutida forskare anser att den hade en konventionell form.)

När The Turtle manövrerats in under det brittiska krigsfartyget försökte operatören inifrån ubåten fästa en mina på skeppsskrovet. För detta ändamål fanns en vertikal borr manövrerad inifrån. Vad som var obekant var att denna brittiska örlogsman hade skrovet förstärkt med järnplåtar i vilka vilka borren inte bet! Bomben fastnade därmed aldrig och exploderade utan att göra skada.

Det första framgångsrika angreppet med en ubåt utfördes år 1864, men blev ödesdiger för besättningen. 


H. L. Hunley (här på en målning från 1902) var cirka 12 m lång och skrovet mätte 1,2 m x 0,95 m i genom-skärning. Baserat på skisser trodde man först att den var gjord av en ombyggd ångpanna, men då den bärgades år 2000 fann man att den var byggd enbart för ändamålet. 

Sydstatsubåtens stäv hade utrustats med en sex meter lång stångtorped med 60 kilo krut. När Hunley kom fram till Housatonic placerade besättningen den långa stången under fartygets köl och detonerade bomben.
  
I stäv och akter fanns ballasttankar som kunde fyllas inifrån båten genom att öppna en ventil. Genom att (manuellt) pumpa ut detta ballastvatten steg u-båten till ytan. På översidan fanns två små torn, försedda med små fönster som befälhavaren kunde titta ut genom för att navigera farkosten. Ovanpå dessa torn fanns tättslutande luckor med ca 35-40 cm diameter, farkostens enda in- och utgångar. Genom hela båten gick en vevaxel som de åtta besättningsmännen vevade runt för hand och drev den propeller som i sin tur drev farkosten framåt. Vid manöverorganen fanns en ställning för ett stearinljus - tärande på det knappa luftförrådet - som farkostens enda inre belysning.

 

Under två tidigare provseglatser hade Hunley gått till botten varvid 13 man drunknat. Det avskräckte dock inte de åtta man som den 17 februari 1864 seglade in i Charlestons hamn för att sänka nordstatsfregatten USS Housatonic.

Hunley sänkte Housatonic, men dödade även hela besättningen på ubåten vilken  befann sig alltför nära bomben. Hunley-angreppet bevisade att en liten ubåt med en minimal besättning dold under havsytan kunde utplåna ett stort krigsfartyg. U-båtens era hade inletts. 

Tysklands u-båtar härskade på och under havsytan under första världskriget

När första världskriget bröt ut i augusti år 1914 hade britterna världens starkaste flotta. Tysklands mest skräckinjagande vapen var deras u-båtsflotta, långt mer avancerad än andra länders.

Den typiska tyska u-båten var ca 65 meter lång, besättningen utgjordes av 35 man. Förutom 7,5 cm kanonen på fördäck fanns tolv ångmaskindrivna torpeder. Under krigets fyra första månader lyckades de tyska ubåtarna sänka nio brittiska krigsfartyg men förlorade bara fem ubåtar. 

Den enda bevarade tyska u-båten från första världskriget kan beses i Deutches Museum i München. Den räddades till eftervärlden från upphuggning på ett fransk varv.

I februari 1915 förklarade Tyskland oinskränkt ubåtskrig mot varje fartyg som förmodades segla med förnödenheter till England. Under 1915 sänkte tyska ubåtar runt två fartyg per dygn.

Den 7 maj 1915 torpederade en tysk u-båt det brittiska passagerarfartyget Lusitania, som sjönk på bara 18 minuter och tog 1 198 passagerare med sig i djupet, däribland 128 amerikaner. 

Händelsen bidrog till att USA år 1917 förklarade Tyskland krig.

När första världskrigets vapenstillestånd inleddes klockan 11 den 11 november 1918 (11/11 kl 11) hade de tyska ubåtarna sänkt nästan 5 000 allierade skepp men ”bara” förlorat 178 ubåtar. 

                                                           Ω   

Slaget vid Somme 1 juli - 18 november 1916

Kl är 07:28 den 1 juli 1916. Den helvetiska artilleribeskjutningen av de tyska linjerna har pågått dygnet runt under en vecka. 

1,7 miljoner granater har avfyrats mot det aktuella frontavsnittet som är 29 km långt. (Bilden visar tomhylsor) Avsikten med beskjutningen och det kommande storanfallet är att slutgiltigt driva tillbaka den tyska armén och samtidigt avlasta Verdunfronten där tyska generalstabschefen Falkenhayns  plan om att nöta ner den franska armén rasade. De brittiska soldaterna har försäkrats om att det skulle komma att bli en promenad över Ingen Mans Land där gevär och bajonett skulle förbli overksamma. Taggtrådshindren  skulle vara bortblåsta efter en veckas intensiv artilleribeskjutning och de tyska ställningarna skulle vara förstörda - och de tyskar som en gång fanns i dessa ställningar skulle vara söndersprängda... Så blev det inte - inte alls...

Längs anfallsfronten hade britterna anlagt sju stycken minor djupt under de tyska ställningarna, den största vid Boiselle laddad med 27 ton Amatol - den största laddning, förutom kommande kärnladdningar, som människan detonerat. (Jrf artikeln Minorna). Lochnagar-kratern vid Boiselle kan ses än i dag, 90 meter i diameter och 30 meter djup. Avsikten med minorna var att åstadkomma bräscher i de tyska linjerna - att tysta de mördande kulsprutorna och skapa "dörrar" i de tyska linjerna genom vilka britterna kunde passera.

Kl 07:28 den 1 juli 1916 detoneras minorna i en fontän av jord och grus. (Länk till minexplosionen vid Havthorn Minexplosion )

Därefter uppstod, enligt ögonvittnen, en total vapentystnad - endast fridfull fågelsång kunde höras! Tystnaden berodde främst på att det fransk-brittiska artilleriet gjorde en eldpaus för att öka pjäsernas elevation, lägga spärreld över den bakomvarande tyska andra linjen och därmed förhindra att den första linjen kunde undsättas när anfallet började.

07:30 blåste brittiska befäl i sina visselpipor. Första vågens män klättrade uppför skyttegravsstegarna och gick "over the top", geväret med påsatt bajonett buret diagonalt över bröstet - och i lugn marschtakt.

Det finns uppgifter om att några befäl tom medförde en fotboll som de kickade framför sig i ett försök att ingjuta mod i männen.

Den första chocken kom när man upptäckte att taggtrådshindren som i flera rader hindrade "promenaden" mot de tyska linjerna var i princip intakta - nu tom svårare att passera eftersom de låg lite huller om buller. Artillerielden hade endast "lyft upp" taggtråden några sekunder och sedan hade den fallit till marken igen!

Den andra chocken kom när liemannen i form av tyskarnas kulsprutor började sin dödssång och skördade offer i en omfattning som dittills varit okänd.

Förvisso var tyskarnas ställningar sönderskjutna men män och vapen var skyddade i underjordiska skyddsrum - 20 meter ner i jorden. Vissa linjer bevakades av poster i skyddade postställen i marknivå med speglar som "tittade" på britterna. Andra var mer sofistikerade och hade periskop som gjorde att fienden kunde bevakas, dygnet runt, från det trygga skyddsrummet.

Våg efter våg av brittiska soldater gick "over the top" och stupade i den tunga elden från tyska kulsprutor. Det finns exempel på kompanier där samtliga 163 soldater stupade...

Det finns också exempel på när humanismen segrade i detta helvete: tyska sjukvårdare med vita flaggor fick en stunds arbetsro när brittisk eld inställdes. Tyskarna tog hand om sårade från båda sidor ute i Ingen Mans Land.... när de försvunnit i sina skyttegravar började helvetet igen...

Den moraliska katastrofen på hemmafronten blev så småningom betydande eftersom de flesta soldater vid denna tid var frivilliga som trott sig göra en enkel promenad in i historien. Den brittiska armén var en aning aningslös när man lät frivilliga från städer och byar forma militära enheter.... Då visste man just inget om kommande förluster och deras inverkan på stridsmoralen... Förluster som skulle medföra att snart sagt varje familj i en by drabbades av sorg när de anhöriga stupade...

Första gången en stridsvagn introducerades på slagfältet var den 15 september 1916 och vagnen var Brittisk. 36 vagnar gick till anfall över Ingen Mans Land, men betydelsen var ringa.

Förvisso satte vagnarna skräck i de tyska soldaterna som såg sig maktlösa mot stålmonstren - men tekniska haverier och tyskt artilleri slog ut merparten av vagnarna.



















På den 29 km långa anfallsfronten gick 100´000 brittiska soldater ut i strid på morgonen den 1 juli 1916. Första dagen stupade 20´000 av dem och 40´000 sårades eller tillfångatogs. De tyska förlusterna uppges till 6000 stupade.

Slaget vid Somme, världshistoriens största och mest förlustbringande slag, rasade mellan 1 juli och 18 november 1916. Förlusterna var oerhörda: England/Frankrike 623 907 man varav 146 431 döda samt 100 stridsvagnar, Tyskland 465 000 - 595 294 man varav 164 055 döda och 38 000 fångar. För att göra det mer fattbart: slaget krävde som helhet: drygt 5 döda britter samt 16 sårade på varje meter av den 29 km långa fronten... 

Motsvarande tyska förluster var: 5,7 döda per meter front samt ca 11,6 sårade (beroende av vilken siffra som anses gälla. I mitt exempel är de totala tyska förlusterna 500´000 man.)

Under det 140 dagar långa slaget dödades eller sårades 8028 unga människor varje dag... terrängvinsten för britterna var 9,6 km.... och den brittiske befälhavaren Douglas Haig skrev i sin dagbok angående de ca 40´000 brittiska förlusterna första dagen: "Det är inte så farligt...."

                                                           Ω