Raatteen tie - Dödens Väg

Det är tidig morgon den 30 november 1939 och gränsvakterna vid Raate-posteringen på gränsen mellan Finland och Sovjetunionen hör mullret från 100-tals motorer, slamret från stridsvagnskedjor, hästars frustanden och mummel från tusentals ryska strupar. De har inget annat val än att retirera från sitt postställe inför hotet från 44. sovjetiska divisionens 17 000 man starka formering som tränger in i Finland längs Raatteen tie - det som för Röda Arméns ukrainska soldater kommer att bli Dödens Väg.

Raatteen tie, Raatevägen, sträcker sig i öst-västlig riktning genom den finländska ödemarken knappt 38 kilometer mellan byarna Suomussalmi och Raate i östra Finland. Raate ligger bokstavligen vid Finlands gräns mot Ryssland. 





Den sovjetiska strategin är att med 163. och 44. divisionerna skära av Finland på mitten i linjen Raate/Suomussalmi-Uleåborg. Andra sovjetiska förband anfaller samtidigt Finland hela vägen från längst i norr till längst i söder. Tanken är att än en gång göra Finland till en rysk (kommunistisk) ägodel. Men Finland vill annorlunda - den nationella frihet som vanns vid den ryska revolutionen 1917 (eg en statskupp arrangerad av Lenin) och efter inbördeskriget med egna kommunister 1918 - var folket villigt att besegra ärkefienden med sisu och med finskt blod.

Den 23 augusti 1939 undertecknades den s.k. nonagressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen, för Tyskland av utrikesminister Joachim von Ribbentrop (bild t.v) och för Sovjetunionen av utrikesminister Vjatjeslav Molotov, (bild nedan).

Molotov signerar 23/8 1939 nonagressionspakten mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Pakten blir grundstenen för Finsk-Sovjetiska Vinterkriget, 105 dagar 1939-40. I bakgrunden (fr v) von Ribbentrop och "Lillefar" Stalin.

Pakten innehöll också en hemlig del som definierade respektive lands intressesfärer - Sovjetunionen fick fria händer i Baltikum och Finland...












Sovjetunionens anfall  på Finland den 30 november 1939, från Ishavet i norr till Finska Viken i söder, hade alltså sin grund i denna pakt - och i Stalins sjuka önskan att härska över världen.

Vad STAVKA (sovjetiska arméöverkommandot) och sovjetkommissarierna (politiska officerare) inte räknat med var finsk sisu - en orubblig beslutsamhet att till sista andetaget försvara det land som de vunnit frihet för 1917!

De sovjetiska soldaterna i 163. och 44. divisionerna vars förstahandsanfallsmål var Suomussalmi var förvisso tilldelade skidor - men saknade all kunskap om hur dessa skulle brukas! De hade heller ingen utrustning för -  eller erfarenhet av - vildmarksliv.

De finska soldaterna, däremot, hade stor vana vid snö, vid skidor, vid kyla - och vid skogstillvaro!

De ukrainska soldaterna var heller inte införstådda med mötet med den finska ödemarksvintern... Meterdjup snö och temperatur stundtals ner mot minus 40 grader (som lägst noterat -47 grader Celsius). Till följd av snön kom divisionerna att bli stående i kolonn på anfallsvägarna. Artilleri, pansar, fordon, hästar - allt blev stående på vägen...

Nikita Chrusjtjov (då politiska kommissarie - sedermera sovjetunionens ledare 1953-1964) skriver i sina memoarer: "Vi trodde att finländarna skulle sträcka vapen när de såg oss, varom inte skulle vi avfyra några skott och de skulle ge sig.... Vi hade artilleriammunition för tre dagars kampanj, det skulle räcka..."

Men verkligheten blev annorlunda...

Den 7 december 1939 erövrade den från nordost kommande sovjetiska 163. divisionen det av finländarna nedbrända Suomussalmi (nedbränt för att inte ge skydd mot kylan...) den 9 december tillträdde översten Hjalmar Sillasvou befälet över disponibla finska styrkor i området.

Vi lämnar här den 163. divisionen åt dess dystra (kommande) öde och lägger 44. sovjetiska divisionen under luppen!

44. divisionens framryckning hejdades vid en bäck någon mil öster om Suomussalmi där finnarna fällt träd över vägen och där kulsprutor hindrade röjning.

Överste Sillasvou lät anlägga en vinterväg söder om Raatevägen, längs med 44. divisionens 30 km utsträckta formering. Här fanns tält för varm vila, här fanns varm mat för de finska soldaterna här fanns skidburet utgångsläge för anfall, UFA, mot den 44. divisionen.





Fienden delades in i "motti" en finländsk skogshuggarterm som anger en kubikmeterstor mängd timmer....

Varje motti anfölls sedan nattetid från alla väderstreck...

Under några dagar (1-8) i januari 1940 utplånades 44. sovjetiska mekaniserade gevärsdivisionen. Ingen vet idag hur många sovjetiska, här ukrainska, stupade som vilar i kärren lägs Raatevägen.... mellan 7000 och 17000... kanske fler... ingen vet...

Några få tog sig genom den frostiga ödemarken tillbaka till Sovjetunionen. En av dessa var 44. divisionens befälhavare brigadchef Vinogradov som ställdes inför krigsrätt åtalad för att ha förlorat divisionens 40 fältkök (=ingen varm mat för manskapet) och avrättades 11 januari 1940.
















Krigsbytet vid Raatevägen var betydande: 43 stridsvagnar, 71 kanoner, 260 lastbilar, 
1 170 hästar, 29 pansarvärnskanoner samt andra vapen som var av stort värde för den finländska armén. Finland hade faktiskt bara en enda fullt fungerande stridsvagn vid krigets utbrott!

Striderna vid Suomussalmi utgör än idag ett lysande exempel på vad en liten, väl tränad och beslutsam, styrka kan åstadkomma gentemot en vida överlägsen fiende. De båda sovjetiska divisionerna, 163. och 44. , räknade sammantaget ca 40 000 - 50 000 man inklusive artilleri och pansar. Finnarnas numerär uppgick till ca 1800 man - män i avsaknad av pansarvärnskanoner och artilleri!

De sovjetiska förlusterna vid anfallet på Suomussalmi kommer aldrig att klarläggas. En försiktig beräkning av antalet stupade anger siffran 25 000. De finska förlusterna beräknas vara 1000 stupade... 

De allra flesta finska stupade (i båda krigen, Vinterkriget och Fortsättningskriget) fördes till sin hemförsamling för att begravas i det som idag kallas Hjältegravarna (finns på alla finska kyrkogårdar) - de sovjetiska fallna fick ligga där de låg... och begravdes senare i massgravar av finska soldater.

Till sist några bilder från Raatteen Tie - Dödens Väg 1939-1940

Döden måste inte nödvändigtvis bjudas som gäst av en kula från "Vita Döden" - Belaya Smert - alias den finländske soldaten Simo Häyhä som under Vinterkriget ensam dödade mellan 500 och 700 sovjetiska soldater med sitt prickskyttegevär. Här (t.h.) har Dödens iskyla brett ut sina svarta vingar över två sovjetsoldater i en skyddsgrop längs Raatevägen.

Belaya Smert, Vita Döden, finländaren Simo Häyhä, världens mest framgångsrike skarpskytt.























Den 6 mars 1940 träffades skarpskytten Häyhä av en sovjetisk explosiv kula i ansiktet och hans bana som skarpskytt var till ända. Under sin aktiva period - Vinterkriget - använde han aldrig kikarsikte - han ansåg risken var allt för stor att en reflex i kikarens linser skulle röja hans skjutplats.

Häyhä befordrades, av fältmarskalk Mannerheim ÖB Finland, som den ende soldaten i Finlands armé direkt från undersergeant till fänrik!

                                                   Ω  

Jagarkatastrofen vid Märsgarn, finalen

Gamla talesätt säger ”Gräv där du står” och "Ju mer du gräver dess djupare blir hålet – och dess mer material kommer i dagen." Det stämmer förstås...

Jag har nu snabbläst en del av det arkivmaterial om Jagarolyckan på Hårsfjärden – eller som det också stavas: Horsfjärden som Fältkrigsrätten och Kriminalpolisen lämnat efter sig på dammiga hyllor i Krigsarkivet.

Någon har frågat var Märsgarn egentligen ligger och jag återger därför Wikipedias beskrivning:

Märsgarn är en ö i Horsfjärden i Stockholms södra skärgård, strax utanför Amfibieregementet i Berga i Haninge kommun.

Märsgarn friköptes av staten år 1911. Därefter var Märsgarn, liksom grannön i söder, Vitsgarn, en bas och utbildningscentrum för svenska flottans verksamhet på ostkusten. I samband med att verksamheten successivt flyttades över till den näraliggande Musköbasen avrustades Märsgarn omkring år 1970. 

På Märsgarn har även Flottans Attackdykarskola haft sin verksamhet innan den lades ned 1979. 


Sovjetisk rutnätskarta över Horsfjärden/Märsgarn - tänka sig...





Redaktionen saknar tyvärr ryskt tangentbord på datorn men ryskans p= vårt r, c= vårt s, ryskans r (eg ett uppochnervänt L)= vårt g och h= vårt n. Den rakt söder om Märsgarn liggande Vitgarn tillhörde också flottbasen. Jagarna låg vid katastrofen förtöjda vid Jagarbryggan direkt "under" de två "svarta husprickarna" vid Märsgarns östa udde.


Ön, och de byggnader som återstår, disponeras sedan 1981 av den frivilliga försvarsorganisationen Sjövärnskåren, som driver en kursgård och arrangerar utbildningsläger för ungdomar.

Ön fungerade både som bas för flottan och för marinflyget, det senare lämnade Märsgarn i slutet av 1940-talet. Flyghangaren i trä är numera riven, och ersatt av en tälthangar som används för förvaring och reparation av Sjövärnskårens båtar. Fartygen låg förtöjda vid bryggor som till stor del har rivits.

Märsgarn var ett eget litet samhälle med egen färjeförbindelse med fastlandet, bostäder, poststation, telefonväxel, biograf, idrottshall, tandläkarmottagning och bibliotek. På Vitsgarn fanns även en idrottsplats. På Märsgarn fanns också marinens kustradiostation, Hårsfjärden radio, som flyttade till Muskö år 1986.

Det arkivmaterial som jag granskat omfattar 191 maskinskrivna A4-sidor. På dessa ryms ett stort antal vittnesutsagor. Plötsligt hajar jag till – se där levereras förklaringen till uppfattningen att flygplan S12 skulle vara ett, som typbokstaven S anger, renodlat spaningsflygplan! 

När flygplan S12 på våren 1941 anlände från Tyskland hade Sverige helt enkelt inte råd med lyxen att låta en ny flygplantyp, tillhörande Neutralitetsvakten, sväva omkring i det blå utan möjlighet att utföra offensiva anfallsuppgifter. 

Om man studerar den långa historiska raden av bombflygplan finner man att nära nog alla har sina bomber i lastutrymmen inuti flygkroppen – så och med flygplan S12. I flygkroppen, rakt under vingarna, fanns en bombrum vilket rymde två st 50 kg sprängbomber. Utrymmet var försett med luckor som helt tillslöt detsamma. Inne i flygplanet fanns knappar och en fällningsspak med två lägen: läge 1 lösgjorde en bomb, läge 2 lösgjorde båda bomberna. Genom bombtyngden från den lösgjorda bomben öppnades de båda luckorna och fjädrar såg sedan till att de, när bomben passerat, åter tillslöts. En enkel, lufmotståndsminskande och billig lösning.

Ett stort antal vittnen anger att de sett ett föremål (troligen bomb) lösgöras från ett av planen (mest sannolikt nr 24) i ”botten” på en anfallsdykning och omedelbart före att det aktuella flygplanet åter börjar sin stigning.

Märkligt nog är Fältkrigsrättens rapporter mycket knapphändiga vad beträffar vittnesmål från de tre piloterna. Detta framstår som besynnerligt mot bakgrund av att vittnet Johansson  anger att han och flera andra arbetare strax efter katastrofen mött en person i Flygvapnets uniform. 

Ur protokollen: Flygaren ifråga hade troligen fänriks grad, enär han hade en guldkokard i lägermössan samt en guldträns om ärmen. På något sätt kommo de [arbetarna, red anm] i samspråk med flygaren. Troligen frågade någon av arbetarna vad som hänt. Flygaren upplyste då om att det inträffat en explosion å några jagare samt tillade, att han befunnit sig mitt ovanför explosionshärden med sin maskin, när explosionen inträffade. Därefter sade han ungefär följande: ”Maskinen kastades upp av lufttrycket, och det djäkliga var att vi hade bomber ombord”. Flygaren verkade mycket nervös och uppskakad under sitt samtal med arbetarna.

Det framgår att S12 regelmässigt bar bomber under sina spaningsflygningar för Neutralitetsvakten. Vid anfallsövningar mot flottans fartyg skulle dock flygplanens bombrum alltid vara plundrade och tomma.

Vid den aktuella övningen, som var satt att starta kl 09:30, plundrades flygplanen nr 18 och nr 23. Bombrummet på flygplan nr 24 var, utan angivande av orsak (jfr understruket ovan), redan tomt. Enligt vittnen skall detta ha kontrollerats. Övningsstarten blev något försenad till följd av att den särskilda s.k. powerbåten,  som användes vid plundring inte fanns på samma plats som de förtöjda flygplanen. Powerbåten fördes vid plundring in mellan flygplanets pontoner, bombluckorna öppnades och en flygtekniker i flygplanet ”fällde” i tur och ordning bomberna vilka togs emot av två man i båten och därefter fördes till bombförrådet.

Omedelbart efter olyckan gjordes en noggrann inventering av bomberna i bombförrådet varvid konstaterades att en av de 12 bomber som kunde monteras i flygplan S12 saknades. Efterforskning visade att tre bomber av misstag fällts eller helt enkelt lossnat under 1941. Två från flygplan S5 och en, i början av september, från flygplan typ S12. Denna bomb skulle av misstag (slapphet?) inte bokförts som tappad vilket skulle förklara varför en bomb saknades.

Att noggrannheten att följa givna order och instruktioner hade sina brister kan förklaras av rutin, tristess och mänsklig svaghet. Så var t ex de i fällningsställen i aktern på jagarna HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla och HMS Göteborg förefintliga sjunkbomberna inte, i strid med landinstruktioner, säkrade efter fullgjord eskorttjänst. De kom också att explodera…

Det är känt att de tre flygplanen efter anfallsövningen mot de ankrade/förtöjda fartygen vid Märsgarn skulle utföra bombfällning med stridsladdade bomber (övningsbomber till S12 saknades f.ö. vid tillfället ifråga).

Det ligger nära till hands att misstänka att personalen faktiskt underlät att plundra flygplanen, i synnerhet det som antogs redan vara plundrat – flygplanen skulle ju efter förestående övning omedelbart åter bombladdas! Givetvis vill ingen av de inblandade vittnena i plundringen uppge den alternativa sanningen och Fältkrigsrätten prioriterar gärna en teori som bygger på sabotage genom annans handaverkan - det ligger nämligen i Sveriges intresse att vi för omvärlden uppvisar en stålblank vapensköld där verksamheten fortgår med urverksmässig precision.

Sprängskadorna på HMS Göteborgs akterdäck visade att explosionstrycket utgått från fartygets inre. Fätkrigsrätten anser att detta berodde av att stridskoner från två av de tre torpederna i HMS Göteborgs aktra torpedställ fallit ner genom skylightet till turbinrummet och sedan sekundärt exploderat till följd av den våldsamma oljebranden.

Det finns dock en annan möjlighet: en 50 kg sprängbomb, fälld från flygplan, tränger utan vidare ner genom en jagares däck och kommer därefter, till följd av fördröjd utlösning, brisera inombords varvid fläkning av däcksplåtar sker inifrån och ut – precis som på HMS Göteborg.

Det är märkligt att Fältkrigsrätten negligerar alla de vittnen som säger sig ha sett en bombliknande föremål falla från ett av de dykanfallande flygplanen. Och vart tog den uppskakade fänriken/flygföraren vägen?

I vissa stycken är Fältkrigsrätten en föregångare till hovrättens bedömning av Lisbeth Palmes utsago om gärningsmannens identitet när den (fältkrigsrätten alltså) skriver:

… Det må emellertid framhållas, att på grund av de mänskliga sinnenas otillförlitlighet vittnesmål, särskilt när det gäller iakttagelser av något som händer hastigt, utspelar sig inför vittnens ögon, många gånger kunna visa sig vara sakligt oriktiga även om de är avgivna i god tro.

Givetvis går det inte att, snart 76 år efteråt, definitivt avgöra vad som egentligen skedde där vid Märsgarn kl 09:52 den 17 september 1941. Att det finns alternativa möjligheter till det förmodade sabotaget är dock ostridigt.

                                                   Ω  

Jagarkatastrofen vid Märsgarn, del II

Envar som intresserar sig för något kommer för det mesta att finna att få saker är svarta eller vita - en mängd gråtoner finns vanligen mellan vitt och svart. När sedan nära 76 år förgått sedan en viss händelse inträffade - i detta fall Jagarkatastrofen vid Märsgarn - kommer tidens nötande av stenen att fördunkla vad som skett och lägga en grå skugga över vad som en gång framstod i tämligen klara färger!

Bilden: Jagaren HMS Klas Uggla brinner (och sjunker) vid Jagarbryggan på Märsgarn.

Den som tagit del av fältkrigsrättens dom den 10 juni 1943 har anledning att ställa frågor om vad som egentligen skedde vid Märsgarn den 17 september 1941.


Ur fältkrigsrättens utslag:
"Vid överblickande av utredningsmaterialet framstår det såsom anmärkningsvärt, att explosionen i tiden sammanfallit både med att flygplanen befunnit sig i närheten av jagarna och att instruktion pågått vid aktra tubstället på Göteborg. Utredningen synes dock visa, att sannolikt ingendera av tänkbara orsaker (ofrivillig avfyrning av torped eller tappat föremål från flygplan), har med olyckan att skaffa. Som en sammanfattning uttalar fältkrigsrätten, att möjligheten av den inträffade explosionsolyckan förorsakats av en olyckshändelse av något slag, samt att särskilt på grund av antaglig orsak till olyckan icke kunnat utpekas, övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock inte kunnat anträffats. Fältkrigsrätten avskriver förty målet från vidare handläggning".

Fältkrigsrätten avfärdar därmed vittnesmål från åtta edsvurna personer som anger att de sett ett föremål falla från ett av de tre flygplan av typen S12 (Heinkel He 114) vilka övar bombanfall genom dykning mot jagarna HMS Klas Horn, HMS Klas Uggla samt HMS Göteborg.

Lördagen den 15 januari 1944 avger polisintendenten Martin Lundquist vid Stockholmspolisens Kriminalavdelning, 2:a sktionens, 6:e rotels 1:a byrå IC2t en rapport "Ang. fortsatt undersökning av jagarkatastrofen den 17 september vid Hårsfjärden" till Chefen Marinen.

Denna omfattande rapport upptar 191 maskinskrivna A4 sidor - vi skall i nuläget dock enbart intressera oss för några få detaljer.

"Den 10 juni 1943 meddelade fältkrigsrätten utslag i undersökningsmålet angående jagarkatastrofen på Hårsfjärden den 17 september 1941. I utslaget angavs bland annat att övervägande sannolikhet talade för att katastrofen orsakades av uppsåtlig skadegörelse.

Sedan utslaget offentliggjordes, utfästes från olika håll belöningar på sammanlagt 15.000:- till den eller de, som kunde lämna sådana upplysningar att eventuella gärningsmän avslöjades. Med anledning härav har till kriminalpolisens 6:e rotel inkommit sammanlagt 123 anmälningar, behandlande omständigheter, som kunnat bidra till stärkandet av hypotesen att katastrofen skulle ha orsakats genom uppsåtlig skadegörelse. 

Ett flertal av anmälningarna [10 st, namngivna, red anm] gå emellertid ut på att personer iakttagit ett föremål falla från något av de flygplan, som vid explosionstillfället befann sig i omedelbar närhet av jagarna.

De personer, som gjort denna iakttagelse, äro följande.... [10 namn listade]

Från kriminalpolisen i Borås har inkommit en rapport av vilken framgår, att en folkskollärare Gustav Helge Lybeck omedelbart efter jagarkatastrofen sammanträffat med en volontär vid Kungl. Flottan som sade sig ha sett ett föremål falla från ett av flygplanen. Rapporten härom har intagits å sid. 36. Volontärens identitet har ej kunnat fastställas, men spaningar härför fortgå.

Härjämte har såsom en anmärkningsvärd omständighet framkommit, att tvenne personer, nämligen svetsaren Ernst Tore Mattsson och ingenjören Karl Johan Johansson, ungefär en halv timme efter katastrofen sammanträffat med en flygare, som själv sade sig vid katastroftillfället ha befunnit sig med ett flygplan i luften ovanför jagarna [samstämmiga uppgifter klargör att det totalt var tre flygplan i luften vid olyckstillfället, red anm] samt därvid haft planet försett med bomber.".....


Kriminalpolisens förhör med hantlangaren Karl Arvid Johansson:

"Han är född den 21 juli 1926 i Katarina församling, Stockholm.... [Johansson var städslad för att, samman med tre andra lägga in nya korkmattor på fartyget Njord som låg för ankar blott 200 meter från jagarna.]

... På förmiddagen samma dag som jagarkatastrofen inträffar (den 17 september 1941) var Johansson jämte ovannämnda arbetare sysselsatta å Njord [fartyg ankrat vid Märsgarn, red anm] Omedebart innan olyckan inträffade (kl 10:99) [09:58, red anm] hade arbetarna tagit sig en paus i arbetet och gått upp på Njords däck. Johansson för sin del hade klättrat upp på fartygets utkiksbrygga. När han stod på densamma såg han tre flygplan, som kretsade över ön Märsgarn i olika riktningar. Vid något tillfälle flög planen i snöplogsformation varvid två plan voro betydligt högre än det tredje. Senare tyckte Johansson, att planen flög i linje efter varandra. Omedelbart innan explosionen inträffade såg Johansson, att planen under sin färd sänkte sig ner mot de tre jagarna, som låge förtöjda i närheten av Njord. Johansson uppfattade detta som att flygplanen gjorde störtdykningar mot jagarna. Det mellersta planet gick betydligt närmare jagarna än de båda övriga. När detsamma under sin dykning mot jagarna kom på sin lägsta punkt under den nedåtgående rörelsen, såg Johansson att ett föremål lösgjordes från flygplanet. Föremålet var av långsträckt form och spetsigt framtill. Baktill verkade föremålet vara alldeles platt. Det hade mörk färgton. Johansson följde föremålet med blicken och tyckte, att detsamma skulle slå ner i vattnet vid sidan om jagarna. Just när föremålet kom i höjd med jagarnas däckslinje såg Johansson, att en eldslåga slog upp och att en mängd skrot kastades uppåt. Kort därpå hördes en kraftig detonation. När Johansson såg detta insåg han, att föremålet slagit ner i jagarens däck och inte i vattnet, som han först trodde det skulle göra. ...

De tre bärande olycksteorierna är

* tappad bomb/föremål från flygplan (Jo, flygplan S12, He 114, hade trots sin huvuduppgift som flottörförsett spaningsflygplan även kapacitet att bära två 50 kg flygbomber)
* handhavandefel vid torpedexercis vid HMS Göteborgs aktra torpedställ
* sabotage

Fältkrigsrätten lutade sig 1943, utan att vara kategorisk, åt sabotageteorin som den mest troliga.... men var det inte också den i tiden mest "passande" och politiskt korrekta... 

* skulle Sveriges Flygvapen vara så klumpigt, okunnigt och illa tränat att det under övning sänkte fartyg ur sin egen flotta?

* skulle Svenska Flottan vara så okunnig och klumpig, eller materiellt handikappad, att den spränger sina egna fartyg under exercis?

Det finns konspiratoriska teorier om att sabotage skulle utövats av brittiska eller sovjetiska agenter i syfte att störa den tyska malmtransporten från Kiruna till tyska hamnar... Men: malmtrafiken var förvisso inte beroende av tre svenska jagare!

Huruvida olyckan inträffade till följd av något fatalt misstag  i torpedexercisen eller till följd av en från något av S12-planen från Hägernäs tappad bomb - eller annat föremål - låter sig inte, såhär snart 76 år efter jagarkatastrofen på Hårsfjärden, säkerställas. Låt oss inte glömma att olika teorier prövats av kompetenta män... men något definitivt svar finns inte.


Den minst sannolika orsaken till katastrofen är att en - eller flera - sabotörer obemärkta, mitt i ett världskrig, skulle ha tagit sig ombord på två svenska jagare förtöjda i en bevakad marinbas, på en ö i Stockholms södra skärgård - och lika obemärkta försvunnit!

                                                   Ω  

Jagarkatastrofen vid Märsgarn

Det är förmiddag onsdagen den 17 september 1941. Solen lyser behagfullt och vid Jagarbryggan på Märsgarn i Stockholms södra skärgård ligger sedan dagen innan tre av fyra jagare i 1.a Jagardivisionen förtöjda sida vid sida. Det är från Jagarbryggan räknat HMS Klas Uggla, HMS Klas Horn och HMS Göteborg. Den 4:e jagaren i 1. Jagardivisionen, HMS Stockholm, är på ingående och väntas lägga till långsides med HMS Göteborg ca kl 10:30. Ute på redden ligger för ankar pansarskeppen Sverige, Drottning Viktoria och Tapperheten. Även lasarettsfartyget Prins Carl är ankrat på redden samman med pansarskeppen.

1.a Jagardivisionen har varit till sjöss i nära tre månader under vilka den utfört eskort- och konvojtjänst. Bland utförda uppdrag märks eskort av malmlastade fartyg från Luleå till stålverk i Tyskland.

Nu stundar landpermission samt underhållsuppgifter för såväl fartyg som besättning.

Hälften av besättningarna på HMS Klas Horn och HMS Göteborg har fått efterlängtad landpermission. De kvarvarande männen från HMS Göteborg står uppställda på HMS Klas Horns back ("backen" är sjöterm för förliga delen av ett skepp) för läkarundersökning medan majoriteten av  HMS Klas Ugglas besättning är kommenderad till persedelvård i förläggningarna för över i fartyget.

En grupp om tre sjöflygplan från flygflottiljen F2 i Hägernäs, (norr om Stockholm) övar bombanfall mot de förtöjda - respektive ankrade - fartygen.

På HMS Göteborg pågår torpedexercis vid aktra torpedstället.

Exakt kl 09:58 slits den soliga höststillheten på Märsgarn sönder av en våldsam detonation. Omedelbart därefter följer en andra detonation. Det är de aktra torpedställen på jagarna HMS Göteborg och HMS Klas Horn som av okänd anledning sprungit i luften!

Brand utbryter på fartygen och brinnande olja sprids över hamnbassängen. Händelseförloppet är våldsamt: HMS Klas Horn sjunker tio minuter efter detonationen, HMS Göteborg fem minuter senare, kl 10:15. De apterade sjunkbomber som finns i bombställen/bombkastarna ombord på HMS Göteborg och HMS Klas Horn detonerar sedan fartygen sjunkit och spränger sönder akterskeppen... 

HMS Klas Uggla, som ligger längst in mot Jagarbryggan är relativt oskadad och dess sjukvårdenhet "lappar ihop" skadade matroser och fartygsbefäl. Det görs intensiva försök att kapa alla förtöjningar som håller HMS Klas Uggla vid Jagarbryggan och de utanför liggande fartygen. Den brinnande oljan på vattnet omöjliggör dock ansträngningarna och HMS Klas Uggla antänds kl 10:25 och sjunker kl 11:15.

33 man, lika många som vid U-båten Ulvens minsprängning, miste livet denna septemberförmiddag 1941. Orsaken till katastrofen har aldrig blivit fastställd. 


Kan orsaken vara

• oavsiktligt fälld/tappad bomb från något av de tre flygplanen från Hägernäs? Det finns åtta edsvurna vittnen som säger sig ha sett ett bombliknande föremål falla från ett av flygplanen...

• oavsiktlig avfyring av torped vid torpedexercis på HMS Göteborg? Överlevande från exercisen saknas...

• medvetet sabotage...

Vittnen avlägger ed vid krigsrätt om jagarkatastrofen på Hårsfjärden.

10,5 cm kanon på HMS Göteborg























Bärgad propeller från jagaren HMS Klas Horn














När man läser krigsrättens utredning, värdering av vittnesmål från olika observatörer samt slutsats inser man att vad som ena stunden är kristallklart - den andra är minst sagt otydlig...


Den 10 juni 1943 gjorde fältkrigsrätten vid kustflottan följande slutliga uttalande om olyckan: "Vid överblickande av utredningsmaterialet framstår det såsom anmärkningsvärt, att explosionen i tiden sammanfallit både med att flygplanen befunnit sig i närheten av jagarna och att instruktion pågått vid aktra tubstället på Göteborg. Utredningen synes dock visa, att sannolikt ingendera av tänkbara orsaker (ofrivillig avfyrning av torped eller tappat föremål från flygplan), har med olyckan att skaffa. Som en sammanfattning uttalar fältkrigsrätten, att möjligheten av den inträffade explosionsolyckan förorsakats av en olyckshändelse av något slag, samt att särskilt på grund av antaglig orsak till olyckan icke kunnat utpekas, övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock inte kunnat anträffats. Fältkrigsrätten avskriver förty målet från vidare handläggning".


Under senare hälften av 1980-talet var redaktören av dessa rader gäst på Märsgarn och bodde ett dygn i Jagarkaptenens svit i förläggningen på denna örlogsbas. Jag glömmer aldrig vår cicerons, en 85-årig matros en gång jagarkommenderad på 1.a Jagardivisionen,  ord vid en kvällslig rundvandring på basen: "Här låg mycket kött i backarna den 17 september 1941"...

                                                   Ω 

När Döden besökte "Den Älskade Sjön"

Armasjärvi betyder på finska "Den älskade Sjön" eller man så vill "Kärlekssjön". Armasjärvi är både en by och en sjö ca 10 km sydväst om Övertorneå vid gränsen mot Finland.

Efter en ansträngande fältdag den 24 oktober 1940 var i kvällsmörkret två plutoner beredskapssoldater ur ett ingenjörskompani från Ing 3 på återväg till förläggningen vid Armasjärvis östra strand. Självklart väljer befälhavande officer, fänrik Ivan Pellijeff den kortaste och snabbaste vägen till förläggningen: linfärjan som går tvärs över den 5 km långa, men bara 1 km breda sjön.

(Red anm: En linfärja går i vatten mellan två punkter med hjälp av en eller två vajrar. Färjan kan vara motor- eller handdriven.)

Under hotfull tystnad beledsagad av enstaka svordomar embarkerar 103 man den rangliga färjan trots protester rörande bärigheten framförda till fänrik Pellijeff av färjans befälhavare, den blott 19-årige färjkarlen Gösta Blomster. Blomster anger att färjan tar max 30-50 personer... Men hans protester viftas bort av fänriken som vill hem! 103 man ombord samt färjkarlen Gösta Blomster - men de skall aldrig komma fram till den andra stranden!

Ingen lägger i mörkret märke till att en 104:e figur, Liemannen, också stiger ombord... han känner med tummen på liens egg och ler ett kusligt - isande - leende..

Mitt ute på Armasjärvi ljuder ropen: Vattnet kommer ombord! Vi sjunker! Linfärjan vattenfylls snabbt och 103 man hamnar i det iskalla vattnet - nedtyngda av vapen och annan personlig utrustning.

18-årige Olle Blomster, bror till färjkarlen, hör ropen utifrån sjön och får snabbt en båt i vattnet och ror ut... De panikerande soldaterna som söker frälsa sina liv välter dock hans båt och Olle går samma öde tillmötes som sin bror Gösta och 44 andra människor vilka blir det kalla mörka vattnets rov denna kväll. 

Döden grinar iskallt och räknar in 46 döda... en skaplig skörd en torsdag, torsdagen den 24 oktober 1940.



Den havererade färjan. Den var byggd av trä och flöt även vattenfylld utan last... 

Notera wireblocket till vänster i bild... och det losslitna block som ligger på färjans däck strax hitom färjkarlens väderskydd.










Polisundersökning av den olycksaliga färjan över Armasjärvi

De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort.













På ängarna framför Armasjärvi restes 1941 en minnessten och årligen, på årsdagen den 24 oktober, hedras minnet av de omkomna med kransnedläggning. Detta sker (till följd av regementsdöden) numera genom Ing3:s Kamratförening, Norrlandsingenjören.

 
















I den efterföljande krigsrätten frikändes fänrik Pellijeff från misstanke om "oförstånd i tjänst". Tydligen var det då för tiden i sin ordning att i befälsställning vara så okunnig om grundläggande fysikaliska ting (t ex en färjas bärighet) att man opåtalat kunde ansvara för dränkningen av 46 människor...

                                                   Ω

Ett Värmländskt försvinnande...

Sent en decemberkväll 1952 hämtades med bil, vid sitt hem i Högboda i Värmland - mellan Karlstad och Arvika, 47-årige Herbert Blomqvist - och därefter upphör definitivt alla spår efter honom!

Polisens efterforskningar efter Herbert Blomqvist kom att dröja två år efter det att han senast observerades. 

Men de få spåren var sedan länge kalla och resultaten av efterforskningarna obefintliga. 


Tidsspegelns redaktion riktar sitt tack till Erik Johansson som försett Tidsspegeln med den artikel ur Arvika Nyheter skriven av Ingmar Norlén vars text, in extensio, från 20 oktober 1975 vi kan läsa nedan!

"Här hämtades Herbert sent en vinterkväll

Sedan dess har ingen sett honom

Om två år (dvs 1977, red anm) kan en mördare gå fri - den person som dödade Herbert Blomqvist från Högboda.

 Blomqvist hämtades av en bil sent en kväll i december 1952. Sedan dess har ingen sett till honom, och idag är hans hem helt förfallet.

 Polisen är övertygad om att Blomqvist föll offer för en våldsman.

 Men trots intensiva efterforskningar har man inte fått ett enda tips som kan skingra mystiken kring försvinnandet. Blomqvist är som uppslukad av jorden.

Stig Norlin vid kriminalpolisen i Arvika säger:

- Jag har inte längre något hopp om att vi ska lösa fallet. Är Blomqvist mördad - då är detta det perfekta brottet.

 Teorierna i fallet Blomqvist har varit många. Man har frågat sig om han helt enkelt har flyttat och bytt identitet eller tagit livet av sig. Men inget tyder på detta.

 Spritlangning

Polisen och alla som kände Blomqvist utgår från att han inte längre är i livet. Men vem är mördaren? Klart är att han kunde ha någon ovän som ville hämnas. Han lånade nämligen ut pengar till höga räntor.

I hembygden verkade han dock vara en ganska omtyckt person - trots att han många gånger kom i klammeri med rättvisan, bl a var han känd för spritlangning. Polisen gjorde täta besök på den ensliga gården i Högbodaskogarna.

 Herbert Blomqvist förde en vagabonderande tillvaro. Han hade gott om pengar och var sällan hemma. Därför reagerade ingen när han inte återkom från bilturen söndag före jul 1952.

 Det dröjde många år innan någon intresserade sig för försvinnandet. Först när gården började förfalla och ingen Blomqvist syntes till började man undra.

 Ingen ledtråd

 1963 tog ortstidningarna upp fallet och då reagerade även polisen. Under några månade arbetade man intensivt med fallet. 

- Men vi kom inte alls närmare lösningen säger Stig Norlin som på den tiden ledde arbetet i den polisstyrka som var stationerad i Edane. Han var också med och finkammade stugan i Torp - utan att hitta någon ledtråd.

 En sak väckte polisens intresse: ett brev från Blomqvists riktiga mor som var bosatt i Stockholm. Hon uppmanade honom att hålla tyst med att hon skickade honom pengar.

 - Vi trodde att tidningsskriverierna skulle hjälpa oss, säger Stig Norlin. Men inga hörde av sig med något tips av värde.

 Bland annat publicerade tidningarna en bild på Blomqvist som tog på hans kompani under beredskapstiden. Några av hans kamrater hörde av sig men det gav ingenting.

 Herbert Blomqvist var 1½ år gammal när han kom till sina fosterföräldrar i Högboda. Redan i unga år kom han i klammeri med rättvisan.

 - Det lönar sig bättre att sälja brännvin än att jobba, sade han en gång till sin gamle skolkamrat, polismannen Joel Johansson, som flera gånger fick i uppgift att gripa honom för olika förseelser, bl. a. olaga sprithantering.

"OBEFINTLIG"

 Herbert Blomqvist var 47 år när han försvann. Redan efter två år - när han inte fanns med i mantalsskrivningen - infördes han i obefintlighetsboken. Idag (1975, red anm) skulle han varit 70 år gammal.

 Stugan Torp, som han ärvde efter sina styvföräldrar, är idag helt förfallen, liksom uthusen. Redan 1963 hade förfallet gått så långt att polisen hade stora svårigheter att hitta några ledtrådar.

 Det verkar dock som om Herbert Blomqvist tänkt komma tillbaka till sitt hem. Bäddsoffan var bäddad, kaffekopparna stod på bordet och på spisen stod stekpannan med kniven i. Och alla inventarier - bland annat värdefulla antikviteter - fanns kvar.

 Men Blomqvist kom inte tillbaka.

.... (ersätter irrelevant text)

Fyllefester

 Efter styvföräldrarnas död blev Torp platsen för fyllefester och kortspel och man vet att man spelade om pengar. Var det någon av dessa personer som bragte Herbert Blomqvist om livet efter bilresan vinterkvällen 1952?

 Om två år (1977, red anm) kan gärningsmannen känna sig säker. Då preskriberas fallet. Men polisen är givetvis fortfarande intresserad av upplysningar."

Så långt Arvika Nyheter och tidningens reporter  Ingmar Norlén.

Någonstans i Värmlandsskogarna i trakten av Högboda finns ännu idag de vitnade ben som en gång bar upp Herbert Blomqvist.

Tänk om..., tänk det otänkbara, att vi gemensamt kan finna ledtrådar till gåtans slutgiltiga lösning! Om Du gör ett fynd, om Du när en tanke om detta försvinnande: Skriv till Tidsspegens redaktör erland.renstrom@telia.com

                                                   Ω