måndag 26 mars 2018

Malta - Medelhavets strategiska diamant

Du finner ön Malta 93 km söder om ön Sicilien vid "Den Italienska Stövelns" tåspets!

Malta har varit befolkad sedan år 5300 f.Kr. men vår historiska resa börjar med Johanniternas Riddarorden år 1530 e.Kr. 

Ett litet stopp gör vi dock år 736 f.Kr. då ön koloniserades av greker som kallade ön Melita efter det grekiska ordet för honung, meli. Anledningen till namnet var den honungsgula kalksten som är mycket vanlig och sedan länge är det huvudsakliga byggnadsmaterialet på ön. Namnet kom över tid att ombildas till Malta.
Johanniterriddare

Johanniterordens riddare kom alltså från sin bas på ön Rhodos från vilken de år 1522 fördrivits av Osmanska Rikets (idag ung. Turkiet) härskare Süleyman den Store.


Süleyman Den Store



Karl V (tysk-romersk kejsare) befarade ett muslimsk anfall mot Europa via Malta. För att förhindra detta förlänade han år 1530 Malta till Johanniterorden och dess riddare.

Ekonomin blomstrade, inte mist till följd av Johanniterordens omfattande sjöröveri!

Det Osmanska Riket insåg Maltas strategiska betydelse och gjorde några försök att erövra ön från Johanniterna - det allvarligaste 1565 då en styrka om 40 000 man anföll. Johanniterna räknade bara 6000 riddare till försvar men genom slug taktisk överlägsenhet uttänkt av Stormästaren Jean Parisot de la Valette besegrades de anfallande. Under detta slag, som kommit att benämnas Belägringen av Malta, stupade
mellan 25 000 och 30 000 av de anfallande muslimska osmanerna mot försvararnas förluster av 2 500 Johanniterriddare och omkring 7000 civila.

Malteserriddarna, som Johanniterna börjat kalla sig, hade genom belägringen insett att Malta var svårförsvarat och man började bygga en ny starkt befäst stad, Valletta, för sitt högkvarter. Den nya staden, med sina fästningar och höga murar, byggdes på Scebberrashalvön strax norr om det dittillsvarande högkvarteret i Birgu - men skilt från detta av en djup havsvik liksom halvön Scebberras även norrut skildes från fastlandet av vatten.



Maltas första huvudstad, även kallad "den tysta staden", Mdina låg mitt i landet. 














Mdina hade en starkt fortifierad kärna omgiven av höga murar och - av naturliga skäl - en torr vallgrav.











Den första grundstenen till Valletta, Malteserridarnas högkvarter och Maltas blivande huvudstad, lades den 28 mars 1566. 



När grundläggaren och initiativ-tagaren Stormästaren Jean Parisot de la Valette avled 1568 var staden Valletta till största delen färdigbyggd. Staden bär hans namn.


Halvön på vilken Valletta grundades 1566.
I förgrunden den mäktiga fästningen

St Elmo
Vy från Nordväst



Valletta
Vy från Sydost






















Valletta
Carmeliterkyrkans väldiga dom dominerar bilden


Malteserriddarnas välde varade tills Napoleons trupper invaderade Malta 1798 och etablerade ett hårdhänt styre. Frankrikes styre blev dock kort: redan år 1800 reste sig Malteserna och kallade på Brittisk hjälp. Den av Lord Nelson ledda expeditionsflottan tvingade snabb den franska garnisonen att kapitulera.

Vid Freden i Amiens 1802 bestämdes att Johanniterorden skulle få tillbaka överhögheten över Malta, men maltesarna motsatte sig detta och begärde åter hjälp från England. Det hela slutade med att Malta genom Parisfreden 1814 blev brittisk kronkoloni.



Malta upplevde en ny merkantil blomstringstid när Suez-kanalens öppnande 1869. En stor mängd fartyg angjorde Vallettas hamn för att ta ombord, eller lossa, laster av alla de slag!









Maltesernas frihetslängtan var sedan 1800, stark och 1964 vann man sin suveränitet - dock som en del av det brittiska samväldet. 1974 bröts den brittiska militära överhögheten och Malta blev suveränt!

Efter denna tillbakablick på historien landar vi på Maltas roll i Andra Världskriget.



RAF:s räckvidd över Medelhavet med olika flygplantyper baserade på Malta
Bild från Världens Historia

Ön behärskade med sina flygstridskrafter stora delar av det operativa Medelhavet. Flygplan från Malta nådde i norr Sicilien och Rom, i öster Kreta, i söder Tunisien, Libyen och Egypten.





De italienska strävandena i Afrika hade helt misslyckats i mötet med beslutsamma soldater under den brittiska fältmarskalken Bernhard Montgomery's ledning. Bild t.v.


















Till Italiens hjälp beslutar Hitler att sätta upp en Afrikakår under ledning av Hitlers gunstling, generalfältmarskalk Erwin Rommel. Bild t.h.












Problemet i sig var för axelmakterna inte ön Malta - men väl de på Malta detacherade RAF bomb- och jaktflygplan som hotade alla försörjningsleder till Afrika över Medelhavet!

Denna kunskap, djupt inristad på axelmakternas kartbord, fick italienskt och tyskt flyg att angripa öns tre krigsflygfält och hamnarna i Valletta. Emellertid backade man inte för historiska värden utan hävde också en stor mängd bomber över Vallettas civila delar. Förödelsen var betydande.



Kungliga Operan Valletta
Operan efter raiden 8 april 1942

"Operan" idag...


















Inget stycke land i historien har, som Valletta, utsatts för så många vrålande flygplansmotorer, ylande bomber, gnagande explosioner, svajande väggar, människor i skyddsrum, spyor och exkrementer på skyddsrums-golven... ångest... skräck inför döden... 

Sicilien hade axelmakterna Italien och Tyskland sammantaget 640 bomb- och jaktflygplan. Stora formationer tyska och italienska flygplan flög dagligen raider, från februari 1941 och framåt mot Malta, i syfte att förstöra öns tre flygfält och hamnanläggningarna i Valletta. 

Mot detta kunde RAF under inledningsfasen av bombningarna som mest mobilisera 30 Hurricane jaktflygplan. Från början var alltså jaktskyddet mycket klent och förstärkningar dröjde till följd av Slaget om Storbritannien och den efterföljande Blitzen. När hotet om invasion av Storbritannien (Operation Seelöwe) var avvärjt sändes betydande förstärkningar av jaktflygets arbetshästar, Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire till Malta.

Axelmakternas bombningar av Valletta (hamnarna, staden och kringliggande flygfält) var inledningsvis mycket tung: under de första 30 dygnen tvingades Vallettaborna uppsöka skyddsrummen vid 111 tillfällen... statistiskt 3,7 ggr per dygn!

Ett mycket effektivt luftvärn med bl a Bofors 40 mm lvakan (luftvärnsautomatkanon), inalles 300 pjäser av varierande kaliber,  bildade en formlig sköld av explosioner och granatsplitter över Valletta. Detta luftvärn tvingade angriparna att flyga på hög höjd vilket ofta fick bomberna att missa sina mål.

Malta höll andan och väntade en tysk invasion - men den uteblev! Vid allt färre tillfällen uppenbarade sig tyskt/italiensk bombflyg över Maltas himmel och till sist blev det alldeles tyst... 

Vad hade hänt? Jo: 


  • Tyskland hade genomfört en mycket förlustbringande invasion av den grekiska (av engelsmän försvarade) ön Kreta. 284 förlorade flygplan och 4000 man stupade fallskärmsjägare märktes i OHK:s (Oberkommando des Heeres) planering.
  • Tyskland samlade alla tillgängliga stridskrafter för den ultimata kraftmätningen: Operation Barbarossa, anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941.

Maltas roll i Medelhavet kan liknas vid ett osänkbart hangarfartyg, ett hangarfartyg där, över tid, allt fler flygplan koncentreras. Ett hangarfartyg vars flygplan långsamt - men obevekligt - stryper Afrikakårens behov av män, ammunition, drivmedel och materiel vilket leder till kårens sammanbrott och kapitulation den 12 maj 1943.

Trots en massiv bombning, företrädesvis mot hamnanläggningarna, har Valletta huvudsakligen överlevt - eller återuppbyggts i sin medeltida skepnad. 




Den magnifika St John’s Co-Cathedral grundad av Johanniterorden undgick mirakulöst nog bombregnet och är än idag, utan tvekan, Maltas Diamant!

När Du kommer till Malta måste Du helt enkelt besöka denna helgedom vars prakt kommer att göra Dig andlös!

                                                    Ω




onsdag 7 mars 2018

Supermarine Spitfire och Mrs Shillings Orifice

Företaget Supermarines chefskonstruktör Reginald Mitchell (bild tv) skapade ett legendariskt jaktflygplan, the Spitfire vilket tillsamman med jaktflygplanet Hawker Hurricane bokstavligen räddade England under vad som kallas The Battle of Britain . Slaget pågick under perioden 10 juli - 31 oktober 1940. 

Tysklands mål var att slå ut det brittiska luftförsvaret genom koncentrerad bombning av de engelska flygfälten. 

De tyska bombplanen, huvudsakligen He 111, eskorterades av Messeschmitts jaktflygplan Bf 109.


Heinkel He 111
Slaget var mycket förlustbringande på båda sidor - både vad beträffar flygare och materiel - och hade sånär bringat Royal Air Force (RAF) på knä och därmed banat vägen för operation Seelöwe, täcknamnet för invasionen av England.

Winston Churchill formade nationens tack till de flygare som kämpade och vann - med en hårsmån: Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few (Ung. Aldrig inom området mänskliga konflikter har så många haft så mycket att tacka så få för.)

Styrkeförhållanden och förlustsiffror under the Battle of Britain framgår av nedanstående tabell saxad ur Wikipedia.

Strength
1,963 serviceable aircraft 
2,550 serviceable aircraft.
Casualties and losses
544 aircrew (RAF Fighter Command), 718 (RAF Bomber Command), 280 (RAF Coastal Command) killed
422 aircrew wounded
1,744 aircraft destroyed[
2,585 aircrew killed and missing, 925 captured, 735 wounded
1,977 aircraft destroyed, 1,634 in combat and 343 non-combat
Around 90,000 civilian casualties, 40,000 of them fatal.

Uppgiften för RAF:s Fighter Command beväpnat med jaktflygplanen Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire var brutal men rak: att skjuta ner så många som möjligt av Tysklands bombflygplan och deras eskort av jaktflygplan.

Fighter Command hade här en fördel: den tyska jakten hade inte bränsle för mer än 10 minuters strid över England - sedan måste de återvända eller våtlanda i Engelska Kanalen.

Det tyska flygplanet Bf 109 hade flera tekniska fördelar över de brittiska flygplanen: snabbare, tyngre beväpnade, bättre höjdförmåga, direktinsprutning och kompressormatad motor. Direktinsprutningen gjorde flygplansmotorn oberoende av g-krafter.




Spitfire å sin sida hade på pluskontot: bättre manövrerbarhet, bättre bakåtsikt, snävare kurvradie (en fördel vid s.k. kurvstrid). På minuskontot en traditionellt förgasarmatad motor och en bränsletank monterad direkt framför cockpit. 

Många Spitfire-piloter brändes till döds - eller brännskadades svårt - när bränsletanken träffades av fientlig eld och utströmmande bränsle brinnande sköljde över cockpit och den pilot som sökte ta sig ut ur cockpit!

Förgasarlösningen var en allvarlig brist: motorn stannade eller tappade kraft när förgasaren utsattes för negativa g-krafter.

Ett traditionellt bränslesystem består av bränsletank, bränslepump och förgasare. För att fungera korrekt behöver förgasaren ett jämt tillflöde av bränsle. Detta tillgodoses av en kammare (flottörhuset) som via munstycken mynnar mot förgasarens luftintag och där bränslenivån hålls konstant medelst en flottör och en nålventil. När nivån är rätt stänger flottören ventilen - när nivån i flottörhuset sjunker så sjunker flottören och öppnar ventilen.

Vid negativa g-krafter, vilka uppstår vid dykning eller flygning i ryggläge, kommer bränslet i flottörhuset att förflyttas till kammarens övre del. Flottören, som hela tiden strävar efter att flyta i bränslet, kommer nu att öppna nålventilen i inloppsmunstycket varvid bränslet ohejdat strömmar in i flottörhuset och till sist fyller hela kammaren - förgasaren flödar. Detta ger en alltför fet bränsle/luftblandning och motorn tappar först kraft för att så småningom stanna! 


Vid luftstrid är det naturligtvis mycket hämmande att inte kunna röra sig fritt i rummet!

Bilden visar beskjutning av en tysk He 111. Om den engelske piloten behöver korrigera kulsprutornas riktning genom att dyka (en aning) tappar motorn dragkraft och anfallet kommer att misslyckas!



Piloterna lärde sig så småningom kompensera förgasarens felfunktion genom att, i stället för att dyka i planläge, halvrolla, dyka och låta flygplanet - i en innerbåge - inta en lägre flygnivå. Med två halvrollar på varandra kunde flygningen fortsätta i samma riktning som tidigare - men på en lägre nivå. Nöden är uppfinningarnas moder!


Uppfinningen materialiserades denna gång av Mrs Beatrice 'Tilly' Shilling en 31-årig kvinna med Universitets-examen som elingenjör och senare en Master of Sience i teknik (Tecnical engeneering).
"Tilly" Shilling på sin motorcykel


Vi kan föreställa oss 'Tilly' tänka några varv runt problemet - kanske fundera i väntan på sömnen - och sedan utropa, likt en gång Archimedes, "Eureka - jag har det!" 

Det hon 'hade' var helt enkelt en strypbricka i bränsleledningen mellan bränslepump och förgasare. Brickan hade ett kalibrerat hål som exakt reglerade bränsleflödet i enlighet med Rolls-Royce Merlin-motorns behov vid fullgas! Den enkla strypbrickan gjorde att förgasaren inte flödade fastän flottören i flottörhuset öppnat nålventilen helt.


Miss Shillings Orifice, här i en
handskbeklädd hand, var den enkla
lösningen på den förgasarmatade
Merlinmotorns bränsleproblem






'Tilly' Shilling besökte med ett litet serviceteam samtliga flygbaser i England och monterade Mrs Shillings Orifice på samtliga Spitfire. Arbetet var slutfört i mars 1941.

Spitfirepiloterna formligen älskade 'Tilly' för den förbättring av stridsförmågan - och överlevnaden - som Mrs Shillings Orifice gav deras Spitfires.

RAF:s benämning på den lilla strypbrickan var torrt och opersonligt: RAE Restrictor.






Rolls-Royce Merlin, 12 cyl

Senare modeller av Spitfire hade modifierade utföranden av bränlsetillförseln hos Merlin-motorn (från början 1 045 hk) och så småningom en helt ny  kompressormatad och därmed kraftfullare motor - The Rolls-Royce Griffon. Maximalt utvecklad levererade denna motor 2 420 hk - mer än dubbelt så många hk som i den första Supermarine Spitfire!



Rolls-Royce Griffon
RRGriffonMAM.JPG
En Rolls-Royce Griffon på Midland Air Museum i BagintonWarwickshire
TypV12 kolvmotor
Cylinderdiameter152,4 mm
Slaglängd167,6 mm
Slagvolym36,7 liter
längd2 057 mm
Bredd770 mm
Höjd1 168 mm
Vikt torr900 kg
Komponenter
Ventiler4 per cylinder
KompressorEn- eller tvåstegs kompressor
KylsystemVätskekyld
Prestanda
Effekt1 730 – 2 420 hk
Specifik effekt41,4 kW/l
Kompressionsförhållande6:1
Effekt till vikt kvot1,69 kW/kg

                                                    Ω

torsdag 22 februari 2018

Fästning Helgoland och Big Bang

Helgoland är en liten tysk ö i Nordsjön, västerut i Tyska Bukten och 69 km västnordväst om Cuxhafen vid floden Elbes mynning.



Närmaste granne är den lilla sandön Die Düne 1,5 km öster om Helgoland


Die Düne är blott 2000 meter lång och 300 meter bred. Mellan Helgoland och Die Düne fanns fram till 1720 en fast förbindelse i form av en sandrevel. En våldsam storm tog den. 

På Die Düne anlades 1938 ett flygfält för att förbättra kommunikationen med den alltmer omfattande marinbasen på Helgoland. Fältet har nu två permanentade banor och heter idag Helgoland EDXH.






Längsta banan är 480 meter. För att få landningstillstånd på Helgoland EDXH krävs särskild pilotutbildning för landning på korta banor!




Helgoland (bild från norr) är just inte mer än en röd sandstensklippa i Nordsjön. Sandön Die Düne i bakgrunden.

Ön är nästan platt med branta kanter mot havet 58 meter nedanför platån. Ytan är 0,64 kvadratkilometer, längden är ca 2 kilometer och, som mest, en knapp kilometer bred. 





Bebyggelsen finns huvudsakligen på öns södra del och delas Oberland uppe på platån och Unterland på den flacka ytan just ovanför havsnivån på öns sydöstra del.


Förhistorisk Helgolandgrav av stenhällar
 - nu i museum i Berlin
Helgoland har trots sitt ensliga läge en lång historia: man har funnit rester av mänsklig aktivitet (gravar byggda av flata stenhällar samt bruksföremål som t ex stenyxor), från förhistorisk tid. På 1100-talet anlades ett kloster på ön. Ön tillhörde ursprungligen Danmark men kom senare att tillhöra Schleswig-Holstein. År 1714 blev Helgoland åter Danskt. År 1807, under Napoleon-krigen, besattes ön av Engelsmännen vilka blev kvar på Helgoland till 1890 då ön åter blev tysk i utbyte mot att Tyskland avstod kolonier, t ex Zanzibar, i Afrika till England.

Helgoland omkr 1890-1900

Huvudnäringen för de 2588 innevånarna fram till år 1939 var fiske (fisk, skaldjur) samt viss fårskötsel. Turism utvecklades redan från 1826 och är idag (2018) mycket omfattande. Från den tidiga tiden på 1800-talet står att läsa: "a land where there are no bankers, no lawyers, and no crime; where all gratuities (extra, frivillig, serviceavgift) are strictly forbidden, the landladies are all honest and the boatmen take no tips"... ytterligare hyllningsord till ön: "No one should go there who cannot be content with the charms of brilliant light, of ever-changing atmospheric effects, of a land free from the countless discomforts of a large and busy population, and of an air that tastes like draughts of life itself.



På Helgoland finns idag (2018) ca 1100 innevånare och huvudinkomsten kommer från turism. Bild: Helgoland från norr med Die Düne öster om Helgoland. På Die Düne finns sommartid ett stort antal tält vars innevånare dels skådar det rika fågellivet på Helgoland, dels besöker de artefakter från den sprängda marinbasen som finns på främst på södra Helgoland, dels besöker de ännu existerande underjordiska tunnlar som blev kvar efter Big Bang.

Enligt Versaillesfreden 1919 (efter 1:a Världskriget) skulle Helgo-land demilitariseras men redan 1927 påbörjade Tyskland den militära återuppbyggnaden av en tungt bestyckad flottbas som likt den föregående skulle komma att spela en betydande roll som marin stödjepunkt i Nordsjön.


U-båtbunkern Nord See III
1939 var Helgoland utbyggt till en kraftfull marinbas med luftvärnsbatterier, kustartilleri, hamnanläggning med vågsbrytande pirer samt en ubåtsbunker med fullträffsäkert tak (5-7 meter armerad betong). 









Där fanns kilometerlånga (sammanlagt) tunnlar och bergrum som innehöll förråd (t ex torpeder, artilleri-ammunition etc), verkstäder, sjukhus, dieselgeneratorer för elkraft samt förläggning och rena skyddsrum för den militära personalen.






Är det vita framför u-båtsbunkern
möjligen is och snö?
´
U-båtsbunkern Nord See III (Helgoland)



















Trygg förtöjning inuti ett "bunkerfack" i Nord See III


Sprängskiss över marinbasen Helgoland publicerad i England efter krigsslutet





Helgoland före och efter 7000 ton bomber
den 18 april 1945
Helgoland besöktes under åren 1939-1945 sammanlagt 23 gånger av RAF:s bombflyg. Den sista raiden, den 18 april 1945, attackerades ön av mer än 1000 bombflygplan vilka fällde 7000 ton bomber. Vid attacken förstördes - till obeboerlighet - samtliga byggnader på ön - utom fyrtornet. 
















Här kan ingen bo... Helgoland efter bomberna 
den 18 april 1945


Merparten av öns innevånare överlevde anfallet tack vare en massiv, fullträffsäker, luftskyddsbunker. Sammanlagt dödades 285 människor vid anfallet - civila och militär personal, de senare huvudsakligen luftvärnssoldater. Den 19 april evakuerades samtliga civila till fastlandet - ön var helt enkelt civilt obeboelig. 

Den som den 18 april 1947 klockan 13 befann sig på stranden vid Tyska bukten blev helt säkert både omtumlad, omskakad och rentav för några ögonblick bedövad av det våldsamma muller och dån som hördes från ön Helgoland, 69 km borta i väster. När dånet och mullret avklingat steg ett väldigt rökmoln - Ragnarök visualiserad - upp över ön, upp mot himlen. Molnet nådde en höjd av flera kilometer. Mänsklighetens största ickenukleära explosion blev ett faktum när 6700 ton spränghuvuden till torpeder, flygbomber, sjunkbomber, granater, minor och allt övrigt militärt som var explosivt och övertaligt på en och samma gång bringades att explodera i den tidigare tyska u-båtsbasen på Helgoland.

När 2:a Världskriget var slut ockuperades Helgoland av Engelsmännen. Likt tankegångarna kring förstörandet av de (planerade men aldrig färdiga) långskjutande kanonerna i klippan vid Mimoyecqes (Frankrike)
(jfr Tidsspegeln  http://tidsspegeln.blogspot.se/2014/12/markliga-vapen-ii-idag.html) beslöt man att definitivt demolera u-båtsbasen Nord See III.

Tunnlarna och u-båtsbunkern fylldes av Royal Navy med 6700 ton explosiva varor och mänsklighetens största ickenukleära explosion skedde när den brittiske officeren ombord på en jagare - 15 km från Helgoland - kl 13 den 18 april 1947 trycket på avfyringsknappen som sände en radiosignal till tändmedlen.

Följ länken
Big Bang, Helgoland

Under 7 år användes ön som utbildningsbombmål för RAF. 

1:e mars 1952 återlämnades det totalförstörda Helgoland till Tyskland och den ursprungliga befolkningen tilläts återvända sedan en omfattande röjning av oexploderad ammunition verkställts. 

Följ länken
Helgoland 1950 - totalt ödelagt




Ober- och Unterland idag
Strävsamma Helgolandbor byggde nya hus, byggde ett dieselelkraftverk och utvecklade ett liv i samklang med turister. De 1100 innevånarna fick, efter ett misslyckat vindkraftverkförsök, 2009 sin elektricitet via världens längsta (53 km) havsbottenliggande elkraftkabel. Den överförda spänningen är betydande: 30 kV!



Unterland idag


"Last man standing" - fyren 1945























Fyren idag


Turismen är som tidigare nämnts omfattande - 600 000 besökare per år och på Die Düne finns under sommaren hundratals tält! Det som lockar till ön Helgoland är naturen själv, det omfattande fågellivet samt resterna av den tyska marinbasen. Många tunnlar (det fanns ju ursprungligen många kilometer) finns ännu att besöka - trots den våldsamma sprängningen den 18 april 1947.

Till Helgoland och Die Düne kommer man med snabbgående båt från Hamburg, Wedel eller Cuxhafen (restid från Cuxhafen 1 tim 15 min) - om man nu inte disponerar eget eller hyrt flyg!

Bonusmaterial med ett mycket omfattande bildmaterial finns på nedanstående länk
Festung Helgoland

                                                    Ω

Kultur och revolvrar

"När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver". Känner du käre läsare till denna fras? Jag har själv hört den under ett sammanträde på Sveriges Television. Här kommer en artikel av historieprofessorn Dick Harrison skriven i Svenska Dagbladet 22 april 2014.

// Vem sade detta? Göring eller Goebbels? Eller Himmler?

Ingen av dem, utan Hanns Johst. Och han sade det inte utan skrev det, närmare bestämt i pjäsen Schlageter (1933), där repliken läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. Dessutom lyder citatet egentligen ”När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning” (ty. Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning, akt 1, scen 1) – en Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.

Hanns Johst (bild tv) föddes 1890 och debuterade som dramatiker 1914. Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar.

År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet. 

På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. 

Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer. Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter andra världskriget. Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). 

Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Däremot lyckades han publicera ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich. 

Han avled 1978. 

Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler och hade premiär på dennes födelsedag den 20 april 1933, räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923, varefter han arkebuserades. 

Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!” //

                                                    Ω