Ouvrage du Hackenberg

Innebörden i det franska ordet 'ouvrage' varierar med i vilket sammanhang ordet framförs. Den generella innebörden är "arbete" men i vårt fall är betydelsen "en autonom militär installation vilken är funktionsduglig lång tid även om den är omringad och avskuren".

Hackenberg klingar desslikes inte särskilt franskt: skälet skall sökas i den absoluta närheten till Tyskland och till områdets historia!

På svenska ligger ordet 'fästning' nära till hands - dock var Ouvrage du Hackenberg ingen ensam fästning utan ingick i en mäktig befästningslinje som skulle skydda Frankrike från ärkefienden Tyskland.

Linjen är namngiven efter sin politiske upphovsman, fransmannen André Maginot, vilken i omgångar under åren 1922-1931 var krigsminister i Frankrike.

Maginotlinjen sträcker sig från Engelska Kanalen ner till Medelhavet men har sina tunga befästningar vid gränsen mot Tyskland. Att den norra gränsen lämnades relativt obefäst har sin grund i att man av diplomatiska - och andra nedan beskrivna skäl - inte ville resa befästningsmurar mot de fredliga grannländerna i norr.

Den södra delen av Maginotlinjen, den som når ända till Medelhavet (och inte syns på vidstående karta) och som skulle skydda mot Italien, benämns ofta Alplinjen.

Syftet med den starka fortifikationen mot Tyskland var aldrig att slutgiltigt hindra ett tyskt anfall - sådana befästningslinjer finns helt enkelt inte (jfr Eben-Emael, Belgiens lås). Strategin var istället dels att ge den franska krigsmakten tid att mobilisera för att sedan möta ett tyskt anfall, dels att tvinga Tyskland att anfalla genom Belgien (eller Schweiz) och därmed tvinga in England, som bl a var Belgiens avtalade beskyddare, in i kriget på Frankrikes sida

Arbetena med Magionotlinjen började 1928 - och då för att stärka försvaret mot Mussolinis Italien. Snart nog ljöd dock krigstrummorna i det av Hitler styrda Tyskland och arbetena med befästningar vid gränsen mot Tyskland fick högsta prioritet.

Anläggningskostnaderna, i dagens penningvärde, var nära 3 miljarder Euro, en märkbar men inte betydande del av Frankrikes budget.

Anläggningsarbetena med Maginotlinjens befästningar avslutades 1936 men linjen kompletterades undan för undan med kulsprutevärn och bunkrar fram till det tyska anfallet mot Frankrike den 10 maj 1940. Krigsförklaringen Frankrike -Tyskland skedde redan den 3 september 1939 med anledning av Tysklands överfall på Polen - men Blitzkrieg blev Sitzkrieg och Frankrike/England försatt möjligheten att "sticka kniven i ryggen" på Tyskland. Initiativet togs i stället av Hitler.

Anfallet mot Frankrike svek inte de franska förväntningarna! Den tyska Schlieffenplanen från 1914 hade dammats av och justerats och Tyskland anföll via Belgien - i stort som vid anfallet 1914.

De tunga (1350 ton, järnvägsartilleri på dubbla spår) artilleripjäserna "Schwerer Gustav" och "Dora", med en kaliber om 80 cm, granatvikt om 7 ton och skottvidd 47 kilometer vilka avsetts användas mot Maginotlinjens fort fick vila och kom i strid först vid Sevastopols belägring i mars 1942.

Vid min höstresa 2015 var Ouvrage du Hackenberg ett givet mål. Vi finner Hackebergfortets ena (av två) infarter vid den slumrande byn Veckring öster om staden Thionville i Frankrikes nordöstra hörn.

Hackenberg bemannades av 1000 meniga och 43 officerare. Beväpningen utgjordes av nio 7,5 cm kanoner, fem 13,5 cm haubitsar, fyra 8,1 cm granatkastare, trettiosex 5 cm granatkastare, sju 3,7 cm pansarvärnskanoner samt ett stort antal kulsprutor i pansrade torn.

Besättningen arbetade i skift och av denna anledning behövdes endast 400 sängplatser - man sov som en amerikansk medbesökare med u-båtserfarenhet sade i "hot sheets"!

Utspisningen skedde från två kök: ett för manskapet med vin i damejanner, ett för officerare med vin i flaska!

I Ouvrage du Hackenberg skedde transporter av ammunition och förnödenheter med en smalspårig elektrisk järnväg - vid behov dubbelspårig. Författaren av dessa rader färdades som mest 1,5 km inne i berget med denna järnväg.

Ouvrage du Hackenberg överlämnades utan strid till tyskarna 1940 och hade en relativt lugn tid efter Frankrikes kapitulation 22 juni 1940. Ockupationsmakten Tyskland använde Hackenberg för krigsproduktion med tvångsarbetare. Hösten 1944 kom så kriget till sist även till Hackenberg. Amerikanska stridskrafter erövrade fästningen (vars stridsvärde var begränsat till följd av att många vapen avlägsnats för bruk på annan ort). Utan blodsspillan skedde det dock inte.

Det guidade besöket i Ouvrage du Hackenberg var utsatt till 2½ timma men en engagerad och kunnig fransk yngling (engelsktalande) höll oss trollbundna nära 4 timmar!


Bilder från Ouvrage du Hackenberg

Ammunitionsintaget och den nuvarande entrén

 

Observationskupol

Vy mot fienden, Tyskland

Kapellet på bergets topp, förstört under kriget och återuppbyggt 1962... gravplats sedan medeltid

Den mäktiga Maginot-linjen

Karta över Hackenbergfortet

Elektrisk, smalspårig, järnväg försåg fortet med förnödenheter... ammunition till pjäserna... mat till manskapet

Även i nutid behövs transporter...

Lok, tåg och räls i Ouvrage du Hackenberg

Sin vana trogen sprängde tyskarna anläggningen när de tvingades lämna Ouvrage du Hackenberg hösten 1944....

den tunga porten bestod dock provet.... om än lite skev...

Två kök fanns, ett för meniga och ett för officerare!

Potatisskalaren nedan såg jag faktiskt senast på Menigo (storgrossist) i Arlöv för en vecka sedan!! Konstruktionen och funktionen lever vidare!

Kraftcentralen

Fyra marindieslar gjorde Ouvrage du Hackenberg oberoende av yttre kraft.

Vatten var naturligtvis ett absolut måste....

Anläggningen var gastät och oberoende av eventuella gasattacker... minnena från 1:a världskriget var färska. Nedan luftreningscentralen.

Inalles fanns sovplatser för 400 man i Ouvrage du Hackenberg... skiftarbete delade bäddarna...

Givetvis kunde tandproblem åtgärdas inom fästningen..

Liksom nödvändiga operationer..

Kommunikationstunnlarna...

En hundra år gammal, och fullt funktionerande, fästningspjäs

Dessa pjäser mynnade i dubbellavetage under nedsänkbara pansarhattar...

Ouvrage du Hackenberg hade också traditionella pjäser i kasematter.

Nedan, ser vi förutom den fantastiska guiden, en pjäsplats

Tyngden i form av ett "lod" är motvikt till pansarskölden framför pjäsen. Observera fotografens påpasslighet: slutstycket är öppet och banan fastställd!

"Baljan" fångar upp hylsan efter avfyringen.... men vad syns på väggen bakom??

Jo, en "handgranatskastare" som mynnar ut i graven utanför fortet och framför pjäserna! Fiffigt: man tar granaten (till höger i bild) öppnar röret och släpper ner granaten till de förväntansfulla erövrarna i graven.... vilken blir deras egen!

När pansarluckan var nere...

Tungt amerikansk artilleri hamrade mot Ouvrage du Hackenberg hösten 1944, ledda av fransmän som visste hur fästningen var byggd...

Dörr till pjäsplats. Lägg märke till dörrens buktning! Inkommande eld har hamrat mot dörren!

För den spårbundne

                                                                 - Ω -

Fjordarna vid Narvik april 1940 - jagargravar av format

På morgonen den 9 april 1940 anföll Tyskland konungarikena Norge och Danmark. Ett mycket viktigt mål för Tyskland var att erövra hamnen i norska Narvik och därigenom säkerställa de oumbärliga leveranserna av järnmalm från det neutrala Sverige. Från Kiruna till Narvik löper - och löpte redan då - Malmbanan en järnvägslinje som säkerställer utskeppning av järnmalm från gruvan i Kiruna året runt - oberoende av isläget i Östersjön. England insåg redan från början Narviks betydelse och kraftsamlade såväl trupp som flotta för att försöka hindra tysk ockupation.

Denna artikel handlar om den omfattande fartygsslakt som ägde rum i fjordarna vid Narvik i april 1940.

Den 9 april 1940 låg några stora tyska handelsfartyg i Narviks hamn. Dessa fartyg dolde i sitt inre 2000 man fullt utrustade tyska alpjägare med uppgift att erövra och besätta Narvik på morgonen denna dag.

Under natten och morgon den 9 april patrullerar det gamla norska kustpansarfartyget Eidsvold Ofotfjordens mynning, infarten till Narvik. Fartyget sänks - utan att ha hunnit avlossa ett enda skott - av de tyska jagarna Z22 Anton Schmitt och Z21 Wilhelm Heidkamp (Z för det tyska Zerstörer = jagare). Endast 6 av Eidsvolds 175 man starka besättning överlever.

Z21 och Z22 är inte ensamma i gryningsljuset: ytterligare 9 tyska jagare styr mot Narvik. Inne i Ofotfjorden möter de kustpansarfartyget Norge (systerfartyg till Eidsvold) som sänks med torpedskott. Ytterligare 194 norska sjömän omkommer vid sänkningen.

Vädret i narvikområdet den 9 april var hårt och den dåliga sikten till följd av snöbyar gjorde att de inblandade fartygen kunde passera varandra osedda på bara några få sjömils avstånd. Vi skall vidare komma ihåg att radarn ännu inte gjort sin entré!

Den brittiska 2:a jagarflottiljen bestående av fartygen HMS Hardy, Hotspur, Hostile, Havoc och Hunter under befäl av kommendörkapten Warburton-Lee var på väg mot Narvik och fick Brittiska Amiralitetets tillstånd att gå till attack mot de tyska fartygen inne i fjorden.

Under eftermiddagen den 9 april landsatte de i Narvik ankrade tyska jagarna sin del av det tidigare nämnda alpjägarförbandet och bunkrade därefter brännolja från det vid kaj liggande u-båtsförrådsfartyget Jan Wellem. Förrådsfartygets klena oljeslangar var emellertid anpassade för u-båtar varför jagarnas bunkringen tog längre tid än planerat och de kunde inte gå till sjöss på kvällen den 9 april i enlighet med operationsplanen.

Besättningarna på de tyska jagarna var emellertid i stort behov av vila och fartygen förlades av denna anledning efter bunkringen till de inre delarna av Narviksfjorden och Ofotfjorden. 

3:e tyska jagarflottiljens fartyg under befäl av fregattkapten Gadow, Z18 Hans Lüdeman (flaggskepp), Z17 Diether von Roeder, Z19 Herrman Künne samt Z22 Anton Schmitt hade i uppdrag att i 4-timmarspass sköta vakthållningen. Jagarbesättningarna i vaktfria fartyg sov tungt på sina ankarplatser i det mycket omfattande och svårnavigerade vattensystem som fjordarna bildar.

I tornet på den tyska u-båten U51 vilken bevakade Ofotfjordens mynning, noterar vakthavande den 10 april 1940 , kl 04:20, 5 st grå jagarskuggor genom snöbyarna. Britter. Meddelandet om observationen från befälhavaren på U51, kaptenlöjtnant Hans Knorr, kommer dock aldrig fram till det tyska marinkommandot - oklart varför.

De brittiska jagarna går med 10 knops fart genom Ofotfjorden och närmar sig Narvik. Täta snöbyar försvårar sikten. Till följd av brännoljebrist avbryter nu Z17 Diether von Roeder sin patrulltjänst och går mot förrådsfartyget Jan Wellem i Narviks hamn för att avlösa Z18 Hans Lüdeman när hon bunkrat färdigt. Detta sker omedelbart innan britterna anländer.

Klockan 05:11 passerar de fem brittiska jagarna med HMS Hardy i täten strax akter om Z17 Diether von Roedrer utan att någon av de inblandade fartygen uppmärksammar fienden.

HMS Hardy siktar strax därefter två tyska jagare, girar till skottläge och avfyrar två torpeder. Z22 Anton Schmitt klyvs i två delar och sjunker inom några minuter. Den andra jagaren Z21 Wilhelm Heidkamp träffas i aktern varvid flottiljchefen kommendör Emil Bonte dödas.Ett större antal ankrade handelsfartyg siktas och beskjuts med artilleri och torpeder från de brittiska jagarna. Bortom handelsfartygen, sett från britternas position, ligger ytterligare två tyska jagare.

Den brittiska jagarflottiljens chef kommendörkapten Warburton-Lee får nu annat att tänka på. Från Herjangsfjorden kommer tre tyska jagare som öppnar eld på 3000 meters avstånd. 

En granat träffar HMS Hardys brygga, dödar signalofficeren Cross och sårar svårt navigationsofficeren Gordon Smith samt kommendörkapten Warburton-Lee. En ny granat träffar HMS Hardys maskinrum och fartyget sätts därför på grund 300 meter från land. I det iskalla fjordvattnet räddar sig huvuddelen av besättningen genom att simma eller bogseras 100 meter till grundare vatten och därifrån vada de återstående 200 meterna. 

Kommendörkapten Warburton-Lee bogseras till land på en  flotte men är död vid framkomsten. 170 besättningsmän kom iland, 17 dödades av tyska granater och två rapporterades försvunna.

Den brittiska jagaren HMS Hunter träffades midskepps av två torpeder och gick omedelbart till botten. Endast några få besättningsmän lyckades rädda sig och flydde under svåra strapatser över fjällen till Sverige.

HMS Hotspur och HMS Hostile flydde den tyska elden svårt skadade medan HMS Havoc undkom oskadd. På väg ut ur fjorden sänkte HMS Havoc det tyska ammunitionsfartyget Rauenfels med en torped.

Det brittiska anfallet resulterade i sex sänkta tyska förrådsfartyg och två sänkta jagare. Dessutom brann Z17 Diether von Roeder under några timmar midskepps men besättningen lyckades släcka elden och Z18 Hans Lüdeman hade fått svåra skador men flöt. Hennes besättning drabbades dock av svåra personförluster. Hus och förråd i hamnen i Narvik brann och röken drev ut över fjorden och svepte in vraken av handelsfartygen som stack upp över vattenytan.

Britternas beslutsamhet att inte utan strid överlåta Narvik till tyskarna skulle inom två dagar leda till ett nytt anfall. Denna gång var Royal Navy väl förberett och en förintelseaktion med massiv överlägsenhet i fartyg och eldkraft inleddes den 13 april.

I havsvattnen väster om Lofoten samlades under natten till den 13 april en mycket stark brittisk operationsgrupp under ledning av viceamiral W J Withworth. Hans befälstecken var hissat på den moderniserade HMS Warspite, ett slagskepp byggt under första världskriget. Bestyckningen utgjordes av 8 st 38 cm pjäser, 8 st 15,2 cm och 8 st 10,2 cm pjäser. Till detta kom 32 st 4 cm luftvärnspjäser. Moderniseringen under senare delen av 30-talet innebar också tillförseln av 4 st sjöflygplan med tillhörande hangar och katapult.

Till operationsstyrkan hörde också jagarna HMS Icarus, HMS Foxhound, HMS Forester och HMS Hero. Under natten anslöt sig jagarna HMS Cossac, HMS Bedouin, HMS Punjab, HMS Eskimo samt HMS Kimberlay. Operationsstyrkan räknade nu 10 st mycket stridseffektiva fartyg - Royal Navy var sannerligen inte för inte världens starkaste flotta!

HMS Icarus, HMS Forester och HMS Hero gick i täten för slagstyrkan in mot Narvik med utlagda paravansvep (minröjning).

Vid middagstid når de Ofotfjordens inre delar och stöter på Z19 Hermann Künne som omedelbart skjuts i brand och inom några minuter formligen pulveriseras av det svåra artilleriet på HMS Warspite.

Från Herangsfjorden kommer nu de två tyska jagarna Z9 Wolfgang Senker och Z13 Erich Koellner forsande i 30 knops fart och går samma öde till mötes som Z19 Hermann Künne. HMS Warspites 38 cm kanoner är skoningslösa! De tyska jagarna hinner knappt lossa ett enda skott innan de går under. Z9 Wolfgang Senker glider brinnande mot stranden där hon sjunker bruten i två delar. Z13 Erich Koellner sjunker mitt i fjorden men större delen av de två besättningarna lyckas faktiskt nå land.

Z17 Diether von Roeder låg skadad vid Postpiren i Narviks hamn och sänktes med torpedskott av HMS Foxhound. 

Den likaledes skadade Z8 Bruno Heideman undgick som enda tyskt fartyg denna Ragnarök!

Z2 Georg Thiele, Z11 Berndt von Arnim, Z18 Hans Lüdemann och Z12 Erich Giese flydde in i den trånga Rombakksbotten.

Med eldledning från ett av HMS Warspites flygplan sköt hennes 38 cm kanoner över fjällkammen och sänkte två av de tyska jagarna. Den 3:e, Z11 Berndt von Arnim sattes ur stridbart skick men sänktes av sin besättning genom öppnande av bottenventilerna. Den 4:e jagaren, Z18 Hans Lüdeman skadades, övergavs och bordades av britterna, Den tyska flaggan i aktern halades och ersattes av den brittiska. Fartyget gick dock ej att rädda och sänktes därför med torpedskott.

Z2 Georg Tiele sätts, efter att ha träffats av HMS Warspites 38 cm artilleri, på grund och sänks i Rombakksbotten efter att sprängladdningar detonerat i maskinrummet.

Under sjöstriderna i Narvikområdet 10-13 april 1940 sänktes 10 st moderna tyska jagare och 9 st tyska handelsfartyg. Royal Navy förlorade två jagare och fick ytterligare fyra jagare skadade - dock inte värre än att de för egen maskin kunde nå brittisk hamn för reparation.

Förlusterna i människoliv var betydande för att vara knutna till sjöstrid. De tyska förlusterna beräknas ha uppgått till 1200 man, de brittiska till 268. Den Norska marinen förlorade med kustpansarskeppen Eidsvold och Norge 363 man.

Jagargraven Narvik bär med rätta sitt krigsnamn!


                                                                 - Ω -

Eben-Emael, Belgiens lås

Det är gryningen den 10 maj 1940. Det som skall utvecklas till det 2:a väldskriget har startat den 1 september 1939 genom Tysklands överfall på Polen. 

Schlieffenplanen från 1:a världskriget, för anfall västerut, formad av dåvarande tyske generalstabschefen Alfred von Schlieffen har givits ny form och förnyat utförande. Tyskland skall besegra Frankrikes skyddsvall, Maginot-linjen, genom en våldsam omfattningsmanöver genom det neutrala Belgien. Denna stöt skall oskadliggöra Maginot-linjen, den mäktiga fortlinje som är avsedd att skydda Frankrike mot tysk aggression.

Eben-Emael är ett mäktigt fort - faktiskt världens största och av omvärlden betraktat som ointagligt! Fästningen mäter 800 x 700 meter och har sin största höjd om 60 meter över Albertkanalen. Fortet ligger två mil nordväst om Liége och var bestyckat med 7,5 och 12 cm kanoner i pansarkupoler liksom med kulsprutor. Besättningen uppgick till 1200 man.

Fortet hade en enda tungt bestyckad - och försvarad - ingång från markplanet.
















Nu är det gryning den 10 maj 1940. Halv fem på morgonen startar elva transportflygplan med lika många glidflygplan på släp mot en punkt 20 km öster om Eben-Emael som delmål. Där kommer glidflygplanen av typ DFS 230 att kopplas loss och närmast ljudlöst fortsätta mot slutmålet: taket på Belgiens lås, fortet Eben-Emael.

Tanken var att genom ett överraskande - och ljudlöst - anfall tvinga fästningen till kapitulation, och därmed öppna vägen till Frankrike.

Idén lär ha varit Hitlers men utförandet av anfallet överläts hur som helst till general Kurt Student, skaparen av de tyska fallskärmstrupperna.

General Student (bild till vänster) lär först ha tvivlat på anfallets framgång - men efter en natts "överläggning med kudden" (franskt uttryck för att "sova på saken") var han beredd att verkställa uppdraget.

Nio av elva glidflygplan med ursprungligen 82 fallskärmsjägare och utrustning landar på fästningstaket. Bromfallskärmar kortar landningssträckorna.....

För första gången används RSV-laddningar (Riktad SprängVerkan) - även kallade hålladdningar. De vägde 50 kg styck och trängde igenom alla då kända pansartjocklekar.

Inom 10 minuter efter landningen på taket av Eben-Emael är fästningens artilleri utslaget!

Ett knappt dygn senare kapitulerade världens största fästning, fort Eben-Emael - Belgiens lås!

Skälet till kapitulationen var mycket enkelt: Garnisonen var helt enkelt innestängd eftersom de tyska fallskärmsjägarna blockerat alla in/utgångar till fästningstaket!

Eben-Emaels fall innebar att de västallierades plan för försvar av Frankrike föll. Tio dagar senare var 400 000 allierade soldater inneslutna i Dunkerque.

Eben-Emaels fall kom att utgöra grunden till skapandet av fallskärmsjägar- och glidflygplansförband i såväl USA som England.

Själva förebilden för fallskärmsjägare fanns dock i Sovjetunionen! Där hade general Student studerat tekniken och organisationen vid mitten av 1930-talet.

                                                               Ω