Den 23 augusti 1939 fick världen ett bryskt uppvaknande: Hitler och Stalin, ideologiska fiender, hade slutit en non aggressionspakt, en pakt där man deklarerade att inte angripa varandra.
 |
| Nonaggressionspakten undertecknas av Tysklands utrikesminister Ribbentrop. I bakgrunden Stalin och Molotov |
 |
| Nöjda herrar efter undertecknandet Ribbentrop, Stalin och Molotov |
Den 1 september 1939 började Tyskland sitt anfallskrig mot Polen.
Vad som sällan uppmärksammas är att den 17 september anfölls Polen, österifrån av Sovjetunionen!
Båda sidor begick efter genomförd ockupation krigsbrott genom att samla potentiella motståndsorganisatörer, såsom högre militärer, präster och politiska förgrundspersonen och avrätta dem!
Stalin var inte sen att använda sig av paktens tilläggsprotokoll. Den 30 november anföll Sovjetunionen, utan krigsförklaring, vårt grannland Finland.
Detta krig gick dock inte så som STAVKA planerat! Finländarna var bergfast besluta att med blod och sisu försvara den frihet från Ryssland som de vunnit 1917. Nikita Chrusjtjov (då politiska kommissarie - sedermera sovjetunionens ledare 1953-1964) skriver i sina memoarer: "Vi trodde att finländarna skulle sträcka vapen när de såg oss, varom inte skulle vi avfyra några skott och de skulle ge sig.... Vi hade artilleriammunition för tre dagars kampanj, det skulle räcka..." (Jfr artikeln Raatten tie - dödens väg)
I Sverige väcktes starka reaktioner för en svensk militär intervention till Broderlandets stöd. Samlingsregeringen under Per Albin Hansson avvisade dock detta och föredrog att hålla den svenska neutralitetens linje fullt ut.
Trots denna linje medgav man att militär personal skulle beviljas tjänstledighet för att ingå i det som skapades: Svenska Frivilligkåren. Viss materiel ställdes också till förfogande, tex de flygplan som bildade F19 och som baserades vid Sallafronten i norra Finland.
Totalt tjänstgjorde ca 9500 stridande svenskar i Finland. Svenska Frivilligkårens numerär uppgick till 8400 man vilka stred vid Märkäjärvi. Drygt 1100 man gick in i den finska armén. Av 8400 frivilliga i Frivilligkåren gav 38 män sina liv för broderlandet Finland.
Den 8 februari 1940 beslutade regeringen att Frivilligkåren fick omfatta 12 000 värnpliktiga och 540 man fast anställd militär personal. Kriget slutade dock 13 mars 1940 så den uppställda maxgränsen behövde inte uppfyllas.
Antalet frivilliga svenskar i Internationella Brigaderna i Spanska Inbördeskriget 1936-1939 var i jämförelse med Svenska Frivilligkåren blygsamt. Totalt rör det sig om ca 600 man. Av dessa stupade 164 man - en hög förlustsiffra sannolikt beroende på bristande utbildning samt undermålig befälsföring.
I Sverige var sympatierna för Finland och mot kommunisterna starka. Rädslan för kommunistiska 5:e kolonnare i händelse av ett Sovjetiskt anfall mot Sverige var så stark att speciella arbetsläger upprättades för internering av kända kommunister.
 |
| Norrskensflammas hus i Luleå |
I Luleå hade den uttalat kommunistiska tidningen Norrskensflamman sina lokaler. Tidningens viktigaste instrument var tryckpressen vilken fanns i källarvåningen i det hus där Norrskensflamman disponerade. I bottenvåningen fanns redaktionslokalerna och en mindre tryckpress för affischer och flygblad. På våning två fanns bostäder. I vindsvåningen fanns ytterligare bostäder.
 |
| Norrskensflammans förstasida 1 december 1939 Kommentarer egentligen överflödiga... men det var faktiskt Sovjetunionen som ställde territoriella krav på Finland! |
En majoritet av den svenska befolkningen ifrågasatte Norrskensflammans propaganda och existens nu när kriget kommit in på svenska knutar.
Myndigheterna sökte begränsa eller stoppa tidningens utgivning genom att så långt möjligt hindra tidningens tillgång till tidningspapper - Finlands sak var definitivt vår!
Omkring månadsskiftet januari-februari 1940 organiserades en informell Sexmannakommitté för bekämpande av kommunismen i Norrbotten. Naturligtvis ingick hanteringen av Norrskensflamman i deras agenda.
Kommittén bestod av:
Gunnar Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren, Luleå.
Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå.
Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå.
Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare.
Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren
Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå.
Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå.
Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare.
Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren
I garnisonen i Boden fanns män som i linje med Sexmannakommitténs åsikter beslutade att med starka medel stoppa tidningens utgivning - helt enkelt genom att spränga Norrskensflammans viktigaste tillgång: tryckpressen.
 |
| Fasad mot Kungsgatan Den svarta delen i botten är källarplanet. Foto, båda bilderna: Polismuseet |
 |
| Fronten avtagen. I källaren tryckpressen. På bottenvåningen redaktionslokaler. Våning 2 bostäder. Syns ej på bilden: Vindsvåningen med bostäder |
På natten den 3 mars 1940 tog sig fem män in på Norrskensflammans tryckeri med hjälp av en nyckel som beslagtagits under en tidigare polisrazzia i fastigheten. De fem var fänrikarna Hans Borgström, Gösta Krendel och Thorsten Norström, alla vid Ing 3 i Boden. Därtill journalisten vid Norrbottens-Kuriren Gunnar Hedenström och en menig soldat, Jim Palmqvist. De tre fänrikarna hade specialkunskaper i sprängteknik.
Tidigt på natten genomförde attentatsmännen en generalrepetition i Norrbottens-Kurirens tryckeri. Gunnar Hedenström var, som tidigare angivits, anställd vid tidningen och hade därmed tillträde till tidningens lokaler. Fänrikarna studerade noga hur man bäst skulle anbringa en sprängladdning för att totalförstöra en tryckpress.
Med den medförda nyckeln beredde sig vid 3-tiden tre man tillträde till huset - den 4:e stod vakt vid dörren. I en väntande bil fanns journalisten Hedenström som var representant för "Sexmannakommittén". Väl i det rum i källaren där tryckpressen stod anbringades, på lämpliga ställen, trotylstavar sammanbundna med varandra med pentylstubin för att uppnå en gemensam detonation av sprängmedlet. Pentylstubinen initierades med två sprängkapslar (tändhattar) vilka i sin tur initierades med två krutstubiner. Krutstubinerna längdanpassades till ca 5,5 meter vilket gav 6 minuters brinntid innan sprängkapslarna exploderade och bringade trotylen till detonation.
Attentatsmännen lämnade, omedelbart efter att stubinerna tänts, platsen med bil - huvudriktningen var Bodens Garnison.
Av aldrig klarlagda orsaker antändes vid detonationen, eller omedelbart därefter, hela Norrskensflammans byggnad. En sentida teori är att lagret av tryckfärg vilket förvarades i källarplanet samt vid tryckpressen, antänts vid detonationen.
På andra våningen bodde fem personer vilka alla konstaterades omkomna till följd av rökförgiftning.
I vindsvåningen befann sig fem personen vilka dramatiskt, och i absolut sista stund, räddade sig undan elden med hjälp av sammanknutna lakan. Givetvis hade brandkåren sökt undsätta de nödställda men två gånger fattade de resta stegarna eld av den våldsamma branden i våningarna under. Lågorna slog ut genom fönstren likt blåslampor och antände trästegarna!
En betraktare av de bilder som idag återfinns och som sägs visa det brinnande huset måste ställa sig frågan om en del av bilderna är manipulerade...
 |
| Huset är här övertänt... |
På bilden till höger synes tre av rummen på andra våningen vara i full brand medan rummen med de tre fönstren till vänster i bild inte brinner. Vindsvåningen är helt utbränd. Ingen brand verkar emellertid finnas i redaktionsrummen i bottenvåningen fast branden skall ha börjat i källarvåningen. Släckning pågår.
 |
| Endast den ena murstocken står kvar |
 |
| Det fullständig nedbrunna huset där Norrskensflamman hade sina lokaler betraktas av nyfikna Lulebor |
 |
| Harry Söderman, även kallad Revolver-Harry |
Redan samma dag fanns Statspolisen och representanter för det nybildade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA) under ledning av chefen för SKA, den legendariske Harry Söderman, på plats.
(Redaktionen rekommenderar Wikipedias artikel om Harry Söderman!)
Byggnadsresterna måste dock svalna innan en teknisk undersökning kunde startas.
Den 4 mars påbörjades den tekniska undersökningen. Södermans folk fann snart de utbrända krutstubinerna i brandresterna. Efter en tids sökande fann man också den handlare i Luleå som sålt stubintråden. Handlaren hade en kopia på Borgströms rekvisition där det framgick att han beställt 30 meter krutstubintråd för militärens behov.
Den 16:e april greps fänrik Borgström. Några dagar senare greps de övriga i 5-mannagruppen. Häktningsskälet var misstanke om deltagande i ett sprängattentat mot Norrskensflamman.
Den 19:e april inträffade en sensation: Luleås stadsfiskal Ebbe Hallberg och kapten Uno Svanbom vid I 19 greps för misstanke om att ha deltagit i planeringen av attentatet. De båda ingick i "den informella Sexmannakommitén" enligt ovan. Samtliga gripna begärdes häktade.
Den 27:e april inleddes rättegångarna mot de häktade i Rådhusrätten, Luleå.
För attentatsmännen var det rättsliga läget bekymmersamt. Om de fälldes för mordbrand kunde de dömas till livstids straffarbete. Obduktionen av de omkomna hade dock visat (genom förekomsten av sot i lungorna) att dödsorsaken var själva branden - inte explosionen i källarplanet. Försvarsadvokaternas taktik blev att försöka påvisa att attentatsmännen inte haft för avsikt att orsaka eldsvåda. Branden var en olyckshändelse utanför deras kontroll. Syftet med sprängningen skulle endast ha varit att förstöra tryckpressen.
Det lagrum som åklagaren yrkade straffansvar för var skadegörelse på annans egendom. Något ansvar för själva branden kunde inte yrkas eftersom det inte gick att leda i bevis att attentatsmännen anlagt den.
Den 21:a juni 1940 föll Rådhusrätten i Luleå första dom i målet:
Borgström, 2 års straffarbete
Norström, 1 år och 11 månaders straffarbete.
Krendel, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Palmqvist, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Domskäl: delaktighet i skadegörelse på annans egendom.
Fänrikarna förlorade sina militära grader samt avsattes från sina tjänster.
Den 20:e september 1940 föll Rådhusrättens andra dom i målet:
Svanbom, 2 års straffarbete. Han förklarades också avsatt från sin befattning som kapten.
Hedenström, 2 års straffarbete.
Den 3:e februari 1941 föll Rådhusrättens tredje dom i målet:
Rätten fann att stadsfiskal (polischef i Luleå) Hallberg varit delaktig i attentatet mot Norrskensflamman. Han befanns därmed skyldig till delaktighet i skadegörelse på annans egendom. Något straffansvar kunde emellertid inte utdömas eftersom han sinnessjukförklarats för åren 1939-1940.
Han dömdes dock för, i samband med utredningen om attentatet mot Norrskensflamman, uppdagad tidigare förskingring av bilskattemedel och bokföringsbrott till 1 år och 6 månaders straffarbete. Detta brott ansågs vara begånget under tid då Hallberg var fullt mentalt frisk. Hallberg förklarades också avsatt från sin tjänst som stadsfiskal.
Ytterligare två personer hade åtalats i målet, de var
Gösta Magnus Lundqvist, anställd vid Statens Informationsstyrelse. Han hade arbetat tillsammans med Hedenström på Frivilligbyrån. Åklagaren ansåg att det fanns bevis för att Lundquist kände till attentatsplanerna. Underlåtenheten att informera Polisen om planerna var då ett brott.
Han frikändes av rätten.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren. Medlem i 6-mannakommitén.
Även Lindgren var åtalad för att ha underlåtit att informera Polisen om attentatsplanerna.
Han frikändes av rätten.
Käranden i målet, Norrskensflamman, ansåg domarna vara alltför milda och överklagade Rådshusrättens domar till Hovrätten för Övre Norrland i Umeå.
Hovrätten godkände överklagandet och tog upp fallet.
Förhandlingarna i Hovrätten leddes av hovrättspresident Elliot. Han ansåg att han funnit ett lagrum som tillät betydligt högre straffansvar för skadegörelse på annans egendom jämfört med det som tillämpades i Rådhusrätten.
I maj 1941 föll domarna. Hovrätten skärpte i samtliga fall Rådhusrättens domar.
Kapten Svanbom och journalisten Hedenström dömdes till sju års straffarbete för grov skadegörelse. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström fick sex års straffarbete och menige soldaten (han som höll vakt) Palmqvist två år. Stadsfiskal Hallberg dömdes till 18 månader för den tidigare förskingringen av bilskattemedel.
Hovrättsdomen överklagades till Högsta Domstolen. Den 24:e oktober 1941 kungjordes att HD avvisat överklagandet. Därmed fastställdes Hovrättens dom.
Hallberg avled i mars 1941 i fängelset på Långholmen. Fänrikarna Borgström, Krendel och Norström benådades av samlingsregeringen PA Hansson (s) i juni 1944, kapten Svanbom och journalisten Hedenström benådades i maj 1945.
Det juridiska efterspelet till attentatet mot tidningen Norrskensflamman var därmed definitivt avslutat.
På Kungsgatan 32 i centrala Luleå, mellan två bostadshus, står ett monument rest till minne av de fem personer som den 3 mars 1940 föll offer vid attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Piteåkonstnären Toivo Lundmark har utformat skulpturen "Flammor av stål".
- Ω -
Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande!
Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com
I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress.
