Tidsspegeln skall i en serie artiklar söka belysa de främsta representanterna för Superartilleriet - och vi börjar med Pariskanonen.
Pariskanonens syfte var att föra kriget till symbolen - och huvudstaden - för Frankrike och därigenom söka demoralisera den franska hemmafronten och folkets stöd för den franska armén.
Nu fanns dock ett problem: Paris låg långt söder om frontlinjen, som närmast 75-80 km, och dåtidens mest långskjutande kanoner, fartygs- och kustartilleri, hade skottvidder om ca 35-45 km.
Vapenkoncernens Krupp ingenjörer tog sig an problemet med den alltför korta skottvidden hos befintliga pjäser. De pressade dåtidens teknik till det yttersta och levererade en kanon, döpt till Pariskanonen, med 130 km skottvidd.
Skottvidden är beroende av eldrörets längd, projektilvikten, mynningshastigheten (drivladdningens storlek) och elevationen. Till detta kommer parametrarna för väder, vind, temperatur och luftfuktighet.
Ett långt eldrör ger krutgaserna möjlighet att under "lång tid" driva granaten mot högsta möjliga utgångshastighet och att ge krutladdningen möjlighet att helt förbrinna innan projektilen lämnar eldröret. Pariskanonens eldrör var därför 36 meter långt.
Elevationen hos en artilleripjäs är normalt maximalt 45 grader. Tyngdkraftens påverkan på granaten ger denna matematiska regel. Krupps ingenjörer hade dock beräknat att den nya kanonens maximala elevation skulle vara 55 grader.
Hur var tanken bakom detta? Jo, den stora elevationen i kombination med extrem mynningshastighet, 1550 meter per sekund (mot normala 850-900 m/s), förde snabbt granaten upp i tunnare luftlager varvid friktionen minskade. Banhöjden kom i själva verket att nå så högt som 40 km - och kanonens granater kom därmed, att som första föremål tillverkade av människan, nå stratosfären.
Eldrörets kaliber (loppets innerdiameter) var 21 centimeter och granatvikten 94 kg. Eldrörets räfflade del om 24 meter kompletterades med en slätborrad mynningsdel om 6 meter. Ett så långt - och tungt - eldrör kröks av sin egen tyngd om inte motåtgärder vidtas. Motmedlet här var en sofistikerad - avlastande - wirekonstruktion supportad längs eldröret med vad som på brospråk benämns "pyloner".
Den 256 ton tunga pjäsen fraktades per järnväg till förberedda skjutplatser som hårdgjorts med ett runt betongfundament.
Modell av skjutplats. Obs pyloner och wirearrangemang för att stödja eldröret och förhindra krökning. Bockkranen till höger.
På fundamentet placerades en cirkelrund vändskiva och med en bockkran som löpte på två för ändamålet utlagda järnvägsspår lyftes den specialgjorda pjäsvaggan med eldröret från sina järnvägsboogies och placerades på vändskivan. Sidriktning var möjlig horisonten runt..
Den väldiga drivladdningen drev inte bara granaten framåt i eldröret - den, och granaten, "hyvlade" i betydande grad loppet och ökade därmed kalibern undan för undan. Ingenjörerna hade emellertid förutsett detta och försett pjäsen med numrerade granater i stigande diametrar. Dessa avlossades i strikt nummerordning - varom inte skulle en eldrörssprängning ske. Även pjäsens kammare (laddningsutrymmet för krut) kontrollmättes noga efter varje skott för att säkerställa att krutmängd och kammare harmonierade så att skottvidden blev den tänkta.
I sammanhanget kan noteras att med "kaliber" inte sällan avses begreppet "kaliberlängd". Detta mått anges vanligen endast för grövre eldvapen som kanoner och haubitsar.
Den tidigare svenska Haubits 77 har en kaliberlängd på 39. Denna siffra erhålles om man dividerar eldrörets längd (6045 mm) med dess inre diameter (155 mm) Resultatet för Haubits 77 blir då 39, ofta skrivet som L/39. Den distinkta kaliberdefinitionen för Haubits 77 är alltså: Kaliber 155 L/39.
Efter 65 avfyringar med allt grövre eldrörs- och granatkalibrar sändes eldröret tillbaka till Krupp för uppborrning nu till kalibern 24 cm.
Pariskanonen var ett - för dåtiden - tekniskt mästerverk även om träffsäkerheten - till följ av det stora skjutavståndet och de för varje skott diffrentierade skjutvariablerna - var undermålig.
För Parisaren blev sinnebilden för trygghet - det ostörda lugna livet i Paris - allvarligt rubbat. Ingenstans var man längre trygg för kriget...
Mellan mars och augusti 1918 avlossades från Pariskanonen och dess två operativa systrar inalles 367 granater av vilka 183 träffade olika platser i Paris. 265 civila dödades därvid och 620 skadades. De materiella värden som gick till spillo är idag obekanta.
Ω
