Initium...
Landstigningen ackompanjerades av ett helvetiskt larm från kulsprutor, gevär, visslandet från grova artillerigranater avfyrade från understödjande Allierade krigsfartyg, på stränderna exploderande tyska granatkastargranater och försåtminor, tysk artillerield från nära och fjärran belägna batterier, vrålet från Allierade flygplansmotorer och massiva explosioner från flygbomber. Överallt på invasionsstränderna och i vattnet låg också de döda... tusende av dem... I skydd av strandvallarna låg därtill de mer eller mindre svårt sårade... och de döende... likväl som de som redan dött efter en sista smärtstillande spruta morfin och en stilla bön från förbandets fältpräst...
Normandies stränder var indelade i landstigningszoner från väster till öster: de amerikanska Utah- och Omahastränderna, därnäst de engelska och kanadensiska Gold- Juno- och Swordstränderna.
Operation Overlord var sedan ett drygt år planerad - in i minsta detalj. Ett mycket viktigt moment var hur man försörjer trupperna med ammunition, tunga vapen, fordon, stridsvagnar, bränsle, sjukvårdsmateriel - och inte minst mat och kläder. Tusen och åter tusen logistiska detaljer som måste fungera för att striden skulle kunna bedrivas framgångsrikt!
Svaret är enkelt: man måste ha hamnar och kajer där godsvolymen, över en begränsad tid, räknas i miljontals ton - oräknat 2,5 miljoner man trupp.
 |
| Hamnen i Cherbourg med sin väldiga redd, 15 km2 |
Ett sorgligt faktum är att Din fiende sällan eller aldrig låter Dig komma i besittning av en sådan pärla för såvitt den inte är totalt ramponerad genom sprängning av kajer, kranar och järnvägsspår. Så kunde det bli i Cherbourg - och så blev det.
 |
| "Att angöra en brygga" verkar vara en barnlek jämfört med att röja upp i detta kaos! Gare Maritime (Stationen vid havet) Cherbourg, juni 1944 |
Preludium...
 |
| Dieppe ligger vid den upp-och-ner-vända röda droppen på kartan |
Företaget omfattade totalt 6100 kommandosoldater varav 5000 kanadensiska, 1000 brittiska samt 50 Amerikanska Rangers.
Avsikten var att trupperna skulle anfalla, ta och under en kortare tid hålla en mindre hamnstad för att utröna den tyska försvarsförmågan samt för att i någon mån blidka Stalin som ihärdigt påpekade behovet av en andra front.
Räden genomfördes/understöddes av 273 fartyg inkluderat 8 jagare från Royal Navy samt ca 600 flygplan från RAF och RCAF (Kanadensiska flygvapnet). Ett brittiskt stridsvagnsregemente deltog för att ge eldunderstöd. Orörliga, med larvbanden nersjunkna i sanden, blev de emellertid ett lätt byte för de tyska 88-mm kanonerna.
 |
| 88:an under eldgivning i Nordafrika |
 |
| 88:an med dragfordon SdKfz 7 |
Pjäsen drogs av en halvbandvagn där hela servicen rymdes. Enda konstaterade nackdelen vid markstrid var pjäsens höga profil. Denna nackdel kompenserades väl av pjäsens mobilitet - den kunde faktiskt avfyras utan att den ens kopplades loss från halvbandtraktorn.
Ett kvitto på konstruktionens effektivitet var att den så småningom kom att bli huvudbeväpning för Tiger-stridsvagnen. I detta utförande var kanonen emellertid, bland annat, försedd med elektrisk avfyring.
Dieppe-räden utvecklades emellertid för de Allierade, inom några timmar, till en katastrof där förlusterna i marktruppen i döda, sårade och tillfångatagna sammanlagt uppgick till ca 3600 man. Dessutom 100 flygplan - samt 62 döda, 30 sårade och 17 tillfångatagna flygare. En jagare och 33 landstigningsbåtar gick också förlorade och med dem 550 döda och sårade sjömän.
De tyska förlusterna var avsevärt mindre: armén förlorade 311 döda och 280 sårade. Flygvapnet förlorade 23 jaktflygplan och 25 bombflygplan. Huruvida besättningarna gick förlorade vid dessa nedskjutningar är inte bekant. Flottans förluster var begränsade till ett mindre u-båtsjaktfartyg.
Hela Operation Jubilee var över efter bara 10 timmar - och lämnade egentligen bara en nyttig lärdom: Räkna inte med att ta och hålla en funktionsduglig hamn - det är helt enkelt inte möjligt. Huruvida där fanns andra lärdomar att dra, vilka kunde rättfärdiga katastrofen, tvistas det om än idag bland militärhistoriker.
Preaparatio...
Englands premiärminister Winston Churchill och Viceamiralen John Hughes-Hallet uttalade gemensamt vid ett planeringsmöte inför Operation Overlord: "As there are no ports available to us, we shall take our own with us!" Översatt ungefär: "Eftersom inga hamnar är tillgängliga för oss skall vi ta med oss våra egna!"
Churchill dikterade senare för sin sekreterare ett i brev:
“Piers for the use on beaches: They must float up and down with the tide. The anchor problem must be mastered………let me have the best solution worked out. Don’t argue the matter. The difficulties will argue for themselves.”
Översatt ung: "Angående kajer för användning vid stränderna. De måste flyta upp och ner i takt med tidvattnet. Förankringsproblemet måste övervinnas.... låt mig få den bästa möjliga lösningen utarbetad. Sluta träta om saken. Svårigheterna kommer att tala för sin egen sak."
Startskottet hade därmed gått för konstruktion av världens första portabla hamnar.
Hamnproblemet delades snabbt i tre delar: Hur övervinna en tidvattenskillnad på 6-7 meter, hur ser mark- och bottenförhållandena ut på de tänkbara hamnstränderna, hur är möjligheterna att skapa utfarter från dessa stränder?
Misslyckandet i Diepp där stridsvagnarna omedelbart körde fast i den mjuka strandsanden och därefter förvandlades till brinnande facklor av den tyska granatelden var inte bortglömda...
Hänsyn måste också tas till vattendjupet av den enkla anledningen att lasten skulle levereras av oceangående fartyg vilka krävde betydande vattendjup under kölen för att inte bottna vid ebb.
Första steget var att bestämma var dessa temporära hamnar skulle kunna byggas. Hamnarna fick täcknamnen Mulberry A (som i American) och Mulberry B (som i Brittish). Mulberry A planerades ligga strax väster om Omaha Beach medan Mulberry B planerades ligga direkt nedanför staden Arromanches.
 |
| Arromanches-les-Bains |
Data rörande strand- och bottenförhållandena vid den tilltänkta artificiella hamnen samlades in natten 26/27 november 1943.
Den 1/2 december gjordes motsvarande räd till västra Omaha Beach men en felnavigering förde dem drygt 2 km väster om målet för operationen. Här blev alltså nödvändigt med ett omtag - vilket skedde 25/26 december. Oturen var åter framme och företaget måste göra ännu en omstart den 28/29 december.
Sista besöket i Arromanches skedde på nyårsafton 1943, då med den specifika uppgiften att ta prover på strandens sand för att fastställa bärigheten. Övriga planerade expeditioner ställdes in.
Problematis solvendis...
Olika konstruktionsförslag studerades parallellt med detta. Efter ett omfattande arbete innefattande byggandet och testandet av fullskaleenheter på några platser i England beslöts att hamnarna skulle byggas av tre huvudelement:
1. En från Atlantens vågor skyddad redd skapad av en yttre vågbrytarbarriär bestående av (vid Arromanches) 16 st utrangerade sänkta fartyg (stående på botten). Fartygen kompletterades med 146 st (vid Arromanches) för ändamålet byggda betongkassuner vilka också skulle sänkas och vila på havsbotten. En del av dessa kassuner skulle också förses med plattformar för luftvärnskanoner. Betongkassunerna, med kodnamn Phoenix, hade en längd om ca 60 meter, bredd 15 meter och höjd 18 meter. Vikten var 7700 ton.
2. Stora flytande rektangulära plattformar (pontonkajer) vilka med hjälp av eldrivna vinschar kunde röra sig upp och ner längs ett i varje hörn av plattformen befintligt stålben som i sin tur vilade på havsbotten (jfr oljeplattformar). Fartygen skulle angöra dessa plattformar långsides och godset lastades huvudsakligen av med fartygets egna lastbommar direkt ner på väntande lastbilar.
3. Plattformarna förbands med fastlandet med hjälp av prefabricerade 24 meter långa broelement av stål vilka vilade på flytelement av stål eller betong. Dessa senare var förankrade i havsbotten med betongankare. Hållfasthet och flytkraft beräknades dels på vikten av flytelementet i sig, dels efter vikten hos dåtidens stridsvagnar (25 ton). På stranden byggdes en upphöjd av/påfartsramp där den avslutande brodelen vilade på en glidyta av stål. Denna enkla anordning tog upp brons relativa längdförändring till följd av tidvattenskillnaden vilken i Arromanges är 6,5 meter.
All materiel för Mulberryhamnarna skulle färdigställas i England - och det var brått! Fabriker och skeppsvarv utgjorde de främsta produktionsresurserna och mellan 40-45000 man var engagerade i arbetet.
Inför D-dagen den 6 juni 1944 formerades de ingående elementen till många långa flytande "tåg" vilka skulle bogseras över Engelska Kanalen av 100-tals bogserbåtar.
På tidiga kvällen den 6 juni, dvs på D-dagen, satte sig denna något udda armada av fartyg, betongkassuner och broelement med pontoner, i rörelse över Kanalen med kurs mot byggplatserna för hamnarna Mulberry A och Mulberry B på den Normandiska kusten.
Redan på kvällen den 8 juni sänktes den första betongkassunen ner till havsbotten vid Arromanches - Mulberry A vid Omaha kom in som god tvåa den 9 juni!
Inom D+12 (dvs 18 juni) var båda hamnarna fullt operativa och kunde hantera vardera 7000 ton gods per dygn.
Men så kom då den ödeläggande stormen in från Atlanten den 19 juni. Mulberry A och B var konstruerade för ett relativt lugnt sommarväder men så slog stormen till med vindstyrkor på 6-8 Beaufort, dvs 17-25 meter/sek - det senare är full storm. Den svåraste stormen på 40 år var ett faktum. Vågornas kraft oerhörd. Det som var ämnat som en extra vågbrytare, 61 meter långa ståltuber med kodnamn Bombardon, slet sig och verkade som murbräckor slungade mot betongkassuner, kajplattformar och broelement.
När vinden stillnade den 22 juni var Mulberry A en förvriden skrothög! Mulberry B låg lite mer skyddad i förhållande till vindriktning och vågor och klarade sig - om inte helt - så långt mycket bättre.
Man beslutade omgående att överge Mulberry A och använda byggelement från denna havererade hamnanläggning för att reparera skadorna på hamnen i Arromanches.
För att kunna försörja de stridande trupperna med materiel behövdes dock den planerade landsättningskapaciteten vid Omaha. Eftersom de långgrunda sandstränderna medgav att man använda samma teknik som vid invasionen av Sicilien och Anzio på Italienska fastlandet - nämligen att använda specialbyggda landsättningsfartyg, LST (Landing Ship Tank) och stora pråmar vilka vid högvatten gick in mot stranden tills de grundstötte och sedan låta dem förbli grundstötta under lossningen och fram tills högvattnet gjorde dem flytande igen. LST fanns i olika utföranden men typiskt var fartyget 100 meter långt, 15 meter brett och hade flat botten med ett djupgående av endast 1,2 meter i fören. Djupgående ökade till ca 3 meter akterut och propellrar (2 st) och roder hade avbärare som skyddade mot skador vid grundsättningen. Förutom Omaha Beach användes också Utah Beach för de amerikanska landsättningarna. Den använda tekniken med fartyg och pråmar visade sig faktiskt, över tid, nå en högre produktionskapacitet än Mulberry-hamnen i Arromanches!
För att få ett begrepp om vilka förnödenhetsvolymer som var aktuella vid invasionen av Normandie/Europa gör vi nu ett enkelt räkneexempel: En soldat i fält behövde per dygn ca 2,5 kg förnödenheter bestående av ammunition, mat, kläder etc. För tusen man blir då behovet av förnödenheter 2,5 ton/dygn. 100 000 man behöver 250 ton och 1 000 000 man behöver 2 500 ton förnödenheter per dygn. Till denna siffra tillkommer ett antal ton representerade av fordon, stridsvagnar, artilleripjäser, artilleriammunition, fältsjukhus, sjukvårdsmateriel etc etc. Vid invasionens inledning beräknades att de två Mulberry-hamnarna, per dygn, vardera skulle ta emot 7000 ton gods av alla slag från angörande fartyg.
Nedan följer ett antal bilder från bygget av Mulberry B
 |
| Bygge av Phoenix-kassuner på ett varv i South Hampton, april 1944 |
 |
| Planskiss över Mulberry B |
 |
| Sänkta fartyg, kodnamn Goosberrys, som vågbrytare utanför Arromanches, juni 1944 |
 |
| Betongkassuner, kodnamn Phoenix, med luftvärnsställningar. Bristen på sänkbart fartygstonnage neutraliserades med dessa 116 st betongjättar sänkta utanför Arromaches |
 |
| Landfäste för det närmast land liggande 24 meter långa broelementet i en av bryggorna vid Arromanches. Vid synranden krigsfartyg, lastfartyg och Phoenixkassuner |
 |
| Ett landfäste säkras med sprängsten. Här, i Arromanches, är tidvattnets variation 6,5 meter! |
 |
En av 'bryggorna börjar ta form. Den ursprungliga strandskoningen får ge vika för en utfartsväg från bryggan  1500 meter till fast land... |
 | ||
| Två pontonkajer (brygghuvuden) och en avlastningspråm. Notera pontonkajernas 4 förankringsben som möjliggjorde att kajen höjde och sänkte sig med tidvattnet
|
 |
| Färden in mot land, 1,5 km bort, har börjat |
 |
| Bryggan in mot land medger inga möten |
 |
| Flytkraften hos bryggornas pontoner motsvarade egenvikt per del plus dåtidens tyngsta last: en stridsvagn. Avstånd till landfästet vanligen 1,5 km |
 |
| På väg mot okänt mål... på väg för att ge Europa frihet... |
 |
| Kapacitet per hamn: 7000 ton per dygn! |
 |
| Vy över hamnen i Arromanches |
 |
| Flygfoto över hamnen i Arromanches Vågbrytarna, dvs de sänkta fartygen och Phoenixkassunerna, ligger till höger utanför bild |
 |
| Fotografier från Mulberry A, dvs hamnen vid Saint-Laurent (strax väster om Omaha Beach) är sällsynta. Här är ett, föreställande ett brygghuvud (kajponton), scannat ur en bok, en bild före stormen... |
Stormen...
När hamnarna Mulberry A och Mulberry B var helt klara, och i nära nog full drift, utbröt den 19 juni den värsta stormen på 40 år. Stormen varade till den 21 juni. Vindstyrkorna uppgick till mellan 6 och 8 Beaufort vilket motsvarar 13-25 meter per sekund (storm råder vid 20 m/sek). Vågorna som rullade in från Atlanten blev allt högre och deras effekt på Mulberry A var förödande. 21 av 28 Phoenixkassuner blev helt förstörda sedan de utanför liggande, som en förstärkning av Phoenixvågbrytare och sänkta fartyg, 61 meter långa järncylindrarna (kodnamn Bombardon) slitit sig och likt murbräckor hamrat fartygsskrov och betongkassuner sönder och samman. Man beslöt omedelbart att överge Mulberry A och att använda oförstörda delar till reparation av Mulberry B.
De tre bilderna nedan visar resterna av Mulberry A
Efter stormen...
Femtio procent av transportkapaciteten mellan förråden i England och de stridande förbanden på det Europeiska fastlandet var satt ur spel som ett resultat av stormen. Den amerikanska "gå-på-andan" lät sig emellertid inte hindras av detta bakslag - trupperna var helt beroende av underhåll och materielersättning och uppgiften måste därför skyndsamt lösas.
Snart nog kunde man konstatera att de sandiga stränderna på Omaha och Utah Beach var närmast perfekta för den landsättningsteknik som praktiserats vid invasionen av Sicilien och senare Anzio. Flatbottnade fartyg och rena pråmar, designade för uppgiften, kunde köras upp direkt på stranden och lossas - i harmoni med tidvattenflödet. Det kom, något överraskande, att visa sig att denna teknik gav ett högre produktionsresultat än den relativt komplicerade, och dyrbara, metod som använts vid skapandet av hamnarna Mulberry A och B.
 |
| Ett föga sofistikerat men i högsta grad funktionellt sätt att landsätta trupp och materiel tillämpades av amerikanerna sedan Mulberry A krossats av stormen den 19-21 juni 1944 Foto från landstigningen på Sicilien |
Mulberryhamnens uppbyggnad och funktion vid lossning
av gods. Modeller i Musée du Débarquement (D-day museum), Arromanches
Foto: Redaktören
av gods. Modeller i Musée du Débarquement (D-day museum), Arromanches
Rester av Mulberry-hamnarna idag...
 |
| Enda kvarvarande minnet av Mulberry A, nedanför Saint-Laurent, väster om Omaha Bech |
Vid Arrromanches-les-Bain är spåren mer påtagliga...
 |
| En avlastningsponton vilar i sanden sedan snart 79 år... Ute i havet kvarvarande Phoenix-kassuner |
 |
| Vågbrytaren av Phoenixkassuner är fullt tydlig... de sänkta fartygen som ingick i vågbrytaren har brutits ned av havets vågor... men resterna av dem vilar under ytan |
 |
En rad pontoner som en gång bar upp broelementen för körbanan mellan de "fyrbenta kajerna" och fastlandet...  Arromanches-les-Bains: En av alla dessa de många brospann som på sina pontoner bogserades från England till Arromanches för att bära brobanan mellan avlastningskajerna och fastlandet  Under och efter kriget användes brospann från Mulberry-hamnen för att ersätta söndersprängda järn- och landsvägsbroar i Europa - Ω - Redaktionen tar gärna emot kommentarer till denna artikel! Tänk och skriv, kort eller långt! Ange gärna ditt namn och e-postadress efter din kommentar - det kan vara av intresse för den händelse jag skulle vilja komplettera den aktuella artikeln med uppgifter som du lämnat! Givetvis kan du skriva direkt till mig om du finner det mer passande! Om Du vill bli inskriven i Tidsspegelns aviseringslista för nya artiklar så skriv ett e-mejl till erland.renstrom@telia.com I mailet skriver du "Önskar bli införd i Tidsspegelns aviseringslista" samt Din e-postadress |
